12
CATARELLA tittade först på fotot som närsynta gör, genom att hålla det alldeles framför ögonen, sedan som långsynta genom att hålla det så långt bort som armarna förmådde. Till sist gjorde han en grimas.
»Dottore, scannern jag har klarar tveklöst utan tvekan inte av det här. Jag måste ta det till en god vän.«
»Hur lång tid behöver du?«
»Inte fullt två timmar, dottore.«
»Kom tillbaka så fort du kan. Vem tar hand om växeln?«
»Galluzzo. Åh, dottore, jag skulle meddela att den föräldralöse har väntat sedan i morse på att få tala med er.«
»Vem är den föräldralöse?«
»Han heter Griffo, han som fått sin mor och far dödade. Han som säger att han inte förgriper vad jag säger.«
Davide Griffo var helt klädd i svart, i strängaste sorg. Håret var rufsigt, kläderna alldeles skrynkliga och han såg alldeles uttröttad ut. Montalbano räckte fram handen och bjöd honom att sätta sig ner.
»Har ni blivit ombedd att komma hit för den officiella identifieringen?«
»Ja, tyvärr. Jag kom till Montelusa sent i går eftermiddag. Jag togs med så att jag fick se dem. Efteråt… efteråt gick jag tillbaka till hotellet och slängde mig på sängen precis som jag var, jag mådde inte bra.«
»Det förstår jag.«
»Något nytt, commissario?«
»Ingenting ännu.«
De såg varandra i ögonen, bägge två bedrövade.
»Vet ni vad?« sa Davide Griffo. »Det är inte av hämndlystnad som jag är så angelägen om att ni griper mördarna. Jag skulle bara vilja veta varför de gjorde det.«
Han var uppriktig, inte heller han kände till det som Montalbano kallade hans föräldrars hemliga sjukdom.
»Varför gjorde de det?« frågade Davide Griffo om igen. »För att stjäla plånboken från pappa och väskan från mamma?«
»Va?!« sa Montalbano.
»Visste ni inte det?«
»Att de stal plånboken och handväskan? Nej. Jag var säker på att man skulle hitta väskan under er mors kropp. Och jag tittade inte i er fars fickor. Förresten skulle varken väskan eller plånboken ha haft någon betydelse.«
»Tror ni verkligen det?«
»Absolut. De som mördade era föräldrar skulle så småningom låta oss hitta plånbok och väska, lämpligen befriade från alla spår som skulle kunna leda oss till dem.«
Davide Griffo satt förlorad i minnen.
»Mamma var aldrig utan sin handväska, ibland brukade jag reta henne för det. Jag frågade henne vad det var för skatt hon hade i den.«
Han blev plötsligt rörd och djupt nerifrån bröstet kom ett slags snyftning.
»Ursäkta mig. Eftersom jag fick tillbaka deras tillhörigheter, kläderna, småpengarna som pappa hade i fickan, vigselringarna, nycklarna hem… Jo, jag kom hit för att be om tillåtelse… det vill säga om jag kan få lov att komma in i lägenheten, börja inventera…«
»Vad tänker ni göra med lägenheten? De ägde den, inte sant?«
»Jo, de köpte den efter många uppoffringar. Jag kommer att sälja den, för jag har inte längre så många skäl att återvända till Vigàta.«
Ännu en återhållen snyftning.
»Hade era föräldrar annan egendom?«
»Inte vad jag vet. De levde på sina pensioner. Pappa hade en postsparbanksbok där han satte in sin och mammas pension… Men i slutet av varje månad var det inte mycket kvar att sätta undan.«
»Jag tror inte att jag såg någon bankbok.«
»Fanns den inte där? Har ni tittat ordentligt där pappa förvarade sina papper?«
»Den fanns inte där. Jag kollade själv papperen mycket noga. Den kanske togs samtidigt med plånboken och handväskan.«
»Men varför det? Vad ska de med en sparbanksbok till som de inte kan använda? Den är ju helt värdelös för dem!«
Montalbano reste sig. David Griffo gjorde detsamma.
»Jag har inget att invända mot att ni går till era föräldrars lägenhet. Tvärtom. Om ni bland de där papperen hittar något som…«
Han avbröt sig plötsligt. Davide Griffo såg frågande på honom.
»Ursäkta mig ett ögonblick«, sa Montalbano och lämnade rummet.
Han svor inom sig, för han hade kommit på att paret Griffos papper låg kvar på polisstationen, dit han hade fört dem hemifrån sitt. Mycket riktigt, sopsäcken av plast stod kvar i skrubben. Han tyckte inte det var så hövligt att lämna familjeminnena till sonen i den förpackningen, så han rotade i skrubben, men hittade inget användbart, varken en pappkartong eller en anständigare påse. Han gav upp.
