På en prispall bland Barcelonas spelare står en av hemligheterna bakom Lazios framgångar.
En flint blänker i solen, ett ögonpar glittrar spjuveraktigt när Attilio Lombardo stegar fram bland de blåröda för att ta emot en medalj. En bit därifrån står hans riktiga lagkamrater och fnissar, säger ”men han kan väl inte göra det, nu måste han väl ge sig ändå”.
Attilio Lombardo får ofta sina lagkamrater att skratta – det är en av anledningarna till att han köpts till Lazio. Den här sommarkvällen har Lazio precis förlorat mot Barcelona i en träningsturnering.
De många på läktarna ser först inte vad Lombardo gör när prisutdelningen inleds. När Barcelonas spelare tågar fram mot prispodiet lösgör sig plötsligt Lombardo från Lazioklungan och smiter kvickt in i det blåröda ledet. De av Barcelonas spelare som ser honom tycker bara att det är roligt – alla gillar Lombardo, och någon slänger till honom sin träningsoverallsjacka.
Svennis ser hur hans favoritspelare går med motståndarlaget upp på podiet och glatt leende väntar på ”sitt” pris. När Barcelonas spelare får pokalen skyndar de sig att räcka över den till Lombardo som kysser den innan han höjer den över sitt huvud. En gest som får spelarna i båda lagen att nästan knäcka sig av skratt. Nu börjar också de mer observanta delarna av publiken skratta när de på stadions storbildsskärm känner igen Lombardo i Barcagänget. Barcelonas spelare hissar Lombardo som sedan springer med på ärevarvet till jubel.
Ingen arrangör märker något och den gamle glädjespridaren Lombardo får behålla sin guldmedalj. Kanske har han också förtjänat den. För det finns få som Lombardo. En som tidigt förstod det var Svennis. För Sergio Cragnotti tog det längre tid att förstå. Det kostade honom en miljon.
Likt Odens korpar Hugin och Munin, fast ståtligare och grymmare, vaktar örnarna vid Formellos stora entré. Därifrån leder marmorbelagda korridorer in i kungariket Lazio. Det är ett rike som styrs av mannen med lika skarp profil och brinnande blick som klubbens örnsymbol; Sergio Cragnotti, Lazios ägare och president.
Cragnotti är Romsonen som växte upp i stadsdelen Porta Metronia och av brodern Giovanni lärde sig att älska Lazio. Den lille pojken med ljusblå halsduk blev en selfmade miljardär och kunde till sist köpa sina drömmars lag. Cragnotti lade grunden till sitt imperium under sjuttiotalets första år då han arbetade i Brasilien. Sydamerika är fortfarande en av de viktigaste marknaderna för Cragnottis affärer och han tillbringar mycket tid där. Han fortsatte sitt framgångståg under åttiotalet, då med Frankrike som bas. Senare bildade han Cragnotti&Partners, ett företag med många grenar och dotterbolag, bland annat affärsbanken Cragnotti & Partners Capital Investment. Hans livsmedelsimperium Cirio, som bland annat gör tomatsås, är det mest omskrivna. Men det är bara en av många strängar på den mäktige Cragnottis lyra.
Likt Silvio Berlusconi lyckas han med allt han tar sig för och likt Berlusconi är han känd för att inte sky några medel för att nå dit han vill. Han är känslig för kritik och har låtit slänga ut misshagliga journalister från Formello, som när La Gazzetta dello Sport i april 2002 skrev att Lazio inte betalade ut spelarnas löner och reportern Stefano Cieri avvisades från anläggningen – på order direkt från Cragnotti. I sin dotter Elisabetta, vd, och sonen Massimo, general manager, har presidenten skaffat sig lojala medarbetare. Lazio har blivit en familjeangelägenhet, precis som Juventus är för mäktiga Fiatfamiljen Agnelli.
År 1991 köpte Sergio Cragnotti SS Lazio av bröderna Calleri. Lazio var då ett lag som på 91 år bara hade vunnit två titlar: italienska cupen 1958 och italienska ligan 1974. Under åttiotalet hade Lazio tragglat i ligans botten och även under några år i serie B.
Sergio Cragnotti hade inte köpt sitt älsklingslag för skojs skull; han ville göra Lazio till världens bästa lag. Han var beredd att satsa stora pengar och med samma effektivitet som i sina andra affärer satte han igång med sitt projekt. Under åren 1992–97 köpte Cragnotti in en mängd spelare som Paul Gascoigne, Beppe Signori, Diego Fuser, Pavel Nedved, Matias Almeyda och Alen Boksic. Laget klättrade uppåt i seriesystemet och medan spelarna presterade allt bättre på plan satt Cragnotti med ritningar över det nya Formello.
Den gamla travbanan Formello är i dag en av världens modernaste och mest luxuösa klubbanläggningar. Smaragdgröna gräsmattor brer ut sig i det oändliga; planerna är lika många som välskötta – 35 personer är heltidsanställda på Formello. Här finns tennisbanor, inomhuspool och utomhuspool. Under marken ligger omklädningsrummen. Där hänger spelarnas ljusblå badrockar på parad och matchar väggarnas kakel. Skorna står välputsade under bänkarna som är belamrade av högar med beundrarbrev. Intill ligger massagerummen och den stora styrketräningssalen. Där kan man se Giuseppe Favalli kämpa med armmusklerna i en monstermaskin medan Alessandro Nesta ligger i linne och Laziokalsonger och får massage. Diego Simeone är annars den som aldrig missar en massage och Sinisa Mihajlovic kan komma två timmar före träning för att få en omgång av Doriano Ruggiero eller någon av de andra massörerna.
Svennis tränade ofta på gymmet innan han gick till sitt kontorsrum intill omklädningsrummet, ”Misters rum”, för telefon- och pappersarbete. Ovan jord leder en pinjeträdskantad väg till det som var Svennis andra hem under hans tid i Lazio: matsalen där han åt med spelarna. Cragnottis Club House. Baren och biljardrummet. Vardagsrummet där Svennis och spelarna kvällen före hemmamatch alltid tittade på omgångens kvällsmatch på tv. Hans Laziodesignade sovrum med blårandigt överkast, blått nattduksbord, blått tv-bord och blå ramar runt tavlorna.
Svennis hade sitt eget rum och vid bortamatcher har alla egna hotellrum.
På Formello bor spelarna däremot två och två. De får i den mån det är möjligt välja vem de vill bo med och ofta blir det att landsmännen sover ihop: Crespo delar rum med Lopez, Mihajlovic med Stankovic. De kan sova tryggt – hela anläggningen omges av tjocka murar och låsta, välbevakade grindar.
Formello blev just det storverk Cragnotti tänkt sig, en anläggning som fyller sitt ändamål – för laget och för varumärket Lazio.
Sedan laget börsintroducerats kräver varumärket ständig vård.
Cragnotti var den som såg till att Lazio blev det första italienska lag som kom in på börsen – före Milan, Inter och Juventus, de rika och välorganiserade klubbarna i norr. Han omvandlade Lazio från bottenlag till börsnoterat topplag. Men han klarade det inte ensam, det var först när Svennis anlände som segrarna kom.
