Utflykten till Tindari

»HÖR nu noga på, Mimì, men utan att ta uppmärksamheten från körningen. Jag har redan en mörbultad axel och vill inte ha fler skador. Och avbryt mig framför allt inte med frågor, för då tappar jag tråden. Frågor får du ställa efteråt, alla på en gång. Okej?«

»Okej.«

»Och fråga inte hur jag kommit att upptäcka vissa saker.«

»Okej.«

»Och inga onödiga detaljer, okej?«

»Okej. Får jag ställa en fråga innan du börjar?«

»En enda.«

»Förutom armen, skadade du huvudet också?«

»Vad menar du med det?«

»Du irriterar mig med att fråga om jag tycker det är okej. Har du fått en fix idé? Jag förklarar härmed att allt är okej, även det som jag inte känner till. Blir det bra så? Berätta nu.«

»Signora Margherita Griffo hade en bror och en syster, Giuliana, som var lärarinna och bodde i Trapani.«

»Är hon död?«

»Där ser du, där ser du!« utbrast Montalbano. »Du hade ju lovat! Och så kommer du med en jävla idiotfråga! Det är klart att hon är död, när jag säger hade och bodde!«

Augello höll andan.

»Margherita och systern hade inte talat med varandra sedan de var små på grund av en arvstvist. En dag tar emellertid systrarna upp kontakten igen. När Margherita får veta att Giuliana är döende åker hon med sin man och hälsar på henne. De får bo hos Giuliana. Hos den döende kvinnan bor också sedan urminnes tider en väninna till henne, en viss signorina Baeri. Makarna Griffo får veta att Giuliana i sitt testamente har lämnat systern ett fähus med lite mark omkring på ett ställe i Vigàta-trakten som kallas ›Moren‹, och det är dit de nu är på väg. Det var en personlig gåva, helt utan värde. Dagen efter begravningen, när makarna Griffo fortfarande befinner sig i Trapani, ringer en man och säger att han är intresserad av det gamla fähuset. Han vet inte att Giuliana är död. Signorina Baeri låter honom då tala med Alfonso Griffo, och det gör hon rätt i, för hans hustru är ju nu ägare till fähuset. De talas vid på telefon. Vad samtalet handlar om svarar Alfonso undvikande på. Han säger bara till hustrun att det har ringt en man som bor i samma hus som de.«

»Jösses! Nenè Sanfilippo!« sa Mimì och bilen krängde till.

»Antingen kör du som folk eller också berättar jag inget mer. Att ägarna till det gamla fähuset bor på våningen ovanför honom tycker Nenè Sanfilippo är ett fantastiskt sammanträffande.«

»Stopp. Är du säker på att det rör sig om ett sammanträffande?«

»Ja, det är ett sammanträffande. Inom parentes sagt: Om jag ska stå ut med dina frågor måste de vara intelligenta. Det är ett sammanträffande. Sanfilippo visste inte att Giuliana var död och hade ingen anledning att låtsas ovetande. Han visste inte att det gamla fähuset hade ärvts av signora Griffo, för testamentet hade ännu inte offentliggjorts.«

»Okej då.«

»Några timmar senare träffades de.«

»I Vigàta?«

»Nej, i Trapani. Ju mindre Sanfilippo visar sig tillsammans med makarna Griffo i Vigàta, desto bättre är det. Jag kan sätta mina ballar på att Sanfilippo berättar den gamla vanliga historien om en lidelsefull och även farlig kärleksförbindelse… om förhållandet upptäcks kan det bli ett blodbad… Han behöver kort sagt fähuset för att förvandla det till extrabostad. Men det finns regler att hålla sig till. Arvsskatten ska inte deklareras; om det hela upptäcks blir det Sanfilippo som får betala; makarna Griffo får inte sätta foten på sin egendom; från och med den stunden ska de inte ens hälsa på varandra om de möts i Vigàta; och de ska inte nämna affären för sin son. Penningkära som de är accepterar det gamla paret villkoren och stoppar de första två miljonerna i fickan.«

»Men varför behövde Sanfilippo ett ställe som låg så isolerat?«

»Säkerligen inte för att göra ett slakthus av det. Bland annat finns där inget vatten och inte ens ett dass. Om du blir nödig, får du uträtta dina behov utomhus.«

»Vad skulle han då med det till?«

»Det kommer du snart att inse. Ser du det där lilla kapellet? Efter det går det in en smal grusväg på vänster hand. Sväng in på den men kör försiktigt för den är full av gropar.«

Dörren stod lutad mot dörrkarmen precis så som han hade ställt den kvällen innan. Ingen hade gått in. Mimì flyttade undan den, de gick in och med ens föreföll rummet mindre än det egentligen var.

