10

MED samma hastighet som han kom utrusande kom Fazio inrusande. Och det blev förstås en oundviklig frontalkrock värdig de bästa bland komiska filmer. Eftersom de var lika långa och höll huvudet framåtböjt, riskerade de att stånga varandra som brunstiga råbockar.

»Vart är ni på väg? Jag måste prata med er«, sa Fazio.

»Prata då«, sa Montalbano.

Fazio låste dörren till kontoret och satte sig ner med ett belåtet leende.

»Det är klart, dottore.«

»Vad då klart?« sa Montalbano förvånat. »Vid första försöket?«

»Jajamen, vid första försöket. Fader Crucillà är en slug präst, han är en sådan där som medan han läser mässan säkert har en backspegel för att kolla in vad församlingsborna har för sig i kyrkan. Kort sagt, så fort jag kom till Montereale gick jag till kyrkan och satte mig på en bänk i sista raden. Där fanns inte en levande själ. Efter en stund kom fader Crucillà i full ornat ut ur sakristian, följd av en korgosse. Jag tror att han var på väg med helig olja för sista smörjelsen till någon som låg för döden. När han passerade mig tittade han på mig, eftersom jag var ett nytt ansikte för honom, och jag tittade tillbaka. Jag satt som fastnaglad vid bänken i nästan två timmar, sedan kom han tillbaka. Vi tittade på varandra igen. Han var inne i sakristian i ungefär tio minuter och kom sedan ut igen, fortfarande med korgossen i släptåg. När han kom i jämnhöjd med mig, hälsade han och vinkade med ena handens alla fem fingrar utspärrade. Vad betydde det, tror ni?«

»Att du skulle komma tillbaka till kyrkan klockan fem.«

»Så tolkade jag det också. Men fattar ni hur slug han är? Om jag var en vanlig troende, skulle den där vinkningen bara vara en hälsning, men om jag var någon som ni hade sänt, var det inte längre en hälsning utan ett avtal om möte klockan fem.«

»Vad gjorde du?«

»Jag gick och åt lunch.«

»I Montereale.«

»Nej, dottore, jag är inte så dum som ni tror. I Montereale finns det bara två trattorior och där känner jag massor av folk. Jag ville inte visa mig i byn. Eftersom jag hade gott om tid, åkte jag bort mot Bibera.«

»Så långt bort?«

»Ja, men det var mödan värt. Jag hade hört att där fanns ett ställe där man äter himmelskt gott.«

»Vad heter det?« frågade genast Montalbano med livligt intresse.

»Da Peppuccio, heter det. Men deras mat är vedervärdig. Kanske var det fel dag, kanske ägaren, som också är kock, hade fått ett nervsammanbrott. Om ni kommer till de trakterna så kom ihåg att undvika denne Peppuccio. Nåväl, klockan tio i fem var jag tillbaka i kyrkan. Den här gången var där några personer, två män och sju, åtta kvinnor. Allihop gamla. Prick klockan fem kom fader Crucillà ut ur sakristian och tittade ut över församlingen. Jag fick känslan av att han sökte mig med blicken. Sedan gick han in i en biktstol och drog för draperiet. En kvinna gick dit och stannade där minst en kvart. Vad kunde väl hon ha att bekänna?«

»Antagligen ingenting«, sa Montalbano. »De går och biktar sig för att ha någon att prata med. Du vet väl hur det är att vara gammal?«

»Då reste jag mig och gick och satte mig i en bänk nära biktstolen. Efter den gamla kvinnan gick en annan gammal kvinna in där. Denna tog ungefär tjugo minuter på sig. När hon var klar, var det min tur. Jag föll på knä, gjorde korstecknet och sa: ›Don Crucillà, jag är hitskickad av kommissarie Montalbano‹. Han svarade inte genast, sedan frågade han vad jag hette. Jag sa mitt namn och han fortsatte: ›Det där kan inte göras i dag. Kom tillbaka och bikta dig i morgon bitti, före morgonmässan.‹ ›Ursäkta, men hur dags är morgonmässan?‹ frågade jag, och han svarade: ›Klockan sex, så du får komma klockan kvart i sex. Säg till kommissarien att han ska hålla sig beredd, för vi gör det säkert i morgon i skymningen.‹ Sedan tillade han: ›Nu reser du dig upp, gör korstecknet och går tillbaka till samma plats, läser fem Avemaria och tre Fadervår, gör korstecknet igen och gå sedan härifrån.‹«

