Alla dessa livets tillfälligheter. Marianne går på skoldans. Hon är 15. Hon träffar Tyrone. Han är 16. Tyrone är ett ovanligt namn, men hans mamma, Dregens farmor, gillar sina amerikanska filmer. Det är en kvalificerad gissning att hon i synnerhet bara måste ha störtälskat Zorro.

Tyrone Power gjorde rollen som den rika mesen Don Diego de la Vega, som när solen gick ner förvandlades till en fäktande bandit och hjälte med hjärtat på de utsattas sida: Zorro. Innan Tyrone Power hade gjort rollen i succéfilmen ”Zorros märke” hade Douglas Fairbanks gjort den i dess allra första filmversion, också då var titeln ”Zorros märke”.

Tyrones brorsa, Dregens farbror, heter Douglas. Den tredje brodern heter Dennis. Där är det svårare att sia om förebilden.

Astrid var sturm und drang! En konstnärssjäl, en himlastormare och därmed en utpräglad känslomänniska! I alla fall för att bo i Nässjö. Vare sig hon visade det utåt eller inte. Men, det är säkert, hon visade det också utåt. Det säger sig självt att hon inte var ensam om att förföras av nyss nämnda filmsuccéer, men det är en sak att gå in i en biosalong och känna ”men vilken trevlig och spännande film” och sen snabbt ta på sig sitt vardagsjag och döpa sina barn till Bertil, Sune och Bengt.

Tyrone! Douglas! Dennis! Alltså – Astrid måste ju slagit själsliga saltomortaler. Hon måste ha känt att Zorro representerade allt vad livet kunde vara. Det vill säga äventyr, kamp och uppror för den goda sakens skull, för rättvisan, allt det, samt överjordisk romantik. Ingen kvinna som sett Zorro har tänkt nåt annat än att den mannen och jag i par vore en bra idé.

Zorro var i mångt och mycket ursprunget till den senare superhjälten.

Zorro var rock’n’roll. Och Astrid blev frälst. Man måste försöka sätta sig in i det. Komma bakom orden, känna det! Hur det känns att utsätta sig för en upplevelse som gör själva verkligheten beige, att känna: Men det är ju så här det ska vara, som på film!

Det kanske också hennes man, Knut, kände. Knut var skicklig på schack, en konst han kom att lära ut till Dregen, och ännu skickligare på att skjuta älg.

Astrid ville att ungarna skulle bli filmhjältar, eller som filmhjältar. Och då helst av allt som Zorro. En önskan som också slog in. Det närmsta Zorro man vid denna tid kunde komma i Nässjö var att bli allsvensk bandystjärna i Nässjö IF och det lyckades Dennis, Douglas och Tyrone med. Ja, antagligen var det större att vara bandyhjälte än filmhjälte i Nässjö då.

En annan sida av den utpräglade känslomänniskan Astrid, var mörkret.

Marianne:

Andreas farmor var väldigt speciell. Fick hon inte som hon ville hände det emellanåt att hon sa att hon skulle ta livet av sig. Hon hotade med självmord. Jag träffade Tyrone när han var 16 och jag själv var 15. Jag var med om när det hände, farmor försvann och barnen fick springa och leta efter henne i skogen. Vilken oro! Mamma kanske har tagit livet av sig! Jag menar, det kan ligga mycket annat bakom att det sen gick som det gick för Tyrone. Samtidigt var hon en helt underbar farmor, hon hade ett underbart sätt mot barn, du älskade ju henne, Andreas.

Dregen:

Ja, och går man bakåt ett led till, vet ju ingen vem hennes pappa var … Astrid lämnades bort som fosterbarn av sin mamma, Hildur. Det är tufft hela vägen på den sidan av släkten. Hildurs pappa, Karl-Johan, satt på Långholmen i tre år och tre månader för bedrägeri. Han dog när Hildur bara var 8 år. Efter allt det här blev Hildurs mamma, Emma, sinnessjuk. Och Hildur lämnades bort som fosterbarn, varpå historien upprepade sig när hon fick farmor utom äktenskapet och lämnade bort henne … Men jag älskade att vara hos farmor. Hon var barnvakt när morsan och farsan var på semester. Hon var säkert speciell men jag tyckte att hon och farfar var fantastiska. Själv kan jag inte minnas att jag nånsin såg farmor utomhus. Hon satt mest i soffan och kedjerökte. Jag minns också att hon hade världens största kaktus. Den nådde ända upp till taket.

Det är frestande att se Astrid som psykologiskt besläktad till Madame Bovary, Flauberts tragiska romanhjältinna, som också sitter fast i en trist landsortshåla, men med hjälp av litteraturen väver sig en drömvärld av romantik, erotik, flärd … Hon beslutar sig för att förverkliga sina drömmar. Hon är otrogen med rikare och, tror hon, mera spännande män än den hon är gift med. Allt blir en härva av skulder och lögner och till slut tar hon livet av sig med arsenik.

Diskrepansen mellan vad Astrid såg på filmduken i spännande äventyrsfilmer och tillvaron som den tedde sig i Nässjö var kanske lika stor som den var för Madame Bovary när hon jämförde sitt trista liv med hur storslaget det gestaltade sig i litteraturen.

När dagarna var svarta hotade Astrid att begå självmord, men med ljus i sinnet gav hon sina barn namn efter filmhjältar. En drömmarnatur.

