7

DON BALDUCCIO SINAGRA bodde tillsammans med hela sin talrika familj i ett enormt hus på landet högt uppe på en kulle som sedan urminnes tider kallades Ciuccàfa, halvvägs mellan Vigàta och Montereale.

Kullen Ciuccàfa kändes igen på två detaljer. Den första var att den var fullständigt kal, där fanns inte ett endaste grönt grässtrå. Inget träd hade klarat av att växa där och inte ens en rad hirs, en kaprisbuske eller ett snår kaffevedel hade lyckats slå rot. Det stod visserligen en klunga träd runt huset, men de hade flyttats som vuxna av don Balduccio för att ge lite svalka. Och för att förhindra att de torkade ut och dog hade det körts dit åtskilliga lastbilslaster med specialjord. Den andra detaljen var att förutom familjen Sinagras hus syntes inga andra bostäder, varken stugor eller villor, från vilket håll man än betraktade kullens sluttningar. Man såg bara den slingrande breda asfalterade vägen dit upp som don Balduccio låtit anlägga på egen bekostnad, som han brukade säga. Att det inte fanns fler bostadshus berodde inte på att familjen Sinagra köpt hela kullen, det fanns ett helt annat, mer subtilt skäl.

Trots att marken på Ciuccàfa sedan länge förklarats fri att bebyggas av den nya byggnadsplanen, vågade inte ägarna, advokaten Sidoti och markisen Lauricella, fastän de bägge två hade ont om pengar, stycka den och sälja marklotterna för att inte förolämpa don Balduccio, efter att denne kallat till sig dem och med metaforer, ordspråk och anekdoter låtit dem förstå att närheten till främlingar vållade honom outhärdligt besvär. För att undgå riskabla missförstånd hade advokaten Sidoti, ägare av den mark som vägen byggts på, resolut vägrat att ta emot ersättning för den påtvingade exproprieringen. Det viskades faktiskt elakt i byn att de båda ägarna hade kommit överens om att dela skadan lika: advokaten hade blivit av med marken, markisen hade älskvärt skänkt vägen till don Balduccio och tagit på sig arbetskostnaderna. Elaka tungor menade till och med att om det vid dåligt väder blev gropar i vägen eller utlöstes jordskred, framförde don Balduccio klagomål till markisen, som på ett ögonblick och alltid med egna medel såg till att den blev jämn och slät som ett biljardbord igen.

Sedan ungefär tre år tillbaka gick inte saker och ting som förr, varken för Sinagrafamiljen eller för Cuffarofamiljen, de båda familjer som slogs om kontrollen över länet.

Masino Sinagra, cirka sextio år och don Balduccios äldste son, hade äntligen gripits och förpassats till fängelse med en sådan börda av åtal att även om de i Rom under förundersökningarna skulle få för sig att avskaffa livstidsstraffet, skulle lagstiftaren ändå bli tvungen att göra undantag för honom och återinföra det för hans fall. Japichinu, Masinos son och farfar don Balduccios avgudade trettioårige sonson, av naturen utrustad med ett ansikte så sympatiskt och ärligt att pensionärer skulle kunna anförtro honom sina sparpengar, hade varit tvungen att gå under jorden, förföljd av en lång rad häktningsorder. Omtumlad och orolig på grund av denna totalt överraskande offensiv från rättvisans sida efter decennier av loj dvala, hade don Balduccio, som känt sig trettio år yngre när han fått höra talas om mordet på öns två skickligaste domare, med ens återfått sina ålderskrämpor när han underrättats om att åklagarmyndigheten fått en ny chef som var av den värsta sort man kunde tänka sig: piemontesare och ansedd som kommunist. En dag hade han på ett nyhetsprogram i TV sett denne domare ligga på knä i kyrkan.

»Men vad gör han, går han i kyrkan?« hade han frågat förbluffad.

»Ja, han är religiös«, hade någon förklarat.

