6

CALOGERO kom med notan, Montalbano betalade, Beatrice reste sig, och han reste sig också, om än en smula motvilligt. Den unga kvinnan var ett sannskyldigt Guds under, men det var inte mycket att göra, nu var det över.

»Jag följer er«, sa Montalbano.

»Jag har bil«, svarade Beatrice.

Just i det ögonblicket kom Mimì Augello in. Han fick syn på Montalbano och började gå mot honom men stannade plötsligt med uppspärrade ögon och det var som om den där ängeln i folktron hade passerat, den som säger »Amen« och alla förblir precis sådana som de är i den stunden. Han hade uppenbarligen fått syn på Beatrice. Plötsligt vände han om som för att gå ut igen.

»Var det mig du sökte?« frågade Montalbano.

»Ja.«

»Varför går du din väg då?«

»Jag ville inte störa.«

»Nej, du stör inte, Mimì. Kom! Signorina, får jag presentera min vicekommissarie dottor Augello. Fröken Beatrice Dileo reste med samma buss som herrskapet Griffo i söndags och har berättat intressanta saker för mig.«

Mimì visste bara att Griffos var försvunna och kände inte till något om efterforskningarna, men han förmådde inte öppna munnen utan stod bara och stirrade på den unga kvinnan.

Det var då som djävulen, den med stort D, materialiserades bredvid Montalbano. Han var osynlig för alla utom för kommissarien och var iklädd sin traditionella dräkt, hårig hud, bockfötter, svans och korta horn. Kommissarien kände hans brännande och svaveldoftande andedräkt sveda vänstra örat.

»Låt dem lära känna varandra bättre«, befallde Djävulen.

Och Montalbano böjde sig för Hans Vilja.

»Har ni fem minuter till?« frågade han Beatrice med ett leende.

»Javisst. Jag är ledig hela eftermiddagen.«

»Och du, Mimì, har du ätit?«

»N… nej, iii… nte än.«

»Sätt dig då på min plats och beställ, medan signorinan här berättar för dig det som hon har berättat för mig om herrskapet Griffo. Jag har tyvärr ett brådskande ärende som väntar. Vi ses på kontoret senare, Mimì. Och tack om igen, signorina Dileo.«

Beatrice satte sig ner igen, Mimì sänkte sig ner mot stolen, stel som om han varit klädd i en medeltida rustning. Han hade ännu inte fattat hur denna Guds nåd kunde ha vederfarits honom, men det som gjorde honom misstänksam var Montalbanos osedvanliga vänlighet. Denne var nu småsjungande på väg ut ur trattorian. Han hade sått ett frö. Om jorden var bördig (och Mimìs jords bördighet tvivlade han inte på) skulle det fröet gro. Och då var det ajöss med Rebecca eller vad hon nu hette och ajöss med ansökan om förflyttning.

»Ursäkta, commissario, men tycker ni inte att ni överdrev lite?« frågade Montalbanos samvete.

»Äh, det är väl inget att bråka om!« löd svaret.

Utanför Café Caviglione stod ägaren Arturo lutad mot dörrposten och solade. Han var klädd som en trashank i kavaj och byxor som var slitna och fläckiga trots de fyra-fem miljarder han tjänat ihop på att låna ut pengar till ockerränta. Han var snål och kom från en familj som var känd för sin snålhet. En gång hade han visat Montalbano en gulnad skylt full av flugskit som hans farfar i början av seklet hade hängt upp i lokalen: »Den som sitter vid ett bord måste konsumera minst ett glas vatten. Ett glas vatten kostar två centesimi.«

»Commissario, får det vara en kaffe?«

De gick in.

»En kaffe till kommissarien!« ropade Arturo till mannen bakom disken, medan han gick fram till kassan och lade ner de pengar Montalbano hade tagit upp ur fickan. Den dag Arturo skulle ge bort så mycket som en brödsmula, skulle de drabbas av en naturkatastrof som skulle ha glatt Nostradamus.

