11

HAN sov inte alls, sömnen bestod allt som allt av knappa tre timmars snurrande i sängen medan lakanen lindade sig om honom som runt en mumie. Då och då tände han lampan och tittade på fotot som han lagt på sängbordet, som om det plötsligt skulle ske ett mirakel och hans syn skulle bli så skarp att han kunde läsa nummerskylten på den Punto som följde efter bussen. Hans instinkt, som när en jakthund vädrar sig fram till en hirsbuske, sa honom att där fanns den nyckel gömd som skulle kunna öppna den rätta dörren. När telefonen ringde klockan sex var det som en befrielse. Det måste vara Mimì. Han lyfte luren.

»Dottore, väckte jag er?«

Det var inte Mimì, det var Fazio.

»Nej, Fazio, ingen fara. Biktade du dig?«

»Javisst, dottore. Han gav mig den vanliga botgöringen, fem Avemaria och tre Fadervår.«

»Har ni kommit överens om något?«

»Ja. Det är bestämt, det ska ske i skymningen. Vi måste alltså träffas…«

»Vänta, Fazio, tala inte om det i telefon. Gå och lägg dig och vila, så ses vi på kontoret vid elvatiden.«

Han kom att tänka på Mimì som förlorade sömn på att titta på Nenè Sanfilippos videokassetter. Det var bäst att han slutade och gick hem och sov en stund han också. Det som väntade dem på kvällen var inget man kunde ta lätt på: alla måste vara i toppform. Men han hade ju inte numret hem till Nenè Sanfilippo. Och att ringa till Catarella och försöka få honom att hitta det, för någonstans på polisstationen fanns numret, var bara inte att tänka på. Fazio borde känna till det. Han var på väg hem, så han skulle kunna ringa till hans mobiltelefon. Men han hade inte numret till Fazios mobil. Och numret till Sanfilippo fanns säkert inte med i Vigàtas telefonkatalog! Han öppnade den håglöst och tittade i den lika håglöst. Det fanns där. Varför tar man alltid för givet att ett nummer man söker inte finns i telefonkatalogen? Mimì svarade på femte signalen.

»Vem är det?«

Mimì hade svarat lågmält och försiktigt. Tydligen hade han tänkt att det bara var en vän till Sanfilippo som kunde ringa så dags. Elakt nog hakade Montalbano på. Han var skicklig på att förställa rösten, och han fick sig att låta ung och provocerande.

»Nä, först ska du din djävul säga vem du är.«

»Säg först vem du är.«

Mimì hade inte känt igen honom.

»Jag söker Nenè. Låt mig tala med honom.«

»Han är inte hemma. Men du kan prata med mig, för jag…«

»Om Nenè inte är hemma, så innebär det att Mimì är där.«

Montalbano hörde en radda svordomar och sedan en irriterad Augello som hade känt igen honom.

»Det är bara en dåre som du som kan ta sig för att prata dumheter i telefon klockan sex på morgonen. Vad är det med dig? Varför går du inte till en läkare?«

»Har du ingenting hittat?«

»Ingenting. Om jag hade hittat något skulle jag ju ha ringt dig.«

Augello var fortfarande arg efter skämtet.

»Hör på, Mimì, eftersom vi har ett viktigt uppdrag i kväll tänkte jag det är bäst att du lägger av nu och går hem och vilar.«

»Vad ska vi göra i kväll?«

»Det berättar jag sedan. Vi ses på kontoret vid tretiden i eftermiddag. Okej?«

»Ja, okej. Efter att ha sett de här kassettbanden har jag faktiskt fått lust att bli trappistmunk. Vi gör så här: jag tittar igenom två till och sen åker jag hem.«

Kommissarien lade på luren och slog sedan numret till sitt kontor.

»Hallå! Hallå! Det är polisstationen som talar. Vem ringer?«

»Det är Montalbano.«

»Personligen i egen person?«

»Ja, Catarè, säg mig en sak. Jag har för mig att du har en kompis på tekniska roteln i Montelusa.«

»Javisst, dottore. Cicco De Cicco. Det är en jättelång neapolitanare såtillvida att han är från Salerno, en riktig livsnjutare. Kan ni tänka er att en dag ringer han till mig och säger…«

Om han inte hejdade honom direkt, var han fullt kapabel att berätta om vännen Cicco De Ciccos liv, död och underverk.