»Och vad gjorde du?«

»Vad skulle jag göra? Jag läste fem Avemaria och tre Fadervår.«

»Varför kom du inte tillbaka tidigare, när du nu klarade av det så fort?«

»Bilen gick sönder, så det tog tid. Vad gör vi?«

»Vi gör som prästen vill. I morgon bitti klockan kvart i sex hör du efter vad han har att säga och kommer sedan hit och rapporterar. Om han sa att det ska ske i skymningen, innebär det att det sker klockan halv sju, sju. Vi gör som han säger att vi ska göra. Vi åker dit fyra stycken i bara en bil, så blir det ingen uppståndelse. Jag, Mimì, du och Gallo. Vi hörs i morgon, jag har några saker att göra nu.«

Fazio gick sin väg och Montalbano slog numret hem till Ingrid.

»Vem jak talla med?« sa samma aboriginröst som förra gången.

»Den tallar som tallade förra gången. Jak vara Ottoman.«

Det fungerade utmärkt. Ingrid svarade efter en halv minut.

»Salvo, vad är det?«

»Kontraorder, jag beklagar. Vi kan inte ses i morgon kväll.«

»När ses vi då?«

»I övermorgon.«

»Puss.«

Ingrid i ett nötskal, och det var därför Montalbano uppskattade henne och tyckte om henne: hon krävde inga förklaringar och skulle förresten heller inte ge några själv. Hon bedömde bara situationen. Aldrig hade han sett en kvinna som var så mycket kvinna som Ingrid och ändå absolut okvinnlig.

Åtminstone enligt de tankar vi stackars karlar har om kvinnorna, tänkte Montalbano.

När han kom körande i snabb fart och var i höjd med Trattoria San Calogero stannade han plötsligt, som åsnor brukar göra, när de av någon egen mystisk anledning bestämmer sig för att stanna och inte röra sig ur fläcken, trots käpprapp och sparkar i sidorna. Han tittade på klockan. Hon var knappt åtta. Alldeles för tidigt för att äta. Men det arbete som väntade honom på Via Cavour skulle säkert ta hela natten i anspråk. Han kanske kunde börja och sedan avbryta vid tiotiden… Men tänk om han blev hungrig innan dess?

»Hur är det fatt, commissario, kan ni inte bestämma er?«

Det var Calogero, ägaren till trattorian, som stod i dörröppningen och tittade på honom. Mer behövdes inte.

Lokalen var helt tom, äter klockan åtta på kvällen gör bara milanesare; sicilianare börjar fundera på att äta först efter klockan nio.

»Vad har vi för godsaker?«

»Titta här«, svarade Calogero stolt och pekade på frysdisken.

Döden drabbar fiskar i ögat och grumlar det. Men de här hade ögon så levande och glänsande att det var som om de fortfarande simmade i havet.

»Ge mig fyra havsabborrar.«

»Ingen förrätt?«

»Nej. Har du någon liten entrérätt?«

»Purpiteddri som smälter i munnen. Ni behöver inte använda tänderna.«

Det var sant. De små bläckfiskarna var verkligen så möra att de smälte i munnen. Över abborrarna droppade han lite »körkarlens krydda«, det vill säga olja kryddad med vitlök och spansk peppar, och ägnade sig sedan åt dem i lugn och ro.

