4

FAZIO ringde för att ge honom namnet på chauffören som kört bussen från Vigàta till Tindari och tillbaka: han hette Filippo Tortorici, son till framlidne Gioacchino och… Han hejdade sig i tid, kanske hade han över telefonlinjen känt Montalbanos växande irritation. Han tillade att chauffören var i tjänst, men signor Malaspina, som hjälpte honom att sätta ihop listan över utflyktsdeltagarna, hade försäkrat att han skulle skicka honom till polisstationen så snart han kom tillbaka vid tretiden på eftermiddagen. Montalbano kastade en blick på klockan, han hade två lediga timmar.

Han begav sig automatiskt till trattoria San Calogero. Ägaren satte en skaldjursförrätt framför honom och han kände omedelbart liksom en klo som knep åt magmunnen. Omöjligt att äta, åsynen av småbläckfisk, större bläckfisk och musslor gjorde honom till och med illamående. Han reste sig med ett ryck.

Calogero, kyparen och tillika ägaren kom rusande, alldeles förskräckt.

»Dottore, vad är det?«

»Ingenting, Calò, men jag tappade plötsligt matlusten.«

»Skyll inte på den här förrätten, det är pinfärska grejer!«

»Jag vet. Och jag ber om ursäkt.«

»Mår ni inte bra?«

Han kom på en ursäkt.

»Tja, vad ska jag säga, jag känner mig lite frusen, kanske är jag på väg att få influensa.«

Han gick därifrån och den här gången visste han vart han var på väg. Nedanför fyren, för att sätta sig på den där flata klippan som hade blivit ett slags klagoklippa. Han hade ju suttit där även föregående dag när han tänkte på sin gamle kamrat från -68, vad han nu hette, han kom inte ihåg det längre. Klagoklippan. Där hade han verkligen gråtit, en befriande gråt, när han fått veta att hans far var döende. Nu kom han tillbaka hit på grund av ett slut som han inte skulle fälla tårar för men som smärtade honom djupt. Slut, ja, han överdrev inte. Det spelade ingen roll att Mimì hade dragit tillbaka sin ansökan, det som räknades var att han faktiskt hade lämnat in den.

Bonetti-Alderighi var en notorisk dumskalle och att han var det hade han bekräftat på ett lysande sätt genom att kalla sin polisavdelning »ett maffiagäng«. Det var faktiskt en enhetlig, kompakt grupp, ett väloljat maskineri, där varje litet hjul hade sin funktion och sin – varför inte? – personlighet. Och drivremmen som fick maskineriet att fungera var just Mimì Augello. Man måste ta det hela för vad det var: en spricka, början till en bristning. Början till slutet. Hur länge skulle Mimì kunna hålla ut? Två månader till? Tre? Sedan skulle han ge efter för Rebeccas, nej, Racheles, tjat och tårar, och så ajöss och tack för mig.

»Och jag då?« frågade han sig. »Vad ska jag göra?«

Ett av skälen till att han fruktade befordran och oundviklig förflyttning var vissheten om att han på en annan plats aldrig mer skulle kunna sätta ihop ett team som det han mirakulöst nog hade lyckats sätta ihop i Vigàta. Men medan han tänkte på detta visste han att det kanske inte var den verkliga orsaken till det han just nu kände, till detta lidande – sådär ja, äntligen lyckades du hitta rätt ord, vad gör det, skäms du? – upprepa ordet, lidandet, som han kände. Han tyckte om Mimì, han betraktade honom som mer än en vän, en yngre bror, och därför hade hans planer att överge dem träffat honom mitt i bröstet med samma kraft som ett revolverskott. Ordet förräderi hade för ett ögonblick passerat genom hans hjärna. Och Mimì hade haft mage att anförtro sig åt Livia och varit absolut säker på att hon inte skulle yppa ett ord till honom. Men han var ju hennes man, för jösse namn! Mimì hade till och med pratat med henne om en eventuell ansökan om förflyttning och inte ens det hade hon antytt för honom, helt i maskopi med hans vän Mimì. Just ett snyggt par!

