15

PÅ ett ställe på vänster sida av stigen hade en bil kört fram och tillbaka och därmed åstadkommit ett slags stig i det höga gräset. Den ledde rakt fram till det forna fähusets dörr, en nybyggd dörr i kraftigt trä och försett med två lås. Dessutom löpte genom två skruvöglor en kedja av det slag man låser fast mopeder med, och den hölls ihop av ett kraftigt hänglås. Bredvid dörren satt ett fönster som var så litet att inte ens ett barn på fem år hade kunnat ta sig igenom och det var försett med järngaller. På andra sidan gallret syntes en glasruta som målats svart dels för att förhindra insyn och dels för att stoppa ljus från att sippra ut om natten.

Montalbano hade två alternativ: antingen köra tillbaka till Vigàta och skaffa upplysningar eller också att bryta sig in, fastän han var säker på att det skulle kräva både tid och möda. Naturligtvis valde han det sistnämnda. Han tog av sig kavajen, plockade fram metallsågen som han turligt nog köpt i Trapani och gav sig på kedjan. Efter en kvart fick han ont i armen och efter en halvtimme hade smärtan spridit sig halvvägs ner i bröstet. Efter en timme gick kedjan av med hjälp av kofoten som användes som hävstång och tången. Han var alldeles genomsvettig. Han tog av sig skjortan och bredde ut den på marken i hopp om att den skulle torka en smula, varefter han satte sig i bilen och vilade och hade inte ens lust att röka en cigarett. När han kände sig utvilad, gav han sig på det första av de båda låsen med den knippa dyrkar han numera alltid bar med sig. Han mixtrade och donade en halvtimme och insåg sedan att det var omöjligt. Inte heller med det andra låset lyckades han. Han fick då en idé som i förstone föreföll honom genialisk. Han öppnade handskfacket i bilen, grep pistolen, förde ner kulan i loppet, siktade och sköt mot det översta låset. Kulan träffade målet, studsade mot metallen och snuddade hans höft, som skadats för många år sedan. Det enda resultatet var att kulan deformerade själva nyckelhålet. Han svor och lade tillbaka pistolen. Hur kan det komma sig att poliserna i amerikanska filmer alltid lyckas öppna dörrar med den här metoden? Han hade blivit så rädd att han började svettas igen. Han tog av sig undertröjan och lade den bredvid skjortan. Försedd med hammare och mejsel började han bearbeta träet i dörren runt det lås han hade skjutit mot. Efter en timme ansåg han att han gröpt tillräckligt djupt och nu skulle dörren säkert öppnas om han gav den en knuff med axeln. Han gick tre steg bakåt, tog sats, kastade sig mot dörren, men den rubbades inte. Det gjorde så ont i hela axeln och bröstet att han fick tårar i ögonen. Varför gick inte den förbannade dörren upp?

Han borde förstås ha tänkt på att innan han försökte knuffa upp dörren skulle han ha bearbetat det andra låset på samma sätt som det första. Byxorna var genomvåta av svett och de skavde. Han tog av sig dem och lade dem bredvid skjortan och undertröjan. Efter ytterligare en timme satt även det andra låset löst. Axeln hade svullnat och bultade. Han arbetade med hammare och kofot. Oförklarligt nog stod dörren emot. Plötsligt greps han av en hejdlös vrede: som man ibland kan se Kalle Anka göra gav han sig på dörren med sparkar och knytnävsslag och vrålade som en galning. Han haltade runt bilen. Vänsterfoten värkte, så han tog av sig skorna. I det ögonblicket hörde han ett brak: alldeles av sig själv, precis som i en serietidning, hade dörren bestämt sig för att ge upp och föll inåt. Montalbano rusade fram. Det forna fähuset var vitmenat och putsat och fullständigt tomt. Inte en möbel, inte ett papper, absolut ingenting, som om det aldrig hade använts. Längst ner på väggarna fanns det bara en massa urtag för el och telefon. Montalbano stod kvar och stirrade på detta tomrum och förstod ingenting. När mörkret föll gav han upp. Han lyfte upp dörren och lutade den mot dörrkarmen, plockade upp undertröja, skjorta och byxor och slängde dem i baksätet, tog bara på sig kavajen, satte på strålkastarna och gav sig av mot Marinella i hopp om att ingen skulle stoppa honom. Förspilld natt, bara en dotter.