»Catarè, den historien får du berätta en annan gång. Hur dags brukar han komma till sitt kontor?«

»Cicco brukar inkomma till kontoret så där vid pass när klockan är cirka nio. Ungefär om två timmar, vill säga.«

»Denne De Ciccio är på fotoavdelningen, inte sant?«

»Helt exakt, dottore.«

»Du måste göra mig en tjänst. Ring till De Cicco och bestäm en tid med honom. Någon gång på förmiddagen ska du åka dit och överlämna ett…«

»Jag kan inte överlämna något, dottore.«

»Varför inte det?«

»Om ni vill kan jag överlämna detta något i alla fall, men De Cicco är diffinitivt inte där nu på förmiddagen. Det fick jag veta av De Cicco personligen när han ringde mig i går kväll.«

»Var är han då?«

»I Montelusa. På polishuset. De är samlade där allihop.«

»Vad ska de göra där?«

»Polischefen har skickat efter en jättestor krimololog som ska hålla en lektion.«

»En lektion?«

»Exakt, dottore. De Cicco sa att lektionen är om hur de ska göra om de händelsevis måste skaffa sig en grävlings sanna profil.«

Montalbano blev stum av förvåning.

»Men vad i all sin dar säger du, Catarè!«

»Det är sant, jag svär, dottore.«

Då gick det upp ett ljus för kommissarien.

»Catarè, det är en ›gärningsmannaprofil‹ det handlar sig om. Har du förstått?«

»Nej, dottore. Men vad är det jag ska överlämna till De Cicco?«

»Ett foto. Jag skulle behöva få det förstorat.«

Det blev alldeles tyst i andra änden av tråden.

»Hallå, Catarè, är du kvar?«

»Javisst, dottore, jag har inte rört mig ur fläcken. Jag är kvar. Jag funderar.«

Det gick tre dryga minuter.

»Catarè, se till att fundera lite snabbare.«

»Dottore, om ni kommer hit så gör jag en scanning.«

»Av mig?«

»Nej, dottore, inte av er, men jag tänker scanna fotot.«

»Catarè, förklara för mig. Talar du om datorn?«

»Helt exakt, dottore. Och om inte jag kan scanna det, för det behövs verkligen i verkligheten en bra scanner, tar jag med det till en pålitlig vän.«

»Tack, bra. Vi ses om en stund.«

Han hade knappt lagt på luren förrän telefonen ringde.

»Bingo!«

Det var Mimì Augello, alldeles upphetsad.

»Jag träffade mitt i prick, Salvo. Vänta så kommer jag. Om en kvart är jag där. Funkar din videospelare?«

»Ja. Men det är ingen idé att du visar bandet för mig, Mimì. Du vet ju att sån där porr gör mig nedstämd och irriterad.«

»Men detta är inte porr, Salvo.«

Han lade på och telefonen ringde igen.

»Äntligen!«

Det var Livia. Detta »äntligen« hade emellertid inte yttrats med glädje, utan med absolut iskyla. Nålen på Montalbanos personliga barometer började röra sig mot beteckningen »oväder«.

»Livia! Vilken trevlig överraskning!«

»Är du säker på att den är så trevlig?«

»Varför skulle den inte vara det?«

»För att jag inte har hört ifrån dig på flera dagar. För att du inte ids slå mig en signal! Jag har ringt och ringt men du är aldrig hemma.«

»Du kunde väl ringt till kontoret.«

»Salvo, du vet att jag inte tycker om att ringa dit. Vet du vad jag gjorde för att få veta något om dig?«

»Nej, berätta.«

»Jag köpte Giornale di Sicilia. Har du läst den?«

»Nej, vad står det?«

»Att du tampas med åtminstone tre mord, ett äldre par och en tjugoåring. Artikelförfattaren antydde också att du varken vet ut eller in. Han sa med andra ord att det går utför med dig.«

Detta kunde vara en utväg. Säga att han var olycklig, omsprungen av tiden, praktiskt taget oförmögen att bedöma och vilja. Då skulle Livia lugna sig och kanske till och med tycka synd om honom.

»Åh, Livia, min Livia, det är verkligen sant! Kanske har jag börjat bli gammal, kanske min hjärna inte längre är vad den en gång var…«

»Nej, Salvo, du kan vara lugn. Din hjärna är densamma som alltid. Vilket du bevisar genom att spela upp den här scenen värdig en riktigt dålig b-skådis. Vill du bli tröstad? Jag går faktiskt inte på det. Jag känner dig alltför väl. Ring mig. När du får lite tid över, förstås.«

Hon lade på. Hur var det möjligt att vartenda telefonsamtal med Livia måste sluta med gräl? Det gick inte att fortsätta så här, han måste absolut hitta en lösning.