Montalbano hade två sätt att äta fisk. Det första tillämpade han motvilligt och bara när han hade ont om tid, och det var att bena fisken, lägga endast de ätbara delarna på tallriken och sedan sätta i gång att äta dem. Det andra sättet, som han tyckte mycket bättre om, bestod i att göra sig förtjänt av varje munsbit genom att bena fisken efter hand. Det tog visserligen längre tid, men just den där extra tiden banade liksom vägen: under det att man benade fram en redan kryddad munsbit satte hjärnan på förhand i gång smak och lukt och så var det som om man åt fisken två gånger.

När han reste sig från bordet hade klockan blivit halv tio. Han beslöt att ta en liten promenad i hamnen. Den sanna sanningen var att han inte hade lust att se det som han väntade sig att få se på Via Cavour. Några stora lastbilar var på väg att köra ombord på postbåten till Sampedusa. Mycket få passagerare, inga turister, det var inte säsong än. Han gick omkring i en timme, sedan bestämde han sig.

Så snart han kommit in i Nenè Sanfilippos lägenhet försäkrade han sig om att fönstren var ordentligt förtäckta och inte släppte ut något ljus och sedan gick han ut i köket. Sanfilippo hade bland annat vad som behövdes för att koka kaffe, så Montalbano tog den största kannan han hittade, en fyrakoppars. Medan kaffet kokade kastade han en blick på lägenheten. Bredvid datorn som Catarella hade arbetat med fanns en hylla full av disketter, CD-skivor, CD-rommer, videokassetter. Catarella hade lagt datordisketterna i ordning och stoppat in ett pappersark mellan dem, där han skrivit med tryckbokstäver: SNUSKIGA DISKETTER. Pornografiskt material, alltså. Han räknade videokassetterna, de var trettio stycken. Femton hade inhandlats i någon sex shop och hade etiketter i färg och entydiga titlar; fem stycken var däremot inspelade av Nenè själv och hade olika kvinnonamn som titel, Laura, Renée, Paola, Giulia, Samantha. Resterande tio var originalkassetter med filmer, allihop amerikanska och alla med titlar som antydde sex och våld. Han tog kassetterna med kvinnonamn och tog med dem in i sovrummet, tog av sig kavaj och skor, tog en kassett på måfå och satte in den i videospelaren. Det var Samantha. Han sträckte ut sig på sängen och lade de båda kuddarna under axlarna och satte i gång bandet medan han tände en cigarett.

Scenografin bestod av en dubbelsäng, just den som Montalbano låg på. Inspelningen var gjord med fast scenbild: kameran stod fortfarande kvar på byrån mitt emot, färdig för ännu en erotisk inspelning som inte skulle äga rum. Högre upp, just ovanför byrån hängde två strålkastare med riktningen inställd och som skulle tändas i rätt stund. Samantha var rödhårig, cirka en och femtio lång, hennes talang lutade åt det akrobatiska hållet och hon rörde sig så mycket och intog så tillkrånglade ställningar att hon ofta hamnade utanför bilden. Nenè Sanfilippo tycktes trivas perfekt i denna allmänna genomgång av Kamasutra. Ljudet var urdåligt, de få orden hördes knappt, men i gengäld hördes jämranden, grymtningar och suckar på samma höga volym, som på TV när det sänds reklam. Hela visningen varade i tre kvart. Dödligt uttråkad satte Montalbano in den andra kassetten, Renée. Han hann lägga märke till att scenografin var densamma och att Renée var en ung kvinna i tjugoårsåldern, mycket lång och mycket mager med jättetuttar och allt annat än depilerad. Han hade ingen lust att se hela kassetten och kom på att han kunde trycka på snabbspolningsknappen och sedan bara stoppa här och där. Men han hann bara tänka det, för när han såg Nenè penetrera den lurviga Renée blev han alldeles oemotståndligt sömnig, det var som om han fått ett slag i nacken som fick honom att sluta ögonen och tvingade honom att direkt falla i djup sömn. Han sista tanke var att bättre sömnmedel än pornografi finns inte.

