Min vän, hur ska jag bli kvitt min chimär, mitt hjärnspöke? Du min förtrogne, min käre, du den ende som jag skriver för och någonsin har skrivit för, hur ska jag bli av med det här läppstiftet som är utkletat på mitt liv som på en toalettspegel och inte går bort utan bara biter sig fast och blir ännu mer utsmetat? Hur ska jag kunna kapa av det från hjärnan, de här lösbrösten, den slampiga kjolen, peruken, åthävorna, manéren? Oron som håller på att tjockna till trög sirap i huvudet på mig, som tränger ner i näsbenet, i nackkotorna, oron som breder ut något klibbigt skärt i bröstet, som om bilden av Lulu kom glidande ner över mig i utflutna färgstråk – som hos Dalí – gled som kattpissmink, sobelspermaparfym, suspekta ruttna djungelblommor och glansigt mascarasvarta ögon, och höljde mig hel och hållen, fortsatte ut på asfalten och bildade en pöl som slängde i väg en utlöpare mot en gatubrunn. Vet du om, Victor, att min ensamhet har en böld på sin vita hud och att den bölden heter Lulu? Vet du om att jag har kommit hit för att minnas huden hos flickan som alltid funnit en mörk vrå inom mig där hon kunnat sitta och vagga sin docka, och att nertill där hennes klänningsfåll vidrör lårets mycket lena, genomskinliga hud, där finner jag nu en ful böld som heter Lulu? Just nu snöar det mot villans stora blanka fönster. Jag har inte tänt lyset i hallen. Jag ser hur skymningen placerar sina fotografiska filter mellan mig och de snöhöljda tallgrenarna som andas invid rutan, tiger och sprider grå tystnad därute. Och den grå tystnaden tränger osmotiskt in genom glasmembranet och lägger sig i tjocka, transparenta lager, somliga grönaktiga, andra krämfärgade, men de flesta tungt grå och transparenta, i den stora kalla hallen. Jag gick på toaletten och stod som i trans och såg den tunna gula urinstrålen sakta spridas över porslinet. I halvdunklet kastade jag en blick i spegeln över handfatet och fick se ett ansikte i stillheten, kylan och ensamheten i det minimala rummet som är oändligt högt i tak, och det var faktiskt inte mitt ansikte utan ditt, käre Victor, du min ende vän. Du såg på mig, för jag kallade på dig, jag skrev dina initialer med fingret på spegeln över din bild efter att ha andats het andedräkt på den. Jag log, för jag tänkte att du inte drabbats av min sinnessjukdom, den som heter Lulu, eftersom det bara är den olyckliga flickan och jag som har sett den påkletade, svettdrypande styggelsen som den gången drog in min hand i sina skuggor. Och egentligen var det bara jag som såg den, hon kände den i huden, som vore hon idel ren, fjunig, känslig näthinna, och den outhärdliga uppochnervända bilden hade bildat en frimärksstor varhärd i den. Din blick i spegeln, Victor, är blicken hos en vacker, stark, ärlig riddare utan vank och lyte. Jag stod kvar och betraktade dig tills luften i badrummet var mörkbrun och jag hade börjat huttra i min för stora pyjamas…

Jag steg in i det lilla stekheta sovrummet där bara bordslampan lyste och skar ut en rundel av ljus över mina böcker och papper, medan resten låg i tätt halvmörker. Jag öppnade den rödglödgade kaminluckan och betraktade länge fascinerad de gröna, gula och blåaktiga harlekinbrokiga lågorna som skamlöst dansade där inne. Jag stängde av gasen och släckte lampan. I fönstret dök månen upp rund, konturskarp och gnistrande på sin väg över den mörka himlen. Jag kröp ihop i sängen, drog täcket över huvudet och drömde. Jag befann mig i en mörkbrun vestibul i ett jättelikt hus med livlösa marmorsalar och monumentala trappor. Det var sent på kvällen och ljuset var släckt i den höga tomma vestibulen med fyrkantiga stenhällar till golv. Med byxorna nerdragna satt jag på en toalettstol av porslin mitt ute på golvet i det enorma rummet. Hur jag hade hamnat där kunde jag inte komma på. Jag såg på mina bara lår och lyssnade på den plågsamma tystnaden som drog runt i kylan. Då öppnades en säkert fem meter hög dörr och fler och fler människor började komma in och bekymrat vanka fram och tillbaka under oavbrutet mumlande. Där satt jag på toaletten mitt ibland dem, hjälplös och skamsen, och visste varken vad jag skulle ta mig till eller hur jag skulle skyla mig. Somliga stannade upp och såg förfärat på mig eller började gapskratta. Snart myllrade det av folk i den ändlösa lokalen och jag, som bara nådde dem till bröstet, satt kvar med nerdragna byxor, rodnande och stönande, med händerna för könet som hängde ner i den skitiga klosetten.

Nu är det morgon och jag ser dig i ögonen igen. Ordet som jag skrev i imman på spegeln i går kväll skymtar fortfarande, men bara om jag betraktar det från sidan. Jag stryker tandkräm på fingret och fyller i bokstäverna. Ensamheten bär inom sig fröet till vansinnet, även om man levt ensam hela livet, även om man har anpassat sig till ensamhet och frustration. Ensamhet. Frustration. Jag går inte ut och äter, jag gör en kopp kaffe och försöker koncentrera mig, skriva vidare, hitta dig någonstans. När jag var liten fångade jag fjärilar, segelfjäril eller påfågelöga, och stack en nål genom den masklika kroppen, så som jag hade sett att man gjorde. Nålen tryckte jag fast i en kork och satt sedan i timtal och såg på hur fjärilen fortsatte att slå med vingarna och klamra sig fast vid korken med de sex trådliknande benen. Med samma grymhet och njutning ska jag fästa dig på det här papperet, Lulu, jag ska se på medan du grimaserar och himlar med ögonen, hur du flaxar med framvingarna av skam och paljetter och modellera… Jag sätter mig vid skrivmaskinen, din tortyrbänk men också min, jag kan inte plåga dig utan att plåga mig själv, precis som man inte kan sätta skalpellen i sin egen böld utan att själv tjuta och fäkta som en besatt.

Alltså: för sjutton år sedan… för helvete, nu ser jag hur årtalen stämmer överens – jag var sjutton år den gången 1973, och nu är jag trettiofyra. Alltså: för sjutton år sedan när jag var sjutton och befann mig precis i mitten av mitt liv (men hur kunde jag veta det då?) gick jag ut elfte klass i Cantemirläroverket. Jag var ännu ensammare då än jag är nu, när jag är väldigt ensam. Då var ensamheten min profession. Jag utövade den på Bukarests dammiga gula gator, i de gamla kvarteren som dittills hade varit okända för mig. Där drog jag omkring hela dagarna och läste dikter med hög röst, skrämde folk med min vansinnesblick, mitt bleka, asymmetriska ansikte, min spretiga fjunmustasch och mina spruckna, sönderbitna läppar. Jag letade upp riktigt gamla gula hus med fåniga högtidliga utsmyckningar, eller bisarra, rakknivssmala hyreshus som likt solur kastade skugga över ödsliga små torg. Ibland steg jag in i dessa gåtfulla hus, gick in i trappuppgångar som luktade gammalt och luktade fotogen, jag tog mig uppför smala spiraltrappor med små avsatser här och var, där någon bortglömd och halvvissen fikus eller oleander stod och vände sina dammiga blad mot det gyllene ljuset från ett runt fönster. Jag gick ända upp till vindsvåningen och knackade på någon grön dörr som verkade ha höljts i spindelväv av bara väntan. Men inga vackra sorgsna storögda flickor öppnade för mig, utan nästan alltid gubbar eller sjafsiga hemmafruar. Jag mumlade något och gick ner igen, gick ut i det rofyllda solskenet som flödade över allt och alla, jag fortsatte gå längs gator strimmade av spårvagnsspår, gick djupare in i stadens obekanta områden. Skära hyreshus, scharlakansröda hyreshus, med balkonger stödda av atlasfigurer och medusor med gipsbröst gulnade av fukt, anlupna skulpturer som ingen längre lade märke till – jag famnade dem alla i min ensamhet, smekte deras avflagnade kinder, hjälpte dem att återfödas till en djupare verklighet i en metafysisk, skimrande atmosfär. För de tre lei jag varje dag fick av föräldrarna köpte jag mig en ostpaj eller lite saft och gick vidare, medan jag mumlade åt de taniga träden längs gatorna, åt någon rund tidningskiosk, åt himlen som var blå som på en surrealistisk målning:

Ensamheten är som regnet,

från molnen stiger den mot skymningen

I morgnar som förlorar sig i fjärran

stiger den mot himmelen, sitt rätta hem,

och väl där sänker den sig ner mot stan…

Jag sa det högt och patetiskt med yviga gester och såg folk jag mötte rakt i ansiktet. Jag tyckte om ruinerna, de fallfärdiga husen, jag klev in i rum utan tak med naiva väggmålningar (fula smutsbruna palmer, bleknade blå bladstumpar, allt på vittrande puts, smulig, svällande och murken), rum där människor lämnat avföring i hörnen, även den petrifierad av tidens gång, rum med gula fyrkanter på väggarna där tavlor och speglar hade suttit. På golvet intill ett ärggrönt rör kunde det ligga en snaskig, tilltufsad gul teddybjörn med ett glasöga hängande i en tråd. Klotrunda spindlar med långa trådar till ben satt orörliga på väggarna. Knubbiga grå maskar med två borst där bak kröp in i springorna och under putsskärvorna. På sådana skriande och kusligt ensamma ställen kunde jag bli sittande halvtimmesvis. Jag skrev något på den blåaktiga väggen med en kritstump eller en tegelbit. På kvällen gick jag hem igen och såg någon pytteliten becksvart balkong avteckna sig mot en flammande mörkröd himmel. Det var hela mitt liv: dikter nerskrivna i skrivböcker, dikter deklamerade på gula gator och i mögliga ruiner. På nätterna kunde jag inte sova, jag steg upp och tittade på månskenet som flöt i vågor av ljus över det gamla Bukarest. Skiffertaken bredde ut sig som ett hav med blänk av popplarnas gula lågor. Det var en de meningslösa organens smärta, en det borttynande köttets smärta, en den ändlösa sommarens smärta. Den kvävde mig, den var som en förtärande kärlek utan mål, kärlek och trånad efter någon som inte fanns.

Juli månad förflöt som en feberdröm, dröjde kvar som en diabild av ett litet övergivet torg och ett förfallet hyreshus. I augusti åkte jag på läger till Budila med flera av de andra i klassen, och allt ryms i namnet Budila – budă, klosett, vidrig stinkande kloak, men också den gigantiske leende Buddha med slutna ögon och en nimbus av pärlor och eld. Jag har aldrig förstått vad som egentligen hände i Budila. Bilder och känslor finns kvar, men hur hänger de ihop? Verkligheten gled ut i dröm och hallucination. Sedan dess är mitt liv indelat i perioder med Lulu och perioder utan Lulu. Under de förstnämnda kom hela tiden huvuddragen i detta psykiska innanmäte tillbaka till mig, gav mig andtäppa och grumlade medvetandets klara yta. Jag minns raden av sanatorier där jag i min vita järnsäng under trista eftermiddagar gång på gång gick igenom det som hände på Budilalägret, hur jag låg och begrundade det som en mystisk, oförklarlig teckning… Genom fönstret såg jag mörka, snötyngda träd i skogen, förvridna av islagren på rutan… Lyssnade förstrött på musiken i radion… Irriterade mig på de andra på salen som gick omkring i pyjamas och röd morgonrock och kastade askar med Novotryptin i huvudet på mig eller ville att jag skulle vara med och spela kort… Och Lulu som såg mig rakt i ögonen med pupiller som sakta vidgades och drogs ihop, medan de överdådiga spretande slingorna i peruken fladdrade lätt i vinddraget under herrgårdens väldiga kryssvalv mitt i skallen på mig… Perioderna med Lulu kunde börja när och var som helst, på gatan eller när jag låg med en kvinna eller satt vid skrivmaskinen. Svårt att säga vad som utlöste det, men i varje fall inte minnen eller direkta analogier med det som hänt på lägret. Snarare var det bilder utan mening: kyliga morgnar efter regn då jag gick mot den rubinröda solen som speglades i den våta asfalten och gjorde den rosa; vissa massiva gula byggnader… skevt ritade hopphagar på trottoaren… Då uppträdde otäcka fysiologiska fenomen – och jag blev förstås inlagd. Under perioderna med Lulu på diverse sjuksalar skrev jag mina bästa saker, det vill säga berättelserna i Flickor och jättar, med sina egendomliga, magiska lekar, sina plastspännen om mjuka flätor och sina ofantliga kristallpalats med tusentals rum där Iolanda väntade längst in…

Så följde underbart normala perioder utan Lulu. Delia, hunden, Peugeoten, plikten att skriva fem sidor om dagen varje dag hela livet… De kilometerlånga listorna över brev som skulle skrivas, samtal som skulle ringas, inbjudningar till symposier och rundabordssamtal, inlämningsdatum för artiklar och böcker. Semestervistelser i bergen, tandläkartider, utlägg… Författarrättigheter… Jag strök dem från listan efter hand som jag lyckades avverka dem… Sedan var det romanerna. Studera miljöer. Lägga upp kronologin. Finslipa berättelserna. Konsten att kombinera livssituationer. Personerna, var och en med sin psykologi… Herregud, vilken pina att behöva skriva en ny bok, åtminstone då och då! Aldrig har jag hatat någon så som överste Dionise Răduceanu som skapade mitt rykte och gjorde mig förmögen! En skitperson i en skitroman! Jag hoppas att jag aldrig blir färdig med trilogin, men det säger jag alltid under perioderna med Lulu…

Och här är jag nu mitt uppe i en av de mest akuta. När alla de gamla knepen har visat sig verkningslösa. Drack gjorde jag tills jag nästan fick bukspottsinflammation. Neurastheninet tog jag så många doser av att jag blev giftgrön i ansiktet. Jag låg två veckor på sanatoriet i Buşteni och skrevs ut därifrån mer förvirrad och vild än förut. Krisen hade som vanligt blossat upp hastigt. Jag var i stan, i Ghencea nära Militärmuseet. Det var klart och kallt den dagen när jag kom gående längs gator kantade av kala, rimfrostiga träd. Jag hade inget speciellt i tankarna när jag gick där och såg på de förfallna husen, kom fram till små torg med formlösa statyer mitt på. Jag försökte komma underfund med vad eller vilka statyerna föreställde, men min blick var dimmig efter allt skrivande… Rätt vad det var befann jag mig framför en massiv gul byggnad med tiotals fönster i konstfärdiga stuckramar och en stor svart port mitt på. Två kariatyder med ymnighetshorn i händerna stod och skavde på sin blanka rosa puts i kylan. Då kände jag det här hugget i magen, benen vek sig under mig och jag föll omkull eller om jag sjönk ner på knä. Jag hade varit där förut! Jag kände igen vartenda fönster och dess vilda blänk! Jag hade gått in genom den svarta porten! Nu kände jag huvudet sprängas i bitar, och jag sprang min väg och skrek tills allt svartnade runt omkring mig. Sedan dess har det gått mer än en månad, och det onda har inte gett med sig, rädslan är lika olidlig… Vad jag här försöker är det sista jag har att ta till. Jag klamrar mig fast som vid sista halmstråt vid tanken att jag kanske kan bli botad genom att skriva. Det vill säga så långt jag orkar reda ut det här trasslet, den här härvan av inälvor, den här genombrutna mandalan jag har i hjärnan. Om nu skrivandet som det sägs är en terapi, om den kan bota, borde den kunna göra det nu. Jag ska smeta ner sida efter sida, jag ska använda pappersarken som gasbinda och väta dem inte med bläck utan med varet från mitt urgamla sår. Kanske allt till sist hamnar där, och jag töms på giftet ju mer vardrypande och bacillkryllande sidorna blir.

Jag avbryter mig här och går och äter. Hoppas hjärnan kommer att kännas mindre trög i eftermiddag och att jag ska kunna behålla distansen till det som hände. För jag var i Budila en vecka den gången, hade aldrig varit utanför Bukarest förut, och det är väldigt svårt för mig att inte skriva en apokalyptisk dikt utan en något så när sammanhängande berättelse.

Tillbaka i det ödsliga akvarium som den är, den här villan i Cumpătu som bara rymmer sina kameleontskiftande dagrar – nu gyllene, ljusare eller mörkare allt eftersom molnen skuggar kurorten – och suset som kretsar mellan möblerna. Jag låser upp dörren till rummet och sveps i värmen från kaminen som jag låtit stå på. Samma tallgren slår mot rutan, grå och liksom full av liv, spänd och säker på sig själv. Men jag drar för gardinerna och tänder sänglampan, för livet har ingenting att göra med det konstlade på papperen framför mig, det som måste upphöjas och värnas. När jag som barn gick på cirkus tyckte jag inte om vare sig djuren eller clownerna, men kunde bli galen och uppfylld av ett dovt behag, som fick benen i kroppen att smälta ut i färger, inför en flyktig purpurviolett, intensivt gnistrande grönblå skiftning i en ryttarinnas eller trapetskonstnärs paljettbeströdda dräkt. Jag samlade på stanniolpapper från chokladbitar för de otaliga färgskiftningarnas skull, de gröna och rosa tonerna som inte var färger utan ren känsla, rena själstillstånd. Och var någonstans var det jag en vinternatt med snöstorm i en fönsteröppning för ett ögonblick fick se ett flickhuvud med pudrade kinder, brutalt målade läppar och gnistrande ögon? En mycket kortklippt flicka som skrattade åt stormen och i ett moln av imma stängde fönstret igen. Det är ett vagt och ändå ytterst varaktigt minne som jag inte hittar konturerna till.

Tidigt en frostnupen morgon med sparvkvitter och gyllene trädgrenar samlades vi under en basketställning och ställde oss att vänta på bussen som skulle köra oss till Budila. Skolkamraterna som jag i dag minns med ett leende och en smula nostalgi – liksom jag minns hela denna rockens och hippiernas bisarra epok med kassettbandspelare och vilsna revoltörer – dem var jag rädd för då. Jag uppfattade dem som en fientlig hydra eller ett ockult sällskap som jag aldrig skulle få vara med i. Deras dumhet och vulgaritet äcklade mig, och jag begrep inte att det bara var den tidens stil eller att de bakom sina bortklemade grabbfasoner bara var eviga småpojkar, formlösa och förhärjade av hormonernas syndaflod, och att de allesammans på löpande band så småningom skulle komma ut som seriösa och ansvarstagande ingenjörer, ekonomer och tankbilschaufförer. Men mig skulle det inte bli något av, även om jag såg mig som mänsklighetens absoluta slutprodukt. Jag var en andens människa, de var köttets. Jag var den som läste och skulle skriva texten som skulle ersätta världen, de var lyckliga, vegeterande idioter. Det som plågade mig mest var att jag, trots den enligt mig totala, våldsamma och ogenomträngliga motsättning som rådde mellan oss, inte var i stånd att förakta dem. Det överlägsna leende jag visade upp för dem blev alltid skevt, för behovet av kärlek och djurisk värme lät sig inte kuvas, det pinade kroppen och gjorde uppror i medvetandets källargångar. Och denna morgon inför avfärden till lägret stod jag för mig själv och övade på min äckelgrimas, fullkomligt ignorerad av de uttråkade kamraterna som stod i grupper och väntade på bussarna, medan de retade varandra för de moderna, iögonenfallande kläder som de bar nu i stället för sina gamla skoluniformer: utsvängda denimbyxor med nitar och fransar, skjortor uppknäppta långt ner på bröstet, minikjolar och klumpiga foträta skor. Somliga stod och sjöng på de obligatoriska fräcka visorna som fyllde mina tonår med ett tjockt lager skit i öronen, visor som jag än i dag minns som motbjudande hymner till den där vulgärt glittrande, oskuldsfullt vidriga världen. Andra stod bara och snackade med händerna i fickorna eller hoppade upp och hängde i de gröna stängerna på basketställningen. Där stod Savin, en lång och mager och geniförklarad Salingerfigur som hade fått högsta poäng i ett intelligenstest vi hade gjort i kemisalen, ett antal kort man skulle fylla i i logisk ordning, ett test där jag var sämst eftersom jag hade nöjt mig med att i marginalen på varje kort skriva en versrad av Tzara ur dikten med fiskarna som kommer hem med sjöstjärnor i händerna. Han är en mycket intelligent idiot, Savin. I dag hade han på sig en sorts tunn polotröja som gjorde att han såg intellektuell ut, ja som en författare, särskilt som han stod med ena handen i byxfickan och diskuterade med Fil (Felicia som jag har ett romantiskt foto av någonstans i en låda), och det handlade förstås om Schopenhauer, och han talade just om för henne vad Världen som vilja och föreställning heter på tyska. Fil liknade Mireille Mathieu och såg till och med ut att hänga med. Michi stod och såg på dem medan hon nynnade på ”Goodbye papa, don’t cry for me” och såg ut som ett syndigt rådjur, och Manix stod förstås och tittade på Michi. Om Manix redan såg ut att vara trettio – jag såg honom nyligen och då såg han ut som femtio – så verkade fotbollsspelaren, pingisspelaren och poeten Papa inte ens ha fyllt femton. Jag säger poeten eftersom han hade ett skrivhäfte med minnen och veckotidningsurklipp, där han varvade citat av de mest skilda diktare med sådant som han hade knåpat ihop själv. Alla höll sig med liknande ”orakler”, pyntade och målade som zulumasker, där de skrev ner funderingar eller egna fyrradingar, eller försökte besvara de stora livsfrågorna och radade upp schabloner som redan idisslats av tusentals nöt, för vilka kärleken givetvis var ”en roman som slutar där den börjar” och livets mening ”att följa sitt eget huvud och använda det in i det sista”… Sidorna var fullklistrade med filmstjärnebilder eller bilreklam mellan dikter som de hittat någonstans och skrivit av, och ibland kunde man till sin förvåning bland all kitsch finna fragment ur någon Rilkesonett eller Nervals ”El Desdichado” i sin helhet. Under en bild av Nadia Comaneci…

Lutad mot räcket till längdhoppsgropen i sällskap med den färglöse flinande Angeru stod Papa och sjöng ”Upp arbetare, gå framåt / på den stora segerns väg” med en improviserad manisk refräng som löd: ”Upp, upp, kör den upp” och fick de andra att vrida sig av skratt. Buzdugan som ända sedan nian hade haft grönaktig skäggväxt stod med ryggen mot basketställningen och bläddrade i en avantgardistisk engelskspråkig rocktidskrift full med bilder på AC/DC. Runt honom stod sju åtta stycken som var indignerade över att Queen blev totalsågade i artikeln som Cici var i färd med att översätta för dem. Deras musik kallades muzak och de själva faggots. Särskilt oförlåtligt var de vita sidenskjortor de uppträdde i på konserter, vilket enligt artikelförfattaren var höjden av borgerlig konformism. En tjej med pannan full av kvisslor försökte vända blad medan hon stod och läste på baksidan. Ett stycke därifrån stod den vackra, snälla, rena Clara i sin ulliga karamellrosa mohairjumper. En liten flicka med tunn glasartad hy och klarblå ögon, en som ingen kunde se växa och vara på väg att bli kvinna. ”Oroa dig inte, hon hamnar också i säng med nån till slut”, kunde en och annan mumla på kvällslektionerna med praktiskt arbete, medan han stod och såg på hur hon stack in en skruvmejsel i ett impedansrelä (som vi senare fick kasta) som om hon särade på blombladen i en ros för att komma åt ståndarna. På ett stängsel övervuxet med åkervinda lite längre bort satt Titi, även kallad Titina, med sina djupa ansiktsveck och liknade den unge Voltaire. Killarna började spela fotboll med en tom leverpastejask, tjejerna stod och pratade i ett hörn och spred parfymdoft, och själv stod jag sorgsen, orolig och obemärkt och läste vidare tyst för mig själv:

Det regnar denna skymningsstund

när alla vägar bär mot gryningen…

Som alltid kände jag mig utstött ur kamraternas värld. Jag hade vant mig vid tanken att det för mig inte kunde finnas mer än en framtid: ett vindsrum med en stol, ett bord och en säng där jag skulle ruttna bort under resten av mitt liv – som skulle bli kort, högst fyrtio år – skrivande på en ofärdig, oläslig roman som skulle påträffas efter min död, ligga intill mig och stinka lik men innehålla Allt, hela sanningen om existensen och icke-existensen, hela världen med alla dess detaljer och all dess motbjudande mening. Detta drömmeri där jag såg mig som hypergenial totalförfattare, den som skulle riva ner kosmos och ersätta det med en bok, var ryggraden i mitt liv. För att få skriva den boken kunde jag ha låtit mig flås levande och med min fortsatt levande hud, med blodkärl, nervtrådar och svettkörtlar bundit in det allomfattande verket. Kväll efter kväll kunde jag ligga hopkrupen i fuktiga lakan i mitt rum mot Ştefan cel Mare-boulevarden, medan väggarna blev röda av den nergående solen och jag i fantasin vände blad i den bländande boken. Jag föreställde mig tabeller över förbindelser som kunde finnas mellan stjärnbilder på himlen och halvädelstenar i jordens djup, mellan människokroppens organ och de svulstiga namnen i Gothakalendern. Jag relaterade steg för steg, ögonblick för ögonblick mänsklighetens historia till historien om mina fattiga sjutton levnadsår. Jag skulle avslöja denna världens furstes fantastiska sammansvärjningar i underjordiska palats av marmor och porfyr, och skildra en domedag som skulle slå ut som en nejlika och dra med sig pirater och malteserriddare, bororokrigare och hitlerister, änglar och utomjordingar i ett totalt krig. Kärlekshistorier skulle löpa ut och in som rokokogirlander i den slutliga uppgörelsen, och hur olika de än var skulle allesammans smälta samman i en mystisk, oändlig arketyp, ett filigran över hela boken, Världens vackraste kärlekshistoria, det ultimata oändliga mysteriet där Prinsessan-Ägget smälte samman med Prinsen-Spermien i ett exploderande gudabröllop. Detaljerna tog mig febriga drömska timmar att tänka ut. Ibland lyftes jag av någon enorm kraft upp från sängen och fördes med sängkläder och allt bort till skrivbordet, där jag grep reservoarpennan, satte pennspetsen mot papperet och blev sittande i lakanet som i en toga. De purpurröda stråken på väggarna blev mörkbruna, och över Bukarest steg månen upp, spårvagnarna skramlade gnisslande förbi nere på gatan medan jag satt kvar och som hypnotiserad betraktade guldgnistan på pennspetsen. Jag frågade mig vilken bokstav Boken borde börja med men vågade inte skriva någon på det mörka papperet…

Självfallet fäste jag den gången ingen uppmärksamhet vid Lulu som ändå skulle komma att bli en axel i mitt liv, precis som larverna med antenner och småben är en axel i fjärilens liv. Och (nu far denna bisarra tanke genom huvudet på mig, när jag ser hans ansikte för mig och det har något demoniskt över sig, men också något harmlöst – en skrattretande demon, en clownlik avgrundsängel) som faktiskt skulle kunna vara en minnesprojicering av något ännu djupare och ännu avlägsnare, ett ännu hemligare, ännu mer förbudstyngt rum inom mig. Det slår mig att det är alltför lätt att finna tillbaka till händelserna i Budila, alltför lätt kastas de i ansiktet på mig av det undermedvetna som jag lärt mig ifrågasätta därför att det är så otroligt slugt. Där i djupet finns hemliga tunnlar mellan husen i mitt medvetande, mellan rör och mångfärgade kabelknippen, kanaler med illaluktande vatten, fullt av hjärnans utsläpp. Där finns förhörsrum och underjordiska bordeller och rum där ingen har varit. Och jag är ensam i hela stan därovanför, är dess ende herre och ende fiende.

Lulu hade gjort entré tillsammans med den vansinnigaste typ jag någonsin sett, Bazil, med uppspärrade ögon och ett fuktigt hångrin, en tokig bråkmakare vars hela tillvaro bestod av svinaktiga visor, skämt om handikappade och sexskryt. De kom arm i arm och tog genast tag i var sin tjej och började dansa en passionerad tango, kind mot kind och med armarna utsträckta framför sig. Tjejerna höll på att gå åt av skratt.

Kan väl hända jag inte har råd med peruk,

men i stället så har jag tidernas…

skrek Bazil och grimaserade groteskt, varpå de andra fyllde i med en mun och på rent fanskap.

Med på bussresan var också tjejer och killar från ett par andra gymnasier. De gjorde inte annat än sjöng och skrek för full hals, grövsta tänkbara visor som jag inte alltför ofta hade haft tillfälle att höra. Jag satt på ett galonsäte bredvid Savin som log överlägset och överseende, och bredvid Clara som var den enda i vars ansikte man såg avsmak. Lulu hade lagt beslag på solistrollen längst bak. Han gastade som om han på något vis ville kompensera sin kortväxthet och sin fräcka hackspettsuppsyn:

På vägen kom en häst och vagn

och nertill var det nåt som hängde.

Var det skakelen som svängde?

Och kören svarade extatiskt:

Nej, en skakel den står still!

Hängde selen ner där bak?

Nej, den här var inte slak!

Var det ett ben på Blacken?

Nej, det nådde inte backen!

Till slut stod Lulu upp och skrek, röd i ansiktet av ansträngning:

Gröna strå som spira må!

Det var hästens egen stake

som stolt han bar, vår hästekrake!

Hade vi haft en författare med oss som skrev böcker om blyga, idealistiska ungdomar, skulle han ha glömt sin läxa om Makarenko och kastat sig av den fördömda bussen. En kille i pullover med hål på ena armbågen och en gitarr full med klisterbilder började för full hals skråla en parodi på en folkvisa och slog på strängarna tills de blev dubbelt så långa, och de andra föll in som en slavkör i sången:

Jag steg av tåget på station,

var nödig bortom all reson

Men där var ingen toa fri.

Jag hävde upp ett ramaskri.