Davide Griffo stirrade förvånat på honom när han ställde ner sopsäcken vid hans fötter.
»Jag tog den hemma hos er för att lägga papperen i. Om ni vill kan jag se till att ni får den hemkörd av någon av mina…«
»Tack, det behövs inte. Jag har bilen«, sa den andre stelt.
Han hade inte velat säga det till den föräldralöse, som Catarella kallade honom (hur länge hade han förresten varit borta?), men det fanns ett skäl till att låta en bankbok försvinna. Ett mycket välgrundat skäl, nämligen att inte visa hur mycket som fanns insatt på boken. Och den summa som fanns där skulle kunna vara symptomet på den hemliga sjukdom som fått den samvetsgranne läkaren att ingripa. En gissning, visserligen, men den måste kontrolleras. Han ringde till biträdande åklagaren Tommaseo och ägnade en halvtimme åt att kullkasta de formella invändningar denne hade. Sedan lovade Tommaseo att omedelbart vidta åtgärder.
Postverkets byggnad låg strax intill polisstationen. En gräsligt ful konstruktion, för den hade byggts på fyrtiotalet, då den fascistiska arkitektur härjade fritt som inte upphörde förrän efter kriget, när smakriktningarna förändrades. Direktörens kontor låg på andra våningen, längst bort i en alldeles tom korridor och var skrämmande ensligt och övergivet. Han knackade på en dörr med en rektangulär plastskylt med texten »Direktör«. Nedanför plastskylten satt ett papper med en teckning som föreställde en cigarett överstruken av två korsade röda streck. Under stod det: »Rökning strängeligen förbjudet.«
»Kom in!«
Montalbano steg in och det första han såg var en veritabel banderoll på väggen som upprepade: »Rökning strängeligen förbjuden.«
»Annars får ni med mig att göra«, tycktes republikens president säga, som blängde bistert från sitt porträtt nedanför banderollen.
Ännu längre ner stod en länstol med högt ryggstöd och där satt direktören, cav. Attilio Morasco. Framför cavaliere Morasco stod ett enormt skrivbord, helt överbelamrat av papper. Direktören var en dvärg som påminde om salig kung Viktor Emanuel III, med håret klippt à la Umberto I och slokmustascher som de som bars av den så kallade gentlemannakungen.
»Är ni från Piemonte?« kunde Montalbano inte låta bli att fråga när han såg honom.
Den andre såg förvånad ut.
»Nej, varför det? Jag är från Comitini.«
Han fick vara från Comitini, från Paternò eller från Raffadali, men Montalbano kunde inte rubbas från den uppfattning han skaffat sig.
»Ni är kommissarie Montalbano, inte sant?«
»Ja. Har åklagare Tommaseo ringt er?«
»Ja«, tillstod direktören motvilligt. »Men ett telefonsamtal är ju bara ett telefonsamtal, om ni förstår vad jag menar.«
»Visst förstår jag. För mig är det till exempel så att en ros är en ros är en ros är en ros.«
Cavaliere Morasco blev inte imponerad av det lärda citatet från Gertrude Stein.
»Jag ser att vi är överens«, sa han.
»Ursäkta, men på vad vis då?«
»På så vis att verba volant och scripta manent.«
»Kan ni förklara närmare?«
»Visst. Åklagare Tommaseo ringde mig och sa att ni har tillstånd att göra en utredning om den avlidne signor Alfonso Griffos bankbok. Bra, jag betraktar det som, hur ska jag säga, en förvarning. Men innan jag fått begäran eller tillstånd skriftligt kan jag inte låta er få tillgång till postsekretessen.«
På grund av den sjudande vrede som dessa ord framkallade, var Montalbano för ett ögonblick nära att flyga i luften.
»Jag kommer tillbaka.«
Han gjorde en ansats att resa sig, men direktören hejdade honom med en gest.
»Vänta. Det finns kanske en lösning. Har ni någon identitetshandling?«
Faran för explosion blev ännu större. Men enda handen höll sig Montalbano fast i stolen han satt på och med den andra räckte han fram sitt id-kort.
Ätten Savojens bastard granskade det länge.
»Efter åklagarens telefonsamtal anade jag att ni skulle komma rusande hit, så jag förberedde ett utlåtande som ni ska skriva under och som säger att ni befriar och avlastar mig från allt ansvar.«
»Det avlastar jag er gärna«, sa Montalbano.