Sergio Cragnotti och Svennis hade från dag ett samma mål: att vinna. Cragnotti ville ha utdelning på sina investeringar och Svennis ville äntligen bli en vinnare även i Italien. Lazio hade blivit fyra föregående säsong, nu var målet förstaplatsen.
Den Svennis som återvände till Rom för att träna Lazio var en annan man än den som kommit dit 1984. Han var tretton år och tusen erfarenheter äldre. Hans portfölj med spelsystemen var för länge sedan undanstoppad. Borta var ”il professorino”, den lille professorn. Nu var han bara ”Mister” – en mister som insett att de enskilda spelarna var viktigare än spelsystemen och att allra viktigast var stämningen i laget. Under Cragnottis ledning hade pengarna och organisationen kommit till Lazio. Svennis tillförde hjärtat.
Vem man än frågar om den främsta anledningen till Svennis framgång blir svaret detsamma. Storspelaren och tränarkollegan Roberto Mancini, Laziojournalisterna eller en supporter på gatan, alla säger de samma sak: ”lo spogliatoio”, omklädningsrummet. Ett typiskt italienskt uttryck som täcker in stämningen i laget, atmosfären, lugnet bland spelarna.
Svennis tog med Roberto Mancini från Sampdoria för att han var en superb spelare, men också för att han var en lysande ledare. Svennis visste att Mancini kunde vända matcher på egen hand och vara både ordningsman och stämningsspridare i omklädningsrummet.
Sergio Cragnotti var dock inte pigg på att köpa den då 33-årige Mancini, han var rädd att Mancini bara skulle se flytten till Lazio som ett välbetalt och behagligt slut på sin karriär.
”Jag fick verkligen slåss för att få Mancini”, säger Svennis.
Han gick segrande ur kampen och Roberto Mancini blev just så viktig för Lazio som Svennis förutspått. Mancini själv tycker att Svennis är en mästare på att plocka rätt spelare och skapa laganda bland storstjärnor:
”Hans styrka är att han kan fotboll, att han kan spelarna, men kanske ännu mer att han kan hantera folk – både spelare och styrelser. Han kan verkligen handskas med alla typer av personer.”
Corriere dello Sports Stefano Chioffi, som i femton år bevakat Lazio, är av samma åsikt som Mancini:
”Lazio har många stjärnor och det är en svår konst att ena dem. Efter Erikssons avfärd har lagandan blivit sämre igen. Han var mer vän med spelarna och fick dem att ta eget ansvar. Med sin smarthet fick han laget att bli en grupp.”
Svennis säger att han med åren allt mer insett stämningens betydelse för framgång:
”Det här med atmosfär blir bara viktigare och viktigare. Någonting som bara växer, på grund av den oerhörda press som är på fotbollsspelare i dag, att de tjänar oerhört mycket pengar. Att ha bra stämning i truppen är viktigast. Har du inte det, så kan du glömma allt annat. Då går det åt helvete, förr eller senare.”
En spelare som stundtals var lika dålig för stämningen som han var bra på planen var Giuseppe Signori. Han var den stora stjärnan i Lazio och fansens kelgris. Liten till växten, stor på planen och ännu större i käften. Han var gnällig och dessutom en av de som omhuldade den otursmyt som fanns kring Lazio, en myt som sa att Lazio var ett lag som inte kunde vinna. Svennis ansåg att den negativa attityden var den främsta anledningen till att Lazio inte vann och att den måste arbetas bort. Efter en av Svennis första matcher i Lazio, en träningsmatch, var laget på väg hem i buss. När bussen brakade ihop mitt ute i ingenstans var Signori en av dem som direkt började med klagovisan ”det här är typiskt Lazio, sånt här händer bara oss”.
När Lazio inledde ligan bra sa Signori och några av de andra äldre spelarna att det aldrig skulle hålla.
”De sa ’ja, ja det går bra än så länge, men vänta till jul, då går det som vanligt igen’. Det där var oerhört jobbigt att höra, det gick inte att lyssna på, så vad jag gjorde var att sälja iväg de gnälliga spelarna”, berättade Svennis senare.
Innan han fick Signori såld hade han honom oftast på bänken. Svennis lät hellre Roberto Mancini och Pierluigi Casiraghi bilda anfallspar och Signori blev rasande. Det blev upprivande scener i omklädningsrummet, debatt dagarna i ända på de lokala radiostationerna och på läktarna stormade många av Lazios fans. Svennis visste dock att han hade stöd hos både Sergio Cragnotti och Dino Zoff, den gamle landslagsmålvakten och tränaren som mellan 1995 och 1998 var klubbens president. Före säsongsstarten hade Cragnotti och Zoff samlat alla spelarna och gett dem beskedet: ”Mister Eriksson bestämmer allt. Den som inte gillar det kan byta klubb.” Det gav Svennis den arbetsro han behövde.
Mitt under en match, mot Rapid Wien i Uefacupen, tappade Signori slutligen besinningen. Han lämnade bänken och gick skrikande ut i omklädningsrummet där han hämtade sina saker. Därmed var sagan Signori slut i Lazio; han såldes till Sampdoria. Svennis fick mycket kritik i medierna och det blev inte bättre av att Lazio hade en period av halvknackigt spel. Många menade att det varit fel att inte behålla en spelare som Signori.
En ruggig eftermiddag i november när det redan börjat skymma skulle Svennis lämna Formello. Utanför anläggningens murar stod en grupp ”ultras”, de mest fanatiska och våldsbenägna av Lazios supportrar. De väntade på Svennis för att visa honom sitt missnöje med behandlingen av Signori. Vakterna vid stora grinden var oroliga:
”Det är bättre att ni kör ut genom någon av de andra ingångarna, Mister Eriksson. Det är säkrare.”
Svennis svarade bara, lugn som alltid:
”Jag kör alltid här och jag tänker inte ändra på mina vanor.”
Volvon fick några rejäla sparkar och slag, men Svennis vann i respekt.
Andretränaren Luciano Spinosi säger att händelsen är ett typiskt exempel på Svennis karaktär:
”Han har sina principer och lever upp till dem. Ingen kan få honom att överge sina ideal. Samtidigt som han har den styrkan inombords är han aldrig överlägsen. Det gör tvärtom att han kan hålla en låg profil, han vet vem han är utan att skryta eller behöva ha allt ljus på sig. När jag jobbade med honom fick han mig ofta att känna mig som jag var huvudtränaren, han har det sättet. Han får alla att känna sig betydelsefulla.”
Den 5 februari 1998 fyllde Svennis femtio år och firade med träning på dagen och fest på kvällen. På träningen kommenterade han uppgifterna om att chilenaren Marcelo Salas skulle till Lazio:
”Det är en glad nyhet om det är så, men jag tror knappast att Cragnotti tänkte på mig, Salas är kanske en lite väl dyr födelsedagspresent…”
Svennis bästa present hade han hur som helst redan fått: lagets framgångar. Lazio storspelade i ligan och hade avancerat både i italienska cupen och Uefacupen. Chansen att vinna allt och ta hem ”trippeln” hägrade. Lazio spelade 24 matcher i rad utan förlust och alla sjöng Svennis lovsång. Själv sjöng han Mors lilla Olle.