I dag framstår tjejerna från den tiden som renhjärtade små kattor, men den gången vågade jag inte se någon av dem i ögonen. Några hade redan tänt cigaretter och satt och gapade för full hals utan att hoppa över ens de grövsta orden. För att slippa höra eländet koncentrerade jag mig på landskapet utanför fönstret. Slätten sträckte sig platt som en pannkaka ända till horisonten, med enstaka skogspartier här och var, sädesfält, solrosodlingar, majs som stod och torkade i augustisolen under den enorma blekblå himlen. En och annan lantarbetare kom gående på en stig med sin kvinna i släptåg. Andra stod och arbetade långt ute på någon åker, så djupt nerböjda att de nästan slog pannan i jorden. Ibland åkte vi igenom någon dammig by där stadsklädda barn stod och tittade vid grindar, där små hus skymtade fram mellan kvitten och körsbärsplommon, och där bykrogen mitt i var packad med fyllon… Lanthandeln med några damejeanner i fönstret låg mitt emot bykyrkan med plåttak, båda tillbommade och avskilda innanför var sin grusplan. Då och då mötte vi en cyklist som trampade på med baskern nerdragen till ögonbrynen. När vi kom ut ur byn bredde slätten ut sig igen på båda sidor, i fjärran syntes blånande höjder och spridda silor och vattentorn. Vi körde om smutsiga hästar som drog kärror lastade med plastdunkar och tomflaskor. På kuskbocken satt en zigenare och sov under sin hatt med tömmarna hängande i en slapp solbränd hand.

När vi kom till de mer höglänta trakterna glesnade byarna ytterligare och fruktodlingar, vinodlingar och lertäkter till tegelbruk dök upp. Bostadshusen var i trä, vackert målade i blått eller ockra, eller i den färg som åldrat omålat virke får. Någon gång blänkte en kyrkogård till med sina stenkors i solen på någon sluttning omvärvd av vindor och bin… Molnen kastade skuggor på kullarna i hundratals gröna nyanser… Men jag klarade inte av att gå helt upp i det torftiga landskapet, för av och till avbröts visorna i bussen av gälla tjut: ”Men sluta då, för fan! Sluta har jag sagt!” Varefter den fasthållna, kittlade tjejen satte händerna för öronen och gallskrek. Visorna återupptogs genast med ännu större kraft:

Super du så är du dödens,

avstår du så är du dödens.

Super du, sup titt och tätt,

om du dör, så gör det mätt.

När vi kom upp i bergen övergick man till Claras – och min – lättnad till lite anständigare sånger som jag kände till. Det var reklamsnuttar med refränger som:

Upp ur kistan, inget fjäsk!

Läge för en Cicoläsk!

Cicoläsk förnyar kroppen!

intill allra sista droppen!

Och:

Gör som gamle kejsar Nero

tvätta arslet ditt med Dero

eller ”Vi har strumpor för kvinnor med hål”, ”Vi har skor för herrar med breda tår”. Vår buss och de andra körde nu genom trånga dalar mellan lavklädda klippväggar med porlande rännilar. Där låg semesterorter med kringspridda rosbevuxna stugor, och på de omgivande bergen växte granskogen allt tätare, som mossan på mörk och fuktig sten. Ett nunnekloster… en dunge vid vägkanten med en betande fet ko som leddes i band av en liten flicka på högst fyra år… överhettade minibussar som körde om oss på den oljefläckade asfalten… och killarna och tjejerna som sjöng vidare på sin ändlösa repertoar om Carolina och Miţa med cykeln och blonda zigenerskor med stenhårda bröst… Och så vidare, och nya vitsar och fler visor ända tills bussen bromsade in på den stora gårdsplanen i Budila. Vi klev av och sträckte på oss för att bli av med stelheten efter alla timmarna i bussen och såg oss omkring. Solen stod fortfarande högt på himlen, det luktade gran och kåda som sipprat ut och vitnat i sprickorna i barken.

Där låg herrgården. Jag blev lycklig och upprymd när jag fick se den, för det var inget mindre än ett av mina hus i Bukarest, hur det nu hade hamnat här, och ett bevis på att ensamheten följde med mig. Kanske hade det massiva symmetriska rosafärgade huset med sin dubbeltrappa, sina statyer och kupoler natten innan lösgjort sig från sin grund i Bukarests labyrinter, gammalt och murket så att det var lätt som en hallucinogen gas, stigit som ett fantastiskt luftskepp och svävat över mörka skogar och glittrande bäckar med sina rör och elkablar hängande under sig som brännmanetens trådar och till slut landat mitt i denna vanvårdade park där det nu låg med fönster som glimmade gult som natriumlågor. Den öppna platsen som måste ha legat framför hade också följt med, men här förvandlats till en oval damm med en anlupen kopparstaty mitt i och stora feta fiskar (som jag skulle komma att studera varje kväll) i samma färg som det grönaktiga slammet på botten. Men precis som jag trodde var alltihop, medusorna och atlasfigurerna i gips, bara en fasad, en kuliss, för när vi blev anvisade sovplatser var det i vanliga sovsalar med tio sängar i varje, alltigenom förnuftigt och funktionellt. Tjejerna på nedre botten, killarna en trappa upp och småungarna från grundskolan, som också var med, två trappor upp. Så var det middag och därefter fick man bekanta sig med omgivningarna, spela fotboll eller sitta i grupper kring någon med gitarr. Den kvällen låg jag ensam i sovsalen och försökte läsa i ljuset från den nakna glödlampan i taket. När jag låg där och lät blicken följa raderna men var yr och okoncentrerad, brakade plötsligt musiken lös någonstans i en annan sal. Diskoteket hade öppnat. Killarna på min sal hade klätt upp sig för det. Jeans var på den tiden fortfarande något sällsynt, men man hade väldigt utställda manchesterbyxor och någon sorts underliga segelduksbyxor som var så styva att man inte kunde sätta sig i dem. Rutiga ”cowboyskjortor” var höjden av elegans. De hade frågat mig om jag inte skulle följa med men brydde sig annars inte om mig. Och i skolan var det diskotek varje lördag, men för min del gick jag bara rakt igenom gänget som dansade i vestibulen, för på lördagskvällarna gick jag på läsecirkel i ett av klassrummen. (Vi höll mötena i den närmast konspiratoriska belysningen från en läslampa som fick oss att se ut som besjälade lik, sju åtta gulbleka typer som läste poesi med rockmusik och ihållande larm i bakgrunden. Sedan gick vi ut igen genom diskotekgänget utan att kunna värja oss mot känslan av förödmjukelse och skuld.) Första kvällen i Budila läste jag några tiotal sidor i Kafkas Förvandlingen med Suzi Quatro och hennes ”Sticks and stones may break my bones / But you gotta take my rock and roll” som oavbruten radiostörning. De andra kom uppeldade tillbaka med jämna mellanrum för att vila sig och korsade sig när de fick se att jag redan hade pyjamasen på. De hade lagt ihop till lite billig konjak som de nu drack medan de pratade om tjejerna, om vem som var snyggast, och vilka tuttar Mălina hade och om Marianas röv och hon den lilla som flinade… ”Liten är hon men går att lyfta…” ”Grodor är också små, men de kan gapa stort…” En lång typ från Lazărgymnasiet hade redan blivit alla tjejernas idol. Honom svor de beundrande över: ”Fan, har ni sett hur hårt han håller om dem, och så har han alltid ena handen beredd att stoppa innanför behån på dem…” ”De svimmar ju av när han bjuder upp…” ”Fast såna långa typer klarar visst inte av det när det gäller. Som svenskarna, högst en gång i veckan, efter vad man har hört, annars får de använda fingret eller…” Och så var det någon som började berätta om en svenska eller danska som han hade legat med i somras vid Svarta havet. Så tog de en klunk konjak till och kastade ett öga på mig igen: ”Och där har vi en skötsam typ, ingen sån som vi, som jagar tjejer hela dan…” Och sedan gick de tillbaka till dansen. Värre blev det när Bazil steg in som ett fyllo på en kabaréscen och sjöng ”What’s a nice kid like you / Doing in a place like this?” och började hojta när han fick syn på mig: ”Men Victor lille, händerna ovanpå täcket! Tror du inte jag såg dig? Men ut till tjejerna nu, pappas lille Victor!” Eller Lulu, som kom instörtande med en cigarett i mungipan och började leta efter något i nattduksbordet, och så for ut igen. Ett par gånger var det en tjej som stack in huvudet: ”Uuursäkta!” Och i högtalaren sjöng en varm röst om ”the summer of nineteen sixty-nine”.

Vilken egendomlig blandning av förakt och kryperi jag hyste för dessa sublimt imbecilla som vaggade sina flickor i färgflimret i diskotekssalens mörker! Jag hade så gärna velat vara där jag också, haft en flicka som vilat sitt huvud och sitt doftande hår mot min axel, en som viskat fånigheter i mitt öra och jag i hennes medan vi stått och vaggat med armarna om varandra, en vars örsnibb och glittrande örhänge jag hade fått kyssa och vars varma hud i midjan och det sammetsmjuka lagret innanför jag hade fått känna under mina händer… Jag hängav mig åt den billigaste melodram ända tills jag plötsligt kom till besinning och vansinnet inne i huvudet började om igen: jag hade inte rätt att spilla tid på sexuella riter eftersom jag skulle bli författare, jag var tvungen att fullt ut genomleva min olycka, vindsrummet med stolen – min framtid var bordet och sängen och de hundrafemtio böckerna jag skulle läsa varje år. Fram till dess jag fyllde trettio var jag tvungen att bli allt eller inget. Priset var ohyggligt, det visste jag och det grubblade jag i timtal över. Jag var Leverkühn, jag var Lovecrafts gengångare, jag var Roderick Usher, han som hade murat in sin syster under trappan i ett mörkt rum (och min egen syster hade kastat sin trasdocka i ett hörn och stod nu och bankade med knytnävarna på dörrens murkna rödmålade trä)… När ännu en flicka stack in huvudet genom dörren minns jag att jag spände ögonen i henne med ett ”bittert” leende och började deklamera som en andra klassens skådespelare:

Med viljestyrka stark som stål

är nu min lusta övervunnen.

I djupet av din själ, i sömnens bål,

min usla själ blir aldrig funnen.

Jag steg upp ur sängen och rusade fram till spegeln ovanför tvättstället, för jag hade fått tårar i ögonen och ville se mig själv gråta. Jag visste att Baudelaire hade gjort så. Jag såg mig stå där liten och svartmuskig med mitt smala ansikte, utan tillstymmelse till själfullhet i blicken. Jag andades på spegelbilden och skrev på glaset precis som jag gjorde varje dag, som i en dagbok utan minne:

FÖRSVINN

I kväll har jag gått runt några gånger i den stora hallen som nu börjar bli lite uppvärmd, eller snarare fylld av en mycket utspädd röklukt från den krämfärgade gaskaminen som står och surrar i sitt hörn. Jag förde handen över de gamla udda möblerna, över de skimrande ytorna i mörkret dit bara några tunna månstrålar når. Mörka speglar, mörka tavlor, en trappa som leder upp till andra våningen… En stor teve där knappar fattas, en apparat som jag inte vet om den fungerar och aldrig kommer att få veta om det inte kommer någon mer hit till villan. Jag snor runt, gör piruetter, ropar högt och allt förblir lika orörligt, tigande, susande. Jag går in på mitt rum, stänger av kaminen och kryper ner i sängen. I det fullkomliga mörkret ligger jag med öppna ögon och tänker. Hur ska jag bekämpa min chimär? Denna drake av bengaliska eldar som reste sig upp och tjöt i mitt blygt tillbakadragna tonårsliv. Denna regnbågsskimrande kniv som lätt och sadistiskt förts in till hjärnstammen och skilt mina båda hjärnhalvor åt. Victor, du är ren och förandligad, medan jag som du så väl vet inte kan möta din stadiga blick. Jag går försiktigt vidare i berättelsen, därför att såret är djupt och smärtan sticker till i de banalaste detaljer i det här spelet där man inte kan reglerna och inte vet vad som är viktigt och vad som är trivialt.

Jag tänker på vad jag ska göra i morgon och frågar mig om jag ens kommer att kunna se det lilla jag skrivit tidigare på dagen (för det är det dunklaste jag någonsin har gett mig på). Jag tänder lyset och noterar detta liggande i sängen tyngd av en underlig trötthet i hela kroppen.

Men herregud, vad är det som händer? Nu sitter jag vid skrivbordet igen. Jag klarar inte av att hålla tillbaka paniken, hjärtklappningen… Har gåshud på armarna. Darrar när jag skriver, kratsar i själva verket ner över sidan, men måste skriva för minnena far genom huvudet som smärtsamma blixtar och har gjort hela dagen. De slocknar så snabbt att jag inte hinner uppfatta mer än själva känslan, men de kom i ett outhärdligt utbrott just som jag skulle somna. Reaktionen i själen och kroppen blev våldsam. Jag vet inte vad de här bilderna vill säga, men de har fullständigt tagit musten ur mig, och jag orkar minst av allt beskriva dem i deras obeskrivlighet. Egentligen såg jag inte bilder utan en stor känsla eller ett stort ljus, precis som man egentligen bara ser själva brasan, hur många chimärer man än uppfattar i lågorna. Det var som en gammal flimrande film körd på en urtida projektor. Diffust sepiabrunt ljus med återkommande darriga vertikala ränder, fläckar och sicksackmönster. Jag såg ett rum där ektoplasmaliknande figurer skymtade bland möblerna. De rörde sig sakta framför den orörliga kameran som bleka fiskar i en bassäng, som i en underlig obegriplig pantomim, något som utspelades i ett okänt fönster. På mattan på golvet satt en liten flicka och smekte sina dockor som hon radat upp på sängen bredvid. Det måste ha varit min syster strax innan hon dog. Jag kände igen henne från det (likaså sepiabruna) foto som mamma hade liggande i den scharlakansröda handväska där hon hade sparat gamla intyg och småsaker. Fotot hade jag råkat hitta bland id-kort, försäkringsbesked och kvitton en gång i tonåren när jag hade glömt – eller bara vagt kom ihåg – att jag hade haft en lillasyster. Mamma har aldrig velat tala om när hon var född eller var hon ligger begravd, trots alla mina frågor… Hon sa alltid emot sig själv, vecklade in sig i förklaringar och slöt sig så småningom i envis tystnad. Här pratade min syster oavbrutet, hennes flätor glimmade när hon livligt vände och vred på huvudet, men inget ljud hördes frånsett projektorns svaga knattrande. Rummet kände jag igen: jag var tillbaka i min barnkammare. På golvet delar till en byggsats: små cylindrar, pelare, prismor, koner. Och bland dem låg spridda öglor av svartvit framkallad film.

Och borta i ett hörn står ytterligare någon, nästan utsuddad i den bleka glöden i spegeln inne på toaletten. Först när figuren rör sig blir den synlig men då bara som blänk och särdrag: hårets sträva textur, ett öga med illvillig blick, en putande kind… Det är en främmande pojke som reser sig, kommer emot mig, lägger armen om mig och viskar något i mitt öra. Jag lösgör mig och skriker ljudlöst, medan min syster som också rest sig upp oroligt åser det hela med armarna utmed sidorna och halvöppen mun. Jag rusar mot dörren medan den andre vädjande sträcker sig efter mig och skälver till samtidigt som den bleknade repiga filmen.

Och när filmen (eller mina näthinnor eller hjärnhinnor) brister och efterlämnar en hjärtslitande sorg i bröstet, dröjer den okände pojken kvar på den tomma bländande filmduken och under några ögonblick måste jag uthärda att se det rakt framifrån i hans ansikte, Lulus vilda fuktiga omisskännliga flin.

Papperet är fuktigt av min handsvett. Jag orkar inte längre. Men jag har kommit hit till Cumpătu fast besluten att en gång för alla sätta punkt för det här. Att stå emot vilken blick som helst. Att komma helad ur den här psykiska kampen, eller också inte alls. Jag går och lägger mig igen om en liten stund. Gode Gud, om jag bara kunde hålla ut!

Jag ska hålla ut, för de här bergstrakterna är visserligen ödsliga men de tycks föra samman händelserna, släta ut dem sinsemellan, sudda ut (de osäkra) gränserna mellan vårt eget medvetande och det större medvetande som omsluter oss. Knappt hade jag släckt ljuset i går kväll förrän jag leviterade i ett hypnagogt drömmeri och hörde ljud. De kom nerifrån golvet, från ett rum nere i villans källare. Där låg en man och en kvinna sammanslingrade i en säng och penetrerade varandra, bet varandra. Jag såg dem tydligt för min inre syn och hörde kvinnans ihållande ljudliga stönanden stegras och kulminera i njutning och vansinne, liksom mannens mörka grymtningar. Ord växlades, böner och befallningar avlöstes av dova slag. Jag såg nästan scenen med egna ögon: den utspelades i ett rödaktigt ljus i en säng där täcket låg undanföst i en halvcirkel nere vid sänggaveln. Kvinnan hade brungenomskinligt hår som nådde ner till midjans muskelrelief. Hon stod på knä med lyftad överkropp, och mannen höll henne bakifrån med ena handen över högra bröstet och den andra ner mellan benen på henne så att fingertopparna nådde ut under motsatta låret. Han var rödare i skinnet än hon och stötte av alla krafter. Hon lutade huvudet bakåt så att huden på halsen tänjdes ut, kindmusklerna spändes och tungspetsen löpte hastigt mellan de blottade tänderna. Mannen drog sig ur henne, vände på henne, knuffade ner henne på rygg och trängde in i henne igen. Han drog henne hätskt i håret. Slog henne i ansiktet. Hon bet honom lika hätskt i hakan, varpå han intensifierade sina rörelser och stötte allt våldsammare mellan hennes böjda knän. Helt plötsligt slog han henne på skinkorna och låren. Så drog han sig ur igen, grep henne i armen och ställde henne upp i sängen. Där trängde han om igen in i henne bakifrån, kramade brösten, smekte höfterna och skinkorna. Hon förde ner handen mellan benen och kände könens sammansmältning flöda över fingrarna. Jag låg med slutna ögon i mörkret och föreställde mig det, försökte låta bli att andas och höll tillbaka bultandet i tinningarna för att inte missa något av det som försiggick några meter under mitt golv mellan två nakna kroppar bland skrynkliga våta lakan. Det var som om all substans i universum hade reducerats till absolut mörker med en ensam lysande kub mitt i, där två kroppar smälte samman, tätt omslutna av ett medvetande som uppfyllde mörkret, lyssnade och iakttog. Det utspelades inte i källaren utan inuti mitt medvetande och hade kanske gjort så i alla tider. Och nu när kvinnan slutat stöna efter ett hest klimax och båda låg på rygg och blundade utmattade och svettdrypande med armen över ögonen, kunde jag betrakta rummet mer avspänt i min fantasi. I ett hörn fick jag se det som jag hade räknat med att finna där: en ful trasdocka med anletsdrag ritade med kulspetspenna. Där låg den och såg blint upp i taket.

Jag somnade och drömde att jag och min syster hittade några gamla filmrullar med negativbilder i en byrålåda. Hon drog ut dem så att de blev halvmeterlånga blanka stavar, trädde dem över ena handens fingrar så att de blev rörformiga halvgenomskinliga klor som hon hotade mig med och krafsade mig med i ansiktet. Jag uppfylldes av en torr häftig skräck, ville ut ur det välkända rummet och slog upp dörren, men i stället för att komma ut i den lilla hallen kom jag in i en korridor med fuktdrypande flagnande väggar. Längst bort fanns en mycket smal spiraltrappa i trä. Jag rusade genom korridoren med systern i hälarna, kastade mig uppför trappan och tog mig pustande och flämtande ända upp till en kvadratmeterstor avsats med en enda röd dörr försedd med ett litet fönster. Just som jag hörde stegen komma efter mig i trappan slet jag upp dörren och tog sats för att störta in i någon ny korridor. Men det enda som fanns där var ett eländigt litet wc med smutsspår av fingrar på väggarna och stank av gammal urin. Resignerat lade jag på dörrklinkan och satte mig på wc-stolen, medan knytnävsslagen dundrade mot dörren. Och klinkan gled upp mer och mer inför mina skräckslagna ögon…

(Detta skrev jag i morse efter att ha klätt på mig och städat i rummet, eftersom jag inte står ut med att sitta och skriva i ett rum där inte böckerna ligger i en hög ovanpå varandra med ryggen åt samma håll och på linje, där inte burken med kaffepulver står på sin plats bredvid kniven och teskeden på brickan, där inte sängen är bäddad och skorna står i rad längs mattan. Jag tänker gå ut en liten tur i skogen och få lite luft och lite snö i håret. Snön är säkert torr och gnistrande men den har nog börjat smälta, för det är bländande sol ute…)

Det var verkligen underbart. Min djupa neuros, den halvsidiga huvudvärken som jag har haft så länge jag kan minnas, oförmågan att koncentrera mig – allt ger med sig åtminstone för en stund ute i skogen som jag alltid älskat så. Då och då återkommer övergående reflexer, som speglingen i ett glas återkastat på en vägg, från den tiden i barndomen då jag vistades några år på ett sanatorium beläget i en skog. I skolan fick jag en ordentlig inflammation i tuberkulinprovet på armen, och när klasskamraterna upptäckte det började de utan förbarmande slå mig där. Till slut skickades jag till Voila där jag proppades full med hydrazider och kortison, men från den perioden minns jag inte ens de eländiga porslinstvättställen eller de superuppvärmda sjuksalarna, där jag varje natt väcktes för att få penicillinsprutor, eller de hemska söndagarna då det jämt serverades äcklig wienerschnitzel – jag minns skogens ändlösa labyrint. Gläntornas ljus, bäckarna som porlade överallt, knotten som glimmade i den gröna luften, stubbarna som kryllade av nyckelpigor, stigarnas döda harar och illrar. Jag kunde smita från de andra och gå tills jag i den livfulla, svala tystnaden bara hörde enstaka lugnande ljud: fågelkvitter, suset i mjuka fjuniga löv, humlornas surr när de kröp in i blåklockorna och kom ut pudrade med pollen… Då blev jag en annan, slog mig ner bland markens heta solfläckar och kände dem fylla mig med vanvettig lycka, som om alltihop hade varit ett starkt hallucinogen som injicerats i mig – den djupblå himlen som dallrade mellan grenarna, spindelväven som buktade i vinden mellan stammarna och än mer dofterna av sav och bark, kåda och skogsmark… Och samma dåraktiga extas kände jag i dag på stigen upp genom granskogen ovanför Cumpătu.

När jag kom tillbaka våt av snön och varm i kroppen hade jag glömt all leda, all ofrånkomlig medelmåttighet i min tillvaro i Bukarest. Glömt den litterära världen, kontrakten med ISIS, Delias sura miner, paniken vid tanken på att jag måste skriva en bok då och då också… På detta Zauberberg, i den här villan, detta väderbitna, vitnade kranium som blivit liggande här i urskogstystnaden, hit når inte världens illusoriska finförgrenade nät av sanningar. Ensam i det kvävande heta rummet kan du äntligen stiga ner i din värld, i din sanning, i allt det som existerar djupt och gåtfullt inom dig, om du med samma mod förmår möta förnedring och upphöjelse, förgörelse och frälsning, ärkeängel och krympling…

Första natten i lägret fick jag inte en blund i ögonen, för när diskoteket var slut kom killarna och deras tjejer och slog sig ner på en säng bredvid mig runt en kassettbandspelare på högsta volym. De var från min skola men hade också med sig ett nytt par. Det var den långe som ville stoppa handen innanför behån på tjejerna, en typ med rakad skalle och nynazistisk uppsyn, medan hon var väldigt lång och uppklädd till tusen med långa lår i gröna genomskinliga strumpor. I det svartblanka håret var pärlor inflätade och det hårdsminkade ansiktet hade något av samma cyniska grymhet över sig som Disneyfilmernas svartklädda drottning. Bredvid henne var våra tjejer rena noviser i vulgaritet. För henne var killarna småungar som inte ens visste ”hur grejen ser ut”. Självklart kom de snart in på sina visor som de lallade med ständigt förnyad entusiasm. Konjaksflaskan gick runt, alla spelade galna, låtsades vara fulla, tjöt och gapskrattade när vitsar drogs. Våra tjejer – Fil för sin del med Lulus arm om halsen, och Michi som satt tätt intill Manix – undvek sorgfälligt att dras in i tvivelaktiga replikskiften men fnissade ändå så att deras smala axlar skakade. Då var det modernt med guldstoft i ögonskuggan, och allihop såg så vackra ut och hade något förtrollat över sig som stod i egendomlig kontrast till obsceniteterna i samtalet och visorna. Den som alla skämten gick ut över var en trögtänkt liten kille med mun obscen som en ända. Han hette Măgălie men alla kallade honom Gămălie, Knappnålen, och drev med honom hela tiden. Nu var det dags igen. ”Nu behöver vi en duktig kille som kan hjälpa mig med ett problem…”, sa nazisten som emellanåt for upp och dansade magdans som en kvinna. ”Vem anmäler sig?” ”Knappnålen!” skrek alla. ”Då ska vi se, Knappnålen! Här ritar jag ett hus med tre rum i rad och dörrar emellan. Kolla här! I rummet längst in ligger en snygg naken tjej och visar hela härligheten. Hon väntar på dig. Vad säger du om det, va? Men grejen är den att i rummet i mitten ligger hennes morsa, och i första rummet ligger hennes mormor. Och båda vakar som hökar över henne. Hur ska du nu göra för att komma in och sätta på henne?” Alla glodde på den valhänta teckningen och Knappnålen koncentrerade sig som om han hade suttit i skolan. ”Vet du inte? Ger du dig? Då ska jag visa dig. Nu river jag isär alla tre rummen och lägger dem i en hög. Här har du tre lappar. Lägg dem mellan händerna och blanda dem ordentligt. Just det, nu ska du få se! Fortare kan du! Det var bättre, gnugga på du bara.” Först när Knappnålen ivrigt hade gnuggat lapparna i mer än en minut fattade han poängen och såg så häpen ut att de andra föll ihop av skratt. För mig var det inte tal om att läsa Förvandlingen längre, jag var glad så länge de lämnade mig i fred. Jag låg inrullad i min filt och kände hela tiden en klump i halsen, den man känner när man inte får vara med, när man är ensam och utanför. Till sist gick tjejerna sin väg, killarna fortsatte prata ett tag medan de klädde av sig, kröp ner i sängarna och släckte lyset. Men jag hade inte en tanke på att försöka somna, för jag visste mycket väl vad som skulle hända nu. Först var det tyst i en kvart – en tystnad så kompakt att den kunde skäras med kniv efter allt oväsen förut – sedan tändes en ficklampa. Det var förstås Lulu och Bazil som började med sina idiotiska påhitt. De tog en killes glasögon och smorde in dem med skokräm. På en annan kille lade de kängorna under näsan efter att ha stoppat i alla skitiga strumpor de hade kunnat hitta. Så hällde de vatten i en tunn stråle från ett glas ner i ett annat medan de mjukt och övertygande viskade i örat på dem som sov: ”Pisss, pisss, pisss, nu går tåget…” Men större verkan gjorde kommandot: ”Lyft på huvet, jag ska ha kudden!” Nästan alla reagerade automatiskt, och Lulu fick ihop ett berg av kuddar i sin säng. Sedan höll han och Bazil på att storkna av återhållet skratt när de gick runt och kelade med somliga och mumlade snuskigheter i örat på dem med len flickröst… Inte förrän det mörkblå utanför fönstret hade börjat blekna lugnade de ner sig och jag kunde få sova lite. Och ändå vaknade jag med äcklig skär tandkräm utsmetad på bröstet och klibbande vid pyjamasen. Uppflugen på sin säng stod Cici – allmänt kallad Spikklubban – och skalade av sig pyjamasen och smekte sig över axlarna som en strippa.

Gymnastikläraren körde ut oss allihop på träning i den gulskimrande frostkalla luften och tog med oss på en löprunda. Mycket av det spöklika med herrgården var borta på morgnarna, och i stället var omgivningarna ålderdomligt pittoreska. Murgrönan klättrade upp över den spruckna fasaden nästan ända upp till gesimsen, medusaansiktena såg lite vänligare ut, den stora dubbeltrappan avtecknade sig tydligt med sina lavbevuxna betongurnor längst ner. Kupolen högst upp var en mage som var havande med ett stort stenfoster. Träden kring gårdsplanen, krokiga furor, täta granar med skägglav, popplar längs staketet med barockslingor, färgade himlen i genomskinlig grönska med mörkare fält och stora klarblå ögon. Genom denna oordnade park flög hela tiden osynliga fåglar och delade med fina linjer upp stillheten i pusselbitar. Dammen var full av grumligt vatten där barkbitar och simmigt bubblande alger flöt omkring.

Jag tog en närmare titt på den bruna skulpturen i mitten och lade genast märke till att det var något ovanligt med den. Först såg den ut som en bronsnymf vilken som helst, en anspråkslös representant för statyfolket som parasiterar på kommunala parkdammar bland forsythiabuskar och sedesamt skyler sitt blanka sköte med en liten hand. Och samma gest gjorde denna i herrgårdsparkens damm. Det var bara det att uttrycket i ansiktet, som var vänt ner mot ena axeln så att kinden halvt skuggades av hårlockarna som också nådde ner till de små brösten, inte var det gängse lätt men självmedvetet pryda och liksom lockande, på en gång skamset och jungfruligt lystna, inte alls rodnaden som kallade och attraherade till kärlekens bukoliska nöjen. Nej, nymfens ansikte uttryckte fasa och avsky, som om hon hade fått syn på en mask, en huggorm, en äcklig spindel. Men de tomma ögonen såg ingenting i den ovala dammens illaluktande sörja. Skräcken och motviljan hade uppenbarligen sitt upphov i minnets vindlande gångar. Jag föreställde mig den finlemmade nymfen där hon satt med höften lite på sned vid en kvillrande, mörk bäck i hägnet av en lund. Hon lät sig dras med av den bländande solen som lekte mellan grenarna och ställvis nådde vattnet som blänkte till. Hon bröt en kvist av en nyponros, tuggade på den och for plötsligt upp som om hon hade bitit i någon minnets förgiftade ört och känt ett hugg i hjärtat. Glimten var för kort för att nymfen skulle ha förstått vad det var hon såg, vilken förfärande anblick som drabbade henne. Vämjelsen, hatet, fasan var det enda hon hade kvar, det som hade gripit om hennes kinder med skinntorra fingrar och förvrängt dem till detta oförglömliga uttryck.

Hela förmiddagen medan de andra spelade fotboll eller volleyboll gick jag omkring i parken där solen gassade alltmer. Stillheten berörde mig, fick mig att försjunka i mig själv, den var full av fågelsångens fina slingor och valv konstruerade som med kurvmall i luften. Jag ställde mig tätt inpå granarna och studerade de spridda halvmånformade tickorna i barken, jag plockade upp ett och annat visset löv och såg hur det hade oxiderat och smulats sönder, jag lyfte på någon flat sten och fann myllrande myror i färd med att bära sina gulaktiga ägg ner i jordens fuktiga inre. Jag var så lycklig i min ensamhet! Långt borta på idrottsplatserna hördes då och då rop från åskådarna. Lulu var solist som vanligt. Hans spruckna röst anförde hejaklacken och ljöd dämpat genom lövverkens filter:

Kämpa som i gamla Troja!

