8

HAN öppnade kylskåpet och gav till en gnäggning av ren lycka. Hembiträdet Adelina hade ställt in två praktfulla makrillar med lökröra, en middagsrätt som han antagligen skulle få brottas med hela natten, men det var det värt. För säkerhets skull förvissade han sig om innan han började äta att det i köket fanns ett paket bikarbonat, en helig och välsignad hjälp. Sittande på verandan glufsade han samvetsgrant i sig alltihop och det enda som blev kvar på tallriken var fiskarnas ben och huvuden, så renskrapade att de såg ut som fossila fynd.

När han sedan röjt av bordet, tömde han ut sopsäcken där med alla de papper han hittat hemma hos Griffos. Kanske skulle det finnas en mening, en rad, en antydan, som kunde peka på något skäl till det gamla parets försvinnande. De hade sparat på allt, brev och gratulationskort, fotografier, telegram, el- och telefonräkningar, inkomstdeklarationer, kvitton och mottagningsbevis, reklamfoldrar, bussbiljetter, födelseattester, äktenskapslicens, pensionsböcker, sjukvårdskort, andra förfallna kort. Där fanns till och med en kopia av ett »existenscertifikat för levande«, den absoluta höjden av byråkratisk enfald. Vad skulle Gogol med sina döda själar ha kunnat hitta på med ett sådant certifikat? Om Franz Kafka hade fått tag i det skulle han ha kunnat skriva en ångestfylld berättelse om det. Och hur skulle man nu gå till väga med denna självcertifiering? Vad var praxis, för att använda ett ord som kontoren älskar? Skrev man på ett pappersark ungefär så här: »Undertecknad, Salvo Montalbano, förklarar att jag är vid liv och existerar«, signerade det och gav det till lämplig tjänsteman?

Alla de papper som berättade makarna Griffos levnadshistoria var sammantaget inte många, ett knappt kilo större och mindre blad. Montalbano satt fram till klockan tre och bläddrade igenom allihop.

Förspilld natt, bara en dotter, som man brukade säga. Han stoppade tillbaka papperen i påsen och gick och lade sig.

Tvärtemot vad han fruktat höll sig kejsarmakrillarna lugna och lät sig smältas utan att slå med stjärten. Därför kunde han vakna klockan sju efter en lugn och tillräcklig sömn. Han stod längre än vanligt under duschen och gjorde slut på allt vattnet i cisternen. Där gick han igenom samtalet han haft med don Balduccio, ord för ord, tystnad för tystnad. Innan han stängde av duschen ville han vara säker på att han hade förstått de båda budskap som den gamle hade framfört. Till slut var han säker på att hans tolkning var rätt.

»Commissario, jag ville bara säga att dottor Augello ringde för en halvtimme sen och sa att han kommer förbi vid tiotiden«, sa Fazio.

Varefter han stålsatte sig och väntade på, vilket var helt naturligt och hade hänt förr, en våldsam vredesexplosion från Montalbano vid nyheten att hans vicekommissarie än en gång tog saker med lugn och ro. Men den här gången behöll han sitt lugn, han till och med log.

»Ringde damen från Pavia när du kom tillbaka hit i går kväll?«

»Om! Tre gånger till innan hon förlorade hoppet för gott.«

Medan Fazio pratade flyttade han kroppsvikten från ena foten till den andra, som folk brukar göra när de behöver gå på toaletten. Men Fazio hade inga sådana behov, det var nyfikenheten som höll på att äta upp honom levande. Men han vågade inte öppna munnen och fråga vad Sinagra hade sagt till hans chef.

»Stäng dörren.«

Fazio spratt till, gick och låste dörren med nyckeln, kom tillbaka och satte sig på en stol. Med framåtlutad överkropp och uppspärrad blick såg han ut som en hungrig hund som väntade på att hans husse skulle kasta åt honom ett ben. Men han blev en smula besviken av den första frågan Montalbano ställde.

»Känner du till en präst som heter Saverio Crucillà?«

»Jag har hört hans namn nämnas, men jag känner honom inte personligen. Jag vet att han inte är härifrån, om jag inte tar fel så bor han i Montereale.«

»Försök få reda på allt om honom, var han bor, hans vanor, arbetstiderna i kyrkan, vem han umgås med, vad folk säger om honom. Skaffa så mycket upplysningar du kan. När du gjort allt detta, och det måste göras under dagens lopp…«

»… kommer jag hit och rapporterar.«

»Fel. Du ska inte rapportera någonting. Du ska börja skugga honom, diskret.«

»Lita på mig, dottore. Han kommer inte att se mig, inte ens om han sätter ögon i nacken.«

»Fel igen.«

Fazio såg förvånad ut.