En i grunden fantastisk egenskap, självklart nödvändig för konstnärer, det Dregen skulle bli, och nödvändig för alla kreativa människor, men det kan bli problem när drömmarna krockar med verkligheten. Det blev det också för hennes yngste son, Tyrone.

Marianne:

Vi träffades … Ja, herregud, jag var bara 15. Vi träffades på första skoldansen. Min kompis Ann-Charlotte hade lånat mig en jättefin jumper … Mina föräldrar hade fått mig att lova att vara hemma senast halv tolv. Men skoldansen slutade halv ett. Och jag träffade Tyrone. Så jag gjorde inte som pappa hade sagt åt mig. Då, när jag kom hem, upptäckte jag att jag hade glömt nycklarna. Jag vågade knappt ringa på dörren. Jag åkte in med fart när pappa öppnade och sen fick jag inte gå ut på 14 dagar som straff. Men turligt nog hade vi badkar i källaren. Varje dag utegångsförbudet varade sa jag att jag skulle bada, tog med mig kläder ner, låste och smet ut genom fönstret. När jag kom tillbaka sa mamma varje gång, jag glömmer det aldrig: ”Men vad länge du har badat.” Jag svarade att det var så skönt bada …

Runt två år senare hade Tyrone slagit igenom i Nässjö IF. Han blev stjärna i den position som alltid kommer att tilldra sig störst intresse: målgörarens. Han var ”Tyrre” med lagets fans, och journalisterna skrev: TYRONE SÅG TILL ATT NÄSSJÖ VANN. MATCHHJÄLTEN HISSAS AV LYCKLIGA MEDSPELARE. TYRONE SVENSSON, 4 MÅL, ÅKER I VÄDRET …

Han var ung. Han var skyttekung. Men trots det, trots en karriär på runt 15 år på toppnivå, hade han alkoholproblem. Eller glöm bort ”trots det” och ersätt med just på grund av det hade han alkoholproblem.

Marianne är absolut säker på sin sak. Hennes sambo sen många år, Leif, som var god vän med Tyrone, är lika säker på samma sak. Bandyn var inkörsporten till spriten.

Marianne:

Tyrone var ju så ung när han debuterade i A-laget. Bara 17 år. Och vann de så var det fest med sprit. Och förlorade de skulle de dränka sorgen i sprit. Så var det – efter varje match. Nån ansvarig ledare eller äldre medspelare borde ju sagt ifrån. Douglas, hans tio år äldre bror, spelade ju i laget … I stället var det tvärtom: Kom hit så får du smaka! Hotell Högland bokades efter varje seger och sen hölls det fest. Eller så skulle det drickas och tjabbas om varför de hade förlorat. Allt är spritens fel och den kom in i Tyrones liv via bandyn. Idrotten var sån på den tiden. Sen är jag säker på att de problem med alkoholen han hade är ärftligt betingade. Hans pappa var också glad i det.

Marianne och Tyrone gifte sig 1968. Samma år Marianne skulle fylla 21, som då var åldern när man blev myndig. Eftersom hon inte hade hunnit fylla år när bröllopet stod fick hennes föräldrar godkänna saken.

Marianne:

Jag vet att min mamma Ebba ofta sa: ”Det är inte bra att träffas så unga.” Åh, vad jag var arg på henne för det. Men på ett sätt hade hon ju rätt. Samtidigt tror jag att Tyrone och jag hade varit gifta än i dag och levt ihop om det inte varit för spriten. Vi reste mycket och hade det roligt ihop. Det är tur att Andreas inte kommer ihåg allt det tråkiga. Men när det stått om det här, när Andreas pratat om det, har det ibland blivit fel. Han har sagt att vi skilde oss, det gjorde vi aldrig, vi flyttade isär, skickade in skilsmässopappren, men drog tillbaka dem och flyttade ihop igen, försökte en sista gång …

Fem år efter bröllopet och elva år efter att Marianne och Tyrone träffades och blev ett par, föddes Andreas Tyrone Svensson. Den 12 juni 1973. Han vägde 3 980 gram och var 50 centimeter lång.

Marianne:

Det var dramatiskt. Jag kom in 14 dagar innan för att jag blödde så kraftigt. De stoppade upp blödningarna och jag fick åka hem igen. Men sista veckan innan förlossningen låg jag på sjukhus. Eftersom jag blev placerad i ett förlossningsrum hörde jag ju hur det lät när alla andra födde. Jag tänkte: Det här klarar jag inte! Jag måste få kejsarsnitt! Men det sa de nej till, kejsarsnitt utfördes bara i nödfall. Jag kräktes hela tiden. Sen bestämde de sig för att sätta i gång mig, eftersom de misstänkte att Andreas var oroväckande liten och svag. Det fanns inga ultraljud på den tiden … Antagandet var fel. Han var helt normal både till längd och vikt. Sen tappade jag moderkakan och förlorade massor av blod, jag fick blodtransfusioner, jag fick snittas och sys och födde i en operationssal … Efteråt visste jag: Aldrig mer! Jag vågade aldrig mer efter den gången. Det var ingen som pratade med en på den tiden och förklarade att ingen förlossning är den andra lik, att nästa gång kunde det ha gått hur lätt som helst.