Skrockfulle Svennis hade före jul blivit inbjuden till privatkanalen Lazio Radio. I den lilla studion som är en orgie i blåvitt och tapetserad med Laziobilder bjöds han först ett glas rosabubblande Bracchetto. Sedan fick han ta på sig lurarna och ta plats inne hos programledaren som övertalade Svennis att sjunga en svensk sång. Svennis, som inte blivit en bättre sångare sedan han fick betyget Ba– i sång och musik i folkskolan, våndades.
”Den enda jag kunde utantill var ju ’Mors lilla Olle’. De hade väldigt roligt när jag sjöng. Så blev det så att jag skulle komma och sjunga så länge vi fortsatte att vinna. Och varje gång skulle jag sjunga en vers till.”
Svennis fick ringa hem till mamma Ulla och få de andra verserna som han inte kunde utantill. Han blev sedan stående gäst på radiokanalen, sjöng sin visa och drack sin Bracchetto. Lazio vann och vann och romarna fick vecka ut och vecka in det tvivelaktiga nöjet att höra Svennis sjunga ”brummelibrum, vem lufsar där”.
Den 5 april var sången förgäves, segersviten sprack. Lazio förlorade hemma med 0–1 mot Juventus och missade chansen att ta in viktiga poäng. Svennis hade före matchen pratat extra länge med Alessandro Nesta som skulle punktmarkera Juventus Filippo Inzaghi. Men Nesta tappade sin markering på en hörna och måltjuven ”Pippo” kunde nicka in bollen. När Lazio veckan därpå bara fick 1–1 mot Brescia var det sju poäng upp till Juventus och möjligheten att vinna ligan fick ses som borta. Lazio slutade till sist på en sjundeplats i ligan.
Alessandro Nesta anklagade sig själv för missen mot Juventus, men Svennis samtal med honom fick den unge backen att må bättre. Mellan Svennis och Nesta finns ett starkt band och under Svennis ledning växte Nesta både som spelare och människa. Nesta rankas som en av världens bästa försvarare och blev rekordung lagkapten och ledargestalt, men han kan ibland falla igenom. I derbyt mot Roma 2002 som Lazio förlorade med 1–5 blev han för nervös, var inblandad i tre baklängesmål och blev utbytt i paus. Svennis visste som ingen annan hur han skulle få Nesta lugn och i perfekt balans. När Nesta under en period hade personliga problem var det Svennis som hjälpte honom.
”Eriksson var en annorlunda tränare, med en annan stil och ett annat temperament. Han litade på mig, han tog ett steg tillbaka och gav mig frihet att själv göra det rätta. Du kunde komma till honom med dina problem. Han har hjälpt mig och betytt mycket för mig”, säger Nesta.
Han skulle snart få sin revansch för missen mot Juventus.
Lazio hade gått till final både i italienska ligan och i Uefacupen.
1958 hade Lazio vunnit italienska cupen. Nu, 40 år senare, under Svennis första år som tränare, fanns äntligen chansen att vinna igen. Den 29 april gick den andra finalmatchen mot Milan, hemma på Olympiastadion. Milan hade vunnit det första mötet med 1–0. När Milan tog ledningen i returmatchen var Lazio tvunget att göra tre mål för att vinna. Många kände att det var kört, men inte Svennis. Han var fast besluten att vinna och efteråt stod det klart att Svennis taktik och strategiska byten spelat en avgörande roll. Svennis satte in arbetshästen Gottardi som först kvitterade till 1–1 och sedan ordnade den straff som Jugovic kunde göra 2–1 på. Men det var Alessandro Nesta som gjorde det avgörande 3–1-målet och blev matchjälte. Lazio hade gjort tre mål på nio minuter och vunnit italienska cupen. En överlycklig Nesta kastade sig efter slutsignalen i ”Mister Svens” famn. Laget åkte efter prisutdelningen direkt till sitt älskade Celestina ai Parioli där borden stod dukade för guldfirande. Spelarna fyllde om och om igen segerpokalen med champagne och lät den gå runt och Svennis och Nesta skålade tillsammans.
Svennis hade nu vunnit sex cupguld med fem klubbar i tre länder.
Denna nya cupvinst var början på hans och Lazios riktiga storhetsdagar. Den var starten på det som senare skulle komma att kallas den gyllene epoken.
En vecka senare, den 6 maj, hade Lazio chansen till ett nytt cupguld. Laget spelade den första Europafinalen i klubbens historia. För Svennis var det hans tredje Uefacupfinal.
”Att jag nu, 16 år efter vinsten med Göteborg, skulle stå i Paris och hoppas på en ny triumf i Uefacupen, det fanns inte ens med i fantasin då”, sa Svennis före finalen.
1998 avgjordes Uefacupfinalen för första gången i en enda match och gick på pampiga Parc des Princes i Paris. Arenan var fullsatt med italienare från Rom och Milano; Lazios motståndare var Inter som skulle visa sig för svår. Inter, med en storspelande Ronaldo, vann med 3–0 och fick ta emot bucklan av Uefas ordförande Lennart Johansson. Svennis och hans spelare var ändå nöjda och på läktarna viftade Laziofansen med sina flaggor och sjöng. Det hade varit en fin första säsong för Svennis. Lazio rankades för sitt spel under perioden 1 maj 1997 till och med den 30 april 1998 som världens bästa klubblag.
Det skulle bli mer champagne och firande för Lazio.
Höstsäsongen 1998 inleddes lika bra som våren avslutats.
Den 29 augusti möttes cupmästarna Lazio och ligamästarna Juventus i italienska supercupen. Lazio vann med 2–1 sedan Sergio Conceiçao, det portugisiska nyförvärvet, gjort mål i slutminuten. Lazio hade erövrat ännu en trofé.
Laget flög inte hem direkt utan firade på restaurang Urbani i Turin. Supportrarna följde efter och den eleganta lokalen förvandlades till ett ljusblått, glädjesvallande hav. Svennis satt vid ett avskilt bord med spelarna och skålade i, naturligtvis, Dom Perignon.
Men baksmällan blev svår: resten av hösten blev en motgångarnas tid. Alessandro Nesta hade knäskadat sig i VM under sommaren och skulle bli borta ända till december. Nyförvärvet Christian Vieri var också långtidsskadad och med två av lagets viktigaste spelare borta kunde Svennis inte få det spel han ville. Lazio hade inför säsongen köpt spelare för motsvarande 850 miljoner kronor och när resultaten uteblev ökade pressen. Men han hade ett stort stöd i gamle kumpanen Tord Grip som han nu fått till Lazio som hjälptränare.
Men inte ens Tord kunde hjälpa Svennis under den tunga period då Lazio förlorade tre bortamatcher i följd. Efter förlusten mot tabelljumbon Salernitana kastade Lazios supportrar sten på spelarbussen. Då ett annat bottenlag, Venezia, spelat ut Lazio och vunnit med 2–0 slängde Lazios fans in flaskor på sina egna spelare på planen.
”Att förlora tillhör spelet. Men förlusten mot Venezia är kanske den spelmässigt sämsta insatsen jag varit med om som tränare för Lazio”, sa Svennis.
Precis som under den mörka hösten i Roma 1985 växte nu kritiken, ryktena om att han skulle få sparken blev starkare. Lazioaktien åkte störtlopp på börsen och Svennis lämnade återbud till den tv-sända fotbollsgalan på Cirkus i Stockholm. Han skulle varit prisutdelare, men vågade inte lämna Italien i ett så känsligt skede och riskera mer kritik.
