13

SKILLNADERNA mellan drömmen och verkligheten visade sig vara mycket få och vid första anblicken oviktiga. Det öde lilla huset som fader Crucillà pekat ut som Japichinus gömställe var detsamma som Montalbano hade drömt om, med den skillnaden att detta i stället för det lilla fönstret hade en liten balkong med vidöppen dörr ovanför ytterdörren, som också den stod vidöppen.

Till skillnad mot i drömmen hade prästen inte haft bråttom därifrån.

»Mig«, hade han sagt, »kan ni alltid ha nytta av.«

Montalbano hade gjort de nödvändiga mentala besvärjelserna. Fader Crucillà satt hopkrupen bakom en enorm hirsbuske tillsammans med kommissarien och Augello. Han stirrade mot huset och skakade bekymrat på huvudet.

»Vad är det?« frågade Montalbano.

»Dörren och balkongen stör mig. De gånger jag var här och hälsade på honom, var det helt stängt och man måste knacka. Jag ber er, var försiktiga. Jag är inte säker på att Japichinu är med på att låta sig bli tagen. Han har alltid k-pisten inom räckhåll och han vet hur man använder den.«

När Montalbano var säker på att Fazio och Gallo intagit sina positioner bakom huset, tittade han på Augello.

»Nu går jag fram och du täcker mig.«

»Vad är det här för nyheter?« fräste Mimì. »Vi har alltid gjort tvärtom.«

Han kunde inte säga att han hade sett honom dö i en dröm.

»Den här gången byter vi.«

Mimì gjorde inga invändningar, för han hade lärt sig att av kommissariens tonfall avläsa när man kunde säga emot och inte. Det var inte natt ännu. Det rådde det gråa ljus som föregår mörkret och det gjorde att man kunde urskilja silhuetter.

»Varför har han inte tänt ljuset?« frågade Augello och pekade med hakan mot huset i mörkret.

»Han kanske väntar på oss«, sa Montalbano.

Han reste sig upp och blev fullt synlig.

»Vad gör du? Vad gör du?« väste Mimì och försökte gripa tag i hans kavaj och dra ner honom. Sedan greps han av en tanke som skrämde honom.

»Har du med dig pistolen?«

»Nej.«

»Ta min.«

»Nej«, sa kommissarien och tog två steg framåt. Sedan stannade han och satte händerna som en lur för munnen.

»Japichinu! Det är Montalbano. Jag är obeväpnad.«

Det kom inget svar. Montalbano gick ett stycke framåt med lugna steg, som om han var ute och promenerade. Ungefär tre meter från dörren stannade han igen och sa med något högre röst än normal samtalston.

»Japichinu! Nu kommer jag in. Så kan vi prata i lugn och ro.«

Ingen svarade, ingen rörde sig. Montalbano satte händerna i luften och gick in i huset. Det var beckmörkt där inne, han flyttade sig en smula åt sidan för att inte avteckna sig i dörröppningen. Det var då han kände den, lukten som han hade känt så många gånger förr och som varje gång fick honom att känna ett lätt illamående. Redan innan han tände ljuset visste han vad han skulle få se. Japichinu låg mitt i rummet ovanpå något som verkade vara ett rött täcke, men som faktiskt var hans blod, med halsen avskuren. Han måste ha blivit överraskad när han stod med ryggen mot sin mördare.

»Salvo! Salvo! Vad händer?«

Det var Mimì Augellos röst. Han ställde sig i dörren.

»Fazio! Gallo! Mimì, kom hit!«

De kom rusande med prästen flåsande bakom sig. Sedan stod de som förstenade när de fått syn på Japichinu. Den förste som rörde sig var fader Crucillà, som föll på knä bredvid den döde utan att bry sig om att blodet sölade ner hans kappa, välsignade honom och satte i gång att mumla böner. Mimì däremot rörde vid den dödes panna.

»Han dödades antagligen för mindre än två timmar sedan.«

»Och vad gör vi nu?« undrade Fazio.

»Ni sätter er alla tre i en bil och åker härifrån. Lämna den andra bilen till mig, jag stannar kvar och pratar en stund med prästen. Vi har aldrig varit i det här huset och vi har aldrig sett Japichinu ligga död här. Vi har i alla fall inte rätt att vara här, det ligger utanför vårt territorium. Vi skulle kunna få problem.«

»Men…« försökte Augello.