Lika bra det, tyckte Dregen, som varje gång frågan kom på tal var lika bestämd: Jag. Vill. Inte. Ha. Något. Syskon! Han älskade sin mamma och var, som man säger, mammig, och att dela henne med nån annan … Nej!

Dregen:

Sen ligger det också i min karaktär. Det är samma sak nu i vuxen ålder, jag trivs jävligt bra med att vara för mig själv. Jag menar, jag skulle lätt klara av, ja, till och med trivas med att vara ensam på en ö i två veckor. Många får ju spader bara av att vara ensamma hemma i lägenheten i några timmar. Dessutom, när morsan träffade Leif blev ju hans döttrar, Cissi och Karin, som mina syskon. Cissi är bara ett år äldre än jag. Men vi blev som syskon på ett annat sätt. Mer som kompisar. Den där hatkärleken som ofta finns mellan biologiska syskon slapp jag.

Marianne:

Vi var fem syskon i min familj. Jag minns en gång, det var nåt jag verkligen ville ha och jag bad mamma om det. Hon sa: ”Nej, det kan du inte få – för alla ska ha lika och det finns det inte pengar till.” Då sa jag: ”Men varför skaffade du fem barn då?” För det fick jag en örfil och min första tanke efteråt var: Jag ska bara ha ett barn – och det ska jag skämma bort.

Marianne är en god historieberättare, men hon är sparsam med orden – när hon säger nånting så menar hon det verkligen, bokstavligt, hon far inte med överdrifter. Vid sidan om hans fenomenala bandybegåvning pekar hon på att Tyrone också var en briljant tecknare.

Det har gått rakt i arv till Dregen, som i många år haft en god sidoförsörjning genom att måla, och som tecknat med frenesi sen barnsben. Och det har just gått i arv, för Tyrone ägnade ingen tid till att lära ut konsten. Däremot satte han sin son i ”Kulas hockeyskola” från tre års ålder. Att det inte blev bandy förklaras helt enkelt med att det inte fanns en bandyskola för så små barn.

Dregen blev en hockeylirare av god klass på pojklagsnivå i Nässjö HC, han spelade fram till 15 års ålder, men det som verkligen gick vidare från far till son var idrottsmannens, den sanne idrottsmannens, signum. Det olympiska valspråket lyder: Det viktiga är inte att vinna utan att deltaga. För den riktiga idrottstypen är det självklart precis tvärtom: Det viktiga är inte att deltaga utan att vinna. Dregen har den inställningen i sig och Tyrone hade det före honom: Vi föddes inte för att komma tvåa. Vi ska dit vi bestämt oss för att nå.

Marianne:

Andreas var envis som synden. Jag var barnvakt till min väninnas barn och frågade Andreas: ”Men skulle du inte vilja ha en liten lillasyster?” Han svarade: ”Nähä, du! Aldrig!” Det hade inte gått med ett lillasyskon. Det hade blivit kalabalik. Han hade inte accepterat det.

På alla sätt den perfekta familjen: mamma, pappa och ett barn. Marianne drev sin egen frisörsalong, Tyrone var skyttekung i stadens, så att säga, nationalsport. Han var dessutom oerhört snäll och till karaktären perfektionist. Ingenting gjordes halvdant. Det som gjordes skulle göras noga. Han var mån om att klä sig med stil. Han satte en ära i att vara prydlig.

Ja, på alla sätt den perfekta familjen – om det inte hade varit för alkoholen.

Marianne:

Det är det som är så konstigt, för det här med att han drack skar sig mot så mycket i hans personlighet. Det tänkte jag ju inte på då, jag var så ung, men nu när jag ser tillbaka på det fanns ju tecknen där tidigt. Var det fest blev han fullast. Alltid. Och sen blev det ju jämt bråk när man kom hem då. Oj, vad dumt av mig att jag inte bröt med honom tidigare, när jag märkte att det var nåt som var galet. Men jag tog upp det många gånger. Då var det total förnekelse från hans sida. Det var inte alls som jag beskrev det! Men det var ju just det det var. Hade han bara insett det själv kunde allt ha varit annorlunda, då hade vi fortfarande varit en familj. Det är så synd – att han inte själv insåg hur bra det kunde ha blivit om han bara låtit bli alkoholen. Till slut bestämde jag, när vi hade separerat, att vi flyttar ihop igen och gör ett försök till, men nu är det sista chansen. Ja, och sen när han inte klarade av det ville han inte leva längre. När han förstod att det var slut för gott. Du var ju också arg på honom Andreas … Han skötte sitt jobb, men det blev för mycket på fritiden. Det fanns inget stopp. Och han ville inte söka hjälp. Jag föreslog att han skulle prova Antabus, eller att vi skulle gå i terapi, men när vi väl skulle bege oss dit backade han ur. Han backade ur när han skulle konfronteras med sanningen, kan man säga.

Dregen:

Jag tänker på att pappa var så ung. Jag är äldre i dag än han var när han dog.

Även om Dregen är djupt påverkad av sin pappas självmord är det samtidigt riktigt att säga att han drabbades av det, och alkoholismen som var dess orsak, i minsta möjliga mån.

Marianne styrde skeppet med fast hand även när det stormade, Dregen förskonades från det mesta.

Och när Tyrone hade gått bort kom Leif snabbt in i hennes liv.