Mimì såg sig omkring under tystnad.

»De har röjt ut allt«, sa han.

»Ser du alla de där urtagen?« sa Montalbano. »De installerar ljus och telefon men ingen toalett. Detta var hans kontor, dit han kunde komma varje dag och utföra sitt arbete som anställd.«

»Anställd?«

»Javisst. Han arbetade för en tredje part.«

»Och vem var denna tredje part?«

»De som gett honom i uppdrag att hitta ett isolerat ställe, långt från allt och alla. Vill du att jag ska komma med en gissning? För det första: knarkhandlare. För det andra: pedofiler. Och därefter följer hela raddan av skumma typer som använder sig av internet. Härifrån kunde Sanfilippo sätta sig i förbindelse med hela världen. Han surfade, tog kontakt, kommunicerade och rapporterade sedan till sina arbetsgivare. Det hela pågick i lugn och ro i två år. Därefter hände något allvarligt och han blev tvungen att bryta upp, klippa av alla band och sopa igen spåren. På uppdrag av sina överordnade övertalade Sanfilippo makarna Griffo att göra en trevlig utflykt till Tindari.«

»Men i vilket syfte?«

»De hade väl kokat ihop någon historia för det gamla paret. Till exempel att den farlige äkta mannen hade upptäckt kärleksaffären och att han skulle kunna döda även de båda medhjälparna… Då hade han fått en ljus idé: Varför åkte de inte i väg på den där utflykten till Tindari? Den rasande bedragne mannen skulle aldrig komma på tanken att leta efter dem på bussen… Det räckte med att vara hemifrån en dag, så skulle hans vänner under tiden försöka lugna den bedragne… Han skulle också följa med på utflykten, men i sin bil. Gamlingarna blir mycket rädda och går med på förslaget. Sanfilippo säger att han ska följa utvecklingen i sin mobiltelefon. Innan de kommer fram till Vigàta måste den gamle mannen be om ett extra stopp, så ska Sanfilippo hålla dem underrättade om vad som händer. Allt går som beräknat, men under stoppet före Vigàta säger Sanfilippo till paret att det ännu inte är uppklarat och att det är bäst att de tillbringar natten utanför hemmet. Han tar med dem i bilen och överlämnar dem sedan åt deras bödel. I den stunden vet han inte att han själv också kommer att bli dödad.«

»Du har inte berättat än varför det var nödvändigt att föra bort makarna Griffo. De visste ju inte ens var deras egendom låg!«

»Någon måste ta sig in i deras lägenhet och lägga beslag på dokumenten om just denna egendom. Som till exempel deras kopia av testamentet, något brev från Giuliana till systern där det stod att hon tänkte komma ihåg henne med detta arv. Sådana saker. Den som söker igenom lägenheten hittar också en postsparbanksbok med en summa som skulle förefalla överdriven för två fattiga pensionärer. Han stjäl den. Men där gör han fel, för det är det som gör mig misstänksam.«

»Salvo, jag får inte ihop det med den här utflykten till Tindari, åtminstone inte som du berättar om den. Varför måste de resa dit? De där kunde ju bara hittat på en förevändning och tagit sig in hemma hos Griffos och gjort vad de ville göra!«

»Ja, men då hade de varit tvungna att mörda dem där, i deras lägenhet. Och då skulle de skrämt Sanfilippo, för till honom hade mördarna säkerligen sagt att de inte alls hade för avsikt att döda dem utan bara skrämma dem lite… och tänk dessutom på att de hade allt att vinna på att få oss att tro att det inte fanns något samband mellan makarna Griffos försvinnande och mordet på Sanfilippo. Och mycket riktigt: Hur lång tid tog det oss inte att förstå att de båda historierna var sammanflätade?«

