17

SÅ fort han kom ut från polisstationen tappade han med ens lusten att skynda hem till Marinella och låsa in sig för att läsa, den försvann som vinden gör ibland när den ena stunden blåser omkull träd och i nästa stund är spårlöst försvunnen. Han satte sig i bilen och körde mot hamnen. När han kom i närheten stannade han och klev ur med kuvertet i handen. Den sanna sanningen var att han saknade mod, han var rädd för att i Nenè Sanfilippos text finna bekräftelse på den idé som farit genom hans huvud när Ingrid hade åkt sin väg. Han gick långsamt ända ut till fyren och slog sig ner på den flata klippan. Kanske var det algernas syrliga lukt, det gröna slemmet längst ner på klipporna, där de möter havet. Han tittade på klockan: Han hade fortfarande över en timmes dagsljus kvar, så om han ville kunde han börja läsa just där han befann sig. Men han kände sig inte upplagd för det än, han saknade mod. För tänk om det som Sanfilippo skrivit visade sig vara en riktig flopp, en undermålig fantasiprodukt av en klåpare som låtsas skriva en roman bara för att han i småskolan fått lära sig att skriva? Vilket för övrigt inte lärdes ut längre. Och detta var ytterligare ett tecken, om det nu skulle behövas, på att han inte var ung längre. Men han fortsatte att hålla de där pappren i handen utan att kunna bestämma sig, han kände sig illamående och huden kliade. Det bästa kanske ändå var att han åkte hem till Marinella och satte sig på verandan och läste. Han skulle ju andas havsluft även där.

Vid första anblicken förstod han att Nenè Sanfilippo för att samla ihop det han verkligen hade att säga, hade använt sig av samma metod som när han filmade Vanja naken. Där började bandet med ett tjugotal minuter av filmen Getaway, men här hade de första sidorna kopierats ur en berömd roman, Asimovs Jag, Robot.

Det tog Montalbano två timmar att läsa igenom alltihop och undan för undan som han närmade sig slutet och ju tydligare Nenè Sanfilippos berättelse blev, desto oftare sträcktes hans hand ut efter whiskyflaskan.

Romanen hade inget slut, den avbröts mitt i en mening. Men det han hade läst räckte och blev över. Han greps av ett våldsamt illamående som kändes från munnen och ända ner i magen. Han rusade upp och hann nätt och jämnt ut i badrummet, där han föll på knä framför toaletten och började kräkas. Han fick upp whiskyn han just hade druckit och han fick upp det han ätit samma dag och dagen innan, och när han låg där med sitt genomsvettiga huvud långt nere i toaskålen kändes det som om han kräktes upp allt han ätit i hela sitt liv, allt längre tillbaka, ända till vällingen han fick när han var liten och just blivit avvand, och han fortsatte att kräkas upp bittert gift, galla, rent hat.

Han lyckades ställa sig upp genom att stödja sig mot handfatet, men benen bar honom knappt. Han var säker på att han till och med fått lite feber, så han satte huvudet under vattenkranen.

»Jag är för gammal för det här yrket.«

Han sträckte ut sig på sängen och slöt ögonen.

Han låg inte länge. Han steg upp, huvudet snurrade, men det blinda raseri som han känt höll nu på att förvandlas till klarsynt beslutsamhet. Han ringde till kontoret.

»Hallå? Hallå? Här talar polisstationen i…«

»Catarè, det är Montalbano. Jag vill tala med dottor Augello, om han är där.«

Han var där.

»Vad är det, Salvo?«

»Hör noga på nu, Mimì. Du och Fazio tar omedelbart en bil, men absolut ingen polisbil, och kör till Santolì. Jag vill veta om doktor Ingròs villa är övervakad.«

»Av vem?«

»Inga frågor, Mimì. Om den är övervakad så är det då inte av oss. Och ni ska ta reda på om doktorn är ensam eller har sällskap. Ta den tid ni behöver för att vara säkra på det ni ser. Jag hade sammankallat alla till midnatt. Kontraorder: Det behövs inte längre. När ni är färdiga i Santolì kan Fazio åka hem och du kommer hit till Marinella och berättar för mig hur det ligger till.«

Han lade på luren och telefonen ringde. Det var Livia.