»Vad är det, Artù?«

»Jag ville prata med er om paret Griffo. Jag känner dem, för på somrarna sätter de sig varje söndag vid ett bord, alltid ensamma, och beställer två portioner glass: en cassata till honom och en hasselnöt med grädde till henne. Jag såg dem den där morgonen.«

»Vilken morgon?«

»Morgonen då de reste till Tindari. Bussarna har sin ändhållplats en liten bit längre fram, på torget. Jag öppnar klockan sex, men det kan slå på någon minut. Nåväl, paret Griffo stod redan här utanför, framför den neddragna jalusin. Och bussen skulle gå klockan sju, kan ni tänka er!«

»Drack eller åt de någonting?«

»En varm bulle var, som jag fått från bageriet ungefär tio minuter tidigare. Bussen kom klockan halv sju. Chauffören, som heter Filippu, kom in och beställde en kaffe. Signor Griffo gick då fram till honom och frågade om de kunde stiga på bussen. Filippu sa ja och de gick ut utan att ens säga adjö. Varför så bråttom? Var de rädda för att missa bussen?«

»Var det allt?«

»Ööh, ja.«

»Hör du Artù, kände du den unge mannen som blev skjuten?«

»Nenè Sanfilippo? Fram till för två år sedan kom han hit regelbundet och spelade biljard. Sedan var det sällan man såg honom. Bara på natten.«

»Hur då på natten?«

»Commissario, jag stänger klockan ett. Han kom hit ibland och lånade en flaska whisky, gin eller sånt. Han kom körande med bilen och nästan alltid satt det en flicka i den.«

»Kunde du känna igen någon?«

»Nej. Han kanske tog hit dem från Palermo eller Montelusa, eller var han nu kunde hitta dem.«

När han stod utanför dörren till polisstationen kände han inte för att gå in. På hans skrivbord väntade en stor hög papper som skulle undertecknas och blotta tanken fick det att värka i högerarmen. Han försäkrade sig om att han hade tillräckligt med cigaretter i fickan, satte sig i bilen igen och körde mot Montelusa. Precis halvvägs mellan de båda orterna fanns det en smal grusväg skymd av en stor reklamskylt och den ledde till ett förfallet litet bondhus och bredvid det stod ett enormt saracenskt olivträd som säkerligen hade ett par hundra år på nacken. Det såg konstgjort ut, som ett teaterträd, sprunget ur Gustave Dorés fantasi, en lämplig illustration till Dantes Inferno. De lägsta grenarna var vridna och hängde nästan nere vid marken, grenar som inte orkade höja sig mot himlen hur mycket de än försökte och som rätt som det var i sitt växande kom på andra tankar och gjorde ett slags krök eller i vissa fall rentav en knut. Men strax därefter kom de på andra tankar och vände tillbaka, som om de skrämts av synen av den skrovliga, av åren hårt slitna men alltjämt kraftfulla stammen. Och när grenarna vände tillbaka tog de en annan riktning än tidigare. De såg i allt ut som ormar, pytonormar, boor, anakondor som plötsligt förvandlats till grenar på ett olivträd. De tycktes misströsta, förbanna sig över den där magin som hade fryst dem – »kanderat« dem, skulle Montale sagt – i en evig, omöjlig flykt. När de mellersta grenarna nått ungefär en meters längd, började de genast tveka om de skulle sticka av uppåt eller sikta mot marken för att förena sig med sina rötter.

När Montalbano inte längtade efter havsluft, ersatte han sin promenad längs östra piren med ett besök vid olivträdet. Han satte sig grensle över en av de nedre grenarna, tände en cigarett och började fundera över de problem som skulle lösas.

Han hade upptäckt att grenarna flätades samman, snodde ihop sig, lade sig över varandra och bildade en labyrint som på ett mystiskt sätt nästan exakt återspeglade det som hände inuti hans huvud, hypotesernas sammanflätning och resonemangens överlappande. Och om något antagande i förstone kunde förefalla alltför obetänksamt, alltför djärvt, hade han lugnats när han såg en gren som tecknade en ännu mer äventyrlig väg än hans tankar, och detta fick honom att gå vidare.

Dold bland de silvergröna bladen kunde han sitta där i timmar utan att röra sig; en orörlighet som avbröts då och då av de nödvändiga rörelserna för att tända en cigarett, som han rökte utan att ta den från munnen, eller för att noga släcka fimpen genom att krossa den mot skosulan. Han satt så stilla att myrorna ostörda klättrade upp på hans kropp, trängde in i håret, promenerade på hans händer, på hans panna. När han väl klivit ner från grenen måste han noga borsta av sin kostym, och då kom tillsammans med myrorna också en och annan liten spindel fallande, eller någon lyckobringande nyckelpiga.

När han nu satt där på grenen ställde han sig en grundläggande fråga om vilken väg han skulle låta utredningarna ta: fanns det ett samband mellan det gamla parets försvinnande och mordet på den unge mannen?

