Mannen påminner om en hästhandlare, inget snack om saken.
Kroppen är lika rundnätt och spolformad som de cigarrer han ständigt bolmar på. ”Min vän klubbpresidenten”, säger han och lägger faderligt armen om Benficas högste ledare under en promenad längs stranden. Munlädret är välsmort som de skor som ständigt lämnar lärlingarnas händer borta i klubbhuset.
”Jag vet vem som är er man”, säger Börje Lantz, för det är så han heter, denne Fotbollssveriges självutnämnde förste månglare och mannen som ska föra succétränaren från den lilla gläntan Torsby ut i Den Stora Världen.
Lantz är en inte helt sympatisk person, tycker de flesta. Ja, ska man vara ärlig, så är det få som står ut med den där självgoda, bullriga attityden särskilt länge. Men Börje Lantz har näsa för pengar, det måste även hans fiender erkänna. Vid femtio års ålder är han den selfmade, hemstöpte kapitalisten i ett nötskal:
Född under enkla omständigheter i skånska Tomelilla, en ort som annars bara är känd som kuliss till HasseåTages filmkomedier. Visade tidigt födgeni genom att åka runt och sälja hötorgskonst på slätten. Efter realskolan jobb som journalistvolontär på Norra Skåne i Ystad. Därefter sportjournalist på Kvällsnytt och Aftonbladet.
Det är en yngling med ambitioner, det märks inte minst under fotbolls-VM i Sverige 1958, då den pratglade tjugofemåringen snackar sig rakt in i den brasilianska VM-förläggningen. Sambans söner gillar den orädde skåningen med sin hemgjorda portugisiska; till 99 procent ett ivrigt gestikulerande, kombinerat med högljudda skratt och ryggdunkningar.
När brassarna åker hem, följer Börje Lantz med i kölvattnet för att göra reportage om det brasilianska fotbollsundret. Någon vidare stilist är han kanske inte, men det finns något torpedartat, målmedvetet över hans stil. Överallt tar han sig in och charmar många och skrämmer andra med sin bullrande stil och sina frikostliga krognotor, som någon stackars hemmaredaktör senare ska tvingas attestera.
Han lär sig språket blixtsnabbt. Än snabbare lär han sig hur man gör pengar på fotboll. När brasilianska lag som Fluminense, Flamingo och Vasco da Gama åker på turné till Europa är det Lantz som sköter ruljangsen, fixar flygbiljetter, hotell och ser till att beskärda delar av sedelbuntarna också hamnar i hans egen kavajficka.
Efter tolv år i Rio flyttar han till Portugal, köper villa för en spottstyver i Cascais, en pittoresk fiskeort med idylliska stränder och lång shoppinggata kantad av restauranger. Än så länge är tomter billiga i Cascais, men Börje Lantz tippar alldeles rätt när han ser byns potential som blivande gräddhylla för Lissabons besuttna. Det tar bara tre kvart med bil in till huvudstan på motorvägen ”Marginalen”, som ringlar som en glänsande orm längs kustremsan.
Svennis är Börje Lantz fynd, det är åtminstone så han vill framställa det för Benficas president Fernando Martins: ”Se vad han har gjort med några fotbollsamatörer från Göteborg. Ett geni, en fotbollstänkare av Guds nåde. Med honom vid rodret skulle Benfica åter kunna bli ett världslag!”
Och presidenten nickar tankfullt och säger: ”Du har kanske rätt. Vi har inte vunnit en internationell final sedan 1963. Supportrarna misströstar, sponsorerna sviker. Det är en jättelik chansning, ett vågspel förstås, men…ja, är det inte just chansa vi måste göra nu?”
Benfica är som en gammal trött furste som sett vasallerna ta över hans makt. Det rödvita laget som grundades 1904 har vunnit ligan 27 gånger, portugisiska cupen 17 och Europacupen två. Största stjärnan Eusebio, den väldige, korpsvarte centern från kolonin Moçambique, vankar fortfarande runt i maktens korridorer; han är hjälptränare och har de sista åren sett allt mer desillusionerad ut. Bakom en dörr ägnar städerskorna timmar varje vecka åt att putsa en prissamling som måste vara en av fotbollsvärldens största; ett helt rum fyllt från golv till tak med bucklor, vimplar och plaketter. Många år senare ska Svennis minnas hur han förs in i skattkammaren på sin första rundvandring, bländas av prakten, stryker en svettdroppe ur pannan och försöker lätta upp stämningen med att säga: ”Men har ni verkligen plats för fler pokaler?”
För han nappade förstås.
Benfica högsommaren 1982, solen fräste som en blåslampa i nacken när Estadio da Luz den 28 juni 1982 öppnade sina portar för stadens nye frälsare.
”Svennis har anlänt, medveten om att de stormar han upplevt i Sverige bara är rena vindpustar jämfört med de orkaner som kan börja blåsa i Lissabon om det går dåligt för Benfica”, skrev en tidning och det märktes direkt att detta inte var goa, gemytliga Göteborg.
Var fotbollen runt Ullevi en förtjust passion, så var det här en religion, en industri, ett virus som levde och förökade sig i var mans blodomlopp.
Åtta direktörer hade avgått i protest mot värvningen. Presidenten angreps från alla håll: ”Du har drabbats av sinnesförvirring. En svensk trettiofyraåring! Hur ska han ha auktoritet nog att handskas med storstjärnorna? Det finns ju till och med spelare som är äldre än han!”
”Han ser ut som en mammas pojke”, skrev en tidning utan att förstå hur rätt de faktiskt hade. Redan nu hade Svennis tagit vanan att ringa mamma Ulla i Torsby varje kväll. I bakgrunden kunde han nästan höra Röjdälvens brus och kontrasten till denna heta, intensiva, myllrande bakugn kändes så enorm att det nog var tur att han hade så fullt upp i början, att han knappt hann längta hem.
Svennis hade som vanligt varit noga med att göra sin hemläxa. Det märktes direkt på första träningen, då han överraskade med att tilltala alla spelarna med namn. Det var ingen liten trupp, drygt 40 personer, och alla blev imponerade och glada över att den nye tränaren kunde just deras namn. Förre tränaren Lajos Baroti hade knappt verkat bry sig; fortfarande efter ett halvår kunde han kalla någon ”du där!” och blanda ihop flera av förnamnen. Svennis attityd var helt annorlunda. När tvåårskontraktet var klart hade han omedelbart beställt lagfoton och spelarmatriklar upp till Göteborg. På nätterna pluggade han ansikten och namn på såväl stjärnor som reserver.