Heja hoja!

Slit nu ut varenda doja!

Heja hoja!

Cantemir är bästa laget!

Laget med det bästa draget!

När det blev mål skrek alla, och flickornas tjut överröstade både fågelsång och lövsus. Och vad hade jag att komma med? Mina olycksaliga dikter? Min banlonskjorta? Mina ögon som inte kunde fästa blicken på någonting, därför att ingenting i världen intresserade dem? Som patentmedicin började jag envetet mumla mina älsklingsrader:

Det regnar nu i skymningen

när allt bär bort mot gryningen

när oberörda kroppar drar sig undan

i saknad och i vemodig begrundan

när människor som hatar varann

sover tätt samman som hustru och man

och ensamheten glider fram på vattnet

Så blev det middag och sedan ett nytt strövtåg bland parkens gömslen där ljuset nu hade fått en nyans av ambra och matt guld. Jag gick så långt ut i denna väldiga snäcka av växtlighet, genom labyrinten av häckar, verbenabuskar och syrenbestånd, gick så djupt in under granars och lövträds yviga valv att jag snart kände mig tömd på minne, tankar, språk och lärde mig vad skuggorna sa och bladens glöd och saven under stammarnas bark… Långa stunder stod jag och betraktade myrorna som kröp på kådig bark eller någon färglös tusenfoting som jag hittat under en sten… jag försökte få ut en intorkad snigel som fastnat med sitt hus på ett papperssprött blad, den satt som en liten trasselsudd av gröna och svarta trådar inuti… jag strök med fingret över sträva sporer på ormbunksbladens undersida… Jag kröp ihop där i parkens fuktigaste, hemligaste vrå och satt kvar och såg på sländor och spindlar tills himlen färgades röd…

Dagen därpå, efter ännu en natt med mardrömmar om diskotek och obsceniteter, fann jag paradiset i en liten sänka med en blomsteräng. Och som alltid tyckte jag att paradiset verkade vara lika hemskt att hamna i som helvetet. Jag hade aldrig ställt dem mot varandra, tvärtom visste jag att helvetet och paradiset var lierade i en gemensam kamp för att tillintetgöra individen, eftersom tortyrens rike och lustans rike var grannar i medvetandets lägre regioner, liksom de anal-genitala mörkerzonerna under tarmlabyrinten. För en ängel är fallet ner i paradiset lika sorgligt som fallet ner i helvetet, eftersom den extrema njutningen sveder och ödelägger precis som eld och svavel. Budila var både en stinkande kloak och ett barockt, doftande blomsterhav som tillsammans utgjorde tonårens glädjelösa geografi. Och jag tvivlade inte ett ögonblick på att det gick nervtrådar, hemliga tunnlar och underjordiska kanaler mellan de båda polerna i ett och samma Syndafall och förenade dem i ett skräckens spindelnät. I min sensuella dröm störtade jag med hat och kärlek och förtvivlan allt djupare ner i kroppens extatiska sörja.

Jag fann paradiset en tidig morgon när vi var ute på strövtåg i omgivningarna. Morgnarna var kyliga, så alla hade på sig tröjor som vi fram på dagen tog av och knöt om midjan. Det var en brokig skara på ett par hundra gymnasister som snabbt spred ut sig i grupper och smågrupper över några kilometers väg. Vi gick förbi äppelträd med gröna kart, grå tegelbruk och hus med röda takpannor. Molnskuggor flöt fram över kullarna. Jag hade hamnat bland eftersläntrarna tillsammans med Clara och Savin, och gjorde då och då ett inlägg i den pretentiösa, spretiga diskussion som pågick om indisk filosofi, om livshjulet och nirvana, om lidandet och maya. Vi vecklade in oss i fraser och floskler, vi bredde ut oss om anata och anika och purusha. Clara såg än på den ene, än på den andre, och de vanvettiga molnformationerna speglades i hennes ögon som i blått glas. Det var hippiernas epok, de blev illa åtgångna i landets tidningar som ständigt publicerade karikatyrer av långhåriga typer i utsvängda jeans med konjaksflaska framför sig och handen i pappas plånboksficka. Indisk filosofi, marijuana, rockmusik, alltihop sipprade sakta igenom också till oss och målade ut ungdomens fantastiska rotlöshet i starka färger. Vem brydde sig om Kommunistiska ungdomsförbundet, vem brydde sig om teve och tidningar? Vem gjorde minsta ansträngning att förstå världen vi levde i? Bandspelaren, tedrickandet, de repade skivorna, porrtidningarna, det var verkligheten. Var fanns lidandet? Vår gamle socialismlärare stampade i katederpodiet med sin foträta sko och drog sin monotona litania på lektionerna utan att bry sig om att tjejerna satt och läste Lorelei under bänken, och killarna vände ryggen till, riste rytmiskt på axlarna, gjorde rocksångarnas plågade grimaser och väste fram inledningsriffen till ”The Song Remains the Same”… När det ringde ut strök vi bort lärarens ord om den demokratiska centralismen från svarta tavlan och skrev dit dikter av Éluard: ”Elle est debout sur mes paupières…” Vi var nöjda med vår begränsade maya, vi hade också lyckliga ögonblick och himlen över oss strålade av sol, trots propagandan.

Vi hann ifatt några smågrupper och blev passerade av andra, noterade mekaniskt fruktodlingar, vita gravstenar, milstenar, zigenare med småväxta kvinnor i släptåg, när plötsligt Clara pekade på några lysande färgfläckar till höger om vägen inne i en dunge med robinior. Först trodde vi att det var italienska campare, men området var inte särskilt eftertraktat av turister. Färgfläckarna rörde sig som en eld med många färgskiftningar, eller som havet när man ser det skymta fram långt borta mellan klippor. Savin satte plötsligt av för att hinna ifatt några killar från Bălcescugymnasiet som hade gitarr på ryggen, och Clara och jag sneddade över en äng och gick kanske hundra meter fram till den där dungen som faktiskt var en hel ungskog av robinior. På andra sidan fick vi syn på ett stenröse, troligen en gång rest för att markera någon gräns eller kanske till och med en grav. Vi klättrade upp på röset och fick se en sagolik blommande däld breda ut sig nedanför våra fötter. Prästkrage och lejongap, cikoria och kamomill, prunkande blommor i alla färger som på en naiv målning. Clara blev förtjust och gick ner på ängen där blommorna nådde henne till midjan. Hon stannade upp, plockade en blomma här och var, betraktade den ingående, luktade på en annan, plockade en nyckelpiga från ett strå och lät den flyga från en fingertopp… Jag gick också ner. Ett ställe som det här hade jag fantiserat om när jag som åttaåring låg på soffan och läste min första sagobok, och namnen på alla platser och sagofigurer virvlade runt i huvudet på mig och jag ritade allt så att det var som upplyst inifrån: Glasberget, Blomstermannen med silkesskägget, Sorgebarnet och Inia-Dinia, Peppar-Petru och Blommiga Blom. Det vi hade funnit var Glömskans dal där den som somnade miste all hemlängtan. En så vacker plats kunde inte finnas i verkligheten. Det var litteratur, det var fiktion, och vi var gestalter i en dikt. Jag kom att tänka på den som Donne skrev om två förälskade som somnar hand i hand i en blomsterdal, och bara berör varandra så, eftersom själarnas förening är ”enda sättet att oavbrutet föra livet vidare”. Men Clara var verklig nog, jag hade känt henne sedan vi blev klasskamrater två år tidigare. En väluppfostrad, vanlig och stillsam flicka. Vi gick omkring ett tag och såg på blommorna, sedan satte vi oss i det höga gräset. Blomkronorna såg ut att mötas över våra huvuden. Vi lade oss bredvid varandra, bytte då och då några ord och låg kvar där hela förmiddagen. På hennes kind spelade de färgrika skuggorna från de solbelysta blombladen. En skalbagge med metalliskt grönskimrande täckvingar klättrade uppför ett strå. Ett spindelnät mellan två stjälkar spändes ut av vinden. Vi såg himlen lysas upp och mörkna allt efter molnens gång.

När solen stod som högst och började gassa så starkt att det nästan tog eld i blomsterhavets mångfärgade kronblad, reste vi oss kisande ur vårt gröna dunkel och gick tillbaka mot vägen genom ett dallrande blomhav som nådde oss upp till bröstet. Vi hade inte märkt hur djupt ner i dälden vi hade gått på morgonen. Det tog oss en kvart att komma fram till stenröset. Vi var yra av de friska dofterna och fjunen som spreds omkring oss som pyttesmå paljetter av tusentals neonblå, röda, karmosinröda och smörgula fjärilar med grönaktiga strimmor och bruna prickar. När jag var liten ritade jag i skolan stiliserade sådana fjärilar i bårder och ansträngde mig att använda varenda en av pennskrinets tjugofyra färgkritor som luktade så gott. Ungskogen med robinior verkade också större och snårigare nu. Med solen stekande på hjässan korsade vi fältet och kom fram till vägen. Vi gick tillbaka till lägret. Herrgården såg ut som om den var av glas inne i den molstilla parken. Jag såg på statyn i dammen: luften dallrade runt omkring den. Bronsen lyste nära nog i rött.

I natt hörde jag om igen lidelsens kvalfyllda ljud nerifrån. Under klimaxen den här gången ropade kvinnan hest Victor! Victor! och det gick mig ännu djupare till sinnes än alla fantasibilder av sammanslingrade kroppar. Det hände efter det att jag hade tagit god tid på mig att gå och äta, alltför upprymd av promenaden genom skogen för att låta bli att förlänga den. Jag tänkte på Trakl när han vacklade hem genom den nerbrunna skogen. Jag hade sådant behov av frisk luft, av att få byta den surrande stillheten i rummet med den stekheta kaminen mot skogens allomfattande stillhet och den tystnad som råder där ingen människa satt sin fot. Rent landskap, ren likgiltig rofylld natur som är ett med allt som verkligen existerar. Jag korsade den murkna spången över den uttorkade bäcken vars fåra var fylld av vissna löv och slam och köksavfall från serveringen: konservburkar, papper, smetiga plastpåsar, och klev uppför betongtrappan till serveringen på pensionatet. Där inne satt de sedvanliga figurerna: det överbegåvade barnbarnet med mormor, den finnige författaren med ett stadigt grepp om ölflaskan, den berömde musikern som hade flätat ihop tänderna på två gafflar och använde dem som en sorts förnicklad tång. För övrigt idel tomma bord med rutiga vaxdukar i skärt och vitt och en grankvist i ett glas på vart och ett. Medan jag åt utan att veta vad och själsfrånvarande satt och tittade på de brokiga formerna i matsalen, vars glasväggar speglade ljuset från lamporna som brann som stjärnor i rutornas gula sjöar, tänkte jag på dig, Victor, hopkrupen i spegeln i ditt kyffe, din skräckinjagande skrubb, dina nattliga residuer, och jag föreställde mig hur våg efter våg av svart ånga i den ändlösa natten, i Svidrigajlovs bastu, steg upp från din hud och förtätade natten och gåtan. Du, hukande där med händerna mot tinningarna, ljudlöst tjutande i en natt som aldrig vek, en natt som blev allt ogenomträngligare av ångan från din hud. Där på högen av gamla skor, på säcken med smutskläder, bland dammtyngda spindelnät, slår du två ovala stenar mot varandra, och plötsligt blossar en blek flamma upp och omsluter dina händer, och en lukt av bränd sten omger dig. Och i samma ögonblick som aldrig återkommer ser du det plötsligt: ett smalt ansikte, liksom hällt i en lysande glasform, och två nakna späda skuldror. En trasdocka tryckt mot bröstet. Långa, sedesamma flätor ner över halslinningen på bomullsklänningen som blottar axlarnas smala stänglar. Ni ser varandra i ögonen. Hon lutar sig fram mot dig, kysser dig vid mungipan och ropar några desperata ord, men natten för inte smärtan vidare, ni fattar varandras händer, omfamnar varandra, alltsammans i detta enda, unika ögonblick. Där, mitt inne i mitt huvud, som under ett barbariskt valv av sammanfogade skallben, i min hjärnvävnads natt… Vad är det som sker? Herregud, vad är det som sker? Varifrån kommer dessa hallucinationer? Jag har alltid levt, tänkt och skrivit för dig, Victor, min dubbelgångare utan vank och lyte, förpuppad innanför spegelglasets is. Och nu… vem har trängt ända in i ditt antiseptiska rum, vem har genomborrat glasets skyddande yta för att om och om igen placera oss i samma oförklarliga trekant, i samma andlösa drama? Vem är inkräktaren?

En servitris kom och frågade mig något, ville ha matkupongen. Jag såg upp. Trång uniform på en bondflickas kropp: vit blus, hängslekjol. Rar och bortskämd, mellanrum mellan framtänderna, på en gång fånigt och perverst småleende, trötta glanslösa ögon. Kort strävt hår som förstärkte den manliga framtoningen. Ljuset i lokalen fick mig att rynka ögonbrynen. Jag insåg att klockan var mycket, att jag hade ätit väldigt långsamt. Matsalen var tom och servitrisen plockade ihop de sista tallrikarna, saltkaren, brödkorgarna. När hon kom och dukade av mitt bord sa hon någonting, vad det nu var. Jag svarade, och precis som om hon hade räknat med det slog hon sig ner för att ”pusta ut”, som hon sa. Vi drack var sin öl och pratade lite allmänt. Men efter en stund kände jag att jag var berusad och upphetsad. Samtalet började treva över kropparna, smyga sig in under kläderna, krama och smeka. Fast jag visste att jag inte borde, att det skulle försvaga mig i kampen mot chimären, bad jag henne följa med hem. Medan hon ordnade något i köket drack jag en öl till, och sedan kom hon tillbaka klädd som en harlekin i neongrön tröja och röda blommönstrade strumpor. Munnen var illröd och målad utanför läppkonturerna för att se större ut, och kindbenen vulgärt sminkade med billigt rouge. Tillsammans gick vi nerför trappan och över spången, men när vi passerade en villa i oljat trä kom hon plötsligt på andra tankar. Hon drog sig ur mitt grepp och försvann in i huset. Jag svor högt över henne hela vägen hem till mig, kallade henne jävla lantis, hora, katta… Jag fumlade när jag låste upp och klev in i den stora mörka hallen. Möblerna gav ifrån sig en dunst som förtätade dunklet. Men utanför fönstret syntes den stora tallgrenen i det sneda ljuset från en lykta sträcka sig mot rutan med vart och ett av sina skarpt tecknade barr i en enastående, hallucinerande verklighet. I sovrummet var det olidligt varmt. Jag svor fortfarande när jag klädde av mig, utom mig av otillfredsställt begär, och kröp ihop i sängen. Först någon timme senare när jag nästan hade somnat hörde jag klart, gult, återigen kvinnans stönanden och rop nerifrån golvet. Jag spetsade öronen där jag låg insvept i sängkläderna och svettig av upphetsning, och efter att ha ryckt till när jag hörde mitt namn ropas mellan stönandena gled jag omärkligt in i en dröm. Jag var på väg nerför en dalsida mot ett kärr täckt av grönalger, andmat, vissna, närmast ruttna iris och glittrande sileshår. I dalbottnens mitt stod ett litet fyrkantigt grått hus vid slutet av en stig stensatt med lavbevuxna tegelstensskärvor. När jag kom fram fann jag att det var en offentlig toalett med två ingångar och en rad smutsiga fönster uppe under taket. På vardera dörren satt en förnicklad skylt fastskruvad med fyra skruvar i det gistna träet, och på skyltarna stod mitt namn ingraverat med slingor och ornament i den blanka metallen som på en lägenhetsdörr. Jag steg in och på var och en av dörrarna till båsen där inne satt en likadan skylt. Jag sköt upp den första dörren med foten och steg på ett stenlagt golv in i ett badrum med ett ovalt, prydligt badkar i rosa med en bred smutsrand. Typiskt min syster, hon gör aldrig rent badkaret efter sig, tänkte jag och strök med fingertopparna över den spegelblanka badkarskanten. I den kakelklädda väggen bredvid karet öppnades en smal scharlakansröd dörr med infälld glasruta på vilken någon tydligen hade kastat en misstänkt, vitaktig trögflytande vätska. Jag steg in och befann mig plötsligt på samma vidriga trånga toalett som i den förra drömmen. Då slog det mig att jag var förföljd av min syster med de hemska filmklorna och fick se hennes skugga på dörrens glasruta. Så fort jag kunde klättrade jag upp till ventilationsfönstret, körde huvudet genom spindelväven som täckte det och pressade mig ut genom den otroligt smala öppningen så att jag fick skrubbsår på armar och lår. Skrubbsåren, de sönderrivna kläderna och hårluggningen i den trånga passagen åtföljdes av en obeskrivlig rädsla. Till slut föll jag ner på baksidan av huset där väggen var fullklottrad med oformliga, grovt ritade bilder av kön och monstruösa kopuleringar, telefonnummer, namn med förvrängda bokstäver, ord efter varandra utan sammanhang…

Och nu på morgonen när hjärnan har klarnat något försöker jag om igen tränga in i den där sfären, den där värkande bölden, som heter Budila, försöker närma mig chimären, det outhärdliga, på samma sätt som en insekt närmar sig en brännhet, bländande glödlampa.

Minnet av diskoteket andra kvällen flyter ihop med allt som hände sedan, men för varje kväll stegrades oron och förtrollningen i salen där den dämpade belysningen bestod av några enstaka blå, röda och smaragdgröna glödlampor och en diskokula med småspeglar som lät hundratals suddiga gula ljusfyrkanter spela över väggarna. Det var ett mörkt, berusande tomrum där det inre gick över i det yttre, eftersom nya par bildades hela tiden. Den lössläppta rockmusiken lämnade efter hand plats för bluesen där man dansade och höll om varandra, där killarna drog in doften från tjejernas hår, och tjejerna gav sig hän åt de smäktande korkade barnsliga kärlekslåtarna, blev tårögda mer av romantik än av begär, vaggade fram och tillbaka utan ett ord, rörde oavbrutet vid varandra och blev till en enda kropp med tiotals ansikten. Eftersom jag satt på en bänk i ett mörkt hörn vid bandspelaren som slog takten med en nål i ett litet upplyst fönster med ljudskala hade jag tid att betrakta dem. Där satt jag bland tjejer som svettades därför att de hade dansat för mycket och tjejer som inte blev uppbjudna. I detta hav av öronbedövande musik som fick lungorna att vibrera i bröstkorgen satt jag och såg hur den otroligt långe ”nazisten” med halvmetervida utsvängda byxben lät händerna glida ner över ändan på den bleka blondinen han dansade med, och hela tiden körde in låret mellan benen på henne och limmade sig vid venusberget under den pärlemorglänsande klänningen. Lulu grinade med kritvitt tandgarnityr och demoniskt glimmande ögon som speglade lampornas blå, gröna och rosa. Han hoppade omkring på hälarna som en annan speleman. I de snabba låtarna höll han och Bazil på med bensparkar och feminina höftvickningar… I ”Rasputin” blev folk alldeles till sig, ställde upp sig i ring och låtsades dansa kosackdans: Ra Ra Rasputin, Russia’s greatest love machine… Varje kväll kom jag förr eller senare till en punkt där jag inte stod ut längre i denna sexuella smältdegel, i all dess ljuva och heta självdestruktivitet. Jag gick ut i natten under stjärnorna som emellanåt skymdes av granarnas mjuka vajande. Jag satte mig på en bänk och orerade med hög röst, höll desperata tal mot dessa människor som njöt av illusioner och var ovetande om tillvarons obarmhärtiga struktur. Den sanna existensen, klarsynens smärta, skulle bara några få uppnå, de som fick lida, förlora sina drömmar och stolt vägra falla i pubertetens fallgropar. Resten skulle leva, älska, göra barn och dö utan att ha en aning om att det fanns något mer här i världen än deras idiotiska lycka. Min egen förbannelse accepterade jag med hat, skam och sarkasm. Nära nog svimfärdig av smärta andades jag in den kalla nattluften. Jag hade ont i huvudet, och könet var fuktigt mellan benen på mig. Varför var jag tvungen att lida så? Varför var jag tvungen att älska och längta så hett efter det som jag föraktade?

Jag reste mig och strövade runt i den snäckformade parken med alla sina labyrintiska häckar. I de mörkaste och mest undanskymda vrårna syntes silhuetterna av par som satt omslingrade på bänkar. Pojkarnas händer visste mer än de själva. De förstod att smyga in under flickornas blusar och smeka den tunna varma huden allt högre upp på lårens insidor under det sträva kjoltyget. De flesta var fortfarande småflickor men somliga lät pojkspolingarna hålla på i brist på bättre. De roade sig emellanåt med att stöna teatraliskt som om de höll på att bli tokiga av upphetsning. I sovsalen några timmar senare skröt killarna med allt de hade gjort med Mariana, Viorica eller Lili. Ingen trodde på dem, men alla lyssnade ändå avundsjukt. Fast om den långa smala – hon kallades Sony – och den rakade killen visste man att de hade gjort det redan första kvällen, det hade han berättat och det hade hon berättat för tjejerna på sin sal. Förresten blev de ertappade i en buske av en vakthavande lärare i slutet av lägret. De hade inte en tråd på kroppen när han kom på dem. ”Var det före eller efter?” var det en som frågade nazisten. ”Fan efteråt”, svarade han, så prompt och öppet att det inte kunde ifrågasättas.

Jag styrde stegen mot herrgårdens stora skuggkupol. Den tornade upp sig som en glasartad brun rök, en rökskulptur gjord för att bestå ett ögonblick och sedan lösas upp som ett moln på himlen. Jag gick uppför den vindlande trappan av skrovlig betong, övervuxen av gula lavar, och kom upp till andra våningen där pojkarnas sovsalar låg. Via en smalare, oljad och sprucken trätrappa fortsatte jag upp till tredje våningen och skymtade då och då mitt bleka ansikte i de runda, mörkt glimmande fönstren i den välvda vägg där trappstegen var infästa, en vägg som var målad med grön oljefärg och en brun rand. Ljuset från de nakna, flugfläckade glödlamporna som var och en hängde i två klena ledningar, hade den underliga egenheten att det föll så snett att jag i vart och ett av de fem sex runda fönstren på vägen upp såg mig själv som betydligt yngre, med runda kinder och stora oskuldsfulla ögon. Uppe på tredje våningen där flickorna och småungarna sov såg jag mig i en mörk spegel och fick se en grabb på åtta nio år som förskräckt blickade uppåt trappan som med ens hade vuxit till monumentala proportioner. Jag traskade vidare, tvekade men stövlade på runt runt i vindeltrappan och lutade huvudet längre och längre bakåt för att kunna se upp mot taket som reste sig imponerande högt och vars lampor syntes som avlägsna stjärnor. Under den utbredde sig en blå, främmande, ekande rymd. I det sista runda fönstret intill en stor scharlakansröd, avskavd, flagnande port full av krokiga spikar och förvrängda bokstäver fick jag plötsligt se mig själv med spädbarnskinder, nästan kal hjässa och fuktiga bruna ögon nästan helt fyllda av regnbågshinnan. Jag satte skuldran mot dörren, den gav efter i ett moln av tusentals färgflagor och en pust av murket trä. Så steg jag in under kupolen.

Min galenskap i dag och min galenskap den gången närmar sig varandra som två primitiva, genomskinliga djur med cellblåsor och blodkroppar som skymtar inne i mjuk kristallklar vävnad med pärlemorskimrande trådar, likt fiskblåsan med genomskinliga flimmerhår och pseudopodier som kan dras in. De vidrör varandra med fuktig, skygg hud, de känner igen varandra genom sin subtila kemotaxis, de klistrar sig intill varandra genom att utsöndra trögt, genomskinligt och glänsande sekret, de utbyter substans, kärlek, arom och information. Mitt vanvett och min trötthet nu uppslukar skräcken och depressionen den gången, så att jag inte längre kan veta ur vilka vansinnesdjup det hallucinatoriska monstret har tagit gestalt som det blev mig givet att se pulsera i sina formers hela katastrofala härlighet uppe under valvet. För där uppe under den anlupna kopparkupolen, vars ärg hade flagnat till giftgröna blad och blommor som sakta steg mot den för ögat blott myntstora öppningen högst upp (som på den höjden måste ha varit flera meter i diameter) mellan de ovala väggarna och det svartnade plankgolvet med sin kväljande stank av urin och petrifierade fekalier, svävade något som såg ut som en intensivt vitaktig dimma som uppfyllde hela den väldiga rymden med en beklämmande ensamhet. Jag insåg dock snabbt att det inte var annat än tät, hopfiltad spindelväv som böljade och buktade sig vid minsta luftdrag och glimmade i det bleka ljuset som flöt in genom den röda portens öppning. Jag kände genast ensamheten som en strypsnara om halsen, en snara som sakta drogs åt.

Jag gick vidare som en sömngångare, tätt intill den brunglänsande kopparväggen och rev mig på ärgblommorna, föste undan de genomskinliga vävsjoken och trasade ändå sönder somliga med axeln medan andra fastnade i håret och lade sig som barnahänder över ögonen och kinderna. På golvet som knakade för vart steg jag tog såg jag, så långt blicken nu nådde in i de täta vävarna, stympade multnade mögeltäckta föremål. Det mesta var bara dammhögar som luktade smuts. Annat kunde jag känna igen: en multnad docka på vilken svarta skalbaggar kröp omkring, en kullvält trehjuling som saknade ena bakhjulet, en petrifierad väckarklocka, ett vitnat kattskelett, ett stort batteri med mögligt pappershölje och en battericell som hade lyfts ur tjärhöljet i sin låda, en vaselininsmord grafitstav som luktade salmiak… Jag fortsatte gå i mer än en kvart längs den krökta väggen fram till ett ställe där spindelväven inte var så kompakt. En stor tunnel på flera meter i diameter öppnade sig i väven på väggen in mot salens mitt. Tunnelns ojämna hoptovade yta var täckt av tätare lysande trådar, som inuti en silkeskokong, vilka löpte snett uppåt i det övriga nätet. Jag kände hur jag spärrade upp ögonen så att de upptog halva ansiktet. Försiktigt klev jag vidare på silkesgolvet som skälvde till vid varje steg. Den tjocka vävfilten dämpade alla ljud. Då och då klappade jag i händerna men ingenting hördes. Jag ropade och kände stämbanden vibrera, men luftpelaren som kom ur munnen på mig upplöstes i den vaddliknande spindelväven. Vägen som till en början hade burit något uppför, blev nu krokig och fick oförutsedda vinklar och vrår. Mumifierade kroppar, lemlästade skelett stramt surrade i genomskinliga trådsvepningar skymtade inne i väven. Men jag var inte rädd, rädslan var lika kvävd som rösten. Jag visste att jag måste ta mig in i mitten och möta spöket där inne. Plötsligt gick vägen snett uppåt som en pärlemorklädd skorstenspipa. Jag fick svårt att ta mig fram och måste gripa tag i den allt vitare väven, i de allt fuktigare och klibbigare trådarna. En sista horisontell korridor löpte runt ett hörn och in i en enorm håla mitt inne i väven.

Det var ett jättelikt spindelbo. Det uppfylldes helt av själva spindeln som var stor som hundra elefanter. Den satt där pulserande med indragna ben och mäktig ryggsköld, blodiga käkar, enkelögon stora som mitt ansikte och glänsande som sileshårspärlor, och med bukens jättelika mjuka sfär, så stor att den löpte ut ur synfältet böjd som horisonten. Den kände vibrationerna av mina steg, sträckte genast ut de åtta benen och stelnade till en förfärlig blomma. Den var lika vacker som den var fasansfull, och fasan var höljd i en oförglömlig förtrollning. Varje segment på vart och ett av benen hade sin egen färg, och det var de mest skimrande, brokiga och vanvettigt grälla färger. Ryggskölden var lysande purpurfärgad, käkarna gnistrande turkosa, buken utsökt cyklamenröd med gröna, nästan citrongula hår med rosa kanaler och nästan osynliga jordgubbsröda ringar. Nötbrunt, ultramarin, kanariegult, ockra och mahognybrunt, grönblått som i skiftningar övergick i blågrönt, jadegrönt, påfågelblått, skallerormsfjäll, lysande, köttiga blomblad, miljarder blommor, allt bredde ut sig och strålade och gnistrade och flöt ihop och isär, tonade bort och dök upp igen på jättespindelns fuktiga yta, i metalliska och sammetsmatta nyanser, till den grad att ingen blomma, ingen fågel, inget prisma och ingen enda sol i universum kunde mäta sig med detta odjurs gudomliga prakt. När jag stod där och stirrade in i de runda ädelstenslika ögonen kände jag plötsligt hur min hjärna brast, hur hjärnhalvorna skildes åt och den ena blev säte för all skräck som stegrades i det oändliga, medan den andra fylldes av extas inför en lika gränslös skönhet. Viljelös stod jag där och var blott ett öga vid vilket resten av kroppen hängde som en trasa, ett enda stort genomskinligt öga fixerat vid odjurets enkelögon, trollbunden och upplyst av denna vilda, åttastråliga sol, denna förbrytarsol med kvalsterklor. Sakta, sömngångaraktigt närmade jag mig käkarna som dröp av sött, väldoftande, dödligt gift. Jag tog mig fram genom en geléartad tunnel, fäktade med armarna för att försöka simma inne bland vämjeliga partiklar och trådformigt slem i riktning mot globen längst in i världens hjärta. Skallen svällde på mig, buktade ut som en svängd glasvägg, sönderföll i rämnande hinnor och min delade, urkramade, förfrämligade hjärna som ändå var fylld av en bländande lycka vällde ut ur sitt slappa hopsjunkna hölje och klistrade sig patetiskt mot den stora spindelbukens vibrerande membran. Och jag blev ett med spindeln. Vi gned oss mot varandra, förblandades intill oigenkännelighet, som mångfärgad modellera som man knådar i handen och kramar tills den tränger ut mellan fingrarna. Vi delade oss i fyra, åtta, sexton, trettiotvå genomskinliga hopklibbade varelser ända tills embryot började vibrera av hjärtslag, tills de fina blodkärlen i panna, kinder och mun genomströmmades av purpurrött och av scharlakansrött blod, tills händer och fötter fick fingrar och tår och naglar började spira ur den blombladsmjuka huden, och en ny hopkrupen skär varelse, en deg full av småben, växte och uppfyllde valvet, tog sats en gång och sprängde det i bitar och hastigt sträckte på sig under en himmel full av stjärnornas brand, och steg upp mot stjärnorna, svedd av stjärnbranden, och levde sitt stjärnliv där mitt bland stjärnorna…

Jag gick ner från kupolen på samma trätrappa, förbi de runda fönstren, och för varje fönster såg jag att jag blev mer och mer mogen, om man nu kan kalla den sista spegelbilden mogen, den som visade en vass tonårsprofil, mörka ögon och en mörk skäggskugga ovanför en sensuell-asketisk mun. Jag gick ut ur byggnaden och befann mig återigen i den varma nattvinden.

