1991 släppte Backyard Babies EP:n ”Something To Swallow”. Den spelades in i studion på övervåningen på Pinnen och gjorde inga ringar på vattnet. Det var en självbekostad platta utan distribution att tala om. Mera en professionellt inspelad demo än ett reellt skivsläpp.
Det var tre år kvar till albumdebuten ”Diesel & Power” och sju år kvar till genombrottet med ”Total 13”.
Men Dregen hade vid denna tid, 18 år gammal, redan i flera år bedrivit telefonterror mot Hultsfredsfestivalens bandbokare Gunnar Lagerman. Kom inte folket till Backyard Babies fick Backyard Babies komma till folket. Sen dag ett 1986, när den första festivalen hölls, eller om Dregen möjligen väntade till året efter, ringde han Gunnar Lagerman tre gånger om dagen under perioden januari till månadsskiftet april-maj. Det vill säga tiden då banden bokades.
Dregen fattade att det inte höll att bara skicka in en demo och hoppas på tur. Tusentals demos måste ju skickas till festivalens bandbokare. Och hur viktig var en enda av dessa demos jämfört med att ägna arbetstiden till att boka de stora banden som drog folk, gav ekonomi och satte Hultsfred på kartan?
Även om Backyard Babies inte betydde nåt för nån annan – betydde bandet allt för Dregen. Tre gånger om dagen i fem års tid låg han på telefonen. Nån gång kokade det över för Lagerman och han skrek: ”SLUTA!” En timme senare: ”Hej, det är Dregen, har du hört vår demo nu då …?” Till slut, 1991, när Gunnar Lagerman stod på galenskapens rand, skrek han: ”JA, NI FÅR SPELA FÖR I HELVETE!”
Kapitulationen gav Gunnar Lagerman frid och ro. Men Dregen gav inte upp taktiken. Han visste att det räcker inte att stå och öva i replokalen. Räcker inte att skriva och spela in låtar. Räcker inte att vara ett grymt rockband. Det krävs marknadsföring, att tvinga till sig uppmärksamhet genom att helt enkelt gång på gång tala om: Här är vi!
När en demo var klar kopierade Dregen och kompani upp den i 300–400 exemplar och spred den över Europa. Ja, skickade den till USA också. De skickade till skivbolag, bokare, skivpresserier. Ibland visste de inte ens till vad eller vem de skickade grejerna. Tanken var: på med hagelbössan och skjut åt alla håll och kanter och hoppas på träff.
Adresserna hittade Dregen i rockmagasin som Kerrang! och Metal Hammer.
Nu låter jag kanske gubbig, men i dessa tider med idolprogram i alla dess former tror jag ofta den inställningen saknas. Det gäller folk i rockband också, de spelar in nån demo, skickar ut den till de vanliga stora bolagen: EMI, Sony, Warner, Universal, väntar en vecka eller två, får inget svar och lägger ner bandet. Vi skickade till allt och alla, från de största till de minsta, vi ställde in rep och satt hela dagar och stoppade in kassetter och vek omslag i stället, och vi gav inte upp. När det var gjort låg jag på telefonen konstant. Jag jagade folk för att få dem att lyssna. Här ska morsan ha ännu en eloge. Jag måste ha dragit på henne telefonräkningar från helvetet. Det går igen i allt. När vi inte hade nånstans att repa gick vi till kommunen. Vi har inte råd att tillhandahålla replokaler, sa de. I det läget ger många andra upp. Vår inställning var: Men fan, är ni dumma i huvudet eller?! Vi ska bli rockstjärnor! Ge oss virke så bygger vi själva. Det var så replokalerna på Pinnen kom till.
Dregen och de andras envetna strategi fungerade. Det är talande att de hade turnerat och skaffat sig baser i Tyskland och Finland långt innan de hade turnerat i Sverige. Det hör inte till vanligheterna att band som inte ens har en platta ute turnerar utomlands. Men en av alla dessa demokassetter hade hamnat hos Doro Peters, en tysk kvinna, tillika promotor, bandbokare, musikförläggare och delägare i rockklubben Café Swing på Nollendorfplatz i Berlin.