Han skrev under utan att läsa utlåtandet och stoppade tillbaka id-kortet i fickan. Cavaliere Morasco reste sig.
»Vänta här. Det tar nog ungefär tio minuter.«
Innan han gick ut, vände han sig om och pekade på fotot av republikens president.
»Har ni sett?«
»Ja«, sa Montalbano förvånat. »Det är Ciampi.«
»Jag menade inte presidenten, utan det som står ovanför. Rök-ning-för-bju-den. Jag varnar er, försök inte passa på när jag inte är här.«
Så snart han stängt dörren efter sig, greps Montalbano av ett våldsamt röksug. Men det var förbjudet, och dessutom strängeligen, för som bekant så orsakar passiv rökning miljoner människors död, medan smog, dioxin och bly i bensinen inte gör det. Han reste sig och gick ut ur rummet och en våning ner, där han såg tre anställda som rökte, han gick ut på trottoaren och rökte två cigaretter i följd, gick in igen och nu var det fyra anställda som rökte, han gick upp till andra våningen, gick återigen genom den öde korridoren, öppnade dörren till direktörens kontor utan att knacka och steg in. Cavaliere Morasco satt på sin plats och såg ogillande på honom i det han skakade på huvudet. Montalbano gick fram till sin stol med samma skamsna min som när han kom för sent till skolan.
»Vi har utdraget«, meddelade direktören högtidligt.
»Kan jag få se på det?«
Innan direktören gav honom det, kontrollerade han att tillståndet med kommissariens avlastande namnteckning låg kvar på skrivbordet.
Denne kommissarie förstod emellertid ingenting, inte ens varför siffran längst ner föreföll honom oproportionerlig.
»Kan ni förklara detta för mig?« sa han med samma ton som han brukade ha i skolan.
Direktören lutade sig framåt, han praktiskt taget låg på skrivbordet, och slet irriterad papperet ur hans händer.
»Det är solklart alltihop!« sa han. »Av utdraget framgår att makarna Griffos pension uppgick till totalt tre miljoner lire i månaden och uppdelat får han en miljon åttahundratusen och hon en miljon tvåhundratusen. Vid utbetalningen av pensionen tog signor Griffo ut sin pension i kontanter för månadens behov och lät hustruns pension stå kvar på kontot. Detta var åtminstone det sedvanliga förfarandet. Med något sällsynt undantag, förstås.«
»Men även om de var så snåla och sparsamma«, resonerade Montalbano högt, »stämmer det i alla fall inte. Om jag såg rätt så finns det nästan hundra miljoner på den där boken!«
»Ni såg rätt. För att vara exakt, nittioåtta miljoner trehundratusen. Men det är inget konstigt.«
»Inte?«
»Nej, därför att sedan två år tillbaka satte signor Alfonso Griffo exakt den förste i varje månad alltid in samma belopp, nämligen två miljoner. Vilket totalt gör fyrtioåtta miljoner som läggs till besparingarna.«
»Och varifrån fick han de där två miljonerna varje månad?«
»Fråga inte mig«, sa direktören förnärmad.
»Tack«, sa Montalbano och reste sig och sträckte fram handen.
Direktören reste sig, gick runt skrivbordet, betraktade kommissarien nerifrån och upp och tryckte hans hand.
»Kan jag få utdraget?« frågade Montalbano.
»Nej«, svarade tvärt ätten Savojens bastard.
Montalbano lämnade kontoret och så snart han kom ut på trottoaren tände han en cigarett. Han hade gissat rätt, de hade skaffat undan bankboken därför att de där fyrtioåtta miljonerna var symptomet på makarna Griffos dödliga sjukdom.
När han varit tillbaka på kontoret i tio minuter, kom Catarella in med samma förtvivlade min som ett jordbävningsoffer. Han hade ett foto i handen och lade det på skrivbordet.
»Inte heller med min gode väns scanner gick det. Om ni vill, tar jag med det till Cicco De Cicco, för den där krimolologgrejen är inte förrän i morgon.«
»Tack, Catarè, jag åker själv dit med det.«
»Salvo, varför lär du dig inte att hantera en dator?« hade Livia frågat en dag. Och hon hade tillagt: »Om du visste hur många problem du skulle kunna lösa!«
Se där, datorn hade alltså inte kunnat lösa detta lilla problem, den hade bara fått honom att förlora tid. Han lovade sig själv att han skulle berätta det för Livia, om inte annat så för att hålla tvisten vid liv.
Han stoppade fotot i fickan, lämnade polisstationen och satte sig i bilen. Han beslöt emellertid att ta vägen om Via Cavour innan han körde till Montelusa.