»Du har kanske rätt.«

»Minus kanske, Mimì. Sedan, efter att de med Sanfilippos hjälp röjt ut här, tar de med sig den unge mannen. Kanske med förevändningen att diskutera en omorganisation av kontoret. Och under tiden gör de i hans lägenhet samma sak som de gjort hemma hos makarna Griffo. De lägger beslag på el- och telefonräkningar, för att ge ett exempel. Vi har nämligen inte hittat dem. De låter Sanfilippo köra hem sent på natten och…«

»Varför måste de låta honom köra hem? De kunde väl dödat honom på den plats dit de tagit honom.«

»Men då skulle vi ju haft tre mystiska försvinnanden i ett och samma hus?«

»Det är sant.«

»Sanfilippo kommer hem, det är nästan morgon, han stiger ur bilen, sätter nycklarna i portlåset och den som stod och väntade ropar då på honom.«

»Och hur ska vi gå vidare nu då?« undrade Mimì efter en stund.

»Jag vet inte«, svarade Montalbano. »Härifrån kan vi lika gärna ge oss av. Det är lönlöst att kalla hit teknikerna för fingeravtryck. Här har de säkert gått fram med skurpulver till och med i taket.«

De satte sig i bilen och gav sig av.

»Ja, fantasi har du då så att det räcker och blir över«, kommenterade Mimì, som hade tänkt igenom Montalbanos rekonstruktion. »När du gått i pension kan du börja skriva romaner.«

»Jag skulle säkert kunna skriva deckare. Men det är inte mödan värt.«

»Varför säger du det?«

»Av vissa kritiker och vissa professorer eller sådana som aspirerar på att bli det, betraktas deckare som en lägre genre, och i seriös litteraturhistoria nämns de aldrig.«

»Vad bryr väl du dig om det? Vill du in i litteraturhistorien, med Dante och Manzoni?«

»Då skulle jag skämmas.«

»Men skriv då dina deckare, punkt slut.«

Efter en stund började Mimì prata igen.

»Det betyder alltså att det jag gjorde i går var meningslöst.«

»Varför?«

»Hur då varför? Har du glömt det? Jag har inte gjort annat än samlat in upplysningar om professor Ingrò, som vi kom överens om när vi trodde att Sanfilippo hade mördats på grund av en otrohetshistoria.«

»Javisst ja. Berätta i alla fall.«

»Han är verkligen en världskändis. Mellan Vigàta och Caltanisetta har han en mycket privat klinik, dit det kommer några få men utvalda VIP. Jag åkte och tittade på den utifrån. Det är en villa med en jättehög mur runtom och en enormt stor tomt innanför. Tänk dig att där landar till och med helikoptrar. Det finns två beväpnade vakter. Jag frågade runt och folk sa att villan var stängd för tillfället. Men doktor Ingrò opererar var han vill.«

»Var är han just nu?«

»Jo, här ska du få höra. Min kompis som känner honom säger att han har dragit sig tillbaka till sin villa vid havet mellan Vigàta och Santolì. Han säger att han har väldiga bekymmer just nu.«

»Han kanske har fått veta att hans fru bedrar honom.«

»Det är möjligt. Min kompis har sagt att doktorn hade en kris även för två år sedan, men att han sedan repade sig.«

»Och det verkar som om hans sköna gemål den gången kanske…«

»Nej. Salvo, den gången fanns det ett mycket starkare skäl, har det sagts. Fast inget säkert, bara rykten. Det sägs att han lånade en enorm summa för att köpa en tavla. Han kunde inte betala, så han skrev ett par checkar utan täckning och hotades av polisanmälan. Sedan fick han tag i pengar och allt ordnade sig.«

»Var förvarar han tavlorna?«

»I ett bankvalv. I hemmet hänger bara reproduktioner.«

Efter ännu en tystnad frågade Mimì försiktigt:

»Och hur har det gått för dig och Ingrid?«

Montalbano blev på sin vakt.

»Mimì, det är inget jag vill prata om.«

»Men jag undrade bara om du hade fått veta något om Vanja, doktor Ingròs fru?«

»Ingrid visste att Vanja hade en älskare men kände inte till namnet på honom. Därför hade hon inte kopplat ihop sin väninna med mordet på Nenè Sanfilippo. Vanja har i alla fall rest sin väg, hon har åkt hem till Rumänien för att hälsa på sin far som är sjuk. Hon reste innan de dödade älskaren.«

De var nästan framme vid polisstationen.