Han förstod att hans lidande var på väg att förvandlas till en befängd och idiotisk vrede. Han skämdes: det som han just då tänkte var inte likt honom.

Filippo Tortorici inställde sig en smula andfådd klockan kvart över tre. Det var en liten mager man i dryga femtioårsåldern med en hårtofs mitt på huvudet, som för övrigt var helt kalt. På pricken lik en fågel som Montalbano hade sett i en dokumentär om Amazonas.

»Ni ville prata med mig? Chefen, signor Malaspina, sa till mig att gå hit genast, men han förklarade inte varför.«

»Var det ni som körde bussen på utflykten Vigàta-Tindari i söndags?«

»Ja, det var jag. När firman organiserar sådana utflykter, skickar de alltid mig. Kunderna vill ha mig och ber chefen att få mig som chaufför. De känner sig trygga, för jag är lugn och fridfull till naturen. Man får förstå dem, de är allihop gamlingar med en massa behov.«

»Kör ni ofta sådana resor?«

»Under sommarhalvåret åtminstone en gång var fjortonde dag. Ibland till Tindari, ibland till Erice, ibland till Siracusa, ibland…«

»Är det alltid samma passagerare?«

»Ett tiotal av dem ja. Resten varierar.«

»Vet ni om herrskapet Alfonso och Margherita Griffo var med på utflykten i söndags?«

»Visst var de det! Jag har gott minne! Men varför frågar ni det?«

»Vet ni inte det? De är försvunna.«

»Å heliga Madonna! Vad menas med försvunna?«

»Att de efter den resan inte har synts till. Det har till och med sagts på TV att sonen är förtvivlad.«

»Det visste jag inte, det kan jag försäkra.«

»Kände ni Griffos före utflykten?«

»Nej, hade aldrig sett dem förut.«

»Hur kan ni då säga att Griffos var med på bussen?«

»Därför att chefen ger mig listan före avresan. Och före avresan ropar jag upp namnen.«

»Gör ni det vid hemkomsten också?«

»Visst! Och paret Griffo var med.«

»Berätta hur de här resorna går till.«

»Vi brukar ge oss av vid sjutiden på morgonen. Beroende på hur lång tid det tar att nå resmålet. Resenärerna är allihop till åren komna, pensionärer och liknande. De gör inte resan för att se till exempel den svarta madonnan i Tindari, utan för att tillbringa en dag i sällskap med andra. Fattar ni? Åldringar, äldre personer som har utflugna barn långt borta och inga vänner… Under resan är det alltid någon som underhåller genom att sälja saker, till exempel husgeråd, filtar… Vi kommer alltid lagom till tolvmässan. De äter på en restaurang som chefen har kommit överens med. Lunchen ingår i biljetten. Och vet ni vad som händer när de ätit?«

»Nej, berätta.«

»De sätter sig i bussen igen och tar sig en liten tupplur. När de vaknar börjar de gå runt i hela byn och köpa små presenter, små souvenirer. Klockan sex, det vill säga klockan arton, ropar jag upp dem och så åker vi tillbaka. Klockan åtta är det planerat ett stopp vid en bar halvvägs för en caffe latte och kakor, ofta även det inkluderat i priset. Egentligen borde vi vara tillbaka i Vigàta klockan tio på kvällen.«

»Varför säger ni egentligen?«

»Det slutar alltid med att vi kommer hem senare.«

»Hur kommer det sig?«

»Signor commissario, jag har ju redan sagt det: passagerarna är allihop till åren komna.«

»Än sen då?«

»Om en passagerare ber mig att stanna vid närmaste bar eller bensinmack för att han eller hon behöver lätta på blåsan så vad gör jag, ska jag stanna eller inte? Det är klart jag stannar.«

»Jag förstår. Minns ni om det var någon på tillbakavägen i söndags som bad er att stanna?«

»Commissario, de sinkade mig så att klockan var nästan elva innan vi var hemma! Tre gånger! Och sista gången en knapp halvtimmes väg från Vigàta! Så jag frågade om de kunde hålla sig, för vi var nästan framme. Inte en chans. Och vet ni vad som händer? Jo, om en går av så går allihop av, alla blir plötsligt nödiga, och så förlorar vi en massa tid.«