»Signor Griffo är där uppe«, sa portvakterskan.
Davide Griffo kom och öppnade i skjortärmarna och med en sopborste i handen, han höll på att städa lägenheten.
»Det var för mycket damm.«
Han visade in honom i matsalen. På bordet låg i en hög de papper som han fått av Montalbano strax innan. Griffo såg kommissariens blick.
»Ni hade rätt, commissario. Bankboken finns där inte. Var det något ni ville säga mig?«
»Ja. Att jag varit på Posten och fått veta hur mycket pengar era föräldrar hade på boken.«
Griffo gjorde en gest som för att säga att det inte var mycket att orda om.
»Inte särskilt många lire, eller hur?«
»Närmare bestämt nittioåtta miljoner trehundratusen lire.«
Davide Griffo bleknade.
»Det måste vara ett misstag!« stammade han.
»Nej, det är inget misstag, tro mig.«
Davide Griffo blev så svag i knäna att han satte sig på en stol.
»Men hur är det möjligt?«
»Sedan två år tillbaka satte er far varje månad in två miljoner på bankboken. Har ni någon aning om vem som gav honom de pengarna?«
»Inte den blekaste! De pratade aldrig om några extrainkomster. Och jag fattar ingenting. Två miljoner netto i månaden är en aktningsvärd lön. Vad kunde väl min gamle far göra för att tjäna så mycket?«
»Det behöver inte nödvändigtvis vara en lön.«
Davide Griffo blev ännu blekare och från att ha varit förvirrad, såg han nu påtagligt skräckslagen ut.
»Tror ni att det kan finnas ett samband?«
»Mellan de två miljonerna i månaden och mordet på era föräldrar? Det är en möjlighet som allvarligt bör övervägas. Bankboken skaffades undan just på grund av detta, för att undvika att vi skulle tänka i termerna orsak-verkan.«
»Men om det inte var lön, vad var det då?«
»Tja«, sa Montalbano. »Jag kan gissa. Men först måste jag fråga er en sak och jag ber er svara ärligt. Skulle er far ha kunnat göra något ohederligt för pengar?«
Davide Griffo svarade inte genast.
»Det är svårt att bedöma så där… Jag tror inte det, att han skulle gjort det. Men han var, hur ska jag säga, sårbar.«
»På vad sätt då?«
»Han och mamma var mycket fästa vid pengar. Nå, vad skulle ni gissa på?«
»Till exempel att er far vore bulvan åt någon som hade något olagligt för sig.«
»Pappa skulle aldrig gått med på något sådant.«
»Inte ens om det hela framställdes som lagligt?«
Den här gången svarade inte Griffo. Montalbano reste sig.
»Om ni kommer på en rimlig förklaring…«
»Visst, visst«, sa Griffo liksom disträ. Han följde Montalbano till dörren.
»Jag kom just ihåg något som mamma sa förra året. Jag var här och hälsade på och ett ögonblick när pappa inte var i närheten, sa hon tyst: ›När vi inte finns längre, kommer du att få en trevlig överraskning‹. Men mamma var inte alltid helt klar i huvudet, frid över hennes minne. Hon tog aldrig upp ämnet igen och jag glömde totalt bort det.«
När han kom till polishuset i Montelusa bad han växeltelefonisten att kalla ner Cicco De Cicco. Han hade ingen lust att träffa Vanni Arquà, chefen för tekniska roteln, som hade efterträtt Jacomuzzi. De tyckte ömsesidigt illa om varandra. De Cicco kom springande och fick fotot.
»Jag trodde det skulle vara värre«, sa han när han tittade på det. »Catarella sa att de har provat på datorn, men…«
»Klarar du av att ge mig det där registreringsnumret?«
»Det tror jag, dottore. Jag slår er en signal i kväll i vilket fall som helst.«
»Om jag inte är där, tala med Catarella. Men se till så att han skriver ner siffrorna och bokstäverna rätt, annars kan det hända att det blir en registreringsskylt från Minnesota.«
På tillbakavägen kände han sig nästan tvungen att sitta en stund bland det saracenska olivträdets grenar. Han behövde en tankepaus: en riktig tankepaus, inte en sådan som politikerna säger att de tar och som i stället innebär att de faller i djup koma. Han satte sig gränsle över samma gren som vanligt, lutade ryggen mot stammen och tände en cigarett. Men han kände genast att han satt obekvämt, knölar och piggar tryckte irriterande mot insidan av låren. Han fick en märklig känsla, som om olivträdet inte ville ha honom där, som om det ville att han skulle ändra ställning.