»Inga jävla men. Vi ses senare på kontoret.«

De lydde motvilligt och gick därifrån som strykrädda hundar. Montalbano hörde dem prata ivrigt medan de avlägsnade sig. Prästen var helt absorberad av sina böner. Han hade fullt upp med alla Avemaria, Fadervår och Evigfrid över den mängd mord som Japichinu förde med sig, vart han i den stunden än seglade i väg. Montalbano gick uppför stentrappan till rummet ovanför och tände ljuset. Där stod två tältsängar med bara madrass på, ett sängbord mellan, en skranglig garderob och två pinnstolar. I ett hörn fanns ett litet altare gjort av ett litet bord med en broderad duk på. Ovanpå altaret stod tre statyetter: Jungfru Maria, Jesu hjärta och Den helige Calogero. Alla tre statyetterna hade ett litet brinnande ljus framför sig. Japichinu var en gudfruktig ung man, alldeles som farfadern Balduccio hävdat, och han hade ju till och med en andlig fader. Det var bara det att både den unge mannen och prästen blandade ihop vidskeplighet och tro. Som de flesta sicilianare, för den delen. Montalbano mindes sig en gång ha sett en grovt tecknad votivtavla från början av seklet. Den föreställde en bonde som flydde undan två karabinjärer med fjäderprydd hjälm. Uppe till höger lutade sig Madonnan fram ur molnen och visade den flyende vilken väg han skulle ta. Inskriften löd: »För att ha undkommit lagens klor«. Tvärsöver den ena av tältsängarna låg en kalashnikov. Han släckte ljuset, gick ner, tog en av de båda stolarna med halmsits och slog sig ner.

»Fader Crucillà.«

Prästen som fortfarande låg på knä och bad ryckte till och höjde blicken.

»Va?«

»Ta en stol och sätt er, vi måste prata.«

Prästen lydde. Han var rödflammig och svettades.

»Hur ska jag kunna berätta detta för don Balduccio?«

»Det kommer inte att bli nödvändigt.«

»Varför inte det?«

»Så här dags har han redan fått veta det.«

»Av vem?«

»Av mördaren, förstås.«

Fader Crucillà hade svårt att förstå. Han stirrade stint på Montalbano och rörde läpparna utan att forma några ord. Sedan samlade han sig, spärrade upp ögonen, for upp från stolen, backade, halkade i blodet men lyckades hålla sig upprätt.

Nu får han en hjärtattack och dör, tänkte Montalbano förskräckt.

»Vad i Guds namn är det ni säger?«

»Jag säger bara som det är.«

»Men Japichinu var ju eftersökt av polisen, karabinjärerna och säkerhetspolisen!«

»Som vanligtvis inte skär halsen av dem de ska gripa.«

»Den nya maffian då? Eller familjen Cuffaro?«

»Fader, ni vill inte inse att både jag och ni blivit lurade av den där gamle räven Balduccio Sinagra.«

»Men vad har ni för bevis för att påstå…«

»Var snäll och sätt er ner igen. Vill ni ha lite vatten?«

Fader Crucillà nickade. Montalbano tog en lerkruka, där vattnet hölls friskt och svalt och räckte fram den till prästen, som satte den till munnen.

»Bevis har jag inga och kommer antagligen aldrig att få några.«

»Vad gör vi då?«

»Svara först. Japichinu var inte ensam här. Han hade en livvakt som förmodligen sov bredvid honom på natten, inte sant?«

»Jo.«

»Vad heter han, vet ni det?«

»Lollò Spadaro.«

»Var han en vän till Japichinu eller en av Balduccios trogna?«

»Don Balduccios. Det var han som ville ha det så. Japichinu gillade honom inte, men han sa ändå att han kände sig trygg med Lollò.«

»Så trygg att Lollò kunde döda honom utan problem.«

»Men hur kan ni tro något sådant! De kanske skar halsen av Lollò innan de gjorde samma sak med Japichinu!«

»I rummet där uppe finns inte Lollòs kropp. Och inte i det här heller.«

»Han kanske ligger här utanför, i närheten av huset!«

»Visst, vi kan leta efter honom, men det är lönlöst. Ni glömmer att jag och mina män omringade huset och vi sökte noga igenom omgivningarna innan. Vi sprang inte på någon mördad Lollò.«

Fader Crucillà vred sina händer. Stora svettdroppar rann nedför kinderna.