Han tog en längre väg hem men då slapp han köra genom Vigàta. Han var tvungen att köra långsamt, för det värkte i högeraxeln som var uppsvälld som en bulle som just kommit ut ur ugnen. Han ställde bilen på den öppna platsen framför entrédörren, samlade stönande ihop skjorta, undertröja, byxor och skor, släckte strålkastarna och lämnade bilen. Lampan ovanför ytterdörren var släckt. Han tog två steg framåt och stod sedan som förstenad. Alldeles bredvid dörren skymtade en skugga, någon stod och väntade på honom.

»Vem där?« frågade han oroligt.

Skuggan svarade inte. Montalbano tog två steg till och kände igen skuggan. Det var Ingrid, och hon stirrade på honom med gapande mun och uppspärrade ögon och fick inte fram ett ord.

»Jag ska förklara senare«, kände han sig tvungen att muttra medan han försökte få tag i nycklarna i fickan på byxorna som han bar över armen. Ingrid hade hämtat sig lite och tog skorna ur handen på honom. Till slut fick han upp dörren. När ljuset tänts granskade Ingrid honom nyfiket och frågade sedan:

»Har du uppträtt med California Dream Men?«

»Vad är det för några?«

»Män som strippar.«

Montalbano svarade inte och tog av sig kavajen. När Ingrid såg hans svullna axel skrek hon inte till och bad inte om någon förklaring. Hon sa bara:

»Har du något liniment hemma?«

»Nej.«

»Ge mig bilnycklarna och gå och lägg dig.«

»Vart tänker du åka?«

»Det finns väl något apotek öppet, eller hur?« sa Ingrid och tog även nycklarna till huset.

Montalbano klädde av sig, det räckte att dra av strumpor och kalsonger, och ställde sig i duschen. Stortån på den skadade foten hade blivit stor som ett medelstort päron. När han kom ut ur duschen gick han och tittade på klockan som han lagt på sängbordet. Hon hade blivit så mycket som halv tio utan att han hade märkt det. Han slog numret till polisstationen och så snart han hörde Catarella svara förställde han rösten.

»Allå? Det här är monsieur Hulot. Je cherche monsieur Augellò.«

»Är ni fransk fransos från Frankrike?«

»Oui. Je cherche monsieur Augellò, eller Augello, som ni säger.«

»Signor fransos, han är inte här.«

»Merci.«

Han slog numret hem till Mimì och lät många signaler gå fram men fick inget svar. Som en sista utväg slog han upp Bebas nummer i telefonkatalogen. Hon svarade direkt.

»Beatrice, det är Montalbano. Ursäkta att jag stör, men…«

»Vill ni tala med Mimì?« inflikade den gudomliga varelsen. »Han kommer genast.«

Hon hade inte blivit det minsta generad, men det blev Augello, som genast började förklara sig.

»Du förstår, Salvo, jag råkade köra förbi Bebas port och…«

»Inga problem!« medgav Montalbano storsint. »Först och främst ursäkta att jag stör er.«

»Du stör inte! Fattas bara! Vad ville du?«

Hade en kines kunnat vara artigare?

»Jag ville fråga om vi kan träffas på kontoret i morgon bitti klockan åtta? Jag har upptäckt något viktigt.«

»Vad då?«

»Sambandet mellan makarna Griffo och Sanfilippo.«

Han hörde Mimì flåsa till som man gör när man får ett knytnävsslag i magen. Sedan stammade han:

»V… var är du? Jag kommer med en gång.«

»Jag är hemma. Men Ingrid är här också.«

»Åh. Men pumpa henne i alla fall, även om hypotesen med otrohet inte är aktuell efter vad du nu sagt.«

»Berätta inte för någon var jag är, är du hygglig. Nu drar jag ur jacket.«

»Jag förstår, jag förstår«, sa Augello i insinuant ton.

Han haltade tillbaka till sängen. Det tog en kvart ett hitta rätt läge. Han slöt ögonen och slog genast upp dem igen: Hade han inte bjudit in Ingrid på middag? Hur skulle han nu bära sig åt för att klä på sig igen, stå på benen och ta sig till en restaurang? Ordet restaurang framkallade omedelbart en känsla av tomhet i munnen och magen. När åt han senast? Han steg upp och gick ut i köket. I kylskåpet tronade en karott fylld av inlagd rödbarb. Lugnad gick han tillbaka och lade sig. Han var precis på väg att slumra till när han hörde ytterdörren öppnas.

»Jag kommer strax«, sa Ingrid inifrån matsalen.