»Hur kommer det sig att du redan är hemma?« frågade hon.

Hon var glad, mer än glad, lyckligt förvånad.

»Och du då, om du vet att jag aldrig är hemma så här dags, varför ringer du då hit?«

Han hade besvarat en fråga med en fråga. Men han behövde lite tid, annars skulle Livia, som kände honom väl, märka att det var något som inte var som det skulle.

»Kan du tänka dig, Salvo, i över en timme nu har det hänt mig något underligt. Det har aldrig hänt mig förr, i alla fall inte så starkt. Det är svårt att förklara.«

Nu var det Livia som tog tid på sig.

»Försök.«

»Tja, det är som om jag vore där.«

»Ursäkta mig, men…«

»Du har rätt. Du förstår, när jag kom hem såg jag inte min egen matsal utan din, den i Marinella. Nej, så var det inte riktigt, det var visserligen mitt rum men samtidigt var det också ditt.«

»Som i drömmar.«

»Ja, något liknande. Och sedan dess upplever jag liksom en tudelning. Jag befinner mig i Boccadasse och samtidigt är jag hos dig i Marinella. Det är… fantastiskt. Jag ringde för att jag var säker på att du var hemma.«

För att inte ge efter för sinnesrörelse, försökte Montalbano prata bort det hela.

»Saken är den att du är nyfiken.«

»På vad då?«

»På hur det ser ut hemma hos mig.«

»Men jag vet ju…« protesterade Livia.

Hon avbröt sig. Hon hade plötsligt kommit ihåg leken som han föreslagit: Att de skulle förlova sig på nytt, börja om från början.

»Det skulle vara trevligt att få se hur du bor.«

»Kan du inte komma hit?«

Han hade inte lyckats behärska sitt tonfall, så det hade blivit en riktig fråga. Livia märkte det.

»Vad är det, Salvo?«

»Inget. En släng av dåligt humör, bara. Ett otrevligt fall.«

»Vill du verkligen att jag ska komma?«

»Ja.«

»Jag tar flyget i morgon eftermiddag. Jag älskar dig.«

Han måste fördriva tiden medan han väntade på Mimì. Han hade ingen lust att äta, fastän han hade tömt magen helt. Alldeles av sig själv tog hans hand en bok ur bokhyllan. Han tittade på titeln: Anarkisten av Joseph Conrad. Han kom ihåg att han hade tyckt om den väldigt mycket, men mindes inget annat. Ofta räckte det att han läste de första raderna eller slutet av en roman, så öppnade hans minne ett litet fack med personer, situationer, fraser. »När herr Verloc gick ut på morgonen överlämnade han nominellt sin butik i svågerns händer.« Den började så och de orden sa honom ingenting. »Han gick där som ett av ingen anat dödande hot, som ett pestens sändebud på en gata full med människor.« Det var de sista orden och de sa honom alltför mycket. Och han mindes en mening i den där boken: »Inte ett uns medlidande med någonting i denna värld, ingen barmhärtighet ens med sig själv, och själva döden en gång för alla värvad i mänsklighetens tjänst…« Han ställde snabbt tillbaka boken på dess plats. Nej, handen hade inte handlat oberoende av hans tankar, den hade säkert omedvetet styrts av honom själv, av det han hade inom sig. Han satte sig i fåtöljen och slog på TV:n. Det första han såg var en bild på fångar i ett koncentrationsläger, inte från Hitlers tid utan nutida, i någon del av världen men man förstod inte var, för ansiktena hos dem som utsätts för fasa är alla likadana. Han stängde av och gick ut på verandan. Han stod där länge och tittade ut över havet och försökte andas med samma rytm som dyningarna.

Var det dörrklockan eller telefonen? Han tittade på klockan: över elva, för tidigt för Mimì.

»Hallå? Det är Sinagra här.«

Balduccio Sinagras spröda röst, som alltid verkade vara nära att gå sönder som en spindelväv vid en vindpust, gick inte att ta fel på.