»Va? Har prästerna inte lärt honom någonting?«

Don Balduccios yngste son, ’Ngilino, hade blivit fullständigt från vettet och börjat prata på ett obegripligt språk som han påstod var arabiska. Och som arab hade han från den stunden också börjat klä sig, så folk kallade honom »schejken«. Schejkens två söner var mer utomlands än hemma i Vigàta. Pino, kallad »medlaren« på grund av den diplomatiska skicklighet som han visade i besvärliga stunder, var ständigt på resande fot mellan Kanada och Förenta staterna. Caluzzo däremot uppehöll sig åtta månader om året i Bogotà. Den tunga uppgiften att sköta familjens affärer hade därför åter fallit på patriarken, som tog hjälp av sin kusin Saro Magistro. Om denne viskades det att han, efter att ha dödat en i klanen Cuffaro, hade ätit dennes grillade lever på ett spett. Å andra sidan kunde man inte säga att saker och ting gick bättre för familjen Cuffaro. En söndagsmorgon två år tidigare hade Cuffaros drygt åttioåriga familjeöverhuvud satt sig i bilen för att åka till mässan, som han regelbundet och gudfruktigt brukade göra. Den yngste sonen, Birtino, satt vid ratten. Så snart denne vridit om startnyckeln blev det en explosion som var så kraftig att fönsterrutor fem kilometer bort krossades. Kamrer Arturo Spampinato, som inte hade någonting alls att göra med det hela, trodde att det var en väldig jordbävning och kastade sig ut genom fönstret på sjätte våningen och krossades. Av don Sisìno hittades vänster arm och höger ben, av Birtino bara några brända benbitar.

Familjen Cuffaro hade inte skyllt på familjen Sinagra, som alla på orten hade väntat sig. Både Cuffaros och Sinagras visste nämligen att den där dödliga bomben i bilen var ditplacerad av en tredje part, medlemmar av en nybildad maffia, unga respektlösa uppkomlingar kapabla till allt, som hade satt sig i sinnet att tillintetgöra de båda gamla familjerna och överta deras plats. Och det fanns en förklaring. Om narkotikans väg en gång varit ganska bred, hade den nu blivit en sexfilig motorväg. Därför krävdes det unga, beslutsamma krafter som kunde hantera både en kalasjnikov och en dator.

*

Allt detta tänkte Montalbano på medan han körde mot Ciuccàfa. Och mindes till och med en tragikomisk scen som han sett på TV: en medlem av antimaffiakommissionen som just kommit till Fela efter det tionde mordet på en och samma vecka, slet dramatiskt sönder sina kläder och frågade med kvävd röst:

»Var är Staten?«

Runt omkring stod det ett fåtal karabinjärer, de två finanspoliser och de tre biträdande åklagarna som i Fela representerade staten och varje dag riskerade livet och stirrade på honom, helt stumma. Den hedervärde maffiabekämparen hade uppenbarligen drabbats av minnesförlust och glömt bort att Staten var han, åtminstone delvis. Och att om saker och ting nu var som de var, så var det han och andra som gjorde att de var som de var.

Alldeles vid foten av kullen, i början av den ensliga asfalterade vägen som ledde upp till don Balduccios hus, stod ett litet envåningshus. När Montalbanos bil närmade sig dök en man upp i det ena av de två fönstren. Han tittade på bilen och förde sedan en mobiltelefon till örat. Vederbörande hade varskotts.

På bägge sidor om vägen stod lyktstolpar och telegrafstolpar och efter var femhundrade meter fanns en öppen plats, ett slags rastplats, och på varje rastplats fanns det ofelbart någon som antingen satt i en bil och petade näsan eller stod och räknade kråkorna i skyn eller låtsades justera en moped. Vaktposter. Några vapen syntes inte, men Montalbano visste mycket väl att de i nödfall skulle hämtas fram illa snabbt, än bakom en stenhög, än bakom en påle.

Den stora järngrinden, den enda öppningen i en hög mur som omgav huset, stod vidöppen. Utanför stod advokat Guttadauro med ett stort leende som klöv ansiktet och han bugade och bugade.

»Fortsätt rakt fram och sväng sedan åt höger, där ligger parkeringsplatsen.«

På parkeringsplatsen stod ett tiotal bilar av alla sorter, både vräkiga lyxbilar och vanliga småbilar. Montalbano stannade, steg ur bilen och såg Guttadauro komma flåsande.