Efter några få minuter kom hon in med en liten flaska, en elastisk binda och några rullar gasbinda. Hon lade alltihop på sängbordet.

»Nu ska jag betala tillbaka min skuld«, sa hon.

»Vilken skuld då?« undrade Montalbano.

»Minns du inte? När vi träffades första gången. Jag hade stukat foten och du bar mig hit och gav mig massage…«

Jo, nu mindes han. Medan svenskan låg halvnaken på sängen hade Anna kommit, en polisinspektör som var kär i honom. Hon hade missförstått situationen och det hade blivit ett Herrans liv. Hade Livia och Ingrid träffats någon gång? Kanske på sjukhuset, när han legat skadad…

Under svenskans långsamma och ihärdiga smekande rörelser började han klippa med ögonlocken och kände sig behagligt sömnig.

»Sätt sig upp. Jag måste linda om dig. Håll upp armen… vrid dig lite mer åt mitt håll.«

Han lydde med ett belåtet leende på läpparna.

»Nu är det klart«, sa Ingrid. »Om en halvtimme kommer du att känna dig bättre.«

»Stortån, då?« frågade han grötigt.

»Vad säger du?«

Utan ett ord stack han fram foten under lakanet. Ingrid satte i gång att arbeta igen.

Han slog upp ögonen. Från matsalen hördes en mansröst som talade lågmält. Han tittade på klockan. Hon var över elva och han kände sig mycket bättre. Hade Ingrid kanske ringt efter en läkare? Han steg upp och som han var, i kalsonger och med axel, bröst och stortå omlindade, gick han och tittade efter. Det var inte läkaren, eller jo, det var en läkare, men han talade i TV om en undergörande avmagringskur. Ingrid satt i fåtöljen. Hon reste sig snabbt när hon såg honom.

»Mår du bättre?«

»Ja, tack.«

»Jag har gjort i ordning lite mat, om du är hungrig.«

Bordet var dukat. Rödbarbarna från kylskåpet hoppades inte på annat än att bli ätna. De satte sig. Medan de tog för sig, frågade Montalbano:

»Varför väntade du inte på mig vid Bar Marinella?«

»Men Salvo, efter mer än en timme?«

»Jaha, förlåt mig. Varför tog du inte bilen?«

»Den är på verkstan. En god vän körde mig till baren. Men eftersom du inte kom bestämde jag mig för att ta en promenad hit. Hem skulle du ju förr eller senare komma.«

Medan de åt tittade han på henne. Ingrid blev allt vackrare. Vid sidan om munnen hade hon nu en liten rynka som gjorde henne mognare och mer medveten. Vilken enastående kvinna! Tanken att hon skulle fråga hur han hade fått den där skadan i axeln hade inte ens dykt upp i hennes hjärnas förmak. Hon åt av ren matlust, rödbarbarna hade noggrant delats upp med tre per person. Och hon drack med förtjusning: hon var redan inne på tredje glaset när Montalbano fortfarande var på sitt första.

»Vad var det du ville mig?«

Frågan gjorde honom förvirrad.

»Jag förstår inte.«

»Salvo, du ringde till mig och sa att…«

Videokassetten! Den hade han helt glömt bort.

»Jag ville visa dig en sak. Men först äter vi färdigt. Vill du ha lite frukt?«

Senare, när han placerat Ingrid i den ena fåtöljen, tog han fram kassetten.

»Den där filmen har jag redan sett!« protesterade hon.

»Det handlar inte om att se filmen, utan något som spelats in på samma band.«

Han satte in kassetten, startade, satte sig i den andra fåtöljen och spolade sedan fram och tillbaka tills han fick in bilden med den tomma sängen som fotografen försökte ställa in skärpan på.

»Det ser lovande ut«, sa svenskan med ett leende.

Det blev svart i rutan. Sedan kom bilden tillbaka och på sängen låg nu Nenè Sanfilippos älskarinna i samma ställning som den nakna Maya. I nästa ögonblick stod Ingrid upp, förvånad och uppbragt.

»Det är ju Vanja«, skrek hon nästan.

»Känner du henne?«

»Javisst.«

»Är ni väninnor?«

»Vi känner varandra ganska väl.«

Montalbano stängde av TV:n.

»Hur har du fått tag i det bandet?«

»Kan vi prata om det där inne? Jag har fått lite ont igen.«

Han lade sig på sängen. Ingrid satte sig på sängkanten.