Greppet var genialt. I ett enda slag förbyttes de flesta spelarnas kritiska skepsis till avvaktande optimism. Stämningen blev omedelbart varmare, nästan familjär där bland plastkonerna. Dessutom tycktes den nye tränaren vara inne på att alla övningar skulle ske med boll, det fanns inte ett moment där man bara sprang eller slet ont utan att den vita läderkulan samtidigt var med.
Någon hade hört att skandinaviska tränare var uppfostrade med snöpulsning och terränglöpning i lera och dimma. Det hade onekligen sett så ut i Uefacupfinalen. Den där ”Stromberg”, till exempel, verkade ju vara mer älg än människa med sina hiskeliga djupledslöpningar och Conny Karlsson, lagkaptenen, verkade äta småbarn till frukost. Och så kom den här senhor Eriksson och talade sig varm om den sydländska, tekniska fotbollen, den som alla innerst inne älskade mest:
”Jag kan inte lära er att sätta en bicyletas i krysset, det där kan ni mycket bättre än jag. Jag ska försöka hitta en kompromiss mellan den teknik ni redan behärskar och mina egna taktiska idéer.”
Det var en medveten charmoffensiv, inget snack om saken.
Svennis överraskade också med att leende vifta bort alla försök till goda råd från de ivriga hjälptränarna. ”Folk vill berätta, men jag vill inget veta”, säger han efteråt. ”Det var samma sak när jag kom till Göteborg, jag ville undvika att få förutfattade meningar. Jag ville själv upptäcka vilka spelare som var bra.”
Ett yxhugg måste han dock genomföra direkt. Truppen var alldeles för stor och dyr. President Martins menade att ekonomin blödde: ”Elva man måste bort. Det är bara du som kan bestämma vilka.”
Det var en amputation han helst hade velat slippa. De spelare som inte passade in i Blåvitts spel sattes att harva i b-laget, ledsnade och försvann osynligt ut genom diverse bakdörrar. ”Och sådana spelare fanns onekligen, det glömmer man lätt när man talar om lagandan i Blåvitt”, säger Torbjörn Nilsson. Men i Göteborg blev det aldrig några dramatiska uppgörelser, inga uppseendeväckande skilsmässor. Svennis behövde aldrig framstå som den grymme bödeln.
I Benfica var det annorlunda. Där orsakade varje nytt namn på försäljningslistan feta rubriker. Svennis bet ihop. Gick om nätterna igenom spelartruppen i huvudet. Vände och vred på namnen och talangerna. Försökte inse det oundvikliga, att det inte var hans fel att ett antal unga män och familjer rycktes upp med rötterna och gick mot ovissa öden. Beslutsamt skrev han ner sina elva namn. Beslöt att se både dem och den påföljande kritiken i ögonen. Efteråt stod han kvar som en kapten efter stormen och betraktade ett skepp som var revat och länsat, men också verkade mera slimmat, mera lätthanterligt än den klumpiga farkost han först satts att styra.
Sjömansmetaforerna kan tyckas krystade, men detta är Portugal, en gammal stormakt som en gång behärskade världshaven.
Rakt igenom Lissabon går floden Tejo vid vars mynning kung Henrik Sjöfararen byggde sina skepp. Undersåten Bartolomeu Dias var 1487 den första att runda Godahoppsudden och Vasco da Gama fullbordade tio år senare resan till Indien. På 1500-talet kulminerade kapplöpningen med Spanien. ”Nya världen” delades upp och lilla Portugal, stort som Götaland, lade beslag på det rika Brasilien med sina dyrbara kryddor och guldrika berg.
2,5-miljonerhövdade Lissabon räknar inte utan stolthet sina rötter till den mytiske Odysseus. Den vita staden är byggd på sju kullar precis som Rom. Praktavenyer blandas med små dunkla gränder, pittoreska krogar med vitkalkade kyrkor. Som ett pärlband sträcker sig de små uråldriga fiskebyarna mot norr och söder och förvandlas i snabb takt till de rikas semesterparadis med golfbanor och swimmingpooler.
”Det de har, det har de i Lissabon”, sa norrmannen Arve Opsal i en berömd sketch på Chat Noir i Oslo och även om han syftade på hamnkvarterens glädjeflickor, så stämmer det även på det goda livet i form av maten, soltimmarna och det gröna, gnistrande vinet, vinho verde, som snart skulle bli Svennis favoritdryck till de grillade sardinerna, skaldjurstallrikarna, grillspetten, fisksopporna och nationalrätten bacalhau, gjord på torsk.
Landet som skröt om att ha upptäckt världen hade upptäckt en ny tränare.
Tränaren själv upptäckte att det fanns ett annat sätt att leva.
I Göteborg kunde Svennis fortfarande drömma om Torsby, om skidfärder i vintersol och fotbollsmatcher med jackor som målstolpar bland höstkala äppelträd. I det varma, saltstänkta Portugal förvandlades minnesbilderna till igenfrusna bilrutor, snömodd och tröstlös försäsongsträning på leriga grusplaner med andningsluften som ett spöke i det matta strålkastarskenet.
Det var det goda livet som gjorde entré.
Två veckor in i augusti anlände Ann-Christine och sonen Johan, som hunnit bli fyra år. Första tiden bodde familjen hemma hos Börje Lantz i Cascais, men fick från och med oktober tillgång till en möblerad villa med pool i grannskapet. De stortrivdes från första stund. Anki älskade att vandra med barnvagnen längs den långa shoppinggatan. Svennis satt lediga kvällarna vid poolen, smuttade på vinglaset, rökte Marlboro och planerade hur han skulle gräva ut en svensk jordkällare i trädgården för egenhändigt odlad potatis och morötter.
Ofta var Börje Lantz på besök, eller så var Erikssons inbjudna på drinkar och middag. Det är svårt att säga hur relationen egentligen var. Någonstans måste Svennis ha reagerat mot Lantz rikedom och lyx, det fanns saker i det förflutna som borde ha stuckit i ögonen på en gammal socialist från Torsby.
Börje Lantz hade flyttat till Portugal under militärdiktaturen. Han stack inte under stol med att det ekonomiska klimatet passade honom. Hit nådde inte de svenska skattefogdarna. Klassamhället försåg honom med en uppsjö av trädgårdsmästare, husor, chaufförer, vakter och kockar. Deras svältlöner var en förutsättning för hans eget lyxliv.
