Julafton

Har ni sett små pojkar vid jultid i bitande köld gå och tigga på gatorna? Nästan somrig är deras klädsel, om halsen har de en gammal trasa, och de vrider sig framför ens fötter och rabblar sin utantill lärda läxa. Även ni fryser och har bråttom att komma hem till det varma rummet, och därför blir ni förargad på tiggarungarna, som springer framför era fötter. Det är så synd om de stackars små ...

Jag skulle vilja berätta för er om en sådan liten pojke; inte en sådan, som man skickar ut för att tigga, för han är fortfarande väldigt liten, bara en sex år, kanske ännu yngre; utan om en sådan, som man säkert inte skulle ha skickat ut ännu på ett eller ett par år. Det var tidigt på morgonen. I ett kallt, fuktigt källarhål vaknade han. Hans lilla jacka var tunn, han darrade av köld; sittande på en lår i en vrå roade han sig med att uttråkat titta på, hur andedräkten flög ur munnen ... Men han var mycket hungrig … och timmarna gick … och han gick tillbaka till britsen, där hans sjuka mamma låg; halmbädden var tunn som en pannkaka, i stället för kudde hade hon något slags bylte under huvudet. Vilket öde hade gjort att hon hamnat här? Sannolikt hade hon kommit med sin pojke från någon annan stad och plötsligt blivit sjuk … Helgdagen är för dörren, därför har de andra källarinvånarna rest sin väg. Endast långt inne i en vrå stönar en åttioårig kvinna, plågad av reumatiska smärtor. Förr i tiden hade hon tjänat någonstans som barnsköterska, nu låg hon ensam döende; hon stånkade och brummade och skällde på pojken, så att han var rädd för att komma nära henne. Vatten att dricka hade han skaffat sig i farstun, men ingenstans kunde han hitta en brödkant; och åter och återigen gick han fram till britsen, som hans mor låg på för att väcka henne. Han blev så ängslig i skymningen, det var nu längesedan det hade börjat skymma; ljus tändes inte. Han trevade på moderns ansikte och undrade över, att hon inte alls rörde på sig och var lika kall som väggen. Så kallt det är här, tänkte han, när hans hand vilade på den dödas axel ... Sen andades han på fingrarna för att värma dem, och när han hittade sin mössa på britsen, trevade han sig sakta ut ur källaren. Han skulle ha gått ut tidigare, men han var rädd för den stora hunden i trappan, som stod och tjöt vid dörren bredvid hela dagen. Nu var inte hunden där längre. Och pojken smög sig ut på gatan.

Gud, vilken stad! Han hade aldrig sett något liknande i hela sitt liv. Natten hade varit så mörk på den platsen han kom ifrån, hela gatan hade bara en lykta. De låga trähusen var tillslutna med fönsterluckor; så fort det nätt och jämt började skymma sågs ingen mer på gatan, alla stängde in sig i sina hus, och endast hundarna samlade sig i hundratal, ja kanske i tusental, tjutande och skällande natten i ända. Men trots detta var där så varmt, och han fick mat. Men här … Gud, om han bara hade en brödkant för att stilla sin hunger med! Vad det surrar och larmar här om vart annat! Alla ljusen och människorna, hästar och vagnar och köld! Ur näsborrarna på de hetsade hästarna stiger andedräkten och fryser i ringlar, hovarna slår mot stenarna genom den lösa snön. Och människorna stöter mot varandra så, och … Gud, vad han vill äta om det så också bara är en liten bit! Och plötsligt gör det så ont i hans små fingrar.