Efter förlusterna mot bottenlagen var Sergio Cragnottis tålamod på upphällningen. Den 20 november begärde han att få träffa hela truppen och tränarstaben. Stämningen var tryckt när Cragnotti, efter en konstpaus som ökade spänningen, tog till orda. Presidenten skällde inte, utan behöll som alltid sitt kyliga lugn, men ingen missförstod stålet i röst och blick. Cragnotti påminde om att han lagt nästan en miljard på spelare inför säsongen och hur viktigt det var att laget vann de kommande matcherna mot Milan, Roma och Juventus. Svennis visste att för honom var det avgörande matcher. Lazio förlorade dock mot Milan med 0–1 efter att Milan gjort mål precis på övertid. I derbyt mot Roma tappade Lazio sin ledning med 3–1 under de sista elva minuterna och matchen slutade 3–3. Fansen ordnade protestaktioner mot Svennis, på nytt klämtade klockorna för honom.
Strax före jul vände det så; Lazio slog Juventus och de skadade spelarna kom en efter en på benen. I sista matchen före juluppehållet vann Lazio med 3–1 mot Udinese och var åter med i toppstriden. Julfriden var räddad – för Svennis och för Sergio Cragnotti.
Presidenten ville inte göra sig av med sin svenske tränare som han trodde mycket på.
En gång i veckan brukade Svennis träffa Sergio Cragnotti på tu man hand. I sitt rum på Formello tog ”patronen”, som Cragnotti kallas, emot. Medan resten av Formellos inredning går i olika toner av Lazioblått är Cragnottis rum svart som ebenholtz. Bara den heltäckande mattan är blå, resten är blänkande svart trä. I ett prisskåp tronar några av Lazios troféer och bakom Cragnottis svarta skrivbord hänger ett jättelikt porträtt av honom med Lazios örn svävande vid högra axeln.
Likt den gamle legenden kung Arthur samlar Cragnotti alltid sina viktigaste män omkring ett runt bord för möten. När bara han och Svennis träffades satt de dock oftast vid skrivbordet. Cragnotti i sin stora svarta skinnfåtölj bakom bordet, Svennis i en av de mindre fåtöljerna framför. Där slog sig Svennis också ner en dag i december 1998. Han ville få Cragnotti att hala fram plånboken på nytt – för att köpa Attilio Lombardo. Lombardo hade spelat för Svennis i Sampdoria och Svennis visste att han var den perfekte spelaren för Lazio. Inte för spelet, utan för stämningen.
”Han är…fantastisk. Positiv. Aldrig ledsen. Du kan sätta honom på läktaren, på bänken, på plan. Han jobbar som en…som en galning. Jag hade honom tre år i Sampdoria, han missade aldrig en match, en träning. Trots att han var den motståndarna sparkade mest på. Han hade den stilen, blev nersparkad jämt. Match på söndag – han var blåslagen överallt. Måndag morgon hade vi träning – han var alltid först ut.”
Trettiotreårige Lombardo befann sig i Crystal Palace och han ville tillbaka till Italien. Han längtade hem och i samtal med Svennis och gamle lagkamraten Mancini bönade han: ”Låt mig få komma till Lazio. Jag behöver inte ens få betalt.”
Nu lät Svennis sina milda blå ögon möta Cragnottis örnblick, lutade sig fram i fåtöljen och sa:
”Jag vill ha Lombardo!”
Svennis säger att Cragnotti inte direkt blev förtjust i förslaget.
”Presidenten sa: ’Lombardo? Spelar han fortfarande fotboll?! Var fan då? Ska vi betala pengar för honom?’ ’Ja’, sa jag. ’Okej’, sa han, ’men då får du vinna nånting, annars får du betala hälften av vad han kostar.’ Vi gjorde ett vad på…ja, ganska mycket pengar. ’Då vill jag ha det här om vi vinner’, sa jag, ’plus extra premier. Vinner vi ingenting, så dra av den summan på mina premier.’ Lombardo tog jag inte för att han skulle förbättra laget på plan, för han var reserv nästan jämt. Men det visste jag innan. Jag tog honom för omklädningsrummet”.
Så var det klart, i slutet av januari var affären officiell, Lombardo kom till Lazio och Formellos omklädningrum. Nu måste han hjälpa Svennis att vinna vadet.
Det nya året började också bra. I mitten av januari 1999 hade Lazio vunnit sex matcher på rad och mollmelodin från november hade förbytts i dur. Nesta hade i december kommit tillbaka från sin långa skada och i januari var även Christian ”Bobo” Vieri spelklar igen.
”Jag har redan fått min födelsedagspresent i förskott, det var Vieris comeback”, sa Svennis när han den 5 februari fyllde 51 år. Födelsedagen var en råkall dag och Svennis ledde träningen i Laziomössa och händerna indragna i jackärmarna på sitt typiska vis. Cragnotti kom ner för att titta på träningen och hade med sig sin lilla hund ”Bobo”, som är döpt efter Vieri. Bobo sprang runt och jagade bollar, spelarna klappade om honom och födelsedagsbarnet log nöjt för sig själv; han hade lyckats skapa just den stämning han eftersträvat.
På kvällen fanns hela Lazios ledning och tränarstab på plats tillsammans med Svennis andra vänner för att fira honom. Favoritstället ”Da Mastino” i Fregene var bokat och Svennis rodnade över den stora tårtan, prydd med Lazioblå rosetter, när Nancy, dottern Lina, president Cragnotti och de andra sextio inbjudna sjöng för honom.
Våren fortsatte på samma sätt; Lazio vann och vann, laget spelade bra och mådde bra. Svennis hade skapat harmoni bland spelarna och fick dem att tro på vinst inför varje match. Medan Svennis utåt ofta alltid är försiktig med att ta ut segrar i förskott är han inför spelarna alltid segerviss.
”Som spelare blir du sporrad av att ha en så positiv tränare. Han förmår ge även osäkra spelare självförtroende”, säger Roberto Mancini.
Målvaktstränaren Fernando Orsi minns att Svennis under Lazios långa segersvit hade en fantastisk glöd:
”Han sa till mig: ’Nando, laget är så starkt och lugnt, vi kommer att vinna alla matcher som är kvar.’ Han visste säkert att det skulle vi inte kunna, men det var den känslan han hade och som han förde över på hela laget. Det är hans mentalitet. Vi kunde ligga under med 0–2 i 90:e minuten, men Sven sa ’vi vinner’. När vi låg nio poäng efter i tabellen sa han ’det går att vända’. Han tror alltid på seger.”
Andretränaren Luciano Spinosi säger samma sak:
”Sven är medveten om sin styrka och kan överföra den till andra. Även de som inte är så duktiga och starka kan han ingjuta självförtroende i. Han övertygar dig på något sätt.”
Denna vår, i början av mars 1999, kom bland segerrapporterna en nyhet från England: det engelska fotbollförbundet, FA, påstods i hemlighet ha kontaktat Svennis för att utröna hans intresse för att bli förbundskapten i framtiden.
”Det är smickrande, men det låter lite konstigt. Jag har inte hört något från England och jag tvivlar på att det ligger något bakom uppgifterna”, kommenterade Svennis.