En sån total ängel i vår karriär. Hon bokade en massa gig till oss i Tyskland i början. Hon lyssnade och erbjöd oss en tysklandsturné. Eller turné och turné, säg att det var runt fyra gig i Hamburg, bland annat på ett ställe som hette Marquee på Reeperbahn som var helt galet, och lika många i Berlin. I Berlin hängde vi mycket hos en tjej som bodde i Kreuzberg, Imke Höbelheinrich. Det här var runt 1991, bara nåt år efter att muren hade fallit. Kreuzberg var väldigt mycket mera Kreuzberg då än vad det är i dag, om man så säger. Ett centrum för stadens musikliv och punkscen. Vi lirade på ett ascoolt ställe i närheten som hette Tacheles. Imke hade en tvåa och vi blev bra polare och bodde alltid hos henne när vi lirade i Berlin. Innan hon kom in i bilden, eller om vi var i Hamburg eller nån annan stad, var det manlig prostitution som gällde: fuck for breakfast. Vi hade ingenstans att bo och inte råd att ta in på hotell, så efter gigen fick man ragga upp en tjej. Det funkade men det var ett slags horeri. Efter ett gig på Café Swing lyckades jag charmera och knulla en lesbisk tjej. Jag var hennes första kille. Hon var mycket äldre än jag också, men man var tvungen.
ABF i Nässjö var jävligt schysta, de hjälpte oss med bensinpengar när vi skulle till Tyskland i vår hyrda Toyota-minibuss och de bekostade våra första t-shirts. Det var samma logga som vi har i dag med dödskalle, korslagda benknotor och bandnamnet. På ryggen bestämde vi att det skulle stå ”SLEAZY SON OF A BITCH”. Under det var ABF-loggan och där stod det ”ABF Rockverksamhet”. De gav oss bidrag till 100 t-shirts på villkoret att det också skulle stå ABF. Men det var allt, resten var ju helt vilt om man tänker efter, kom det ingen till gigen blev det ju inga pengar. Ibland i början kom det ingen eller bara några få, nästa kväll hade vi 20 i publiken, nästa 40 – wow, 100 procents ökning! – och till slut kanske vi hamnade på 100 pers i publiken. Det är en väldigt bra siffra för ett helt okänt svenskt band utan skivkontrakt på besök i Tyskland. Det gick eftersom vi hela tiden kom tillbaka och spelade.
Men jag måste nämna en sak om Marquee i Hamburg. Klubben ägdes av en grupp som kallade sig Jesus Freaks. De var verkligen religiösa, superkristna, men superkristna hippies – och totala drogförespråkare. I omklädningsrummet i källaren fanns det gamla våningssängar, militärsängar, där vi sov. Rutan som låg i höjd med gatan var utslagen, vi fick täppa till hålet med en madrass. Grejen var att källaren var gemensam med ett slags stripklubb där shemales uppträdde. När jag och Peder stod i duschen kom det in en tjej med stora bröst – och kuk. Eller om man ska säga att det var en man med stora bröst. Vi var bara 18-19 år och inte vana vid sånt från Nässjö. Du vet: Vad fan är det här?! En kväll hade vi efterfest på klubben med jesusfreaksen. De bjöd oss att röka, vi trodde att det var brass, det var opium. Det fick mig att förlora avståndsbedömningen, jag skulle springa till DJ-båset och byta skiva och sprang rätt in i väggen. Jag känner själv när jag berättar att det låter som om vi röjde runt som fan och – ja, det gjorde vi. Men vi var väldigt noga med när och med vilka vi röjde runt. Ta det här med Toyotan som vi gjorde alla tidiga utlandsturnéer med. Den fick vi till slut hyra på krita, de visste att de kunde lita på oss, att de skulle få betalt och att bilen alltid återlämnades i toppskick. Vi hade mycket folk i ryggen på det sättet: Fan vad grabbarna kämpar, klart de ska få ta bilen till Tyskland utan förskottsbetalning!
