Julgran och bröllop

Under dessa dagar har jag sett ett bröllop… men nej! Jag vill hellre berätta för er om en julgran. Bröllopet var fint; det behagade mig mycket, men den andra händelsen är ändå bättre. Jag vet inte hur det kom sig, att jag kom att tänka på bröllop, då jag påminde mig julgranen. Det hände nämligen så. För jämt fem år sedan då man på nyårsaftonen inbjöd mig till en barnbal. Den som bjöd in mig, var en inom affärsvärlden välbekant personlighet, som hade sina förbindelser, bekantskaper, intriger, så att man kunde tänka sig, att denna barnbal var en förevändning för föräldrarna att träffas och prata om alla möjliga intressanta saker på ett högst oskyldigt, tillfälligt vis. Jag var en främling, hade inget uppdrag, och därför spenderade jag aftonen tämligen oberoende. Där fanns ytterligare en herre, vilken, som det åtminstone föreföll mig, varken kände familjen eller stod i affärsförbindelse med husets herre, och han hade liksom jag själv kommit liksom inramlande i denna familjefest. Jag tyckte att han var iögonenfallande. En lång, mager man, mycket allvarlig, mycket korrekt klädd. Man kunde se på honom att han inte kände sig hemma mitt i familjeglädjen; när han drog sig tillbaka i ett hörn, så kunde man märka, att han slutade att le, att hans tjocka, svarta ögonbryn drog sig samman. Utom värden kände han inte en själ på balen. På hans beteende kunde man se, hur avskyvärt tråkigt han hade, och ändå höll han tappert ut, så gott eller illa det än gick, för att ända till slutet spela rollen av en glad och lycklig människa. Med tiden fick jag veta, att han var från landsorten och för någon krånglig affär kommit till huvudstaden. Vår värd, som han överlämnat ett rekommendationsbrev, tog inte direkt hand om honom, men hade ändå för artighets skull bjudit in honom till sin barnbal. Kort spelade man inte, cigarrer blev han inte bjuden på, i något samtal hade ingen inlåtit sig med honom, kanske därför att man kände att han var utanför, varför främlingen var tvungen, för att göra något av sina händer, att hela aftonen stryka sig om skägget. Och hans kindskägg var verkligen mycket vackert. Men han strök det så ivrigt, att man, när man kastade en blick på honom, gärna tänkte att först hade kindskägget och sedan, herrn själv, kommit till världen för att stryka det.

Utom denna figur, vilken på sitt sätt deltog i husets herres lycka, tilltalade mig ytterligare en herre, som dock var av annat slag. Det var en personlighet. Han hette Julian Mastakovitsch. Vid första anblicken såg man, att han var en hedersgäst, som stod i samma förhållande till värden, som värden till den herre, som strök sig om kindskägget. Värden och värdinnan slösade på honom en massa älskvärdheter, krusade för honom, gjorde sig till för honom och presenterade gästerna för honom, men han själv presenterades inte för någon. Jag upptäckte en tår i värdens öga, då Julian Mastakovitsch uttalade sig och sade, att han sällan tillbringat sin tid på ett så trevligt sätt. Jag kände mig så betryckt i närvaron av en sådan man, att jag, sedan jag sett mig mätt på barnen, gick in i en liten salong som jag fann tom, och slog mig ned i värdinnans blompaviljong, som intog nästan halva rummet. Barnen hade varit alldeles förvånansvärt söta, och ville trots alla förmaningar av guvernanter och mödrar inte alls likna de fullvuxna. I ett huj hade de plundrat julgranen ända till sista godisbiten och sedan hunnit med att ha sönder hälften av leksakerna, innan de ens visste, för vem varje leksak var avsedd. Särskilt söt fann jag en liten lockig, svartögd pojke, som oavbrutet lade an på mig med sitt lilla trägevär och ville skjuta mig. Den allmänna uppmärksamheten riktade sig dock mot en omkring tolv år gammal flicka, som var vacker som en amorin och dessutom lugn, sansad, blek, med stora, själfulla ögon. Barnen hade på något sätt förolämpat henne, och därför gick hon in i samma salong, där jag för tillfället befann mig, och pysslade med sin docka. Med respekt visade gästerna på en rik brännvinsman, hennes far, och viskande framkastade någon att för hennes brudutstyrsel hade man redan lagt undan trehundratusen rubel. Då jag vid denna anmärkning vände mig om för att titta på gruppen, där detta samtal fördes, träffade min blick Julian Mastakovitsch, som med händerna på ryggen och huvudet lite på sned, lurande lyssnade till det banala pratet. Jag för min del kunde inte nog beundra värdfolkets slughet vid fördelningen av gåvorna. Flickan med de trehundratusen rublerna fick den mest utstyrda dockan. Därefter följde i nedstigande linje gåvor alltefter den lägre rangen av föräldrarna till dessa lyckliga barn. Det sista barnet, en pojke på tio år, mager, liten, fräknig och rödhårig, fick bara en liten bok med berättelser, som handlade om naturens härligheter, om rörande tårar och liknande, utan bilder och till och med utan vinjett. Pojken, son till guvernanten för värdfolkets barn, en fattig änka, var blyg och förskrämd. Han bar en billig, brungul bomullsjacka. När han fått sin lilla bok, gick han länge med trånande blick vid de andra leksakerna; så gärna som han ville leva, ville han leka med de andra barnen, men det vågade han inte. Man såg tydligt att han förstod sitt läge. Jag tycker mycket om att se på barn. Hur fängslande är det inte, när självständigt liv kämpar hos dem och kommer i dagen; jag märkte att de andra barnens leksaker väckte en väldig åtrå hos den rödhårige pojken – han blinkade åt de lekande, började förhandla med dem, en uppblåst stropp som redan hade sin näsduk full med godsaker, gav han sitt äpple och en bar han till och med på ryggen, och detta allt bara för att man inte skulle köra bort honom. Men efter några ögonblick kom en liten fräck slyngel fram till honom och tryckte till honom ordentligt. Han vågade inte gråta. Då kom guvernanten, hans mor, och sade till honom att inte stå i vägen för de andra barnen. Pojken smög sig undan och gick in i samma salong, där flickan var. Hon lät honom sitta bredvid sig, och båda var ivrigt sysselsatta med att pryda den dyrbara dockan.

