5

KLOCKAN var åtta på morgonen och så snart han stigit ur bilen hörde han redan från gatan ett förfärligt oväsen inifrån polisstationen. Han gick in. De första tio sammankallade, fem män med hustrur, hade infunnit sig mycket god tid i förväg och betedde sig på precis samma sätt som småbarn på ett daghem. De skrattade och hojtade, knuffades och kramades. Montalbano kom att tänka på att någon kanske borde fundera på att inrätta kommunala daghem för seniorer.

Catarella, som Fazio satt att hålla ordning, fick det olyckliga infallet att ropa:

»Nu är kommissarien här personligen i egen person!«

På ett ögonblick förvandlades denna förskola helt oförklarligt till ett slagfält. Alla de närvarande började knuffas, sätta krokben och hålla fast varandra i en arm eller en jacka och trängdes framför kommissarien i ett försök att komma först. Och under slagsmålet skrek de och skränade och förde ett så öronbedövande oväsen att Montalbano inte förstod någonting av vad de sa.

»Vad står på?« frågade han och tog till en militärisk ton.

Det blev någorlunda lugnt.

»Här måste det gå rätt till!« sa en liten dvärglik man och ställde sig nedanför näsan på honom. »Vi ska höras i den allra striktaste flabbetiska ordning!«

»Nejdå, nejdå, inte alls! Vi ska höras i åldersordning!« skrek en annan i ilsken ton.

»Vad heter ni?« frågade Montalbano den dvärglike som yttrat sig först.

»Luigi Abate heter jag«, sa han och såg sig om liksom för att avvärja invändningar.

Montalbano lyckönskade sig till att ha vunnit vadet. Han hade sagt till sig själv att den dvärglike som hävdade att alfabetisk ordning skulle gälla säkerligen hette Abate eller Abete i efternamn, eftersom det på Sicilien inte fanns namn som Alvar Aalto.

»Och ni?«

»Arturo Zotta. Och jag är äldst av alla här närvarande!«

Inte heller den andre hade han gissat fel på.

Montalbano lyckades bana sig väg mellan de där tio personerna som verkade vara minst hundra och stängde in sig på sitt kontor tillsammans med Fazio och Galluzzo och lämnade kvar Catarella att tygla ytterligare åldringstumult.

»Hur kommer det sig att de redan är här allihop?«

»Commissario, om ni absolut vill veta allt, så hade fyra av de kallade kommit klockan åtta i morse, två män med hustrur. De är ju faktiskt gamla, lider av sömnsvårigheter och tärs av en nyfikenhet som nästan tar livet av dem. Ett av paren där ute skulle faktiskt inte vara här förrän klockan tio«, förklarade Fazio.

»Hör på här, nu får vi komma överens. Ni får lov att ställa de frågor ni tycker är lämpligast. Men några är nödvändiga. Anteckna. Första frågan: Kände ni herrskapet Griffo före utflykten? I så fall var, när och hur? Om någon säger att han kände Griffos tidigare, så släpp inte i väg honom, för då vill jag tala med honom. Andra frågan: Var satt herrskapet Griffo i bussen, både på utvägen och på återvägen? Tredje frågan: Pratade herrskapet Griffo med någon under utflykten? I så fall om vad? Fjärde frågan: Vet ni vad Griffos gjorde under dagen på Tindari? Träffade de några? Gick de till någon privatbostad? Allt i det här sammanhanget är av största vikt. Femte frågan: Vet ni om herrskapet Griffo steg av bussen vid något av de tre extra uppehållen som passagerarna begärde på tillbakaresan. I så fall vid vilket av de tre? Såg ni dem stiga på igen? Sjätte och sista frågan: Lade ni märke till dem efter det att bussen kommit tillbaka till Vigàta?«

Fazio och Galluzzo tittade på varandra.

»Det verkar som om ni tror att det hände makarna Griffo något under tillbakaresan«, sa Fazio.

»Det är bara en hypotes. Som vi måste arbeta utifrån. Om någon säger att han har sett dem stiga av bussen i lugn och ro i Vigàta och bege sig hemåt, får vi lägga denna hypotes åt sidan och börja om från början. En sak råder jag er, försök att hålla er till saken, för om ni ger utrymme åt de här små gubbarna och gummorna blir det för jobbigt, för då sätter de i gång att berätta sitt livs historia. Ett råd till: förhör paren så att en tar hustrun och en annan maken.«

»Varför det?« undrade Galluzzo.