»Men varför skulle don Balduccio iscensätta det här?«

»Han ville ha oss som vittnen. När jag väl upptäckt mordet, vad borde jag ha gjort, anser ni?«

»Tja… Det som man brukar göra. Varsko tekniska roteln, åklagaren…«

»Och så hade han kunnat spela rollen som desperat, sprida rykten om att det var den nya maffian som mördat hans avgudade sonson, så avgudad att han hellre såg honom i fängelse och hade övertalat honom att överlämna sig till mig, och ni var närvarande, en präst… Som jag redan sagt: han lurade oss. Men bara till en viss gräns. För jag tänker nämligen åka härifrån om fem minuter och det kommer att bli som om jag aldrig satt min fot här. Balduccio måste tänka ut något annat. Men om ni träffar honom, så ge honom ett råd: att han begraver sin sonson i hemlighet, utan större åthävor.«

»Men… hur har ni kommit fram till de här slutsatserna?«

»Japichinu var ett jagat villebråd. Han misstrodde allt och alla. Tror ni verkligen att han skulle ha vänt ryggen åt någon som han inte kände väl?«

»Nej.«

»Japichinus kalashnikov ligger kvar på sängen. Tror ni att han skulle gå omkring här nere obeväpnad i närvaro av någon som han inte visste hur mycket han kunde lita på?«

»Nej.«

»Säg mig en annan sak: har ni hört nämnas hur Lollò skulle bete sig i den händelse Japichinu blev gripen?«

»Ja. Han skulle låta sig gripas han också utan att reagera.«

»Vem hade gett honom den ordern?«

»Don Balduccio personligen.«

»Det är vad don Balduccio har sagt till er. Men till Lollò har han sagt något helt annat.«

Fader Crucillà var alldeles torr i halsen och satte vattenkruset till munnen igen.

»Varför ville don Balduccio att hans sonson skulle dö?«

»Uppriktigt sagt så vet jag inte. Han kanske har misslyckats, han kanske inte erkände farfaderns auktoritet. Ni vet ju att tronföljdskrig inte bara förekommer bland kungar eller i stora industrikoncerner…«

Han reste sig.

»Jag ger mig i väg. Ska jag följa er till bilen?«

»Nej, tack«, svarade prästen. »Jag skulle vilja stanna kvar och be en stund. Jag tyckte om honom.«

»Gör som ni vill.«

I dörren vände sig Montalbano om.

»Jag vill tacka er.«

»För vad?« undrade prästen oroligt.

»Bland alla dem som kunde antas ha mördat Japichinu nämnde ni inte livvaktens namn. Ni hade kunnat säga att det var Lollò Spadaro som sålt sig till den nya maffian. Men ni visste att Lollò aldrig skulle ha svikit Balduccio Sinagra. Er tystnad bekräftar till fullo den uppfattning jag skapat mig. Åh, en sista sak: kom ihåg att släcka ljuset och stänga dörren ordentligt när ni går härifrån. Jag skulle inte vilja att någon herrelös hund… förstår ni?«

Han gick ut. Natten var kolsvart. Han snavade över stenar och gropar när han gick mot bilen. Han kom att tänka på paret Griffos golgatavandring med bödeln som sparkade dem och svor för att så fort som möjligt få dem att nå platsen och tidpunkten för sin död.

»Amen«, sa han med ett hugg i hjärtat.

På vägen tillbaka till Vigàta övertygade han sig om att Balduccioskulle rätta sig efter det råd som han skickat med prästen. Japichinus döda kropp skulle kanske hamna nedanför någon stenig sluttning… Nej, farfadern visste hur gudfruktig sonsonen var. Han skulle begrava honom anonymt i helig jord. I någon annans kista.

När han steg in på polisstationen hörde han en ovanlig tystnad. Var det möjligt att de hade gått därifrån fastän han hade sagt till dem att vänta tills han kom tillbaka? Men de var där. Mimì, Fazio, Gallo, var och en på sin plats, mörka i ansiktet som efter ett nederlag. Han kallade till sig dem.

»Jag vill berätta något för er. Fazio har säkert rapporterat hur mötet mellan mig och Balduccio Sinagra gick. Nåväl, tror ni mig? Och ni får faktiskt tro på mig, för några stora lögner har jag aldrig berättat för er. Från första stund insåg jag att någonting inte stämde med Balduccios begäran att vi skulle gripa Japichinu för att han skulle vara säkrare i fängelse.«

»Varför brydde du dig då om den?« frågade Augello stridslystet.

»För att få veta vad han var ute efter. Och för att neutralisera hans plan, om jag kunde lista ut den. Jag listade ut den och gjorde rätt motdrag.«

»Vilket?« Den här gången var det Fazio som frågade.