Jag hade redan suttit i en halvtimme i blompaviljongen och höll på att somna. När jag så med halvt öra lyssnade till samtalet mellan den rödhårige pojken och skönheten med trehundratusenrubelshemgiften, vilket uteslutande rörde sig om dockan, trädde plötsligt Julian Mastakovitsch in i rummet. Han hade utnyttjat en högljudd lek bland barnen för att i hemlighet smyga sig ut ur salen. Från min undangömda plats hade det inte undgått mig, att han en minut tidigare mycket ivrigt underhållit sig med den blivande rika brudens pappa, vars bekantskap han nyss gjort, om fördelarna med en tjänstebefattning framför en annan. Eftertänksam stod han nu och räknade på fingrarna.

”Trehundra ... trehundra”, viskade han. ”Elva ... tolv ... tretton och så vidare. Sexton – fem år! Om vi säger fyra på hundra, 12 gånger 5 – 60, nå på dessa 60 ... tänk att det på fem år går upp till – fyrahundra. Hm, ja … Men till fyrahundra håller han det nog inte, den boven! Han tar nog åtta eller till och med tio på hundra. Nå femhundra, tänk, femhundra tusen minst, det är säkert; nå, mer än det är oviktigt, hm ...!”

Han slutade sina betraktelser, snöt sig och tänkte redan lämna rummet, då ban plötsligt fick syn på flickan och stannade. Mig såg han inte bakom blommorna. Det tycktes mig, som om han darrade av upprördhet, antingen var det beräkningen, som verkade så starkt på honom, eller kanske något annat; han gnuggade sina händer och kunde inte stå stilla. Detta tillstånd stegrade sig dock till det yttersta, när han slutligen förmådde sig att krampaktigt stå stilla och nu kastade en blick av beslutsamhet på den blivande bruden. Han ville gå fram, han såg sig omkring, och sedan, som om han hade haft dåligt samvete, trippade han på tåspetsarna fram till barnet. Han närmade sig henne med ett leende, han böjde sig ner, han kysste henne på huvudet.

Flickan, för vilken angreppet kom alldeles oväntat, skrek till av förskräckelse.

”Vad gör ni här, kära barn?” viskade han, och så såg han sig omkring och klappade den lilla på kinden.

”Vi leker.”

”Ah, med den där?” Julian Mastakovitsch sneglade på pojken.

”Men du, min lilla vän, borde väl gå in i salen”, sade han till honom.

Pojken teg och blickade med stora ögon upp på honom. Åter såg sig Julian Mastakovitsch försiktigt omkring och åter böjde han sig ned till flickan.