»Sinagra, om ni har något att säga mig, får ni ringa till polisstationen.«

»Vänta. Vad är det, blir ni rädd? Den här telefonen är inte avlyssnad. Såvida inte er telefon är det.«

»Vad vill ni?«

»Jag ville säga att jag mår dåligt, mycket dåligt.«

»För att ni inte har hört från er högst älskade sonson Japichinu?«

Det var ett skott mitt i prick. Och Balduccio Sinagra blev tyst en liten stund, den tid som behövdes för att ta emot slaget och hämta andan.

»Jag är övertygad om att min sonson, var han nu än befinner sig, mår bättre än jag. Mina njurar fungerar nämligen inte längre. Jag behöver en transplantation, annars dör jag.«

Montalbano sa inget. Han såg till att falken flög i allt snävare koncentriska cirklar.

»Vet ni«, återtog den gamle, »hur många vi är som behöver en sådan operation? Fler än tiotusen, commissario. Medan man väntar på sin tur har man all tid i världen att dö.«

Falken hade upphört att flyga runt, nu skulle den dyka lodrätt ner mot målet.

»Och sedan måste man se till att den som utför operationen är pålitlig, skicklig…«

»Som professor Ingrò?«

Den var han som nått målet först, falken hade tagit det alltför lugnt. Han hade lyckats desarmera bomben som Sinagra höll i handen. Och han skulle inte kunna säga, för andra gången, att han styrt kommissarie Montalbano som en marionettdocka. Den gamle sa uppriktigt:

»Jag bugar mig, commissario, jag bugar mig djupt.«

Och fortsatte:

»Professor Ingrò är förvisso rätt person. Men det sägs att han varit tvungen att stänga sjukhuset här i Montelusa. Det verkar som om också han, stackarn, har problem med hälsan.«

»Vad säger läkarna? Är det något allvarligt?«

»De vet inte än, de vill vara säkra innan de bestämmer vad som kan göras. Men min bäste kommissarie, vi är alla i Vår Herres händer!«

Han lade på.

Sedan ringde det äntligen på dörren. Han var i färd med att koka kaffe.

»Det är ingen som vaktar villan«, sa Mimì när han steg in. »Och fram till för en halvtimme sedan, den tid det tog att köra hit, var han ensam.«

»Men någon kan ju faktiskt ha kommit dit under tiden.«

»Om det är så, ringer Fazio mig på mobilen. Men du får nu genast berätta varför du är så fixerad vid professor Ingrò.«

»Därför att de fortfarande håller honom i ovisshet. De har inte bestämt om de ska låta honom fortsätta arbeta eller döda honom som makarna Griffo eller Nenè Sanfilippo.«

»Men då är professorn alltså inblandad i det här?« frågade Augello förvånat.

»Visst är han det«, sa Montalbano.

»Och vem har berättat det för dig?«

Ett träd, ett saracenskt olivträd, hade varit det rätta svaret. Men Mimì skulle tro att han blivit galen.

»Ingrid har ringt till Vanja, som är mycket rädd, för det finns saker som hon inte förstår. Till exempel att Nenè kände professorn mycket väl men aldrig berättade det för henne. Att maken, när han hittade henne i säng med älskaren inte blev arg eller ledsen. Han blev bekymrad, det var vad han blev. Det bekräftade Balduccio Sinagra för mig i kväll.«

»Herregud!« sa Mimì. »Vad har Sinagra med detta att göra? Och varför skulle han spionera?«

»Han spionerade inte. Han berättade för mig att han behövde en ny njure och höll med mig när jag nämnde professor Ingròs namn. Han berättade till och med att professorn har problem med sin hälsa. Detta hade du redan berättat för mig, minns du? Med den skillnaden att du och Balduccio ger olika betydelser åt ordet hälsa.«

Kaffet var klart. De drack det.