1974 kom den portugisiska revolutionen och Lantz kände marken bränna under sina välputsade skor. Han återvände hem till Malmö med Bodil, barnen och sitt företag, Lantz Promotion, och fick snabbt en tung post inom Malmö FF. En av de stora och lönsamma delarna av affärsverksamheten var försäljningen av arenareklam i samband med tv-sändningar av fotboll och ishockey. Men Börje Lantz insåg tidigt att han med sina internationella kontakter kunde bli agent för svenska spelare och tränare som ville flytta utomlands. Snart hade han nästan vartenda svenskt proffs i sitt stall. Det var inte för inte som folkhumorn började tala om ”svenska Lantzlaget”.
Börje Lantz skulle med åren få rykte som människohandlare. Han ansågs bra på att ta hand om unga proffskillar. Det fanns något tryggt, faderligt över hans korpulenta uppenbarelse. Cigarren satt som en kinapuff i mungipan när han tryggt lotsade sina adepter in i lejonkulan. ”Jag har gjort mycket för spelarna”, sa han. ”Hjälpt dem till drömkontrakt, och det är jag stolt över. Många har fått en ekonomiskt tryggad framtid.”
Problemen uppstod först efter en tid. Börje Lantz kallades inte Mr Tio Procent utan anledning. Han visste att förse sig av kakan. Den spelare som plötsligt började ställa krav, fick en giftig blick genom cigarrmolnet. Den som började antyda att det fanns klausuler som verkade suddiga, kunde plötsligt behandlas som något grannkatten släpat in från soptunnan.
Expressens blivande kulturchef Maria Schottenius skrev en gång en kritisk artikel om Börje Lantz svindlande affärer. Det blev ett porträtt av en självgod despot som skröt med att hans cigarrer kom direkt från gode vännen Fidel Castro på Kuba och skylde sina vader med svarta sidenstrumpor.
”Jag hade aldrig sett en karl i så eleganta strumpor. Artikeln var säkert inget hyllningstal, men jag lät honom läsa. Allt frid och fröjd. Men sen försvann artikeln bara. Den var borta, borta ur systemet, borta från det redigeringsbord där den legat. Alla hade sett den, men den fanns inte mer. Även min egen kopia var borta.”
För Börje Lantz hade fingrar som trots att de liknande prinskorvar sträckte sig längre än de flesta andras. Svennis visste det; han hade ju själv blivit pekad på, vägd på våg och befunnen vara tillräckligt tung. Om Svennis brydde sig om de ondsinta ryktena, så visade han det inte. ”Ska vi ta en tennismatch?” undrade Lantz när de satt där utanför Villa Tomelilla; den ene den andres kontrast, en mager, ännu blek chaufförsson från Värmland och en rundhyllt, solbränd gudfader från Skåne. Lantz behövde onekligen hålla sittfläsket stången och även om den 16 år yngre Svennis nästan bara behövt en flugsmälla för att spöa sin landsman, så lät han ofta Lantz vinna för att inte riskera dennes goda humör.
Det var kanske fegt, men Sven-Göran Eriksson handlade som alltid taktiskt klokt.
Lantz bodde bara en armlängd bort. Lantz lindade presidenten runt sitt lillfinger. Lantz bjöd på fantastisk mat och ädla drycker. Lantz talade en perfekt portugisiska, medan Svennis själv var beroende av tolken Anders Pause. ”Jag har så mycket att göra att jag inte hinner gå till språklärare”, ursäktade sig Svennis. ”Ännu efter fyra månader hör jag knappt när orden börjar eller slutar och kan knappt säga mer än tack och adjö.”
Men det räckte tydligen, eftersom Benfica plöjde fram som en furie på träningsplanerna. Sju segrar på sju träningsmatcher. 27–5 i målskillnad. Det verkade onekligen lovande, men Svennis mindes att skärselden i Göteborg hade börjat på ungefär samma sätt.
När Benfica klev av bussen för att resa till första seriematchen mot Sporting Ecpinho den 22 augusti 1982 kändes pressen och solgasset som ett spännband över pannan. Utåt sett var Svennis lugn och avslappnad. Innanför kavajen dunkade hjärtat.
Det blev en nagelbitare, en rysare. Ökenhettan hindrade inte 30 000 från att se matchen; det satt ”fripassagerare” uppflugna i lampposter och trädgrenar. Benfica var storebror som alla ville slå. En ytterst ineffektiv storebror dessutom, som sumpade chans efter chans och fick sin svenske coach att se ännu blekare ut än vanligt.
Men 13 minuter före slutet kom äntligen segermålet. Situationen var tilltrasslad. Benficas landslagskapten Humberto stack i princip bara in ett ben i högen, fick träff på en hoppande boll och där satt 1–0. Dödstystnad i trädkronor och stuprännor. På Benficas bänk en tränare som denna afton äntligen kunde vara mer i hatten än på tre månader.
Det där var förstås Börje Lantz idé. Mannen som sällan lät en chans till profit slinka ur sina händer fick en tillverkare av konjak, Macieira, att dra igång en reklamkampanj i Svennis namn. ”O chapéau de Eriksson”, löd annonsen som var införd i Portugals största tidningar inför seriestarten. ”Köp Svennis-hatten. Billig, men prima kvalitet”. Alla trogna Benficafans uppmanades att köpa den löjliga mössan som bar både konjakens namn och Svennis autograf. På badstränderna vräktes den ut gratis från flygplan. Tillverkaren hann knappt med att producera i samma takt som Lantz krängde.
”Företaget hjälper ju till att betala min lön”, ursäktade sig Svennis som insåg att han såg aningen löjlig ut i sin nya huvudbonad. Inom sig visste han att det dessutom snart skulle landa 200 000 kronor i hans egen ficka och den tanken skänkte tröst. ”Och om inte annat skyddar den ju mot hettan.”
För det är onekligen varmt som helvetet i Portugal i augusti. Svennis insåg snabbt att detta knappast gynnade ett lag som satsade på forechecking och ständigt löpande. Därför bad han förbundet att få flytta matcherna till lördagar klockan 22. Det blev nobben, men visade ändå att Svennis inte var rädd att försöka rucka på urgamla idéer. Han visste att Benfica inte gav honom en miljon i årslön för att han skulle följa de rösade lederna. ”Mina principer är inte vanliga i Portugal, men jag tänker slåss för dem”, sa han i intervjuer och såg samtidigt snäll ut. Den goda människan från Torsby var satt att revolutionera och revolution tänkte han göra.
Hur bra är Benfica jämfört med IFK Göteborg?, frågade journalisterna.
”Ni spelar sämre taktiskt, men är bättre målskyttar. När en portugis får chansen sitter ofta bollen direkt.”
Hur många IFK-spelare skulle platsa i ditt nya lag?