»Får jag vara nyfiken och fråga om du har läst Sanfilippos roman?«

»Jag har faktiskt inte haft tid, tro mig. Jag har bläddrat i den. Det är märkligt, men en del sidor är bra och andra illa skrivna.«

»Kan du ta med den hit i eftermiddag?«

När han kom in såg han att det var Galluzzo som satt i växeln.

»Var är Catarella? Jag har inte sett honom sen i morse.«

»Han blev kallad till Montelusa för en påbyggnadskurs i datoranvändning. Han kommer tillbaka i eftermiddag vid halv sextiden.«

»Hur ska vi göra nu då?« frågade om igen Augello, som följt efter sin chef.

»Hör på, Mimì. Jag har av polischefen fått order att bara ägna mig åt mindre ärenden. Vad tycker du, är mordet på makarna Griffo och Sanfilippo ett stort eller litet ärende?«

»Stort. Mycket stort.«

»Då är det alltså ingenting för oss. Skriv en rapport till polischefen, är du hygglig. Där berättar du bara fakta, inte det som jag tror. På så vis ger han uppdraget till chefen för piketstyrkan, om han nu blivit av med rännskitan eller vad det nu är.«

»Ska vi servera honom en historia som denna fix och färdig?« reagerade Augello. »De där kommer ju inte ens att tacka oss!«

»Tycker du det är så viktigt att bli tackad? Försök hellre skriva rapporten så bra som möjligt. I morgon bitti kommer du hit med den, så skriver jag under.«

»Vad innebär det att jag ska skriva den så bra som möjligt?«

»Att du ska krydda den med uttryck som ›begivit sig till platsen, till följd därav, av vilket det torde framgå, icke förty…‹ Då känner de sig hemma i språket och tar det hela i beaktande.«

Han väntade i en timme. Sedan ringde han Fazio.

»Något nytt om Japichinu?«

»Ingenting, officiellt håller han sig fortfarande gömd.«

»Hur står det till med den där arbetslöse som satte eld på sig själv?«

»Han är bättre, men fortfarande inte utom fara.«

Gallo däremot kom och berättade om en grupp albaner som flytt från koncentrationslägret, det vill säga flyktinglägret.

»Har ni hittat dem?«

»Inte en enda, dottore. Och vi kommer nog aldrig att hitta dem.«

»Varför inte det?«

»Därför att de har haft hjälp av andra albaner som är bosatta här. En av mina kolleger i Montelusa påstår att det förekommer att albaner flyr för att ta sig tillbaka till Albanien. De har till slut upptäckt att de hade det bättre i hemlandet. En miljon per capita för att komma hit och två för att resa hem igen. Flykting-smugglarna tjänar alltid på det.«

»Vad är detta? Ett skämt?«

»Det tror jag inte«, sa Gallo.

Sedan ringde telefonen. Det var Ingrid.

»Jag ringer för att ge dig numret till Vanja.«

Montalbano antecknade det. Men i stället för att lägga på luren sa Ingrid:

»Jag har pratat med henne.«

»När då?«

»Innan jag ringde dig. Det blev ett långt samtal.«

»Vill du att vi träffas?«

»Ja, det är nog bäst. Jag har till och med bil i dag, jag har fått tillbaka den.«

»Bra, då kan du lägga nya bandage. Vi ses klockan ett på Trattoria San Calogero.«

Det var något som inte stämde i Ingrids röst, hon lät orolig.

Bland alla de goda egenskaper som Vår Herre hade skänkt svenskan fanns även punktlighet. De gick in och det första Montalbano såg var ett par som satt vid ett bord för fyra: Mimì och Beba. Mimì reste sig med ett ryck. Fastän han var försedd med stenansikte syntes en lätt rodnad. Han gjorde en gest för att bjuda in kommissarien och Ingrid till sitt bord. Scenen från föregående dag upprepades, fast omvänd.

»Vi vill inte störa…« sa Montalbano i falsk ton.

»Ni stör alls inte!« svarade Mimì i ännu falskare ton.