»Dottore, när man skuggar en person gäller regeln att den personen inte ska märka det. Vad är det annars för skuggning?«

»I det här fallet är det annorlunda. Prästen ska märka att du följer efter honom. Se dessutom till att han förstår att du är en av mina mannar. Det är mycket viktigt att han förstår att du är polis.«

»Det har jag aldrig varit med om förut.«

»Men alla andra får absolut inte märka att du skuggar honom.«

»Dottore, får jag lov att vara uppriktig? Jag har inte fattat det minsta dugg.«

»Det gör inget. Fatta ingenting, men gör vad jag sagt till dig.«

Fazio såg förorättad ut.

»Commissario, om jag gör något utan att fatta så går det alltid åt pipan. Så var snäll och förklara.«

»Fazio, fader Crucillà förväntar sig att bli skuggad.«

»Åh heliga Guds moder, varför då?«

»Därför att han ska ta oss till en viss plats. Men han är tvungen att göra det som om han var ovetande om det. Teater. Fattar du?«

»Jag börjar fatta. Och vem finns på den plats som prästen vill ta oss till.«

»Japichinu Sinagra.«

»Jösses!«

»Denna din artiga eufemism får mig att förstå att du äntligen har fattat ärendets vikt«, sa Montalbano och lät som en bok. Fazio hade under tiden börjat granska honom misstänksamt.

»Hur bar ni er åt för att upptäcka att denne fader Crucillà känner till stället där Japichinu håller sig gömd? Alla letar ju efter Japichinu. Antimaffiakommissionen, piketen, specialstyrkorna, säkerhetspolisen, och ingen lyckas hitta honom.«

»Jag har inte upptäckt någonting. Han sa det till mig. Eller snarare, han lät mig förstå det.«

»Fader Crucillà?«

»Nej. Balduccio Sinagra.«

Det var som om en lätt jordbävning dragit förbi. Fazio var eldröd i ansiktet och kunde inte stå stilla, han tog ett steg framåt och två bakåt.

»Hans farfar?!« frågade han med en flämtning.

»Lugna dig, du ser ut som en figur i en dockteaterföreställning. Ja, just hans farfar. Han vill att sonsonen ska komma i fängelse. Men Japichinu är nog inte helt med på det. Kontakten mellan farfar och sonson sköts av prästen, som Balduccio ville att jag skulle lära känna hemma hos honom. Om han inte velat att jag skulle lära känna honom, hade han skickat i väg honom innan jag kom.«

»Dottore, jag kan inte förstå det här. Vad vinner ni på det? Japichinus livstidsdom kan inte ens Gud rädda honom från!«

»Kanske inte Gud, men någon annan kan göra det.«

»Hur då?«

»Genom att döda honom, Fazio. I fängelset har han goda chanser att klara livhanken. Den nya maffians ungherrar lurar och bedrar både klanen Sinagra och klanen Cuffaro. Och ett högsäkerhetsfängelse betyder därför säkerhet inte bara för dem som är utanför, men också för dem som sitter inne.«

Fazio tänkte efter en liten stund och verkade till sist övertygad.

»Kommer jag att behöva sova i Montereale också?«

»Det tror jag inte. Jag tror inte prästen går hemifrån på natten.«

»Hur kommer fader Crucillà att bära sig åt för att få mig att förstå att han leder mig mot den plats där Japichinu gömmer sig?«

»Bekymra dig inte, han kommer att hitta på något sätt. När han har pekat ut platsen för dig, så se för jösse namn till att inte få några snilleblixtar, ta inga initiativ. Du kontaktar mig omedelbart.«

»Okej.«

Fazio reste sig och gick långsamt mot dörren. Halvvägs dit stannade han, vände sig om och tittade på Montalbano.

»Vad är det?«

»Dottore, jag har känt er tillräckligt länge för att förstå att ni bara berättar halva sanningen för mig.«

»Hur då?«

»Don Balduccio sa antagligen något annat också.«

»Ja, det gjorde han.«

»Kan jag få veta vad?«

»Självklart. Han sa att det inte var de. Och han försäkrade mig att det inte var familjen Cuffaro heller. Alltså är det nykomlingarna som är de skyldiga.«

»Skyldiga till vad?«

»Det vet jag inte. Just nu vet jag faktiskt inte vad tusan han syftade på. Men jag har en vag misstanke.«

»Kan ni berätta?«

»Det är för tidigt.«

Fazio hade nätt och jämnt vridit om nyckeln när han med våldsam kraft slungades mot väggen av dörren som öppnats av Catarella.