Han vaknade med ett ryck och förstod inte om det som väckt honom var Renées vrål vid en jordskalvsorgasm eller de våldsamma sparkarna mot ytterdörren blandade med ringklockans oavbrutna ringande. Vad stod på? Omtöcknad av sömn steg han upp, stoppade bandet och när han gick mot dörren för att öppna precis som han var, okammad, i skjortärmarna, hängande byxor (men när hade han knäppt upp för att ligga bekvämare?) och i bara strumplästen, hörde han en röst som han just då inte kände igen ropa:

»Öppna! Polisen!«

Han blev definitivt förvirrad. Var det inte han som var polisen?

Han öppnade och blev alldeles förskräckt. Den förste han såg var Mimì Augello i perfekt skjutställning (böjda ben, rumpan lätt bakåt, framsträckta armar och bägge händerna om pistolkolven), bakom honom änkefru Concetta Lo Mascolo född Burgio, och runt omkring dem en folkhop som trängdes på trappavsatsen och även på trapporna både upp och ner. Med ett enda ögonkast kände han igen hela familjen Crucillà (fadern Stefano, pensionär, i nattskjorta, hans fru i frottébadrock och dottern Samanta, utan h, i lång provocerande tröja); signor Mistretta i kalsonger, undertröja och märkligt nog med sin svarta slitna shoppingväska i handen; Pasqualino De Dominicis, den lille pyromanen, mellan pappa Guido i pyjamas och mamma Gina i en lika fluffig som omodern babydollpyjamas.

När de fick se kommissarien hände två saker: tiden stannade och alla stod som förstenade. Änkefru Concetta Lo Mascolo född Burgio tog tillfället i akt och improviserade i dramatisk ton en didaktisk-explikativ monolog.

»Maria, Maria, Jungfru Maria, så gräsligt rädd jag blev! Jag hade precis slutit ögonen då jag plötsligt tyckte mig höra samma oljud som när den stackarn levde! Horan lät ah ah ah ah och han grymtade som en gris! Precis på pricken likadant som förut! Man vad nu, kommer en vålnad tillbaka hem och har med sig en hora? Och sätter i gång och, ursäkta uttrycket, knullar som om han vore levande? Jag frös till is! Jag dog av rädsla! Och då ringde jag till polisen. Allt kunde jag föreställa mig, men inte att det var självaste kommissarien som kommit hit i egna privata ärenden. Allt kunde jag föreställa mig!«

Änkefru Concetta Lo Mascolo född Burgio hade kommit fram till samma slutsats som alla de närvarande, och det grundade sig på en stenhård logik. Montalbano var alldeles omtumlad och hade inte kraft nog att reagera. Han stod kvar i dörren alldeles avtrubbad. Den som reagerade var Mimì Augello. Han stoppade pistolen i fickan och med ena handen gav han kommissarien en våldsam knuff bakåt, in i lägenheten, och satte i gång att vråla så högt att åskådarna omedelbart flydde därifrån.

»Nu räcker det! Gå hem och lägg er! Cirkulera! Här finns ingenting att se!«

När han sedan stängt dörren bakom sig, gick han emot kommissarien, alldeles svart i ansiktet.

»Vad i helvete tänkte du på när du tog med dig ett fruntimmer hit! Se till att hon kommer fram, så får vi se hur vi ska göra för att få ut henne ur huset utan att det blir nytt kaos.«

Utan att svara gick Montalbano in i sovrummet följd av Mimì.

»Gömmer hon sig i badrummet?« frågade Augello.

Montalbano satte i gång videobandet igen men sänkte volymen.

»Här är fruntimret«, sa han.

Han satte sig på sängkanten. Augello stirrade på TV-skärmen och satte sig sedan tungt på en stol.

»Varför tänkte jag inte på det tidigare?«

Montalbano tryckte på stillbild.