Ryktena bekräftades inte – då.
Ungefär samtidigt gick Roberto Mancini ut och sa att han hoppades bli Svennis efterträdare den dag ”Mr Eriksson skulle tacka för sig”. Längre fram skulle Svennis också rekommendera Mancini som sin arvtagare. Bandet som funnits mellan de två redan från början hade vuxit sig allt starkare. Precis som Tord och Svennis förstår varandra utan och innan finns en ordlös samhörighet mellan Mancini och Svennis.
”Vi tänker fotboll på samma sätt”, säger Svennis.
Roberto Mancini håller med:
”Ja, det är nog så att vi tänker lika om mycket. Vi har arbetat tillsammans i nio år. Vi vill ha samma spel, vi vet vad vi vill, men sedan har du ju motståndare också…Det är inte alltid möjligt. Men säkerligen har vi samma fotbollskoncept.”
En annan spelare som kom Svennis nära var Sinisa Mihajlovic, också en i ”Sampdoriaklanen”. Svennis blev för Miahajlovic lika mycket fadersgestalt som tränare. Därför brukade Mihajlovic efter varje mål rusa till sidlinjen och krama om Svennis. Och därför lyckades Svennis få Mihajlovic att avbryta sin planerade protest mot Nato. Natos bombningar mot Jugoslavien våren 1999 hade fått serber i flera av de europeiska fotbollsligorna att strejka. Lazios Mihajlovic och Stankovic mådde dåligt och talade om att inte spela i toppmötet mot Milan hemma den 3 april. Svennis respekterade deras åsikter, men ville ha dem med. Efter ett långt enskilt samtal med Mihajlovic fick Svennis honom att tänka om. Både Mihajlovic och Stankovic spelade, i svarta armbindlar i stället. Efter matchen visade Mihajlovics uttalande att Svennis inte bara fått honom att vara på plats för frisparkar och hörnor utan också att tänka till.
”Milosševic måste också tänka på vad han gör. Det är tragiskt med alla som måste fly från Kosovo.”
Matchen mot Milan slutade 0–0 och Lazio behöll sitt försprång i ligan.
Även i cupvinnarcupen fortsatte segertåget. Den 8 april gjorde Alen Boksic comeback efter tio månader och gjorde mål direkt. Lazio fick 1–1 borta mot Lokomotiv Moskva och det var fördel Lazio inför hemmamötet.
Men först väntade derbyt. Den 11 april skulle serieledarna möta ärkerivalen Roma – Svennis gamla klubb. I Rom är vapenvilan bara skenbar, småstrider utspelas hela tiden under ytan för att vid varje derby blossa upp. Ett tiotal lokala radiostationer rapporterar varje dag om Roma och Lazio och flera veckor före derbyt börjar hetsen. På stadens gator stöter supportrarna ihop i smådrabbningar som blir storbråk på matchdagen, i medierna skjuter spelarna verbala giftpilar på varandra. Inför detta derby var Lazio segervisst och Roma tippat som förlorare. Men i ett derby kan allt hända; spelarna har nerverna utanpå, trycket från publiken är förkrossande, förväntningarna förlamande.
Svennis minns sitt första derby som tränare för Lazio väl. Det var hösten 1997 och ett derby som han lyckades vinna tack vare sin taktik. Vänsterbacken Giuseppe Favalli var för nervös och hetlevrad och blev utvisad efter bara åtta minuter. Svennis satsade på att låta Roberto Mancini ta hela hans kant i stället för att ta ut en anfallare och sätta in en ny back och Lazio vann med 3–1. Svennis sa senare att Roberto Mancini är en spelare som har styrkan att kunna vända en match på egen hand.
Mancini skrattar åt det uttalandet.
”Hade, hade – inte har. Jag hade kanske den styrkan, men tyvärr inte numera…Hur som helst så är det viktigt att en tränare har vissa spelare han vet att han kan begära lite mer av. Jag tycker att en duktig spelare ska vara den som ger tränaren en hjälpande hand.”
I derbyt den 11 april 1999 höll varken Mancini eller någon av de andra måttet. Backklippan Nesta maldes till smågrus av Romaanfallet och blev sedan utvisad. Roma vann med 3–1 och Francesco Totti gjorde sista målet. När han dundrat in bollen sprang han fram till Lazios värsta fans i Curva Nord och visade undertröjan. På den hade han textat: ”Vi ho purgato ancora”, jag har straffat er igen.
Förlusten störde Lazio, laget kom ur balans och förlorade veckan därpå åter med 1–3, då mot Juventus. Milan vann samtidigt borta mot Udinese med 5–1 och plötsligt hade Lazios fina försprång krympt till en poäng.
Veckorna rann undan, snart återstod bara två veckor av ligan, bara två omgångar innan ligaguldet kunde vara Lazios. Redan 1986, 13 år tidigare, hade Svennis varit nära att vinna guldet – nu blänkte det åter för hans syn. Lazio ledde ännu ligan, en poäng före Milan, och de flesta tippade Lazio som segrare. Laget borde slå Fiorentina borta och Parma hemma i de två sista matcherna. Men erfarenheten, ”Lecce är min bittraste förlust i hela karriären”, hade lärt Svennis att det inte är över förrän slutsignalen gått.
Måndagen den 10 maj var som de flesta måndagar träningsfri och Svennis stämde träff med tv-reportern och vännen Andrea Pesciarelli. Den här dagen skulle de varken spela tennis eller äta lunch – de skulle försöka ta reda på om Svennis skulle vinna sitt efterlängtade guld. Pesciarelli är en man som är pigg på att pröva det mesta och hade flera gånger besökt en spådam som han lärt känna. Nancy Dell’Olio, Svennis sambo, intresserar sig också för det övernaturliga. Hon gör gärna sina vänners horoskop och det ryktades att hon denna vår förutsett Lazios långa segersvit. Svennis bad Pesciarelli ta med honom till spåkvinnan. I den varma majförmiddagen ledde Pesciarelli in Svennis på små, trånga gator, mellan de gamla husens skuggor dit solen aldrig når ned. De stannade utanför en smal port på ”Vicolo dell’Oro” – guldets gränd. Svennis hajade till inför gatunamnet, var det ett omen?
Trots att de kom från skuggan tog det ett tag innan de båda männen vande sig vid dunklet inne i det lilla rummet. Där rådde en sällsam atmosfär i de skumma vrårna och när Svennis räckte fram sin hand för att hälsa höll spåkvinnan den länge. Hon var från Armenien och med säregen, nästan sövande röst förklarade hon för Svennis hur hon skulle spå honom. Svennis bad kvinnan att försöka utröna hans framtid den närmaste tiden utan att säga mer än så. Spåkvinnan bryggde sitt kaffe och räckte Svennis hans kopp utan att släppa honom med den forskande blicken. Han drack och räckte tillbaka koppen. Kvinnan sänkte sin blick och läste i kaffesumpen. Så tittade hon upp, tog på nytt Svennis hand och sa:
”Det finns en stor seger framför dig, men det ligger ett hinder i vägen, en svårighet. Du måste klara det hindret. Gör du det kommer du att vinna, men klarar du inte svårigheten kommer du att förlora.”
Några dagar senare, den 15 maj, skulle Lazio möta Fiorentina – laget som Svennis lämnat tio år tidigare.