Dregen:

Sen måste jag säga – och det här låter ju helt makabert – men nu när jag ändå har kommit ur det här var det kanske det bästa som hände, att farsan tog livet av sig. Jag menar, om han blivit kvar, om problemen eskalerat hade jag kanske verkligen blivit märkt av det. Nu fick jag rätt snart en ny farsa, Leif, som varit helt fantastisk. På sätt och vis är han mera min farsa än min biologiska farsa. Det var faktiskt jag som fixade Leifs och morsans första dejt. Leif var polare med min farsa. Och jag var polare med Leifs två döttrar, Cissi och Karin, som senare blev mina halvsyskon. De bodde några villor bort på Aspgatan.

Jag glömmer det aldrig. Jag sov över i deras lekstuga som stod på tomten. Den kändes stor, men den var inte stor. Jag har återvänt senare och kollat. Då var det ett äventyr att inte sova hemma. Jag kan nästan ta på lukten: halvfuktiga sovsäckar, tvestjärtar överallt, plus att det var där jag första gången, från tjejernas bandare, hörde ZZ Tops ”Tush”. Det riffet! Så häftigt! Jag kommer inte ihåg det här själv, men Leif har berättat hur jag träffade honom på Ica Stjärnhallen efter självmordet och gick fram och sa: ”Du borde komma hem till morsan och hänga, för hon är så ledsen och deprimerad.” Och han gjorde det och det sa klick direkt. Leif hade sina egna bekymmer, hans fru hade vänstrat med nån läkare och det blev skilsmässa. Mamma och han träffades när de båda levde i misär. De har varit ett par sen dess, sen 1984.

Marianne:

Lätt och lätt att vara mamma till Andreas … Jag vet inte, men vi har alltid kommit bra överens och Leif och Andreas har också alltid kommit bra överens. När jag träffade Leif kände jag mig trygg. Det var Andreas initiativ: ”Jag träffade Leif i affären och sa åt honom att komma hem till oss en kväll.” Jag svarade: ”Men det sa du väl inte?” Och Andreas bara: ”Jo, men det vore väl trevligt.” Tyrone och Leif umgicks under den period jag och Tyrone var separerade. De tittade på film med barnen.

Dregen:

Ja, det kommer jag så väl ihåg. Jag minns det som att det bara var jag och farsan, men då var alltså Leif och Cissi med också.

Leif:

Jag och Tyrone var kompisar. Jag var på begravningen. Jag och min fru hade skilt oss ett år innan. Jag vet ju många gånger när jag levde ensam, mitt hus låg på samma gata som där Marianne, Tyrone och Andreas bodde, Aspgatan, att Andreas, när han inte hade fått som han ville, kom över till mig och grät lite: ”Morsan är så dum!”

Marianne:

Sen fanns det otrohet med i bilden, när det avslöjades var det heller inte så roligt. Tyrone hade förhållanden bakom min rygg. Folk ringde hem … Det var mycket som var med i bilden. Men självmordet kom som en blixt från klar himmel för mig. Tyrone fattade att jag menade allvar, att nu var det slut. Jag ville inte förstöra mitt liv. Och jag ville inte förstöra Andreas liv. Men jag kunde ju aldrig tänka mig … Tyrone trodde aldrig att jag skulle lämna honom, att jag verkligen skulle ta det steget. Min syster har ofta sagt mig att han älskade mig alldeles för mycket och inte ville leva om jag inte fanns där och ställde upp. Men jag hade aldrig kunnat tänka mig att han verkligen skulle göra det.

Dregen:

Lik förbannat tycker jag att jag hade en lycklig och fin barndom.

Marianne:

Ja, men om vi tar det här med otroheten. Det var ju ingenting som jag som mamma tog upp med mitt barn.

Dregen:

Det var klart att jag fattade att det fanns problem. Men det var aldrig på den nivån att jag hittade farsan slocknad på golvet eller nåt. Men jag är så grymt imponerad av morsan, för om jag och Pernilla hade bråkat om nåt så allvarligt som seriös otrohet, då hade jag nog inte kunnat hålla mig, även om jag hade haft ett nioårigt barn framför mig. Jag skulle nog inte klara av att tänka: Ja, men det här ska vi dölja för Sixten. Vad gäller min egen barndom kan jag komma ihåg väldigt lite av bråk och saker som jag tagit skada av över huvud taget.

Marianne:

Men det var ju därför det var så jobbigt. Jag ville skydda dig, Andreas, jag ville ju inte visa för dig var han hade gömt alla flaskor som jag hittade. Det är inget man visar sitt barn. Jag minns att du och jag var ute och cyklade. Jag sa till dig: ”Men ska vi inte ta och hyra en lägenhet här, bara du och jag?” Då sa du: ”Jag vill inte flytta från huset.” Då sa jag: ”Men jag vill inte bo kvar där, jag tycker att vi ska försöka att bo själva, så får pappa bo själv ett tag.” Men du var bestämd: ”Nej, absolut inte!” Du hade ju inte hela bilden och man vill inte kasta över hela bilden på ett barn.

Dregen:

Jag minns när vi var på Liseberg och att farsan på väg därifrån körde upp på trottoaren. Då kan jag inte ha varit så jättegammal. Jag vet att jag tänkte: Farsan måste vara full!

