9

NÄR han kört av riksvägen måste han köra på en smal grusväg i uppförsbacke, så full av stenar och gropar att bilen jämrade sig som om den varit en levande varelse. Rätt som det var gick det inte att fortsätta längre, för vägen var blockerad av brandbilar och andra bilar som parkerat i terrängen runtomkring.

»Vem är ni? Vart tänker ni ta vägen?« frågade en brandman ohövligt så snart han såg honom stiga ur bilen och komma gående till fots.

»Jag är kommissarie Montalbano. Jag har fått veta att…«

»Okej, okej«, sa brandmannen. »Fortsätt uppåt, era män är redan på plats.«

Det var varmt. Han tog av sig slipsen och kavajen som han varit tvungen att ha på sig hos polischefen. Men trots den lättare klädseln rann svetten av honom efter några få steg. Men var fanns eldsvådan?

Svaret fick han efter nästa kurva. Landskapet ändrade plötsligt utseende. Det fanns inte ett träd, inte ett grässtrå, inte en buske eller några växter över huvud taget, bara en oformlig och enformig, helt svedd mörkbrun yta, luften var tung som under vissa dagar med stark scirocco, men det luktade bränt och här och var steg en rökslinga upp. Bondstugan stod ytterligare ett hundratal meter bort, alldeles svart efter eldens framfart. Den stod halvvägs upp på en kulle, på vars topp det fortfarande syntes flammor och silhuetter av springande män.

En av dessa kom nedför stigen och ställde sig i vägen för honom med handen framsträckt.

»Tjenare, Montalbano.«

Det var en kollega till honom, kommissarie i Comisini.

»Tjenare, Miccichè. Vad gör du i de här trakterna?«

»Det är faktiskt jag som borde ställa den frågan till dig.«

»Varför det?«

»Detta är mitt territorium. Brandkåren visste inte om Fava hörde till Vigàta eller Comisini, så för att inte göra fel varskodde de bägge polisstationerna. De döda kropparna borde ha varit mitt ansvar.«

»Borde?«

»Ja, Augello och jag ringde till polischefen. Jag hade föreslagit att vi skulle ta en döing var.«

Han skrattade och väntade sig att Montalbano skulle skratta som svar, men denne verkade inte ens ha hört.

»Men polischefen beordrade oss att överlämna bägge två till dig, eftersom ni redan arbetar med fallet. Tack för mig och lycka till.«

Han gick sin väg visslande, uppenbarligen nöjd med att ha sluppit besväret. Montalbano traskade vidare under en himmel som för varje steg blev allt gråare. Han började hosta och fick lite svårt att andas. Han kunde inte förstå varför, men han började känna sig orolig, nervös. Det hade börjat blåsa lite lätt och askan virvlade i luften innan den omärkligt föll till marken igen. Han förstod att det inte var nervositet han kände, utan snarare en oförklarlig rädsla. Han skyndade på sina steg, men de häftiga andetagen drog ner den tunga, liksom nedsmittade luften i hans lungor. Han klarade inte längre av att fortsätta ensam, så han stannade och ropade:

»Augello! Mimì!«

Augello kom ut ur den nedsvärtade förfallna bondstugan och sprang emot honom och viftade med en vit trasa i handen. När han kom fram, räckte han den till honom: det var en andningsmask.

»Vi fick dem av brandkåren, bättre än inget.«

Mimìs hår hade blivit grått, och ögonbrynen också, och han såg ungefär tjugo år äldre ut. Det var en effekt av askan.

När han skulle stiga in i stugan, lutad mot Augello, kände han trots andningsskyddet en stark lukt av bränt kött. Han tog ett steg bakåt och Mimì tittade frågande på honom.

»Är det de?« frågade han.

»Nej«, försäkrade honom Augello. »Bakom huset stod en hund bunden vid en kedja. Ingen vet vem den tillhörde. Den brändes levande. En fruktansvärd död.«

Varför det, var makarna Griffos död mindre fruktansvärd? frågade sig Montalbano så snart han såg de båda kropparna.