»Du förstår«, återtog Montalbano, »Nenè Sanfilippo har skrivit ner hela historien, utan omsvep.«

»Var då?«

»I romanen. Han börjar med att kopiera några sidor ur en berömd bok, sedan berättar han historien, därefter för han in ett stycke till från den berömda boken och så vidare på samma sätt. Det är en historia om robotar.«

»Det är science fiction, men jag tyckte att…«

»Du föll i fällan som Sanfilippo gillrat. Hans robotar, som han kallar Alpha 715 eller Omega 37, är gjorda av metall och strömkretsar, men de resonerar som vi och har samma känslor som vi. Sanfilippos robotvärld är en exakt kopia av vår värld.«

»Och vad berättar romanen?«

»Det är berättelsen om en ung manlig robot, Delta 32, som blir förälskad i en kvinnlig robot, Gamma 1024, som är hustru till en robot som är världsberömd, Beta 5, eftersom han kan byta ut gamla trasiga robotdelar mot nya. Kirurgroboten, låt oss kalla honom så, är en man, förlåt, en robot som ständigt behöver pengar, eftersom han är besatt av dyrbara tavlor. En dag drar han på sig en skuld som han inte kan betala. En skurkrobot som leder en liga ger honom då ett förslag. Nämligen: de ger honom alla pengar han behöver om han i hemlighet utför operationer på klienter som de skaffar fram, rika och mäktiga framstående personer som inte har tid eller lust att invänta sin tur. Professorsroboten undrar då hur det är möjligt att skaffa fram reservdelar som passar och kommer fram i rätt tid. De förklarar för honom att detta inte är något problem: De kan skaffa fram reservdelar. Hur? Genom att skrota en robot som har det som krävs och plocka loss den bit som behövs. Den skrotade roboten kastas i havet eller grävs ner. Vi kan hjälpa vilken klient som helst, säger chefen som heter Omicron 1. I alla delar av världen, förklarar han, finns det folk som sitter fängslade, i fängelser eller fångläger. Och i alla dessa läger har vi en robot. Och i närheten av lägren finns en landningsbana. Vi här – fortsätter Omicron 1 – är bara en liten del, vår organisation har globaliserats och arbetar över hela världen. Beta 5 accepterar. Omicron 1 får veta vad Beta 5 behöver, och vänder sig då i sin tur till Delta 32, som använder sig av ett mycket avancerat internetsystem för att vidarebefordra detta till vad vi kan kalla den operativa avdelningen. Och här slutar romanen. Nenè Sanfilippo hann inte skriva färdigt. Slutet skrevs av Omicron 1.«

Augello satt länge och funderade, det var tydligt att hela innebörden av det som Montalbano berättat ännu inte klarnat i hans huvud. Sedan förstod han, bleknade och sa med låg röst:

»Även barnrobotar, naturligtvis.«

»Naturligtvis«, bekräftade Montalbano.

»Och hur tror du att historien fortsätter?«

»Man måste utgå från att de som organiserat det hela har ett förfärligt ansvar.«

»Självklart, döden…«

»Inte bara döden, Mimì. Även livet.«

»Livet?«

»Livet för dem som låtit sig opereras. De har betalat ett skrämmande högt pris, och jag talar inte om pengar utan om en annan människas död. Om detta blev känt, skulle det vara slutet för dem, var de än befinner sig, som ledare för en regering, ett ekonomiskt imperium eller en mastodontbank. De skulle förlora sin prestige för alltid. Jag tror att det gick till så här: En dag upptäcker någon förhållandet mellan Sanfilippo och doktorns fru. Från den stunden är Vanja en fara för hela organisationen. Hon utgör den tänkbara länken mellan kirurgen och maffiaorganisationen. Dessa båda sidor måste absolut hållas isär. Vad göra? Döda Vanja? Nej, professorn skulle bli föremål för en brottsutredning och hamna i alla tidningar… Det bästa vore att avveckla högkvarteret i Vigàta. Men först berättar de för professorn om hustruns otrohet: Han ska av Vanjas reaktion avgöra om hon vet något. Men Vanja vet ingenting. Hon skickas då tillbaka till sitt hemland. Organisationen utplånar alla spår som kan leda till dem, makarna Griffo, Sanfilippo…«