Marianne:

Du minns det? Ja, han hade naturligtvis druckit. Han blånekade till det. Då var jag arg. Det var så tråkigt. Vi skulle hem till hotellet och han sa så klart att han inte hade druckit …

Dregen:

Det är en grej jag inte fattar, hur man fixar det rent logistiskt? Om jag och Pernilla var på Liseberg skulle jag ju aldrig kunna försvinna och sänka ett par öl utan att det märktes att jag hade varit borta. Det skulle vara omöjligt för mig.

Marianne:

Men det var ju just det att han såg till att få i sig de där ölen som visar att det var nåt allvarligt fel. Det är bra att du inte minns vad jag minns och vet.

Dregen:

Jag minns att det inte bara var på fritiden, att det också påverkade jobbet, att han sjukskrev sig. Då var det: Pappa är sjuk i dag och får inte störas. Men i det stora hela var jag helt förskonad. Jag menar, med tanke på hur allt slutade måste det ha varit enorma problem. Jag minns dagen det hände, det var ”Gomorron Sverige” på TV …

Marianne:

Vi skulle åka och städa lägenheten som pappa hade då i kvarteret Björnen. Han skulle lämna den. Han hade sagt upp kontraktet för att flytta hem till oss i radhuset på Södra skogsvägen. Men eftersom han inte kunde hålla sig borta från flaskan kunde han inte bo hos oss heller. Jag hade fått nog.

Dregen:

När han vaknade den morgonen frågade han mig: ”Tycker du att pappa var dum i går?” Och jag svarade: ”Ja.”

Marianne:

Det hade han varit också, men jag kommer inte ihåg några detaljer av vad som hade hänt.

Dregen:

Då bara drog han tillbaka till lägenheten.

Marianne:

Vi åkte dit och han stod bakom en låst dörr med frostat glas och ville inte öppna … Min syster Margita var med också. När han inte ville öppna åkte vi till Douglas, Tyrones bror, som jobbade i en sportaffär och berättade och bad honom att följa med tillbaka. Polisen kom också … När vi fick dödsbeskedet sa Andreas: ”Mamma, du och jag ska hålla ihop i alla fall.” Det glömmer jag aldrig.

Dregen:

Jag tror det var avgörande att det tog slut med bandyn. Det var det han ville göra. Där hade han varit stjärna. Nu hade han bara ett tråkigt dagjobb på Eldon kvar, som hela tiden bara varit en ursäkt för att kunna lira bandy. Det är som att nån skulle säga till mig: Nej, du kan inte spela in skivor och turnera längre, du får ställa dig på lagret i en musikaffär och sortera strängar … Det säger sig självt att det kan göra en människa deprimerad.

Marianne:

Han festade nån gång på slutet och stannade hemma, annars gick han alltid till jobbet. Men det var mycket flickhistorier och skit som också började komma fram. Då kan det bli katastrof till slut.

Dregen:

Jämfört med många andra artister har jag legat lågt med kvinnor, jag slår kontoristen Gunnar rejält, visst, men om jag jämför inom min egen bransch har det varit lugnt, och bara tanken på att ha förhållanden med kvinnor bakom Pernillas rygg … Det skulle inte mitt psyke stå pall för.

Marianne:

Jag räckte väl inte till, så kanske man kan säga, han hade förhållanden bakom ryggen på mig.

Leif:

Ja, och när man ställs mot väggen: Nu är det slut! Om man då håller på med sånt och märker att man inte kan sluta. Vad har man för alternativ då? Tyrone trivdes inte med att bo ensam. Det var inget som lockade. Det var roligt i början, när han i lugn och ro kunde ha hela skåpet fullt med sprit, men sen blev det en viss misär med att bo själv.

Dregen:

Vakna varje morgon med ett tomt helrör och en pizzakartong …

Leif:

Det är det jag menar. Det är inte kul. Inte om man levt tryggt familjeliv och har det att jämföra med. Jag vet att han drog på nattklubb nån gång mot slutet. Tanken var väl att träffa tjejer. Förmodligen blev han ganska full. Och ratad. Då fick han åka hem med svansen mellan benen och märka att han inte var tjugo längre. Tiden kröp i fatt honom.

Dregen:

Och så hade han förlorat bandyn. Det primära i hans liv kunde han inte göra längre. Så länge det gick bra med bandyn måste också effekterna av festandet ha känts lättare, det dracks rejält, ja, men det var i positiv anda. Sen blev det nog bara dekigt.

Marianne:

Han la av. Det var i sig inget ovanligt. Han var över 30 när han slutade.

Leif:

Idrotten var samtidigt inkörsporten till alkoholen. Så var det. Många blev alkisar. Jag ska inte nämna några namn. Men det fanns mängder med idrottsmän som gick den vägen …

Dregen:

Jag har många andra kompisar. De har inte samma händelser bakom sig som jag. Ingen har tagit livet av sig. Men det känns som om de haft det ännu värre, föräldrar som hållit ihop och det har supits som fan, livslång misär. Jag menar, tänk om det bara hade fortsatt? Det låter hårt att säga det, men det jag har varit med om har säkert varit att föredra.

Leif:

Annars hade du inte nått dit du nått i dag. Det tror jag inte.