Och åter en gata; ack, så bred! Här blir man säkert nedtrampad. Vad alla skriker, springer, åker … och ljus, så mycket ljus! Vad är detta? Ack, vilken stor glasruta, och bakom glasrutan ett rum! Och i rummet en gran, som räcker ända upp till taket – det är en julgran med många förgyllda pappersblommor och äpplen! Runtomkring julgranen ligger dockor och små hästar. I rummet springer små barn omkring, fina och putsade ... och de skrattar och de leker och äter och dricker. Där dansar en flicka med en pojke – vilken vacker flicka! Musik finns det också, genom glasrutan kan man höra den. Den stackars pojken ser allt detta, förundrar sig och ler. Men nu börjar det göra ont i de små tårna på fötterna, och händerna har blivit alldeles röda, de små fingrarna kan inte böja sig längre och det gör ont när han rör på dem. Då börjar pojken att gråta besviket och springer vidare. Genom en annan glasruta ser han ett annat rum, prytt med julgranar, på bordet ligger kakor av alla de slag, mandelkakor, röda, gula kakor; det sitter fyra eleganta damer vid bordet – och var och en som kommer ger de kakor, och dörren öppnas i ett, från gatan kommer mycket herrskap in! Den lille smyger sig till dörren, öppnar den och går in i rummet. Fy, vad man skriker till honom och vinkar till honom att gå sin väg! En av damerna går hastigt bort till honom, sticker till honom en kopek och öppnar dörren till gatan. Vad rädd pojken blir! Kopparslanten rullar ned på trappsteget; han kan ju inte böja fingrarna för att hålla den fast. Fort, fort springer han sin väg – vart vet han inte själv. Och han springer och springer och blåser sig i händerna. Men vad är det här? Folk står och trängs med varandra; i ett fönster bakom glasrutan är tre små dockor utställda, prydda i små röda och gröna kläder och alldeles som små människor. En liten gammal man sitter på en stol och fäktar med armen, som om han spelade han på en cello; ett par andra står bredvid och spelar på små fioler, nickar i takt med huvudena, ser på varandra, de rör på läpparna, de talar, talar högt, man hör det bara inte genom glasrutan. Den lille tror först att de är levande. Men då han plötsligt får klart för sig, att det är dockor, skrattar han. Aldrig i sitt liv har han sett sådana dockor. Visst är han nära att falla i gråt, men när han tittar på dockorna, blir han glad igen. Plötsligt tycker han att någon bakifrån rycker honom i jackan, och då ser han en stor, elak slyngel bredvid sig, han slår honom på huvudet, rycker av honom mössan och sätter krokben för honom. Han faller omkull. Människorna skriker till. Och då blir han rädd, hoppar upp och springer, springer – vart vet han inte – och kommer in på en främmande gård, där han gömmer sig bakom en vedtrave. Här är det mörkt, tänker han, här kommer man inte hitta mig. Han hukar sig ned och vågar knappt andas av ångest. Plötsligt känns allt lätt, så förunderligt lätt. Det gör inte längre ont i händer och fötter, hans kropp genomträngs av värme, han känner sig varm som en ugn. Och nu ryser han till igen, han har ju somnat in. Vad skönt det är att sova här, ska sitta här en stund och sedan gå till dockorna igen. Och som om han ser dockorna i drömmen, ler den lille. Alldeles som levande. Medan dockorna spelar fiol, tycks det honom, som om hans mamma sjöng en vaggvisa för honom. Mamma, jag sover. – Åh, det är ju så skönt att sova här. – Kom till mig, till julgranen, pojke, säger en ljuv stämma ovanför honom. – Den lille tror att det är hans mor, som ropar honom till sig, men nej – det är det inte. Någon lutar sig ned över honom och omfamnar honom i mörkret. Och vilket ljus strålar inte emot honom! O, vilken julgran! Men nej, det är ingen julgran. Aldrig har han någonsin sett en sådan gran. Allt glänser, allt blixtrar, och runtomkring springer dockor. Men nej, det är små pojkar och flickor i ljusa dräkter, de flyger till honom, kysser honom, tar honom med sig, och han själv flyger ... Hans mor ser på honom och småler glad. Mamma, mamma, åh vad det är skönt här, mamma! Och åter kysser barnen honom, och han berättar för dem om dockorna.