»Det var nära att du bröt näsan av mig!« sa Fazio och höll ena handen framför ansiktet.

»Dottore! Dottore!« flämtade Catarella. »Ursäkta att jag kommer infarandes, men det är polischefen personligen i egen person!«

»Var är han?«

»I tellifon, dottore.«

»Koppla honom hit.«

Catarella skuttade i väg som en harpalt och Fazio väntade tills han passerat och gick sedan ut han också.

Bonetti-Alderighis röst tycktes komma inifrån ett frysskåp, så kylig var den.

»Montalbano? En preliminär upplysning, om ni inte har något emot det. Är det er Fiat Tipo som har registreringsnummer AG 334 JB?«

»Ja.«

Bonetti-Alderighis röst kom nu direkt från polarisen. I bakgrunden hördes björnar yla (men ylade verkligen björnar?).

»Kom hit omedelbart!«

»Jag kommer om en knapp timme, jag ska bara…«

»Förstår ni inte italienska? Jag sa omedelbart.«

»Stig in och lämna dörren öppen«, beordrade polischefen så snart han såg honom komma in. Det måste verkligen röra sig om ett mycket allvarligt ärende, för strax innan, i korridoren, hade Lattes låtsats att han inte såg honom. När han gick fram till skrivbordet reste sig Bonetti-Alderighi från sin stol och gick fram och öppnade fönstret.

Jag måste ha blivit ett virus, tänkte Montalbano. Han är rädd för att jag ska infektera luften för honom.

Polischefen gick och satte sig igen utan att ge honom tecken att sitta ner han också. Som i skolan, när rektorn kallade in honom på sin expedition för att ge honom en rejäl avhyvling.

»Bra gjort«, sa Bonetti-Alderighi och stirrade på honom. »Bra gjort. Verkligen bra.«

Montalbano yttrade inte ett ord. Innan han bestämde hur han skulle bete sig, var det nödvändigt att känna till orsaken till chefens vrede.

»I morse«, fortsatte polischefen, »så fort jag satte foten här på kontoret, fick jag veta något som jag inte tvekar att beskriva som obehagligt. Rentav synnerligen obehagligt. Det rör sig om en rapport som gjorde mig topp tunnor rasande. Och denna rapport rör er.«

Tyst! sa Montalbano strängt till sig själv.

»I rapporten står det att en Fiat Tipo med registreringsnummer…«

Han avbröt sig för att luta sig framåt och titta på papperet som låg på skrivbordet.

»… AG 334 JB?« föreslog Montalbano försiktigt.

»Tyst. Det är jag som talar. En Tipo med registreringsnummer AG 334 JB körde i går förbi en av våra kontrollpunkter i riktning mot maffiabossen Balduccio Sinagras bostad. Efter vederbörliga efterforskningar framkom det att den bilen tillhör er och man fann det påkallat att informera mig. Säg mig nu: är ni så dum att ni tror att den där villan inte står under ständig bevakning?«

»Nähä?! Vad säger ni?« sa Montalbano och spelade förvånad, och ovanför hans huvud syntes säkert den gloria som helgon brukar ha. Sedan lät han sitt ansikte anta en bekymrad min och muttrade mellan sammanbitna tänder:

»Tusan också! Det var ju onödigt!«

»Ja, ni har all anledning att bekymra er, Montalbano! Och jag kräver en förklaring. En godtagbar förklaring. Annars slutar er tvivelaktiga karriär här. Alldeles för länge har jag stått ut med era metoder, som ofta och uppsåtligt gränsar till det olagliga!«

Kommissarien sänkte huvudet till den ställning som passade en förkrossad man. När polischefen såg detta fattade han mod och sa ilsket:

»Hör nu, Montalbano, med en sådan som ni är det faktiskt inte alldeles galet att gissa på maskopi! Det förekommer tyvärr illustra tidigare exempel, som jag inte tänker påminna er om, för ni känner mycket väl till dem! Och jag har fått mer än nog av er och hela polisstyrkan i Vigàta! Man fattar inte om ni är poliser eller brottslingar!«

Han gillade detta, det var samma argument som han tidigare hade använt mot Mimì Augello.