Dregen:

Jag har också sagt: Jag har inga problem! Men den dag Pernilla hittar en sjuttis gömd i vattenbehållaren till toaletten, då är jag ju inte så dum att jag säger: Nej, jag har inga problem, jag har bara gömt lite sprit i toan som jag går och tullar på.

Leif:

Ja, och är du ännu dummare skulle du säga: Det är inte min flaska.

Marianne:

Men det hände ju också. Tyrone sa det: Det är grannen som varit inne på vår tomt och gömt sprit i häcken!

Det roliga med den riktigt unga Dregen är att han är sig själv från start – det vill säga en utpräglad individualist – men av den modersbundna sorten. När familjen semestrar på Rhodos och kommer hem en vecka sent till Dregens lekskolestart blir det kaos direkt. Dregen, 6 år vid tillfället, går helt sonika i strejk.

Där står fröken för lekskoleklassen – och de ska gå på skogspromenad. Tror de. Tills Dregen förklarar:

”Jag får inte gå ut i skogen för mamma – och framför allt inte med några fula gubbar.”

Fröken är ingen ful gubbe, men skogen är skogen. Dregen hade fått strikta order att inte förirra sig dit. Dessutom, en ful gumma är väl lika farlig som en ful gubbe, eller hur? Så där står lekskoleklassen och fröken och kan inte röra sig ur fläcken för att Dregen hade satt ner foten. Förhandlingar inleds. Men det är som mellan Israel och PLO – de leder ingen vart. Till slut ger fröken upp och ringer Marianne som står och klipper på salongen.

Marianne:

De ringde från lekskolan och sa att jag måste komma och hämta Andreas. För han bara tvärvägrade att följa med. Dregen hade förklarat för dem att han hade strikta order från mig att inte gå ut i skogen.

Dregen:

Ja, men du hade ju sagt åt mig att inte följa med främlingar ut i skogen.

Det var första dagen i lekskolan, de var främlingar.

Marianne:

Men jag menade väl inte att du inte kunde följa med din fröken och din lekskoleklass?! I alla fall, han vägrade, och då fick jag åka från jobbet och hämta honom. Han var mammig, det var samma sak när jag skulle lämna honom på Kyrkans barntimme. Andreas vägrade gå in själv, jag var tvungen att följa med. Jag minns också första gången han tjuvrökte, han hade varit ute med några kompisar, och den ena kompisens mamma hade ringt mig och berättat att det luktade rök om barnen. När Andreas kom hem sa jag: ”Men det var väldigt vad det luktar rök här.” Andreas bröt ihop direkt, började gråta och sa: ”Men mamma, det var bara en fimp! Jag lovar: bara en fimp!”

Dregen hade föga förvånande satt i sig ett helt paket och tänt den ena cigarretten på den andra.

Men historierna är talande. I valet mellan auktoriteter var det inget snack: morsan vann. När en människa, som Dregens pappa, har tagit det oåterkalleliga steget att ta livet av sig, är det lätt hänt att det tar över familjens historia. Men det är Marianne som är hjälten, hon drog lasset, uppfostrade Dregen och är i slutändan hans samvete i tillvaron.

Dregen har naturligtvis gått över alla gränser genom åren, det hör konstnärskapet och rock’n’roll till, men längst där bak har det funnits en moralisk kompass: Hade morsan köpt det här?

Dregen:

Mamma styrde mig åt det håll hon ville. Med mutmetoden. Jag menar det positivt. Det funkade jättebra på mig. Jag var tidig med att deala. Jag sa: Jag vill ha den där grejen. Morsan sa: Den får du inte … Men – du får den om du lär dig att simma.

Marianne:

Det var ju så, Andreas. Det här var när vi var på Rhodos. Jag fick inte lämna dig i vattnet. Då sa jag: Om du visar att du klarar dig själv och simmar får du köpa dig vad du vill. Det gick du med på direkt – och började simma.

Dregen:

Jag valde att köpa mig ett par simfötter för några kronor. Helt idiotiskt val.

En självklar fråga är ju om Marianne är förvånad över att ha fött och uppfostrat en av Sveriges få riktiga rockstjärnor. Eller om det är tvärtom, att hon tidigt tänkte: Min pojke kommer att bli artist.

Marianne:

Nej, det kan jag inte säga, att jag trodde att det var givet att han skulle bli musiker och artist. Nej, det trodde jag aldrig att han skulle ägna sig åt. Men det är klart, han önskade sig och fick en gitarr i första klass. En billig gitarr.

Dregen:

En Landola. Nylonsträngad.

Och här dyker ett annat karaktärsdrag upp, som till synes går på tvärs mot hans envishet, att det ska funka direkt som han tänkt sig. Omedelbar behovstillfredsställelse. När Dregen får sin första gitarr blir han snabbt helt deprimerad.

Marianne:

Du blev jätteledsen: ”Det låter inte som när fröken spelar!” Det såg ju så enkelt ut och lät så bra när din fröken spelade. Det var inte så enkelt.

Dregen:

Ja, det ska gå direkt och vara perfekt. Jag har det i mig och kämpar med det fortfarande. Jag har aldrig läst en instruktionsbok eller manual i hela mitt liv. Jag får kallsvettningar och ångest av det. Jag vill bara att det ska funka. Direkt.