”Många. Det fanns ingen svag punkt i IFK.”
Hur ska Benfica spela för att vinna sin första titel på 15 år?
”Som IFK Göteborg; små spelavstånd mellan lagdelarna och glatt anfallsspel.”
Det var inte riktigt de diplomatiska svar man kanske hade väntat sig. Men Svennis hade medvetet valt att agera tuffare än hemma i Sverige. Proffsen tycktes må bra av stora krav. De flesta i alla fall, det fanns några som verkade nervigare än andra. Storstjärnan Alves till exempel, som vägrade att spela om han inte fick bära sina svarta handskar av skinn.
Det var ursprungligen ett löfte till Alves farfar, men hade blivit en fix idé, en vidskepelse. Svennis gjorde inget för att rubba Alves planer, men såg bekymrat hur spelaren inför en match plötsligt verkade osäker och stressad. Alves hade glömt handskarna. De välkända rutinerna hade brutits. En vaktmästare beordrades iväg, hittade gudskelov handskarna och Alves rusade in och spelade sin vanliga bländande fotboll.
Men Svennis hade sett något han inte gillade. Elva spelare sålde han när han kom, nu hade turen kommit till Alves. Presidenten höll på att sätta morgonkaffet i halsen när Svennis begärde att få ersätta spelmotorn med en av sina favoritspelare från IFK Göteborg – slitvargen med älgklivet, mittfältaren som såg ut som en tvillingbror till den hårige Chewbakka i ”Stjärnornas krig” – Glenn Strömberg.
”Han hade ett gott öga till mig”, minns Glenn Strömberg. ”Han saknade min spelartyp, sa han. Men när han berättade att jag skulle ta Alves plats så trodde jag inte mina öron. Alves var ju landslagsman, idol. ’Åh, fan’, tänkte jag. Men hela första året kunde jag inte spela i ligan eftersom förbundet bara tillät en utlänning och jugoslaven Filipovic seglade upp som skyttekung, jag kunde inte gärna peta honom. Ändå kände jag Svennis förtroende. Han åkte ut till b-lagsmatcherna där ute i obygden, i nån byhåla med gasljus där man knappt kunde skilja det ena målet från det andra, till nån grusplan där alla gärna ville sparka ner den där långe blonde svensken. Vi kunde vinna med 10–0 i nån betydelselös match, men Svennis stod ändå där vid sidlinjen.”
Benfica skulle ett decennium senare bli känd som ”svenskklubben” med spelare som Jonas Thern, Stefan Schwarz och Mats Magnusson – ”den lilla vita råttan” som så när vann guldskon 1990 efter att ha gjort näst flest ligamål i Europa, 33. Det var givetvis Svennis, Börje Lantz och Glenn Strömberg som beredde marken, herrarna utgjorde en blågul trojka där var och hade sin egen självklara funktion.
”Men som svensk spelare umgicks man aldrig privat med Svennis”, säger Glenn Strömberg. ”Han höll distansen. Vi kom överens om att börja prata portugisiska med varandra så snart som möjligt. Jag vet inte om jag fick några fördelar för att jag var svensk. Jag tror inte det i alla fall.”
Egentligen ville Svennis ta hela den svenska modellen till Benfica. Han var van vid spelare som deltog i taktiksnacket. Här satt alla stumma som sardiner i burk när han bad dem ha synpunkter.
”I Göteborg kunde han samla en kärntrupp och be om våra synpunkter. ’Ska vi spela högre upp?’ ’Längre ner?’ Han var bra på att få oss att tro att det i själva verket var vi som hade hittat lösningen. Det brukar vara ett bra sätt att övertyga fotbollsspelare…”
Svennis kom från det demokratiska Sverige. Han hade just fått pris som ”Årets idrottsledare” i hård konkurrens med Davis Cup-kaptenen Jonte Sjögren och var noga med att poängtera att hans spelare fattade egna beslut. Tränaren satte upp ramarna, men innanför dem fanns en stor frihet. Glenn Strömberg minns hur utländska journalister kommit till Kamratgården för att göra förhandsreportage inför Hamburgmatchen och chockats av att fyra spelare kom insläntrande en halvtimme för sent.
”Glenn Schiller hade haft rörmokaren hemma, tror jag, Glenn Hysén nån elektriker. Svennis bara nickade välkommen. Han visste att de inte kom sent utan anledning. Att vi tog ansvar, inte slarvade med förberedelserna. Journalisterna bara gapade. De hade aldrig sett ett så slappt ledarskap. Men Svennis visste vad han gjorde.
I Portugal körde han till en början samma stil. Lät det bero. Såg genom fingrarna. Många av spelarna kom för sent. Vi började alltid träna tio, men många kom senare och skyllde på bilköerna. Och det var verkligen problem med köer. Svennis körde själv den där motorvägen varje dag och visste läget. Men presidenten surnade till. Han kallade till sig Svennis: ’Senhor Eriksson, de där spelarna som kommer för sent. När skulle de ha börjat träna egentligen?’ ’Tio.’ ’Och sluta?’ ’Tolv.’ ’Jaha…mmm…det blir 22 timmar till nästa träning. Hur långt har de till planen? 20 minuter? 20 minuter på 22 timmar – då borde de hinna, inte sant?’
Så Svennis lade till en halvtimme av småpyssel i omklädningsrummet och sade åt alla att man för att hinna i fortsättningen måste vara på plats halv tio. Sen gjorde det inte så mycket om nån kom lite sent. Klockan tio var alla definitivt på plats.”
Svennis införde en symbolisk summa på ett antal escudos i böter om någon i fortsättningen kom för sent. Själv föregick han med gott exempel. Eftersom han kände till hur lömsk motorvägen kunde vara, startade han alltid i god tid. Det blev nästan en grej det där bland spelarna, att hålla koll på hur länge tränaren skulle kunna undvika att fastna i köerna.
”Och en dag hände det verkligen. Svennis fastnade i trafiken. Det var en djävulsk kö den här dagen och alla spelarna visste om det. Vi insåg alla att Svennis inte hade den minsta chans att hinna. Det kändes nästan lite skönt på nåt sätt. Men precis innan det utsatta klockslaget så kom han plötsligt springande in i klubbhuset. Kavajen var dyngsur av svett. Pannan blank. Slipsen slokade. Han var andfådd, men nöjd. När han insåg att han inte skulle komma loss ur trafikkaoset, lämnade han helt enkelt bilen och sprang de sista två kilometerna!”