»Minns ni vem det var som bad er stanna sista gången?«

»Nej, det gör jag uppriktigt sagt inte.«

»Hände det ingenting speciellt, konstigt, ovanligt?«

»Vad skulle det vara? Om det hände så märkte jag det inte.«

»Är ni säker på att makarna Griffo var med tillbaka till Vigàta?«

»Commissario, när vi kommer tillbaka är jag inte tvungen att ropa upp namnen igen. Om de här personerna inte klev på igen efter något uppehåll, skulle medpassagerarna ha märkt det. Förresten, efter varje uppehåll tutar jag tre gånger och väntar i minst tre minuter.«

»Kommer ni ihåg var ni gjorde de extra uppehållen på hemvägen?«

»Javisst. Först på motortrafikleden mot Enna, vid bensinstationen Cascino; andra gången på Palermo-Montelusa vid Trattoria San Gerlando, och sista gången vid Bar Paradiso, en halvtimme härifrån.«

Fazio kom tillbaka strax före sju.

»Du tog gott om tid på dig.«

Fazio svarade inte, för när Montalbano grälade utan orsak betydde det att han bara behövde avreagera sig. Att svara skulle bara göra det hela värre.

»Alltså, dottore, det var fyrtio personer som deltog i den där utflykten. Arton äkta par, vilket gör trettiosex, två ensamma damer av den där sorten som ofta gör sådana här utflykter, vilket gör trettioåtta, och de båda tvillingbröderna Laganà som aldrig missar en utflykt, de är ungkarlar och bor i samma hus. Tvillingarna Laganà var de yngsta i sällskapet, femtioåtta år per skalle. Bland utflyktsdeltagarna fanns också herrskapet Griffo, Alfonso och Margherita.«

»Har du sagt till allihop att komma hit i morgon bitti klockan nio?«

»Ja, det har jag. Och inte per telefon, jag har gått från dörr till dörr. Jag kan meddela att två av dem inte kan komma i morgon, vi måste gå dit om vi vill förhöra dem. De heter Scimè: frun ligger sjuk i influensa och mannen kan inte gå hemifrån för han måste se till henne. Men jag tog mig en frihet.«

»Jaså, vad då?«

»Jag har delat upp dem i grupper. De kommer tio i taget med en timmes mellanrum. Så blir det mindre oväsen.«

»Det gjorde du rätt i, Fazio. Tack, du kan gå.«

Fazio rörde sig inte ur fläcken, nu var stunden inne att hämnas för den omotiverade piken alldeles nyss.

»Apropå detta att jag tog gott om tid på mig, så ville jag säga att jag åkte ända till Montelusa.«

»Vad hade du där att göra?«

Vad var det med kommissarien, som nu glömde saker och ting?

»Kommer ni inte ihåg? Jag åkte dit för att göra vad ni sa till mig att göra. Att leta reda på de personer i företaget Manzo som hade utfärdat den där checken på två miljoner som vi hittade i Nenè Sanfilippos ficka. Allt i sin ordning. Signor Manzo betalade honom en miljon lire i månaden för att han skulle komma och se över deras datorer, om det var något att ordna, rätta till… Eftersom de av misstag inte betalat honom förra månaden, fick han nu dubbla summan.«

»Nenè arbetade alltså.«

»Arbetade?! De pengar han fick av firman Manzo räckte nätt och jämnt till hyran! Var fick han resten ifrån?«

När Mimì Augello dök upp var det nästan mörkt. Hans ögon var rödsprängda och Montalbano tänkte att han kanske hade gråtit i ett anfall av ånger. Vilket ju för övrigt var på modet: alla ångrade något, alla från påven till den obetydligaste maffiamedlem. Men inte då! Det första Augello sa var nämligen: »Jag förstör ögonen på Nenè Sanfilippos papper! Jag har läst hälften av breven.«

»Är det bara brev som han själv har skrivit?«

»Inte då! Det är en sannskyldig brevväxling. Hans egna brev och brev från en kvinna som inte undertecknar.«