Men det är här envisheten kliver in i matchen. Efter den första besvikelsen över att det inte direkt blir exakt som han vill, tappar han inte intresset, utan kopplar på jävlaranammat och ger sig fan på att det ska gå. Krävs det ett maraton har Dregen aldrig varit rädd för att ta på sig löpskorna och springa det. Även om det till en början sker motvilligt. Hela karriären bevisar det.

Marianne:

Sen var det ju KISS på varenda roliga timme i skolan på låg- och mellanstadiet. Du målade alla i bandet. Agneta, din fröken, var upprörd och sa: ”Andreas är djävulsdyrkare!” Hon var religiös. Jag svarade: ”De är inga djävulsdyrkare, inga barn är djävulsdyrkare, de vet inte ens vad ordet betyder.” Men din fröken tyckte inte om det. Jag sa åt henne att också låta de andra barnen uppträda. Jag tänkte att det kunde ju inte vara roligt för de andra att se KISS live en gång i veckan. Men det var omöjligt sa hon: ”Det är bara Andreas och de andra som vill uppträda. Varje vecka.”

Dregen:

Ja ja, men vi ändrade låtlistan. Det var olika gig. Det var bara jag som var stadig i bandet, jag bytte ut medlemmar som det passade mig. Jag var ihop med en tjej på lågstadiet, Sofia, hon var gitarristen. När jag kom hem till henne en gång satt hon helt plötsligt och tittade på en konsert med Queen. Jag var helt upprörd: Men vad gör du?! Hon sa att hon kollade på Queen och tyckte att det var ett bättre band än KISS. Jag sparkade henne direkt – och gjorde slut också.

Marianne:

Och sen hade du KISS-konserter i vår gillestuga. Och tog betalt för inträde! Helt otroligt.

Dregen:

Klart jag tog betalt. Jag hade ju utlägg för showen. Popcorn och grejer.

Marianne:

Andreas har alltid varit duktig på att handskas med pengar.

Leif:

Ja, men det här var ju ändå en tydlig grej, att det så tidigt märktes att Dregen ville stå på scen. Han ville visa upp sig, exponera sig, eller hur man nu ska uttrycka det. Många är ju så blyga att de inte vågar ställa sig upp inför folk oavsett sammanhang.

Dregen:

Visst var farsan rädd för att jag skulle bli bög?

Marianne:

Ja, det stämmer. Du sminkade dig och ville bära kjol och halsband som Liselott och Sofia, som du var kompis med. Jag förklarade för Tyrone att man inte kan bli homosexuell bara för att man leker. Men du ville gärna att tjejerna skulle sova över och du lekte mycket med tjejer. Du trängde upp dem i hörnet och skulle ha en puss och de bara skrek. Alltså, Liselott, Gud vad hon skrek, hon vågade aldrig sova över. Hon skulle göra det, men ändrade sig alltid i sista stund och gick hem.

Kanske kan man säga att Dregen föddes som glamrockare. KISS hör till genren, om än mest på ytan, men kungen är naturligtvis David Bowie. Han var könsöverskridande, dels visuellt, i sin scenpersonlighet – ingen, vare sig förr eller senare, har tagit det androgyna längre än vad han gjorde med sjuttiotalsplattor som ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars”, ”Aladdin Sane” och ”Diamond Dogs”, och han spädde på det hela med att ljuga och säga att han var bisexuell – dels gjorde han leken med könsroller till personlig politik för sig själv och en hel generation musikälskare. Som i en av hans allra största låtar: ”Rebel Rebel”.

You’ve got your mother in a whirl

cause she’s not sure if you’re a boy or a girl …

Men i Dregens fall är det pappa som, så att säga, är osäker på sin sons könstillhörighet och sexuella läggning. Hade det inte slutat så olyckligt som det gjorde, om Tyrone hade levt vidare, hade han strax blivit lugnad. För när Dregen är i 12-13-årsåldern kliver han in i sin Ninja-period och börjar kasta bomber och kaststjärnor omkring sig.

Ett beteende Tyrone förmodligen inte skulle förknippat med pojkar som är gay.

Typiskt för sin karaktär blir Dregen helt besatt. Historien upprepar sig. Det har aldrig funnits nåt som heter hobbies för honom, sådant man gör lite på skoj och halvhjärtat och inte tar på allvar, för Dregen utvecklas hans intressen till passioner, antingen det, eller så är han totalt ointresserad.

Han var intresserad av ninja. Själva ordet betyder på japanska ”dold person”. En ninja var expert på den gren i kampsporten som kallas ninjutsu och sysslade, historiskt sett, med strategi, spionage, rekognosering, men också överfall och bakhåll.

Dregen var dock mera intresserad av den populärkulturella formen av ninja. Tänk Ace Frehley med kaststjärnor och bomber. Eller tänk Spindelmannen i en svart dräkt med andra, men fortfarande övernaturliga, krafter. Det var den sortens ninja Dregen föll för.