Historien lär fortfarande berättas i Benfica. Jonas Thern säger att han hörde den när han kom som proffs till klubben 1989: ”Svennis som lämnar bilen i kön och springer i kostym och portfölj, det var något man pratade om, skrattade åt.”
Anders Persson, barndomskamraten från hoppbacken, säger att historien också visar hur väl Svennis alltid anpassat sitt ledarskap efter omgivningen. Benfica behövde disciplin – alltså blev han själv den mest disciplinerade av alla.
”I IFK Göteborg kunde han ta mycket råd av spelarna. Han inbjöd dem till samtal. ’Vad gick snett, tycker ni? Har ni idéer på hur vi ska spela nu?’ Ett demokratiskt ledarskap. Han hade säkert blivit en bra gymnastiklärare om han fortsatt på den banan. Har alltid haft en fin förmåga att lyssna in folk. Men hade han gjort så i Benfica så hade han förlorat all auktoritet, det visste han. ’Om jag pratar med dem så sjunker jag’, sa han en gång.”
Och spelarna gillade sin nye ledare, även om ”führern” under den bestämda ytan ibland kunde tyckas lite vek. Eller var det tvärtom, här blev spelarna lätt osäkra, att det snarare fanns något av nordiskt urberg bakom en fasad som oftast verkade bedrägligt vänlig och mjuk?
Senhor Eriksson höjde aldrig rösten, men fick ändå alla att lyssna.
Senhor Eriksson log snett och alla kände att leendet var ämnat just för dem.
Senhor Eriksson gav dem ledigt sista dan på träningslägret och även om ingen i styrelsen någonsin hade hört på maken till dumheter så svarade spelarna med tacksamhet och ännu större lojalitet.
Dessutom fungerade Svennis taktiska maskin utan minsta gnissel. Efter den trevande starten satte Benfica högsta fart och spelade hela hösten en vinnande, effektiv fotboll som förde dem till serietoppen.
Åtminstone på hemmaplan. Borta var man ofta ett annat lag, lite ängsligt och blekt. Spelarna tycktes rädda att spela ut. Laget backade hem. Petade visserligen ofta in 1–0, men lade sig sedan på försvar och var ofta bara en hårsmån från att förlora poäng i matchens sista skälvande minuter.
”Under en bortamatch i Uefacupen mot Betis Sevilla rann sinnet på mig”, berättar Svennis. ”Vi låg under med 0–1, men spelarna verkade rätt nöjda. I pausen skällde jag ut dem. ’Hur ska ni ha det egentligen? Ska ni spela fotboll eller inte?’ En spelare svarade: ’Jamen, det är ju så här man ska spela på bortaplan…’ Jag sa: ’Planen är lika stor här som hemma, gräset är ungefär likadant. Kan ni spela fotboll hemma, måste ni väl kunna spela fotboll här!’”
Benfica vände matchen och vann med 2–1.
”Vi hade brutit en negativ trend. Vi följde upp med många samtal och spelarna blev modigare borta. Självförtroendet växte dramatiskt.”
Det började utveckla sig till rena Svennisfebern nu. En dag råkade han gå för länge på marknaden i Cascais och det blev kaos, närmast upplopp när alla ville komma fram och skaka hand med den store tränaren. Överallt ryggdunkningar. Överallt krogägare som ville bjuda, barn som skickades fram för att be om en autograf och kvinnor som smusslade med telefonnummer.
Svennis log åt de mörkögda skönheterna, men visste att detta var en livsfarlig lek. Hemma på gatan hade just en annan utländsk tränare, engelsmannen Malcolm Allison, fått sparken på grund av sina kvinnoaffärer. Det hjälpte inte att hans Sporting Lissabon bara vann och vann. Otrohet och ledarskap var ingen lyckad kombination. Det var en av de lärdomar han senare skulle glömma.
Först 3 januari sprack Benficas fantastiska ligasvit. Efter 28 matcher utan förlust fick man stryk med 0–1 borta mot ärkerivalen Sporting Lissabon i ett dramatiskt derby. Ändå behöll Benfica serieledningen med fyra poäng. Hemma var sviten obruten ända tills Svennis gamla lag IFK Göteborg kom ner för en vänskapsmatch den 22 mars. ”Det var en del av avtalet när Svennis skrev kontrakt”, minns IFK-ledaren Hasse Karlsson. ”Vi fick inga pengar, men Benfica skulle fixa träningsläger åt oss.” Dan Corneliusson avgjorde det vänskapliga mötet med matchens enda mål.
IFK Göteborg hade fortsatt sitt fantastiska stim även sedan Svennis for, nu med en annan tränare från lilla Torsby. Gunder Bengtsson var gammal kompis till Svennis och hade haft Tord Grip som opponent på tränarutbildningen. Han hade samma grundsyn, strävade mot samma anfallsglada, positiva fotboll. I oktober vann IFK allsvenskan och Svennis ägnade hela natten åt att försöka komma igenom på usla telefonledningar från Madeira till segerfesten. När det inte gick, fick Anki i stället ringa från Lissabon och gratta.
Reportagen denna vår visade en allt mer välklädd Svennis: blankpolerade skor, kostym och matchande skjorta. En fotograf bad honom att lattja med bollen på bilden. Svennis tvekade. Var det verkligen lämpligt? Sen tog han upp den på finskon. Gjorde några duttar. ”Göljade”, som man sa hemma i Torsby.
”Det här jobbet slutar nästan alltid med att man får sparken”, sa han och lät bollen vila under sulan. ”Jag vet det och lever därefter. Här nere är tryggheten sämre, men samtidigt är ärligheten större. Folk säger vad de tycker.”
Dock inte Svennis, tycktes det. Han hade lärt sig att inte gå i polemik med journalister, han visste att han ändå aldrig skulle få sista ordet.
”I Göteborg var jag dum och ringde upp journalister och var förbannad, när de skrev det som inte var sant, eller skrev saker som jag ansåg att de inte begrep. Men det är ju det dummaste man kan göra. Man får ju aldrig sista ordet. Och det blir ju alltid kontroverser i det här jobbet. Nån gång kanske så har jag…Ja, vid några tillfällen i min karriär har jag gått i svaromål. Då har det varit efter matchen och jag har inte kunnat hålla mig. Det var dumt gjort.”
”Han var hygglig och ärlig mot oss”, menar journalisten Rui Dias på sporttidningen Record. ”Och han var populär bland spelarna för att han alltid tog sig tid att förklara allt han gjorde.”