Sedan dess hade en ny spelare kommit till klubben, en spelare som slagit Kurre Hamrins gamla målrekord: Gabriel Batistuta.
Batistuta hade när han var som bäst ett snitt på 0,62 mål per match. Det gjorde honom till den målfarligaste spelaren i italienska ligan sedan 1980, till och med farligare än hans landsman Diego Armando Maradona som haft ett snitt på 0,43 mål per match.
Bara en kvart in i matchen mot Lazio slog Batistuta till igen. Han gjorde sitt 21:a ligamål för säsongen och gav Fiorentina ledningen med 1–0. En jubelstorm drog över stadion, Violas supportrar skrek ut sina hyllningar till Batistuta. Den stora tillresta Lazioklacken mojnade och blev alldeles stilla. På Lazios bänk satt Svennis tyst.
Han ställde sig dock strax upp – än var han inte slagen och inte hans spelare heller. Lazio jobbade sig tillbaka och bara fjorton minuter senare lade Sinisa Mihajlovic upp bollen för frispark. Hastigheten på Mihajlovics frisparkar har av universitetet i Belgrad uppmätts till 160 kilometer i timmen. Som vanligt nådde han dit han ville med bollen, nu till Christian Vieri inne i straffområdet. Vieri nickade in 1–1 och det var match igen. Lazio tog över mer och mer av spelet och i andra halvlek fick Vieri en ny chans när Marcelo Salas nickskarvade fram bollen till honom. Men Vieris nick träffade i ribbans underkant. Laziofansen slet sitt hår, ingen på bänken kunde sitta still. Lazio fortsatte att pressa, men fick inte in bollen. Så kom plötsligt den lila virvelvinden farande på nytt; Batistuta slet sig fri i Lazios straffområde, Nesta klarade inte att hålla honom. Nästan innan Batistuta gått i backen hördes domaren blåsa straff för Fiorentina. På Lazios bänk vände många bort huvudet när Rui Costa lade upp bollen på straffpunkten och sedan backade för ansatsen. Svennis höll blicken fäst på Luca Marchegiani i Lazios mål och det gjorde även målvaktstränaren Fernando Orsi.
”Jag har ju själv stått där på mållinjen så många gånger. Du är aldrig så ensam som när du står där mot en straffskytt. På något sätt kändes det väl som att jag gav Marchegiani mitt stöd genom att titta på honom.”
Och Marchegiani gjorde vad han skulle. Rui Costa slog en halvtaskig straff, Marchegiani gick rätt och räddade den. Försvararna sprang fram för att krama om honom, vid sidlinjen dunkade Orsi Svennis i ryggen och ropade åt Marchegiani.
Matchuret visade hur minuterna rann iväg och Lazio anföll allt mer desperat – utan att kunna få in bollen. Så fick Roberto Mancini chansen att avgöra, han kom fri, fick skottläge – och sköt rakt på Toldo i hemmamålet. Mancini minns missen och tomheten efter matchen väl:
”Jag borde ha gjort mål, men så är det i fotbollen. Under din karriär gör du viktiga mål och missar andra viktiga mål. Du måste se framåt. Men det var tungt, det var en match vi borde ha vunnit.”
Matchen slutade 1–1. Milan hade samtidigt gjort sitt jobb och slagit Empoli med 4–0 efter fyra mål av Oliver Bierhoff.
I Lazios omklädningsrum satt spelarna tysta, på Florens gator rasade de besvikna fansen. En Laziosupporter knivhögg ett av Fiorentinas fans allvarligt, tjugo andra personer skadades, en tågvagn eldades upp och polisen var tvungen att sätta in tårgas.
”Vi hade avgörandet i vår hand och missade det. Vi spelade bra i andra halvlek men gjorde inte mål på chanserna”, sa Svennis när han mötte media.
Milan hade nu gått om Lazio och ledde med en poäng. Lazio kunde inte längre vinna ligan av egen kraft. Laget hade inte klarat den svårighet som spåkvinnan talat om. I sina tankar var Svennis tillbaka på Olympiastadion i matchen mot Lecce för 13 år sedan. Nu hade han på nytt förlorat ett givet ligaguld. Veckan därpå vann Lazio som väntat hemma mot Parma, men även Milan vann mot Perugia och var ligasegrare, en poäng före Lazio. På Olympiastadions gräsmatta grät Christian Vieri efter slutsignalen och på läktarna grät de ljusblå fansen.
Fyra dagar tidigare hade Lazio dock vunnit en mycket viktig seger.
Det var en seger som gav laget dess första europeiska titel och som gav Svennis möjlighet att fortsätta som Lazios tränare.
Kvällen den 19 maj spelade Lazio final i cupvinnarcupen mot Real Mallorca. Det var en historisk match, den sista finalen i cupvinnarcupen någonsin. Matchen spelades på Villa Park i Birmingham och 20 000 Laziosupportrar hade rest dit. Matchen sändes i de flesta europeiska länder, däribland i svenska SVT och italienska RAI. För RAI var Fabio Capello denna kväll expertkommentator. Capello var sedan han fått lämna Milan utan tränaruppdrag. Nu fanns möjligheten att få ett nytt jobb: som tränare för Lazio. För Svennis var kvällens final avgörande. Han måste ta hem en stor seger för att vara säker på att få stanna, nu när chansen till ligaguldet i praktiken var borta. Annars fanns risken att just Fabio Capello skulle ta över hans jobb i Lazio.
Lazio var favorittippat, men samtidigt oroade sig många över hur den förlorade ligaledningen påverkat spelarna. Laget inledde matchen starkt. Efter bara sex minuters spel kunde Capello kommentera Christian Vieris ledningsmål som kom på en nick på ett inlägg från Giuseppe Pancaro på högerkanten. Men säg den glädje som varar, efter bara fyra minuter kvitterade Real Mallorca genom Dani som lämnats helt omarkerad. I andra halvlek tryckte Mallorca på bra. Spanjorerna kunde tagit ledningen då Lauren kom helt fri och Paunovic senare lobbade mot öppet mål, men Nesta hann nicka undan bollen. Lite senare kom lille, men stenhårde Pavel Nedved fri för Lazio. Han drogs ner brutalt och låg som däckad. Svennis bestämde sig för att byta ut honom, men innan han hann agera, gjorde Nedved mål. Långe och starke Vieri vann ännu en höjdduell och nickade till Nedved som slog till på volley. Det var nio minuter kvar och Lazio ledde med 2–1. Nu kunde Svennis byta ut Nedved som gick från famn till famn, och bytte in just den Lombardo han fått kämpa så mycket för att få. Några minuter senare föll även Svennis och Tord Grip i varandras armar. Matchen var slut, Lazio hade vunnit cupvinnarcupen.
Svennis var åter en segrare i Europa och Lazio hade vunnit sin första titel någonsin utanför Italiens gränser. På läktarna sjöng fansen sin nya favoritsång om och om igen: ”Sven-Goran Eriksson, shalalalala.” Även under matchen hade fansen sjungit hans namn och Svennis hade rest sig varje gång, klappat mot läktarna och sedan satt sig igen. Nu gick han runt planen på Villa Park, omgiven av sina spelare, och vinkade mot de jublande, segersälla supportrarna.