Varför en ängel? Natten kom

viskade jag.

löven susade i natten

Apostlarna suckade i sömnen…

Varför en ängel? Natten kom

och allting var sig likt

Jag gick omkring och yrade i flera timmar tills tröttheten drev mig tillbaka till den tomma sovsalen och sängen. Jag drog filten över huvudet och sålunda invirad, som jag alltid sover, retirerade jag sakta in i mig själv.

Snart uppfattade jag inte längre det avlägsna oväsendet från diskoteket. En uppkastning av tankar och bilder översköljde mig, torterade mig, hindrade mig från att försvinna i sömnen. Ett lysande huggormshuvud med krökta huggtänder gapade på näthinnan. Ett lik med ruttnande ansiktshud sa lågmält sitt namn. Utanför sovsalens fönster svävade några grönaktiga barnahuvuden omkring som ballonger och försökte ta sig in. Befallande röster ekade tydligt och klart i öronen på mig. Jag värjde mig genom att knipa ihop ögonen och fäkta med armarna, jag försökte tänka på annat men anfäktelserna kom tillbaka. En svart skalbagge kröp in i munnen på mig och kravlade omkring på tungan. Jag tuggade sönder den, täckvingarna krasade mellan tänderna. Sedan var det som om ett spetsigt svärd kördes in i hjärtat på mig, jag tryckte desperat händerna mot bröstet, försökte ta tag i bladet och dra ut det, jag kastade mig fram och tillbaka, slog upp ögonen, reste mig på armbågarna. Knappt hade jag lagt mig ner igen förrän jag hörde ett utdraget lejonrytande – det var ett lejon av röd eld, jag såg det klart och tydligt på näthinnans mörka skärm – som fick mig att spärra upp ögonen och bada i kallsvett.

En natt blev jag i ett tillstånd av absolut klarsyn, trots att jag hade glidit in i drömmen, i synfältet varse ett antal rum som låg i rad och syntes tydligt in i minsta detalj. Nyfiken som jag blev roade jag mig med att gå igenom dem ett efter ett. Några hade glättade rosa tapeter där varenda liten blomma i mönstret syntes, andra hade grönaktiga tapeter, i somliga hängde stora kristallkronor med utsökt slipade prismor. Stuckdetaljer, skjutdörrar med blanka glasrutor, möbler med fint arbetad intarsia, marmorskulpturer av gåtfulla gestalter, kontorsrum med maskinskriverskor som förvånat tittade upp – allt var levande och påtagligt. Min blick sökte sig till brevpressar på skrivbord, utforskade rynkorna i ansiktet på någon dam och vandrade vidare mot dörren som gick upp och öppnade ett nytt perspektiv. Vad var detta för ett palats? Och var i hjärnans mjuka stengrund var dess rum och korridorer uthuggna? I något av hjärnbarkens sex skikt? Eller djupare in, i thalamus eller hippocampus? I den svagt rökgrå substansen i Brocas område? I synhögens trådbunt? Eller kanske snarare i drömsömnens magiska utlösare, pärlemorsadeln, noradrenalinkärnan? Och hur djupt ner sträckte sig palatsets fundament? Till den primitiva hjärnan med sina obscena avgudar? Ännu djupare, ner i det somatiska? Fanns där tunnlar som liknade skabbgångar, fallgravar, brottytor mot kranialnerver, artärer och inälvor? Senare när jag hade tröttnat på denna abstrakta rundvandring och tagit mig fram genom krokiga korridorer förbi mängder av rum med öppna dörrar, kom jag ut i en flygel där allt blev gradvis mörkare.

Där blev jag plötsligt rädd. Dörrarna var låsta med enorma obscena lås. I korridorerna dök det upp okända pälslösa djur med vidrig lukt. På golvet fanns inga mattor utan en mosaik av polerad betong som var fuktig som i ett badrum. Skumrasket var rödaktigt och nästan brunt som en insjö i skymningen. Det bar nerför. I slutet av varje korridor fanns nämligen några trappsteg, nötta i mitten av miljoner steg, ner till nästa nivå som var lika sluten i sig själv. De knaggliga väggarna var röda som inälvor. Dörrarna blev allt färre och såg ut som ovala, klumpigt hopsydda sår. Fruktan, skam och hopplöshet kom över mig när jag fick se ett smutsgult ljus långt borta. Det kom från en dörröppning grävd i den torra skrumpna väggen. Öppningens fyrkant avtecknade sig förunderligt exakt i den skeva och flagnande omgivningen. Efter hand som jag kom närmare insåg jag hur stor den var. Den enorma dörren var i trä och stod på vid gavel. Handtaget satt högt ovanför mitt huvud. Där hängde också ett trasigt hoptryckt hänglås som en skrumpen och röd hårig pung. Innanför dörren låg en ljus, rymlig sal med tre runda vita lampor i taket, ett antal urinoarer längs ena väggen och bås på den motsatta. Utmed de spindelvävstäckta väggarna löpte grövre och smalare rör. Bland de urinstinkande pölarna på betonggolvet kilade samma nakna djur som förut omkring med blodsprängda utstående ögon. Jag tittade upp mot urinoarerna och såg min spegelbild i det blanka porslinet. Jag sträckte ut handen och rörde vid de svettiga rören.

Efter sådana nära nog outhärdliga nätter var morgnarna som behagliga diabilder i färg med solsken och granar, pojkar och flickor på grönbete. Vi sprang omkring i parken allihop i den svala luften, skrattade, knuffades och tittade på flickornas runda stjärtar i shortsen och på deras lustiga sätta att springa tillgjort med armbågarna intill kroppen och spretande fingrar. Efter maten drack vi te med bränt socker, det obligatoriska lägerteet, och undrade om det var bromid i det eller inte, och sedan var det fria aktiviteter fram till lunch. Längst bort i parken låg volleybollplanen och handbollsplanen. I den andra änden basketplanen. Överallt var det fullt. Småkillarna spelade fotboll på gräset runt fontänen och gymnasisterna på planen. Redan andra dagen hade man inlett seriösa turneringar mellan de olika läroverkslagen, och det gav upphov till ett översvallande och färgstarkt utbyte mellan läktarna där de som inte spelade, särskilt tjejerna, satt och skrattade och sjöng, ställde sig på bänkarna och hoppade, och applåderade dumt så fort det hände något särskilt i matchen… Lulu var hejaklacksledare för Cantemir och stod hela tiden upp, småväxt som han var, bredaxlad och genomsvettig. Med sin fågeluppsyn och sina röda glosögon under sammanvuxna ögonbryn, stod han där i någon sorts tjädertuppstrans och skrek sig hes. Det var han som tog upp alla sånger och ramsor, och han ändrade dem efter någon rytm som bara han kände. Hela tiden apade han sig och spelade pajas, var som en vippdocka av celluloid med grovt målade anletsdrag. Munnen var alltid osannolikt röd och det skokrämssvarta håret stod på ända. Som han rörde sig mitt i trängseln på läktaren verkade han vara målad med snabba penseldrag direkt i luften.

Frugan min, vad äter vi i dag?

Sjai-da-dirlada-da

Vi knullar väl och har det bra

Sjai-da-dirlada-da

Och ungarna, vad ska de ha?

Sjai-da-dirlada-da

De knullar väl och har det bra

Sjai-da-dirlada-da

skrek han i extas, och tjejerna skriade. Lärarna satt på samma bänk och låtsades inte höra, eller också log de i mjugg. När det blev lugnt igen gav Lulu till ett tjut som i hetsiga folkdanser och sjöng med gäll kvinnofalsett:

Har ni hört om han som dog

han var död men picken stog

Andra lever fast staken är slak

Hur man än gör har man ändan bak

Vår läktare satt bara och slöade på basketmatcherna där Lulu var planens stjärna. Fast han var liten som en gnom hyste han en desperat passion för basket och hela dagarna kunde man se honom spela två mot två tills han stupade i solen. Han var nu solbränd som en lantarbetare i nacken. Han hanterade den brandgula bollen skickligt, dribblade och passade, satte den i korgen, allt med en känsla som jag inte skulle ha kunnat uppbåda för någonting i världen. Han for som besatt fram och tillbaka under plankan på sina krumma ben, hojtade ”Hit!”, tog emot bollen drypande av svett, siktade och satte den till slut. Han hade inga som helst komplex inför de andra långa drasuterna. Efter varje poäng han hade gjort sprang han fram till vår läktare, vände ryggen till, sträckte armarna i vädret och vickade på höfterna som en odalisk.

Själv satt jag och hörde bollens tunga studsar mot asfalten, spelarnas rop och hejaklackarnas duell som någonstans inne i jordens innandömen under miljarder ton genomskinlig jord. Det var jordens hud, den som skulle brinna i katastrofbränder, det var blomman i gräset som kastades i ugnen, och jag betraktade det som om jag hade suttit och tittat på en dagerrotyp från artonhundratalet (fula, bredmynta småflickor med tunnband, en puckelryggig pojke som spelade cello…), väl vetande att figurerna på bilden inte var annat än stråk av sepia på en emulsion, att de också hade levt och blivit vuxna, att de hade haft sina bekymmer och förhoppningar, fått bära proteser och lidit av sjukdomar – för att till sist mangrant bli stinkande kadaver, vilkas liv hade övergått i illusion och bara lämnat ”verkligheten” på ett foto kvar i tillvaron…

Jag tog min bok och gick bort och satte mig i gräset, läste några dikter, såg upp på sommarhimlen och de suddiga vita molnen, men mest stirrade jag tomt framför mig och väntade på att något drömfragment från den gångna natten skulle dyka upp i minnet, lysande, hastigt igenkända skärvor som sedan åter sjönk in i glömskan. Då och då väckte Savin mig ur mina drömmerier, vilket jag oftast ogillade, för att dra in mig i någon filosoferande diskussion om livet efter döden eller astralkroppar eller vad som sker när anden lämnar kroppen och färdas mot en lämpligare värld som Agarti eller Shambala… Någonstans fanns en gnistrande värld i det blå, en värld av sann och ändlös lycka där ovan, alldeles som lungornas och hjärtats strama arkitektur höjer sig över diafragmans välvda muskel, över inälvornas motbjudande myller och de obscena könen – och som hjärnans bländande och mjuka briljant i sin tur höjer sin kupol över organkatedralen. Det fanns en värld inför vilken praktfullt kvinnohår inte var annat än smuts och sekret, Orientens trädgårdar var sophögar, illuminerade inkunabler var multna trasor och skräp, blommor, fjärilar och doftande moln var stinkande var. Vi var helvetet i denna drömda värld som våra själar trängtade efter, och vägen genom helvetet och ner i dess djup var den enda vi kunde gå. Det fanns en dold symmetri där de nedre organen motsvarar de övre, könet motsvarar hjärnan, och därför måste vi ta oss längst ner i djupet för att en gång kunna nå upp till höjderna.

Ibland var Clara också med. Vi gick ut genom lägergrinden tillsammans och tog alltid samma väg förbi äppelträd och tegelbruk, och vi pratade med intelligenta miner om Gud och frälsningen och apokalypsen och Harmagedon. Och flygande tefat. Under jordskorpan fanns stora grottor som var förbundna med varandra genom ett tunnelsystem. Det rymde en civilisation som var vida överlägsen den som fanns ovan jord. Befolkningen var magiker, tankeöverförare, förvaltare av Gåtan. Vi var generationen som skulle möta dem när inseglen var brutna och de skulle strömma ut i triumferande skaror med fasansfulla ögon, vitt ljushår och eldsprutande handflator för att i ett enda slag krossa vårt civilisationsbygge. Underjordisk, underjordisk – det var ett ord som fascinerade oss. Där nere fanns gnomer, helgon, titaner, trollkarlar, feer, katakombvarelser, döda, ofödda – och dessutom en dubbelgångare till var och en av oss. Vi måste söka oss ner i jorden genom humuslagret med sina daggmaskar och mullvadar för att kunna hitta Ingången.

Medan samtalet fortgick kom vi fram till blomsterdalen igen. Där lade vi oss bland blommorna i den gröna luften och fortsatte diskussionen som hade blivit alltmer svävande. Till slut låg vi där bredvid varandra som trollbundna av platsens overkliga skönhet och bara teg. Vi erfor en stilla sinnesrörelse och fann oss i denna självklara oskuldsfulla erotik, som om de varelser vi var hade haft tre kön, inte två, och alla tre befann sig på embryostadiet. Där i dalen blev tanken till eros, och eros till tanke… Framemot middagstid reste vi oss fuktiga av växternas sav, borstade bort myror och nyckelpigor från kläderna och banade oss väg genom blommornas färgprakt. Vi gick upp och satte oss på stenröset som tycktes skälva till varje gång en långtradare eller traktor körde förbi långt borta på landsvägen, som om jorden under växtlagret hade varit en levande, känslig kropp.

I kväll hade jag sällskap med henne från matsalen. Hon verkade mer beslutsam den här gången och följde lugnt med mig till villan. Hon hade på sig en sorts hängslekjol som inte var fullt så skrikig och såg inte ut som en gatflicka den här gången. Ansiktsuttrycket var den obestämda minen hos en kvinna som av ren leda går med på att följa med en man hem. När vi gick över spången tog jag hennes hand och blev plötsligt otålig och upphetsad. Vi steg in i villan, jag låste upp dörren till mitt rum och lät henne gå före in i den kvävande värmen i mörkret som bara bröts av fönstrets ljusare fyrkant. Det lätta snöfallet fortsatte, snökristallerna blänkte till i natten och slocknade sedan i det anonyma snötäcket på marken. Lika kantig som hon hade verkat från början, lika vek och öm var hon den natten, som om benen i hennes kropp hade mjuknat. När hon hade klätt av sig lade hon sig inte ”vällustigt” på sängen som i någon klassisk kärleksscen, utan stod kvar framför mig och smekte mig och kramade mig. Först därefter lade vi oss på den skrynkliga filten i soffan. Alla kvinnor är vackra när de är nakna i vinternattens blå dunkel, alla har de något allvarsamt och förtrollande över sig… Vårt möte blev kort, valhänt och våldsamt. Utlösningen tömde mig liksom inte bara på innehållet i sädesledarna utan på allt i de inre organen, upplöst i något grått, ensartat och trögflytande. Gripen av en fruktansvärd beklämning rullade jag över på rygg. Jag kände att jag var slut, att jag var fångad i en fälla, att jag hade svikit sjuttonåringen från den gången, svikit vindsrummet, ruinerna och poesin. Att vara vuxen plågar mig och fyller mig med avsky. Då var jag visserligen en pojkspoling som inte hade annat i huvudet än osmält litteratur, men jag ville höja mig över det mänskliga. Som i trans skrev jag ner yviga dikter i anteckningsböckerna, jag hittade på anledningar att vara olycklig och utstött, jag drev isoleringen till schizofreni, men bar inom mig den bländande bilden av det jag en gång skulle bli, den fullfjädrade, fullkomliga människan, den totale författaren… Även om jag genomlevde förfärliga timmar ensam på mitt svettgula läger då skräcken och upphetsningen, den upphetsade skräcken nådde sin höjdpunkt, så visste jag vem jag var, visste vad jag måste göra, och tanken på ett dött, förkalkat liv bedrövade mig inte. Jag skulle ge mitt liv för att vinna det. Kroppens svaghet och deformiteter, hjärtklappningarna och kvävningskänslorna som jag led av, de råa skatologiska illavarslande drömmarna – allt svarade mot bilden i min fantasi av honom som överskred det kroppsliga för att nå anden och bortom anden. Jag såg mig själv som tio år äldre sitta i feberfrossa och skriva på Boken, i vilken ruinerna och tornen och småtorgen i mina drömmerier skulle glimma i en gul kvällning, boken som inte bara var en produkt av mitt intellekt utan en utsöndring av kroppens körtlar, upphostad ur lungorna, utklämd ur testiklarna, uttömd ur magen, utfluten ur halspulsådern. Tio år senare skulle jag fortfarande vara en tonåring, föreställde jag mig, en tonåring med mörka ringar under ögonen och insjunkna kinder, tandlös och mager så att revbenen stack ut, och sitta uppe bland molnen i det kvävande trånga rummet utan vänner, kvinnor eller släktingar, utan like i världen. Så skulle det vara livet ut. Och livet skulle bli kort, bara så långt att jag hann avsluta Boken. Den ende jag skulle umgås med var du, Victor, i ditt identiska rum djupt inne i spegeln, i din identiska obetydlighet. Kväll efter kväll skulle vi sitta och se varandra i ögonen genom det smutsiga, grönaktiga glaset. Mörkret skulle sakta sänka sig, molnen i fönsteröppningen skulle bli purpurröda som sångfåglarnas ögon, och sedan skulle stjärnorna tändas, men vi skulle vara tvungna att oavvänt se varandra i ögonen ända tills ett huvud stack upp bakom din axel, ett lockigt huvud med vita ögonlock och lätt orientaliska ögonfransar, flickan med trasdockan…

Och nu har tio år gått för länge sedan utan att jag skrivit boken. Jag har inte ens blivit vansinnig. Jag har blivit man och haft en hel del kvinnor, blivit en framgångsrik författare med vänner och en lägenhet som inte alls påminner om vindsrummet, en som lika gärna hade kunnat låta bli att över huvud taget ägna dig någon uppmärksamhet, du pinsamme pojkvasker från förr i världen. En som hade kunnat skämmas för dig precis som kvinnor skäms för att de en gång var så inbilska och tillgjorda. Herregud, är det synd att Lulu finns eller är det tur? Vad vore jag utan honom? Utan det där målade trynet, utan de motbjudande vaddbrösten, utan denna varböld som förgiftar mitt blod… Utan honom skulle jag ha glömt allt, och Budilalägret och alla galna människor där, allt skulle ha gått förlorat bland minnets många tusen kartotekskort. Själv skulle jag ha varit en man med vida vyer utan sprickor i samvetet, som ett isblock inuti vilket man längst ner nästan anar den forne drömmarens patetiska, hopkrupna silhuett. Ja, det var enbart på grund av Lulu som jag blev kvar i världen den gången. Men hur gick det till? Hur hänger alltihop samman? Jag känner ju att sambanden är indirekta, att det inne i det ogenomträngliga dunkel där synapserna nuddar varandra, där kemoreceptorerna sträcker ut sig i den genomskinliga substansen som snigelhornens svarta tråd, där är Lulu själv inget budskap, han hänvisar till ett budskap, är namnet på en tunnel, en korridor långt inne i mitt kranium, ett ställe man måste passera för att nå den verkliga Gåtan. I tunneln Lulu finns dörrar låsta med röda hänglås, där finns glasdörrar jag kan se igenom och få syn på ett och annat i de mörka rummen, ifall jag lägger pannan mot det varma glaset och skuggar med händerna för ögonen. Och där finns rum utan dörrar, i vilkas skugga jag skulle kunna ta mig fram. Tunneln löper hela tiden neråt och värmen tilltar. Det är samma magiska väg som i min dröm, det är min besatthets stig, och det går inte att komma ut ur den, lika lite som man kan stiga ut ur sitt eget liv…

Den unga kvinnan reste sig och började treva efter sina kläder. Till slut tände hon ljuset som genast gjorde rummet fult och sjaskigt. Jag iakttog henne hatiskt medan hon klädde på sig utan ett ord: manhaftig, bondsk – ett tjänstehjon. Jag var helt urkramad invärtes. Sperman är för fan hjärna och minne. Som om det fanns en liten kanal som direkt förband den grå substansen med den groteska apparaten mellan benen. I orgasmens aura känner man klart och tydligt hur hjärnsubstansen pressas ut och pumpas ner i kroppen, hur nivån under kraniet sjunker och pärlemorvätskan börjar rotera som i ett kar eller ett handfat som man dragit proppen ur. Jag kanske hade rätt i mina drömmerier: män kan inte bli övermänniskor och gudar eftersom de blir utsugna, tömda på allt som ansamlas i dem, av honor med stora magar och perfekt anpassad munform, med klor, krokar och sugfötter som de använder för att hålla sig fast på det håriga bröstet. På en gång värddjur och parasiter, men de är inte ute efter blodet utan hjärnan. Men trots detta måste jag gå vidare, följa korridoren i alla dess vindlingar, även om jag kanske längst in i stället för ett hemligt rum finner ett fängelse, en tortyrkammare, en avgrund, ett inferno.

Den femte kvällen blev vi kallade till lägermöte på basketplanen. Vi slog oss ner på våra vanliga platser i tjejgrupper och killgrupper, men den här gången blev det inga dåliga skämt och inget trams, för det var intressanta saker på gång. Alla visste vad saken gällde. Sony och nazisten hade blivit ertappade nakna i en skogsdunge, och nu föstes de fram och stod där och såg komiska ut. Hon tuggade tuggummi och såg uttråkat åt annat håll, medan han spelade oskyldig och stod hopsjunken med blicken i marken, men flinade då och då mot oss andra och gjorde fingret åt oss när inte lärarna såg på. Lägerchefen tog till orda och lät teatralisk och spydig som en annan kung Ubu, men av det han sa uppfattade vi bara fragment som vinden förde med sig: ”Ytterst allvarligt beteende… oförenligt med elevrollen… bedrövligt att såna saker sker i vårt läger… Vi kommer att ta upp det med skolan… med föräldrarna…” Det var redan bestämt att de båda skulle skickas hem omgående, ett dygn före lägertidens slut. ”Den här slyngeln, för nåt annat kan jag inte kalla honom, förtjänar inte att man befattar sig med honom. I dag gör han så här och i morgon slår han sig i slang med andra av samma sort och gör inbrott eller stjäl bilar eller rånar folk eller begår våldtäkt. Bara se hur han ser ut, med sina byxor och sin förbrytarfysionomi…” Nazisten flinade och lyfte på ena benet för att vi skulle se det vida byxbenet och nitarna ordentligt. ”Jag ska inte spilla fler ord på honom, jag äcklas av dylika typer. Men se nu på er skolkamrat, flickor, titta på henne, hon är flicka precis som ni! Och se på dina skolkamrater du, de som vet vad anständighet vill säga! De har minsann inte kommit hit för att visa rumpan, ja, just det, rumpan, för sånt språk måste man tydligen använda till dig… Ni är unga, så mycket har vi förstått… Ni ville ha diskotek och ni fick diskotek. Ni ville ha utflykter och ni fick utflykter. Men jag trodde ändå att ni allesammans skulle fatta att de värden man ska hålla högt i er ålder är vänskapen och idrotten, och kanske också några spirande ömma känslor bland de äldsta av er… för vi är inte satta till att vakta er här… men därifrån till det som de här… de här… odjuren har gjort…” Nu hade lägerchefen hetsat upp sig så att indignationen nästan kvävde honom. Vi satt hela tiden och kommenterade: ”Men vad är det de har gjort? Det har väl inte han med att göra. Själv har han inte gjort annat än rantat efter arslet på henne biologilärarn…” Lägerchefen nådde nu en olympisk klimax: ”Gå härifrån! Era odjur! Gå härifrån, så jag slipper se er!” Varpå den långe och hans tjej gjorde ett enastående nummer. Med utstuderat sorgmodiga miner gick de med släpande steg mot utgången som en Harlekin och hans Colombine och kastade ”desperata” blickar omkring sig. När de passerade bakom lägerchefen rätade killen på sig – blev två huvuden högre än han – och låtsades klappa honom på flinten. En kvinnlig lärare som stod med händerna i sidorna (hon och hennes kvinnliga kolleger gick omkring som turistande husmödrar, samtliga trots sin övervikt sportklädda i byxor och träningsoverallsjackor) fick se det och gav till ett hysteriskt tjut. Nazisten hade nästan kommit ut ur ljuskäglan och tog det väldigt lugnt, satte upp långfingret och körde den in och ut i munnen några gånger medan han spände blicken i den arma kvinnan vars tjut frös fast på läpparna. ”För ni ska ha klart för er”, fortsatte lägerchefen, ”att det som de här två har gjort kastar en skugga över er allesammans. Ärligt talat ville jag ställa in avslutningsfirandet för det här. Men ni har tur, allting är redan ordnat, annars hade ni gått miste om både lägerbålet och festen och alltihop…”

Efteråt gick vi tillbaka upp i sovsalarna under klamp i trapporna och svordomar över lägerchefen. Somliga klädde om sig för diskoteket, lånade varandras byxor och skjortor, och sprejade sig i armhålor, kalsonger och strumpor, medan andra lade sig på sin säng och slog ihjäl tiden bäst de kunde. När gänget med diskoteksdansare hade gått, stinkande av dålig deodorant, kastade sig galne Knappnålen över sprejburken och gav sig på flugor och myggor på väggarna. Han klättrade upp i sängarna, ställde sig på alla fyra under tvättstället och kröp bort över golvet med en rasslande tändsticksask i vänstra handen och burken i den högra. När han fick syn på en fluga tände han en tändsticka och sprejade på lågan. En eldkvast sköt ut och förvandlade flugan till en inande, svedd martyr. Snart luktade sovsalen vidrigt av bränt protein. Väggarna hade här och var fått svarta fläckar med någon ljusare punkt mitt i där flugan hade suttit. ”Men sluta nu, för fan, du har ju förpestat hela salen!” hojtade en och annan. Men Knappnålen grinade som en filmvampyr och sökte vidare efter ”utsugare”, som han kallade sina offer. ”Vänta lite, jag såg en där på fönsterrutan. Så där ja, det var den sista.” Manix som bråkat med sin Michi hade stannat kvar i sovsalen och satt nu och bläddrade i en tjock, tummad och skrynklig porrtidning som han lånade ut till andra när han var vänligt stämd. En gång hade jag också bett att få titta i den och legat ensam i sovsalen och bläddrat igenom tiotals, ja hundratals nakna kroppar hopslingrade på de otroligaste vis. Av och till hade jag ställt mig naken framför spegeln i tvättrummet. Revbenen var så framträdande att de kunde ha förevisats på en anatomilektion. Benen var löjligt skeva, tyckte jag. Min gulgröna hud var redan slapp. Ingen kvinna skulle någonsin göra sådant med mig som de gjorde på de kolorerade bilderna. Som trettonåring hade jag i föräldrarnas gamla rangliga bokhylla hittat en sexualupplysningsbok med eländiga grönaktiga kartongpärmar skriven av en östtysk kvinna, troligen gammal ungmö, eftersom tonen i tre fjärdedelar av boken var lyrisk och insmickrande som en operettduett. Tonvikten låg på den äktenskapliga kärleken och respekten mellan makar, och förspelet till kärleken broderades vällustigt ut i det oändliga: hur tonåringar blygt såg på varandra för första gången, hur han gav henne en blomma (vilket följdes av tio sidor om blomsterspråket med utförliga Goethecitat) och till sist frieriet och själva bröllopet omgärdat av sådana högtidligheter att man förstod att den stackars läkaren bara hade upplevt det hela i sina glamorösa drömmerier. Efter de första hundra sidorna med omskrivningar och kryptiska anspelningar, avverkades den tekniska delen på de avslutande tio. I en enda mening sammanfattades hela mänsklighetens sexualliv: ”Kärleksakten är enkel och reflexmässig och behöver inte läras in: den består i att mannens penis införes i kvinnans slida.” Det var det enda som stod i hela boken. Sedan följde råd om graviditet med scheman och maximalt abstrakta teckningar. Men rätt ska vara rätt, i slutet fanns ett uppslag med bilder av en man och en kvinna, lika stiliserade de, nakna, förvridna och med obeskrivliga ansiktsuttryck. En viss skuldkänsla, ett stråk av likgiltighet och sadomasochistisk tillfredsställelse… Kvinnan var sned i höften, det såg ut som något medfött, hade över huvud taget inga bröst men i gengäld välvde sig en mage som på en italiensk renässansjungfru över hennes obefintliga vulva. Mannen hade en frisyr som Rudolf Valentino, ena bröstvårtan satt högre upp än den andra, låren var värdiga en spartansk atlet och mellan dem hängde en skrattretande liten mask. Men hur det var gjorde den här enfaldiga boken mig oerhört upphetsad. Min första erektion fick jag när jag läste just ”införes”. Den höftskadade kvinnan blev föremål för min liderliga passion. Hon blev min hemliga nattliga älskarinna, min Esmeralda, min hetär.