Redan här hade Svennis valt att alltid försöka att sova på saken innan han tog konfrontation med en spelare som han blivit arg på. Inte för att någon gjort ett ödesdigert felpass, Svennis hade varit med länge nog för att veta att ingen slår den med avsikt. ”En spelare är ingen robot. Jag försöker tvärtom att slösa med beröm utan att det blir löjligt. Dessutom: ju fler konflikter som uppstår i omklädningsrummet, desto sämre resultat på plan.” Däremot kunde han bli förbannad om någon visade fel attityd; maskade på träning, gnällde på domaren och sparkade till vattenhinken när han blev utbytt.
”Jag väntar med min kritik för att inte säga nåt dumt. Men allra mest för spelarens skull. Det är ingen idé att ta honom direkt. Det är bättre att han går hem och sover på det. Och förhoppningsvis sover dåligt. När han tänkt igenom det, så är det lättare att prata med honom. Adrenalinet är så högt direkt efter match att hjärnan inte fungerar. Men visst, det ger också mig tid att tänka igenom, att hitta nåt bra att säga, inte bara vara upphetsad och förbannad. Men det är klart, ibland måste du ta tag i problemet direkt.”
Var han någonsin nervös?
Utan tvekan, även om det sällan syntes utanpå. Han rökte flitigt, det hade han gjort i många år. Ett paket röda Marlboro om dan. Inte på bänken, där tuggade han tuggummi i stället. Men hemma, i bilen, efter middagen på altanen. ”Konsumtionen har tyvärr ökat här nere”, sa Svennis och såg skuldmedveten ut. Det var inte bra för flåset och dessutom tyckte han ärligt talat att det såg lite vulgärt och stressat ut. Och stressad var det sista han ville framstå som.
”Men en dag vaknade jag och var hes. Då bestämde jag mig. Sen dess har jag aldrig rökt.”
Svennis hade fått en förbunden i den store Eusebio. Den svarta pärlan hade på senare tid förlorat mycket av sin lyster. Fortfarande gick den väldige mannen och harvade i korridorerna hos den klubb han förde till Europacupsegrar 20 år tidigare. Lojaliteten och minnena hade fått honom att stanna. Hem till Moçambique ville han inte flytta; landet pendlade som alltid mellan översvämningskatastrofer och torka. Det hände att en fotbollsstadion hamnade i vägen för flodvågen och när vattnet sjönk undan låg den röda leran kvar, två meter upp på målstolparna. Eusebio skickade fortfarande pengar till släkten, men visste att hans öde för alltid var sammanlänkat med den gamla kolonialmakten.
Svennis sattes som chef över Eusebio och det gick att ana en viss förlägenhet hos en medioker högerback från division två att plötsligt ge order till mannen som utsågs till Europas bäste fotbollsspelare 1965 och vann VM:s skytteliga 1966.
Men Eusebio trivdes plötsligt. Han blev Svennis högra hand och en av de nio – fyra hjälptränare, två massörer, två läkare och en materialförvaltare – som lydde direkt under den unge svensken. Eusebio hade sett det mesta, men imponerades av nytänkandet och modet.
”Jag hade två erbjudanden om tränarjobb i högsta ligan när senhor Eriksson kom. Han fick mig att stanna. Det ångrar jag inte.”
För 1982–84 blev åren då Benfica skulle återupprätta sitt skamfilade rykte. ”Den svenska revolutionen har gjort underverk!” jublade president Martins när det stod klart att klubben vunnit sin första ligatitel på femton år.
Strax senare vann Benfica även den portugisiska cupen och ystra tidningar skrev: ”Nu är Svennis populärare än landets president!” Vilket som bekant är en lika sliten som felaktig klyscha, ty hur många politiker har någonsin varit ens i närheten av de största fotbollsidolernas popularitet?
Ute i Europa talade man också om det pånyttfödda portugisiska storlaget som plöjt fram ända till Uefacupfinal tack vare meriterande segrar mot lag som Roma och FC Zürich.
Semifinalen borta mot rumänska Craiova blev en déjà vu för Svennis. Det var i den här miljön han lade grunden till IFK:s framgångar; långa, tröstlösa resor bakom järnridån som svetsade samman laget och gjorde dem hårdhudade, tåliga. ”Den mest deprimerande plats jag någonsin sett”, ska han säga senare om den östeuropeiska industristaden, precis som han tyckte att världens vackraste plats var den lilla ön utanför Luanda på Angolas kust, dit Benfica åkte på läger för att träna och njuta.
Craiova var en mardröm på många sätt. Planen var usel, maten gräslig och stadion liknade ett fängelse med sina dystra betongfundament som smutsats av smetig kolrök. Rumänerna spelade som alltid snålt, ofta brutalt, och det var Glenn Strömberg, uppstigen direkt från sjuksängen, som till slut slet sönder deras mittfält med sina långa löpningar och sin hejdlösa vinnarinstinkt.
Matchen slutade 1–1 och det räckte till en finalplats mot Anderlecht. Det blev ingen bra final, belgarna vann första matchen med 1–0 och även om Benfica satte högsta fart från första stund inför 80 000 hemma på Estadio da Luz så förmådde man inte erövra sin första Europatrofé på 21 år. Det blev bara 1–1, men när första besvikelsen lagt sig sade sig alla vara imponerad av en tränare som förmått nå två Uefacupfinaler på två år. Själv slog dock Svennis nya rekord i klädsam blygsamhet: ”Jag har bara haft turen att få två bra lag.”
Till och med Portugals landslag försökte numera spela efter den svenska modellen. Förbundskaptenen Otto Gloria, 60, hade plockat med hela nio spelare från Benfica i sin trupp: ”Jag använder alla de goda sidor som Benfica skaffat sig under Eriksson och anpassar till stor del landslagets taktik efter dem.” Som tack fick Svennis följa med på landskamperna på förbundets bekostnad. Det ansågs till stor del vara hans förtjänst att Portugal tog sig till EM-slutspelet i Frankrike året därefter.
Till den nya säsongen, 1983–84, lovades Svennis en fetare checkbok. ”Köp vem du vill”, sa presidenten. ”Men jag behöver ingen storstjärna”, svarade Svennis. ”De spelare jag vill ha är unga lovande påläggskalvar. Agenter ringer hela tiden och erbjuder mig brassar som de raggat upp på stränderna i Rio. ’Välj vem du vill’, säger de. Men jag föredrar att göra mina fynd på egen hand. Jag har redan sett ut dem jag vill ha, de finns i andra klubbar här i Portugal. De kostar inte så mycket.”