»Hur många är de?«

»Ett femtiotal per person. Under en viss period skrev de till varandra varannan dag… de gjorde det och så kommenterade de det.«

»Jag fattar ingenting.«

»Jag ska förklara. Säg att de träffades och hoppade i säng på måndagen. På tisdagen skrev de varsitt brev och kommenterade mycket detaljerat allt som de gjort föregående dag. Som hon såg det och som han såg det. På onsdagen träffades de igen och dagen därpå skrev de till varandra. Breven är mycket vulgära och snuskiga, jag rodnade till och med ibland.«

»Är breven daterade?«

»Allihop.«

»Jag tror inte riktigt på det här. Hur kunde breven komma fram punktligt dagen efter med den usla postgång vi har?«

Mimì skakade på huvudet för att säga nej.

»Jag tror inte att de skickade dem med posten.«

»Hur skickade de dem då?«

»De skickade dem inte. De gav dem till varandra när de träffades. De läste dem antagligen i sängen. Och efteråt satte de i gång att knulla. Det är ett utmärkt stimulerande medel.«

»Mimì, det märks att du är mästare på sådana saker. Förutom datum, fanns avsändarorten med i breven?«

»Nenès brev kommer alltid från Vigàta. Kvinnans brev skrivs i Montelusa eller, mera sällan, i Vigàta. Och detta stärker min hypotes. De träffades ibland här och ibland i Montelusa. Hon är gift. Ofta anspelar de på maken, men de nämner aldrig hans namn. Den period då de träffas som intensivast sammanfaller med att maken gör en resa utomlands. Men han nämns som sagt aldrig vid namn.«

»Jag kom att tänka på en sak, Mimì. Det skulle inte kunna vara så att alltihop är påhittat av den unge mannen? Skulle det kanske kunna vara så att kvinnan inte existerar, att hon är en produkt av hans erotiska fantasier?«

»Jag tror att breven är äkta. Han har lagt in dem i datorn och förstört originalen.«

»Varför är du så säker på att breven är äkta?«

»Det som hon skriver. Hon beskriver mycket detaljerat sådant som vi män aldrig ens skulle tänka på, sådant som en kvinna tänker på när hon älskar med någon. De gör det nämligen på alla möjliga sätt, normalt, oralt, analt, i alla ställningar, vid olika tillfällen och varenda gång säger hon något nytt, något intimt nytt. Om det vore påhittat av den unge mannen, skulle han utan tvivel blivit en stor författare.«

»Hur långt har du kommit?«

»Jag har ett tjugotal kvar. Sedan ska jag ta itu med romanen. Vet du vad, Salvo, jag har en känsla av att jag kanske vet vem kvinnan är.«

»Berätta.«

»Det är för tidigt. Jag måste fundera på det.«

»Jag har också en viss känsla.«

»Vad då?«

»Att det rör sig om en inte längre purung kvinna som skaffat sig en älskare i tjugoårsåldern. Och betalar honom rejält.«

»Jag håller med. Det är bara det att om kvinnan är den som jag tror, så är hon inte medelålders. Hon är snarare ung. Och pengar behövdes inga.«

»Du tror alltså att det är en otrohetsfråga?«

»Varför inte?«

»Du kanske har rätt.«

Nej, Mimì hade inte rätt. Han misstänkte och kände instinktivt att det bakom mordet på Nenè Sanfilippo måste ligga någonting stort. Varför höll han då med Mimì? För att inte reta upp honom? Var det rätt verb? Nej, nu hade han det: för att blidka honom. Han smickrade honom oförtjänt. Kanske betedde han sig som den där tidningschefen som i en film som hette Stoppa pressarna tog till alla mänskliga och gudomliga knep för att hans bäste journalist inte skulle flytta till en annan stad på grund av kärlek. Det var en komisk film med Matthau och Lemon och han mindes att han hade skrattat halvt ihjäl sig. Hur kom det sig att han nu när han tänkte tillbaka på den inte ens drog på smilbanden?

