Den mystiska värdinnan och andra berättelser

Den mystiska värdinnan och andra berättelser är en samling av Fjodor Dostojevskijs bästa noveller. Perfekt både för dig som läser Dostojevskij för första gången, och för de allra mest inbitna fansen. Samlingen innehåller förutom titelnovellen, Den ärlige tjuven, Julafton, Julgran och bröllop och Ljusa nätter.

Trots titeln är kanske den mest kända berättelsen i samlingen Julgran och bröllop, där Dostojevskij på sitt typiska sätt berättar en mycket dramatisk historia, liksom i förbifarten. Berättelsens huvudperson är på fest och genom hans ögon ser vi hela världen i ett vardagsrum. Som alltid hos Dostojevskij står människans vacklande moraliska kompass i fokus, och berättelserna lämnar inga entydiga svar. Det är på ytan skenbart enkla och lättlästa historier, men de efterlämnar frågor och tankar som växer även efter att läsningen av avslutad. Om man är det på det humöret förstås, annars kan man bara läsa och glädja sig åt vilken fantastisk berättare Fjodor Dostojevskij var.

Fjodor Dostojevskij är en av de mest lästa och betydande författarna genom tiderna. Än i dag, över hundratrettio år efter hans död räknas hans verk till de några av de främsta inom världslitteraturen. I hans böcker behandlas ofta de stora frågorna då han, träffande och tidlöst, dissekerar den mänskliga naturen i spänningen mellan det låga och sublima.

Dostojevskijs böcker har blivit översatta till fler än 170 språk och har influerat en rad framstående författare och filosofer som Hemingway, Chekhov, Sartre och Nietzsche.

BIOGRAFI

Dostojevskij var inte bara romanförfattare utan även filosof, journalist och novellist. Han var aktiv från 1846 fram till sin död 1881 med en produktion som omfattar bland annat 11 romaner, 3 noveller och 17 kortromaner.

Hans litterära verk utforskar det mänskliga psyket och kretsar ofta kring sjuklighet och själslig oro, vilket speglar kontexten för hans skrivande som är ett oroligt samhällsklimat där många förändringar står för dörren, i 1800-talets Ryssland. Det är en tid när traditionen sätts på prov, socialistiska tankegångar börjar spridas, och religionen ifrågasätts vilket utmanar den tidigare självklara sociala ordningen.

Hans texter bär ofta på politiska undertoner och ger då uttryck för en samhällskritisk och många gånger konservativ hållning i aversion mot det moderna och gudlösa. Dostojevskij tillhör den realistiska skolan och skyr inte skildringar av fattigdom, sjukdom och misär vilket alltid skildras helt befriat från sentimentalitet.

Han började skriva i 20-årsåldern och hans första roman Arma människor publicerades 1846, när han var 25 år gammal. Till hans mest uppmärksammade verk räknas Brott och straff (1866), Idioten (1869) och Bröderna Karamazov (1880).

Dostojevskijs böcker är översatta till fler än 170 språk och uppges ha influerat en rad framstående författare och filosofer som Hemingway, Chekhov, Sartre och Nietzsche.

Uppväxt och ungdomsår

Fjodor Mikhailovich Dostojevskij föddes den 11 november 1821 som den andra i ordningen av en syskonskara på sju. Han växte upp i familjehemmet som låg i anslutning till Mariinsky fattigsjukhus där fadern Mikhail Dostojevskij var anställd som läkare. Syskonen kom därför tidigt att möta de lägre samhällsklassernas tillvaro. Fadern som hade adliga anor, bröt tidigt med sin familj och valde en bana inom läkaryrket i stället för den tilltänkta prästkarriären. Familjen åtnjöt därför varken högt anseende eller rikedomar, men i samband med en befordring förvärvade fadern något högre status såväl som en fastighet i Daravoye en bit utanför Moskva. Fadern var strikt religiös och barnen fostrades traditionsenligt i den rysk-ortodoxa kyrkan.

Dostojevskij introducerades tidigt för litteraturen genom sagor och hans föräldrar såg till att han bekantade sig med ett brett utbud av både ryska och utländska författare. Vid fyra års ålder lärde hans mor honom att läsa och skriva med hjälp av bibeln.