I omklädningsrummet duschades Svennis med champagne och firandet fortsatte i bussen på väg till flygplatsen och med förstklassig supé ombord på Lazios eget plan till Rom. Svennis kunde luta sig tillbaka och andas ut. Han skulle bli kvar i Lazio. Han hade också blivit en miljon kronor rikare – den hemliga summa Cragnotti lovat honom i Lombardovadet om laget tog hem en titel. Svennis hörde Lombardo stimma med de andra längre bak i planet. Han smuttade på sin champagne och log för sig själv.
Morgonsolen har nyss börjat strö guld över vattnet, Apelviken blänker stilla och glittrande. Allt är frid, stadens lilla torg ligger tomt och mornar sig. Några tidiga nakenbadare som tar ett morgondopp vid kallbadhuset är de enda som är uppe. Ja, och så den där cyklande mannen som de senaste dagarna blivit ett nytt inslag i Varbergs stadsbild. Mörk hästsvans, ljusblå jacka och väldigt vältränade ben.
I gryningen och i skymningen cyklar han genom staden, upp och ner för kullerstensgatorna, ut i vilande villaområden, fram längs den kurviga kustlinjen. Inte sällan möts han av ett hej; här hälsar man fortfarande på varandra, infödd som sommargäst, nakenbadare som fotbollsproffs.
Och Lazios Matias Almeyda, han hälsar glatt tillbaka.
Fri som en av måsarna som han ser sväva över havet, fri på ett sätt som han inte känt sig sedan han klev in i proffsfotbollens gyllene bur.
Under en sommarvecka i Sverige får han och de andra Laziofåglarna flyga fritt. En frihet som kommer att bli avgörande i kampen om ligaguldet. Aldrig har Lazio mått så bra som denna säsong – guldsäsongen.
En andraplats i ligan, vinst i cupvinnarcupen och en plats i Champions League – det var facit när resultaten summerades i slutet av maj 1999. Sergio Cragnotti och Svennis var överens om målet för kommande säsong: att nå så långt som möjligt i Champions League och att äntligen erövra ligaguldet, scudetton.
Uppladdningen skulle bli mycket viktig och en del av den skulle ske i Sverige. Lazios ledning var till att börja med inte särskilt pigg på träningsläger i Sverige. Laget erbjuds miljonsummor i många länder för att lägga sina läger där. Svennis vän PG Skoglund kunde inte matcha de buden. Men Svennis visste att PG och Sverige kunde erbjuda något annat och viktigare: rätt stämning.
Svennis hade hela tiden fortsatt att jobba med stämningen i laget.
Han tog bort divor, motarbetade grupperingar och försökte skapa sammanhållning. Nu ville han ta sina spelare till sitt gamla hemland. Många i ledningen småknorrade när Lazios chartrade plan lyfte mot Sverige. Det slutade med att spelarna en vecka senare inte ville lämna Varberg: ”Varför kan vi inte ha hela lägret här där det är så bra?” sa Roberto Mancini. Året därpå kom Lazio tillbaka till Sverige, då till Göteborg. Delvis för skrocket – laget hade ju vunnit ligan efter att ha laddat i Sverige och man får inte ändra på ett vinnande koncept. Men främsta anledningen var att spelarna trivts. Under en vecka fick de en smak av den frihet under ansvar som Svennis alltid velat förmedla.
Förstklassiga hotell, servila människor, den bästa maten och de finaste planerna – allt detta är Laziospelarna och andra fotbollsstjärnor vana vid. Det bästa av det bästa är vardag och en självklarhet för dem. Däremot är de inte vana vid frihet. En ostörd promenad på stan är för Alessandro Nesta mer lyx än en ny Porsche. Visst fick han och hans lagkamrater skriva en del autografer i Varberg och Göteborg, visst fanns där en liten grupp ditresta italienska reportrar och några journalister. Men det var som en viskning jämfört med vardagsorkanen. Folk brydde sig inte så mycket om Lazio:
”Vem var den där typen före mig i glasskön? Jaså, var det han Inzaghi? Jaja, go glass eller hur?”
Spelarna fick låna egna cyklar och bilar och fick lov att disponera sin tid fritt mellan träningar och måltider. Svennis körde som vanligt med modellen ”jag litar på er tills ni bevisar motsatsen”. Han visste dessutom att det aldrig brukar vara några problem med italienska spelare när det gäller nattsuddande, ett problem som han däremot skulle få som engelsk förbundskapten.
Även innan Svennis kom till England hade han dock varit med om att spelare tittat för djupt i glaset. På ett av Benficas träningsläger smög en grupp spelare ut en natt och festade. Redan när laget samlades till morgonträning dagen därpå kände Svennis till allting. Han visste ganska säkert vilka av spelarna som varit ute, men han ville att de skulle erkänna själva. Det gjorde de dock inte och deras lagkamrater ville inte skvallra. Svennis ville det inte heller, det hade bara lett till dålig stämning. Han försökte få syndarna att bikta sig självmant och han visste hur. Undan med koner och småmål, glöm spel, nu skulle här springas.
I den stekheta sommardagen sprang Benficaspelarna fram och tillbaka över planen. Ingen sa något, men alla visste att detta var straffet för att några brutit mot reglerna. Nattsuddarna kände ilskan från sina lagkamrater som fick springa med allt stummare ben och blodsmak i munnen. Svennis bara log och sa ingenting mer än ”så tar vi tio rundor till kring planen”. Efter träningspasset kom några av de skyldiga till Svennis och bekände. De kände pressen från sina oskyldigt bestraffade lagkamrater. Det blev rejäla böter och straff för svirarna, men problemet var löst, utan bråk och förhör.
Att få av festprissarna var portugiser behöver knappast tilläggas. Enligt Svennis är det sällan de latinska spelarna som dricker:
”I Italien förlorar man ansiktet när man är berusad. Du behöver aldrig säga till latinska spelare att de inte ska dricka, det gör de inte ändå.”
Därför finns det självklart vin på matbordet när Lazios spelare äter.
De kan hantera det – lite vin till spaghettin och så bra med det. Spelarnas måltider är noggrant komponerade, näringsintaget beräknat av lagets kostansvarige. Den rundnätte kocken var den passagerare som hade mest packning av alla med till Sverige: kilovis av pasta, olivolja, Cragnottis tomatsås, bästa sortens kaffe – och en espressomaskin. Visserligen hade ju hotellet garanterat att man hade en egen sådan, men tänk om det inte blev just sådant kaffe och cappuccino som spelarna ville ha? Hemska tanke, ner med maskinen i packningen.
Svennis brukade gärna diskutera maten med kocken som glatt delade med sig av sina kunskaper till Mister. Det var Svennis som detta år införde en nyhet på Laziomenyn: mellanmålspizza. Spelarna hade tidigare fått panini, smörgåsar med ost och prosciutto, till mellanmål tre timmar före match. Lite för fett och onyttigt, tyckte Svennis. Tillsammans med en fysiolog komponerade han ”Pizza Eriksson” med tomat och potatis som bas, men ingen fet ost, utan bara lite olivolja för smaken. Pizzan blev mycket populär, ”inte illa för en svensk i pizzans hemland” som kocken Giorgio sa.