”Vad har ni där? En docka, kära barn?” frågade han.

”En docka”, svarade flickan, hon talade lågmält och skyggt, och då rynkade han pannan.

”En docka ... vet ni också, kära barn, av vad dockan är gjord?”

”Vet inte”, sade hon nu ännu lågmäldare och sänkte huvudet.

”Åh, av små lappar, mitt hjärta. – Du pojke, gå in i salen till dina kamrater”, ropade Julian Mastakovitsch och såg strängt på pojken. Men det väckte motstånd hos flickan och pojken och de fattade varandras händer och ville inte släppa varandra.

”Och vet du, varför man skänkt dig denna docka?” frågade Julian Mastakovitsch, i det han alltmer sänkte rösten.

”Vet inte.”

”Eftersom du hela veckan varit ett snällt och lydigt barn.”

Efter denna tirad tycktes Julian Mastakovitsch ha gripits av svindel, hans röst darrade och dämpades ytterligare, då han sade, samtidigt som han tittade sig omkring för att se, om det fanns andra lyssnare än pojken i närheten: ”Och kommer du tycka om mig, kära flicka, när jag kommer på besök till dina föräldrar?”

Då ville han ännu en gång kyssa den kära flickan, men då den rödhårige pojken såg, att flickan var nära att falla i gråt, fattade han ett fastare tag om hennes händer och snyftade högt av medlidande med henne. Då blev Julian Mastakovitsch mycket ond.

”Ut, ut med dig, ut!” skrek han åt den lille. ”Ut i salen till dina kamrater!”

”Inte, det behövs inte, det behövs inte alls. Gå er väg.”, sade flickan. ”Låt honom vara i fred! Låt honom vara!” Nästan gråtande sade hon detta.

Då frasade det i dörren. Julian Mastakovitsch spratt till och rätade upp sin höga person. Men ännu mer förskräckt än Julian Mastakovitsch blev den rödhårige pojken, han släppte flickan och tryckte sig mot väggen – så smög han sig ut ur salongen ut i matsalen. För att inte väcka uppseende och misstanke gick även Julian Mastakovitsch ut i matsalen. Han var röd som en kokt kräfta, och när han i förbigående kastade en blick i spegeln, gjorde han en grimas, som om han skämdes för sig själv. Förmodligen var han förargad över sin hetta och otålighet. Kanske hade, trots hans ställning och viktighet, hans föregående uträkning på fingrarna eggat upp honom och gjort honom girig, så att han beslöt sig för att handla som en pojke, som går bara rakt fram mot sitt föremål, även om hans föremål dock först efter fem år blev ett föremål.

Jag följde den hedersmannen ut i matsalen, och då såg jag ett märkligt skådespel. Julian Mastakovitsch, vars ögon lyste av ilska, sade till den rödhårige pojken, som retirerade allt längre och längre bort från honom och inte visste, vart han skulle vända sig.

”Bort! Vad stryker du runt här för! Ge dig i väg, säger jag! Du snattar frukt här? Ge dig i väg, din odåga, din snorunge!”

Den rädda pojken beslöt sig för ett förtvivlat medel och kröp hastigt under bordet. Ursinnig drog hans förföljare upp sin stora näsduk och beredde sig för att med denna vifta ut barnet från sitt nedhukade läge. Jag måste här anmärka, att Julian Mastakovitsch var något tjock; en välfödd, knubbig man, med en liten rund mage och feta, runda lår. Han svettades och pustade. Slutligen bar han sig nästan åt som en vansinnig; så tydlig var känslan av ovilja i hans ansikte och kanske – vem vet – svartsjuka. Jag skrattade för full hals. Julian Mastakovitsch vände sig om, blev alldeles förvirrad och tycktes för ögonblicket inte alls komma ihåg sin utomordentliga viktighet. Just i detsamma kom värden ut genom motsatta dörren. Pojken kröp fram och borstade av knäna och armbågarna. Julian Mastakovitsch fick bråttom att ta upp näsduken, varav han höll en snibb i handen, till näsan. Något betänksam såg värden på oss alla tre. Men likt en man, som känner livet och alltid finner sig, begagnade han sig genast av tillfället att lägga beslag på denne högt värderade gäst för egen räkning.

”Här är pojken”, sade han pekande på den rödhårige, ”som jag talade med er om; jag hade tagit mig friheten att försöka förmå er att hjälpa honom.”

”Ah”, svarade Julian Mastakovitsch, som inte fullständigt hämtat sig.