Jag försökte läsa lite, men det var omöjligt så länge Knappnålen höll på. Jag låg kvar på rygg i ett par timmar och såg upp i taket. Men som bränningar mot en havsstrand malde några versrader hårda som glas inom mig:

Över pannan stryker isande metall

spindlarna söker mitt hjärta

Det finns ett ljus som slocknar i min mun

Och under filten kände jag verkligen spindlarna krypa över min torra heta hud på väg mot hjärtat. Det var redan mörkt i sovsalen när jag tog upp den hopplösa kampen mot hallucinationen. De kilade misstänksamt omkring och höll sig utom räckhåll för mina händer. Det var mängder av spindlar som arbetade över min kropp och från sina sfäriska bukar utsöndrade sina gnistrande sekret, vävde in mig i ett dimnät som en fjärilskokong, spände fast mina armar, knäna, armbågarna och varje finger för sig. De surrade mig, de klämde ihop mig, de fixerade mig med sina pyttesmå ögon, de flyttade på mig med benens håriga yttersta leder. Och när jag låg där paralyserad av drömmen och de sega trådarna, kunde jag knappt ens röra på ögonen. De lömska, tysta spindlarna angrep mitt hjärta som om det varit en svart fluga, en galen bålgeting. De störtade sig över det med sina transparenta, giftdrypande klor. De sprutade in sina dödsbringande aminosyror och drog sig blixtsnabbt tillbaka. Hjärtat började slå orytmiskt och krampaktigt, jag fick andnöd och skärande smärtor. Jag tyckte ögonen trängde ut ur sina hålor. Kroppen var förlamad, för de hade varit noga med att först sticka mig i nacken, kring den kärna i hjärnan som kallas locus coeruleus, och nu var jag helt i deras våld. ”Spindlarna söker mitt hjärta”, ekade det hela tiden i öronen, ”spindlarna söker mitt hjärta…” Jag svävade omkring i tätt mörker, mumifierad i spindelväv, tömd på alla kroppsvätskor, med ben sköra av ålder och genomskinliga av gift. Jag befann mig i en vid, oändlig rymd. Men inga stjärnor syntes. Plötsligt blev jag medveten om att min skalle var fylld, trots att hjärnan sedan länge var tömd. Någon hade slagit sig ner där inne, låg där och hukade i det släta utrymmet mellan skallbenen, precis som eremitkräftan lyfter in sin mjuka mage i ett pärlemorskal. Då förstod jag att det bodde en stor spindel i min hjärna, att jag var ett levande, paralyserat byte utlämnat åt spindeln, att den sög ut mig och växte onaturligt mycket av substansen i mina vener och mitt brosk, av mitt blod och min hjärnbark, mina verkliga minnen och mina falska, min fruktan och min glädje, av mina dikter, mina drömmerier och mina drömmar. Det var en spindel av bländande ljus, en som låg där med indragna ben under mitt hjässben. När jag tänkte så kände jag hur fasan i mig växte över alla gränser. En gyllene ton, en himmelsk härlighet, stegrades intill det olidliga, till vanvett, och överskred vanvettet, gick ut i universum och nådde triumferande ut i det ofattbara utanför universum. Det fanns ingen gräns för extasen, för fasan, svedan, vrålet, grymheten, bävan, ondskan, lystnaden, döden, livet eller dödsångesten. Det gula som inget öga hade sett, och skriet som hörseln inte uppfattade, den förgörande auran, allt växte och pulserade och vibrerade, spindeln sprätte allt kraftigare med benen, som en kyckling i ett ägg, tills min skalles äggskal gick i tusen bitar och spindeln utvidgade sitt välde, spred ut sitt eldljus med sina eldben och sin eldbuk… När jag vaknade till låg jag stel som en pinne på magen i sängen. Så småningom reste jag mig på armbågarna, alldeles tom i huvudet. Ett underligt grönaktigt sken utan ljuskälla vandrade runt i sovsalen så att jag såg kamraternas skimrande ansikten där de låg och sov med någon hand under huvudet. Jag steg upp och gick ut i korridoren och ner till den järnskodda porten. Jag klev ut och drog lättad in den friska nattluften. Jag gick nerför den svängda trappan med de svulstiga balustraderna. Herrgårdsbyggnaden var dämpat upplyst och verkade genomskinlig. Jag gick fram mot dammen med skulpturen i mitten. Jag sträckte mig fram och rörde vid den kalla munnen. Vattnet var svart och stjärnbestrött. Fiskar drog sakta fram som mörka stråk över bottnen, kanske oroade av mitt ansikte som speglades i vattnet. Jag blev stående så lutad över kanten och såg mig själv i ögonen i bilden som framträdde där i mörkret (och det var du, Victor, du som är utan ålder, du den evige). När jag sedan såg på bronsnymfen igen insåg jag att jag fortfarande drömde. Svagt skimrande, dunkel och ändå liksom belyst någonstans inifrån där i parkens fläckvisa mörker hade nymfen lyft på huvudet och såg mig i ögonen. Håret som alltid hade dolt halva kinden bredde nu ut sig som bronsormar över axeln. Överkroppen var upprätt och brösten verkade spetsiga och aggressiva. Nymfen bad, bönföll. Båda händerna var utsträckta mot mig i en gest av patetisk otålighet. Fingrarna var utspärrade, beredda att hugga tag i mig och slita mig i stycken, och det förvridna ansiktet, de vilda ögonen och den uppdragna överläppen röjde den ljuva pina som föregår orgasmen. Alla kurvorna i hennes kropp som var på en gång fyllig och slank sträckte sig mot mig i en samlad förryckt rörelse. Förbi av lidelse som hon var såg hon ut att vara beredd att lösgöra sig från sockeln där hon stod och kasta sig över mig. Bakom henne var det som om det stora huset svällde och böljade som en brännmanet. Och nymfens kön som förut skyldes av en liten hand var nu blottat, fruktansvärt, ofattbart i sin monstruositet. Mellan de släta, fylliga låren hade hon nämligen ett manskön, en satyrpenis beredd till parning. Plötsligt kände jag ett äckel som man bara upplever i drömmen och började springa mot herrgården och slog mig i ansiktet allt vad jag orkade för att vakna. Jag sprang in genom dörren, tog ett par trappsteg i taget uppför trapporna och kände att håret över hela kroppen stod på ända av fasa. Trätrappans röda, knarrande steg ledde allt högre upp, men inget slut syntes till någonstans. Till sist kom jag ändå upp till översta avsatsen, ensam och vilsen i det likbleka lampskenet som föll över en dörr med portklapp och litet fönster. Jag öppnade den och blev skräckslagen. I det brutalt upplysta rummet satt min syster på en toalettstol och log underligt mot mig. På mosaikgolvet framför henne låg en härva av svartvita filmer med familjebilder i negativ. På högra handens pekfinger hade hon kvar en filmrulle utdragen till en glimmande, halvmeterlång stav. Den körde hon leende in i bröstet på mig så att den såg ut att sticka in som en dolk genom min pyjamas när den trycktes ihop. Och smärtan var så häftig att det verkligen var som om jag hade fått en kniv i hjärtat. Jag stönade till och slog upp ögonen i det kyliga grå morgonljuset.

Jag låg kvar en stund och stirrade tomt, som förlamad av drömmens förfärliga budskap, stel av fascination och fasa. Varför vet jag inte, men samma minnesbild kom tillbaka om och om igen: min säng blev en uråldrig, skändad och blottad grav, som dem jag hade sett under glas på historiska museet, och jag var ett stympat, krossat, jordfärgat skelett som låg och grinade mot taket. Några multnade klädtrasor låg kvar som övergivna fanor, glödande av tidens vindar som drog fram över mig. Och jag fick plötsligt för mig att den som låg under röset vid paradisdalen var en mumifierad tvilling till mig, en som kanske låg precis i den här ställningen och grinade likadant, men med ögonhålor och mun fulla av jord som var genomkorsad av blodkärl och rottrådar.

Det var en strålande vacker morgon. De jagade ut oss runt huset en kvart för att vi skulle komma i gång (jag kikade förskräckt på statyn, men nymfen stod där återigen harmlös och oskuldsfull), de ställde upp oss, vi studsade som bollar och hoppade bock, och i matsalen fick vi än en gång te med bränt socker (med eller utan bromid?). Den morgonen framförde Manix med väldigt underlig sammanbiten min som om han var full eller besatt en sorts rytmisk pantomim. Det var en fräck och dum vits han drog som bestod av ett par rader men som han broderade ut i det oändliga med snirkliga påhittade ord och klutade ut med vändningar tills det logiska sammanhanget gick helt förlorat. Efter frukosten gick nästan allesammans upp på sina rum och pratade om programmet kring lägerbålet sista kvällen. Många av kamraterna berättade om andra avslutningskvällar på andra sommarläger som hade blivit rena häxsabbater med masker, sprit, jättelika brasor som sprakade och satte ansiktena runt omkring i brand, och tjejer som hade dansat i behå med paljetter… idrottsläraren och engelsklärarinnan som hade ertappats på pingisbordet… en kille från Neculcegymnasiet som hade haft fyra tjejer på samma natt (och hade legat med 178 kvinnor)… Någon hade stekt fläsk på ett lägerbål, gjort spett av kvistar som han stuckit stora köttstycken på… Och man hade kastat tomma ölflaskor på väggarna… Det hade alltid gått vilt till.

Efter några timmars enahanda skryt med musik på bandspelare i bakgrunden – Hey babe, take a walk on the wild side… orkade jag inte höra på längre utan gled ut från sovsalen som en skugga. Ingen lade märke till det, jag hade lika gärna kunnat vara osynlig. Jag drog omkring planlöst i trapporna och korridorerna. En del sovsalsdörrar stod på glänt och innanför skymtade man killar som satt mitt emot varandra på sängarna och pratade och skrattade, en och annan tjej som satt och filade naglarna och några som hade kuddkrig… Från taken snöade kalkflagor, och dörrkarmarna var naggade på otaliga ställen så att man såg det murkna träet. Luften inomhus var alltid blåaktig som cigarettrök. Jag var fullkomligt ensam och oönskad – en gengångare. För att kunna andas ögonblick för ögonblick i min monstruösa förtvivlan gick jag och samlade krafter så att jag skulle kunna skriva min stora Bok, en kraftsamling som för andra skulle ha räckt till att skriva ett epos. Huset var en rasslande snäcka invaderad av myror och avvisade mig med ofattbar styrka. Plötsligt kände jag halsådrorna dras samman, så jag gick ut i sol och luft på den stora gården och vidare på de vindlande parkgångarna.

Labyrint livet, döden labyrint

Ändlös labyrint, sa den vise från Ho

läste jag högt ur minnet. Jag gick ut genom lägrets järnsmidesgrind med den smutsiga och illa medfarna skylten ”Välkommen till Budilalägret!” och fortsatte sakta med blicken i marken längs bygatans hus och brunnar med plåthinkar hängande i kedjor. Inte ens byborna jag mötte tycktes se mig. Men här och var i en dörröppning satt en liten flicka i bomullsklänning med en våg och en korg körsbär framför sig och såg långt och storögt efter mig med ett urtida sorgmod i blicken.

Jag lämnade byn bakom mig och kom ut på den asfalterade vägen som var kantad av stenbrott och dammiga äppelträd. Här och var stod en gödselstinkande ko och betade kamomill i dikesrenen. Jag var uppriven, och den oro jag kände i sådana stunder stegrade den vidriga förfärliga pubertetens större och djupare oro. En pubertet som i sin tur inte var stort mer än ett skrubbsår på livets spetälskehud. Var fanns Utgången? Var kunde man tränga sig igenom? Vad fanns – inte symboliskt, inte som kulturell lek, inte som självsuggestion – bortom denna avgrund till jord? Vad fanns i verkligheten utanför denna latrin, denna pestböld? Utöver denna vämjelse? Med döden i hjärtat gick jag där på det elastiska spåret mellan urinblåsa och stolgång, i ett skatologiskt landskap utan hopp. Himlen välvde sig över mig som en diafragma bortom vilken det kanske fanns lungor och hjärta, mun och ett par klara ögon och högst upp en allsmäktig hjärna, men själv skulle jag aldrig kunna komma upp i regionen där ovan. Jag skulle få genomleva min dödskamp här nere i den oändliga obsceniteten under tonvis med inälvor. Här nere under gallblåsans sol, under bukhjärnans gangliestjärnor…

Efter en dryg timmes vandring med sänkt huvud tog jag vägen över fältet till blomsterdalen. Brokiga fjärilar gnistrade mot den ljusblå himlen som välvde sig likt en glasklocka. Allt var förtrollat som i en snökula, och lika osannolikt. Jag lade mig raklång i det stickiga gräset nedanför stenröset. Med egendomlig vällust smekte jag gräset, drog handen genom strån och klöver. En tjock fuktig daggmask med blodkärl i den genomskinliga huden rörde plötsligt på sig och slank ner i jorden.

Jag reste mig och gick ner mot dalbottnen genom ängen vars blommor nådde mig upp till midjan. Redan på långt håll såg jag att gräs och blommor låg ner på marken över ett ganska stort område och hade blivit en sorts matta av sega stänglar, blad och avfallna blommor. En stark mörkgrön doft av mosade växtdelar steg upp från marken. Jag gick närmare, och då fick jag se dem. De låg där nakna på rygg i solgasset och höll varandra i handen och såg varandra i ögonen. Det stod en air av naivitet och oskuld kring deras barnansikten, och allt var som i en gammal dröm man plötsligt minns när man ligger och vilar middag. Medan jag stod där som förhäxad och betraktade dem slog det mig att det någonstans i hypothalamus finns ett lustcentrum, en paradisträdgård där orgasmens ljus flammar till i breda guldcirklar utan någon som helst djurisk värme och direkt övergår i något andligt och kristalliskt. Nu uppenbarades denna ikon av en högre erotik för mig – för alltihop var symmetriskt, och man måste först kasta sig ner i sprickor i kött, hud och brosk för att uppnå en sakral njutning – en barock och gripande erotik: två ungdomar som såg varandra i ögonen på en blomsterbädd.

Jag var inte så värst intresserad av vilka de var (för det var egentligen inte Clara och Savin utan bara deras avbilder i en mandala av linjer och solbränd hud) eller ifall de hade legat med varandra. Kanske hade de gjort precis som i Donnes dikt och legat där loja och gyllene och dåsat i gräset, och betraktat varandra i den hemliga glädje vi erfar djupt inom oss när vi finner vår förlorade syster eller bror, kvinnan som lever undertryckt i varje man och mannen som döljer sig i varje kvinna…

Jag drog mig försiktigt tillbaka samma väg som jag kommit, uppriven och outsägligt sorgsen. Först när jag kom ut på landsvägen igen släppte förtrollningen, och verkligheten med äppelträd och betande kor på dikesrenen svalkade ögonen och bringade ordning i tankarna. Mekaniskt travade jag på hela den långa ringlande vägen tillbaka mot lägret och önskade bara att jag kunde få försvinna så fort som möjligt, gå i småbitar, förlora mig någonstans i det dammiga landskapet. Ju klarare tankarna blev, desto starkare kände jag en gränslös, hysterisk desperation växa inom mig, som om jag sakta, ben för ben, maldes sönder av väldiga käkar.

Så underlig jag var på den tiden, så underlig! Så mjukt och outvecklat och formbart mitt psyke var! Testiklarna hade sädeskanaler, bitestiklar och ventriklar, medan hjärnan utsöndrade drömsperma. Den gula solnedgången låg som lakan över de gamla höghusen och smärtade som om den varit min egen hud, och de förfallna husen var som mina egna inälvor. Jag var innanför och utanför, över och under, som ett embryo i världens svarta mage. Emellanåt fick jag för mig att jag var vrängd som en handske, och att yttervärlden var mitt blod, mina lungor, min bukspottskörtel, min lymfa, mina revben och min ryggrad, medan mitt djupaste inre var strålande ljus, solsken, måne och stjärnor, bländande Gudom. Jag drömde ideligen att jag kunde flytta föremål med ren viljekraft: de lydde min utsträckta hand och hoppade genast fram till mig. Jag drömde att jag hade bröst och vagina, jag var allt, man och kvinna, barn och åldring, mask och Gud, allt höljt i feberrus. Men vilken frustration – trots att jag var allt! Vilken vanmakt! Vilket vanvett! Vilken längtan! Det var som om alltet för att kunna rulla ihop sig till ett otänkbart Hyperallt, som bara kunde nås av feberns och passionens heta tentakler, hade parat sig med intet, med en förödd och maskstungen tomhet. Jag var sjuk av längtan att få bli Gud. Ända sedan en cell full av deutoplasma i min mors mage blev genomborrad av en flagell på en sädescell från min far hade jag vuxit asymptotiskt, obändigt som ett Babels torn, som stenbarnet Ullikummi, jag hade trotsat lagen som säger att allt raseras och jämnas med marken. Två, fyra, åtta, sexton, trettiotvå, sextiofyra… Snart, mycket snart skulle jag nå oändligheten, Alef upphöjt till Alef, hamna i Gud Faders sköte, se djupt in i hans triangelöga mellan ögonbrynen och tränga in där som en ny sädescell i ett nytt ägg, för att födas på nytt i det transfinita ljusets värld som våra stackars kroppar anar och utsöndrar, alldeles som ögonvrån utsöndrar en klar och glittrande klotrund tår. Fortsatte jag växa, växa och växa, skulle jag bli, inte Gud, inte Alltet, utan Alltet upphöjt till Alltet och Gud upphöjt till Gud. Då kunde jag inte veta att processen sker stötvis, att växandet alltid åtföljs av återbildning, att tragedin i cirkelns båge är universell och obarmhärtig. Om jag tog livet av mig i dag, om jag skulle begå en sådan onödig handling (eftersom mitt liv fram till slutet hur som helst bara kommer att vara en grå råttsvans), skulle jag säga att livets höjdpunkt var när jag var sjutton, denna mezzo del cammin, då jag var tvungen att lära känna det tunga, papiermachéartade, obscena maskineriet, köttkvarnen som utgjordes av liv-helvete-skärseld-paradis eller rum-tid-hjärna-kön, och tvingades ana att växandet skulle ta slut. Då stod jag på min höjd, då snubblade jag i min ändlösa transgression över en barbarisk och eländig avgud, en blasfemisk och påstridig ikon, ett missfoster till spöke vid namn Lulu. Jag fick syn på honom den gången, när jag inte kunde se skillnad på gyttja och ljus på denna plats som hette Budila, budă – ett stinkande maskmyllrande dass, men också den fantastiske Buddha som svävar på en pärllotus över mörka vatten, jag såg hans målade flickmun närma sig min, kände i näsborrarna myskdoften som steg från hans pudrade hals – och jag föll, och bågen började vända neråt. Och med honom steg jag allt djupare ner, följde jag den magistrala Lulu, tog mig fram inuti mitt minnes kropp, längre och längre in, korsade som blixten de sex neuronlagren i neocortex, trängde in i mellanhjärnan, i thalamus, och snodde runt kring centren för vrede, smärta, orgasm, motvilja, yrsel, och förlorade mig i den primitiva hjärnan, hemvist för ritualer, masker och cykler, där själen sublimeras ur kroppen som en mekanisk, arkitektonisk, strukturerad fördunstning lika komplicerad som universum. Allt djupare, allt hetare, allt omöjligare att andas.

Min vän, jag skriver vidare här i mitt rum med den överhettade gaskaminen vid fönstret där bergen står lika dimhöljda och avlägsna som allt annat i världen. På kvällarna vankar jag omkring i den utkylda hallen bland kalla tunga möbler och ser snön falla utanför i skenet från någon lykta. Ibland pratar jag högt för mig själv medan jag tänder i kaminen eller går längs den stora byffén och drar med fingret i dammet på den polerade ytan. Jag går ut i det trånga badrummet med högt i tak där toalettcisternen mumlar stilla, och ser mig i spegeln. Den orörliga bilden av den unge mannen som i vinterkvällningen står och ser sig själv i ögonen har otaliga genomskinliga skikt och ett uråldrigt sagoskimmer över sig som ett gammalt kopparstick. Vi står där blickstilla, fascinerade och ser varandra i ögonen i timtal, medan kylan och mörkret sänker sig. Spegeln blir immig, det bruna sprider sig över dess silver, följt av något tröstlöst asfaltsvart där bara dina ögon glimmar, Victor. Dina ögon vidgas plötsligt och upptar hela irisen så att det blir mörkt i det iskalla badrummet. Jag trevar mig tillbaka till mitt lilla rum där det susande, blå ljuset i kaminen sprider sitt sken. Jag kryper ner i sängen, drar upp täcket och kastar mig handlöst ut i drömmen. Varför drömmer jag alltid om dessa underjordiska korridorer? Och samma grönaktiga toalettbås i grottor med decimeterhögt vatten… Samma toalettstolar där glittrande droppar faller ner från stalaktiter i taket. Samma spindelvävshöljda rör med stora rostiga kranar med beck och sprucken papp runt omkring. Samma halvgenomskinliga råttor som stryker omkring i vrårna…

Jag hade nästan somnat i går kväll och redan börjat skissera ett förfärligt scenario med de självlysande fläckarna innanför ögonlocken. Jag var tydligen inlåst för gott på ett utedass på landet. På de vitkalkade väggplankorna satt orörliga runda spindlar med jättelika ben. I taket flämtade en naken glödlampa i en tråd och golvet var av jord. Utanför dörren med sin primitiva dörrklinka av trä bredde en ändlös natt ut sig och innanför – evigheten. Jag visste där i mardrömmen att jag aldrig skulle komma ut därifrån utan skulle få sitta förstenad på denna usla kvadratmeter för evärdliga tider, intill dess att själva föreställningen om tiden hade ruttnat bort. Jag beredde mig som bäst att ståndaktigt möta den första eonmiljonen, när det plötsligt spratt till i ett hörn så att jag genast vände min stirrande blick dit. Spetsat på en spik satt lite sönderrivet tidningspapper och undertill gapade ett fuktigt svart smutshål mellan två plankor, en helvetesspringa där det för evigt stack ut två tjocka kraftiga spindelben. Nu fick jag för första gången se den hel och hållen, antracitdjävulen, hopkrupen, mäktig och ohejdbar, med palpkäkarna drypande av gulgrönt gift. Det håriga maskineriet med vassa krokar och spakar störtade ut på sina trådar i riktning mot en liten vit sammetsvingad mal som satt fast med ena vingen i nättunneln runt springan, medan den andra fladdrade som en solfjäder och spred pärlemorvitt stoft i luften. Jag kunde inte ta ögonen från det förfärliga som väntade. Spindeln gjorde sig ingen brådska. Med några få trådar fäste den offret ordentligt i nätet och hejdade fladdret, varefter den kröp ihop och lade sin mjuka mage över och under malen, medan den omsorgsfullt packade in den i dess egna vingar så att den blev ett avlångt paket, i vilket bara de självlysande ögonen och den hoprullade snabeln skymtade. Efter att ha kapat ytterligare några trådar grep monstret det lindebarnsliknande paketet och tog med det in i springan. Där inne skulle den besegrade, paralyserade ängeln med de lysande, eldsprutande, av fasa och fascination förstorade ögonen, bli skändad, stungen, utsugen, sodomiserad, torterad och utsatt för andra onämnbara grymheter, och detta evigt, skoningslöst, räddningslöst, ändlöst. Där, öga mot öga med sin bödel i den bestialiska, sjudande natten. Och plötsligt, utan övergång, låg jag där alltjämt skakad av drömmen, oförmögen att avgöra om jag var vaken eller hade hamnat i ett annat medvetanderum och kände de mjuka sängklädernas värme och uppfattade något som jag först trodde var hjärtslitande skrik från den stackars malen. Men varför lät de så lustfyllda? Genomstungen av isnålen, klämd mellan håriga ben, inifrån upplöst av giftsaliv stönade ängeln av njutning. För återigen hörde jag älskogsljuden nerifrån golvet. Bönfallande, plågat, förtvivlat och upplöst i förödande orgasm. Gång på gång ropade kvinnan som förryckt namnet på honom som penetrerade henne: ”Victor!” Herregud, drömde jag eller upplevde jag verkligen timmarna som följde? Drömde jag, så var den drömmen mättad av kvinnolukt som gjorde muskler och ben tunga. Var det verklighet, så uppfattade jag det i ett smalt medvetandefält reducerat till sinnesförnimmelser, matta färger, dämpade ljud. Jag vet inte hur jag kom dit ner till deras stora röda anlupna väderpinade dörr. Jag vet inte vem som öppnade, vem som förde mig in i det intima rummet där en sänglampa lyste i ett hörn under ett stycke rött silke. Kvinnan låg naken på överkastet i den låga sängen. Hennes kön var mörkt och vågor av rött ljus flöt över ansiktet. Honom minns jag inget av. Men timme efter timme ända till fram på morgonen ägde vi henne båda två, höljda i doften från hennes kön och armhålor, avklädda vår personlighet, våra minnen, våra tankar och vår vilja, och frigjorde vårt väsens substans i henne. Det som i ungdomen framstod som en överväldigande, ouppnåelig hallucination, och var något psykiskt och fantastiskt, det skedde nu på riktigt. Kvinnan var nu inte en besatthet utan ett litet uppkåtat djur av mjuka kurvor: axlar, bröst, putande mage, pojkaktiga knän, svettfuktiga skinkor. Konkret, lätt att ta i famn, jämbördig med oss i underkastelsens och dominansens lusta… När gryningen börjat späda ut mörkret till blått i fönstret gick jag upp till mig igen och kastade mig på sängen. Lösryckta, bittra och filtaktiga drömmar följde mig ända till morgonen.

… ”Så många nätter för en enda morgon!” Jag skriver för hand för första gången efter alla dessa år då skrivmaskinens staccato isolerat mig och fixerat medvetandet i fabuleringens exakta område, precis som man i självhypnosen fäster blicken på ett kort. I stället för en mekanisk matta knyter jag nu med maniskt tålamod för hand en matta av blodådror och nerver, en matta vars avigsida bara jag ser, vars invecklade, outgrundliga förbindelser, vars knutar, ganglier och åderbråck är min egen anatomiska sammansättning. Du, Victor, min ende läsare, min vän på andra sidan spegeln, du ser bara handskriften, de regelbundna öglorna som bildar en bedräglig bild. Du anar inte att en rad på första sidan via min matstrupe hänger samman med ett ord på sidan 40, och att mina kranialnerver kortsluter symboler och allusioner. Liksom den homunculus som breder ut sig över hjärnhalvorna, breder jag under textbarken ut mig med rynkad panna, gapande mun och utsträckt tunga över tjugo sidor – en liten löjlig kropp (men händerna har enorma fingerleder som gjorda för att hålla uppe berättelsens stenvalv). Jag är ett med texten som klibbar fast vid kroppen och förgiftar mig. Jag skriver vidare med kulspetspenna vid fönstret där man skymtar bergen som åldrats med snön. Då och då hörs på långt håll snickarna prata, de som reparerar villan invid matserveringen, och klara ljud från hammare som slår i spik. Snart är det lunchdags. I flera dagar har jag inrättat mig efter mattiderna i serveringen som en pensionär på ålderdomshem. På förmiddagarna skriver jag, på eftermiddagarna går jag upp en stund i den tigande skogen och på kvällarna bläddrar jag i någon bok i den surrande tystnaden. Jag vet inte vad som kommer härnäst, men jag vet att det inte blir den vanliga tillvaron mitt i stan med dagliga gräl med Delia och dagliga bilturer till Författarföreningen. Jag ska inte framträda i litteraturprogram i teve mer. Jag ska aldrig mer skriva någonting. Den idiotiska trilogin om Dionisie Rădăuceanu får förbli ett verk i två delar som jag ångrar att jag alls har gett ut. (Men mina berättelser är bra, och det kan ingen ta ifrån mig.) Vad spelar det för roll? Min neuros har de senaste åren blivit olidlig och troligen är det hur som helst dags att göra slut på alltihop – kasta mig ut genom fönstret, eller tända eld på mig och brinna inne eller något ännu värre. Ett misslyckande här i Cumpătu skulle betyda samma sak. Kanske ett tillfrisknande nu är möjligt som en sista utväg, nu när jag sitter instängd i det här minimala rummet och sliter loss den här texten ur köttet i mitt inre, som om jag i spegeln med egna händer skulle skära bort en monstruös tumör. Här anar jag ett gammalt, förrädiskt trauma, dolt under tusentals hinnor och bländande som pärlan inne i musslans gap. Men ju starkare jag värjer mig mot det, desto mer skrämmer mig tanken att det inte är någon tumör jag skär bort utan ett vitalt organ, som om texten vore mitt sanna väsen och jag själv – blott och bart en illusion.

Efter lunch dagen innan vi skulle åka hem satt mina knäppa skolkamrater på sängarna och rökte och pratade. Titina skrattade oavbrutet som ett hysterisk får åt de andras lustigheter. Knappnålen var för sin del så blåst att han var med på noterna varenda gång Lulu, Cici och i synnerhet Bazil hojtade på honom och lurade i honom något. De rabblade maniskt upp obsceniteter och trams, inte precis för att de var sexualfixerade utan av brist på hyfs och av leda. Det var vad de hade i huvudet. ”Mor din gör det med frallor”, sa den ene till den andre. ”Och din gör det med klädnypor”, blev svaret. Och så höll de på tills en av dem fick nog och började puckla på någon annan. Plötsligt såg man att de blev röda i ansiktet och skakade av vrede. Till sist drog de varandra i håret och rullade runt på golvet. När man skilde dem åt flåsade de och grät, och sedan skröt båda två med att de hade gett den andre vad han tålde. I vanliga fall övergick man till seriösa diskussioner när vitsarna var slut, det vill säga i deras fall till att diskutera en enda sak, nämligen rock. När det gällde musik var de verkligt formidabla. De tävlade i rock, och Buzdugan hade en gång i allas åsyn skrivit ner namnen på fyra hundra rockband. En gång slog de vad – fem hundra lei, en för mig otrolig summa – om namnet på trummisen i Chicago. Hela tiden spelade de luftgitarr, grimaserade och for med högerhanden över magen som om de körde en wah-wah. Någon annan agerade trummis, slog på imaginära cymbaler och väste visparnas sus mellan tänderna.