Han gick ut i köket, fyllde kaffekannan och satte den på plattan. Medan han väntade öppnade han det franska fönstret och gick ut på verandan. Den såg ut att bli en härlig dag. Klara, varma färger och ett lugnt hav. Han drog ett djupt andetag och just då ringde telefonen.

»Hallå! Hallå!«

Ingen svarade, men telefonen satte i gång att ringa igen. Hur kunde det vara möjligt när han höll luren i handen? Sedan förstod han: det var inte telefonen utan dörrklockan som ringde.

Det var Mimì Augello, som hade varit snabbare än en Formel 1-förare. Han stod utanför dörren med ett brett leende och gjorde ingen ansats att stiga in. Han viftade med en videokassett framför näsan på kommissarien.

»Har du någonsin sett Getaway, en film som…«

»Ja, det har jag.«

»Tyckte du om den?«

»Så där.«

»Den här versionen är bättre.«

»Mimì, ska du komma in eller inte? Följ med ut i köket, för kaffet är klart.«

Han hällde upp en kopp åt sig själv och en åt Mimì, som följt efter honom.

»Vi går dit in«, sa Augello.

Han hade tömt koppen i ett svep och säkerligen bränt sig i halsen, men han hade alltför bråttom, han var ivrig att få visa Montalbano vad han hade upptäckt och framför allt att få skryta med sin intuition. Han satte in kassetten och var så upphetsad att han satte in den upp och ned. Han svor till, satte in den rätt och satte i gång den. Efter ungefär tjugo minuter av Getaway, som Mimì snabbspolade, kom fem minuter raderad film, då man bara såg små vita hoppande prickar och ljudet var ett enda fräsande. Mimì stängde av det helt.

»Det verkar som om de inte säger något«, sa han.

»Vad menar du med det verkar som?«

»Jo, jag såg inte fortsättningen på bandet. Jag tittade bara här och där.«

Sedan dök en bild upp. En dubbelsäng täckt av ett vitt lakan, två kuddar som skulle fungera som ryggstöd, den ena lutad direkt mot den ljusgröna väggen. Man såg också två mycket eleganta sängbord i ljust trä. Det var inte Sanfilippos sovrum. I ytterligare en minut hände ingenting, men det var tydligt att den som manövrerade videokameran höll på att ställa in skärpan, allt det där vita var som en explosion. Plötsligt blev det svart. Sedan kom samma scen tillbaka fast smalare, sängborden syntes inte längre. Den här gången låg en kvinna i trettioårsåldern på sängen, helt naken, med en magnifik solbränna, avbildad i helfigur. Depileringen framhävdes, för där var huden elfenbensvit, uppenbarligen hade hon skyddat sig mot solstrålarna med en tangatrosa. Så fort han fick se henne spratt Montalbano till. Visst kände han henne! Var hade de träffats? I nästa sekund rättade han sig, nej, han kände henne inte, men han hade sett henne någonstans. I en bok, på en reproduktion. För kvinnan som låg med de långa benen och höftpartiet på sängen, medan resten av kroppen vilade mot kuddarna lätt lutad åt vänster med händerna bakom nacken, såg exakt ut som Goyas nakna Maya. Det var emellertid inte hennes ställning som hade gett Montalbano det felaktiga intrycket: den okända kvinnan hade samma frisyr som Maya och hon log knappt märkbart.

»Som Mona Lisa«, tänkte Montalbano, eftersom han nu ändå var inne på jämförelser från målarkonsten.

Kameran hölls stilla, som förtrollad av bilden den tog. Den okända kvinnan låg fullständigt avslappnad på lakanet och kuddarna, som fisken i vattnet. En verklig sängkvinna.

»Var det henne du tänkte på när du läste breven?«

»Ja«, svarade Augello.

Kan en enda stavelse innehålla all stolthet i världen? Mimì hade lyckats få in allt i den.

»Men hur kunde du göra det? Jag har för mig att du bara sett henne helt flyktigt någon gång. Och alltid påklädd.«

»Du förstår i breven målar han henne. Eller snarare: det är ingen målning han gör, utan en gravyr.«

Varför fick den där kvinnan en att tänka på konst när man talade om henne?