»Därför att de annars skulle påverka varandra, om än i god tro. Ni båda tar tre var och jag tar de andra. Om ni gör som jag sagt och Madonnan är med oss, klarar vi av det ganska snabbt.«

Redan under det första förhöret insåg Montalbano att han hade tänkt fel och att vartenda samtal kunde sväva ut i det absurda hur lätt som helst.

»Vi träffades för en stund sedan. Ni heter Arturo Zotta, inte sant?«

»Helt sant. Arturo Zotta, son till framlidne Giovanni Zotta. Min far hade en kusin som var plåtslagare. Han förväxlades ofta med honom, men min far…«

»Signor Zotta, jag…«

»Jag tänkte just säga att jag är mycket nöjd.«

»Med vad?«

»Med att ni gjorde det jag sa till er att göra.«

»Nämligen?«

»Att börja i åldersordning. Den äldste av allihop är jag. Sjuttiosju år ska jag fylla om två månader och fem dagar. Man ska ha respekt för ålder. Det säger jag om och om igen till mina barnbarn som är ena riktiga odågor. Det är bristen på respekt som gör att världen ser ut som den gör. Ni var inte ens född på Mussolinis tid. På Mussolinis tid fanns det verkligen respekt! Och om man brast i respekt, svisch, högg de huvudet av en. Jag minns…«

»Signor Zotta, vi bestämde faktiskt att varken gå efter alfabetet eller…«

Den gamle gav till ett skratt som bara bestod av »i«.

»Det kunde jag ju ha räknat ut! Jag kunde gått ed på det! Det här stället borde vara ordningens högborg, men nähä, ordning struntar man totalt i! Man går fram som en brunstig hund! Man tar det som det kommer! Helt på måfå! Men jag säger bara: tycker ni om att gå mot strömmen? Och så klagar vi över att ungdomen knarkar, stjäl, dödar…«

Montalbano svor över sig själv. Hur hade han burit sig åt för att snärjas av den där gamle tjatgubben? Han måste hejda lavinen. Genast, annars skulle han obönhörligen dras omkull.

»Signor Zotta, låt oss inte göra utvikningar, är ni hygglig.«

»Va?«

»Låt oss inte tappa tråden.«

»Vem tappar tråden? Tror ni att jag stiger upp klockan sex på morgonen för att komma hit och tappa tråden? Tror ni inte att jag har viktigare saker att göra? Jag är visserligen pensionär, men…«

»Kände ni herrskapet Griffo?«

»Herrskapet Griffo? Hade aldrig sett dem före utflykten. Och inte heller efter utflykten kan jag säga att jag kände dem. Namnet kommer jag ihåg. Det hörde jag när chauffören ropade upp oss före avresan och de svarade ja. Vi varken hälsade på varandra eller pratades vid. Varken god dag eller adjö. De höll sig för sig själva och pratade inte med någon. Ni förstår, commissario, att sådana här utflykter blir trevliga om alla umgås. Man skämtar och skrattar och sjunger sånger. Men om någon…«

»Är ni säker på att ni aldrig träffat herrskapet Griffo?«

»Var skulle jag ha gjort det?«

»Tja, på marknaden, i tobaksaffären.«

»De dagliga inköpen sköter min fru och jag röker inte. Men…«

»Men?«

»Jag kände en som hette Pietro Giffo. Det kanske var en släkting, det var bara r:et som fattades. Denne Giffo var handelsresande och en skämtsam typ. En gång…«

»Träffade ni möjligen på herrskapet Griffo under utflykten till Tindari?«

»Frugan och jag träffar nästan aldrig någon ur sällskapet på en resa. Kommer vi till Palermo har jag en svåger där. I Erice har jag en kusin. De blir överraskade och bjuder in oss på mat. Tindari ska vi bara inte tala om! Där har jag ett barnbarn, Filippo, som kom och hämtade oss vid bussen och tog med oss hem, hans fru hade lagat en sfincione som förrätt och som huvudrätt fick vi…«

»När chauffören ropade upp er inför hemresan, svarade Griffos då?«

»Jajamensan, jag hörde dem svara.«

»Märkte ni om de steg av vid något av de tre uppehåll bussen gjorde på hemvägen?«