Redan innan hade Backyard Babies inlett sin erövring av Finland. Allt började runt 1989-1990, när Dregen och Peder var på Rhodos i sällskap med Marianne och Leif.
När morsan och Leif gått och lagt sig gick vi ut och söp oss fulla på plommonbrännvin, det slutade med att vi somnade i en park och när vi vaknade hittade vi inte hem. Vi frågade alla men ingen visste var Hotel Konstantinopel låg. Det var värre än så, många sa att det inte fanns nåt hotell med det namnet. Det tog ett jäkla tag innan vi hade listat ut att vi bodde på Hotel Constantin. Men där på Rhodos träffade vi medlemmarna i ett finskt hardcoreband, Amen. De hade långt, spikrakt hår till midjan, på ena halvan av huvudet, på den andra hade de rakat skallarna. Alltså, tänk dig en mittbena där det är flint på ena sidan och det längsta hår du sett på den andra. En av polarna till Amen, Janne Immonen, blev jag god vän med. De var ett helt gäng som hade rest ner. Vi fick jättebra kontakt och bytte demos med varandra. I dag lirar Janne i Waltari, ett klassiskt finskt band som hållit på hur länge som helst. När Janne kom hem från Rhodos gav han demon till Waltaris manager Pekka Rahkonen. Han gillade vad han hörde och fixade oss en tvåveckorsturné i Finland, som en kompisgrej. Efter det var vi överallt, självklart i de stora städerna, men också i riktiga hålor, vi spelade i nån landsortsstad vid ryska gränsen bland annat. Vi åkte över med Toyotan. På färjan till Helsingfors hade vi aldrig råd med hytter. Vi sov på golvet i sovsäckar under trapporna på lägsta däck. En gång vaknade jag och folk som gick förbi kastade pengar och matkuponger på mig. De måste trott att jag var uteliggare eller nåt.
Janne Immonen, som Backyard Babies ofta kom att sova över hos när de var på besök i Helsingfors, är tveklöst en man. Annars är det slående hur många kvinnor som under de tidiga åren spelade en avgörande roll för bandet. Imke Höbelheinrich och Doro Peters i Berlin är nämnda.
Och under en av de EG-anpassade festerna i Jönköping träffades Dregen och Camilla Ljunggren och blev ihop. Hon kom från Stockholm och hade en egen lya, en liten etta på 17 kvadratmeter på Arkadvägen 22 mellan den legendariska EMI-studion i Skärmarbrink och Globen.
Det var mitt första riktiga förhållande. Det blev strax hemmabasen i Stockholm. Hela bandet plus roddare och chaufför sov där i sovsäckar och det gjorde att vi kunde ta gig. Det fanns ju inga pengar alls att göra i Stockholm, gagerna var obefintliga och att nån bokare skulle pröjsa för hotell var uteslutet. Det var ett problem för många band från småstäder. De hade helt enkelt inte råd att lira i Stockholm, men nu var det problemet löst: gratis logi. Vi var förband till Stockholms Negrer på Tre Backar på Tegnérgatan – ett tidigt break.