Men nu låg de där på rygg tvärs över sängarna med kudden mot väggen och hakan mot bröstet. Efter att ha legat så med skjortan utanpå och nynnat håglöst en stund började de resa på sig, sträcka på sig och leta efter finkläder under sängarna. Den gången var det ont om sprejburkar, och de få som fanns användes av alla tills de tog slut. När de hade dragit på sig sina utsvängda byxor och blommiga skjortor och putsat skorna så att de kunde spegla sig i dem, gick flertalet över till tjejernas sovsal i en annan del av huset. Själv satt jag kvar tillsammans med Papa, Angeru, Titina och Knappnålen. Lite senare kom Savin in genom dörren, sa bara hej, slängde sig på sin säng och började bläddra i en av sina böcker om ufon. Plötsligt kom jag att tänka på blomsterängen i dalen med sitt skimmer av sol och fjärilar, och de två nakna kropparna som låg där. Men jag kunde inte koncentrera mig, för de andra idioterna var mitt uppe i en oväntat engagerad diskussion om huruvida tjejen de en gång skulle gifta sig med måste vara oskuld eller inte. Deras hjärnor varade sig, hade finnar precis som hyn i pannorna och på kinderna. Inne i skallen, bakom oroliga djurögon och läppar som spruckit i obscen upphetsning fanns tvingande behov, viljeströmmar som de måste böja sig för utan att förstå, utan att begripa varifrån de kom eller vart de syftade. Och föremålet för alltihop, kvinnan som sådan, utan egenskaper, hon var inte stort mer än en virvel av giftångor: begär, bävan, skam, vanvett, ofattbar framtid. Allt fanns inom dem, ingenting utanför, det var som om flickornas lår, bröst och munnar inte varit annat än tecken som utlöste deras inre kvinna, en siamestvilling som med våld slitits loss från sin bror och nu skrek inom dem för att få födas, värkas fram. Killarna satt där som gravida kvinnor, omedvetna som puppor på väg att bli fjärilar, havande med var sin kvinna, hypnotiserade av hennes mask, hennes högtidliga stränga hållning och grymheten i hennes blick. Hon hade ingenting att göra med verkliga kvinnor, utan bildades av grumset längst ner i nervcellerna som i den här åldern klarnade som provrör uppifrån och ner – bildades av kärlekströtta muskelfibrer, av lymfkärl, av nervknutar, av inresekretoriska körtlar. De korkade vitsarna utgjorde fantastiska kartor över hennes inre organ, veritabla underjordiska landskap upplysta av äggstockarnas skymningssolar: ”Jo alltså, det var en typ som gifte sig och inte visste hur han skulle få reda på om tjejen var oskuld. Det ska jag tala om för dig, sa hans morsa. Du får prova med en peng, ett treleimynt. Går den in är hon inte oskuld. Så kommer bröllopsnatten och killen gör som morsan sagt, det är bara det att slanten slinker in och försvinner. Killen stoppar in handen ända till handleden, ända till armbågen och till axeln, och sen kryper han in hel och hållen. Sen går han omkring där inne tills han träffar på en general. Har ni händelsevis sett till ett treleimynt? frågar han. Och generalen svarar: Har ni möjligen sett till mitt regemente?…” I sina djupaste drömmerier ser sig pubertetsungdomarna alltid reducerade till könshemlighetens kvintessens: de är spermier som lyckligt simmar mot den enorma stjärnan av klibbiga hinnor, den som kallar på dem med sin magiska, bjudande, tillintetgörande kemotaxis…

Jag hade legat och stirrat ut i det blå en stund och kanske lagt märke till att det höll på att mörkna. Långt borta i diskoteksalen hade de börjat testa mikrofonerna. ”Hallå. Hallå. Hörs det? Ett. Ett. Ett, två, tre, fyra. Hörs det?” Efter en liten stund kom det plötsligt ett lösryckt stycke musik som tystnade lika abrupt. Ute i korridorerna hördes fler och fler röster och skratt. De sista som var kvar i sovsalen klädde om sig och gav sig i väg mot det alltmer sjudande området där den stora avslutningen skulle gå av stapeln. Jag låg ensam kvar på salen precis som alla andra kvällar, tills ensamheten efter någon halvtimme var så kompakt att jag inte orkade längre. Kanske skulle jag behöva leva i tjugo år till med detta sus i öronen, ekot från tomma rum. När jag inte stod ut med ensamheten hemma efter att ha legat och läst i timmar tills blicken blev dimmig och hjärnan inte fattade något mer, brukade jag ge mig ut på okända smågator med gamla förfallna hus och fasader som glimmade natriumgult i skymningen och vattentorn som avtecknade sig som trasiga svampar mot den granatröda solnedgången. Missmodet växte sig så starkt medan jag gick på folktomma gator, korsade spöklika ödetomter med spiskadaver stjälpta på sophögar, att jag hade velat överge alltihop med en gång och sakta lägga mig ner på marken vid foten av någon svartnad brandmur som åldrats under en uppsjö av urinstrålar, velat lägga mig på sidan och ruttna där, bli liggande där och grina, upplösas och bli till stoft och multnade trasor och gula spräckta ben… Det enda som skyddade mig var dikterna, de som jag läste tyst för mig själv. De gav mig mod och fick mig att drömma om andra stunder i en annan ensamhet under inspirationens svarta sol, då jag skulle få betala min biljett, friköpa mitt liv och förvandla det till Boken.

Jag hade ingen anledning att byta om till festen. Och förresten hade jag inget att byta till. De plagg jag hade var rätt eländiga och i synnerhet få. Jag hade bara tre skjortor, varav två som jag nästan inte använde. På den tredje, den ljusgröna, var i gengäld manschetterna uppslitna eftersom jag hade använt den så mycket. Jag hade ett par byxor och ett par skor. Att köpa kläder var en pina. Fast jag var sjutton gick jag med mamma på stan och mådde illa när jag var tvungen att prova byxor i äckliga provbås där man stod i kalsongerna med skjortskörten fladdrande över ändan och fick finna sig i att alla möjliga typer kikade in på en genom glipan i draperiet som alltid var för smalt, och därför tog jag alltid första bästa byxor som satt något så när. Mamma gick bara till de mörka kyffena på Lipscanigatan som hon kände till sedan ungdomen, och där man så fort man steg in blev mottagen av någon stormagad smilfink i blå rock med blyertspenna bakom örat och föraktet drypande som svett ur alla porer. Det luktade tyg och muslort. Inköpen klarade jag raskt av. I skolan hade vi skoluniformer av närmast mirakulöst dåligt tyg – byxorna fick knän bara man hängde dem över en stolsrygg. För övrigt gick jag aldrig någonstans, bara ut om kvällarna då det ändå inte spelade någon roll. Jag missunnade inte skolkamraterna deras utsvängda byxor eller rutiga skjortor, av det enkla skälet att jag inte trodde att jag någonsin skulle kunna få något sådant, liksom jag ansåg det vara en absurd tanke att jag någon gång skulle kunna få en kassettbandspelare.

Så jag putsade bara skorna lite. Medan jag gjorde det på en tidning som låg utbredd i ett hörn av sovsalen och roades av att se svarta skokrämsstänk sprätta ner från skoborsten i ansiktet på vår store Kamrat som stod och vinkade på förstasidan, fick jag höra vilda ylanden och skrik ute i korridoren. Det lät som ett diligensöverfall i en westernfilm. Dörren slogs upp på vid gavel och in tågade hela gänget som på en kabaréscen, sjungande What’s a nice kid like you / Doing in a place like this? som de brukade, med adress till mig. De skuttade och dansade och snurrade var sin parfymerad persedel över huvudet. ”Hej, lille Victor, sitter du fortfarande här och leker?” skrek de och drog sina myskdoftande troféer under näsan på mig. Det visade sig vara svarta spetstrosor, en behå, en minikjol, några damstrumpor, en underkjol och vad det nu var. Jag behärskade mig en stund och förbannade dem tyst, men när de började smeka min kind med de där obscena underkläderna for jag upp och rusade ut ur rummet medan alla skrattade. ”Vilka svin ni är, vilka korkade svin”, sa jag nu nästan högt där jag gick i den folktomma korridoren. Jag var kränkt, jag kände pulsen slå i tinningarna och i min heta, fuktiga bröstkorg. Det enda jag begärde var att få vara i fred. Vara i fred med mitt vanvett. Jag kunde väl inte rå för att mitt var annorlunda än deras? Jag slöt mig så gott jag kunde inom mig själv för att ta så lite plats som möjligt, jag hade gjort mig ett tillhåll där ingen ville vara, varför måste de ansätta mig där också? ”Låt mig vara i fred! Låt mig för helvete få vara i fred!” skrek jag ut i den ödsliga korridoren och de trots sommaren utkylda salarna. Jag höll på att kvävas, så jag gick ut genom stora ingången och nerför den svängda majestätiska trappan medan jag lät handen stryka över balustradens krön. Så skrovlig den var, så anlupen av lavar! Allt i det här huset var i upplösning, en geggig grushög var vad det var. Råttor, kackerlackor och tvestjärtar hade grävt miljoner gångar och porer i trävirke och stuckaturer. Kerubansiktena var angripna av spetälska och skrofler. Amfororna längst ner på balustraderna var så beklämmande, så skamfilade, så gulgröna att de omöjligen kunde innehålla annat än flera seklers dammiga mumifierade barnlik. Vilken lorthög till herrgård! Vinddraget i korridoren kunde inte vara annat än frusen tid, gul som vinterskymningen. Till och med färgen på väggmålningarna med sina gåtfulla scener ur helgonlegender var maskäten och höll sakta på att förvandlas till asfalt. Jag gick förbi bronsnymfen utan att se på henne, orienterade mig efter ljuden som jag hörde någonstans framför mig i det mjuka rödaktiga kvällsmörkret. På långt håll såg jag lägerbålet som hade byggts upp på handbollsplanen avteckna sig som en becksvart skugga. Ovanför grantopparna brann stjärnorna med blått ljus. Jag hade alltid tyckt om att luta huvudet långt tillbaka och betrakta stjärnkartan med dess länder, kontinenter, öar och kolonier av stjärnor. Somliga stora som ögon med eldtungor, andra utspridda som mjölstoft över det lysande marinblå. När jag betraktade dem kände jag deras ljus smeka mitt ansikte som en varm doftande vårvind, och jag tyckte om att i andanom se mitt uråldriga skarpskurna ansikte ljusblått som ett öga vänt mot himlen. Mitt huvud blev ett öga med blå iris som såg himlen, ett öga med en svart svans som var kroppen.

Runt risbålet som skulle bli avslutningens lägereld hade redan nästan alla elever och lärare samlats. Somliga satt på läktarna men de flesta stod runt bålet eller gick omkring och pratade i smågrupper. Två hopställda bord med röda dukar utgjorde ett litet podium. På dem stod och låg de sedvanliga termosarna, träningsoverallerna, plaketterna och diplomen som skulle delas ut som premier. Allt var svagt upplyst av några smutsgula lampor så att handbollsmålen i vardera änden av asfaltplanen nätt och jämnt syntes i sina egna skuggor. Småkillarna från grundskolan sprang omkring och tog struptag på varandra, tumlade runt i gräset utanför planen och skrek med gälla röster. Tjejerna höll sig för sig själva, finklädda och välkammade, viskade i öronen på varandra och skrattade. Jag tyckte så mycket om dessa flickor på nio tio år, graciösa som om de vore målade med pensel när de härmade de äldres ”allvarliga” samtal eller när de tvärtom tramsade eller sjåpade sig… Ibland verkade de vuxna, inneslutna i en gåta som redan var månens sorgsna skugga, kvinnlighetens skugga och fruktbarhetens skugga över deras små ansikten, men om man pratade med dem visade de genast att de var barn som fortfarande ritade färgglada prinsessor i sina matteböcker… När jag såg dem hatade jag ännu mer hormonernas gissel, katastrofen som på tjugo år skulle komma att förvandla dem till kvinnor genomsyrade av liderlighet, till snobbiga fruar, till slampiga husmödrar, till hämmade lärarinnor, till masochistiska intellektuella, till gifta, skilda, gång på gång gravida grovspråkiga arbeterskor som tömde hjärnornas grå substans medan de åt sina p-piller, satte in tamponger, bytte blöjor och åt männen hela. Varför måste de falla? Varför kunde inte ens somliga få förbli så här troskyldiga, graciösa och klartänkta? För det var bara deras väsen som kände till undret: kroppen som var fullkomligt ett med själen. När nu fula larver blev fjärilar, varför måste då flickorna, dessa gracila fjärilar, förvandlas till håriga giriga fortplantningslarver? Tiden och könet i förening triumferade alltid mot det köttsliga och det andliga. Den könsmogna kvinnan, naken och med gyllene hår, var alltid snärjd av ett grinande benrangel som smög in ett benigt knä mellan hennes lår och triumferande visade upp sitt timglas. Jungfrun blev alltid grenslad och befruktad av döden, av den förfärande lömska död som könet är. ”Ingen fara, hon hamnar också i säng med nån till slut…” Ja, alla hamnade de i någon säng, i någon brudsäng, men den var inget annat än en förklädd katafalk.

Jag gick med händerna i fickorna från den ena gruppen till den andra. På läktarbänken längst ner fick jag se flickorna från vår klass, uppklädda och utstyrda som aldrig förr där de satt uttråkade och kikade fram under sänkta ögonfransar. Till och med i det rådande matta ljuset såg man deras glittrande ögonskugga, kindbenens rouge och glänsande eldrött läppstift. På t-tröjorna, blusarna och klänningarna hade de sytt på paljetter som skiftade i grönt och blått eller malva och indigo och flammade till när en ljusstrimma föll på dem. Naglarna var lackerade, också tånaglarna på flickorna som hade sandaler. När jag gick förbi och som vanligt inte låtsades se dem trädde jag in i en diffus sfär av tung flottig parfym som hade något motbjudande över sig men också nostalgiskt och egendomligt ljuvt. Var hade jag känt den förut? Flera gånger i rad hade hjärnan erinrat sig den och glömt den igen. Och så plötsligt, när jag hade slutat hoppas på att kunna mana fram det unika ögonblicket som aldrig skulle återkomma, en kroppens häftiga, triumferande smärta, stelnade jag till, för i djupet av barndomens innersta eller ännu längre bort, såg jag färgen i det där fönstret i snöstormen igen där harlekinansiktet dök upp, ett blossande flickansikte med mörka lysande ögon, med konfetti i det kortklippta håret och hjärtformad rödsminkad mun. Då hade jag halsduken uppdragen över näsan men någonstans i ångpusten som slog ut från det öppna fönstret uppfattade jag en varm kvardröjande ström av parfym som sedan hade stannat kvar i ett försvinnande litet rum i minnet, tillsammans med den pageklädda flickans bortskämda skratt och en melodislinga lika flyktig som doften. (Och flickan med de sorgset pojkaktiga dragen hette – och herregud nu sveper minnet igenom mig som en vindil – Lulu! Någon inifrån balsalen med serpentiner och konfetti hade ropat på henne, en röst som ekade i öronen på mig lika tydligt som då, lika förfärande tydligt som man kan höra sitt namn ropas i natten: ”Lulu, är du inte klok, stäng fönstret och kom!…”) Fönstret stängdes hastigt och täcktes med isrosor inför ögonen på mig och sedan sopade snöstormen raskt igen alla spår av den. Där stod jag i snön i min lilla rock och höll pappa i handen. En urgammal spårvagn kom sakta vaggande på sin ensliga stråt, kämpade sig fram genom snön. Pappa var en hisnande hög översnöad staty.

Jag slog mig ner på en bänk. Med den här kvällen skulle helvetet Budila vara över. Den förut så fruktade men nu egendomligt lockande ensamheten skulle bli fullständig igen redan nästa dag. Jag skulle åter bli den som strövade omkring på ödetomter, på bortglömda gator, på folktomma, solstekta, dammiga torg, jag skulle åter gå i trappor i gamla hyreshus i ödsliga kvarter och få upptäcka nya märkliga statygrupper… Jag skulle återigen få en känsla av att jag hade varit där förut, av att allt hade någon djup symbolisk mening som uppenbarades för mig och ingen annan. Jag skulle återigen gå omkring och deklamera dikter som skulle eka mot billigt målade ruinväggar där luften var mättad av gnistrande kalkdamm. Jag skulle återigen bli änklingen, den dystre, evigt otröstlige prinsen av Akvitanien… En sorgsen glädje åtföljde mina drömmerier, och innan jag visste ordet av hade lägerelden tänts. Jag vaknade till när jag hörde sprakandet och fick se det flera meter höga bålet slickas ända upp i toppen av spelande röda och brandgula eldtungor. Hundratals granbarr blev till gnistor, steg uppåt och försvann i natten. De nakna glödlamporna som dittills lyst upp planen med sitt flämtande ljus hade nu släckts, och det ensamma sprakande bålet under stjärnorna var nu universums levande, transparenta centrum. Jag klev närmare i samma urtida lyckokänsla som jag såg i allas heta röda ansikten. Vi kunde inte undandra oss lågornas hypnos. Alla såg stint in i gasflammornas oavbrutet skiftande arkitektonik, gult, grönt, blått och blodrött. Vi satte oss ner så nära vi kunde de krokiga eldslickade grenarna, intill gränsen för det uthärdliga. Småkillarna hoppade omkring som tokiga, de tjöt och skriade och stack in käppar i elden för att få den att blossa upp ännu mer. När käpparnas spetsar glödde sprang de i väg i natten och svingade dem så att de beskrev lysande cirklar och ellipser. Denna lilla värld runt elden, i vilken grotta hade den hållit till medan resten av världen var underkastad stjärnornas iskalla herravälde?

Gitarrerna togs förstås också fram, och alla sjöng de gamla vanliga sockersöta sentimentala lägersångerna, om än med någon bismak – det bitterljuva i att mötas och skiljas. Flickor och pojkar som blev kära på läger visste från början att det inte skulle vara, att de inte skulle bli mer än ett litet namn i en liten nipperask i den andres minne. De bytte adresser och telefonnummer men hörde ytterst sällan av sig till varandra, och även om de gjorde det insåg de snabbt att charmen var borta och att lägret där de mötts skulle komma att förbli en värld för sig, rund som en pärla och lika overklig. En och annan flicka tog gitarren och pep med närmast ohörbar stämma, men med sensuellt sorgsen min – och ju sensuellare mun, desto olyckligare blick – fram en låt med text som var genomlevd intill sista vibratot: ”Du är min ledstjärna, min käre…” Jag visste att alltihop var meningslöst strunt, som ord från ett fyllo, men jag var själv full och vaggade och sjöng med. Jag hade velat öppna skallen, skala av hjärnbarkslagren och kasta den rynkiga substansen, den som uppfattar all vår förtvivlan, som en smetig moderkaka i soporna, velat öppna slussen i barriären mellan livet och oss själva. Jag hade velat behålla enbart den primitiva hjärnan, velat smälta av kärlek och storkna av hat, velat dregla, flämta, hosta, nysa, hicka, velat att hjärtat skulle slå, att blodet filtrerades genom njurarna och att mikroorganismerna dödades i lymfan, allt i samklang med alla, med gruppen, med laget, familjen eller folket eller arten eller allt levande eller med Gudomen – bara jag slapp att leva i tänkandets schizofreni, denna eländiga pseudonym för ensamheten.

Jag blev sittande i timmar vid jättebålet som fortsatte brinna med otroligt raseri och sprätta barrglöd mot stjärnorna. Runt omkring dansades det. Elden naggade silhuetterna, gjorde dem smalare och uttrycksfullare, som hällristningar. Smågrupper flockades här och var kring lärare eller någon äldre elev som stod och spetsade fläskbitar på pinnar och grillade dem över glöden i brasans utkant. Jag hade sånär blivit med på det. Min hjärna hade smält av elden och nu gick jag yr och expansiv, i fantasin förbrödrad med allt och alla, omkring i natten som var uppfylld av mumlande grupper. Nästan alla hade brett ut sina jackor eller tröjor på asfalten, i gräset eller på läktarbänkarna och satt och pratade med ölflaskor i händerna. Småungarna drack ur sina läskflaskor tills de mådde illa. Mitt i snart sagt varje grupp fanns en gitarr som i tur och ordning misshandlades av typer med åthävor som popstjärnor. Jag slog mig ner hos några som satt och sjöng ”Yesterday” och trallade med jag också, väl vetande att min röst hur som helst inte hördes. Flickornas skratt lät både upphetsande och vulgärt i mörkret, och pojkarna visade sig vara unga män med myndiga röster. Cigarettglöderna var det enda som då och då lyste upp konturen av en kind eller ett ögonpar med tankfulla ögonbryn…

Under tiden hade mikrofoner, förstärkare och högtalare burits ut från diskoteksalen. Brasan hade vält över på sidan och lyste inte så starkt längre, och därför hade man tänt belysningen igen. Somliga började kretsa runt bordet med den röda duken. Så här sent skulle det ”officiella” programmet börja, med utdelning av premier och misstävling, uppvisning av karnevalsdräkter och annat. Utan att ställa ifrån oss ölflaskorna samlades vi återigen mitt på planen. Allt såg spöklikt ut i lampskenet. De gamla babianfeta lärarna höll sig för sig själva och övervakade med fientliga blickar den skränande horden. Småkillarna gjorde sig lustiga över dem, särskilt över lärarinnorna, vars bröst de låtsades krama passionerat. ”Åh, fröken Teodorescu, om ni visste vad jag skulle kunna göra med er!” tramsade Bazil och vickade på höfterna. Plötsligt sattes musiken på och överröstade allt. När jag satte mig på läktarens tredje bänkrad, såg jag uppifrån hela massan av dansande som rörde sig pulserande rytmiskt, ömsom belysta, ömsom i skugga. Den här sortens anblick av allmän salighet som jag kände mig utesluten från, gjorde mig alltid hysterisk och förtärde mig inifrån. Från första ackordet tycktes alla känna igen varenda låt. Alla deltog med svetten strömmande neråt halsen, med knän som kördes in mellan flickornas lår, med kläder i ungefär samma snitt, med gester och tics och ord som liknade varandra, i en och samma värld, en strålande sekund utan före och efter. Om man till exempel ser på filmer eller foton från sextiotalet förvånas man av denna enhetlighet: alla kvinnor är Monica Vitti, alla män är Mastroianni, alla bilar är en och densamma, all dekor är en och densamma, intill formen på dörrhandtagen och tapeterna på väggarna. Enhetliga historielösa världar, varje ungdomsgenerations värld. Folk dansade. Roade sig. Fördrev tiden, eller rättare sagt glömde tiden som koncentrerades i underlivet där det andra chakrat brann, sexualitetens hemliga blomma. Blombladen som dittills legat hoptryckta i en knappt antydd knopp började vecklas ut och brast, lösgjorde sig från varandra i lustfyllt lidande.

Då och då spräcktes musikväggen när premier och tävlingar utannonserades. Diskjockeyn böjde sig närmare mikrofonen och mumlade med amerikaniserat uttal något obegripligt som genast följdes av hårdrock som ersatte Beatlestrånandet. Sedan var det dags för tävlingen ”Miss Läger” och paraden med karnevalsdräkter. Dittills hade det hela varit rätt tråkigt: några gitarrister, ett par uppläsningar som ingen hade lyssnat på… Man dansade frenetiskt i grupp eller par som ständigt bytte partner, man kedjerökte, drog från ett ställe till ett annat med flaskor i händerna. På min bänk som ingen brydde sig om satt jag och försjönk återigen i mig själv och orkade inte mer öl. Jag var tvungen att försvinna, det stod klart att jag måste fly någonstans, kasta mig ner i ett hål och inte vara i vägen, och likafullt drabbade mig den förödmjukelsen bortom tårarna och orden med övermodet hos den som visste att världens sanning tillhör honom, att just intet, döden och förruttnelsen, ruinerna och fekalierna och slemmet och grymheten utgör sanningen, att världen är ett inferno, på vilket paradisets tunga mögel frodas, illusoriskt som maskrosbollen. Spindeln var och förblev ett rovdjur utrustat med dödligt gift, hur fantastiskt färggrann den än var. Allt detta måste jag skriva om där i mitt vindsrum. Ful eller inte, var det jag som skulle bli något, inte de, det var mig man skulle tala om tiotals år senare, inte dem, det var min bok, inte deras utseende, som skulle blotta tillvarons innersta väsen. Med händerna för öronen, stirrande ögon och spända ansiktsmuskler försökte jag frammana den triumf som väntade om tio år, den bländande chocken då min bok gavs ut efter att ha påträffats intill min döda kropp någonstans bland molnen, och legenden som uppstått kring honom som gav sitt liv och till slut vann det, han som hade sagt Allt. Men jag klarade inte av att fullfölja visionen. Min beklämning var för stor, de andra var för nära inpå och någonting inom mig avundades dem för mycket.

Ge efter, min själ

sa jag om och om igen för att på något vis skyla över denna hatkärlek.

jag har stridit nog

livet är slut

vi har inte svikit

vi har gett allt

Men till och med de här orden blev groteskt överröstade av låten som vinden förde med sig från en grupp i närheten:

Carolina pluggar hårt

hon kan allting som är svårt

Men i kärlek är hon skral

ja rentav katastrofal

katastrofal

Själv återtog jag envist:

Ni dödens gudar

er har jag aldrig hyllat

heller aldrig förbannat

Men hela tiden hörde jag de andras refräng:

Carolina, vänta ej

på nåt kärt besök av mej

Kom till mej om jag får be

kom till mej så får vi se

Till slut stämde jag också med låg röst in i deras sång, om än åtskild från dem av några kubikmeter mörker.

Bålet hade brunnit ner till en glödhög där man fortfarande skönjde grenarnas former – somliga som stack upp hade fått en vit dunig skorpa – och gav ifrån sig våg efter våg av strålvärme. Den rena rymden mellan stjärnorna och oss djupnade alltmer, precis som vattnet klarnar när det hällts upp i glaset. Plötsligt tystnade musiken, flera lampor släcktes och en kille som såg ut att redan vara student tog mikrofonen och annonserade snabbt och avfärdande att det var dags för misstävlingen. Sex kandidater var anmälda och dök upp iförda baddräkt under visslingar och applåder från de kringstående. Alla hade högklackade skor och hade något… underligt konstlat över sig, ett tillgjort behag som ändå passade fint. Brösten förfulades av behåkuporna, men å andra sidan kunde man inte ta blicken från deras redan välvda, utmanande venusberg den lätt rynkiga trikån mellan benen eller deras på något vis oskuldsfulla flickstjärtar.

Tävlingen blev utdragen, varade i ett par timmar, för varje tävlingsmoment följdes av musik och dans. Först band man ett snöre med en fastknuten sked om midjan på var och en, och med skeden skulle de en fösa en papperstuss över podiet. Sedan skulle de komma gående så graciöst de kunde från ett ställe ute på planen, medan en ”jurymedlem” gick bakom och kikade mellan benen på dem och sa: ”Man ser ända till Brăila!” eller: ”Man ser ända till Wien!” Efter att sedan ha fått brösten mätta med en soppslev och ändan med en kittel skulle de genomgå förförelsetestet. En kille utsågs under många skrattsalvor till assistent, satte sig på en stol och stirrade ut i det blå, medan kandidaterna i tur och ordning skulle försöka påverka honom. De dansade magdans framför ansiktet på honom, de satte sig i knät, de viskade i örat, tog av honom glasögonen och försökte kyssa honom, men killen satt där kall hela tiden. Till sist skulle de bylta på sig så mycket kläder de kunde, så de liknade ryska gatsoperskor, och sedan skulle de klä av sig till musik så att de stod där i baddräkt igen.

Jag hade redan en god stund skrattat, sjungit och visslat tillsammans med de andra. Samvetet hade smält som smör i solen och blivit ett med den allmänna lössläpptheten. Det var första gången jag drack så mycket. Pannan var iskall och fuktig, och jag kände att munnens ringmuskel var spänd. Färgerna började breda ut sig över föremålens konturer och flyta ihop med varandra. Minsta blänk eller glitter glimmade till som en underlig känsla i hjärnan: en knapp, ett spänne eller ett målat öga… Jag kunde inte koncentrera mig längre. Jag hade inte riktigt märkt när paraden med karnevalsdräkter började. Plötsligt befann jag mig mitt i. En hade klätt ut sig till Elvis Presley, en annan till mumie (invirad i toapapper uppifrån och ner), en tjej var Miss Piggy (med skärt gummitryne i resårband) medan en annan försökte röra på näsan som hjältinnan i teveserien Bewitched. Populärast blev en kille som senare visade sig ha varit Bazil. Han hade dragit på sig en gummimask, en bestialisk gorillanuna. Så fanns det några banala spöken med lakan över huvudet och lyktor undertill, plus araber som var varianter på samma lakansidé. En skokrämsneger saknades inte heller. Alla for runt med vilda danssteg till galen musik med något indiskt över sig. Jag var då så yr att även jag försökte dansa lite så gott jag kunde. Jag snurrade runt och kråmade mig och flinade åt alla som flinade åt mig. Ljudet övergick i färg och färgerna i ljud, tiden drogs ut och komprimerades, ansiktena övergick hastigt i varandra, dragen blandades ihop. Och fast jag befann mig mitt inne i massans paroxysmer kände jag mig ensam på något sätt, allt var avlägset och långt ifrån allt annat. Det var därför jag fick en känsla av att jag kunde göra vad som helst, som om jag hade befunnit mig ute på en folktom vidd. Jag började läsa dikter med hög röst, för min hjärna var inget annat än en svamp som dröp av dikter, forsade ur mig utan slut, utan mening och sammanhang, den var ord ord ord. Helt desorienterad klippte jag med ögonen inför gorillanunan, Miss Piggy, araberna, spökena, ruttnande kapitalister, straffångar, mumier, elefanter och enhörningar, klippte med ögonen, trängd från alla håll, och skrek absurda versrader åt dem:

Låt oss gå nerför branten

som är Gud när han gäspar

Låt oss sänka oss ner i vattnet

i sjön med grönalger…

Gitarriffen exploderade som fyrverkerier ovanför oss, sinnesrörelsen luktade svett, trängseln övergick i ensamhet och ensamheten i trängsel. Mitt ansikte var som trä, ögonen var som två hål genom vilka färgerna strömmade rakt in i hjärnan och lade sig på skallväggen…

Och då, Victor, dök Lulu upp. Och Lulu, Victor, var Kvinna. Var hora, hynda, slyna, luder. Det blev tyst, och i cirkelns mitt stod Lulu: mun målad som ett hjärta med smetigt läppstift, ögon med sotsvarta lösögonfransar som fladdrade ”ljuvt”, ögonvinklar ditmålade med eyeliner, kinder med tjockt lager foundation, yvig eldröd peruk och mouche på hakan. Om bara inte hjärtat hade bankat så, om jag bara hade kunnat andas och om inte svetten hade sprutat som ur injektionssprutor ur porerna! För nu när jag skriver ser jag honom, ser jag henne, känner hennes djuriska andedräkt i ansiktet, ser henne, känner vaddbrösten under spetsblusen och pärlknapparna, jag ser och minns – men har jag mod att se alltihop i ansiktet? – chimären, min chimär! Den chockerande, raffinerade, vulgära minikjolen, klackskorna uttöjda av de breda fotbladen. Poserandet med båda händerna på den ena framskjutna höften, den trånande blicken, det obeskrivliga leendet – allt. Någon sa något, de andra skrattade, skrek, applåderade. Själv stirrade jag på denna maskerade varelse, denna förklädnad, denna krälande mask mellan stödpunkterna i mitt trettiofyraåriga livsspann. Jag fattade inte ens genast vem det var bakom den vanvettiga fasaden, den groteska avgudabilden, men vid första mötet med hans blick greps jag av en plötslig skräck som gick djupt ner i de ordlösaste lagren, en svettutsöndring exploderade som en gul aura kring kroppen, ett uppvaknande så totalt att det var som om jag hade druckit en miljon koppar kaffe och varje muskelcell hade hjärna och ögon och förmågan att se döden i vitögat. Lulu stod där orörlig i natten mitt i virveln av utklädda människor, överdimensionerad som en förnedringens gud i mina ögon. Han var som en intorkad färgfläck på en duk, intorkad och likafullt flytande som slem, som varet i ett sår. Jag kände faran som ett isande, myskluktande vinddrag komma emot mig i våg efter våg från Lulu. Han såg inte på mig men jag kände, förstenad som av en uppenbarelse, att han följde mig med blicken. Sakta började han vagga på höfterna, medan alla de andra ansiktena, pajasar och filmstjärnor, vampyrer och araber, dog bort som slocknade lampor.