”Sonen till mina barns guvernant”, sade värden vidare i bedjande ton, ”en fattig kvinna, änka efter en ärlig tjänsteman; och därför Julian Mastakovitsch, om det är möjligt ...”

”Nej, nej, tyvärr!” ropade Julian Mastakovitsch hastigt. ”Ursäkta, Filip Alexejevitsch, det är omöjligt. Jag har sett mig om, det finns ingen vakans; och skulle det finnas någon, så lurar mer än tio kandidater, som är mer berättigade än han ... Så synd, så synd!”

”Synd!” upprepade värden, ”en så lugn, anspråkslös pojke ...”

Med en grimas ropade Julian Mastakovitsch: ”En högst oartig slyngel, vad jag kan se. – Gå nu, pojke. Vad, står du ännu kvar? Marsch till dina kamrater!”

Han kunde inte längre behärska sig riktigt och sneglade på mig. Jag kunde heller inte behärska mig utan skrattade honom rakt upp i ansiktet. Julian Mastakovitsch vände sig bort från mig och frågade, tämligen tydligt för mig, värden, vem den egendomlige unge mannen var. De tisslade med varandra och lämnade rummet utan att vidare bekymra sig om mig. Jag lade märke till att Julian Mastakovitsch, medan han hörde på värden misstroget skakade på huvudet.

Jag skakade av skratt, sen gick även jag in i salongen. Där såg jag, hur den betydande mannen, omgiven av fäder och mödrar, värd och värdinna, med emfas talade till en dam, för vilken man nyss presenterat honom. Damen höll den flickan i handen, med vilken Julian Mastakovitsch tio minuter förut utspelat scenen i lilla salongen. Han var nu outtröttlig i sitt hänryckta prisande av det söta barnets skönhet, talang, grace och goda uppfostran. Han gjorde sig till för mamman. Mamman hörde andäktigt på och undertryckte tårar av glädje; pappas läppar log. Värden gladde sig åt den allmänna glädjen. För alla gästerna deltog i glädjen, till och med barnens lek avbröts, för att underhållningen inte skulle störas. Hela luften var mättad av vördnad. Efteråt hörde jag sedan, hur den i sitt hjärta skakade mamman till den intressanta flickan i valda ordalag bad Julian Mastakovitsch att skänka henne den alldeles särskilda äran att hedra hennes hus med sin oskattbara närvaro. Med vilken ohöljd förtjusning Julian Mastakovitsch mottog denna inbjudning! Gästerna skingrade sig åt olika håll, som anständigheten fordrade – och vilket lov de uppstämde, den ene överbjudande den andre, över herr brännvinsmannen och frun och den lilla flickan och, i all synnerhet, över Julian Mastakovitsch.

”Är den herrn gift?” frågade jag nästan högt en bekant, som stod bredvid Julian Mastakovitsch.

Julian Mastakovitsch kastade en skarp, forskande blick på mig.

”Nej”, svarade den tillfrågade, häpen över min avsiktliga klumpighet.

För en kort tid sedan gick jag förbi kyrkan. De många människorna och de många vagnarna överraskade mig. Jag hörde talas om ett bröllop. Dagen var mörk och råkall. Jag banade mig väg genom mängden, kom in i kyrkan och såg brudgummen, en liten rund, fetlagd karl, mycket utpyntad. Beskäftigt trippade han hit och dit och ordnade med saker. Snart ljöd ropet att man fört fram bruden. Allteftersom jag trängde mig framåt, såg jag en härlig skönhet, vars vår nyss slagit in. Men så blek och sorgsen, och så förstörd hon såg ut! Ögonen röda, som om hon nyss hade gråtit. Dragen av antik renhet gav hennes skönhet en allvarlig högtidlighet, men de barnsliga, oskuldsfulla dragen lyste av stränghet och majestät. Någonting onämnbart naivt, vacklande ungdomligt låg utbrett över ansiktet och tycktes utan ord be om förskoning.

I min närhet berättades, att hon knappt var sexton år. När jag uppmärksamt tittade på brudgummen, kände jag igen Julian Mastakovitsch, som jag inte sett på fem år. Och när jag nu åter tittar på bruden … Min Gud! Hastigt trängde jag mig ut ur kyrkan. Jag hörde ännu, hur man talade bland människorna, att bruden var rik, hon hade femhundra tusen rubel i hemgift … och så och så mycket i fickpengar ...

Alltså stämmer beräkningen! tänkte jag, arbetande mig igenom massan, och kom ut på gatan.