»Varför inte döda professorn också?«

»Därför att han fortfarande kan vara till nytta. Hans namn är, som det sägs i reklamen, en garanti för kunderna. De väntar för att se hur det hela utvecklas. Om det går bra får han komma tillbaka till sitt yrke, om inte, dödar de honom.«

»Och vad tänker du göra?«

»Vad kan jag göra? Ingenting just för ögonblicket. Åk hem nu, Mimì. Och tack. Är Fazio kvar i Santolì?«

»Ja. Han väntar på att jag ska ringa.«

»Ring honom. Säg att han kan åka hem och lägga sig. I morgon bitti bestämmer vi hur vi ska fortsätta övervakningen.«

Augello pratade med Fazio och sa sedan:

»Han åker hem. Det har inte hänt något nytt. Professorn är ensam. Han sitter och tittar på TV.«

Klockan tre på natten, efter att ha tagit på sig en tjock jacka eftersom det var kyligt ute, satte han sig i bilen och körde i väg. Genom att låtsas att det var ren nyfikenhet, hade han bett Mimì förklara exakt var Ingròs villa låg. På vägen dit tänkte han om igen på Mimìs reaktion efter det att han hade berättat för honom om transplantationerna. Själv hade han reagerat som han gjort och nästan fått en infarkt, medan Mimì däremot hade bleknat men annars inte verkat särskilt upprörd. Självkontroll? Okänslighet? Nej, skälet var säkert enklare: åldersskillnaden. Han var femtio och Mimì trettio. Mimì var redan redo för tjugohundratalet medan han själv aldrig skulle bli det. Underligare än så var det inte. Mimì visste om att han på ett naturligt sätt gick in i en epok av hänsynslösa brott, begångna av anonyma personer som hade en adress på internet eller en hemsida eller vad det nu hette, men aldrig ett ansikte, ett par ögon, ett utseende. Nej, han var för gammal nu.

Han stannade ett tjugotal meter från villan, släckte strålkastarna och satt kvar orörlig i bilen. Han granskade villan genom sin kikare. I fönstren syntes inte minsta ljusglimt. Doktor professor Ingrò hade antagligen gått och lagt sig. Han steg ur bilen och gick med försiktiga steg mot villans grind. Han stod där i ett tiotal minuter utan att röra sig. Ingen kom fram, ingen frågade inifrån skuggorna vad han ville. Med en mycket liten ficklampa granskade han grindens lås. Det fanns inget larm. Var det möjligt? Sedan kom han på att professor Ingrò inte behövde några säkerhetssystem. Med de vänner han hade var det bara en galning som kunde få för sig att komma och plundra hans villa. Det tog ett ögonblick att öppna grinden. Därifrån utgick en bred, trädkantad allé. Trädgården verkade vara i perfekt ordning. Det fanns inga hundar, annars skulle de redan ha attackerat honom. Även entrédörren öppnade han utan svårighet med sin dyrk. En rymlig entré som ledde vidare in till ett vardagsrum med stora fönster och andra rum. Sovrummen låg på övervåningen. Han gick uppför en praktfull trappa med en tjock och mjuk heltäckande matta. I det första sovrummet fanns ingen. Men i det andra låg någon som andades tungt. Med vänster hand letade han efter strömbrytaren, i den högra höll han pistolen. Innan han hann göra något tändes lampan på ett av sängborden.

Doktor Ingrò låg på sängen helt påklädd och med skorna på. Han visade ingen förvåning när han såg en okänd och dessutom beväpnad man komma in i hans rum. Uppenbarligen väntade han sig detta. Det luktade instängt, svett och unket. Professor Ingrò var inte längre samme man som Montalbano mindes från de två eller tre gånger han sett honom på TV: han var orakad, rödögd och med håret på ända.

»Har ni bestämt att döda mig?« frågade han med låg röst.

Montalbano svarade inte. Han stod kvar i dörröppningen och armen hängde längs sidan, men vapnet var väl synligt.

»Ni begår ett misstag«, sa Ingrò.