När Dostojevskij bara var 15 år dog hans mor och runt samma tid tvingades han lämna sina akademiska studier för att i stället satsa på en karriär inom militären. Han vantrivdes på militärakademin på grund av sitt bristande intresse för de tekniska ämnena, i stället föredrog han mer konstnärliga ämnen som teckning och arkitektur. Hans vänner uttryckte det som att det inte fanns någon student på institutionen med mindre militär läggning än Dostojevskij då han var klumpig till sin karaktär. Uniformen satt dessutom mycket illa och han bar geväret som om det vore en boja som tvingats på honom.

Dostojevskij var tillbakadragen och annorlunda vilket gjorde honom till det svarta fåret bland de 120 klasskamraterna. Han blev dock ändå respekterad tack vare att han stod upp för rättvisan och öppet kritiserade korruption och visade solidaritet med de nykomna. Till följd av hans inbundna karaktär och intresse för religiösa frågor fick han smeknamnet ”Monk Photius”*. (*Photius verkade i Konstantinopel under 800-talet och anses vara en av de mest inflytelserika patriarkerna inom den ortodoxa kyrkan)

I sina senare texter skulle han komma att förkasta både katolicismen och protestantismen. Den senare ansåg han vara en självmotsägelse och förutspådde att protestantismen skulle förlora inflytande. Katolicismen anklagade han för att bry sig mer om sociala frågor än andliga. Istället förespråkade han den renläriga rysk-ortodoxa kyrkan då han menade att inga samhällsproblem skulle uppstå om alla levde i enlighet med sann kristlighet.

Efter examen arbetade han som ingenjör, men hade också fått ett växande intresse för hasardspel, något som kom att förfölja honom resten av livet och vara en återkommande orsak till ansträngd ekonomi. På grund av spelandet återfann han dock sin akademiska ådra då han nödgades översätta texter för att tjäna extra pengar.

De översatta texterna blev ingen större framgång och tillsammans med det begynnande spelmissbruket blev den ekonomiska situationen allt värre. Han tvingades utöka sin extra inkomst ytterligare, vilket drev honom att påbörja sin första roman. Dostojevskij skrev Arma människor i en delad lägenhet med vännen, Dmitry Grigorovich från akademin. Romanen färdigställdes 1845 efter nio månaders arbete och gavs ut 15 januari 1846. Rumskamraten tog manuskriptet till poeten Nikolay Nekrasov som såg verkets potential och visade upp den för en kritiker vid namn Vissarion Belinsky. Han ska ha beskrivit verket som Rysslands första ”samhällsroman”. Han var en av den tidens mest inflytelserika litteraturkritiker och kunde se till att romanen blev utgiven. Boken blev en räddning för Dostojevskij då den kom att bli en kommersiell succé.

Det nyfunna litterära intresset fick honom snart att avsäga sig den militära karriären. Debuten introducerade honom till S:t Petersburgs litterära kretsar och han var rädd att militäryrket skulle stå i vägen för hans konstnärliga anseende. Samtidigt kunde han nu få möjligheten att ägna sin fulla tid åt skrivandet.

Politiskt uppvaknande och de svåra åren

Både debutromanen och hans andra roman Dubbelgångaren som publicerades senare samma år var tydligt inspirerade av Nikolaj Gogols Petersburgberättelser där bland annat den välkända novellen Kappan inräknas.

Vid denna tid upptäcker också Dostojevskij politiken, han attraherades framförallt av socialismen, dess logik och rättvisefilosofi. Vänskapen med Belinsky och texter av de franska socialisterna som Fourier, Cabet, Proudhon och Saint Simon fördjupar hans kunskaper och intresse för ideologin. Det delade socialistiska intresset till trots kom de båda herrarna Dostojevskij och Belinsky ändå att gå skilda vägar på grund av den ansträngda relation som växte i takt med Belinskys övertygande ateism och religionsförakt.

Hans andra roman Dubbelgångaren fick dessvärre inte samma kommersiella genomslag som debuten. Boken gavs dåliga recensioner och samtidigt fick Dostojevskij problem med hälsan och drabbades allt oftare av de anfall som senare diagnostiserades med epilepsi. Trots motgångarna fortsatte han skrivandet och mellan 1846–1848 publicerades flera kortare berättelser i magasinet ”Notes of the Fatherland” (ungefärlig översättning: Fäderneslandets årsbok) däribland Herr Prochartjin, Värdinnan, Ett svagt hjärta och Vita nätter. Då inte heller dessa texter blev någon framgång försattes Dostojevskij återigen i ekonomisk nöd.