»Mimì, sanningen är att varken jag eller du har engagerat oss i det gamla parets och Sanfilippos död, vi har struntat i att göra vissa saker som vi borde ha gjort. Vi har kanske haft huvudet fullt av andra tankar. Vi ägnar oss mer åt våra egna angelägenheter än åt utredningar. Nu lämnar vi det och börjar på ny kula. Har du möjligen frågat dig varför Sanfilippo förde över brevväxlingen med älskarinnan till datorn?«

»Nej, men eftersom han nu arbetar med dator…«

»Mimì, har du fått kärleksbrev någon gång?«

»Visst har jag det.«

»Och vad gjorde du med dem?«

»En del har jag sparat, andra inte.«

»Varför det?«

»Därför att några var viktiga, och…«

»Stopp där. Viktiga sa du. På grund av innehållet, förstås, men också på grund av hur de skrevs, handstilen, stavfelen, strykningarna, de stora bokstäverna, styckeindelningen, färgen på papperet, adressen på kuvertet… Kort sagt, när du tittade på det där brevet var det lätt för dig att minnas personen som skrev det. Inte sant?«

»Jo, det är sant.«

»Men om du för över det till en dator mister det där brevet allt värde, kanske inte riktigt allt värde, men större delen. Det mister till och med bevisvärdet.«

»Ursäkta, men hur då?«

»Du kan ju inte längre göra en handstilsanalys. Fast att kunna printa ut en kopia av det är ju bättre än inget.«

»Ursäkta, men jag förstår inte.«

»Låt oss anta att Sanfilippos förbindelse var farlig, fast inte som Laclos förbindelser, förstås…«

»Och vem är denne Laclos?«

»Strunt i det. Jag menade farlig i den bemärkelsen att om den upptäcks kan den sluta illa, med mord. Om vi blir upptäckta – tänkte nog Nenè Sanfilippo – kan det kanske rädda livet på oss om jag lämnar tillbaka originalen. Kort sagt, han lägger in breven i datorn och bunten med original lämnar han liggande framme, redo för ett utbyte.«

»Som dock inte äger rum, eftersom originalbreven försvunnit och han blir mördad i alla fall.«

»Just precis. Jag är övertygad om en sak, nämligen att Sanfilippo, trots att han visste att han löpte en risk genom att knyta den förbindelsen, ändå underskattade faran. Jag har ett intryck, men märk väl bara ett intryck, av att det inte bara handlar om en bedragen äkta mans hämnd. Men låt oss gå vidare. Jag sa till mig själv: om Sanfilippo berövar sig möjligheten att minnas med hjälp av ett handskrivet brev, kan man då inte tänka sig att han behållit ett foto, en bild av sin älskarinna? Och så kom jag att tänka på de videokassetter som finns kvar här.«

»Och så kom du hit för att titta på dem.«

»Ja, men jag glömde att så fort jag tittar på en porrfilm så blir jag genast sömnig. Jag tittade på dem som spelats in här inne med olika kvinnor. Men jag tror inte att han var så dum.«

»Vad innebär det?«

»Det innebär att han säkert vidtagit åtgärder för att en utomstående inte omedelbart ska upptäcka vem hon är.«

»Det är kanske tröttheten, Salvo, men…«

»Mimì, kassetterna är cirka trettio stycken och de måste ses allihop.«

»Allihop?!«

»Ja, och jag ska förklara varför. Kassetterna är av tre typer. Fem inspelade av Sanfilippo som dokumenterar hans bedrifter med fem olika kvinnor. Femton är porrfilmer som köpts någonstans. Tio är heminspelade kopior av amerikanska filmer. Vi måste som sagt se dem allihop.«

»Jag har fortfarande inte förstått varför vi måste slösa bort all denna tid. Kassetter som säljs ute i affärerna, både vanliga och porrfilmer, går inte att spela över.«