»Jag ska göra rent hus!«

Som om Montalbano följde ett manus vred han först sina händer, sedan tog han upp en näsduk ur fickan och torkade sig i ansiktet med den. Tvekande sa han:

»Jag har ett åsnehjärta och ett lejonhjärta.«

»Det där förstår jag inte.«

»Jag känner mig besvärad. Det är nämligen så att Balduccio Sinagra, efter att ha pratat med mig, krävde mitt hedersord på att…«

»Att?«

»Att jag inte skulle berätta för någon om vårt möte.«

Polischefen smällde handflatan i skrivbordet så hårt att han säkert bröt handen.

»Inser ni vad det är ni säger? Ingen skulle få veta det! Och skulle jag, polischefen, er direkt överordnade, vara ingen? Det är er plikt, jag upprepar, plikt…«

Montalbano höjde armarna som tecken på kapitulation. Sedan drog han snabbt näsduken över ögonen.

»Jag vet, jag vet«, sa han, »men om ni bara visste hur jag slits mellan min plikt å ena sidan och mitt hedersord å den andra…«

Han lyckönskade sig själv. Så vackert det italienska språket var! Slitas var just verbet som krävdes.

»Ni pratar strunt, Montalbano! Ni är inte medveten om vad ni säger! Ni sätter plikten på samma nivå som ert ord till en brottsling!«

Kommissarien sänkte huvudet upprepade gånger.

»Det är sant! Det är sant! Era ord är helig sanning!«

»Nå, berätta då utan undanflykter varför ni träffade Sinagra! Jag vill ha en fullständig förklaring!«

Nu kom huvudscenen i den föreställning han improviserade. Om polischefen nappade, så slutade det hela där.

»Jag tror att han vill ångra sig och bekänna«, muttrade han med låg röst.

»Va?« sa polischefen, som inte hade förstått ett enda ord.

»Jag tror att Balduccio Sinagra är halvt på väg att vilja göra bot och bättring.«

Som skjuten i luften av en explosion just där han satt flög Bonetti-Alderighi upp från stolen och sprang flämtande bort och stängde både fönstret och dörren. Den sistnämnda vred han till och med om nyckeln i.

»Vi sätter oss här«, sa han och föste kommissarien mot en liten soffa. »Så behöver vi inte prata så högt.«

Montalbano satte sig, tände en cigarett fastän han visste att polischefen blev ursinnig och fick veritabla hysteriska anfall vid åsynen av minsta smula tobak. Men Bonetti-Alderighi märkte det inte ens den här gången. Med ett frånvarande leende och drömmande blick såg han sig omgiven av burdusa och otåliga journalister i strålkastarljus med en klunga mikrofoner framsträckta mot hans mun, medan han med briljant elokvens förklarade hur han hade gjort för att övertala en av de blodtörstigaste maffiabossarna att samarbeta med rättvisan.

»Berätta nu allt, Montalbano«, bad han i ett konspiratoriskt tonfall.

»Tja, vad ska jag säga? I går ringde signor Sinagra personligen till mig och sa att han ville träffa mig genast.«

»Ni kunde väl åtminstone ha varskott mig!« förebrådde polischefen honom och hötte samtidigt med högerhandens pekfinger som för att säga »aja baja«.

»Jag hann faktiskt inte, tro mig. Eller förresten, vänta…«

»Ja?«

»Nu minns jag att jag ringde till er, men de sa att ni var upptagen, jag vet inte om det var ett möte eller något liknande…«

»Det är möjligt, det är möjligt«, tillstod den andre. »Men låt oss nu komma till saken: vad sa Sinagra?«

»Av den där rapporten har ni säkert förstått att det rörde sig om ett mycket kort samtal.«

Bonetti-Alderighi reste sig, gick bort och kastade en blick på papperet på skrivbordet och kom sedan tillbaka och satte sig.

»Fyrtiofem minuter är inte så lite.«

»Det kan jag hålla med om, men i de fyrtiofem minuterna måste ni också räkna in färden, både dit och tillbaka.«

»Det är riktigt.«

»Jo, Sinagra sa det inte öppet utan antydde det snarare. Ja, inte ens det: han överlämnade allt åt min intuition.«

»På sicilianskt vis, eller hur?«

»Just precis.«

»Vill ni försöka vara lite mer precis?«

»Han sa att han började känna sig trött.«

»Det tror jag säkert. Han är ju nittio år!«

»Just det. Han sa att gripandet av hans son och att sonsonen gått under jorden har varit svåra slag att uthärda.«

Det var en lyckad replik, som tagen ur en dålig film. Men polischefen verkade en smula besviken.