Till följd av detta sökte han stöd hos en grupp av utopiska socialister kallade Betekov-cirkeln. De utgjorde en sammansvetsad gemenskap som blev avgörande för hans överlevnad. När gruppen upplöstes gick han i stället med i Petrashevsky-cirkeln, ett socio-kristet samfund grundat av Mikhail Petrashevsky. Den senare var en ivrig förespråkare för sociala reformer i landet och kritiserade samhällsapparaten vilken inte gillades av den ryska staten.

Dostojevskij kom senare i livet att röra sig bort från den utopiska socialismen till att omfamna idéer om rysk självständighet och konservatism. Han gav då uttryckt för en stark oro för det moderna samhällets moraliska förfall som var på väg bort från den renläriga kristendomen.

I sina mer samhällsdebatterande texter vände han sig mot både demokrati och oligarki då han ansåg att de bägge systemen saknade helhetsperspektiv. Demokraterna menade han brydde sig bara om de fattiga och oligarkerna såg efter de rikas bästa, ingen frågade sig vad ”samhället” behövde utan stirrade sig blinda på en enskild samhällsgrupp.

1849 blev han arresterad på grund av sitt samröre med Petrashevsky då gruppen anmäldes för att konspirera med rebelliskt uppsåt. Trots att Dostojevskij bara stundtals deltagit i gruppens sammankomster och främst utnyttjat deras bibliotek blev han alltså indragen. Han anklagades främst för att ha läst och spridit kopior av Belinskys texter däribland Korrespondens med Gogol. I anklagelserna hävdades att texterna kritiserade rysk politik och religion. Dostojevskij försvarades sig med att göra det till icke-politisk fråga då han menade att han endast läst texterna för dess litterära kvalitéter, varken mer eller mindre.

Pådrivet av kejsar Nicolas I och hans rädsla för en revolution, liknande de som skakat Europa föregående år, fann de gruppen skyldiga. De arresterades 23 april 1849 och fördes till ”Peter och Paul fästningen”, ett högriskfängelse där de farligaste fångarna förvarades, för att invänta sin dom.

Fallet diskuterades i fyra månader innan de dömdes till döden genom arkebusering. 23 december 1849 togs fångarna till Semynovplatsen i S:t Petersburg där de radades upp och delades i grupper om tre. Dostojevskij hamnade som den tredje i ordningen på den andra raden. Exekutionen stoppades plötsligt när ett brev från tsaren framfördes. Dostojevskij benådades i sista stund och domen ändrades till fyra års straffarbete i Sibirien följt av ytterligare sex års förvisning.

Dostojevskij avtjänade sina fyra års straffarbete i ett Katorgafångläger* i Omsk i Sibirien. (Katorga är det ryska namnet på de fånglägren där hårt straffarbete utförs i avfolkade kolonier i avlägsna delar av Sibiren. Dessa var föregångarna till de senare Gulaglägren som uppfördes i Sovjetunionen under kommunisttiden.)

Dostojevskij var dessutom ansedd som en av de farligaste fångarna och var förbjuden all litteratur, med nya testamentet som enda undantaget. Han tvingades också bära både hand- och fotfängsel fram tills frigivandet. Förutom de många förbuden och frihetsberövandet var anläggningen en sanitär olägenhet. Hela anstalten stank av avföring då en toalettinrättning skulle räcka åt 200 män. De överbefolkade barackerna var fulla av både smuts, råttor och löss. Golven var ruttna och om vintrarna var kylan isande och ofrånkomlig. På sommaren var det i stället den kvalmiga hettan och trängseln som gjorde tillvaron outhärdlig. Enligt Dostojevskij själv levde de som packade sillar och under sådana förutsättningar var det en omöjlighet att inte bete sig som djur.

Den hårda tillvaron tärde på hans hälsa och epilepsianfallen blev nu värre än tidigare samtidigt som han led av viktnedgång, hemorrojder och kraftiga feberanfall om nätterna.