»Commissario, jag berättade ju just vad vårt barnbarn Filippo gav oss att äta. Vi var så proppmätta att vi knappt kunde resa oss upp ur sätena! När vi på hemvägen stannade för den planerade pausen med caffe latte och kakor, ville jag inte ens gå ur. Men frugan påminde mig om att alltihop ju redan var betalt. Kunde vi slänga bort de pengarna? Jag tog bara lite mjölk och två kakor. Och blev genast sömnig. Det händer mig alltid efter maten. Kort sagt så somnade jag. Och en sån tur att jag inte hade druckit något kaffe! För ni ska veta, min herre, att kaffe…«

»… gör er klarvaken. När ni kommit fram till Vigàta, såg ni då herrskapet Griffo stiga av?«

»Bäste kommissarien, det var så sent och så mörkt att jag knappt visste om frugan hade stigit av!«

»Minns ni var ni satt?«

»Jag minns mycket väl var jag och frugan satt. Precis i mitten av bussen. Framför satt paret Bufalotta och bakom satt paret Raccuglia, bredvid satt Persicos. Allihop folk som vi känner, det var femte resan vi gjorde tillsammans. Bufalottis, stackarna, behöver lite avkoppling. Deras äldste son, Pippino, dog medan…«

»Minns ni var Griffos satt?«

»På sista raden, har jag för mig.«

»Där det är fem platser bredvid varandra utan armstöd?«

»Jag tror det.«

»Bra, det var allt, signor Zotta, ni kan gå härifrån nu.«

»Vad betyder det?«

»Det betyder att vi är färdiga och att ni kan gå hem.«

»Vad nu då?! Vad är detta för fasoner? Ska ni besvära en gammal man på sjuttiosju år och hans hustru på sjuttiofem för en sån struntsak? Vi steg ju upp klockan sex i morse! Tycker ni det är rätt och riktigt?«

När den siste av gamlingarna gått sin väg och klockan nästan var ett, såg polisstationen ut som en plats där ett stort antal personer hade haft picknick. Visserligen fanns det inget gräs inomhus, men var hittar man gräs numera? Det som fortfarande klarar av att växa i närheten av våra tätorter, kan det kallas gräs? Några trötta gulnade strån, och om man sticker in handen bland dem, ligger där i nittionio fall av hundra en spruta som man sticker sig på.

Med dessa tankar fick det dåliga humöret åter grepp om Montalbano, när han märkte att Catarella, som fått i uppdrag att städa, plötsligt stod alldeles stilla med sopborsten i ena handen och i den andra något man inte riktigt förstod vad det var.

»Men jösses! Vad är detta?« muttrade han förvånad och stirrade på det han höll i handen efter att ha plockat upp det från golvet.

»Vad är det?«

Med ens blev Catarella blodröd i ansiktet.

»En kondom, dottore!«

»Använd?« undrade Montalbano förvånad.

»Nej, dottore, den ligger fortfarande i sin förpackning.«

Detta var den enda skillnaden jämfört med resterna efter en äkta picknick. För övrigt var det samma tröstlösa skräp, pappersnäsdukar, fimpar, tomburkar som innehållit Coca-Cola, öl eller apelsinläsk, mineralvattensflaskor, brödbitar och kaksmulor och till och med en glasstrut som låg och smälte långsamt i ett hörn.

Som Montalbano redan hade räknat ut efter en första jämförelse mellan de svar som han själv, Fazio och Galluzzo fått – och detta var säkerligen en av orsakerna, om inte rentav den viktigaste, till hans dystra humör – framgick det att om herrskapet Griffo visste de exakt lika mycket som förut.

Bussen hade femtiotre sittplatser förutom förarsätet. De fyrtio utflyktsdeltagarna hade allihop suttit samlade i den främre delen, tjugo på ena sidan och tjugo på den andra med gången emellan. Makarna Griffo hade däremot både på utresan och på hemresan suttit på två av de fem platserna i bakersta raden, med den stora bakrutan bakom sig. De hade inte pratat med någon och ingen hade pratat med dem. Fazio berättade att en av passagerarna hade sagt: »Vet ni vad? Efter ett tag glömde vi bort dem. Det var som om de inte reste med samma buss som vi.«

»Men«, sa plötsligt Montalbano, »vi saknar fortfarande vittnesmål från det där paret där frun är sjuk. Scimè, om jag minns rätt.«

Fazio gav till ett litet leende.