För att spelarna ska äta rätt äter de sina flesta måltider med laget, även hemmavid på Formello. I matsalen med sina långa blåbredrandiga gardiner och inramade världskartor på väggarna äter spelarna tillsammans. Till lunch serveras pasta, ofta enkel pasta med bara tomatsås – Svennis favorit. Målvakten Angelo Peruzzi är annars känd som den glupske som alltid har plats för mer tomatspaghetti.
Kvällen före match serveras däremot aldrig pasta, utan alltid en kötträtt, någon enstaka gång utbytt mot fisk. Spelarnas favorit är kyckling i ugn som de ofta ber kocken om att få.
Det är dock inte bara vad spelarna äter som är viktigt för framgång – det är även hur de äter.
Under en period hösten 1998 märkte Svennis att det var sämre stämning i laget, det hade blivit en massa grupperingar. Han pratade med de andra tränarna om orsaken. Tillsammans kom de snabbt på att problemet verkade vara att spelare från olika länder mest höll ihop med varandra. I matsalen satt portugiserna för sig, serberna för sig, sydamerikanerna i ett hörn och italienarna hade sitt bord. Svennis första beslut var att det inte skulle vara några småbord i matsalen längre. Alla skulle sitta ihop vid ett långbord. Så blev det; vid ett L-format långt bord sattes spelarna tillsammans. Målvaktstränaren Nando Orsi berättar att stämningen snart blev bättre:
”Det är möjligt att det berodde på andra saker också, men det här var en viktig sak. Så är det ofta i ett stort lag, det är de små sakerna som gör det. Sven är duktig på att se de små sakerna.”
Även om spelarna numera sitter ihop äter alltid ledarna vid ett eget bord. På samma sätt byter de alltid om och duschar för sig. I division sex kan tränaren vara en i gänget och basta med spelarna, i serie A är det omöjligt. En ”Mister” måste hålla distansen, och det går inte om han duschar med sina spelare. Det pågår dessutom en hel del jämförande i omklädningsrummen, av både det ena och det andra. I Italien är fotbollsstjärnorna de nya sexsymbolerna och fåfängan är utbredd – spelarna vaxar sina bröst, rakar benen och solar solarium. När Andreas Andersson spelade i Milan och på vanligt vis tänkte gå ut med vått hår kom hjälptränaren springande efter honom med fönen i högsta hugg. I Lazio är skönlockige Colonnese alltid sist ut från omklädningsrummet medan Alessandro Nesta och Simone Inzaghi gett småflickornas diadem nya ansikten. Simone Inzaghi och Sebastian Veron var också månadsgossar i den spelarkalender som tidningen Donna Moderna gav ut. Veron i bar, inoljad överkropp var majgosse, medan Inzaghi i ljusblå Laziobadrock och vått hår lät sin sängkammarblick vila på italienskorna under augusti.
Kalendern väckte munterhet bland lagkamraterna – Veron och Inzaghi fick heta ”signorina maggio” och ”signorina agosto” – men många av tråkningarna kom av avundsjuka. Ett storlags omklädningsrum är några kvadratmeter fyllda med världsstjärnor och mångmiljonärer. Det är en utmärkt jordmån för avundsjuka, en krutdurk där lite behövs för att orsaka en explosion. ”Varför får Crespo vara med på den tv-showen?”,”Varför får Nesta så många beundrarbrev?” ”Varför tjänar Lopez mer än jag när jag gjort fler mål?” De tankarna finns hela tiden i luften och det vet Svennis – omklädningsrummets mästare. Han har lärt sig att det som händer vid sidan av planen är avgörande för det som sker på den.
Därför såg han till att ha spelare som Roberto Mancini och Attilio Lombardo som sina ordningsmän i omklädningsrummet.
Så starkt är Mancinis inflytande på folk att han en gång lyckades få en flygresa inställd. Flygrädde Mancini ville under lägret i Sverige 2000 inte alls flyga litet flygplan till Karlstad. Han pratade med sina lagkamrater – många av dem var också flygrädda. Plötsligt började den ene efter den andre komma till Svennis och säga ”Mister, jag har ont här, massören säger att det är bäst att jag inte spelar”, ”Mister jag mår lite dåligt, jag följer inte med till Karlstad”.
Bara några timmar före avfärd fick så PG Skoglund uppdraget att avboka det chartrade planet, som likväl skulle betalas dyrt, och ordna fram en buss med alla bekvämligheter. Så kunde Mancini glad ta plats i bussen med sina lagkamrater. Alla spelarna var mirakulöst friska igen. Kocken hade skickat med matsäck och halvvägs till Karlstad gjorde man stopp för smörgåspaus. Bilister som for förbi kunde se spelare till ett värde av någon miljard sitta på träbänkar vid en rastplats och mata ankor. Mancini, som nu var på mycket glatt humör, delade frikostigt med sig av sina mozzarellabitar till de lika glada fåglarna.
Om Mancini är ledaren är Lombardo pajasen. Han spiller aldrig någon tid framför spegeln; den kala hjässan kräver varken diadem eller gelé, kalendrar är inget för honom. Däremot fotar han gärna sina lagkamrater nakna.
Under träningslägret i Varberg kom en dag Kenneth ”Kenson” Nilsson. En man som gjort till nöje och affärsidé att fotografera kändisar. Han kom till Varberg med en ny filmrulle i pocketkameran. Lombardo bad att få titta på den och innan ”Kenson” hann reagera, försvann Lombardo in i omklädningsrummet. Där sprang han in i duschen och fotade sina nakna lagkamrater tills rullen var slut. Sedan lämnade han tillbaka kameran. Det blev bilder som kunde gett Kenneth Nilsson betydligt med pengar, ”men vad fasen, inte kan jag sälja dem, man får ju vara lite snäll också”.
Snälla var även de Varbergsbor som hjälpte Pavel Nedved när han kom körande på stadens gågata. Medan Matias Almeyda helst cyklade omkring tog Nedved små bilturer. Under sitt kryssande körde han in på gågatan och där tog det stopp – två stora blomlådor blockerade vägen. Lille Nedved, som knappt syntes bakom ratten, blev sittande i bilen. I stället för att skälla ut honom för att han körde på gågatan kom folk springande och började med gemensamma krafter baxa undan blomlådorna. Nedved vinkade och körde vidare.
Det är den vänliga stämningen och friheten i Varberg som gav Laziospelarna den rätta uppladdningen för det som skulle bli Lazios mest framgångsrika säsong någonsin. De där julidagarna sommaren 1999 var som en enda lång avslappningsövning. De ljumma, ljusa kvällarna en stilla poesi mitt i allt resultatrabblande.
Medan solen sjönk i havet njöt Nesta av att få sitta ostörd utanför Kusthotellet, prata med kocken och ta ett diskret bloss. Vid bordet intill smakade Svennis en kväll sitt livs första söta alkocider, ”det var inte så dumt, vet du”. Inne i stan hittade många till puben Harry’s där Mancini spelade Black Jack hela kvällarna utan att ens höja på de välformade ögonbrynen när pengarna rasslade iväg.
Vid veckans slut, i bussen på väg till flygplatsen för hemfärd, sjöng spelarna för fullt, busschauffören drog upp volymen på radion.
För Svennis var falsksången ljuv musik. Stämningen i laget var bättre än någonsin.