»Jag visste väl att jag kunde lita på er lyhördhet, er förståelse och er intelligens! Don Balduccio kommer att bli glad! Den här vägen, kommissarien, följ mig.«

I början av allén som ledde fram till huset stod två jättelika araucarior. Under träden stod på ena sidan två vaktkurer som var märkligt lika lekstugor för barn. Och de var faktiskt täckta av klisterbilder på Stålmannen, Läderlappen, och Disneys Herkules. Men vaktkurerna hade också en liten dörr och ett litet fönster. Advokaten avbröt Montalbanos stirrande.

»Det är lekstugor som don Balduccio har låtit bygga åt sina barnbarn. Eller rättare sagt barnbarnsbarn. En heter Balduccio som han och den andre heter Tanino. De är tio och åtta år. Don Balduccio är alldeles galen i dessa småpojkar.«

»Ursäkta, advokat Guttadaoro«, sa Montalbano med änglalik min. »Den där herrn med skägg som för ett ögonblick tittade ut genom fönstret i den vänstra stugan, är det Balduccio eller Tanino?«

Guttadauro lät det elegant passera utan kommentar.

Nu hade de kommit fram till den monumentala entrédörren i svart valnöt med kopparbeslag, som påminde om en likkista i amerikansk stil.

Trädgårdens prunkande rabatter var fulla av rosor, vinrankor och andra blommor, där fanns också bassäng med guldfiskar (men varifrån fick han vatten, den skurken?) och i ett hörn stod en stor järnbur och i den låg fyra dobermanns knäpp tysta och bedömde gästens vikt och konsistens med uppenbar lust att sluka honom med kläder och allt. Buren öppnades nog om natten.

»Nej, dottore«, sa Guttadauro när han såg Montalbano gå mot likkistan som fungerade som ytterdörr. »Don Balduccio väntar på er i parterren.«

De gick mot husets vänstra sida. Parterren var ett stort utrymme som var öppet på tre sidor och hade första våningens altan som tak. Genom de sex smäckra valvbågar som avgränsade rummet kunde man åt höger njuta av ett storslaget landskap. Flera kilometer strand och hav som vid horisonten bröts av Capo Rossellos taggiga silhuett. Men åt vänster lämnade utsikten mycket att önska: ett slättland av cement utan minsta gröna fläck och där, långt borta drunknade Vigàta.

I parterren stod en soffa, fyra bekväma fåtöljer och ett stort lågt bord. Ett tiotal stolar stod med ryggstödet mot den enda väggen, de användes säkert vid plenummöten.

Don Balduccio, praktiskt taget ett skelett med kläder på, satt på den tvåsitsiga soffan med en pläd över knäna trots att det varken var kallt eller blåste. Bredvid honom, men i en fåtölj, satt en rödbrusig cirka femtioårig präst i prästkappa, som reste sig när Montalbano kom.

»Här har vi vår käre dottor Montalbano!« sa Guttadauro muntert och gällt.

»Ni får ursäkta att jag inte reser mig«, sa don Balduccio med knappt hörbar röst, »men benen bär mig inte längre.«

Han gjorde ingen ansats att sträcka fram handen mot Montalbano.

»Det här är don Sciaverio, Sciaverio Crucillà, som varit och alltjämt är andlig fader för Japichinu, min välsignade sonson, som baktalats och förföljts av skändliga människor. Turligt nog är han en starkt troende ung man, som står ut med förföljelsen och lägger sitt liv i Vår Herres händer!«

»Det är viktigt att tro!« suckade fader Crucillà.

»Om du inte somnar, får du ro«, fullbordade Montalbano.

Don Balduccio, Guttadauro och prästen tittade på honom, stumma av förvåning.

»Ursäkta«, sa don Crucillà, »men jag tror ni minns fel. Ordspråket syftar på sängar och lyder så här: ›sängen är viktig i ett bo / om man inte sover, får man ändå ro.‹ Eller hur?«

»Ni har rätt, jag mindes fel«, erkände kommissarien.

Han hade verkligen misstagit sig. Vad tusan hade fått honom att vara kvick genom att förvanska ett ordspråk och parafrasera ett missbrukat talesätt om religionen som folkets opium? Kanske hade religionen varit ett opium för en mördare och brottsling som Balduccio Sinagras sonson!

»Nu drar jag mig tillbaka«, sa prästen.

Han bugade sig för don Balduccio som svarade med en gest med bägge händerna, han bugade sig för kommissarien som svarade med en lätt bugning och han tog sedan Guttadauro under armen.