Golvet, som en gång varit ett stampat jordgolv, hade nu blivit till ett slags träsk på grund av allt vattnet som brandkåren sprutat över det, och de båda kropparna låg nästan och flöt.

De låg framstupa och hade dödats med ett enda slag över nacken efter det att de beordrats att falla på knä i ett litet rum utan fönster, en gång kanske skafferi och sedan, i och med att huset förföll, förvandlat till ett avträde med en outhärdlig stank. En plats som inte så lätt kunde ses av den som råkade titta in i det enda stora rummet som en gång utgjort hela huset.

»Kan man köra ända hit upp med bil?«

»Nej. Man kan komma ganska nära, men de sista ungefär trettio meterna måste man gå.«

Montalbano föreställde sig hur det gamla paret gick i nattmörkret framför någon som riktade ett vapen mot dem. De hade säkert snavat på stenarna, ramlat och gjort sig illa men hela tiden varit tvungna att resa sig upp och fortsätta gå, kanske med hjälp av en spark från bödlarna. Och de hade säkerligen inte protesterat, de hade inte ropat, inte bönfallit, stumma, stela av visshet om sin nära förestående död. En oändlig dödskamp, en sannskyldig Via Crucis, det sista trettiotalet meter.

Var det denna obarmhärtiga avrättning som var den linje man inte fick överträda som Balduccio Sinagra hade talat om? Det grymma, kallblodiga mordet på två darrande och försvarslösa gamlingar? Nej, detta kunde inte vara gränsen, det var inte detta dubbelmord som Balduccio ville slippa ta ansvar för. Han och hans medhjälpare hade gjort ännu värre saker, de hade bakbundit och torterat både gamla och unga, de hade till och med strypt en tioåring och dränkt honom i ett syrabad för att han gjort sig skyldig till att födas i en viss familj. Det som han alltså såg var alltjämt hitom deras linje. Det fasansfulla låg lite längre bort och var alltjämt osynligt. Han kände liksom en lätt yrsel och stödde sig mot Mimìs arm.

»Mår du inte bra, Salvo?«

»Det är bara det att den här masken gör mig en smula tungsint.«

Nej, tyngden över bröstet, andnöden, eftersmaken av en oändlig melankoli, det vill säga tungsinnet, framkallades inte av masken. Han böjde sig framåt för att granska de båda kropparna närmare. Och det var då han såg något som till slut gjorde honom upprörd.

Under leran syntes i relief hennes högra arm och hans vänstra. De båda armarna var utsträckta och mötte varandra. Han böjde sig ännu mer för att se bättre och kramade fortfarande Mimìs arm. Han såg de dödas händer: fingrarna på hennes högerhand var sammanflätade med fingrarna på hans vänstra hand. De hade dött hand i hand. I fasan i nattmörkret, när de framför sig hade dödens mörkaste mörker, hade de trevat efter varandra, funnit varandra och tröstat varandra som de säkerligen gjort många gånger i sitt liv. Sorgen och medlidandet anföll honom plötsligt med två slag i bröstet. Han vacklade. Mimì var snabb med att stödja honom.

»Gå ut härifrån, du har inte berättat hela sanningen«, sa Augello.

Han vände sig om och gick ut. Han såg sig omkring. Han mindes inte vem, men någon kyrkans man hade hävdat att helvetet säkerligen existerade, men man visste inte var det låg. Han borde kanske komma till de här trakterna. Då kanske han skulle få ett hum om var det låg.

Mimì kom ifatt honom och granskade honom uppmärksamt.

»Hur mår du, Salvo?«

»Bra, bra. Var är Gallo och Galluzzo?«

»Jag skickade i väg dem för att hjälpa brandmännen. För vad kunde de göra här? Och du också, du kan lika gärna gå härifrån. Jag stannar kvar.«

»Har du meddelat tillförordnade åklagaren? Teknikerna?«

»Allihop. De kommer när som helst. Ge dig i väg nu.«

Montalbano rörde sig inte ur fläcken. Han stod och stirrade ner i marken.

»Jag har gjort ett misstag«, sa han.