Kvinnorna presenterade sig för varandra och log mot varandra. De utbytte ett uppriktigt, öppet leende, och Montalbano tackade himlen. Att äta tillsammans med två kvinnor som inte tål varandra är alltid en svår prövning. Men Montalbanos skarpa polisblick uppfattade något som oroade honom: Mellan Mimì och Beba fanns något slags spänning. Eller var det hans närvaro som besvärade dem? Alla fyra beställde samma sak: antipasto di mare och ett jättefat med grillad färsk fisk. Halvvägs in på en sjötunga blev Montalbano helt säker på att hans vice och Beba varit mitt uppe i ett gräl när de kommit och avbrutit. Herregud! Han måste se till så att de förlikades innan de lämnade restaurangen. Han satt och rådbråkade sin hjärna för att finna en lösning, när han såg Beatrices hand lägga sig lätt över Mimìs. Mimì såg på den unga kvinnan och hon besvarade hans blick. För ett ögonblick drunknade de i varandras blickar. Fred! De hade slutit fred! Nu gick det lättare för Montalbano att svälja maten.

»Vi åker till Marinella i två bilar«, sa Ingrid när de kom ut från restaurangen. »Jag måste snabbt köra tillbaka till Montelusa sedan, för jag har ett möte.«

Montalbanos axel var redan mycket bättre. Medan hon bytte bandage, sa hon:

»Jag är lite förvirrad.«

»På grund av telefonsamtalet?«

»Ja, du förstår…«

»Efteråt«, sa han, »vi pratar om det efteråt.«

Han njöt av känslan av svalka mot huden som han fick av salvan som Ingrid strök på. Och han tyckte om – varför inte erkänna det? – att kvinnans händer nästan smekte honom över axlarna, armarna och bröstet. Och rätt som det var insåg han att han låg och blundade och var nära att börja spinna som en katt.

»Nu är det klart«, sa Ingrid.

»Vi sätter oss på verandan. Vill du ha en whisky?«

Ingrid tackade ja. De satt en stund tysta och tittade ut över havet. Sedan inledde Montalbano med att säga:

»Hur kom du på att du skulle ringa till henne?«

»Tja, ett plötsligt infall, medan jag letade efter kortet för att ge dig hennes nummer.«

»Berätta.«

»Så snart jag sa att det var jag, verkade hon rädd. Hon frågade om det hade hänt något och tyckte det var lite pinsamt. Jag frågade mig om hon visste om att hennes älskade hade mördats. Å andra sidan hade hon aldrig nämnt hans namn för mig. Jag svarade att det inte hade hänt något och att jag bara ville höra hur hon hade det. Då sa hon att hon skulle stanna borta länge, och så började hon gråta.«

»Förklarade hon varför hon måste hålla sig borta?«

»Ja. Hon berättade fragmentariskt och helt rörigt, men jag tar det i tur och ordning. En kväll när Vanja var säker på att hennes man var bortrest och skulle vara borta ett par dagar, tog hon med sig sin älskare till villan i närheten av Santolì, som hon gjort flera gånger förut. När de låg och sov, väcktes de av att någon kom in i sovrummet. Det var doktor Ingrò. »Då är det alltså sant«, muttrade han. Vanja säger att hennes make och den unge mannen stirrade på varandra en lång stund. Sedan sa doktorn: »Kom med dit ut«, och gick ut i vardagsrummet. Den unge mannen klädde på sig utan ett ord och gick ut till doktorn. Det som mest skrämde min väninna var att… hon fick kort sagt ett intryck av att de där båda redan kände varandra. Och väl dessutom.«

»Vänta lite. Vet du hur Vanja och Nenè Sanfilippo träffades första gången?«

»Ja, hon berättade det när jag innan hon reste frågade om hon var kär. De hade träffats av en händelse på en bar i Montelusa.«

»Visste Sanfilippo vem din väninna var gift med?«

»Ja, det hade Vanja berättat.«

»Fortsätt.«

»Mannen och Nenè… Så här långt in i berättelsen sa Vanja: ›han heter Nenè…‹, kom sedan tillbaka in i sovrummet och…«