Två decennier senare skulle Arsenals Arsene Wenger bygga sitt guldlag på samma sätt. Köpa ungt och formbart. Nobba redan etablerade stjärnor, som kanske var mera låsta i sina tankar, mindre hungriga. Det kan vara ett uttryck för en egen osäkerhet; en svag chef vill inte ha några starka underhuggare. Men i Svennis fall var det knappast så. Han hade aldrig behövt känna sin auktoritet hotad. Han var inte rädd för kritik. Dessutom hade hans beslut som vanligt flera taktiska fördelar. Spelarna blev trygga för att han tycktes lita på deras kapacitet. Presidenten för att han fått en sparsam coach som inte lät klubbens pengar rinna mellan sina fingrar.
Det skapade dessutom utrymme för coachens eget lönelyft. Presidenten gjorde även klart att han inte tänkte sätta några käppar i hjulen, om senhor Eriksson ville tjäna extra på egna sponsorer. Flera företag stod i kö. Pierre Cardin tyckte att Svennis skulle bära deras kläder, Saab levererade en bil, byggfirman Mercator erbjöd knappast betongblock men däremot kontanter och det var här och nu som Svennis definitivt klev ur sin sista korviga träningsoverall och för alltid slapp leta efter reservdäcket i ett rostigt vrak.
”Mina politiska ideal har jag aldrig lämnat”, säger han tjugo år senare, ”men det är svårare att känna för undersköterskor och sömmerskor, när man själv går till privatläkare och har sin egen skräddare som tar mått hemma i ens eget vardagsrum.”
Idealen satt dessutom inte djupare än att han omedelbart folkbokförde sig i det nya landet. 820707 noterades Sven-Göran Eriksson som utvandrad till Portugal. Sedan dessa har de svenska skattemyndigheterna inte sett ett öre av hans inkomster. Den enda svenska fastighet som kan kopplas till Svennis är ett fritidshus i Åmål, Forsbacka 1:15, som han och Anki köpte 1985. Det äger hon numera.
Det var i Portugal Svennis blev miljonär. Han tjänade minst tre miljoner på sina nya sponsoravtal. Meterhöga affischer med hans eget ansikte mötte honom i varje gathörn. När Expressens Lasse Bexbo – nu fullkomligt förlåten och till och med inbjuden till hemmet i Cascais – hälsade på i klubbhuset, hade Svennis just fått checken med månadens segerpremier.
”Oj, det blev visst mycket”, flinade han glatt och gömde den raskt undan fotografens kamera.
Tidningens besök resulterade i en hel veckas dagbok. Bexbo spökskrev och Svennis gläntade inte ovilligt på dörren till sitt nya liv:
Söndag: Samling på president Martins eget hotell Altis, där bland annat Glenn Strömberg bor. Fika och kort genomgång av kvällens motståndare Braga. Tillbaka i villan vid 14-tiden för en kvart i solen. Hyllningar från 50 000 när Benfica gör en magnifik urladdning och vinner med 6–0. Dusch hemma och sedan på med kostymen igen för att se en ligamatch med Benficas basketlag. Supé hemma hos familjen Lantz.
Måndag: Vilodag. Svennis skjutsar sonen Johan till svenska skolan. Anki har redan åkt i förväg till sin skola, där hon jobbar som mellanstadielärare. Efter frukost upp i skogen för kantarellplockning (!). Tennis mot Börje Lantz och därefter snabbdopp i poolen. Lunch på en fiskrestaurang i hamnen. Hämtning av Johan på skolan. Telefonsamtal till Glenn Strömberg, som inte svarar. Om aftonen vandring längs stranden medan solen dalar. Sömn i tio timmar – det blir dåligt med den varan under de hektiska helgerna.
Tisdag: Svennis visar runt i klubbhuset med sina tre rum, swimmingpool och 10 000 bucklor. Innan träningen bjuder backen och nyblivne pappan Pietra på champagne och tårta i omklädningsrummet. Det är sed att tränaren håller tal och Svennis kämpar med sin stapplande portugisiska. Därefter ut för att godkänna gräset. ”Det är så här nere, tränaren måste säga att klippningen är okej. Men jag vet ju inget om sådant. Det var ju pappa som var materialare på Björnevi, inte jag. Men jag brukar nicka och säga att det ser bra ut.”
Och så vidare…
Vad Lasse Bexbo också tyckte sig ana var en spricka i äktenskapet med Anki. Det fanns små, små signaler som tydde på att kärleken börjat flagna betänkligt. Bexbo skrev ingenting, men såg och noterade:
”Jag slogs av känslokylan i huset. Johan kom hem från skolan och det var inget hjärtligt välkomnande. Anki verkade inte vilja ha oss där. Det kanske bara var så hon agerade mot journalister, men det kändes som om det var värre än så. Svennis var alltid vänlig, men jag tror det hade börjat knaka i relationen redan då.”
Äktenskapet mellan Svennis och fotboll gick desto bättre. Den följande säsongen visade sig bli en blåkopia av den första. Benfica vann och vann och Svennis ökade i makt och popularitet. Det enda som störde president Martins slummer var alla rykten om att hans guldkalv lockades med nya, ännu fetare kontrakt. Tyska Kaiserslauten hade gett ett anbud i smyg, ryktades det. Spanska storklubbarna Barcelona och Real Madrid likaså.
”Har du förhandlat med någon av dem?” frågade oroliga journalister.
”Nej”, svarade Svennis.
”Och om du hade gjort det – hade du då berättat det?”
”Nej”, svarade Svennis och skrattade gott åt den klyftiga frågan.
På våren dök plötsligt en ny svensk upp på Benficas träning. Torbjörn Nilsson, trollgubben från IFK, var nere för att titta närmare på ett kontrakt som Benfica erbjöd. Det var guldkantat, verkade omöjligt att säga nej till. Men Torbjörn tvekade. ”Det är nog de gamla nerverna”, sa lagkompisarna i Blåvitt. ”Han har misslyckats som proffs en gång, nu törs han inte ta en ny chans.”
Så kan det ha varit. Svennis själv skakade på huvudet och sa till media: ”Ärligt talat vet jag inte varför Torbjörn tackar nej. Pengarna var enorma kan jag avslöja.”
Men Torbjörn Nilsson må ha varit klen i psyket, men det innebar kanske också att han ägde känsligare känselspröt än de flesta andra. Förmodligen anade han att någonting inte stod rätt till. Svennis verkade lite mer disträ än vanligt. Hade ofta tankarna på andra håll.
25 mars ropade läktarhögtalarna ut att senhor Sven-Göran Eriksson skrivit nytt kontrakt med klubben. 50 000 jublade och gav en spontan, lättad applåd som varade i nästan en minut. På bänken reste Svennis sig och bugade leende.