»Tror ni verkligen att fru Scimè kunde avstå från den här lilla festen? Stå ut med att hennes väninnor kom hit och inte hon? Hon kom i sällskap med maken fastän hon knappt stod på benen. Trettionio i feber hade hon. Jag pratade med henne och Galluzzo med maken. Ingenting, signoran hade kunnat bespara sig omaket.«

De såg modfällda på varandra.

»Förspilld natt, bara en dotter«, kommenterade Galluzzo och citerade den allmänt kända fras som yttrats av en äkta man som bistått hustrun en hel natt vid förlossningen och sett en liten dotter födas i stället för en efterlängtad son.

»Ska vi gå och äta?« frågade Fazio och reste sig.

»Gå ni, jag stannar kvar här. Vem har vakten?«

»Gallo.«

När han blivit ensam, satte han sig att titta på den skiss som Fazio gjort över bussen. I en liten isolerad ruta högst upp stod det: förare. Sedan följde tolv rader med fyra små rutor, var och en med ett namn.

När han satt där och studerade skissen insåg han den frestelse som Fazio undvikit, nämligen att göra rutorna mycket större och skriva in fullständiga personuppgifter, förnamn, efternamn, faders namn, moders namn… På den sista raden hade Fazio skrivit Griffo så att efternamnets bokstäver fyllde alla fem rutorna: uppenbarligen hade han inte lyckats ta reda på vilka av de fem platserna de hade suttit på.

Montalbano började föreställa sig resan. Efter att man hälsat på varandra följde några minuters oundviklig tystnad för att installera sig ordentligt, ta av sig skor, kepsar, hattar, kontrollera i handväskan eller fickorna om glasögon och nycklar var med… Sedan de första tecknen på glädje, de första högljudda kommentarerna, fraser som korsades… och föraren som frågade: vill ni att jag ska sätta på radion? En kör av nej… Och kanske då och då någon som vände sig om och tittade bakåt, mot sista raden där makarna Griffo satt bredvid varandra, orörliga och uppenbarligen döva, för de åtta tomma platserna mellan dem och de andra passagerarna utgjorde en sorts barriär mot ljud, mot ord, oväsen och skratt.

Det var då Montalbano slog handflatan mot pannan. Han hade glömt! Busschauffören hade sagt något alldeles speciellt och han hade alldeles glömt bort det.

»Gallo!«

Ur hans strupe kom inte bara ett namn utan också en kvävd stämma. Dörren slogs upp och en skrämd Gallo visade sig.

»Vad är det, commissario?«

»Ring omedelbart upp bussbolaget, jag har glömt vad det heter. Om det är någon där, vill jag tala med honom.«

Han hade tur. Firmans kamrer svarade.

»Jag skulle vilja veta en sak. På resan till Tindari i söndags, fanns det någon mer ombord förutom chauffören och passagerarna?«

»Visst. Ni förstår, dottore, vår firma tillåter representanter för husgeråd, tvättmedel och prydnadssaker att…«

Han sa det i samma ton som en kung som beviljar en ynnest.

»Hur mycket tar ni betalt för det?« frågade Montalbano, respektlös undersåte.

Den andres majestätiska ton förvandlades till en sorts pinsamt stammande.

»Ni må-måste be-betänka att pro-procenten…«

»Det intresserar mig inte. Jag vill ha namnet på den representant som var med på den resan och hans telefonnummer.«

»Hallå? Är det hos familjen Dileo? Det här är kommissarie Montalbano. Jag skulle vilja tala med fru eller fröken Beatrice.«

»Det är jag, commissario. Fröken. Jag undrade just när ni hade tänkt förhöra mig. Hade ni inte gjort det senast i dag, hade jag kommit till polisstationen.«

»Har ni ätit färdigt?«

»Jag har inte börjat än. Jag har precis kommit tillbaka från Palermo, där jag hade en tenta vid universitetet, och eftersom jag bor ensam måste jag sätta i gång och laga mat. Fast jag har ingen större lust.«

»Vill ni äta lunch med mig?«

»Varför inte?«

»Då ses vi om en halvtimme på Trattoria San Calogero«

De åtta män och fyra kvinnor som just då satt och åt på trattorian hejdade sig en efter en med gaffeln halvvägs till munnen och stirrade på den unga kvinna som just kommit in. En verklig skönhet, lång och slank med blont hår och blå ögon. En sådan där kvinna som man ser på veckotidningsomslag, med den skillnaden att denna såg ut att vara en ordentlig familjeflicka. Vad gjorde hon på Trattoria San Calogero? Montalbano hann nätt och jämnt ställa sig den frågan förrän hon satte kurs mot hans bord.