Men det fanns ett undantag från regeln. Det blev vår första spelning med hotell inkluderat. Hotell Hasselbacken på Djurgården. En helt sjuk upplevelse för oss. Det var så makalöst stort! Det låg tvärs över gatan från Gröna Lund och där hade vi fått ett gig. På midsommarafton. Inte på stora scenen utan i ett partytält som hade smällts upp ut mot vattnet. Jag tror att Stockholms stad var inblandat i finansieringen, att det skulle få ungdomar att festa under ordnade former. Hon som bokade oss sa: ”Ni är ju från Småland och måste väl ha nånstans att bo?” Jag direkt: ”Nej, nej, nej!” Jag var ju rädd att vi skulle förlora giget om vi begärde hotell. Sen insåg jag att boendet kanske ingick i gaget. Jag tvekade, men till slut ringde jag upp igen och sa att – jo, nånstans att bo skulle nog behövas trots allt. ”Toppen, hur många är ni? Jaha, då tar jag och bokar in alla på Hotell Hasselbacken.” Vi hamnade i extas och började ringa runt till alla vi kände: Vi ska bo på hotell! Sen höll vi på att missa giget, för alla låste in sig på sina rum. Vi tyckte att det var sån lyx. Alla TV-kanaler! Skumbad! Minibar! Små flaskor med schampo, balsam och handkräm!
Men tillbaka till Camilla. Hon var verkligen en musikälskare och hade en journalistisk ådra, hon skrev lite för fanzines, fick in nån kolumn i Södermalmsnytt eller motsvarande, skrev lite för rocktidningen Close-Up Magazine också har jag för mig. Det var hon som sa till oss att vi måste ha en pressrelease. Det slutade med att hon skrev våra första pressreleaser. Och hon såg till att vi fick våra demos recenserade i Close-Up. Hon var polare med chefredaktören, Robban. Plus att hon öppnade upp hela stan för mig, tog mig till spelställen, presenterade mig för band som Dismember och Entombed, det var mycket death metal i Stockholm på den tiden. I och med att vi blev ihop började jag hänga mycket i stan. Jag åkte upp till henne varje helg. Plankade på tåget, låste in mig på toan, satt där med hörlurar och lyssnade på musik och vägrade att öppna när konduktören bankade: JAG HAR MAGINFLUENSA! Ett sammanträffande är ju att hennes stora idol var Michael Monroe som jag lirar med i dag. Hon hade affischer över hela väggarna på honom. Tyla i Dogs D’Amour som jag spelat med älskade hon också. Det är konstigt hur allt vävs ihop. På den tiden var ju också jag inte mycket mer än ett fan av Hanoi Rocks och Dogs D’Amour. Man fick åka över till London för att se Dogs D’Amour för de lirade nästan aldrig i Sverige.
Jag måste ha tagit färjan mellan Göteborg och London minst 20 gånger under de här åren. Jag såg massor av band. Mitt första gig med Cramps bland annat. Fy fan, nu minns jag när vi åkte över ett gäng på 5-6 personer för att se Dogs D’Amour. Då jävlar hade Nicke Borg och jag bestämt oss för att köpa kokain och hasch. Där gick vi runt i SoHo, två äpplen höga smålänningar, två snorvalpar, och väste till folk vi trodde var langare: Hashish? Coke? Vi fick först napp när det gällde haschet. Langaren visade oss en stor bit, men plötsligt sa han: ”Civilsnutar”. Så stoppade han in hela biten i munnen och tog oss bort från gatan och in i en port. Vi gav honom 20 pund och fick rökat. Efter ett tag hade vi också fixat kokainet. Vår plan var att först dra rökat och sen ge oss själva en skjuts uppåt med kolan. Men då märkte vi att rökat var vinkork som langaren hade skurit till och eldat på i kanterna så att det blev rätt likt hasch. Alltså, han hade visat oss äkta vara, sen varnat för civilsnutar, stoppat in rökat i munnen och plockat fram vinkorken. Vi rökte i alla fall för att vara på säkra sidan och det hände inte ett dugg. Då tog vi fram kolan. Nicke drog första linan och jag bara: ”Fan, Nicke, det löddrar i din näsa, det kommer såpbubblor, det är tvättmedel.” Nicke vägrade inse det och drog en lina Via Color till – med samma resultat. Efter det var vi helt panka. Sen gick vi på giget. På väg därifrån kom en liten skinnskalle fram på en mörk gata och började mucka. Han var ensam och en tvärhand hög. ”Fuck you”, sa vi. Då busvisslade han och fram kom alla hans skinnskallepolare från vartenda hörn. De var inte en tvärhand höga. Fy fan vad vi fick spö. Det var läskigt på riktigt. Johan Eng, vår roddare, blev helt sönderslagen. En kväll att minnas: vinkork, tvättmedel och spö så in i helvete. Plus att vi bodde på ett bed and breakfast-helvete i Kensington drivet av en galen indier.