»Till exempel«, fortsatte Mimì, »så talar han om bristen på proportion när det gäller längden på benen och överkroppen som, titta noga, borde vara aningen längre än den är. Och så beskriver han frisyren, ögonformen…«

»Jag förstår«, avbröt Montalbano, som plötsligt blivit avundsjuk.

Mimì hade utan tvivel ett speciellt öga för kvinnor.

Under tiden hade filmkameran zoomat in fötterna, långsamt rört sig uppför kroppen med mycket korta pauser vid blygden, naveln, bröstvårtorna och stannat vid ögonen.

Var det möjligt att kvinnans ögon var upplysta av ett inre ljus som var så starkt att blicken strålade som av en hypnotisk fosforescens? Vad var den där kvinnan, ett farligt nattdjur? Han tittade närmare och lugnade sig. Det var inte en häxas blick, ögonen reflekterade ljuset från de strålkastare Nenè Sanfilippo använde för att bättre lysa upp scenen. Kameran flyttade till munnen. Läpparna var som två eldslågor, de upptog hela bilden, rörde sig, särades och den kattlika tungspetsen stack fram och rörde sig först över överläppen och sedan underläppen. Ingenting vulgärt, men de båda männen som tittade på satt stumma och storögda inför denna våldsamt sensuella gest.

»Spola tillbaka och skruva upp ljudet till max«, sa Montalbano plötsligt.

»Varför det?«

»Jag är säker på att hon sa något.«

Mimì gjorde som han blivit ombedd. När scenen med munnen kom tillbaka, mumlade en mansröst något som inte gick att förstå.

»Ja«, svarade kvinnan klart och tydligt. Och började slicka sig om munnen.

Alltså fanns det ljud. Men bara här och där. Augello behöll den höga volymen.

Sedan sänkte sig kameran ner mot halsen, smekte den som en kärleksfull hand från vänster till höger och från höger till vänster, om och om igen, en längtansfylld smekning. Och hon hördes faktiskt jämra sig svagt.

»Det är havet«, sa Montalbano.

Mimì lyfte nätt och jämnt blicken från rutan och tittade förvånat på honom.

»Vad då?«

»Det ihållande och rytmiska ljudet som hörs. Det är inget brus, ett störande bakgrundsljud. Det är ljudet från havet när det blåser lite grann. Huset där de filmar ligger precis vid stranden, som mitt.«

Den här gången var Mimìs blick beundrande.

»Vilken god hörsel du har, Salvo! Om detta är ljud från havet, så vet jag var de har gjort den här inspelningen.«

Montalbano sträckte sig fram och tog fjärrkontrollen och spolade tillbaka bandet.

»Vad nu då?« protesterade Augello. »Ska vi inte fortsätta? Jag sa ju att jag bara sett det bitvis!«

»Du får se hela när du varit snäll gosse. Kan du först ge mig ett sammandrag av det du lyckats se?«

»Det fortsätter så. Brösten, naveln, magen, venusberget, låren, benen, fötterna. Sedan vänder hon på sig och han filmar hela hennes kropp bakifrån. Till sist vänder hon sig med magen upp, sträcker ut sig bättre, lägger en kudde under rumpan och särar på benen tillräckligt mycket för att filmkameran…«

»Okej, okej«, avbröt Montalbano. »Och det händer inget annat? Ser man aldrig mannen?«

»Nej, aldrig. Och det händer inget mer. Det var därför jag sa att det inte var porr.«

»Inte?«

»Nej. Detta är kärlekspoesi.«

Mimì hade rätt och Montalbano svarade inte.

»Vill du presentera damen för mig?« frågade han.

»Med nöje. Hon heter Vanja Titulescu, trettioett år, rumänska.«

»Flykting?«

»Inte alls. Hennes far var hälsominister i Rumänien. Vanja själv har läkarexamen, men hon utövar inte sitt yrke här. Hennes blivande man, som redan var berömd inom sitt område, blev inbjuden att hålla en föreläsningsserie i Bukarest. De blev kära, eller åtminstone blev han kär i henne och tog med henne till Italien och gifte sig med henne. Fastän han var ett tjugotal år äldre. Men den unga kvinnan fångade tillfället i flykten.«

»Hur länge har de varit gifta?«

»I fem år.«

»Kan du säga vem mannen är? Eller vill du berätta historien som en följetong?«

»Det är läkaren och professorn Eugenio Ignazio Ingrò, transplantationsmagikern.«

Ett berömt namn som ofta förekom i tidningar och TV. Montalbano försökte minnas honom och han såg den suddiga bilden av en högväxt, elegant och vältalig man. Han betraktades verkligen som en kirurg med magiska händer och var efterfrågad i hela Europa. Han hade också en egen klinik i Montelusa, hans födelseort och där han alltjämt bodde.