»Jag ligger inte bekvämt«, klagade han.

Ingrid reste sig upp, lyfte upp honom en bit och lade kudden bakom hans rygg så att han kunde halvsitta. Montalbano började få smak för att ha en sköterska.

»Hur fick du tag på det där bandet?« frågade Ingrid igen.

»Min vice hittade det hemma hos Nenè Sanfilippo.«

»Och vem är det?« undrade Ingrid och rynkade pannan.

»Vet du inte det? Det är den där tjugoåringen som blev skjuten för några dagar sedan.«

»Ja, jag hörde talas om honom. Men varför fanns den kassetten hos honom?«

Svenskan var helt uppriktig, hon föreföll genuint förvånad över det hela.

»Därför att han var hennes älskare?«

»Va? En ung pojke?«

»Ja. Talade hon aldrig med dig om honom?«

»Aldrig. Hon sa i alla fall inget namn. Vanja är mycket diskret.«

»Hur lärde ni känna varandra?«

»De utländskor som gift sig rikt i Montelusa är jag, två engelskor, en amerikanska, två tyskor och Vanja, som är rumänska. Vet du vem Vanjas make är?«

»Ja, doktor Ingrò, transplanteringskirurgen.«

»Ja, men efter vad jag har förstått är han ingen trevlig man. För en tid hade de det mycket bra tillsammans, trots att Vanja var åtminstone tjugo år yngre. Sedan tog kärleken slut, även för mannens del. De sågs alltmer sällan, för han reste mycket ofta runt i världen.«

»Hade hon älskare?«

»Inte vad jag vet. Hon har varit trogen, trots allt.«

»Vad betyder trots allt?«

»De hade till exempel inget sexliv längre. Och Vanja är en kvinna som…«

»Jag förstår.«

»Sedan, för ungefär tre månader sedan, förändrades hon plötsligt. Hon blev liksom både gladare och ledsnare på samma gång. Jag förstod att hon var förälskad. Jag frågade henne och hon erkände. Jag tyckte mig förstå att det var en stor passion, framför allt fysisk.«

»Jag skulle vilja träffa henne.«

»Vem?«

»Vad då vem? Din väninna.«

»Men hon reste ju härifrån för ett par veckor sedan!«

»Vet du var hon är?«

»Javisst. I en liten by i närheten av Bukarest. Jag har adress och telefonnummer. Hon skrev några rader till mig. Hon säger att hon var tvungen att åka tillbaka till Rumänien eftersom hennes far mår dåligt efter att han fallit i onåd och petats från sin ministerpost.«

»Vet du när hon kommer tillbaka?«

»Nej.«

»Känner du doktor Ingrò väl?«

»Jag har väl träffat honom högst tre gånger. En gång kom han hem till oss. Det är en mycket elegant typ, men osympatisk. Det sägs att han äger en utsökt tavelsamling. Vanja säger att det är som en sjukdom det här med tavlorna. Han har lagt ut en otrolig summa pengar.«

»Tänk dig nu för innan du svarar: Skulle han vara kapabel att döda eller låta döda Vanjas älskare, om han upptäckte att hon bedrog honom?«

Ingrid skrattade.

»Aldrig i livet! Han brydde sig inte längre ett dugg om Vanja!«

»Men skulle det inte kunna vara så att mannen ville få Vanja att resa bort för att skilja henne från älskaren?«

»Jo, så skulle det kunna vara. Om han har gjort det är det bara för att undvika rykten, obehagligt skvaller. Men han är inte den som skulle kunna gå längre.«

De såg på varandra under tystnad. Det fanns inget mer att säga. Plötsligt kom Montalbano att tänka på något.

»Om du inte har bilen med dig, hur ska du då ta dig hem?«

»Jag ringer efter en taxi.«

»Så här dags?«

»Då sover jag här.«

Montalbano kände svetten bryta fram i pannan.

»Men din man, då?«

»Bekymra dig inte om honom.«

»Jag vet, vi gör så här. Du tar min bil och kör hem.«

»Och du, då?«

»Jag ser till att de kommer och hämtar mig i morgon bitti.«

Ingrid betraktade honom utan att säga något.

»Tar du mig för en löpsk hora?« frågade hon allvarligt med en sorts melankoli i blicken.

Montalbano skämdes.

»Stanna här. Det skulle vara trevligt«, sa han uppriktigt.

Som om hon alltid hade bott där, drog Ingrid ut en byrålåda och tog fram en ren skjorta.