»Att vi inte skulle offentliggöra att vi hittat Japichinus kropp. Detta var vad Balduccio ville: att det var vi som hittade kroppen och samtidigt gav honom ett alibi. Jag skulle nämligen förklara för åklagaren att Balduccios avsikt hade varit att låta honom bli gripen av oss, oskadd och välbehållen.«

»När Fazio hade förklarat det hela för oss kom vi också fram till samma slutsats som du«, sa Mimì, »nämligen att det var Balduccio som låtit mörda sin sonson. Men varför?«

»Just nu är det ingen som förstår det. Men något kommer förr eller senare i dagen. För oss allihop slutar det hela här.«

Dörren for upp och slog emot väggen med så våldsam kraft att fönsterrutorna skallrade. Alla spratt till. Det var naturligtvis Catarella.

»Åh, dottore, dottore! Alldeles precis nyss ringde Cicco De Cicco! Han var färdig med framkallningen! Och han klarade det! Jag skrev numret på den här lappen. Fyra gånger bad Cicco De Cicco mig att upprepa det!«

Han lade ett halvt rutat kollegieblocksblad på kommissariens skrivbord och sa:

»Jag ber om ursäkt för att jag smällde i dörren.«

Han gick ut igen. Och stängde dörren med en sådan smäll att sprickan i rappningen intill handtaget blev ytterligare lite större.

Montalbano läste registreringsnumret och såg på Fazio.

»Har du Nenè Sanfilippos bilnummer tillgängligt?«

»Vilket? Punton eller Duetton?«

Augello spetsade öronen.

»Punton.«

»Det kan jag utantill: BA 927 GG.«

Utan ett ord räckte Montalbano fram papperet till Mimì.

»Det stämmer«, sa Mimì. »Men vad betyder det? Vill du vara så hygglig och förklara?«

*

Montalbano förklarade, han berättade hur han hade fått veta om postsparbanksboken och pengarna på den, hur han följt ett tips från Mimì och tittat på fotografierna från utflykten till Tindari och upptäckt att det körde en Punto alldeles bakom bussen och hur han hade tagit med sig fotot till tekniska roteln i Montelusa för att få det förstorat. Hela tiden medan han talade visade Augello upp en misstänksam min.

»Du visste det redan«, sa han.

»Vad visste jag?«

»Att bilen som följde efter bussen var Sanfilippos. Du visste det innan du fick den där papperslappen av Catarella.«

»Ja«, erkände kommissarien.

»Och vem hade berättat det för dig?«

Ett träd, ett saracenskt olivträd, skulle varit det rätta svaret, men det vågade Montalbano inte säga.

»Jag fick en föraning«, sa han i stället.

Augello föredrog att inte kommentera det.

»Detta innebär«, sa han, »att det finns ett nära samband mellan morden på makarna Griffo och Sanfilippo.«

»Det är för tidigt att säga«, invände Montalbano. »Vi vet bara en sak helt säkert, nämligen att Sanfilippos bil följde efter bussen som makarna Griffo satt i.«

»Beba sa att han ideligen vände sig om och tittade på vägen. Han ville antagligen försäkra sig om att Sanfilippos bil följde dem.«

»Antagligen. Och detta får oss att förstå att det fanns ett samband mellan Sanfilippo och makarna Griffo. Men vi måste hejda oss här. Det kan hända att Sanfilippo plockade upp makarna Griffo i sin bil på återvägen, under sista uppehållet innan de var framme i Vigàta.«

»Och kom ihåg att Beba sa att det var just Alfonso Griffo som bad chauffören att göra det där extra uppehållet. Vilket innebär att de hade kommit överens i förväg.«

»Antagligen igen. Men detta gör inte att vi kan dra slutsatsen att Sanfilippo själv mördade makarna Griffo och inte heller att han i sin tur blev skjuten till följd av mordet på Griffos. Hypotesen otrohet gäller fortfarande.«

»När träffar du Ingrid?«

»I morgon kväll. Men i morgon bitti får du skaffa upplysningar om doktor Eugenio Ignazio Ingrò, han som utför transplantationer. Jag är inte intresserad av sånt som trycks i tidningarna, utan annat, sånt som det viskas om.«

»Jag har en god vän i Montelusa som känner honom väl. Jag hittar på en anledning att söka upp honom.«

»Mimì, lyd mitt råd: ta det försiktigt. Ingen får ens ana att vi intresserar oss för doktorn och hans vördade hustru Vanja Titulescu.«

Mimì snörpte förolämpad på munnen.

»Tar du mig för en idiot?«

Så fort han öppnade kylskåpet såg han den.