»Har de barn?«

»Nej.«

»Ursäkta, Mimì, men har du samlat all denna information nu på morgonen efter att du sett bandet?«

Mimì log.

»Nej, jag hörde mig för när jag blev säker på att det var hon som var kvinnan i breven. Bandet var bara en bekräftelse.«

»Vad vet du mer?«

»Att de här i våra trakter, närmare bestämt mellan Vigàta och Santolì, har en villa vid havet med privat strand. Det var säkert där de spelade in videobandet, antagligen passade de på när hennes man var bortrest.«

»Är han svartsjuk?«

»Ja. Men inte överdrivet. Antagligen för att han inte hört rykten om att hon skulle vara otrogen. Hon och Sanfilippo har varit mycket skickliga på att inte avslöja något om sitt förhållande.«

»Jag tänker ställa en mer exakt fråga, Mimì. Är professor Ingrò i stånd att mörda eller låta mörda fruns älskare om han upptäcker sveket?«

»Varför frågar du mig? Detta borde du fråga Ingrid, som är hennes väninna. Apropå det, när ska du träffa henne?«

»Vi hade stämt träff i kväll, men jag blev tvungen att skjuta upp det.«

»Javisst, ja, du antydde något viktigt, något som vi ska göra i skymningen. Vad rör det sig om?«

»Det ska jag strax berätta. Lämna kassetten här hos mig.«

»Tänker du visa den för svenskan?«

»Självklart. Men för att nu provisoriskt avsluta det hela, vad tror du om mordet på Nenè Sanfilippo?«

»Ja, vad ska jag tro, Salvo? Det är klart som korvspad. Professor Ingrò upptäcker på något vis kärleksaffären och låter döda den unge mannen.«

»Varför inte henne också?«

»För då skulle det ha blivit en enorm skandal, även utomlands. Och han kan inte ha skuggor hängande över sitt privatliv som skulle kunna inverka menligt på hans förtjänster.«

»Men är han inte rik?«

»Stormrik. Eller skulle åtminstone kunna vara det om han inte hade en passion som kostar massor av pengar.«

»Spelar han?«

»Nej, det gör han inte. Möjligen något parti bluffstopp på jul. Nej, hans passion är tavlor. Det påstås att det i många bankvalv finns enormt värdefulla tavlor som tillhör honom. Inför en tavla som han tycker om släpper alla hämningar. Han skulle kunna stjäla den. En elak tunga har sagt mig att om någon som ägde en Degas skulle föreslå honom att byta den mot Vanja, hans fru, skulle han acceptera utan att tveka. Vad är det med dig, Salvo? Hör du mig inte?«

Augello hade märkt att hans chef var långt borta i tankarna. I själva verket satt Montalbano och funderade på varför det alltid dök upp något som hade med konst att göra när man nämnde eller såg Vanja Titulescu.

»Jag tror jag förstår«, sa Montalbano, »att du anser att det är doktorn som ligger bakom mordet på Sanfilippo.«

»Vem annars?«

Montalbanos tankar flög till fotografiet som fortfarande stod på byrån. Men han släppte genast de tankarna, först måste han invänta svar från Catarella, det nyblivna oraklet.

»Nå, kan du berätta nu vad det är vi ska göra i kväll?« frågade Augello.

»I kväll? Ingenting, vi ska åka och hämta Balduccio Sinagras dyrkade sonson, Japichinu.«

»Han som har gått under jorden?«

»Just han.«

»Och du vet var han håller sig gömd?«

»Inte än, men en präst ska berätta det för oss.«

»En präst? Vad tusan är det här för en historia? Nu får du berätta från början, utan att hoppa över något.«

Montalbano berättade från början utan att glömma något.

»Heliga Guds moder!« kommenterade till slut Augello och grep sig om huvudet med knutna nävar. Han såg ut som en illustration i en recitationsmanual från artonhundratalet under rubriken »Bestörtning«.