»Va?« sa Augello förvånat. »Ett misstag?«

»Ja, den här historien med det gamla paret fick jag om bakfoten redan från början.«

»Salvo«, sa Augello, »du har ju just sett dem. De där stackarna blev mördade redan i söndags natt, när de hade kommit tillbaka från utflykten. Vad kunde vi ha gjort, då? Vi visste ju inte ens att de existerade!«

»Jag talar om efteråt, efter att sonen kom och berättade att de var försvunna.«

»Men vi har ju gjort allt vi kunde göra!«

»Det är sant. Men jag för min del gjorde det halvhjärtat. Mimì, jag står inte ut här längre. Jag åker hem till Marinella. Vi ses på kontoret vid femtiden.«

»Okej«, sa Mimì.

Han stod kvar och följde bekymrad Montalbano med blicken tills han såg honom försvinna bakom en kurva.

I Marinella öppnade han inte ens kylskåpet för att se efter vad som fanns där, han hade ingen lust att äta, magen kändes alldeles hopsnörpt. Han gick in i badrummet och tittade sig i spegeln: förutom att färga hans hår och mustascher grå framhävde askan hans rynkor och fick dem att bli sjukligt blekvita. Han tvättade bara ansiktet, tog av sig alla kläder, slängde kavaj, skjorta och underkläder på golvet, tog på sig badbyxorna och sprang ner på stranden.

Han lade sig på knä i sanden, grävde en stor grop med händerna och slutade först när han såg vattnet snabbt strömma in i gropen. Han tog en näve alltjämt grönt sjögräs och kastade det i gropen. Sedan lade han sig framstupa och stoppade ner huvudet. Han andades djupt en, två, tre gånger och för varje andetag rensade lukten av sälta och alger hans lungor från askan som trängt in i dem. Därefter reste han sig upp och gick ut i vattnet. Med några få kraftiga simtag var han ute på öppet vatten. Han fyllde munnen med havsvatten och sköljde länge gom och strupe. Sedan låg han stilla och flöt i en halvtimme utan att tänka på något.

Han låg och flöt som en kvist, ett löv.

När han kom tillbaka till kontoret ringde han till doktor Pasquano, som svarade på sitt vanliga vis.

»Jag visste väl att ni skulle ringa och störa! Jag började till och med undra om det hänt er något eftersom ni ännu inte gett livstecken ifrån er! Jag började bli orolig! Vad vill ni veta? De båda liken ska jag ta itu med i morgon.«

»Dottore, just nu räcker det om ni svarar mig med ett ja eller ett nej. Kan ni avgöra om de blev mördade natten mellan söndagen och måndagen?«

»Ja.«

»Ett nackskott, en typisk avrättning?«

»Ja.«

»Torterades de innan de sköts?«

»Nej.«

»Tack. Ser ni så mycket flås jag besparade er? Ni får tillbaka alltihop i dödsögonblicket.«

»Er skulle jag inte ha något emot att obducera!« sa Pasquano.

Den här gången var Mimì Augello punktlig, han dök upp exakt på sekunden klockan fem. Men han såg bekymrad ut, det var uppenbart att han grubblade över något.

»Har du haft tid att vila dig, Mimì?«

»Inte en sekund! Vi var tvungna att vänta på Tommaseo som hade kört av vägen och hamnat i diket.«

»Har du ätit?«

»Beba gjorde en smörgås åt mig.«

»Vem är Beba?«

»Det var du som presenterade henne för mig. Beatrice.«

Han kallade henne redan Beba! Det verkade alltså gå vägen. Men varför hade Mimì den där domedagsminen? Han fick inte tid att vidareutveckla frågan, för Mimì ställde en fråga till honom som han absolut inte hade väntat sig.

»Har du fortfarande kontakt med den där svenskan, vad var det hon hette, Ingrid?«

»Det var längesen jag såg henne. Men hon ringde mig för en vecka sedan. Varför undrar du?«

»Kan vi lita på henne?«

Montalbano avskydde när man svarade på en fråga med en annan fråga. Han gjorde det visserligen själv ibland, men då hade han alltid ett bestämt syfte. Han fortsatte leken.