»Ni följer med mig, eller hur, avvocato?«

De hade uppenbarligen kommit överens innan han kom att lämna honom ensam med don Balduccio. Advokaten skulle komma tillbaka senare, när det gått så lång tid som behövdes för att hans klient, som han älskade att kalla den som i själva verket var hans chef, skulle hinna säga det han hade att säga Montalbano utan vittnen.

»Slå er ner«, sa den gamle mannen och visade på den fåtölj som fader Crucillà suttit i.

Montalbano satte sig.

»Får det lov att vara något?« frågade don Balduccio och sträckte ut ena handen mot en kontrollpanel med tre knappar på soffans armstöd.

»Nej, tack.«

Montalbano kunde inte låta bli att undra för sig själv vad de övriga två knapparna var till för. Om en knapp var för hembiträdet, var den andra säkerligen för att tillkalla tjänstgörande killer. Och den tredje? Den utlöste kanske ett allmänt larm för att sätta i gång något som liknade ett tredje världskrig.

»Jag skulle vilja veta en sak«, sa den gamle och rättade till pläden över sina ben. »Om jag för en stund sedan, när ni kom hit till parterren, hade räckt er handen, hade ni tagit den då?«

Vilken bra fråga, din ärkeskitstövel! tänkte Montalbano, och bestämde sig genast för att ge honom sitt ärligt kända svar.

»Nej.«

»Kan ni förklara varför?«

»Därför att vi två befinner oss på varsin sida om barrikaden, signor Sinagra. Och det har ännu inte proklamerats vapen-stillestånd, men det kanske inte dröjer så länge.«

Gubben harklade sig. Sedan harklade han sig en gång till. Först då insåg Montalbano att han skrattade.

»Dröjer det inte länge?«

»Nej, tecknen finns där.«

»Vi får väl hoppas. Låt oss gå över till allvarliga ting. Ni, dottore, är säkert nyfiken på att få veta varför jag ville träffa er.«

»Nej.«

»Är nej det enda ni kan säga?«

»Uppriktigt sagt, signor Sinagra, så känner jag redan till det som jag som polis bör veta om er. Jag har läst alla dokument som rör er, till och med sådant som skrevs om er när jag ännu inte var född. Som människa däremot intresserar ni mig inte.«

»Varför kom ni då hit?«

»Därför att jag inte betraktar mig som så högtstående att jag kan säga nej när någon ber att få tala med mig.«

»Kloka ord«, sa den gamle.

»Signor Sinagra, om ni ville mig något, ut med språket. Annars…«

Don Balduccio verkade tveka. Han sträckte ut sin sköldpaddshals ännu mer mot Montalbano, stirrade på honom och ansträngde sina glaukomvattniga ögon.

»När jag var barn hade jag fruktansvärt bra syn, dottore. Nu ser jag hela tiden dimma. Dimma som hela tiden blir tätare. Och jag talar inte bara om mina sjuka ögon.«

Han suckade och lutade sig mot soffans ryggstöd som om han ville sjunka in i det.

»En människa borde få leva ett rimligt antal år. Nittio år är mycket, alltför mycket. Och det blir ännu värre när man är tvungen att ta itu med saker och ting igen efter att ha trott att man gjort sig fri från dem. Det här med Japichinu har tagit på mina krafter, dottore. Jag kan inte sova på grund av alla bekymmer. Han har lungtuberkulos också. Jag sa till honom: överlämna dig till karabinjärerna, så får du åtminstone vård. Men Japichinu är ung och envis som alla unga människor. Jag blev alltså tvungen att tänka om och ta hand om familjen igen. Och det är svårt, mycket svårt. För tiden har gått och människorna har förändrats. Jag förstår inte längre hur de tänker, jag förstår inte vad det är som rör sig i huvudet på dem. Förr i tiden, för att ta ett exempel, om ett problem var komplicerat så resonerade man om det. Länge till och med, kanske i flera dagar, kanske tills det blev hårda ord, gräl, men vi resonerade. Nu vill folk inte längre resonera, de vill inte slösa tid.«

»Och vad gör de då?«

»De skjuter, min bäste dottore, de skjuter. Och att skjuta är vi alla bra på, även den dummaste i gänget. Om ni just nu händelsevis skulle avlossa den revolver ni har i fickan…«