»Sa hon just ›han heter‹? Använde hon presensformen?«

»Ja. Jag lade också märke till det. Hon vet inte än att hennes älskare har blivit mördad. Som jag sa: De båda männen kom tillbaka och Nenè muttrade med sänkt blick att deras förhållande varit ett stort misstag, att det var hans fel och att de aldrig mer skulle ses. Varefter han gick sin väg. Samma sak gjorde Ingrò strax därefter, utan ett ord. Vanja visste inte längre vad hon skulle göra, hon var liksom besviken på Nenès uppförande. Hon beslöt att stanna kvar i villan. Sent på förmiddagen följande dag kom doktorn tillbaka. Han sa till Vanja att hon genast måste åka tillbaka till Montelusa och packa. Biljetten till Bukarest var redan klar. Han skulle se till så att hon i gryningen blev körd i bil till flygplatsen i Catania. På kvällen, när Vanja var ensam hemma, hade hon försökt ringa Nenè, men det gick inte att få tag på honom. Nästa dag reste hon. Och till oss väninnor sa hon att hennes far var sjuk. Hon sa också att den där eftermiddagen, när hennes make kommit och sagt till henne att ge sig i väg, var han inte sur, förolämpad eller förbittrad, utan snarare bekymrad. Doktorn ringde till henne i går och rådde henne att stanna borta så länge som möjligt. Men han ville inte säga varför. Och det är allt.«

»Men varför känner du dig förvirrad?«

»Tycker du att detta är ett normalt beteende för en man som hittar sin hustru i säng med en annan där hemma?«

»Men du sa ju själv att de inte älskade varandra längre!«

»Och den unge mannen då, tycker du att hans beteende var normalt? Sedan när är ni sicilianare svenskare än svenskarna?«

»Jo, Ingrid, antagligen har Vanja rätt när hon säger att Ingrò och Sanfilippo kände varandra. Den unge mannen var en mycket skicklig datatekniker, och datorer finns det säkert många av på kliniken i Montelusa. När Nenè får ihop det med Vanja vet han till en början inte att hon är doktorns fru. När han får veta det, kanske är det hon som berättar det för honom, är det för sent, de är redan kära i varandra. Alltihop är ju helt klart!«

»Det vete katten!« sa Ingrid tveksamt.

»Jo: Den unge mannen säger att han begått ett misstag. Och han har rätt, för han har säkerligen mist sitt jobb. Och doktorn skickar i väg sin fru för han är rädd för skvaller, konsekvenserna… Tänk om de båda får en ingivelse och flyr tillsammans… då är det bäst att se till att undanröja alla tillfällen till det.«

Av den blick Ingrid gav honom förstod Montalbano att hon inte övertygats av hans förklaringar. Men eftersom han var den han var ställde hon inga fler frågor.

När Ingrid kört i väg satt han kvar på verandan. Från hamnen gav sig fiskebåtarna ut på nattfiske. Han ville inte tänka på någonting. Sedan hörde han ett harmoniskt ljud mycket nära. Någon visslade. Vem? Han tittade sig omkring, men han såg ingen. Men det var ju han själv! Det var han själv som visslade! Så snart han blev medveten om det, kunde han inte vissla längre. Det fanns alltså ögonblick liksom av fördubbling, då han till och med kunde vissla. Han blev full i skratt.

»Doktor Jekyll och Mr Hyde«, muttrade han.

»Doktor Jekyll och Mr Hyde.«

Tredje gången log han inte längre. Han hade till och med blivit mycket allvarlig. Han svettades lätt om pannan.

Han fyllde glaset med ren whisky.

»Dottore! Åh, dottore, dottore«, sa Catarella och kom springande mot honom. »Ända sedan i går har jag ett brev som jag måste överlämna till er personligen i egen person och som jag fick av advokat Guttadauro som sa att jag måste ge det till er personligen i egen person!«

Han tog upp det ur fickan och räckte fram det. Montalbano öppnade det.

»Bäste kommissarie Montalbano, den person som ni vet att det gäller, min klient och vän, hade för avsikt att skriva ett brev för att uttrycka sin stora beundran för er. Sedan ändrade han sig och har bett mig meddela att han kommer att ringa till er. Mottag, bäste kommissarie Montalbano, mina tillgivnaste hälsningar. Eder Guttadauro.«

Han rev det i småbitar och gick in på Mimìs kontor. Mimì satt vid skrivbordet.

»Jag skriver på rapporten«, sa han.

»Strunt i den«, sa Montalbano.

»Vad står på?« frågade Augello förskräckt. »Du ser så konstig ut.«

»Har du tagit med dig romanen?«

»Sanfilippos roman? Ja.«

Han pekade på ett kuvert som låg på skrivbordet. Montalbano tog det och stoppade det under armen.

»Men vad är det med dig?« insisterade Augello.

Montalbano svarade inte.

»Jag åker hem till Marinella. Ring mig inte. Jag kommer tillbaka hit vid midnatt. Och då vill jag att ni allihop ska vara här.«