»Livia? Hej, hur mår du? Jag ville ställa ett par frågor och sedan säga en sak.«

»Vad har frågorna för nummer?«

»Va?«

»Frågorna. Vilka nummer har de i protokollet?«

»Lägg av…«

»Inser du inte att du talar till mig som om jag vore ett kontor?«

»Förlåt mig, jag menade inte alls…«

»Seså, ställ första frågan.«

»Livia, föreställ dig att vi just hade älskat…«

»Det kan jag inte. Den tanken är alldeles för avlägsen.«

»Snälla, frågan är allvarligt menad.«

»Okej, vänta så jag får samla ihop lite minnen. Så där ja. Nu kan du fortsätta.«

»Skulle du dagen efter skicka mig ett brev och beskriva allt du hade känt?«

Det blev tyst så länge att Montalbano tänkte att Livia kanske hade gått ifrån telefonen.

»Livia? Är du där?«

»Jag funderade. Nej, just jag skulle inte göra det. Men någon annan kvinna som var mycket förälskad skulle kanske göra det.«

»Den andra frågan lyder så här: När Mimì Augello anförtrodde dig att han hade för avsikt att gifta sig…«

»Gode Gud, Salvo, var du är tråkig när du sätter den sidan till!«

»Låt mig tala färdigt. Sa han då också att han skulle bli tvungen att lämna in ansökan om förflyttning? Sa han det?«

Den här gången blev det tyst en längre stund än första gången. Men Montalbano visste att hon var kvar i andra änden, för hennes andetag hade blivit tunga. Sedan frågade hon med svag röst:

»Han har gjort det?«

»Ja, Livia, det har han. Sedan tog han tillbaka sin ansökan på grund av en dum kommentar från polischefen. Men bara tillfälligt, tror jag.«

»Tro mig, Salvo, han nämnde ingenting om att han eventuellt skulle lämna Vigàta. Och jag tror inte att han hade för avsikt att göra det när han talade med mig om att han tänkte gifta sig. Det var tråkigt att höra. Väldigt tråkigt. Jag förstår hur tråkigt det måste vara för dig. Vad var det du ville säga till mig?«

»Att jag saknar dig.«

»Gör du verkligen det?«

»Ja, jättemycket.«

»Jättejättemycket?«

»Ja, jättejättemycket.«

Så var det. Att ge sig hän åt det mest uppenbara. Och definitivt det mest äkta.

Han hade precis gått och lagt sig med boken av Vázquez Montalbán. Han började läsa den från början igen. När han kommit till slutet av tredje sidan ringde telefonen. Han tänkte efter ett ögonblick, önskan att inte svara var stark, men det kanske skulle fortsätta ringa tills han blev irriterad.

»Hallå? Talar jag med commissario Montalbano?«

Han kände inte igen rösten.

»Ja.«

»Commissario, ursäkta att jag stör när klockan är så mycket och ni njuter av efterlängtad vila i familjens…«

Vad då familj? Hade de blivit galna allihop, alltifrån Lattes till denna okända person, som tjatade om en familj han inte hade?

»Vem talar jag med?«

»… men jag ville försäkra mig om att ni var hemma. Det här är advokat Guttadauro. Jag vet inte om ni minns mig…«

Hur skulle han ha kunnat glömma Guttadauro, maffians favoritadvokat, som i samband med mordet på den undersköna Michela Licalzi hade försökt lura dåvarande chefen för piketstyrkan i Montelusa. En krälande mask hade definitivt mer hederskänsla än Orazio Guttadauro.

»Ursäktar ni mig ett ögonblick, avvocato?«

»Självklart! Det är ju jag som i stället borde…«

Han lät honom prata och gick in i badrummet. Han tömde blåsan och tvättade sig grundligt i ansiktet. När man pratade med Guttadauro måste man vara pigg och vaken för att uppfatta även den allra vagaste nyans i de ord han använde.

»Här är jag igen, avvocato.«

»I morse var jag på besök hos min gamle gode vän och klient don Balduccio Sinagra, som ni säkert också känner, om inte personligen så i alla fall till namnet.«

Inte bara till namnet utan även till ryktet. Ledaren för den ena av de båda maffiafamiljer som tävlade om territoriet i Montelusa-provinsen. Den andra var familjen Cuffaro. Minst en döing i månaden, en från vardera sidan.