»Vad tror du själv?«

»Känner inte du henne bättre än jag?«

»Varför vill du ha tag på henne?«

»Lovar du att inte tycka jag är galen om jag berättar?«

»Tror du att det är risk för det?«

»Även om det är något riktigt stort?«

Montalbano tröttnade på leken, men Mimì hade inte ens märkt att de höll på med en absurd dialog.

»Ingrids diskretion kan du lita fullständigt på, det kan jag garantera. Vad beträffar att betrakta dig som galen, så har jag ju gjort det så många gånger att en mer eller mindre inte gör någon skillnad.«

»Jag fick inte en blund i ögonen i natt.«

Hon körde hårt, den där Beba!

»Varför då?«

»På grund av ett brev. Ett av de där som Nenè Sanfilippo skrev till sin älskarinna. Du kan inte föreställa dig, Salvo, hur många gånger jag läst dem! Jag kan dem snart utantill.«

Du är en riktig idiot, Salvo! sa Montalbano till sig själv. Du tänker bara illa om Mimì och så arbetar den stackaren till och med på natten!

Efter att vederbörligen ha klandrat sig själv, övervann Montalbano kvickt denna korta stund av självkritik.

»Okej, okej. Men vad stod det i det där brevet?«

Mimì väntade en stund innan han bestämde sig för att svara.

»Jo, han blir till en början väldigt arg för att hon har depilerat sig.«

»Det var väl inget att bli arg för. Armhålorna rakar ju alla kvinnor!«

»Han talade inte om armhålor.«

»Aha«, sa Montalbano.

»Total depilering, förstår du?«

»Ja.«

»I de brev som följer får han sedan smak på denna nyhet.«

»Ja, ja, men skulle allt detta vara viktigt?«

»Det är jätteviktigt! Genom att riskera både sömn och syn tror jag nämligen att jag har förstått vem Nenè Sanfilippos älskarinna var. Vissa beskrivningar som han gör av hennes kropp, i minsta detalj, är bättre än ett foto. Som du vet så tycker jag om att titta på kvinnor.«

»Inte bara titta.«

»Visst. Och jag är nu övertygad om att jag känner igen denna dam. För jag är säker på att jag har träffat henne. Det krävs inte mycket för att få en säker identifikation.«

»Inte mycket! Mimì, är du alldeles galen? Du vill att jag ska gå till denna dam och säga: ›Jag är kommissarie Montalbano. Signora, vill ni vara så vänlig och dra ner trosorna ett ögonblick.‹ Hon låter ju spärra in mig allra minst!«

»Det är därför jag har tänkt på Ingrid. Om det är den kvinna jag tror, så har jag sett henne några gånger i sällskap med svenskan. De verkar vara väninnor.«

Montalbano snörpte på munnen.

»Är du inte övertygad?« frågade Mimì.

»Jo då, men det är lite problematiskt.«

»Varför det?«

»För att jag inte tror att Ingrid är den som förråder en väninna.«

»Förråda? Vem har talat om förräderi? Man kan hitta på ett sätt, vad som helst, få henne att låta undslippa sig några ord…«

»Som till exempel?«

»Tja, vad vet jag, bjud ut Ingrid på middag, sedan tar du med henne hem och får henne att dricka, lite grann av vårt rödvin får kvinnorna att bli som galna, och…«

»… och så börjar jag prata om hårväxt? Hon får slag om jag pratar med henne om vissa saker! Hon väntar sig inte det av mig!«

Mimì blev så förvånad att han tappade hakan.

»Väntar hon sig inte det? Men, säg mig en sak, du och Ingrid… Aldrig?«

»Vad tror du egentligen?« sa Montalbano irriterat. »Jag är inte som du, Mimì!«

Augello stirrade på honom ett ögonblick och knäppte sedan händerna och lyfte blicken mot himlen.

»Vad tar det åt dig?«

»I morgon skickar jag ett brev till Hans Helighet«, svarade Mimì sorgset.

»Och vad tänker du säga till honom?«

»Att han ska kanonisera dig medan du alltjämt är i livet.«

»Bespara mig det där idiotsnacket«, sa Montalbano tvärt.