La caponata! Grönsaksröran! Doftande, färgrik och riklig fyllde den en hel sopptallrik, tillräckligt för fyra personer. Det var månader sedan hembiträdet Adelina lagat denna rätt åt honom. Brödet i plastpåsen var färskt, inhandlat på morgonen. Helt naturligt fylldes hans mun av tonerna till triumfmarschen i Aida. Medan han småtrallade den öppnade han dörren till verandan efter att ha tänt ljuset där ute. Det var lite småkyligt i luften, men han skulle kunna sitta ute och äta. Han dukade det lilla bordet och bar ut tallrik, vin och bröd och slog sig ner. Då ringde telefonen. Han täckte över tallriken med en pappersservett och gick in och svarade.

»Hallå? Dottor Montalbano? Det är advokat Guttadauro.«

Han hade väntat sig detta samtal, han hade kunnat sätta sina pungkulor på att det skulle komma.

»Vad kan jag stå till tjänst med?«

»För det första ber jag er att acceptera mina ursäkter för att jag är tvingad att ringa er vid denna tidpunkt.«

»Tvingad? Av vem?«

»Av omständigheterna, commissario.«

Han var verkligen smart, advokaten.

»Och vilka är dessa omständigheter?«

»Min vän och klient är bekymrad.«

Ville han inte nämna Balduccio Sinagras namn i telefon nu när det var ett färskt lik inblandat?

»Jaså? Varför det?«

»Joo… han har inte hört något från sin sonson sedan i går.«

Sedan i går? Balduccio Sinagra började bli vaksam.

»Vilken sonson? Landsflyktingen?«

»Landsflykting?« upprepade advokat Guttadauro uppriktigt förvånad.

»Ta inte illa upp, avvocato. Numera är landsflykting och lagflykting samma sak. Det är åtminstone det de vill få oss att tro.«

»Ja, just han«, sa advokaten, alltjämt förvånad.

»Men hur bar han sig åt för att höra från sonsonen om denne hade gått under jorden?«

Skojare ska ha betalt med samma mynt och mer därtill.

»Tja… ni vet hur det är, gemensamma vänner, folk som kommer förbi…«

»Jag förstår. Och vad har jag med detta att göra?«

»Ingenting«, skyndade sig Guttadauro att försäkra. Och han repeterade och tryckte på orden:

»Ni har absolut ingenting med det att göra.«

Budskapet mottaget. Balduccio Sinagra lät honom förstå att han hade accepterat rådet som skickats med fader Crucillà: mordet på Japichinu skulle inte nämnas med ett ord, Japichinu kunde lika gärna inte blivit född, om det inte vore för dem som hade mördat honom.

»Avvocato, varför anser ni att ni måste delge mig er väns och klients bekymmer?«

»Åh, det var för att säga att min klient och vän trots sin plågsamma oro har tänkt på er.«

»På mig?« undrade Montalbano.

»Ja. Han gav mig i uppgift att överlämna ett kuvert till er. Han säger att det innehåller något som kan intressera er.«

»Nu är det faktiskt så att jag har haft en jobbig dag och är på väg att lägga mig.«

»Jag förstår alldeles utmärkt.«

Han var ironisk också, den där satans advokaten.

»Det kuvertet kan ni komma förbi med i morgon, på polisstationen. God natt.«

Han lade på luren och gick tillbaka ut på verandan, men ångrade sig. Han gick tillbaka in i rummet, lyfte telefonluren och slog ett nummer.

»Livia, älskling, hur mår du?«

I andra änden av tråden var det helt tyst.

»Livia?«

»Gode Gud, Salvo, vad har hänt? Varför ringer du?«

»Varför skulle jag inte göra det?«

»Du ringer ju bara när du har bekymmer.«

»Lägg av!«

»Nej då, så är det. Om du inte har bekymmer, är det alltid jag som ringer dig först.«

»Ja, ja, du har rätt. Förlåt mig.«

»Vad var det du ville säga?«

»Att jag har funderat länge på vårt förhållande.«

Livia höll andan, det hörde Montalbano tydligt. Hon sa ingenting. Montalbano fortsatte.

»Jag har insett att vi grälar ofta och gärna. Som ett par som varit gifta i många år och känner hur det nöter på dem att bo ihop. Det är verkligen skönt att vi inte bor ihop.«

»Fortsätt«, sa Livia med svag röst.

»Och då sa jag till mig själv: Varför kan vi inte börja om från början?«

»Nu förstår jag inte. Vad betyder det?«

»Livia, vad säger du om att vi förlovar oss?«

»Är vi inte förlovade?«

»Nej, vi är gifta.«

»Okej. Hur gör man då för att börja?«

»Så här: Livia, jag älskar dig. Och du?«

»Jag med. God natt, älskling.«

»God natt.«

Han lade på. Nu kunde han glufsa i sig grönsaksröran utan fruktan för ännu ett telefonsamtal.