Det måste närmast ha betraktats som en befrielse de gånger han skickades till sjukstugan och fick möjlighet att läsa både tidningar och noveller av Dickens. Dostojevskij var respekterad av de flesta och hade till och med övertalat en kamrat från att ta sitt liv. Men han kunde också väcka förargelse med sina starka åsikter och ibland trångsynta uttalanden.

Denna period kom han också att drabbas av en religiös upplevelse och blev än mer hängiven kyrkan. Tillsammans ska dessa händelser komma att ha stor påverkan på hans fortsatta författarskap, inte minst Brott och straff där huvudkaraktären går i genom ett liknande händelseförlopp.

När han frigavs från fånglägret 14 februari 1854 blev han hänvisad till obligatorisk tjänstgöring i Sibiriska armen. Med hjälp av sin brors finansiella stöd och tillhandahållande av sedan länge avsaknad litteratur som bland annat Hegel och Kant kunde Dostojevskij påbörja sitt verk Anteckningar från döda huset om upplevelserna i fångenskap. Detta var den första boken i sitt slag som skildrade ett rysk fängelse inifrån.

I mitten på mars hyrde han en bostad i Cossackträdgården beläget strax utanför staden Semipalatinsk dit han flyttade för att börja sin tjänstgöring i armen. Dostojevskij blev bekant med boende i området och började också ägna sig åt undervisning. På så vis kom han i kontakt med den lokala överklassen. Det var också så han kom att lära känna sin första fru Maria Dmitrievna Isaeva som inom kort blivit änka efter löjtnant Alexander Ivanovich Isaev. Dostojevskij skrev ett brev till general Eduard Totleben med uppriktiga ursäkter för sin inblandning i de utopiska kretsarna, med resultatet att han återvann rätten att publicera sig och ingå giftermål.

Han fortsatte dock att stå under polisövervakning under resten av sitt liv.

Maria och Fjodor gifte sig i Semipalatinsk den 7 februari 1857 trots att hon till en början avböjt hans frierier bland annat på grund av hans dåliga ekonomi. Deras samliv blev allt annat än sorgfri lycka och de bodde mestadels isär, mycket på grund av Marias svårighet att hantera de allt mer förekommande anfallen.

Nystart i frihet

1859 frigavs Dostojevskij slutligen från sin tjänstgöring och tilläts återvända till Ryssland där han återsåg sin bror efter närmare tio år.

Åren därefter försörjde han sig på sitt skrivande och gav ut ett antal egna tidningar med broderns finansiella hjälp. Under denna tid publicerades en rad texter som bland annat En liten hjälte, (den enda roman som färdigställdes under fängelsetiden), Farbrors dröm, Anteckningar från döda huset och De kränkta och förödmjukade som publicerades i tidningen Vremya som startats med broderns hjälp.

1862 reste Dostojevskij till Västeuropa tillsammans med litteraturkritikern Nikolay Strakhov. Det var hans första resa till väst och han besökte Tyskland, Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz. Han bearbetade sina intryck av resandet i Vinteranteckningar om sommarintryck där han riktar skarp kritik mot den moderna kapitalismen, materialismen och den förslappade kristendomen.

Mellan augusti och oktober året därpå reste han återigen till Europa och hade där en kärleksaffär med Polina Suslova i Paris. Han råkade återigen i klorna på sitt spelmissbruk och var nära att bli av med alla sina tillgångar.

Året efter detta 1864 hamnar han ytterligare en gång i en ekonomisk knipa då både hans fru och bror dör, varpå han lämnas som ensam försörjare åt sin styvson Pasha och broderns familj. Med hjälp av släktingar och vänner lyckas han undvika att bli totalt utblottad, trots att brodern efterlämnat skulder och deras gemensamma tidningsprojekt* misslyckats. (*De startade först Vremya som blev förbjuden av staten på grund av en artikel som problematiserar den polska revolten 1863, skriven av Dostojevskijs senare reskamrat N. Strakhov. Vremys ersattes senare av tidningen Epoch som efter bara ett år även den blev tvungen att läggas ner på grund av bristande finansiering. Innan dess hann de båda tidningarna publicera en rad framstående ryska författare och kritiker.)