»Var det allt?«

»Det är redan väldigt mycket. Tänk efter: varför ville han berätta detta för mig? De brukar, det vet ni, gå mycket försiktigt fram. Det krävs lugn, tålamod och uthållighet.«

»Visst, visst.«

»Han sa att han snart skulle ringa till mig igen.«

Efter det tillfälliga missmodet blev Bonetti-Alderighi entusiastisk igen.

»Sa han just så?«

»Javisst. Men det krävs stor försiktighet, ett felsteg skulle förstöra allt, insatsen är skyhög.«

Han äcklades av orden som kom ut ur hans mun. En massa klyschor, men det var det språk som krävdes just då. Han frågade sig hur länge han skulle kunna fortsätta den här farsen.

»Visst, jag förstår.«

»Jag har faktiskt inte velat informera någon av mina män. Det finns alltid risk för en mullvad.«

»Jag lovar göra samma sak!« sa polischefen och sträckte fram ena handen.

Det kändes som om de svor eden i Pontida. Kommissarien reste sig.

»Om ni inte har några andra order…«

»Ge er i väg, Montalbano, ge er i väg. Och tack.«

De skakade hand energiskt och såg varandra i ögonen.

»Men…« sa polischefen och sänkte huvudet.

»Vad då?«

»Vad ska jag göra med den där satans rapporten? Jag kan inte bara strunta i den. Förstår ni? Jag måste skriva en kommentar.«

»Nu är det ju så att om någon anar att det förekommer den allra minsta kontakt mellan oss och Sinagra och sprider ut det, så går allt i stöpet. Det kan ni vara säker på.«

»Ja, det förstår jag.«

»Därför blev jag besviken när jag för en stund sedan fick höra att min bil hade blivit spårad.«

Så skicklig han var på att tala på det viset! Hade han kanske hittat sitt rätta uttryckssätt?

»Blev min bil fotograferad?« frågade han efter en lagom paus.

»Nej, de tog bara registreringsnumret.«

»Då kan det finnas en lösning. Men jag vågar inte föreslå den, för den skulle förolämpa er oantastliga heder som man och som statens tjänare.«

Som om han låg på sitt yttersta, gav Bonetti-Alderighi ifrån sig en lång suck.

»Säg det i alla fall.«

»Det räcker att säga till dem att de skrivit av registreringsnumret fel.«

»Men hur kan jag veta att de skrivit fel?«

»Därför att ni, just under den halvtimmen då de påstår att de sett mig köra till Sinagra, hade ett långt telefonsamtal med mig. Ingen skulle ha mod att säga emot er. Vad säger ni om det?«

»Jag vet inte«, sa polischefen, föga övertygad. »Jag får se.«

Montalbano gick därifrån, säker på att Bonetti-Alderighi, om än i strid med sina skrupler, skulle göra som han hade föreslagit.

Innan han åkte från Montelusa, ringde han hem till polisstationen.

»Hallå? Hallå? Vem är det på linjen?«

»Catarè, Montalbano här. Koppla mig till dottor Augello.«

»Det går inte, eftersom han inte är här. Men han var här förut. Han väntade och när ni inte kom, åkte han i väg.«

»Vet du varför han åkte i väg?«

»Javisst. På grund av en eldsvåda.«

»En eldsvåda?«

»Ja. Och till och med mordbrand, sa brandmannen. Och dottor Augello gav sig i väg tillsammans med kollegerna Gallo och Galluzzo, eftersom Fazio inte var här.«

»Vad ville brandkåren oss?«

»De sa att de höll på att släcka den här mordbranden. Sedan tog dottor Augello luren och pratade med dem.«

»Vet du var det brann?«

»Ja, i distriktet Ärtan.«

Det området hade han aldrig hört talas om. Eftersom brandstationen låg alldeles i närheten, rusade han in i kasernen och visade legitimation. De sa att branden säkert var anlagd och platsen för branden låg i området Fava (Bönan).

»Varför ringde ni till oss?«

»Därför att vi inuti en fallfärdig bondstuga hittade två döda kroppar. Det verkar vara två gamla människor, en man och en kvinna.«

»Dog de i branden?«

»Nej, commissario. Lågorna hade redan omgivit resterna av huset, men våra mannar ingrep i tid.«

»Hur dog de då?«

»Det verkar som om de blivit mördade.«