När vi var i London hängde vi alltid på The Intrepid Fox – stamhak för medlemmarna i Sex Pistols och många andra – eller på The Royal George, som låg nära den klassiska musikgatan Denmark Street. Det var en vanlig pub, men alla rockers hängde där. Och det var där jag första gången tog amfetamin, en engelsk polare petade ner det i min öl. Efter en stund klagade jag: ”Det händer ingenting, jag måste ha mer.” Han sa åt mig att lugna ner mig, att effekten skulle komma. Det gjorde den. När jag hade stått ute på gatan och pratat oavbrutet i två timmar i bara en t-shirt, det var vinter och hade för ovanlighetens skull snöat, kom han ut och hämtade mig: ”You’re going to catch a cold”. Jag bara viftade bort det och sa att jag mådde fantastiskt bra och inte frös ett dugg.
Nästa kvinna att kliva in och ge Backyard Babies en rejäl knuff framåt var Lena Graaf. Hon kontrakterade bandet till Megarock Records och gav ut ”Diesel & Power” 1994. Det var en stor sak i sig: albumdebuten! Men det Dregen hela tiden återkommer till är att hon senare – trots att kontraktet omfattade flera album – direkt lät dem gå utan ekonomiska krav och bråk när MVG – en etikett under MNW – ville signera dem.
Där låg bland annat Thåströms industrirockband Peace, Love & Pitbulls.
MVG/MNW hade helt andra muskler än Megarock Records.
Det var tur att Backyard Babies tydde sig till Lena Graaf. Det hade lätt kunnat bli ett annat, ödesdigert val. Strax innan kontraktet skrevs med Megarock shoppade bandet runt materialet till det som skulle bli ”Diesel & Power” och ett danskt bolag, Bums Records, visade intresse. Det gjordes upp om ett möte på Hilton Hotel på Slussen i Stockholm. Hela bandet brände upp från Nässjö i Peders gröna postbil. En Golf. Dregen tänkte: Nu. Jävlar. Händer. Det.
20 bast och på väg mot stjärnhimlen. Guldfeber i luften. Alla i bilen kände det.
När de kom fram kysste stubinen krutet. Allt exploderade! Mötet var i hotellets lyxsvit! Kunde det bli bättre?! De här snubbarna menade allvar! Ta hit guldpenna och kontrakt, saken är klar, vi signerar! Då ombads Dregen och de andra att hjälpa till med att bära kamerautrustning. Lite underligt.
Mitt under mötet hördes kvinnoröster inifrån badrummet. Det var också underligt. Efter ett tag öppnades dörren och rösterna fick kroppar. Näst intill nakna kroppar.
”Hej, pojkar!”
En kameraman kom in i rummet och sa åt damerna att det snart var dags att börja jobba.
Allt var förvirrat och Dregen ombads att hjälpa till ännu mer, att hålla i ett stativ, att kolla skärpan på kamerorna … Han gjorde det. Men det kändes just underligt.
Det tog ett tag men till slut föll polletten ner: Bums Records gav inte bara ut skivor, Bums Records producerade också porrfilm. Och här var de, fyra tjugoåriga smålänningar redo för rock’n’roll-himlen, mitt uppe i en inspelning. Lyxsviten var inte för deras skull. Den var till för att ge atmosfär till hårdporr.