1866 återvänder Dostojevskij till S:t Petersburg och efter att ha fått de första två delarna av Brott och straff utgivna orsakade publikationen en relativ framgång genom att generera åtminstone 500 nya läsare till tidskriften. Han lovade då sin förläggare att även färdigställa Spelaren, romanen som handlar om hans spelmissbruk och fick då rådet att anlita en sekreterare. På rekommendation anställdes den unga Anna Snitkina med vars hjälp Spelaren färdigställdes på bara 26 dagar.

15 Februari 1867 vigs Dostojevskij med sin sekreterare Anna Grigoryevna Snitkina i Trinity Cathedral i S:t Petersburg. Intäkterna på 7 000 rubel från Brott och straff var goda men räckte inte till att betala av skulderna och det kostsamma bröllopet. Ett par månader senare kunde de dock resa iväg på en försenad smekmånad som de finansierat med hjälp av hustruns sålda tillgångar.

De reste genom flera tyska städer på vägen till Genève och hann bland annat med ett besök på Gemäldegalerie Alte Meister, ett konstgalleri i Berlin där Dostojevskij fann inspiration för sitt skrivande.

1867 påbörjas det kommande mästerverket Idioten som efter ett utdraget utkaststadie färdigställs i januari 1869. Däremellan föds också parets första barn som sen avlider i lunginflammation efter bara tre månader.

Efter familjetragedin som skakar de båda makarna flyttar de först till en liten Schweizisk sjöstad i närheten av Genève för att sedan bosätta sig i Milano och därefter Florens. 1869 föds deras andra dotter Lyubov i Dresden.

Politiska oroligheter och ett mord inom den socialistiska gruppen ”Folkets hämnd” inspirerar Dostojevskij att börja skriva Onda andar som färdigställs i slutet av 1872. Detta kan vara hans mest politiska verk som kretsar kring ideologiernas kamp och riktar skarp kritik mot den socialistiska utopin såväl som de konservativas oförmåga att möta idealisternas argument. Här markeras också hans politiska omvändelse mot en mer konservativ hållning och med ett tydligt avstånd från de revolutionära lärorna som hans tidigare socialistiska engagemang var en del av.

1871 återvänder familjen till S:t Petersburg efter den flera år långa utlandsvistelse. Bara några dagar efteråt föds tredje barnet Fjodor samtidigt som de finner sig i en svår ekonomisk kris. Återigen säljer de av egendom för att lösa sina skulder. Hustrun tar initiativ till att utnyttja upphovsrätten på makens texter till att förhandla om skuldavbetalningar som blir lösningen på deras ekonomiska problem. De flyttar också till en mindre lägenhet invid Tekniska institutet och säljer hyreshuset i Peski som dock inte genererar den summan de hade hoppats på till följd av problem med hyresgästerna.

Efter hemkomsten till S:t Petersburg återupplivar Dostojevskij flera gamla bekantskaper som den gamla reskamraten Strakhov. En av hans nya bekantskaper var Konstantin Pobedonostsev som senare kom att bli mycket högt uppsatt inom den rysk-ortodoxa kyrkans styre. Han var reaktionär och mycket konservativ vilket hade inflytande över Dostojevskijs politiska tänkande som kom att röra sig mer i den riktningen.

Erkännande och sviktande hälsa

I januari 1873 publiceras Onda andar av Dostojevskijs eget förlag som han driver tillsammans med frun Anna. Försäljningen var succéartad och de sålde 3 000 exemplar av boken trots att handeln pågick i det egna hemmet och de bara tog emot kontantbetalningar.

I samband med detta startade Dostojevskij ett nytt tidskriftsprojekt, ”En skribents dagbok”, som skulle innehålla Dostojevskijs texter. På grund av bristande kapital publicerades konceptet istället i ”Medborgaren” mot en lön på 3 000 rubel om året. Redan i mars året därpå säger Dostojevskij dock upp sig från tidningen på grund av det krävande arbetet. Byråkrati tros också vara en orsak då han under den korta tiden om 15 månader ställs inför rätta två gånger för att ha citerat utan tillstånd.

Dock får han snart ett erbjudande att fortsätta publicera sig i en annan tidskrift, ”Anteckningar från fäderlandet”, och dessutom för en högre lön.