Mimì blev med ens allvarlig. När han pratade med sin chef fanns det vissa ämnen han måste gå varsamt fram med.

»I alla fall så får jag tänka på saken när det gäller Ingrid. Ge mig lite tid.«

»Okej, men tänk inte för länge, Salvo. Du vet ju att det är en sak att mörda för otrohet och en annan…«

»Den skillnaden förstår jag mycket väl, Mimì. Den är inte du rätt person att lära mig. I jämförelse med mig är du fortfarande en nybörjare.«

Augello vågade inte reagera. Han hade tryckt på fel knapp när han pratat om Ingrid. Nu måste han få honom på bättre humör.

»Jag har något annat som jag skulle vilja prata med dig om, Salvo. Efter att vi hade ätit i går bjöd Beba med mig hem.«

Montalbanos dåliga humör försvann med ens. Han höll andan. Hade hux flux det som kunde hända redan hänt mellan Mimì och Beatrice? Om Beatrice hade gått till sängs med Mimì för snabbt, kanske det hela snart skulle vara över. Och Mimì skulle ofelbart gå tillbaka till sin Rebecca.

»Nej, Salvo, vi gjorde inte det du tror«, sa Augello som om han hade kunnat se in i hans huvud. »Beba är en rar flicka. Mycket seriös.«

Hur var det Shakespeare sa? Jo: »De orden gläder mig.« Om Mimì talade så, fanns det alltså hopp.

»Rätt som det var gick hon och bytte om. Medan jag satt där ensam tog jag upp en tidskrift som låg på bordet. Jag öppnade den och min blick föll på ett foto som lagts mellan sidorna. Det föreställde interiören i en buss med passagerarna på sina platser. I bakgrunden och sedd bakifrån stod Beba med en stekpanna i handen.«

»När hon kom tillbaka frågade du henne vid vilket tillfälle…«

»Nej. Det verkade, hur ska jag säga, indiskret. Jag lade helt enkelt tillbaka fotot.«

»Varför berättar du det här för mig?«

»Jag fick en idé. Om det tas souvenirfoton på de här resorna, är det ju möjligt att det finns foton från utflykten till Tindari, den där makarna Griffo var med. Om vi hittar de fotona, kanske vi kan få ut något av dem, fast jag vet inte riktigt vad.«

Nåja, det gick inte att förneka att Augello hade fått en riktig snilleblixt. Och han väntade sig säkert några berömmande ord. Som inte yttrades. Iskallt och elakt ville Montalbano inte glädje honom. Tvärtom.

»Mimì, har du läst romanen?«

»Vilken roman?«

»Om jag inte missminner mig så gav jag dig tillsammans med breven en roman som Sanfilippo…«

»Nej, den har jag inte läst än.«

»Och varför det?«

»Hur då varför det? Jag håller ju på att förlora förståndet över de där breven! Innan jag läser romanen vill jag veta om jag har gissat rätt angående Sanfilippos älskarinna.«

Han reste sig.

»Vart ska du gå?«

»Jag har ett åtagande.«

»Observera, Mimì, att det här inte är ett hotell där…«

»Jag lovade Beba att jag skulle köra henne till…«

»Okej, okej. Det får gå för den här gången«, medgav Montalbano storsint.

»Hallå, bussbolaget Malaspina? Det här är kommissarie Montalbano. Finns chauffören Tortorici där?«

»Han kom precis tillbaka. Han står här bredvid mig. Här kommer han.«

»Godafton, commissario«, sa Tortorici.

»Ursäkta om jag stör, men jag behöver en upplysning.«

»Jaha, vad gäller det?«

»Kan ni säga om det fotograferas under utflykterna?«

»Öh, ja… men…«

Han verkade förvirrad, hans röst lät tvekande.

»Fotograferas det eller inte?«

»Öh… ursäkta mig, dottore. Kan jag ringa tillbaka om fem minuter?«

Han ringde tillbaka efter mindre än fem minuter.