Han sträckte ut ena handen mot sängbordet – Montalbano kände igen det, han hade sett det på videofilmen med den nakna Vanja – grep glaset som stod där och drack en rejäl klunk vatten. Han spillde lite grann, för handen darrade. Han ställde tillbaka glaset och tog till orda igen.

»Jag kan fortfarande vara till nytta för er.«

Han satte ner fötterna på golvet.

»Var hittar ni någon som är lika skicklig som jag?«

Kanske inte skickligare, men hederligare, tänkte Montalbano, men han sa inget. Han lät den andre plåga sig själv. Men kanske var det bäst att ge honom en lätt knuff. Professorn hade rest sig upp och Montalbano höjde långsamt pistolen och siktade mot hans huvud.

Då gav mannen vika. Som om någon skurit av den osynliga vajer som höll honom upprätt, föll han på knä och knäppte händerna till bön.

»Nåd! Nåd!«

Nåd? Just det som han visat mot dem han låtit skära halsen av, just precis, skära halsen av?

Professorn grät. Tårar och saliv fick skägget på hakan att glänsa. Var han verkligen den Conrad-person han hade föreställt sig?

»Jag kan betala dig, om du låter mig komma undan«, mumlade han.

Han stoppade ena handen i fickan, tog upp en nyckelknippa och höll fram den mot Montalbano, som inte rörde sig ur fläcken.

»De här nycklarna… du kan ta alla mina tavlor… en förmögenhet… du blir rik…«

Montalbano kunde inte längre stå emot. Han tog två steg framåt, lyfte foten och sparkade den rakt i ansiktet på professorn, som föll baklänges, och den här gången lyckades han skrika.

»Nej! Nej! Inte så!«

Han höll händerna för ansiktet och blodet från den krossade näsan rann mellan hans fingrar. Montalbano lyfte foten igen.

»Nu räcker det«, sa en röst bakom honom.

Han vände sig hastigt om. I dörren stod Augello och Fazio, båda med pistol i handen. De utbytte blickar och förstod varandra. Teatern kunde börja.

»Polis«, sa Mimì.

»Vi såg dig ta dig in, din skurk!« sa Fazio.

»Du tänkte döda honom, va?« deklamerade Mimì.

»Nej!« skrek kommissarien. Han grep Ingrò i håret, drog upp honom och satte pistolen mot hans tinning.

»Om ni inte går härifrån, dödar jag honom!«

Scenen hade man visserligen sett gång på gång i amerikanska filmer, men det var ändå en fröjd att se hur skickligt de improviserade. Som om de följt ett manus var det nu Ingròs tur att tala.

»Gå inte!« bad han. »Jag ska berätta allt! Jag ska erkänna! Rädda mig!«

Fazio steg fram och grep tag i Montalbano, medan Augello höll fast Ingrò. Fazio och Montalbano kämpade på låtsas tills Fazio fick övertaget. Augello tog ledningen över situationen.

»Sätt handklovar på honom!« befallde han.

Men Montalbano hade fortfarande förhållningsorder att ge, de måste absolut vara överens och följa en gemensam linje. Han grep tag om Fazios handled, och denne lät sig avväpnas som om han blivit överraskad. Montalbano sköt ett skott som fick det att slå lock för öronen på dem allihop, varefter han sprang i väg. Augello lösgjorde sig från professorn, som gråtande hade klamrat sig fast vid hans axlar och satte i väg efter honom. Montalbano hade kommit till foten av trappan när han snavade på sista trappsteget och föll framstupa. Ett skott gick av. Mimì ropade »stanna, annars skjuter jag!« varefter han hjälpte honom att resa sig. De gick ut ur huset.

»Han är skitskraj«, sa Mimì. »Han är helt mör.«

»Bra«, sa Montalbano. Ta med honom till polishögkvarteret i Montelusa. På vägen dit stannar ni och tittar er omkring, som om ni fruktade ett bakhåll. När han sitter framför polischefen ska han berätta allt.«

»Och du?«

»Jag kom undan«, sa han och sköt ett skott i luften för att ge kraft åt sina ord.