»Ni är kommissarie Montalbano, eller hur? Jag är Beatrice Dileo.«

Hon satte sig. Montalbano stod förlägen kvar ett ögonblick. Beatrice Dileo hade inte ett spår av smink, hon såg sådan ut av naturen. Kanske var det därför de närvarande kvinnorna fortsatte att se på henne utan avund. Hur kan man vara avundsjuk på en exotisk blomma?

»Vad får det lov att vara?« frågade Calogero när han kom fram till bordet. »I dag har jag en risotto med bläckfiskbläck som är alldeles speciell.«

»Det blir bra för mig. Och för er, Beatrice?«

»För mig också.«

Montalbano noterade förnöjt att hon inte hade lagt till någon typiskt kvinnlig fras. Ingen stor portion, tack. Två skedar bara. En sked. Exakt tretton riskorn. Åh, vad han hatade sånt!

»Som huvudrätt har jag havsabborrar fiskade i natt, eller…«

»Det blir bra för mig, inget eller. Och ni, Beatrice?«

»Havsabborre.«

»För kommissarien mineralvatten och vitt Corvo som vanligt. Och för er, signorina?«

»Detsamma.«

Va? Var de gifta, eller?

»Hör på, commissario«, sa Beatrice med ett leende, »jag måste bekänna en sak. När jag äter kan jag inte prata. Ni får alltså förhöra mig innan de kommer med risotton eller mellan rätterna.«

Jösses! Det var alltså sant att man i livet kunde drabbas av miraklet att träffa en tvillingsjäl! Synd att hon antagligen var ungefär tjugofem år yngre än han.

»Vad då förhör! Berätta om er själv, snarare.«

Innan Calogero kom med den speciella risotton som var någonting mer än bara speciell, fick därför Montalbano veta att Beatrice var just tjugofem år gammal, att hon var inskriven vid humanistiska fakulteten i Palermo, att hon var representant för företaget »Sirio Husgeråd« för att klara sitt uppehälle och kunna studera. Sicilianska trots utseendet, säkerligen normandisk-siciliansk, född i Aidone, där hennes föräldrar fortfarande bodde. Varför hon bodde och arbetade i Vigàta? Enkelt: två år tidigare hade hon i Aidone lärt känna en ung man från Vigàta, som också han studerade i Palermo, men juridik. De hade blivit förälskade, hon hade haft ett förskräckligt gräl med föräldrarna som protesterat och hon hade flyttat med den unge mannen till Vigàta. De hade hyrt en lägenhet på sjätte våningen i ett jättestort hyreshus i Piano Lanterna. Men från sovrumsbalkongen kunde man se havet. Efter inte ens fyra månader hade Roberto, så hette pojkvännen, lämnat ett litet vänligt brev där det stod att han skulle flytta till Rom, där hans fästmö, en avlägsen släkting, väntade på honom. Hon hade inte haft mod att resa hem till Aidone igen. Det var allt.

Sedan lät de näsan, gommen och strupen fyllas av den underbara doften av risotto och de tystnade som på en överenskommen signal.

De började samtala igen medan de väntade på abborrarna. Det var just Beatrice som först nämnde paret Griffo.

»Det här paret som har försvunnit…«

»Ursäkta, ni var ju i Palermo, hur kan ni då veta att…«

»Chefen för Sirio ringde mig i går. Han sa att ni hade kallat samman alla utflyktsresenärerna.«

»Jaha, fortsätt.«

»Jag måste alltid ha med mig en provkollektion. Om bussen är fullsatt förvarar jag kollektionen, två stora kartonger, i bagageutrymmet. Men om bussen inte är fullsatt, ställer jag dem på den bakersta raden, den med fem sittplatser. Jag ställer kartongerna på de två platserna längst från dörren för att inte hindra passagerarna från att gå på och av. Nåväl, herrskapet Griffo gick och satte sig just på sista raden.«