När han höjde blicken och huvudet för att djupare andas in det första blosset, fick han syn på en av olivträdets grenar som följde en omöjlig väg, skarpa hörn, snäva kurvor, skutt framåt och bakåt, och på ett ställe såg den till och med ut som ett gammalt tredelat värmeelement.

»Nej, mig lurar du inte«, muttrade Montalbano och avböjde inviten. Än behövdes det ingen akrobatik, för ögonblicket räckte det med fakta, enbart fakta.

Samtliga hyresgäster på Via Cavour 44, inklusive portvakterskan, hade enhälligt uppgivit att de aldrig sett det gamla paret och den unge mannen tillsammans, inte ens vid tillfälliga möten, som när man väntar på hissen. De hade olika tider, totalt olika livsrytm. Och vid närmare eftertanke, vad kunde väl två tjuriga och osällskapliga, ja rentav elaka gamlingar som höll sig för sig själva ha gemensamt med en tjugoåring med för mycket pengar i fickan som tog med sig olika flickor hem varannan natt?

Det var bäst att hålla isär dessa båda saker, åtminstone för tillfället. Och betrakta det som en ren tillfällighet att det försvunna paret och den mördade bodde i samma hus. Tills vidare. Hade han förresten inte redan beslutat detta, även om han inte sagt det öppet? Han hade satt Mimì Augello att läsa igenom Nenè Sanfilippos papper och hade ju då underförstått gett honom mordutredningen i uppdrag. Det var han själv som skulle ägna sig åt makarna Griffo.

Alfonso och Margherita Griffo, som i tre eller fyra dagar i följd kunde hålla sig instängda hemma, som om de vore belägrade av ensamheten, utan att ge minsta signal om sin närvaro i lägenheten, inte ens en nysning eller hostning, ingenting, som om de utförde en generalrepetition inför sitt försvinnande. Alfonso och Margherita Griffo, som såvitt sonen kunde minnas bara hade lämnat Vigàta en enda gång för att resa till Messina. Alfonso och Margherita Griffo beslutar en vacker dag plötsligt att göra en utflykt till Tindari. Är de madonnadyrkare? De brukade ju inte ens gå i kyrkan!

Och så ivriga de var inför denna utflykt!

Enligt vad Arturo Caviglione sagt hade de infunnit sig en timme före avresetiden och varit de första att stiga på den ännu helt tomma bussen. Och fastän de var de enda passagerarna och hade ett femtiotal platser till sitt förfogande hade de valt de säkert mest obekväma, där det redan stod två stora kartonger med Beatrice Dileos provkollektion. Hade de valt de platserna på grund av ovana, för att de inte visste att man i sista raden känner av kurvorna mer och lätt blir illamående? Men hypotesen att de ville sitta isolerade för att inte behöva prata med medpassagerarna höll inte. Om någon vill vara tyst kan han vara det även bland hundra personer. Varför just sista raden?

Ett svar skulle kunna finnas i det som Beatrice hade berättat för honom. Hon hade lagt märke till att Alfonso Griffo då och då vände sig om och tittade ut genom den stora bakrutan. Från den plats där han satt kunde han se de bilar som kom nära. Men han kunde också i sin tur bli sedd utifrån, till exempel från en bil som följde efter bussen. Se och bli sedd: detta skulle inte ha varit möjligt om han suttit på någon annan plats.

När de kom fram till Tindari hade makarna Griffo inte rört sig ur fläcken. Enligt Beatrice hade de inte stigit ur bussen, inte gjort sällskap med de andra och inte setts gå omkring. Vad var det då för vits med den där utflykten? Varför var de så ivriga att följa med?

Det var också Beatrice som hade avslöjat en viktig sak, nämligen att det var Alfonso Griffo som begärt det där sista extra uppehållet en knapp halvtimmes väg från Vigàta. Det kan ju hända att han verkligen behövde lätta på blåsan, men det kunde också finnas en helt annan och ganska oroväckande förklaring.

Kanske hade tanken att delta i den där utflykten fram till dagen innan inte ens så mycket som snuddat vid förmaket till makarna Griffos hjärnor. De hade kanske tänkt tillbringa denna söndag på samma sätt som de tillbringat hundratals andra söndagar. Men så händer något som tvingar dem att mot sin vilja delta i den där resan. Inte vilken resa som helst utan just den. De hade fått ett slags uttrycklig order. Och vem kan det ha varit som gav den ordern, vilken makt hade denna person över det gamla paret?

»Bara för att göra det lite mer konkret«, sa Montalbano för sig själv, »låt oss säga att en läkare hade gett dem denna order.«

Men han hade ingen lust att skämta.