Han var på väg mot Marinella när han kom på andra tankar. Han vände bilen och körde mot Montelusa. Han tog omfartsvägen och stannade framför Via De Gasperi 38. Där bodde hans vän radiojournalisten Nicolò Zito. Innan han ringde på porttelefonen tittade han på klockan. Nästan fem på morgonen. Han måste ringa tre gånger innan han hörde Nicolòs sömndruckna och ilskna röst.

»Det är Montalbano. Jag måste prata med dig.«

»Vänta så kommer jag ner, annars väcker du hela huset.«

Medan de satt på ett trappsteg berättade Montalbano sedan allt för honom, och Zito avbröt då och då med kommentarer som »vänta«, »å, jösses!« och liknande. Han behövde en paus emellanåt, för berättelsen fick honom att tappa andan, det var som om han kvävdes.

»Vad ska jag göra?« frågade han när Montalbano berättat färdigt.

»Redan nu på morgonen gör du ett extrainslag. Håll det vagt. Du säger att professor Ingrò ska ha överlämnat sig till polisen eftersom han troligen blivit inblandad i en skum härva av handel med organ… Du ska trumpeta ut nyheten, den måste nå fram till tidningar och inhemska TV-kanaler.«

»Vad är du rädd för?«

»Att de ska tystas ner. Ingrò har alldeles för mäktiga vänner. Och en tjänst till. I ettsändningen drar du upp en annan historia, du håller det alltjämt vagt och säger att Jacopo Sinagra, kallad Japichinu, som håller sig undan rättvisan, sägs ha blivit mördad. Det verkar som om han var med i den organisation som doktor Ingrò arbetade för.«

»Men är det sant?«

»Jag tror det. Och jag är nästan säker på att det är orsaken till att hans farfar, Balduccio Sinagra, lät döda honom. Dock inte av moraliska skrupler, märk väl. Utan därför att hans sonson blivit så betydelsefull inom den nya maffian att han hade kunnat göra sig av med gubben när som helst.«

Klockan var sju på morgonen när han äntligen kunde gå och lägga sig. Han bestämde sig för att sova hela förmiddagen. På eftermiddagen skulle han köra till Palermo och hämta Livia, som kom från Genua. Han lyckades få två timmars sömn, sedan väcktes han av telefonen. Det var Mimì. Men det var han själv som talade först.

»Varför följde ni efter mig i natt, fastän jag…«

»… hade försökt lura oss?« avslutade Augello. »Men Salvo, hur kan du ens för ett ögonblick tro att Fazio och jag inte fattar vad du tänker? Jag hade sagt till Fazio att hålla sig kvar i närheten av villan, ifall jag skulle behöva ge honom en kontraorder. Förr eller senare skulle du komma dit. Och när du körde hemifrån följde jag efter. Och vi gjorde helt rätt, tycker jag.«

Montalbano tog emot kritiken och bytte samtalsämne.

»Hur gick det?«

»En herrans uppståndelse, Salvo. De kom farande allihop, polischefen, chefsåklagaren… och professorn pratade och pratade… Det gick inte att hejda honom… Vi ses senare på kontoret, så ska jag berätta allt.«

»Mitt namn kom väl inte fram?«

»Nej, du kan vara lugn. Vi sa att vi råkade köra förbi villan av en slump och såg att grinden och porten stod på vid gavel, så vi blev misstänksamma. Tyvärr lyckades den lejde mördaren komma undan. Vi ses senare.«

»Jag kommer inte till kontoret i dag.«

»Faktum är«, sa Mimì besvärat, »att jag inte är där i morgon.«

»Vart ska du då?«

»Till Tindari. Eftersom Beba ändå ska dit på sitt vanliga jobb…«

Och kanske skulle han under resan köpa sig en uppsättning köksgeråd.

Av Tindari mindes Montalbano den lilla mystiska grekiska teatern och stranden som hade formen av en hand med rosa fingrar… Om Livia stannade ett par dagar, var en utflykt till Tindari kanske något att tänka på.