»Ja, jag har hört hans namn nämnas.«

»Bra. Don Balduccio är rejält till åren kommen, i förrgår fyllde han nittio. Han har en del småkrämpor, det är ju naturligt med tanke på åldern, men han är fortfarande kristallklar i huvudet, han minns allt och alla, följer tidningar och TV. Jag går ofta och hälsar på honom, för han fascinerar mig med sina minnen och, det erkänner jag gärna, sin stora vishet. Kan ni tänka er att…«

Behagade advokat Orazio Guttadauro skämta? Ringde han till honom klockan ett på natten för att irritera honom med att berätta om det kroppsliga och mentala hälsotillståndet hos en skurk som Balduccio Sinagra, som ju förr han kolade vippen desto bättre för alla?

»Avvocato, tycker ni inte att…«

»Ursäkta den långa avvikelsen, dottore, men när jag sätter i gång att prata om don Balduccio, som jag hyser den djupaste vördnad för…«

»Ursäkta, avvocato, men…«

»Ursäkta, ursäkta, ursäkta. Förlåten? Förlåten. Nu kommer jag till saken. I morse när don Balduccio pratade om ditt och datt kom han att nämna ert namn.«

»Angående ditt eller angående datt?«

Montalbano hade kläckt ur sig denna replik helt spontant.

»Jag förstår inte«, sa advokaten.

»Strunt i det.«

Han lade inte till något mer, för han ville få Guttadauro att prata. Men han spetsade öronen ännu mer.

»Han frågade om er. Om ni mådde bra.«

En liten kall kår löpte längs kommissariens ryggrad. Om don Balduccio frågade efter en persons hälsotillstånd, låg denna person i nittio procent av fallen inom några få dagar på kyrkogården uppe på kullen ovanför Vigàta. Men inte heller den här gången öppnade han munnen för att uppmuntra Guttadauro till dialog. Ligg där och sjud i ditt spad, din skitstövel.

»Det är nämligen så att han gärna vill träffa er«, avfyrade advokaten och kom äntligen till saken.

»Inga problem«, sa Montalbano med en engelsmans arrogans.

»Tack, commissario, tack! Ni kan inte föreställa er hur glad jag blir för ert svar! Jag var säker på att ni ville uppfylla en gammal mans önskan, trots allt som sägs om er…«

»Kommer han till polisstationen?«

»Vem?«

»Vad då vem? Signor Sinagra, förstås. Sa ni inte nyss att han ville träffa mig?«

Guttadauro yttrade två besvärade »hm, hm«.

»Dottore, faktum är att don Balduccio har mycket svårt att förflytta sig, benen bär honom inte. Det skulle vara oerhört smärtsamt för honom att ta sig till polisstationen, ni måste förstå…«

»Jag förstår fullkomligt hur smärtsamt det är för honom att komma till polisstationen.«

Advokaten föredrog att inte bry sig om ironin. Han sa ingenting.

»Var kan vi träffas då?« frågade Montalbano.

»Tja, don Balduccio föreslog att… kort sagt om ni ville ha vänligheten att komma hem till honom…«

»Det har jag ingenting emot. Jag måste förstås varsko mina överordnade först.«

Han hade givetvis ingen som helst avsikt att tala med den där idioten Bonetti-Alderighi om detta. Men han ville retas lite grann med Guttadauro.

»Är det verkligen nödvändigt?« undrade advokaten i medlidsam ton.

»Ja, det är det nog.«

»Ni förstår, commissario, don Balduccio tänkte sig ett privat samtal, mycket privat, kanske som inledning till en intressant utveckling…«

»Inledning, säger ni?«

»Javisst.«

Montalbano suckade ljudligt, uppgivet, som en köpman som är tvungen att sälja ut billigt.

»I så fall…«

»Passar det er i morgon vid arton och trettio-tiden?« frågade advokaten direkt, som om han var rädd för att kommissarien skulle ångra sig.

»Det går bra.«

»Tack, än en gång tack! Varken don Balduccio eller jag tvivlade på er utsökta vänlighet, er…«