»Jag har ingen, jag går inte omkring beväpnad.«

»Verkligen?!« Don Balduccios förvåning var uppriktig. »Min bäste dottore, det är oförståndigt! Med alla dessa brottslingar som ränner omkring överallt numera…«

»Jag vet. Men jag tycker inte om vapen.«

»Det gör inte jag heller. Låt oss återgå till ämnet. Om ni riktar en revolver mot mig och säger: ›Ner på knä, Balduccio!‹ så finns det ingen utväg. Eftersom jag är obeväpnad måste jag falla på knä. Eller hur? Men detta betyder inte att ni är en man av heder, det betyder bara att ni är, om ni ursäktar, en skitstövel med en revolver i handen.«

»Och hur beter sig en man av heder, då?«

»Inte hur han beter sig, dottore, utan hur han brukade bete sig. Ni kommer hit obeväpnad och pratar med mig, lägger fram ett problem, förklarar för- och nackdelar, och om jag till en början inte håller med, så kommer ni tillbaka nästa dag och vi resonerar, vi resonerar tills jag blir övertygad att det enda jag kan göra är att falla på knä som ni vill, i mitt och allas intresse.«

Plötsligt såg kommissarien i klart ljus en scen ur Manzonis Skampålen, när en stackars man drivits så långt att han yttrar frasen »säg vad ni vill att jag ska säga« eller något liknande. Men han hade ingen lust att börja diskutera Manzoni med don Balduccio.

»Fast jag har för mig att även på den där gamla goda tiden som ni berättar om brukade man döda folk som inte ville falla på knä.«

»Visst!« sa den gamle livligt. »Visst! Men att döda en man för att han vägrat lyda, vet ni vad det betydde?«

»Nej.«

»Det betydde ett förlorat slag, det betydde att den mannens mod inte lämnade oss någon annan utväg. Har jag uttryckt mig klart nog?«

»Ni har uttryckt er glasklart. Men ni förstår, signor Sinagra, jag har inte kommit hit för att få er variant av maffians historia.«

»Men lagens variant känner ni ju redan till!«

»Visst. Men ni är en förlorare, signor Sinagra, eller i alla fall nästan. Och historien skrivs aldrig av förlorarna. Just nu kanske den skrivs bäst av den som inte resonerar utan skjuter. Segrarna för ögonblicket. Och nu, om ni tillåter…«

Han gjorde en ansats att resa sig, men den gamle hejdade honom med en gest.

»Ursäkta. Till alla de krämpor vi åldringar drabbas av hör också lösmynthet. Kort sagt, commissario: vi har måhända gjort stora misstag. Väldigt stora misstag. Och jag säger vi därför att jag talar också för salig Sisìno Cuffaro och hans familj. Sisìno som var min fiende så länge han levde.«

»Vad nu då, börjar ni ångra er?«

»Nejdå, commissario, jag ångrar mig inte inför lagen. Men inför Vår Herre, när den dagen kommer, gör jag det. Vad jag ville säga är följande: vi har kanske gjort väldigt stora misstag, men vi har alltid vetat att det finns en linje som man aldrig får överträda. Aldrig. För om man överskrider den linjen finns det inte längre någon skillnad mellan människa och djur.«

Han slöt ögonen, utmattad.

»Jag förstår«, sa Montalbano.

»Är det verkligen sant?«

»Ja, det är det.«

»Bägge sakerna?«

»Ja.«

»Då har jag sagt det jag ville säga«, sa den gamle och slog upp ögonen. »Om ni vill gå nu, varsågod. Adjö.«

»Adjö«, replikerade Montalbano och reste sig. Han gick tillbaka genom trädgården och allén utan att möta någon. I höjd med de båda lekstugorna under de stora araucariorna hörde han barnröster. I det ena huset stod en liten pojke med en vattenpistol i handen, i stugan mitt emot stod en annan liten pojke med ett rymdgevär. Tydligen hade Guttadauro flyttat ut den skäggige livvakten och ersatt honom med don Balduccios barnbarnsbarn, så att kommissarien skulle befrias från onda tankar.

»Pang! Pang!« sa pojken med pistolen.

»Ratatatatà«, svarade den andre med kulsprutegeväret.