»Ursäkta om igen, dottore, men jag kunde inte prata inför kamrern.«

»Varför inte det?«

»Ni förstår, commissario, lönen är låg.«

»Vad har det med saken att göra?«

»Jo, det är så att… jag drygar ut den, commissario.«

»Förklara bättre, Tortorici.«

»Nästan alla passagerarna har kamera med sig. Vid avresan säger jag till dem att det är förbjudet att ta kort inuti bussen. De får ta så mycket kort de vill när vi kommer fram. Tillstånd att fotografera under färden är det bara jag som har. Alla accepterar och ingen protesterar.«

»Ursäkta, men ni är ju upptagen med att köra, så vem är det då som fotograferar?«

»Jag ber försäljaren eller någon av passagerarna. Sedan låter jag framkalla dem och säljer dem ifall någon vill ha dem som ett minne.«

»Varför ville ni inte att kamrern skulle höra?«

»Därför att jag inte har bett honom om tillåtelse att fotografera.«

»Det skulle väl räcka med att be honom, så skulle allt lösa sig.«

»Javisst, och då skulle han med ena handen ge mig tillåtelse och med den andra skulle han kräva procent. Jag tjänar ynkligt lite, dottore.«

»Sparar ni negativen?«

»Javisst.«

»Skulle jag kunna få dem från senaste utflykten till Tindari?«

»De är redan framkallade! Efter det att Griffos försvunnit kände jag inte för att sätta i gång och sälja dem. Men nu när alla vet att de blivit mördade, är jag säker på att jag kan avyttra dem allihop och kanske rentav till dubbla priset!«

»Vi gör så här. Jag köper de framkallade korten och ni kan behålla negativen.«

»När vill ni ha dem?«

»Så fort som möjligt.«

»Just nu har jag ett ärende att uträtta i Montelusa. Går det bra om jag kommer med dem till polisstationen vid niotiden?«

När han nu hade turen med sig, kunde han lika gärna fortsätta. Efter svärfaderns död hade Ingrid och hennes man flyttat. Han slog upp numret och ringde. Det var middagsdags och svenskan åt helst hemma med familjen när hon kunde.

»Vem jak talla med?« sa en kvinnoröst i telefonen.

Ingrid hade visserligen flyttat, men hon hade inte ändrat sina vanor när det gällde hembiträden: de kom alltid långt bortifrån, Eldslandet, Kilimanjaro och Polcirkeln.

»Det är Montalbano.«

»Vad du säga?«

Det måste vara en australisk aborigin. Ett samtal mellan henne och Catarella skulle vara en upplevelse.

»Montalbano. Är signora Ingrid hemma?«

»Hon upptagen äta.«

»Kan du hämta henne?«

Det gick flera minuter. Om det inte varit för de avlägsna rösterna, hade Montalbano kunnat tro att samtalet brutits.

»Ja, hallå, vem är det?« hördes Ingrid fråga försiktigt.

»Det är Montalbano.«

»Är det du, Salvo! Hembiträdet sa att det var en ottoman i luren. Så trevligt att du ringer!«

»Ingrid, jag ber tusen gånger om ursäkt, men jag behöver din hjälp.«

»Kommer du bara ihåg mig när du behöver mig?«

»Lägg av, Ingrid! Det här är allvarligt.«

»Okej, vad vill du?«

»Kan vi äta middag i morgon kväll?«

»Visst. Jag struntar i allt annat. Var ses vi?«

»På den vanliga baren i Mariella. Klockan åtta, om det inte är för tidigt för dig.«

Han lade på luren och kände sig olycklig och besvärad. Mimì hade försatt honom i en otrevlig situation: vilken min skulle han anlägga och vilka ord skulle han använda för att fråga Ingrid om en eventuellt depilerad väninna? Han såg redan hur han satt där röd och svettig och stammade fram obegripliga frågor till svenskan, som tyckte det blev roligare och roligare… Plötsligt blev han alldeles stel. Kanske fanns det en utväg. Om Nenè Sanfilippo hade skrivit in hela den erotiska brevväxlingen i datorn, var det då inte möjligt att…?

Han tog nycklarna till lägenheten på Via Cavour och rusade ut.