När de åkte därifrån hade de ett kontraktsförslag att tänka över, att lägga upp en halv miljon ur egen ficka – mycket pengar i dag, ännu mer då för 20 år sen – Bums Records skulle bidra med samma summa, och i en oviss framtid skulle Backyard Babies få betalt, när, och om, skivan sålde.
”Det är så här det går till i musikbranschen, det är fullt normalt, praxis”, sa representanten från Bums Records.
Dregen trodde honom inte. Dessutom visste han: alla Jordens banker skulle skratta ut fyra panka, arbetslösa killar som kom in och bad om lån på en halv miljon.
Det är långt mellan Vintergatan och Nässjö centrum. Det var en tung hemfärd tillbaka till ruta ett …
Lena Graaf kom som räddaren i nöden. Hon gav dem, å ena sidan, chansen att göra sin albumdebut och släppte dem, å andra sidan, när de var på väg mot mål för stora för det lilla skivbolaget.
Lena var den första att erkänna det. Hon önskade lycka till och lät oss gå: Det är ni värda! Den inställningen. Hon hade kunnat bråka. Hon hade säkert juridisk rätt till en del av en eventuell framtida vinst för att hon släppte oss till MVG. Hon är en nyckelperson, en av dem som tidigt trodde på oss och ville att det skulle gå bra och inte bara för sin egen skull, utan för vår skull. Michael Sundén, som skulle bli vår första manager, jobbade då som nåt slags springpojke på Megarock Records. Det var där jag första gången träffade honom. När MVG sajnade oss slutade Sundén på Megarock och blev vår manager på heltid.
”Diesel & Power” var ett skepp som passerade i natten utan att orsaka svallvågor. Men betraktat som förstlingsverk kan Dregen ändå se tillbaka på det med respekt. Plattan spelades in i tändsticksstaden, Jönköping, eller rättare sagt väldigt nära Jönköping, i Huskvarna – och studion hette passande nog Matchtown Studios. Dregen kör förbi och pekar ut byggnaden där den låg.
Här låg musikaffären Eddes Musik också. Edde Nilsson var en riktig sköning. När man gick in i affären hängde det en handfull gitarrer på väggarna och ett trumset stod på golvet. Men i den bakre lokalen – och det var där han tjänade pengarna – hade han illegal spelhall. Det var förbjudet att vinna pengar på spelmaskiner på den tiden, men hos Edde gick det alldeles utmärkt. Han var även delägare i Matchtown Studios. Han var en av dessa människor som väldigt tidigt sa: ”Ni kommer att bli stora. Lita på mig. Jag vet det.” Före ”Total 13” hade vi ingen större publik, men det återkom hela tiden personer som blev helt till sig av oss, enstaka personer visserligen, men de trodde VERKLIGEN på oss. Det är konstigt, jag vet inte vad han såg i oss exakt, för när jag i dag lyssnar tillbaka på riktigt gamla grejer tycker jag att vi var jävligt dåliga, om jag ska var ärlig. Edde gick tyvärr nyligen bort i KOL … En legend i Jönköpings musikliv. Mats Siltberg var ljudtekniker på ”Diesel & Power”. Han var duktig och väldigt bra på att röka holk. Plattan låter rätt bra. Vi var så unga och oerfarna vid att spela in på ett professionellt sätt. Det måste man ha i åtanke. Plattan gjordes på en vecka. Under hela arbetet sov vi i tältsängar i studion och på nätterna spelade vi poker i köket, lyssnade på Velvet Underground och Simon & Garfunkel och försökte hitta på en fälla till en råtta som terrade oss och gav sig på vår mat. Johan lyckades till sist med en hink vatten, en miniatyrstege och en bit Åseda-ost …
Samma år som ”Diesel & Power” släpps flyttar Backyard Babies till Stockholm. De hade inte varit där de är i dag om de inte flyttat dit eller till motsvarande metropol. Men de hade heller inte varit där de är i dag om de inte kommit från Nässjö.