Men det var bara ett spel för gallerierna. Svennis hade noga sett till att det nya kontraktet innehöll en klausul som tillät honom att bryta det om någon serverade honom ett bättre anbud.
Roma ringde i slutet av april. Svennis rådgjorde först med Anki, sedan gick han till president Martins och berättade. Det nya avtalet med Benfica var än så länge bara muntligt. Svennis hade agerat som en van pokerspelare. Presidenten försökte i tid och otid sticka fram papperen för en signatur, men Svennis bara log och sa: ”Vi väntar lite. Det är ingen brådska, eller hur?” Nu såg Martins plötsligt trött ut. Lade tungt handflatorna på sitt stora mahognyskrivbord. Suckade och sa: ”Jag ser att du har bestämt dig. Men jag ber dig att ännu inte säga något till media. Vi är inte i slutspurten av ligan. Det skulle förstöra allting.”
Och Svennis svarade: ”Självklart. Det vore ett stort misstag. Jag säger ingenting förrän ligan är över.”
Det var ett gentlemens agreement och Svennis skötte sin del av avtalet på bästa sätt. Visserligen åkte Benfica ut i cupens kvartsfinal mot värsta konkurrenten Sporting Lissabon när Glenn Strömberg gick skadad med svullen fotknöl. Men å andra sidan var det just i fiendens kula Benfica den 6 maj säkrade sin andra ligatitel på två år genom att kämpa till sig 1–1.
Det var extra skickligt gjort med tanke på att mästarna hela säsongen dragits med skador. Båda landslagsbackarna Humberto och Veloso var borta från spel och jugoslaven Filipovic drogs med ideliga skavanker som hindrat honom från att spela ut hela sitt register.
När Svennis två månader senare anonym slinker in på läktaren under finalen i Europacupen mellan Roma och Liverpool, det Liverpool som slagit ut hans eget Benfica i kvartsfinalen, får ryktet om att Eriksson ska flytta österut ny näring.
Först är det ingen som upptäcker honom. Sedan sprider sig namnet som en löpeld mellan sektionerna. Snart skanderar tusentals Romafans: ”Eriksson, Eriksson!” När han lämnar arenan efter matchen måste sju civilklädda poliser eskortera honom till taxin.
I juni är allting klart. Kontraktet är skrivet. Svennis packar ihop sitt portugisiska bohag.
Framförallt spelar han sin sista tennismatch mot Börje Lantz. Det känns som om avståndet mellan dem har ökat på sistone. Svennis har alltid varit lojal mot dem som hjälpt honom och han vet att det var Lantz som öppnade dörren mot Europa. Samtidigt har kan känt att samvaron inte alltid varit sund. Lantz faiblesse för det luxuösa har han lärt sig att dela, liksom hans bord, bassäng och tennisbana. Däremot har han fått det allt svårare med Lantz ideliga snack om att Portugal var bättre under diktaturen, hästhandlarattityden, bristen på skrupler och synen på spelare och tjänstefolk som bättre boskap.
De skils artigt som vänner, men nu är rollerna ombytta. Nu är det Svennis som är kungen av Lissabon. Börje Lantz har haft sina bästa år. När Svennis återvänder tio år senare ska Lantz rykte vara skamfilat och solkigt. Ingen vill befatta sig med skåningen, än mindre köpa spelare som han förmedlar. 1989 har Jonas Thern kommit till klubben och fortfarande efter fyra år är den ekonomiska uppgörelsen en stinkande kökkenmödding av brutna löften och försvunna pengar.
Lantz anklagas för att lagt en stor del av köpesumman i egen ficka, 200 000 dollar som ursprungligen var ämnade för Thern. Benficas revisorer slår i pärmarna och finner mystiska klausuler, men däremot inte de papper som borde ha funnits där. Fortfarande 1993 förmår svallvågorna från skandalen att spola bort Benficas president Jorge de Brito från sin tron. Det var han som hade förhandlat med Lantz och hans huvud som måste rulla.
För hågade journalister ger Jorge de Brito audiens i sin pompösa villa i badorten Cascais. Under tavlorna av Goya och Miró berättar han sedan om hur han blivit ekonomiskt utnyttjad av Börje Lantz:
”Originalkontraktet skrevs på 1,3 miljoner dollar. Så småningom, alltför sent, förstod jag att ett nytt kontrakt upprättats på 900 000 dollar. Mina personliga pengar manipulerades bort av Börje Lantz. Vi betalade i god tro, i tron att pengarna hamnade hos Malmö FF. Men visst var det underligt att vissa summor skulle sättas in i Schweiz. Jag har satsat fem miljoner dollar direkt ur egen ficka, från egna konton, och gått in som garant för ytterligare sex miljoner dollar. Lantz är inte längre min vän och inte heller spelarnas vän. Spelarna har framfört kritik mot Lantz till mig och mig veterligt har Lantz numera förlorat de flesta av sina spelare.”
En person hade varnat honom för affären, påstår Jorge de Brito.
Namnet dyker plötsligt upp i den bittre mannens berättelse och han förstår inte själv att han plötsligt talar om någon med bättre förhandsinformation om Svennis ”vänner” än portugisen kan ana: Tord Grip.
”Jag minns att Malmö FF:s klubbdirektör, hans namn var Tord Grip, under ett av mina besök i Sverige kom fram till mig med en dossier, en bunt handlingar, under armen, och försökte bevisa för mig att de jag gjorde affärer med inte var seriösa. Jag ångrar av hela mitt hjärta att jag inte trodde honom.”
Lasse Bexbo, journalisten som besökte Svennis i Cascais, säger: ”Det blev med tiden kyligt mellan Svennis och Börje Lantz. Svennis var diplomat, han visste att han levde med Lantz på en armlängds avstånd och ville inte bråka. Det var Lantz som hade fixat jobbet i Benfica och Svennis var inte den som glömde den som en gång hjälpt honom. Men jag vet att de hade allt mindre kontakt. Svennis ville ha så lite som möjligt med Lantz att göra.”
Sista åren tillbringade Börje Lantz i Brasilien. Den 24 september 1999 avled han 67 år gammal på ett privatsjukhus i Rio de Janeiro, där han var hedersmedborgare.
Svennis glömde honom aldrig. Men det var med lättnad han sade nej till tennismatcherna och drinkarna i solen, vädrade cigarröken ur kavajen och steg ombord på flygplanet till Rom.
”Hur reagerade Benfica när du for?” frågade en journalist.
”Vi skildes som vänner”, svarade Svennis. ”Men det är klart, det var nog inga kramar på flygplatsen…”