Han rörde sig långsamt som i trans, halsen var svettvåt, munnen i det röda svintrynet som ett vallmoblad, och hårtestarna fladdrade i vinden. Han drog upp kjolen över de tjocka låren i pärlemorglänsande strumpor, ända upp över strumpebandshållarna tills man såg spetstrosorna och det fasansfulla könet skymtade i mellanrummen svart som en apspindel. En lång rak kille i kavaj och slips kom fram och bjöd upp honom. Lulu lade huvudet mot hans bröst, smög armarna om halsen på honom, klippte med de kladdiga ögonfransarna och dansade så en hel dans mitt i kretsen. Då och då viskade han något i killens öra, kastade huvudet bakåt och såg honom djupt i ögonen. Alltihop var antagligen otroligt komiskt, alla kringstående höll sig för magen och skrattade, men jag hade svalt hårt och kunde inte sära på käkarna. Vad var det Lulu sa mig? Han var en hieroglyf, men vad föreställde den utan att själv veta om det? Han var en nyckel, men till vilken förbjuden dörr bland mitt medvetandes alla underjordiska fängelser? De ändlösa korridorerna, alla rummen på rad, vattenbruset i ledningarna, skåpen med kvastar och skurtrasor, känslan av att befinna sig flera kilometer under jord, de ödsliga korridorerna, raderna av murkna dörrar med mjuka obscena hänglås, den olivfärgade luften… här och var en grönaktig maskinskriverska som häpet såg upp, här och var en dörr låst med ett dussin hänglås och innanför surr och gräl… Och Lulu med sina vaddtuttar eller skitiga sockor och håriga ben i högklackade skor, han som väntade varje gång en korridor korsade en annan, som ett trafikmärke i varje hörn, eller snarare en målad avgudabild som pekade vart du skulle gå, och du som var rädd som ett djur men lydde därför att det inte fanns andra tecken att följa, lydde utan att veta vart du var på väg, utan att fatta att så länge Lulu visade vägen kunde det inte vara Saligheten eller Fasan som väntade längst in i mitten, utan båda två på en gång, båda två på en gång, båda två på en gång…

Snart försvann Lulu bland de andra utklädda som återigen hade blivit en kompakt feberhet klunga av dansande. Först då hämtade jag mig lite, spände av, kom tillbaka till min egen kropp. Jag knuffade mig fram mellan dem som hoppade runt till alltmer hysterisk musik och kom till slut ut ur trängseln. Jag styrde stegen ut i natten, lämnade snabbt handbollsplanen och dess vanvett bakom mig och följde en sammetsmjuk stig mellan becksvarta tallgrenar som här och var nuddade himlavalvet, dolde och blottade de blinkande stjärnorna. Så småningom befann jag mig i hjärtat av natten. Natten som var mig så kär, natten med stjärnmandalor, stjärnmönster, stjärnlabyrinter. Jag lade mig i gräset och lät stjärnbildernas slöja falla över ansiktet. Jag var ett timglas med stjärnstoft som sakta silade genom mina pupiller och sakta fyllde skallen med myter och sagodjur och blek stjärnsvalka. Likt ett jagat snärjt djur som ändå undkommit tänkte jag inte längre på faran utan bara andades stjärnornas glesa andetag. Och om himlavalvet var Guds skalle och stjärnorna var nervcellerna i hans hjärnbark, trodde jag att jag kunde utläsa Guds tankar i stjärnornas glitter och färgskiftningar. Och om en stjärna plötsligt beskrev en ellips på himlen och slocknade i mörkret, hade Hans tanke hejdat sig ett ögonblick så att ett oförutsett monster hann födas och halta in mellan templens kristallpelare. Vi såg varandra i ögonen, Gud och jag, från var sitt håll av stjärnvalvet, som från var sin sida av en spegel. Vi försjönk i varandras ögon, gled in i varandras substans, den enes storhetssubstans, den andres intighetssubstans, och smälte samman i ren, tom, sval fascination…

När jag reste mig upp på armbågarna hade det kanske gått timmar. Natten var blå, stjärnorna hade de mest oväntade färger, som om de varit inslagna i prasslande chokladpapper. Jag reste mig utan ansträngning och gick vidare längs gångarna. Efter några krökar var jag framme i parken framför herrgården. Dammen speglade stjärnornas vanvett liksom de föregående nätterna, men nymfen var borta. Sockeln var tom ute i det svarta vattnet och gav samma häftiga men svårdefinierbara intryck som om man tittat sig i spegeln och inte sett någon. Herrgården med sin mörka kupol, sin självlysande fasad och sina spöklikt glimmande fönster verkade mer overklig än någonsin. Nattbrisen svepte fullt synligt röken från huskroppen till virvlar. Den var så ödslig, så geometrisk, så ohyggligt ensam att det susade i öronen och jag förlorade medvetandet några ögonblick. Jag stod där pytteliten inför det stora huset med sin oändliga utsträckning. Vi stod där inför varandra och teg. Jag hade just tagit de första stegen uppför den svängda trappan när stora porten ovanför sakta öppnades och en kvinna kom ut och försiktigt började gå ner med ena handen på balustraden. Jag blev alldeles stel. Det var Lulu. Så fortsatte jag ändå gå upp, med blicken fäst på ansiktets mask – den lysande röda munnen, ögonen med hopklibbad mascara och resten av ansiktet kritvitt, håret som tjocka spretande elkablar. De groteskt stora runda brösten, de muskulösa händerna med starka, fyrkantiga handflator. ”Åh, lille Victor!” sa han och log brett precis innan vi nådde samma trappsteg, ”What’s a nice kid like you doing in a place like this?” Vi stod ansikte mot ansikte. Monstret betraktade mig roat och svängde på sina smala höfter. Han tog mig under armen och vände sig mot huset. Så gick vi uppför trappan och in genom porten med glasgluggarna. ”Kom så ska jag visa dig nåt.” Jag kunde inte komma undan, jag var inte människa att göra motstånd, trots att skräcken bara växte och smälte kroppens vävnad. Men jag kände att paniken inte hade med Lulu att göra utan med något annat, något djupare. Jag sökte i minnet efter något jag upplevt för länge sedan, jag såg barngestalter skymta förbi, platser höljda i förtrollning. Där fanns en kärna inbäddad i tusentals lager, någonting som Lulu visade på, något jag inte fick grepp om, något som hela tiden gled undan. Varje gång jag kände att jag närmade mig det, stötte jag bara på detaljer, en kista med gammalt skräp. Och Lulu, som nu drog ut mig på ett vackert ändlöst mosaikgolv med geometriskt mönster under valv höga som i en katedral, Lulu var en detalj, en pil, en vägvisare. Jag kände hans revben mot min armbåge, vi gick där sida vid sida insvepta som i en kokong av hans vulgära parfym, genom ofantliga, iskalla salar med pelare grova som tio människor, med bisarra fresker i gavelfält över portar och ovala fönsteröppningar uppe på hisnande höjder. Vi stannade mitt ute under valvets krön och Lulu vände sig mot mig. I flera minuter stod vi alldeles stilla i den olivgröna luften. Jag betraktade honom, såg henne rakt i ögonen, såg hur pupillerna långsamt vidgades och drogs ihop. Plötsligt tog han min hand – drog upp minikjolen – och tryckte den mot spetstrosorna där jag för ett ögonblick kände det hårda fuktiga könet. Och så satte han sin förfärliga mun mot min. Då reste sig håret på mig och jag sprang därifrån i en sorts skräck som jag inte upplevt vare sig förr eller senare. Detta är centrum, mitt obscena eländiga centrala livsögonblick… ”Stanna!” ropade Lulu. ”Stanna Victor, jag bara skojade!” Men jag sprang allt vad jag orkade och försökte hitta ut, men stengolvet verkade oändligt och förlorade sig i mörkret. Bakom mig hörde jag klappret av höga klackar.

Till slut fick jag syn på en smal spiraltrappa i dunklet, sprang dit och skyndade mig uppför den, tog flera steg i taget och skrubbade mig mot de ljusgröna målade väggarna som glänste i det dämpade skenet från några nakna glödlampor. Precis som några nätter innan var det en knarrande, mörkröd spiraltrappa som ledde upp mot kupolen. När jag kom upp hörde jag bakom mig de nedersta trappstegen knarra under Lulus steg. Den stora porten stod på vid gavel och såg ut som om den hade varit utsatt för hällregn i tusen år. Än en gång gick jag ut under den väldiga kupolen på golvets murkna trä som försvann i spindelvävens dis, gick där i stanken av kristalliserad urin. Jag kom fram till tunneln och trampade vidare på den mjuka filten som förtog alla ljud. Hjärtat bultade så att det gjorde ont i bröstet, i ögonen, i händerna, i hela kroppen. Jag gick vilse i tunnelgångarna under det koppargröna valvet och såg återigen de trasiga klockorna, de mumifierade hundarna, de ramponerade barnvagnarna som satt fast överallt i det täta nätet. En skrivbok där bokstävernas bläck hade suddats ut av vattenstänk, ett gipsavtryck av en tanduppsättning med en hörntand av metall, ett mögligt kex… Tunneln vibrerade mer och mer, som en spinnande katt. Den här gången visste jag vad som fanns längst in. Jag gick försiktigt vidare ett steg i taget, och när det bar uppför kröp jag sakta fram till boets kant varifrån bara framkroppens käkar syntes och de skräckinjagande håriga gaddarna i bjärta färger. Där i bokanten blev jag stående, nersjunken i ett mjölkvitt lager av färsk spindelväv. Det kolossala djuret väste, grymtade och rörde på benen så att hela nätet riste. Allt i bedövande tystnad. Det gick flera minuter, kanske timmar, innan jag fick syn på Lulu. Han såg sig vilset omkring, vände sedan blicken uppåt mot mig och började klättra. Då och då skrek han till. Sminket var utsmetat i ansiktet på honom och peruken var full av spindelväv. Ena skon hade han tappat någonstans. När han var nästan ända framme vid boets kant blev spindeln alldeles stilla. Väven slutade vibrera. Lulu fortsatte klättra uppåt meter efter meter tills han nådde fram till mig och kröp förbi. Först när han rätade upp sig mitt framför boet fick han se odjuret. Han blev stående som förlamad med uppspärrade ögon, spända kinder och gapande mun i ett ljudlöst, omänskligt skri. Spindeln gjorde en framstöt. Snabbt snodde den runt kvinnan-mannen och svepte in henne-honom i tunna, klibbiga trådar. Jag hade velat slå ner blicken eller vända den bort, eller begrava ansiktet i händerna, och likafullt kunde jag inte se mig mätt på det grymma skådespelet. Jag gjorde det med en perversitet som jag inte visste att jag var i stånd till. Det var min hämnd, min utmattade, skräckslagna tillfredsställelse som jag inte skulle ha avstått ifrån ens om jag vetat att jag skulle bli galen på kuppen. Jag var tvungen att bevittna allt – för att rena allt. Snart hade Lulu blivit en hårt lindad docka vars anletsdrag uttryckte en fasa bortom all föreställning. Upphängd, manövrerad av monstrets pedipalper, väl fastsurrad, ännu med livet och sinnena i behåll, fixerad av de pyttesmå ögonen av safir, smaragd och opal i grupper om två och tre, blev han det eviga, vanmäktiga, räddningslösa Offret som blickade in i ögonen på sin bödel. Spindeln studerade för ett ögonblick den rödhåriga dockan, störtade därefter fram och borrade in käkarna i den. Sedan drog den sig tillbaka lika hastigt och vek in dem under framkroppen. Återigen blev jag illamående av färgernas kaleidoskopiska, överjordiska skönhet. Aldrig hade en fjärilsvinge, en kolibrifjäder, ett meskalinrus kunnat uppvisa en sådan mängd nyanser, ett sådant flimmer av färger som med oändlig ljuvhet övergick i varandra, tändes och slocknade och tog andan ur betraktaren. Lulu däremot hade blivit askgrå och orörlig. Ögonen var lysande röda, döda, men brann av flammande eld. Under spindelns ryggsköld sköt en lång böjd nål fram och stacks med ett lätt krasande in i bröstet på det plågade bytet, mitt emellan lösbrösten. Efter omätbar tid drogs nålen ut igen, spindeln vek åter in benen och kröp ihop längst in i boet. Dockan Lulu hängde kvar i en ensam tråd och snurrade sakta i vinddraget, så som han skulle bli hängande många år (sjutton) framöver, med spretande man kring resterna av det sminkade ansiktet och den olycksaliga karnevalsutstyrseln…

Jag lösgjorde mig utan svårighet från spindelväven som redan hade torkat på kläderna, och med tom blick, håret på ända och gåshud på armarna gled jag utför den stora tunneln och kom ner på det svartnade murkna golvet. Myriader av dammpartiklar svävade omkring i den brunaktiga luften och förde med sig vidriga lukter. Jag steg ut under den väldiga kupolen genom den öppna dörren och fortsatte sakta nerför den smala spiraltrappan, uppskrämd och rysande. Jag såg mig själv som liten och storögd i de runda fönstren, sedan som pojke med lugg och ovala kinder, sedan som magerlagd yngling i förpuberteten med något försagt i blicken och till slut som dyster ung man med kraftiga ringar under ögonen, infallna kinder och glödande sensuell mun som stämde illa överens med ansiktets stränghet. Trappan slutade till min förvåning inte i herrgårdens vestibul utan i ett smalt rum med mycket högt i tak, målat i samma glänsande ljusgröna färg, där det hängde en lampa som knappt förmådde sprida sitt smutsgula ljus ner till golvet. Golvet var i mosaik och knappt tre meter brett. Jag trodde först att jag var fast här, eftersom jag inte såg någon dörr i de ensartade väggarna. Jag blev väl tvungen att lägga mig ner och dö som en skalbagge här på det kalla mosaikgolvet, eller också fick jag gå tillbaka upp och möta spindeln. Men medan jag stod där stilla i den ekande tystnaden började en nästan omärklig brun fläck breda ut sig på väggen mitt emot trappan. Långsamt visade sig en suddig fyrkant som så småningom fick konturer och blev en dörr med ett litet fönster överst. Den hade dörrklinka och gångjärn, allt målat i samma dystra bruna färg. Underligt nog slutade inte bilden på väggen att klarna när den hade blivit klar och tydlig, utan fortsatte tills dörren blev en hallucinerande närvaro som inget föremål av ögon skådat någonsin hade ägt, och den drev mig till vansinne. Jag såg varje springa i träet, varje färgklump, varje rostfläck på varje spik i fönsterlisten, som i hundra gångers förstoring. Dörren blev bländande, olidlig att se på, allt i kosmos försvann utom den, till och med jag själv. Det var inte längre jag som såg den, det var ingen som såg den, den var, den såg sig själv med en blick som blev substans som blev blick. Alla dörrar jag någonsin öppnat och alla jag någonsin skulle öppna för att blicka in i andra dystra rum, andra beklämmande korridorer, andra obegripliga världar, alltifrån det blodiga skötets första dörr till den kallsvettiga dödsångestens sista, Inträdets stora dörr överallt och alltid eftersökt, den dörr som var varje sår på min eländiga kropp, dörren mellan låren på varje kvinna jag ägt, de breda blåsiga dörrarna mellan stjärnkonstellationerna, den dörr som varje spegel är, och den evigt, åh, evigt stängda dörren till Boken som jag inte ska skriva, mitt ansiktes sju dörrar och de förtvivlans dörrar som dikterna är – och ännu mycket mer dörren som är universum, vår värld som kallas Övergången från intet till intet, dörren som plötsligt brann av galaxernas vansinne i eonernas, pleroamernas, ogdoaternas och syzygiernas vanvett, dörren till vårt enda eviga liv – roterade där i natten som en Alef större än natten, som en tanke större än tänkandet.

Sakta vek visionen undan, men känslan av brutal hänryckning, av bortryckning till något annat dröjde kvar länge i kroppens brosk och vätskor. Var detta Ingången? Hade mitt astrala ögonblick kommit? Jag lade handen på den smala kalla, delvis bemålade dörrklinkan och öppnade.

Där inne på toalettstolen satt min syster – rak i ryggen, överdimensionerad, hieratisk som en drottning på sin tron. En så förfärlig levande staty rymdes inte i det trånga toalettrummet. Hennes kropp skyldes nödtorftigt av en enkel klänning, och på alla fingrarna hade hon halvmeterlånga klor av blänkande svartvioletta utdragna filmrullar. På mosaikgolvet låg ytterligare ett antal filmrullar i härvor. På filmrutorna urskilde man människor med svart ansikte och vitt hår, med vita kläder och svarta händer, svarthalsade vitögda kvinnor som gjorde obegripliga åtbörder. Fast hon satt ner var min syster längre än jag, och när hon reste sig räckte jag henne bara till midjan. Hon fyllde hela rummet. Hennes tinningar lyste uppe vid klosettens vattentank som droppade oupphörligt. Hon såg kallt på mig och stack den utdragna filmrullen på högra handens pekfinger i bröstet på mig. Rullen trycktes ihop tills själva fingret stack mig i hjärtat. Jag skrek till som om den verkligen hade trängt in i bröstet. Jag vände på klacken och sprang ut till en spiraltrappa som hade dykt upp vid ena väggen i hallen. Jag skyndade mig vettskrämd nerför trappan och hade ont i hjärtat som om jag haft ett öppet sår i bröstet. ”Victor! Victor!” hörde jag henne ropa efter mig.

I timtal fortsatte jag nerför trätrappan som vindlade ner mellan väggar som var grönmålade upp till brösthöjd. Tusentals, tiotusentals dammiga slitna knarrande trappsteg. De smutsiga glödlamporna i taket lyste allt mattare, halvdunklet tilltog. Emellanåt kom jag ner på en avsats med numrerade dörrar, samtliga stängda, och smutsiga galonklädda stolar längs väggarna. Bakom vissa dörrar pågick samtal, från andra hördes ihållande surr eller fräcka skratt. Tiotals, hundratals våningar med likadana vitmålade dörrar och likadana galonklädda stolar.

När jag hade lugnat ner mig och andetagen inte längre slet sönder lungblåsorna, bestämde jag mig för att stanna på ett våningsplan. Jag slog mig ner på en stol som i väntrummet hos en tandläkare och stirrade ner i den gulaktiga linoleummattan. Jag var gränslöst trött. Den här natten hade knäckt mig, kramat musten ur mig som om jag varit en färgtub. ”Många spindlar”, deklamerade jag bestört, ”många spindlar söker mitt hjärta.” En spöklik ensamhet omslöt mig, som om jag hade varit en figur på ett gammalt foto. Men var befann jag mig egentligen? Och hur kunde jag så säkert veta att jag hade varit här förut? Att jag hade suttit här när kvällen övergick i natt, just här i en ödslig korridor med numrerade dörrar och en neråtgående spiraltrappa? Med en lätt svimningskänsla inför det här stället som saknade rörelser och ljud, och tillintetgjord som jag var av att inte kunna lokalisera minnet, reste jag mig och tryckte ner handtaget på närmaste dörr. Men den öppnades inte eftersom den – vilket jag nu observerade – hade ett mjukt köttigt obscent hänglås som pulserade och till synes levde där det satt en bit ovanför handtaget och höll samman två metallringar, ett lås med blåaktiga, purpurröda blodkärl och hudveck. Det satt ett likadant brungult hänglås på varenda dörr längs korridoren som sträckte sig bort i dunklet. När jag kände på låset drog det sig sakta undan och hängde sig till rätta igen med underliga rörelser. Ett intensivt, vanvettigt hat steg upp i hjärnan på mig. Halvkvävd av raseri och äckel högg jag tag i låset och slet loss det. Brunaktigt blod sprutade åt alla håll, ner över dörren och över mina händer. Jag kände mig skyldig och på samma gång livrädd och nöjd, precis som när jag som barn ryckte av horn på pärlskimrande sniglar. Sedan kastade jag snigeln på marken och såg rysande på hur den trögflytande vätskan rann ut ur det krossade skalet. Jag visste att jag skulle bli straffad och räknade med att någon sorts hämnd kunde drabba mig när som helst. Jag öppnade dörren.

Där inne i ett kök stod mamma vid spisen, ung och lockig, i solkig, sliten städrock. I vänstra handen höll hon det svartnade handtaget till en stekpanna med fräsande olja, och i den andra hade hon en näve skivade potatisar som det droppade vatten från. Ett skarpt morgonljus föll in genom fönstret under gardinkappan som var mörk av matos, och utanför syntes en algfläckad vägg och en flik av himlen. Mamma kastade i potatisskivorna i den heta oljan och plötsligt slog en väldig röd-orange låga upp ända till taket, följd av en förfärlig explosion. Jag blev rädd och stängde dörren, precis som när jag var liten, för att inte få oljestänk på mig. Så slet jag bort hänglåset på nästa dörr. Åh, där satt mina klasskamrater från trean eller fyran och vimsade eller vände sig om i bänken och lånade ett suddgummi eller en vinkelhake, där stod lärarinnan med vårtan på halsen och Strinu framme vid tavlan och skrev något i rader som styrde uppåt som en raket. Innanför den tredje dörren låg en flicka i bara underkläderna på en soffa i ett okänt rum och kliade på en finne på ena låret. (Först nu vet jag vem det var: min väninna arkitekten som jag bodde ihop med några veckor för tre år sedan.) Den fjärde dörren ledde rakt ut i skogen, en gyllengrön skog efter ett regn där luften gnistrade som solen. En daggfrisk morgonskog full av gyllene småflugor som surrade på miljarder genomskinliga löv. En liten flicka kom gående rakt mot dörren på en stig kantad av busksnår, ängssyra och blåklockor.

Jag blev kvar i århundraden, utforskade korridorer åt alla håll, öppnade alla dörrar och lät dem stå så på vid gavel i den eviga skymningen. Jag gick upp och ner mellan våningarna, mötte aldrig någon, fann aldrig något samband mellan alla scener innanför dörrarna, underliga, banala, sorgliga och lustiga. Enstaka gånger kände jag med smärtsam nostalgi igen rum eller landskap… andra gånger var det outgrundliga vyer som öppnade sig, med tunnlar, klocktorn och glänsande stenfasader som speglade molnen; ibland log kära vänner mot mig, i andra fall anade jag ödesdiger kärlek eller sadistiskt skadebehov. En barnkammare med kringkastade färgkritor överallt och på golvet en trasdocka med skeva anletsdrag ditritade med kulspets. En skrubb full med påsar och slitna stövlar där en utmärglad flicka satt hopkrupen. Ett antal fantastiska torn sedda uppifrån kreneleringen, som av någon som flög förbi, närmade sig och avlägsnade sig runda solglödande fönster, och såg det från dörrtröskeln, liksom hängande i luften. En blommande dal med en ström av brokiga fjärilar i solen där man skymtade två nakna ungdomar som låg och höll varandra i hand och såg varandra i ögonen. Ett vindsrum med ett bord, en stol och en säng där ett förmultnat mumifierat lik satt framstupa med huvudet mot bordet och grått hår utspritt som maskrosfjun över en manuskripthög som gav ifrån sig ett gult ljussken. Mina föräldrar som älskade i ett eländigt rum i ett slumkvarter. I en spjälsäng med skallra en liten parvel som sträckte ut handen, och en gumminalle som alldeles själv kom krypande mot honom över lakanet.

Någonting hindrade mig från att gå in genom dörrarna (innanför en av dem fanns ett enda stort blått öga som iakttog mig). Ju längre ner jag kom, våning för våning, ju djupare jag kom ner i halvmörkret, desto plågsammare och mer beklämmande blev scenerna. Genomträngande skrik avskräckte mig från vissa. Bestialiska luststönanden fick mig att rodna. Jag slet bort ytterligare ett antal mjuka hänglås som det föll sig, men fick allt svårare att ens kasta ett öga in i rum där det pågick något förnedrande. När jag hade kommit tiotals våningar längre ner hamnade jag i en korridor som alla de andra, inför en dörr som var identisk med alla de andra, men som inte lät sig öppnas, inte ens när jag hade slitit bort det slemmiga blötdjur som tjänstgjorde som lås. Dörren verkade igenspikad, och innanför hördes när jag lade örat till enbart ett monotont, mekaniskt knackande som fick blodet att isas i ådrorna. Jag förstod genast att jag hade hittat det förbjudna rummet, att jag befann mig på en handsbredds avstånd från gåtan, men att jag likafullt kanske aldrig skulle nå fram till den. Jag begrep att jag aldrig någonsin skulle kunna leva på allvar, befriad från min livslånga pina, om jag inte trängde in i det hemliga rummet. Om jag så hade vetat att hjärnan, hjärtat och könet skulle explodera i samma stund som jag fick upp dörren, skulle jag ändå ha gjort det. Men sjutton år senare står jag desperat kvar på tröskeln och knyter nävarna, tigger och hotar, sätter axeln till den röda dörren, bankar med händer och panna, knäfaller framför den och kastar mig gråtande ner i en hög på det iskalla linoleumgolvet i korridoren. Den första natten då jag utforskade mitt medvetandes djup, slet jag mig med en viljestyrka man bara mäktar med en gång i livet bort från den magiska dörren – för att gå ännu längre ner. Men jag kom tillbaka natt efter natt, i slutet av ständigt nya irrfärder. Jag kastade mig nerför trapporna, tog långa språng, tvingade mig att inte se mig om…

Snart hade linoleummattan blivit trasig, golvet fylldes av grumligt vatten, på väggarna dök genomskinliga insekter upp som var idel ben. Trappstegen hade blivit hala av alger och rottrådar som gick ner i dyn. Jag gick ännu några sekel längre ner, och helt oväntat öppnade sig en grotta av gigantiska mått, med en roterande glob, det vill säga solen, i centrum. Likluktande blommor köttiga som vulvor drog till sig surrande insekter som i tusental hopades i klibbiga blomkalkar. Likt en väldig, mörkt purpurfärgad äggula med hinna genombruten av vitaktiga rörliga nät, fyllde solen nästan hela rummet och låg ovanpå dyn i vattensjuk mark och spred ett brunt skymningsljus i den svavelmättade luften. Den var större än det var möjligt att föreställa sig, halvgenomskinlig och skälvande, och uppfyllde den oerhörda underjorden. Mellan hinnan och väggarna flög monster omkring i de mjuka purpurvågornas matta sken. Det var inte fladdermöss, inte fjärilar, utan chimärer utan ursprung och namn. Fast besluten klev jag in i den variga materian som nådde mig till bröstet och styrde stegen mot solen som vibrerade som en mage. Droppar stora som barnhuvuden från sileshår fastnade på mina axlar. Jag såg min spegelbild i deras rundlar mångfaldigad intill vämjelse. Mina rörelser fick en förstenad sandal att för ett ögonblick komma upp till ytan. En nersölad skrivbok med smutsiga blad flöt omkring. Jag gick vidare och ansiktet värmdes av det ambrafärgade, purpurröda ljuset, som om ljuset bara hade varit mild, trösterik värme. Den förintande globen fyllde nu hela synfältet, och jag kunde inte ta ögonen från den fina hinnan där obegripliga och ändå klara mönster avlöste varandra, utvecklades och suddades ut, som boksidor man ser i drömmen med klara tydliga bokstäver som ändå är omöjliga att läsa.

Snart blev ljuset geléartat. Det lade sig över ansiktet på mig, trängde in i munnen och näsborrarna. Jag andades ljus och kände hålrummen mellan revbenen glöda och hetta. Jag såg på mina händer: de hade blivit genomskinligt röda, som om jag haft en stearinljuslåga inne i handflatan. Fingerbenen avtecknade sig mörkt som i olmens fina tår. Jag gick desperat vidare, eftersom globen nu tycktes mer avlägsen och oåtkomlig. Chimärernas tjut och liklukten från växterna förmörkade medvetandet mer och mer. Jag befann mig fortfarande på ofantligt avstånd från solen när den oväntat sköt ut ett bländande filament, en eldtentakel, som omslöt mig och sög in mig i det rena, gyllene, immateriella i dess djup. Ja, jag befann mig i Boken jag drömt så mycket om, jag var Prinsen-Sädescellen som beredde sig att famna Prinsessan-Ägget i den rena himlen i Världens vackraste kärlekssaga, i en total sann yttersta bländande förmälning. Den gudomliga lavan hade blixtsnabbt bränt upp mina kläder och mitt hår, huden och brosket, blodkärlen och benen, tarmarna och fekalierna i dem, gallan och dess gift, hjärnan och vanvettet i den, testiklarna och framtiden i dem, luftrör och struphuvud och kroppssafter och slem och ganglier. Tänderna smälte och ögongloberna och innerörats båggångar. Den ödelade handflatornas livslinjer, den drog ut mig, den upphävde mig, den förskingrade mig, den uppreste mig, den utvalde mig. Och den återförde mig till det jag alltid hade varit, aldrig hade upphört att vara och skulle förbli i tusen evigheter, i eoners eoner: guldlockar ner till midjan, kvinnobröst på kraftig bröstkorg, breda lår som mellan sig hyste ett manligt könsorgan – och en ros mellan fingrarna, med kronblad av gyllene ljus. I det uttunnade guldflödet växte jag till en staty av ljus, växte så hastigt att jag snart sprängde sönder grottan och spiraltrappan och de otaliga våningarna och jorden och himlarna, växte tills bara jag och natten, evighetens arkonter, fanns kvar i kosmos. Purpurgloben hade tagit sig in i min kropp längs ryggraden, tänt sex chakran med sina brinnande blomblad och strålade nu på min hjässa som ett mer-än-Gudomens diadem. Jag svävade på rygg inne i något som var mindre än jag själv, leende och med slutna ögon. Sådan hade jag varit, sådan skulle jag bli. Varje punkt i min kropp var en allsmäktig Gud, varje gnista i mitt hår – en värld av världar. Jag leviterade plötsligt och stillsamt i den klara rymden, avklädd illusionens slöja, i det Rike varifrån vi alla kommit, och smälte i ren, tom, sval fascination…

Jag reste mig upp ur gräset efter att ha vaknat av kylan, stel i ryggen och fuktig. Jag släpade benen efter mig tillbaka längs gångarna. Himlen hade fått lite färg i öster, men stjärnorna brann oförtrutet över hela himlavalvet. Visionens ljus vibrerade ännu på kraniets väggar. Jag kom in i parken, gick förbi den blyga nymfen i dammen och klev uppför herrgårdstrappan. Jag öppnade försiktigt dörren till sovsalen. I det grönaktiga skenet från en lykta utanför fönstret låg kamraterna och sov med tunga andetag, många med kläderna på. Det var kvavt och luktade öl och smutsiga strumpor. Jag tog bara av mig skorna och lade mig, drog filten över huvudet, somnade genast och sov drömlöst för första gången i Budila.