»Vilka av de tre återstående platserna satte de sig på?«

»Han satt på den mittersta, den med mittgången framför. Hans fru satt bredvid honom. Den tomma platsen var den närmast dörren. När jag kom runt halv åtta…«

»Med provkollektionen?«

»Nej, den hade redan lastats på bussen kvällen innan av en anställd hos Sirio. Samme man kommer och hämtar den när vi kommer tillbaka till Vigàta.«

»Fortsätt gärna.«

»När jag såg dem sitta just där kartongerna stod, påpekade jag för dem att de kunde välja bättre platser, eftersom bussen fortfarande var tom och det inte var bokade platser. Jag förklarade att eftersom jag måste visa upp varorna, skulle jag störa när jag gick fram och tillbaka. Hon tittade inte ens på mig, hon höll blicken riktad rakt fram och jag trodde hon var döv. Han däremot verkade bekymrad, nej inte bekymrad utan snarare spänd, och han svarade att jag fick göra vad jag ville, de föredrog att sitta kvar där. Efter halva resan skulle jag börja mitt arbete, så jag bad honom resa sig. Och vet ni vad han gjorde? Med rumpan knuffade han undan fruns rumpa så att hon flyttade sig till den tomma platsen vid dörren. Och han makade sig åt sidan så att jag kunde ta min stekpanna. Men så snart jag ställde mig med ryggen mot chauffören och mikrofonen i ena handen, flyttade makarna Griffo tillbaka till de ursprungliga platserna.«

Hon log.

»När jag står så där, känner jag mig väldigt löjlig. Men så… Vi har en deltagare som följer med på nästan varenda utflykt, cavaliere Mistretta, som har tvingat sin fru att köpa tre kompletta uppsättningar. Fattar ni? Han är förälskad i mig och ni anar inte vilka blickar frun ger mig! Nåväl, till dem som köper något skänker vi ett talande armbandsur, sådana där som afrikanska gatumånglare säljer för tiotusen lire. Däremot får samtliga en kulspetspenna med firmans namn på. Makarna Griffo ville inte ha någon.«

Havsabborrarna kom och tystnaden sänkte sig åter över bordet.

»Vill ni ha lite frukt? En kaffe?« frågade Montalbano när det av fiskarna bara återstod ben och huvuden.

»Nej, tack«, sa Beatrice, »jag tycker om att ha kvar smaken av hav i munnen.«

Inte bara tvilling utan siamesisk tvilling.

»Kort sagt, commissario, under hela tiden försäljningen pågick kastade jag då och då en blick på paret Griffo. Orörliga, förutom att han då och då vände sig om och tittade ut genom bakrutan. Som om han var rädd för att en bil följde efter bussen.«

»Eller tvärtom«, sa Montalbano. För att vara säker på att en bil fortsatte att följa efter bussen.

»Det är möjligt. De åt inte tillsammans med oss i Tindari. När vi steg av satt de kvar, och när vi steg på igen satt de där fortfarande. På tillbakaresan steg de inte av ens för att dricka en caffe latte. Men en sak är jag säker på: det var han, signor Griffo, som absolut ville stanna vid Bar Paradiso. Vi var nästan hemma och chauffören ville fortsätta köra. Han protesterade. Och så steg nästan allihop av, men jag stannade kvar ombord. Sedan tutade chauffören, passagerarna steg på och bussen körde i väg.«

»Är ni säker på att även Griffos steg på?«

»Det kan jag inte svära på. Under uppehållet satt jag och lyssnade på musik i min walkman. Jag hade hörlurar på och satt och blundade. Kort sagt så somnade jag. När jag öppnade ögonen igen var vi i Vigàta och en stor del av passagerarna hade redan stigit av.«

»Det är alltså möjligt att makarna Griffo redan var på väg hem.«

Beatrice öppnade munnen som för att säga något, men stängde den igen.

»Låt höra«, sa Montalbano. »Vad som helst, även om det kan låta dumt, men det kan vara till nytta för mig.«

»Jo, när mannen från firman steg på för att hämta provkollektionen, hjälpte jag honom. När jag drog den närmaste kartongen mot mig stödde jag handen på den plats där signor Griffo borde ha suttit. Den var kall. Jag tror att de där två inte steg på bussen igen efter uppehållet vid Bar Paradiso.«