»Jag tänker inga bra tankar!«
Han satt kvar en liten stund men stod sedan inte ut längre och klättrade ner från grenen. Han gick bort till bilen och hämtade en tidning och gick tillbaka till olivträdet, bredde ut tidningssidorna på marken och lade sig på dem efter att ha tagit av sig kavajen.
Betraktat underifrån, ett helt nytt perspektiv, verkade olivträdet större och mer invecklat. Han såg grenverkets komplexitet, som han tidigare inte sett när han satt inne bland grenarna. Han kom att tänka på några ord. »Det finns ett stort saracenskt olivträd… som hjälpt mig med alla beslut.« Vem hade sagt detta? Och vad hade trädet hjälpt till att besluta? Sedan klarnade hans minne. Det var Pirandello som sagt de orden till sin son, strax innan han dog. Och de syftade på Bergets giganter, ett ofullbordat verk.
I en halvtimme låg han där med näsan i vädret utan att ta blicken från trädet. Och ju mer han betraktade det, desto mer förklarade trädet för honom, det berättade om hur tidens spel hade vridit och pinat det, hur vatten och vind år för år hade tvingat det att anta denna form, som inte var en nyck eller slump, utan följden av nödvändighet.
Hans blick fastnade vid tre tjocka grenar som ett kort stycke sträckte ut sig nästan parallellt, innan var och en for i väg i ett personligt fantasimönster av plötsliga sicksackformer, vände tillbaka, vred sig åt sidan med en mängd avvikelser och arabesker. En av de tre grenarna, den mittersta, satt något lägre än de andra, men med sina förvridna smågrenar grep den tag i de andra två högre upp, som om den ville hålla dem bundna vid sig under hela den sträcka de hade gemensamt.
Montalbano vred huvudet och tittade noggrannare, för hans uppmärksamhet hade nu skärpts, och han såg då att de tre grenarna inte vuxit ut oberoende av varandra men mycket nära varandra, de växte faktiskt ut från samma punkt, ett slags stor rynkig svulst som stack ut från stammen.
Antagligen var det en lätt vindstöt som skakade bladen. En plötslig solstråle träffade Montalbanos ögon och bländade honom. Han slöt ögonen och log.
Vad De Cicco än skulle säga på kvällen, var han nu säker på att den som satt vid ratten i bilen som följde efter bussen var Nenè Sanfilippo.
*
De hade fattat posto bakom ett busksnår, redo att avlossa sina pistoler. Fader Crucillà hade pekat ut den där övergivna bondstugan som Japichinus hemliga tillhåll. Men innan han lämnade dem hade prästen varit mån om att framhålla att de måste gå mycket försiktigt fram, för han var inte säker på att Japichinu var beredd att överlämna sig utan vidare. Dessutom var han beväpnad med k-pist och hade vid åtskilliga tillfällen visat att han kunde använda den.
Montalbano hade därför beslutat att följa reglerna, så Fazio och Gallo hade skickats bakom huset.
»Nu är de nog på plats«, sa Mimì.
Montalbano svarade inte, han ville ge sina båda män den tid som behövdes för att välja rätt plats att ställa sig på.
»Nu går jag«, sa Mimì otåligt. »Täck mig.«
»Okej«, sa Montalbano.
Mimì kröp ihop och började långsamt smyga framåt. Det var månsken, annars skulle han inte ha synts. Stugans dörr stod märkligt nog vidöppen. Kanske inte så märkligt ändå, när man tänkte efter: Japichinu ville säkerligen ge intrycket av att huset var övergivet men satt i själva verket gömd där inne med k-pisten i hand.
Utanför dörren rätade Mimì på sig till hälften, hejdade sig på tröskeln och stack in huvudet och spanade. Sedan gick han in med raska steg. Han dök upp igen efter några minuter och viftade med ena armen i Montalbanos riktning.
»Här finns ingen«, sa han.
»Men vad tänker han på?« undrade Montalbano nervöst.
»Fattar han inte att han utgör en måltavla?«
I samma ögonblick blev han iskall av rädsla, när han såg en k-pist sticka fram ur det lilla fönstret ovanför dörren. Han kom på fötter med ett skutt.
»Mimì! Mimì!« ropade han.
Han avbröt sig, för det kändes som om han var med och sjöng i Bohème.
K-pisten avlossades och Mimì föll.
Samma skott som dödat Mimì väckte Montalbano.
Han låg fortfarande på tidningssidorna under det saracenska olivträdet, genomdränkt av svett. Minst en miljon myror hade tagit hans kropp i besittning.