Herregud, så nära jag är Chimären! Jag känner den intill mig, tätt intill mig, inuti mig, nästan så att jag skymtar den, utan att ännu kunna röra vid den, eller också rör jag vid den utan att kunna säga vad det är, liksom afatikern när han får ett föremål i handen och tvekar – han har alla sensoriska data, han har namnet på den förbannade tingesten på tungan, men kan inte känna igen den och benämna den. I går skrev jag oavbrutet praktiskt taget hela dagen utan att gå och äta, dricka vatten eller ens kasta ett öga ut genom fönstret. I natt när jag hade släckt ljuset och krupit ihop i sängen med stel rygg, såg jag bakom slutna ögonlock hundratals, tusentals självlysande sidor som av glas med oläslig handstil… Jag är så nära, så nära! Bara ett enda tunt dörrblad skiljer mig från mig själv, eller från någonting som kanske är mer… monstruöst? groteskt? sorgligt? Eller exalterande, som en injicerad drog? Redan känner jag det jag inte förstår, kanhända tack vare någon övernaturlig ingivelse, precis som det är övernaturligt att allt existerar samtidigt i mandalans komplexa geometri. För varje rad jag skriver skalar jag av ytterligare ett lager på dörren som blir allt tunnare. Jag skiljer inte längre mellan rädsla och glädje.

Jag fortsätter utan meditationspauser mot målet, vilket det än är, vart det än bär, mot fasa eller salighet. Men det måste sist och slutligen vara sanningen…

Dagen därpå steg vi upp mycket tidigt och jagades ut på språngmarsch. Vi var fortfarande omtöcknade där vi sprang i den glättiga, iskalla morgonen, men också tacksamma för det lätta, bländande solskenet som bröt fram genom lövverket. Lulu var återigen den knäppa killen på basketplanen, löjligt liten och alldeles för bredaxlad, som sprang bredvid Fil och fick henne att skratta hela tiden. Så fort jag slog upp ögonen hade jag spanat efter honom med bävan. När jag fick syn på honom mådde jag dåligt igen, fast jag var betydligt mer avspänd känslomässigt, som om jag varit påverkad av något lugnande medel som befriar smärtan från dess psykiska aura och gör den uthärdlig som någon annans smärta. Lulu hade sovit som han var efter gårdagen, utklädd till kvinna, liggande på magen med skrevande ben som en prostituerad. Hela kudden var nersmetad med läppstift och ögonskugga. När vi väcktes hade Cici kastat sig över honom med ett triumferande vrål och vickat på ändan med grotesk lidelse: ”Åh, darling, så fin du är!” ”Skicka in negresserna, så orgierna kan börja!” ropade Titina medan Papa och Angeru stämde upp sin hetsiga duett:

Upp arbetare, gå framåt

på den stora segerns väg!

vars refräng som nästan alla i sovsalen elakt stämde in i hördes som ett svar i falsett, inte ens en gång polemiskt utan bara likgiltigt och hånfullt i det hav av propaganda vi levde i men inte blev det minsta våta av:

Upp, upp, kör den upp…

För sista gången drack vi vårt te med bränt socker och började sedan packa. Vi bar ut alltihop på gården och ställde oss sedan i grupper och väntade på bussarna. Alla var glada och på samma gång lätt nostalgiska, till och med bagaget de stod bredvid gjorde dem annorlunda, gav dem ett egendomligt allvar. Över oss allihop svävade det vemodiga ljuset från en värld som var slut. Jag gick fram till Savin som nu höll Clara i handen men de märkte mig inte, det var som om jag hade varit osynlig. Han sa någonting till henne, ett av sina indiska uttryck: santana… blixtens återsken i morgondaggen… Han stod lite framåtlutad eftersom han var mycket längre än hon. Clara såg lugnt på honom med sin glasartade, fogliga blick som speglade hans ansikte och moln som tornade upp sig i bakgrunden. Deras relation som hade börjat här i Budila – eller snarare där i blomsterdalen – skulle komma att bestå, som fallet ibland är med gymnasistförälskelser. Jag såg dem för några år sedan, en vår när jag driven av en underlig oro gjorde långa promenader i Floreascakvarteren där jag bodde mina första levnadsår – jag var fyra när vi flyttade från den lilla villan där till hyreshuset på Ştefan cel Mare. Så fort jag kom in på gatan som var döpt efter en kompositör var det som om jag steg djupt ner i mitt eget medvetande. Omgivningen blev laddad av känslor som tog överhanden när jag närmade mig den gula villan. Jag gick in genom skjutdörren med brandröd ruta och befann mig plötsligt mitt i en dröm. Jag kände igen den stora trappuppgången som var målad i mörkgrönt, och likaså dörren som luktade oljefärg där jag hade gått ut och in så många hundra gånger, och den melankoliska vindeltrappan som ledde upp till andra våningen var som skulpterad i min hjärnsubstans. Jag greps av en svindelkänsla där i dunklet (trots skimret från det förtrollade ljus som utgår från minnen äldre än det man minns), greps av en ljuv och sorgsen fascination inför mitt forna hem i mitt tidigare liv. I blixtsnabba glimtar som av knivblad inkörda i kött såg jag mig rulla en glaskula över mosaikgolvet, göra klumpiga hopp i en skev sotarhage, torka färgkrita av händerna på strävt förklädestyg… sitta i fönstret och titta på bilder i en bok med drakar… Men jag mindes ingenting av själva lägenheten, visste inte hur rummen låg, vilka möbler föräldrarna hade, trots att dimmiga fragment från olika år och skilda bostäder ibland kom för mig i drömmen. När jag lämnade den dånande trappuppgången i självförakt över att jag inte heller den här gången hade haft kurage nog att ringa på hos de nya hyresgästerna och be att få titta på lägenheten, bländades jag av solen och blev tvungen att kisa och såg regnbågar i ögonfransarna… Och det var genom dessa mångfärgade fransar jag för några år sedan återsåg Savin och Clara. De kom gående hand i hand i de flammande solreflexerna från vindrutorna på bilar som stod parkerade. Vi stannade en stund på trottoaren och bytte några ord. De var på väg och skulle spela tennis på studentklubben. Barnen (de hade två pojkar) hade de varit och lämnat hos Claras mor i parken. De levde ett stillsamt liv, båda arbetade, på kvällarna lekte de med barnen, eller gick ut på promenad eller på bio… De hade hört att jag hade gett ut några böcker, men… ”Vet du, nu för tiden har vi inte tid att läsa…” Fast det var klart att ifall vi träffades igen och jag hade med mig någon bok… Vi bytte omsorgsfullt telefonnummer. Min vana trogen angav jag en felaktig siffra i mitt. När de gick därifrån med armarna om livet på varandra och var sin sportväska på axeln, frågade jag mig plötsligt var Savin, numera kemiingenjör på Quadrat, hade gjort av alla sina galna idéer. Vad hade han gjort med sitt otroliga IQ? I vilket svampigt lager av hans hjärna, som nu troligen var upplöst av livsglädjen som av ett lömskt gift, hade hans stora flyktdröm sugits upp? Hans blick hade blivit lika klar och tom som Claras – blicken hos en människa som led av minnesförlust, och den påminde mig om det jag hade ältat i alla år: att inget straff är värre, inget helvete djupare än lyckan. Att man när man tränger in i kvinnan man älskar i själva verket missar Det stora inträngandet. Att vulvan inte är den verkliga ingången och slidan inte är den verkliga tunneln. Savin och Clara som gått vilse i varandra som i en spegelkammare på ett billigt tivoli, uppfostrade sina barn, upprätthöll illusionen, missade frigörelsen i varje ögonblick av sitt liv, i det att de offrade sådant till könet som egentligen bara lämpade sig för hjärnan. Få människor visste att den verkliga Utgången existerar och att den själv väljer sin älskare och kanske känner igen honom på det enda säkra kännetecknet, nämligen monstruositeten. Man måste bortse från den sexuella kärlekens falska tunnlar och vända tillbaka in i sig själv, vara man och kvinna på samma gång och älska med sig själv i det cerebrala palatsets djuriska ensamhet. Där i hjärnans centrum, där jag hade befunnit mig under de där nätternas vision, finns det sanna könet och rosens väsen med labyrintiska kronblad. Där finns Utgången till en annan värld, som om alla människors hjärnor vore öar spridda i universums konstellationer och hävde sina tinnar mot ofattbara himlar. De som har varit där är stigmatiserade för alltid. Olyckligheten är och förblir ädelstenen mellan deras ögonbryn. Ensamma och okunniga ska de rita kartan över riket i ofantliga, vanvettiga oläsliga Böcker med blad av guld. Deras maskätna lik ska påträffas hopsjunkna över hallucinatoriska manuskript i förfallna vindsrum, där ingen anat att en människa kunde bo… Kanske var det så jag tänkte också den dagen vi reste från lägret, när jag såg på Savin och Clara med ett leende som nu en gång inte blev så föraktfullt som jag hade velat. Eller också kände jag i min inre upplösning efter den gångna nattens uppenbarelse fortfarande svindeln i den fruktansvärda djupdykningen följd av den fantastiska upphöjelsen, och kunde bara stirra tomt framför mig utan tankar, utan önskningar. Hur som helst skulle jag ha haft svårt att samla mig, för rätt som det var satte tokskallarna i gång med sina hejaramsor och sånger:

Kämpa som i gamla Troja!

Heja hoja!

Slit nu ut varenda doja!

Heja hoja!

Cantemir är bästa laget!

Laget med det bästa draget!

När bussen i ett dammoln svängde in genom lägerporten kastade vi oss över bagaget och släpade fram det till dörrarna som öppnades och släppte ut en dunst av het vinylplast. Vi trängde oss in, och var och en lade beslag på flera platser och ropade på sina kamrater, medan alla skrattade och tjöt… Flickorna himlade med ögonen, blåste ner mellan svettiga bröst för att blusen inte skulle klibba och låtsades vara svimfärdiga av värmen. Gitarrerna plockades återigen fram ur sina kakifodral som var fulla av symboler och ord (Make love not war), och de mahognybruna resonanslådorna liknade till förväxling höfterna på mogna, ljuva kvinnor som satt i knät på dem som spelade. Lärarna lutade huvudena ihop på platserna längst fram, putsade glasögonen och räknade in sina elever. Lägret med sin brokiga, gåtfulla värld hade dragit förbi dem utan att sätta några spår i deras vuxensinnen: för vart år som gick avsattes ett nytt kalklager på insidan av deras skallar, och de blev ännu håglösare och tristare, som om någon protes lik deras tanduppsättning hade ersatt deras kariesanfrätta känslor, medan tankarna hade ersatts av döda nerver i deras absurda tandlossningsliv.

Jag hörde till de sista som steg på, och inte förrän jag hade satt mig ner upptäckte jag att jag hade glömt kvar Förvandlingen på nattduksbordet i sovsalen. Hade jag suttit längst bak skulle jag inte ha hunnit hoppa av igen, för hela mittgången var full av koffertar och väskor som låg huller om buller. Jag bad chauffören vänta och sprang bort till herrgården som låg där alldeles tom och övergiven som en jättelik snäcka på en ödslig strand, ett kranium vars tankar och vanvett sedan länge hade förflyktigats. Den susade subliminalt och hotfullt som vissa främmande platser man är tvungen att passera. Sovsalen utgjorde en beklämmande anblick med sina sängar utan lakan, gamla tidningar och hopkramat omslagspapper. Min bok låg på golvet och hade märken efter skosulor, sidorna var smutsiga och vikta. Jag tog upp den och satte mig på den eländiga randiga madrassen i sängen. Jag blev sittande med tom blick i några sekunder, och plötsligt brast en gränslös livssmärta i mig som en böld, och jag bröt ihop och storgrät, tryckte kinden mot den uppslagna boken och vätte ner den med tårar och saliv, så förtvivlad som jag aldrig mer skulle bli, som man bara är i de obarmhärtiga tonåren. Jag kastade mig på sängen och fortsatte utan en tanke att gråta i flera minuter, tills den obegripliga smärtan gav med sig. Jag gick ut på toaletten och tvättade mig i ansiktet som var strimmigt av smuts och tårar.

När jag hade kommit ombord på bussen igen satt jag och stirrade ut på det banala jordbrukslandskapet med sina dystra åkrar och dalar, med kor som gick och vallades av var sin liten unge utefter dikesrenar med kamomill, och jag hörde den ena visan efter den andra på kamraternas repertoar. Herrgården, statyn och parken låg bakom oss, tomma som en blodig fälla.

I flera timmar såg jag bara tomt ut genom fönstret utan att vända på huvudet och se på kamraterna som trallade på alldeles upprymda. Någonstans längst bak genljöd Lulus oförtröttliga spruckna röst lika ihärdig som förut, så att bilden av honom framträdde på mina näthinnor och lades över bilden av byarna och sädesfälten som passerade revy. Hans fräcka, slippriga flin, fågelögonen, det onaturligt svarta håret med tjejlugg ner i pannan, skulle i åratal komma tillbaka i minnet och bli en navelsträng som förband mig med den Victor som sedan länge hade ruttnat bort inom mig men ändå alltid såg på mig ur spegelns renare luft. Förband mig med dig, Victor, du min ende vän, den ende som jag skriver den här bisarra texten för och kladdar ner vita skrivbokssidor som vore jag i färd med att söla ner en gasbinda över ett sår med blod och var. Du vet hurdant mitt liv har varit sedan dess. Året i det militära, sedan universitetet, boken med berättelser som blev en överväldigande framgång, sedan romanerna, lägenheten i centrum, Peugeoten… Och Delia bland så många andra. Alla den geniala ålderns föreställningar som fastnade någonstans i tidens tröghet, men inte dog som Savins. För Lulu är kvar. Äcklet och yrseln som drev mig från klinik till klinik. Min neuros som varken psykoanalys, droger, sex eller sprit bet på. Och som kommer att stå emot också den sista utvägen, den här textens, de här texturernas, de här glesa, gasvävskomplicerade, spindelvävskomplicerade textiliernas hårda bandage… När jag ett knappt år efter lägret i Budila fick veta att Lulu hade blivit överkörd av en spårvagn någonstans på Rahovagatan, blev jag sittande med skeden i luften och tittade som förstenad på Michi. Vi hade träffats av en händelse i det varma vårljuset på Ştefan cel Mare och gått in på Garofiţa. Jag var rätt besvärad av min soldatsnagg (jag var på tredagarspermis) men gladde mig åt att ha träffat min gamla klasskamrat igen. Jag hade alltid gillat henne och för övrigt kom hon att bli min första kvinna några månader senare. Att vi sedan gjorde slut berodde på något så idiotiskt som att hon var lite längre än jag. Men i aprilvinden den gången insöp jag henne i fulla drag, den målade munnen och brösten som välvde sig under polotröjan. Vi satt vid blomsterlådorna på en uteservering och åt bakelser och pratade förstås om våra gamla klasskamrater i IV F: vad gör Döingen nu för tiden, var håller Cici hus, vem umgås Calceola Sandalin med… Killarna var i lumpen nästan allihop, flickorna pluggade för inträdesproven till universitetet… Och plötsligt blev Michis väna, uppnästa ansikte, som hade blivit så förunderligt kvinnligt sedan sist, alldeles gravallvarligt (och ändå inte riktigt, för hon behöll den nedlåtande min man har när man pratar om en bekant som ändå inte står en helt nära), och så sa hon hastigt, som om hon inte ville förstöra den fina eftermiddagen, att Lulu var död. Där på serveringen med blomsterlådor, inför Michis förundrade ögon och servitrisen och några ungar som räknade ihop sina småpengar, drabbades jag av den första i raden av ”kriser” som kom att dela in mitt liv i ”perioderna med Lulu” och ”perioderna utan Lulu”: himlen som störtade ner, skam, skuldkänsla och gränslös avsmak, allt om vartannat, hulkande gråt och sedan oordnad flykt. Jag sov inte på flera dygn, åt ingenting, låg bara på sängen och såg i tusentals visioner och tvångsmässiga omtagningar Lulus två dödsscener spelas upp utan att kunna skilja på verklighet och hallucination. Lulu förvandlad till kvinna på väg upp genom spindelvävstunneln, hur han stelnade till vid anblicken av det enorma monstret och sedan blev offer och sögs ur och hängdes upp som ett torrt skal, en hängd docka i en glittrande tråd som dinglade inne i min hjärnas luftdrag. Och Lulu den glade killen i kortärmad skjorta när han kom åkande på spårvagnens nedersta steg, fast vagnen var nästan tom, hur han slog i stolpen på hållplatsen och föll ner under stålhjulen… Vecka efter vecka, berättade Michi senare för mig, kom sedan en man och en kvinna i sorgkläder till olycksplatsen och ställde ett levande ljus på spåret…

En knappt märkbar skymning började färga luften med en röd dimma när vi körde in genom ett trist ytterområde i Bukarest. En ändhållplats för bussar, en bensinstation… Ett myller av människor mellan identiska fula hyreshus, gator fulla av gropar… Allt oftare fick våra bussar stanna för rött ljus.

Fyra damer drog mig in

uti lilla stugan sin

skrålade alla vid det här laget i bussen där det bara blev kvavare och kvavare. Men tack och lov tog allt slut. Vi svängde in på Dimitrovboulevarden och sedan på Framtidsgatan och stannade på skolgården där vi hade startat en vecka tidigare. Jag sa inte hej till någon. Jag gick ensam hem i den strålande gyllene solnedgången och släpade med mig väskan. På vägen fick jag se något egendomligt som gjorde avtryck djupt in i själen: det var en återvändsgata med gamla hus i ruiner. Fönstren en trappa upp var sönderslagna, murkna blåmålade fönsterramar hängde i enstaka gångjärn, genom de tomma fönstren såg man fult målade väggar med bleka fyrkanter där någon tavla hade hängt. Längst in på gatan låg ytterligare ett förfallet hus bakom ett kolsvart järnsmidesstaket, och ett träd som stod där lika svart i den gula kvällen, en rank, späd poppel som lyfte sin flammande krona mot himlen. En gul hund kom svävande längs den nerrasade väggen. Inför bilden av det intensivt svarta mot kvällshimlens gula, detta som jag hade sett förut, övermannades jag återigen av samma smärta.

Varför en ängel? Natten kom,

sa jag och grät.

Löven susade i natten

Apostlarna suckade i sömnen…

Varför en ängel? Natten kom

och allting var sig likt…

Jag kom hem, ringde på dörren till lägenheten och föräldrarna (två vilt främmande människor) öppnade och tog mig i famn. Jag lät väskan stå i hallen, berättade förstrött ”hur jag hade haft det på lägret”… På teve pågick någonting absurt, vad minns jag inte längre. Jag tog ett bad och grät hela tiden där jag låg i det kokheta, blåa vattnet…

Plötsligt exploderade hjärnan, hjärtat och könet! Jag sprängdes i bitar! Och bitarna sprängdes i sin tur! Herregud, jag kan inte andas längre, för luftstrupen är söndersliten, broskring för broskring. Revbenen sticker ut genom huden, och skallen är splittrad i hjässben, silben, kilben och nackben, och ligger som porslinsskärvor på golvet. Njurarna glittrar bland köttslamsor och hinntrasor. Jag är uppfläkt, söndertrasad!

Jag har varit där som ingen förut har befunnit sig. Jag har kommit ihåg något som ingen kan minnas. Och jag misstänkte det, har alltid misstänkt det! Nu när vågen av besatthet har vräkt sig över och förbi mig, vet jag att jag aldrig har haft någon syster, nu minns jag den blonda mjukheten hos flätorna jag fann i chiffonjén, de som hölls ihop av ett gulnat gummiband! Ja, jag har varit där! Jag har sett mig själv som jag såg mig den gången (i ett annat liv, i ett främmande rum utan en enda rät vinkel, ett rum fyllt av ett gulaktigt töcken) i spegeln med flagnande silverskikt. Jag har öppnat den sista dörren!

Vid det här laget lär mitt blod vara fullt av luftvirvlar och koagulerade öar. Strimmat av lymftrådar, saliv, galla och sperma. Mitt kärlsystem är sprängt som ett gammalt gasledningsnät, och ändå måste jag dämpa min vanvettiga hjärtrytm och hjärnans adrenalinpumpande sammandragning och utvidgning, och hålla mig klarsynt intill slutet. Dramat måste ses utifrån, åtminstone för ett ögonblick. Sedan kan blödningen få fortsätta i medvetandets underjord, kanske bryta ut i tandköttet och näsborrarna och ner över texten här, så att papperet blir blött och blodet laddas med en femte kroppsvätska, det blåa bläcket. Jag kommer att kunna påträffas så som jag alltid har önskat: sedan länge förmultnad, lätt som luft, med huvudet nersjunket på manuskriptet, fastklibbad, ett med det… Det är kött av mitt kött, jag är text av dess text…

Det hände i går, efter en veckas famlande i mörker. På morgnarna hade jag famlat i den dystra materia som var det jag skrivit; om kvällarna hade jag famlat i den stora hallens svarta tystnad, hela tiden med en snökulas lätta snöfall utanför fönstren. De två senaste nätterna hade jag inte hört ett ljud från våningen nedanför, inte ens när jag då och då hade lagt mig raklång på det kalla golvet och tryckt örat mot de smutsiga plankorna. Minnet av kvinnans kropp när hon blev smekt, famnad, befruktad och slagen den där ofattbara natten gjorde mig galen av upphetsning. Så i går kväll orkade jag inte längre utan gick ut ur rummet i bara tröja och tofflor. Huttrande gick jag nerför trappan ut mellan snödrivorna. Väggarnas stenmosaik utstrålade kyla och ensamhet. Natten hade fallit. Långt borta i kanten av någon åker såg man att det lyste i fönstren på ett hus. Inga andra ljus syntes. Där stod jag nu igen skälvande och snöig framför den fuktsvällande röda dörren. I ett par klena krampor satt ett stort rostigt hänglås som jag inte hade sett förut. Jag tryckte örat intill det våta träet. Enstaka snöflingor kom dansande mot den mörknande, flagnande ytan.

Först hörde jag ingenting, inte ens tystnaden, det var som om utrymmet innanför hade varit fullproppat, kompakt. Men efter hand fick jag höra liksom ett dovt morrande från något skräckinjagande djur, det var som förfärliga signaler från någon undervattensvärld, och skakad som inför en profetias uppfyllelse urskilde jag med gåshud på armarna ett monotont surrande som från en gammal filmprojektor… Då kastade jag mig mot dörren i hysterisk kris. Jag bankade med knytnävarna tills jag blödde, jag stötte axlarna ur led, jag skrek av alla krafter tills rösten svek. Jag var alldeles tom inombords, som om jag hade känt på mig att det innanför det sviktande träet fanns en älskad människa som utsattes för ofattbar tortyr. Jag vet inte hur länge jag stod och slog på den mörka dörren, men till slut gav låset vika, kramporna gick sönder, dörren öppnades på vid gavel och jag kunde se in. Sakta steg jag in över tröskeln, plötsligt omvärvd av ett skälvande sepiagult ljus, ett overkligt töcken. Mitt i knastret och surret från den gamla filmen som spelades upp fick jag se min barnkammare med väggar torftigt målade med roller – färgstråken såg ut som palm efter palm ända upp till taket – och på mattan bland prismaformade byggklossar låg trassliga rullar av svartvit film. Nästan förbi av sinnesrörelse närmade jag mig sakta flickan som satt och sysslade med en trasdocka i vars tygansikte ögon, näsa och mun var valhänt ritade med kulspets. När jag hade kommit fram till henne lyfte hon plötsligt blicken och såg på mig. Herregud, hur skulle jag ha kunnat undgå att känna igen de ögonen? Hur hade jag kunnat famla i blindo så länge? För de där ögonen med den stadiga svarta blicken under känsliga ögonfransar, det var mina ögon som jag hade sett i spegeln otaliga gånger i tidiga barndomen och ändå hade glömt. Och flickan med valhänt flätade flätor, i klänning med figur på bröstet, det var jag, det visste jag nu. Nu mindes jag (om det nu kan kallas så, denna yrsel, denna plågsamma nostalgi) de urgamla fotona i bunten som jag hade hittat två år tidigare, mindes mammas underliga infall att klä mig i flickkläder tills jag var fyra, och hennes tvekan längre fram att prata om mina första år när vi bodde i Floreasca på gatan som var döpt efter en kompositör… Jag visste nu varför jag så ofta kom att tänka på en regnvåt morgon med väldig röd himmel när mamma höll mig i handen och vi gick rakt mot den purpurröda solen genom en okänd del av stan med gamla fasader och väldiga bronsstatyer av Chimärer… ”Vi ska gå till Ancuţa och leka med hennes leksaker”, sa mamma hela tiden, men jag visste att det inte var vägen till min kusin. Jag blev räddare och räddare. Vi kom fram till en gigantisk byggnad med tusentals fönster i strama inramningar och en port som i mina ögon var ingången till en annan värld, vaktad som den var av två nakna jättekvinnor i gips, uppspetade på var sin urna. ”Nu måste du vara snäll och duktig”, sa mamma och gick ifrån mig medan jag stod kvar och tjöt i en ändlös korridor tillsammans med en kvinna i vit rock. Så låg jag plötsligt på ett bord ovanpå ett styvt lakan under ett stort fat fullt av bländande glödlampor. Ett skäggigt ansikte böjde sig ner över mig och jag skrek förtvivlat ett tag till och visste ingenting. Efteråt grät jag i veckor efter klänningarna och dockorna som var borta för alltid…

Allt detta dök plötsligt upp i minnet med den enorma kraften hos en båge som varit hårt spänd i många år, medan jag låtit mig upplösas i det förbjudna rummets lycka och lidande. Spökbarnet log välkomnande, reste sig upp, lade armen om midjan på mig och tryckte sin gyllenlockiga tinning mot min höft. Min kära tvilling, min förlorade och återfunna syster! Vi blev stående tätt samman både länge och väl, översköljda av den inre världens ömsinta ljus.

Från sitt hörn trädde en tredje fram och var nästan utan anletsdrag, som om han hade haft en damstrumpa över ansiktet. Han viskade de orden i mitt öra som jag aldrig ska glömma. Mitt livs vidriga drama. Det ohyggliga barnet, pojken med stånd, i centrum av mitt förflutna. Såret som plötsligt finns på sin verkliga plats tio år före Lulu! Dessa få ord åtföljda av en enda gest – min hand med våld tryckt mot hans kön – som hade utlöst min neuros, orden som hade fragmentiserat mitt medvetande, orden som Lulu, svept i Budilas drömsyner som i en smutsig kjol, enbart hade varit en mask framför och en inkörsport till, de orden sades en enda gång, så som jag nu äntligen minns att jag verkligen hörde dem som sjuåring. Nu kände jag igen rösten. Den var Dans, Tok-Dans, grannen i huset på Ştefan cel Mare, han som hade en mamma som var så lång att hennes anletsdrag förlorade sig i ett blått dis. Jag mindes allt, allt, som när dagen gryr! Den förfärliga scenen som ändrade mitt livslopp, efter det att mitt liv två år tidigare hade korsat den levande könslinjen så att det plötsligt var som om jag befann mig på andra sidan av en spegel…

Jag lämnade kvar de två barnen som för alltid kommer att stå emot varandra: offret och bödeln, triumfen och katastrofen, det sublima och det motbjudande, ärkeängeln och den stympade, och flydde, slog igen dörren till det förbjudna rummet som i detsamma förvandlades till en hög blodiga organ, men äntligen, ja herregud, äntligen HELAD!

Jag känner mig som en urkramad citron, men helad. Om några minuter ska jag lämna den här vackra, varma villan i skogen, den förödda mark där jag har utkämpat min kamp med ängeln. Väskan är packad. Sängkläderna är hoprullade och invirade i ett lakan. Jag har vädrat för första gången, för det har slutat snöa och luften strålar till den grad att det är som att andas in de blå bergen i fjärran och solljuset som silar ner genom granarna.

Det enda jag inte har packat ner är pappersbunten där jag nu på sista sidan skriver några sista rader. Jag kommer att resa härifrån haltande med höften ur led – men vid liv. Jag ska sätta mig i bilen och köra den slingrande vägen ner till Sinaia. Därifrån ska jag fortsätta ner i Prahovadalen som raskt och affärsmässigt ska breda ut sig som en turistbroschyr med stugor uppe på dalsidorna, cementfabriker, timmerupplag och järnvägsbroar. När jag lämnar Karpaternas sista utlöpare kommer luften att bli grågenomskinlig och lätt patinerad av en föraning om kväll. Cylindriska silor, tätt samman fyra och fyra. Raffinaderiernas eviga lågor. Den redan rubinröda solen över snötäckta slätter. Purpurrött ljus speglat i tiotals tågfönster på spåret som går parallellt med vägen. Vattentorn med en sorts flygande tefat högst upp. Zigenska byar med trasiga tält i utkanterna och vagnar med presenningar av etenplast. Långa rader av kråkor på högspänningsledningar som skär av slätten diagonalt. Bilar framför och bakom som kör om varandra som i någon sorts spel. I kassettbandspelaren – min käre Joe Dassin. Och mot kinderna hela tiden kylig frisk luft genom den halvöppna vindrutan.

Så staden som först visar sig i anhopningar av fallfärdiga hus och sopor. Gropiga tillfartsvägar, hyreshus, affärer med torftiga skyltfönster. Myllrande människor överallt, påbyltade med pälsar och rockar… Bromsa in en gång i minuten, stanna vid trafikljus, försvinna in på krokiga smågator och se till att inte köra mot enkelriktat… Lägenheten i huset från mellankrigstiden. Delias alltid lika falska men sensuella skratt. Och hunden, och den olycklige Dionisie Rădăuceanu. Och bridgeklubben. Och filmerna på parabolen.

Men innan jag reste härifrån segerrik (för det är väl det vårt namn betyder, Victor?) och besegrad, ville jag träffa dig en gång till, Victor. Jag gick ut i badrummet och såg på dig igen, som jag har gjort hela veckan. Ditt torra, bruna ansikte, din vakna, stränga blick. Den eviga skymningen som omger ditt ansikte som en aura. Du stannar väl kvar hos mig? Eller ger du dig av, så som alla ungdomar lämnar dem som så sakta upplöses i mogna människor?

Innan jag reste andades jag på din spegelbild och skrev på glaset:

FÖRSVINN