»Får jag ta på mig den här?«

Mitt i natten märkte Montalbano mellan vaka och sömn att det låg en kvinna bredvid honom. Det kunde inte vara någon annan än Livia. Han sträckte ut handen och lade den på en slät och fast skinka. Sedan genomfors han plötsligt av en elektrisk stöt. Jösses, det var ju inte Livia. Han drog raskt tillbaka handen.

»Lägg tillbaka den«, hördes Ingrids sömndruckna röst.

»Klockan är halv sju. Kaffet är klart«, sa Ingrid och rörde varsamt vid hans skadade axel.

Han öppnade ögonen. Ingrid hade fortfarande hans skjorta på sig.

»Ursäkta att jag väcker dig så tidigt, men du sa själv innan du somnade att du måste vara på kontoret klockan åtta.«

Han steg upp. Han hade inte så ont, men de hårt sittande förbanden gjorde det svårt för honom att röra sig. Svenskan tog bort dem.

»Jag lägger om dem igen när du har tvättat dig.«

De drack kaffet. Montalbano var tvungen att använda vänsterhanden, för den högra var fortfarande alldeles stel. Hur skulle han göra för att tvätta sig? Ingrid verkade läsa hans tankar.

»Det ordnar jag.«

I badrummet hjälpte hon honom av med kalsongerna och själv tog hon av sig skjortan. Montalbano undvek noga att se på henne. Ingrid däremot var som om de varit gifta med varandra i minst tio år.

Under duschen tvålade hon in honom. Montalbano reagerade inte, tyckte han, och han tyckte det var så skönt och det var som när han var ett litet gossebarn och kärleksfulla händer strök över hans kropp på samma sätt.

»Jag ser tydliga tecken på uppvaknande«, sa Ingrid och skrattade.

Montalbano tittade ner och rodnade våldsamt. Tecknen var mycket mer än tydliga.

»Ursäkta, jag skäms.«

»Vad skäms du för? För att du är man?« frågade Ingrid.

»Skruva på kallvattnet, det är bäst så«, sa han.

Därefter kom det pinsamma torkandet. Han klev i kalsongerna med en lättnadens suck, som om det signalerat faran över. Innan Ingrid förband honom igen klädde hon på sig. På så vis kunde det hela för Montalbanos del utföras med större lugn. Innan de gick ut, gjorde de en kopp kaffe till. Ingrid satte sig vid ratten.

»Nu lämnar du av mig vid polisstationen och kör vidare till Montelusa med min bil«, sa Montalbano.

»Nej«, sa Ingrid, »jag sätter av dig vid polisstationen och tar en taxi. Det blir enklare än att köra tillbaka bilen.«

Under halva färden satt de tysta. Men en tanke malde i kommissariens hjärna och rätt som det var tog han mod till sig och frågade: »Vad hände mellan oss i natt?«

Ingrid skrattade.

»Minns du inte det?«

»Nej.«

»Är det viktigt för dig att minnas det?«

»Det vill jag nog påstå.«

»Okej. Vet du vad som hände? Ingenting, om det är vad dina samvetsbetänkligheter vill höra.«

»Och om jag inte hade dessa samvetsbetänkligheter?«

»Då hände lite av varje. Välj det som passar dig bäst.«

Det blev tyst en stund.

»Tror du att vårt förhållande har förändrats efter den här natten?« undrade Ingrid.

»Absolut inte«, svarade Montalbano uppriktigt.

»Då så? Varför frågar du?«

Det lät logiskt. Och Montalbano ställde inga fler frågor. När hon stannade framför polisstationen, frågade hon:

»Vill du ha Vanjas telefonnummer?«

»Självklart.«

»Jag ringer nu på förmiddagen och ger dig det.«

När Ingrid öppnat dörren och hjälpte Montalbano ur bilen, dök Mimì Augello upp i dörren till polisstationen. Han stannade till och tittade på med stort intresse. Ingrid gick snabbt sin väg efter att ha kysst Montalbano lätt på munnen. Mimì fortsatte att titta efter henne tills hon var utom synhåll. Mödosamt steg Montalbano upp på trottoaren.

»Det värker i hela kroppen«, sa han när han passerade Augello.

»Där ser du hur det går när man är otränad«, sa denne med ett litet leende.

Montalbano hade kunnat slå in tänderna på honom med ett knytnävsslag, men han var rädd för att det skulle göra alltför ont i armen.