Och det rör sig om en läkare som är så samvetsgrann att han tar bilen och följer efter bussen både på utvägen och på hemvägen, så att han kan kontrollera att hans patienter hela tiden sitter kvar på sin plats. När det redan är mörkt och de börjar närma sig Vigàta, blinkar läkaren med strålkastarna på ett speciellt sätt. Det är en överenskommen signal. Alfonso Griffo ber busschauffören att stanna. Och vid Bar Paradiso slutar spåren efter paret. Kanske har den samvetsgranne läkaren erbjudit det gamla paret att sätta sig i hans bil, kanske ville han mäta deras blodtryck.

När han kommit så långt beslöt Montalbano att det var dags att sluta spela Me Tarzan you Jane och återvända till den så kallade verkligheten. Medan han borstade av sig myrorna ställde han sig en sista fråga: Vad led makarna Griffo av för sjukdom, om en så samvetsgrann läkare känt sig tvungen att ingripa?

Strax före avtagsvägen till Vigàta stod en telefonkiosk. Mirakulöst nog fungerade den. Signor Malaspina, ägaren till bussbolaget, behövde mindre än fem minuter för att svara på kommissariens frågor.

Nej, herrskapet Griffo hade aldrig tidigare varit med på de här resorna.

Ja, de hade bokat i sista minuten, närmare bestämt på lördagen klockan tretton, vilket var när anmälningstiden gick ut.

Ja, de hade betalat kontant.

Nej, den som bokat var varken signor Griffo eller hans fru. Totò Bellavia, som satt i biljettkassan, kunde svära på att den som bokat och betalat var en distingerad man i fyrtioårsåldern, som påstått sig vara herrskapet Griffos brorson.

Hur kunde han vara så uppdaterad i ärendet? Enkelt, hela orten pratade ju om paret Griffos försvinnande, så han hade blivit nyfiken och tagit reda på hur det låg till.

»Dottore, i Fazios rum ska det gamla parets son sitta och vänta.« »Ska sitta eller sitter?«

Catarella tappade inte fattningen.

»Både och, dottore.«

Davide Griffo verkade alldeles förvirrad, han var orakad och rödögd och kostymen var skrynklig.

»Jag åker tillbaka till Messina. Jag kan ju ändå inte göra någonting här. Jag kan inte sova på natten, för jag bara tänker på… Signor Fazio har sagt att ni fortfarande inte har lyckats komma någonvart.«

»Nej, tyvärr. Men jag lovar att så snart vi får veta något nytt, hör jag av mig till er. Har vi er adress?«

»Ja, den har jag lämnat.«

»En fråga innan ni ger er av. Har ni några kusiner?«

»Ja, en.«

»Hur gammal är han?«

»I fyrtioårsåldern.«

Kommissarien spetsade öronen.

»Var bor han?«

»I Sidney. Han arbetar där. Han har inte varit hemma och hälsat på sin far på tre år.«

»Hur vet ni det?«

»Därför att varje gång han kommer hem ser vi till att träffas.«

»Kan ni lämna denne kusins telefonnummer och adress till Fazio?«

»Javisst. Men varför vill ni ha det? Tror ni att…«

»Jag kan inte avslöja något.«

»Ursäkta, men snälla kommissarien, blotta tanken på att min kusin skulle ha något att göra med försvinnandet är ju helt förryckt…«

Montalbano hejdade honom med en gest.

»En sak till. I de här trakterna säger vi ju kusin, farbror och nevö även till folk som vi inte har några blodsband till, utan av sympati och tillgivenhet… Tänk efter noga. Finns det någon som era föräldrar brukar kalla nevö?«

»Commissario, det märks att ni inte känner min far och min mor. De har ett temperament som Gud hjälpe och bevare oss från! Nej, det är omöjligt att de skulle kalla någon för nevö som inte var det.«

»Signor Griffo, ni får ursäkta om jag ber er upprepa sådant som ni redan har sagt, men ni förstår, det ligger i både ert och mitt intresse. Är ni absolut säker på att era föräldrar inte sa någonting om utflykten de tänkte göra?«

»Ingenting, absolut ingenting. Vi brukade inte skriva till varandra, vi pratade med varandra på telefon. Det var jag som ringde till dem, torsdag och söndag, alltid mellan nio och tio på kvällen. Förra torsdagen, sista gången jag pratade med dem, nämnde de ingenting om att de skulle resa till Tindari. Tvärtom, innan mamma lade på luren sa hon: ›Vi hörs på söndag som vanligt‹. Om de tänkte åka på den där utflykten, skulle de ha sagt till mig att inte bli orolig om de inte var hemma och bett mig att ringa senare, ifall bussen var försenad. Det verkar väl vettigt?«