De tränade inför vuxenlivet. Eller kanske behövde de inte vänta på att växa upp: just dagen innan hade man i Fela nämligen gripit en knappt elvaårig »baby killer«. En av dem som hade börjat bekänna (Montalbano ville inte gärna kalla dem botgörare eller medarbetare till rättvisan) hade avslöjat att det fanns en sorts offentlig skola där småpojkar undervisades i att skjuta och mörda. Don Balduccios barnbarnsbarn hade ingen anledning att gå i den skolan. De kunde i sitt hem få alla privatlektioner de behövde. Av Guttadauro syntes inte ens skuggan. Vid grinden stod en man i keps som hälsade på honom genom att lyfta den när han gick förbi, varefter han omedelbart stängde grinden. När Montalbano körde neråt kunde han inte låta bli att lägga märke till den perfekta vägytan, asfalten var helt fri från småsten och grus. Kanske kom det varje morgon ett team och sopade vägen som om den varit ett sängkammargolv. Underhållet måste kosta markis Lauricella en förmögenhet. På rastplatserna hade situationen inte förändrats fastän det gått mer än en timme. En man stod fortfarande och tittade på kråkorna som flög omkring i skyn, en annan satt i sin bil och rökte, en tredje försökte fortfarande reparera sin moped. När kommissarien såg den sistnämnde fick han lust att retas. När han kom upp i jämnhöjd med mannen, stannade han.

»Får ni inte i gång den?«

»Nä«, svarade mannen förvirrad.

»Vill ni att jag ska kolla?«

»Nej, tack.«

»Jag kan ge er skjuts.«

»Nej!« skrek mannen irriterat.

Montalbano körde därifrån. I det lilla huset nere vid vägens slut stod mannen med mobiltelefonen kvar i fönstret: han var antagligen i färd med att meddela att Montalbano åter passerade gränsen till don Balduccios kungarike.

Det började bli mörkt. När Montalbano kom tillbaka till Vigàta körde han till Via Cavour. Framför nummer 44 stannade han, öppnade handskfacket, tog fram knippan med dyrkar och steg ur bilen. Portvakterskan var inte där och på vägen fram till hissen mötte han ingen. Han öppnade dörren till Griffos lägenhet och låste den efter sig så fort han kommit in. Det luktade instängt. Han tände ljuset och satte i gång att arbeta. Det tog honom en timme att samla ihop alla papper han hittade, och han stoppade dem i en soppåse som han tagit i köket. Det fanns också en kakburk från bröderna Lazzaroni fullproppad med kvitton. Att titta igenom makarna Griffos kvitton var något han borde ha gjort redan i början av utredningen, men som han försummat. Han hade varit alltför distraherad av andra tankar. Kanske fanns på något av de där papperen hemligheten till makarna Griffos sjukdom, den där sjukdomen som fått en samvetsgrann läkare att följa efter dem i bil. Han skulle just släcka ljuset i tamburen när han kom att tänka på Fazio och dennes oro inför mötet med don Balduccio. Telefonen stod i matsalen.

»Hallå! Hallå! Vem där? Detta är polisstationen!«

»Catarè, det är Montalbano. Är Fazio där?«

»Jag kopplar över till honom bums på momangen.«

»Fazio? Jag ville bara tala om att jag kommit tillbaka helskinnad.«

»Det visste jag, dottore.«

»Vem har berättat det för dig?«

»Ingen, dottore. Så fort ni gav er av, följde jag efter. Jag väntade i närheten av det lilla huset med vakter i. När jag såg er komma tillbaka, körde jag också tillbaka till polisstationen.«

»Något nytt?«

»Nej, dottore, förutom att det där fruntimret fortsätter att ringa från Pavia och fråga efter dottor Augello.«

»Förr eller senare hittar hon honom. Förresten, vill du veta vad jag pratade med den där personen, du vet vem, om?«

»Om jag vill. Jag håller på att dö av nyfikenhet.«

»Men jag tänker inte berätta det för dig, så du kan lika gärna dö. Och vet du varför jag inte berättar? Därför att du inte lydde mina order. Jag sa till dig att inte röra dig ur fläcken, men i stället följde du efter mig. Nöjd?«

Han släkte ljuset och lämnade Griffos lägenhet med soppåsen över axeln.