»Där har du fel. Det går visst. Det gäller bara att kunna mixtra med kassetten på ett visst sätt, det förklarade Nicolò Zito för mig för ett tag sedan. Sanfilippo kan alltså ha gjort så: han tar en filmkassett, säg Kleopatra, låter den gå i säg en kvart, stannar den och sätter i gång att spela in vad han själv vill. Vad händer? Jo, det händer att en obekant person sätter in kassetten i videobandspelaren för att kolla att det rör sig om Kleopatra, han stoppar den, tar ut den och sätter in en annan. Men där finns just det som de letade efter. Har jag förklarat tydligt?«

»Någorlunda«, sa Mimì. »Det räcker för att jag ska förstå att vi måste se samtliga kassetter. Och även om vi använder oss av snabbspolning, kommer det säkert ändå att ta lång tid.«

»Beväpna dig med tålamod«, löd Montalbanos kommentar.

Han klev i skorna, knöt skosnörena och tog på sig kavajen.

»Varför klär du på dig?« frågade Augello.

»Därför att jag tänker gå hem. Här stannar du. Vem kvinnan är har du ju förresten redan en vag aning om, du är den ende som kan känna igen henne. Om du hittar henne på ett av de här banden, och det är jag säker på att du gör, så ring mig, oavsett klockslag. Ha det så trevligt!«

Han gick ut ur sovrummet utan att Augello hunnit öppna munnen.

Medan han gick nedför trapporna hörde han dörrar öppnas försiktigt på de olika våningarna: hyresgästerna på Via Cavour 44 hade hållit sig vakna för att vänta på att få se en skymt av den eldiga kvinnan som hade lägrats av kommissarien. De skulle inte få någon sömn den natten.

På vägen hem såg han inte en levande själ. En katt kom ut ur en port och hälsade på honom med ett jamande. Montalbano svarade med ett »Ciao, läget?« Katten tyckte han var trevlig och följde med honom i två kvarter. Sedan vände den om. Nattluften skingrade hans sömnighet. Hans bil stod parkerad framför polisstationen. En strimma ljus sipprade ut under den stängda porten. Han tryckte på ringklockan och Catarella kom och öppnade.

»Vad står på, dottore? Är det något ni behöver?«

»Sov du?«

Bredvid ingången fanns telefonväxeln och ett litet rum med en brits, där den som hade vakten kunde lägga sig.

»Nej, dottore, jag löste korsord.«

»Det där som du har hållit på med i två månader?«

Catarella log stolt.

»Nej, dottore, det löste jag. Jag har börjat på ett nytt.«

Montalbano gick in på sitt kontor. På skrivbordet låg ett paket. Han öppnade det och det innehöll fotografierna från utflykten till Tindari.

Han började granska dem. Alla visade leende ansikten, som man gör på en sådan resa. Ansikten som han redan kände till eftersom han sett dem på polisstationen. De enda som inte log var herrskapet Griffo, som bara fanns med på två foton. På det första satt han med huvudet halvt bakåtvänt och tittade ut genom bakrutan. Hon däremot stirrade stint rätt in i kameran. På det andra höll hon huvudet framåtböjt och ansiktet var dolt, medan han den här gången stirrade rakt fram med matt blick.

Montalbano tittade på det första fotot igen. Sedan började han leta i skrivbordslådorna, alltmer frenetiskt efter hand som han inte hittade det han letade efter.

»Catarella!«

Catarella kom rusande.

»Har du ett förstoringsglas?«

»Ett sånt som gör att saker och ting blir jättestora?«

»Just precis.«

»Fazio kanske har ett i sin låda.«

Han kom tillbaka och viftade triumferande med ett förstoringsglas.

»Jag hittade det, dottore!«

Bilen som skymtade genom bakrutan och som körde tätt intill bussen var en Fiat Punto. Som en av Nenè Sanfilippos bilar. Registreringsskylten syntes, men Montalbano kunde inte urskilja siffrorna och bokstäverna. Inte ens med hjälp av förstoringsglaset. Kanske var det onödigt att hoppas på något, för hur många Punto fanns det som körde omkring i Italien?

Han stoppade fotot i fickan, sa adjö till Catarella och satte sig i bilen. Han kände att han behövde sova ordentligt.