Dregen:

Då var livet plötsligt bara knivar, kaststjärnor och nunchaku, ett vapen med två träpinnar som sitter ihop med kedjor. Ja, och bomber. Jag åkte till Stockholm på ninjakurs. Den var på Sveavägen i nån kampsportslokal. Lustigt nog precis där Pernilla bodde när jag träffade henne. Jag var 12-13 år och åkte dit med en kompis från Nässjö. Han som höll i kursen var Bo F Munthe – en legend i branschen. Jag bara satt där och Bo berättade hur man kunde ta en vanlig kulspetspenna och sticka den i halsen och döda nån. I självförsvar. Det är helt galet om man tänker efter. Jag menar, hade jag tagit det på fel sätt hade jag kunnat gå rakt ut från kursen och testat mina teoretiska kunskaper praktiskt … Det var så jävla roligt kommer jag ihåg. Och efter det började jag göra kaststjärnor på träslöjden. Jag sa till läraren att det var julstjärnor. Men vad trevligt, tyckte han. Jag köpte hela paketet och blev helt besatt: ninjafilmer, ninjadräkter, ninjakurser … Andra ninjor från Nässjö var med, vi var väldigt kreativa. Vi blandade kalisalpeter och socker, och tände man på det blev det en väldig rökutveckling. Tjock, vit rök. Det gick inte att se igenom den. Men vi hade en variant på det. Vi tog Smålands Folkblad, stoppade ner den i morsans mixer, blandade med vatten och fick en kletig sörja. Sen hade vi bordtennisbollar som vi smetade in sörjan på. Efter det körde vi allt i ugnen tills det torkade. Sen skar vi pingisbollarna med Smålands Folkblad-sörjan på mitt itu med ett rakblad, hällde ner kalisalpeter och socker, limmade ihop bollarna med Karlssons klister, tryckte dit en stubintråd … Ja, och sen hoppade vi upp i träd i Nässjö, som riktiga ninjor, tände på, och kastade på folk. Alltså, inte PÅ folk, men i närheten av dem – de blev skiträdda.

Marianne:

Men du var duktig i syslöjd också. Du var helt galen i att sticka när du var liten. Jag vet nån gång när det ringde på dörren och jag sa: ”Ska du inte lägga ner stickandet, du kan bli retad av de andra pojkarna om de ser det.” Men du vägrade, du öppnade med stickningen i händerna. Jag var rädd att de skulle skratta ut dig. Du stickade strumpor bland annat. Och skrev KISS i korsstygn. Men det är ett fint karaktärsdrag, du skäms inte för dig själv, det du gillar det står du för. Jag skämdes för min mamma, hon var gråhårig och jag ville aldrig att hon skulle komma till skolan de dagar när föräldrar var inbjudna. Jag tyckte att hon såg så gammal ut. Sen, när jag hade fått Andreas och träffade min mamma, sa hon alltid: ”Jag träffade Andreas på stan och han kramade om sin mormor fast han hade fullt av kompisar omkring sig. Andreas skäms inte för mig!” Då kom jag ihåg hur jag själv hade varit. Usch, vad hemskt att jag tänkte så om mamma.

Dregen:

Ja, och vem fan tror du det är som syr påslakan till Sixten nu där hemma? Det är jag.

Marianne:

Det ligger också i släkten. Din mormor och morfar, Ebba och Einar, var jätteduktiga och hade skrädderi när de var unga. Jag har aldrig gillat det, men Andreas har haft det i sig från början och tyckt att det varit kul.

Dregen:

Jag var jävligt bra på träslöjd också – och vad är skillnaden? Det är väl lika svårt att virka som att hyvla en bräda. Jag ska inte säga att det är skitkul att sy, men jag fick ju en symaskin av er i julklapp för en 5-6 år sen och jag gillar det. Jag har sytt alla gardiner till vårt hus på Runmarö.

Ska man dra en gräns som skiljer Dregens barndom från hans ungdom måste den dras vid en rosa Ibanez. Hans första elgitarr. Den fick han av morsan. Det var inte många år efter att Tyrone hade gått bort. Tre år närmare bestämt: 1987. Dregen hade suktat efter gitarren, gått och tittat på den dagligen under en lång period, slickat på skyltfönstret …

En åsikt han vidarebefordrade till Marianne och Leif när det började vankas mot jul det året. Det är möjligt att det i Dregens huvud började vankas mot jul redan i maj. Han var som vanligt besatt. Det var den gitarren eller döden.

Leif:

Den stod i skyltfönstret på Smålands musikvaruhus som ligger här nere. Andreas hade sett gitarren och pratade med Marianne. Han ville ha den i julklapp. Marianne köpte den och den ställdes undan i affären. Sen såg ju Andreas att gitarren försvunnit. Han gick in och frågade och fick svaret att den var såld, att den inte fanns mer. Då kom han hem och grät: ”Gitarren är såld! Den är borta!”

Dregen:

Det var inte så smart av mig, jag borde ha kunnat lägga ihop ett och ett.

Det var en pina, en plåga, en ren mardröm. Och det slutade inte där. Nånstans hade ändå Dregen ett hopp att han skulle få en rosa Ibanez i julklapp. Om inte just den som hängt i skyltfönstret på Smålands musikvaruhus så i alla fall en likadan gitarr nån annanstans ifrån.

Men på julaftonens kväll 1987, när alla klappar hade öppnats, satt han där fortfarande utan en rosa Ibanez. Ett fruktansvärt ögonblick. Då slog det Leif och Marianne att de hade glömt att ge en julklapp: den som låg under sängen. Det var inget effektsökeri, de hade verkligen glömt bort den, den inslagna, rosa Ibanezen.

Nu, med den runt axlarna, var Dregen på väg – och i hög fart – mot rock’n’roll-himlen.