»Visst.«

»Men eftersom de inte sa något, ringde jag i söndags klockan kvart över nio och det var ingen som svarade. Och så började mina kval.«

»Bussen kom tillbaka till Vigàta vid elvatiden på kvällen.«

»Och jag ringde och ringde ända till sex på morgonen.«

»Signor Griffo, vi måste tyvärr räkna med allt. Även sånt som vi inte tycker om att tänka oss. Hade er far några fiender?«

»Commissario, om jag inte hade en klump i halsen, skulle jag skratta. Min far är en god människa, även om han är ganska otrevlig. Precis som mamma. Pappa gick i pension för tio år sedan. Han har aldrig nämnt att någon skulle vilja honom illa.«

»Var han rik?«

»Vem? Min far? Han levde på sin pension. Med sitt avgångsvederlag lyckades han köpa lägenheten där de bor.«

Han sänkte blicken, bedrövad.

»Jag kan inte hitta något skäl till att mina föräldrar skulle ha velat försvinna eller att någon skulle ha tvingat dem att försvinna. Jag har till och med varit och pratat med deras läkare. Han sa att de var friska för sin ålder. Och de hade ingen åderförkalkning.«

»Ibland i en viss ålder«, sa Montalbano, »kan man lätt påverkas, kanske bli övertalad…«

»Jag förstår inte.«

»Tja, vad vet jag, någon bekant kan ha berättat för dem om den svarta madonnans underverk i Tindari…«

»Vad skulle de med underverk till? Och när det gällde religiösa ting var de faktiskt inte särskilt intresserade.«

Han reste sig för att bege sig till mötet med Balduccio Sinagra, när Fazio kom in.

»Dottore, ursäkta mig, men har ni hört något från dottor Augello?«

»Vi sågs vid lunchdags. Han sa att han skulle komma förbi. Vad gäller det?«

»De söker honom från polishuset i Pavia.«

Först förstod Montalbano inte.

»Från Pavia. Och vem var det som ringde?«

»Ett fruntimmer var det, men hon sa inte vad hon hette.«

Rebecca! Säkerligen orolig för sin dyrkade Mimì.

»Det här fruntimret i Pavia, hade hon inte hans mobilnummer?«

»Jodå, det har hon. Men hon säger att mobilen verkar avstängd, tystad. Hon sa att hon har sökt honom i flera timmar efter lunch. Vad ska jag säga om hon ringer igen?«

»Frågar du mig om det?«

Medan han svarade Fazio och låtsades vara irriterad, kände han en viss glädje inombords. Ska vi slå vad om att fröet börjat gro?

»Hördu, Fazio, bekymra dig inte för dottor Augello. Du ska se att han kommer tillbaka förr eller senare. Jag skulle just säga att jag ger mig i väg.«

»Hem till Marinella?«

»Fazio, jag måste inte redogöra för dig vart jag åker och inte åker.«

»Öh, bad jag om det? Blev ni arg? Det var en enkel oskyldig fråga jag ställde. Ursäkta att jag tog mig friheten.«

»Det är jag som ska be om ursäkt, jag är lite nervös.«

»Jag ser det.«

»Berätta inte för någon det som jag säger nu. Jag ska träffa Balduccio Sinagra.«

Fazio bleknade och såg på honom med uppspärrad blick.

»Skojar ni?«

»Nej.«

»Dottore, den där, han är ju ett vilddjur!«

»Jag vet.«

»Dottore, ni får bli hur arg ni vill, men jag säger detta i alla fall: jag tycker inte att ni ska åka dit.«

»Hör på noga. Signor Balduccio Sinagra är för tillfället en fri medborgare.«

»Leve friheten! Den där har suttit tjugo år i fängelse och han har allra minst ett trettiotal mord på sitt samvete!«

»Som vi ännu inte lyckats bevisa.«

»Bevis eller inte så är och förblir han i alla fall en skurk och skitstövel.«

»Jag håller med. Men har du glömt att vårt yrke är just att handskas med skit?«

»Dottore, om ni verkligen vill åka dit, så följer jag med.«

»Du rör dig inte ur fläcken. Och få mig inte att säga att det är en order, för jag blir så satans förbannad när ni tvingar mig att säga så.«