Samtidigt blev hans sviktande hälsa ett allt större problem. Han konsulterade flera läkare som ordinerade semester på kurort. Han beger sig då till Ems, en liten stad belägen i Rheinland-Pfalz i Tyskland där han får diagnosen akut katarr. Under vistelsen i Ems börjar han också skriva på Ynglingen, en roman som anses tongivande för Dostojevskijs tematisering av fader–son relationen. I augusti 1875 föds den andra sonen Alexey och senare samma år färdigställs Ynglingen vars enskilda delar publicerats i ”Anteckningar från fäderlandet” sedan januari.

Dostojevskij fortsatte inpå 1876 att arbeta med dagboksprojektet. Den bestod av samlade texter och korta berättelser på teman som samhälle, religion, politik och etik. Verket blev oerhört uppskattat och sålde dubbelt så bra som hans tidigare produktioner. Med hjälp av Annas bror och de nya intäkterna kunde familjen nu köpa sig en dacha* i Staraya Russa. (*ryska motsvarigheten till ett åretruntboende på landsbygden)

Sommaren 1876 fick Dostojevskij återigen problem med hälsan och åkte till Ems för att återhämta sig, samtidigt rekommenderade läkarna honom att flytta till ett varmare klimat permanent.

De litterära framgångarna inbringade inte bara goda intäkter utan även nya möjligheter i det sociala livet. Tsaren Alexander II bjöd in honom för en personlig uppläsning och bad honom också att utbilda hans bägge söner. Efter detta var Dostojevskij en väl ansedd författare som kunde påträffas i många av de stora ryska salongerna där han umgicks bland celebriteter som prinsessan Sophia Tolstaya, poeten Yakov Polonsky och konstnären Ilya Repin.

I december samma år höll han ett tal på poeten Nekrasovs begravning och blev utsedd till hedersmedlem i den ryska vetenskapsakademien. Hälsan var dock fortfarande ett problem och 1877 fick han inte mindre än fyra anfall.

1878 avled Dostojevskijs son Alexey av ett epileptiskt anfall vilket höll den sörjande fadern tillbaka från hedersuppdragen vid akademien. Efter det flyttade familjen tillbaka till lägenheten där han producerat sina första verk. Under samma tid blir Dostojevskij invald i styrelsen till ”Slavic Benevolent Society” i S:t Petersburg där han två år senare blir vald till president. Samma sommar blir han också invald i det hedervärda ”Association Littéraire et Artistique Internationale” som rymmer flera storheter som till exempel Victor Hugo och Leo Tolstoy.

1879 tvingar hans dåliga hälsa honom att för fjärde och sista gången besöka Ems där han diagnostiseras med kronisk obstruktiv lungsjukdom*. (*KOL – en obotlig lungsjukdom som oftast drabbar rökare och orsakar slembildning och svåra andningsbesvär.)

I februari 1880 inbjuds Dostojevskij att hålla tal vid invigningen av Pushkin-monumentet i Moskva. Talet gör stort intryck på publiken som blir starkt berörd och uppbådar massiva applåder. Emellertid möter talet senare kritik av konservativa tänkare för dess idolisering av ”folket” och kopplingar görs också till de franska utopiska socialisterna.

Efter att den ryske Tsaren Alexander II mördats 1881 sätter säkerhetspolisen igång en stor satsning och bland annat genomförs en razzia hos en av Dostojevskijs närmaste grannar. Denna stress tillsammans med den föregående kritiken efter talet och anklagelserna om socialistiskt samröre är bidragande orsaker till hans förvärrade hälsotillstånd. Han drabbas av flera akuta inre blödningar kopplade till sin lungsjukdom och avlider 9 februari 1881.

Vid sin död var han en vida älskad författare och vissa hävdar att det var så många som 100 000 sörjande närvarande vid hans begravning.

På hans gravsten står en inskription från Nya Testamentet:

”Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt.” Jesus, från Johannesevangeliet 12:24

Dostojevskij har fått en rad minnesmärken uppkallade efter sig, inte minst en egen tunnelbanestation i hemstaden S:t Petersburg såväl som i födelsestaden Moskva. I en omröstning blev han utnämnd till den nionde största ryssen genom tiderna.

Många litteraturkritiker håller honom för en av de största och mest framstående psykologerna i litteraturhistorien och han refereras ofta som ursprunget till den ryska symbolismen, existentialismen, expressionismen och inte minst psykoanalysen. Freud lär ha sagt om Bröderna Karamazov att det var den viktigaste romanen som någonsin skrivits.