Jag tror inte ens att vi hade funnits till värst länge då. Vi hade slutat. Jag menar, hade vi haft ett Gröna Lund i Nässjö hade vi väl åkt dit och haft kul i stället för att repa dygnet runt. I Nässjö blev rockdrömmen lösningen på allt. Och vi var så dåliga på att lira de första åren. I en större stad hade vi säkert snabbt hittat folk som var bättre på sina instrument, plockat in nån superduktig gitarrist, upptäckt att han var helt dum i huvudet och inte funkade socialt – varpå bandet hade splittrats. I Backyard Babies var vi tvungna att stå ut med varandra. Ja, vi var jävligt kassa, men det fanns inga andra att lira med. Bandets personlighet är helt och hållet formad av Nässjö. Och just det här med inställningen, vi bestämde oss för att bilda band innan vi kunde spela på riktigt. Ingen av oss var nåt underbarn. Det har handlat om inställning, att gnugga, gnugga, gnugga … Jag kan bli trött på musiker som klagar: Det finns inga spelställen! De sitter ner och väntar på att stekta sparvar ska flyga i munnen på dem. Vi förväntade oss inte att nån bara skulle ge oss en turné i Tyskland, vi fattade: det här får vi fixa själva. Vi var otroligt driftiga. Blåögda också, men på ett bra sätt: allt kändes möjligt!
Bland det sista som hände när bandet packade ihop all musikalisk utrustning för att flytta ut ur sin sista replokal, den som låg på Nyhemsgatan vid den gamla bilprovningen, var att de hittade ett kuvert med tre-fyra tusenlappar i. Ett gage de hade glömt bort. Pengar som nu kom som en skänk från ovan. De tog det som ett gott omen.
Mot Stockholm!
Allt var steg på vägen. Flytten i samlad trupp från Nässjö till fyran på Stamgårdsparken 1 i Sundbyberg var ett av dem. Alla i Backyard hade egna lägenheter i Nässjö och mer eller mindre fasta förhållanden, men en kväll i replokalen bestämde de att nu ingår vi en pakt, nu åker vi hem och gör slut med våra tjejer och drar till Stockholm. Tjejerna skulle aldrig fatta det liv som väntade, det var alla överens om. Nej, helt omöjligt, de kunde inte följa med.
När det var bestämt gick allt på två tjutande däck i kurvorna. Nicke Borg lusläste annonser om lediga bostäder, hittade fyran i Sumpan, köpte sig en kostym på Frälsningsarmén, tog bort örhängen, ringar och allt annat som kunde äventyra bilden av proper, rök- och alkoholfri ung man, träffade värden och charmerade honom i en perfekt spelad roll av den målmedvetna killen som bara var några andetag bort från att ta över hela musikbranschen – här stod en svensk David Geffen eller Ahmet Ertegun, minst! – och nämnde självklart inte med ett ord att det inte var han ensam, utan hela Backyard Babies plus roddaren och kompisen Johan Eng som skulle flytta in.
Alla de som säger att sanningen varar längst ljuger. Nicke fixade hyreskontraktet.
Strax senare gick det en karavan av bilar med släp från Nässjö till Sveriges till ytan minsta kommun: Sundbyberg.
Kanske är det talande för den interna hierarkin, eller medlemmarnas olika personligheter, eller en kombination av dessa två saker, att rumsfördelningen blev som följer: i det största rummet med telefon och fax – det här var 1994 – Dregen. Det motiverade han med att han mestadels skötte sysslorna som åligger en manager. I det näst största rummet: Nicke. I det tredje sovrummet, avdelat på mitten med en bokhylla från Ikea: Peder Carlsson och Johan Eng. Och i garderoben – basisten Johan Blomquist. Desto mer man tänker på det, desto mer kan man få för sig att det här säger nåt avgörande om vad som, minst lika mycket som nåt annat, är avgörande för ett band, för dess musikaliska kraft och dess överlevnadsförmåga, nämligen personkemin.
Det finns inga regler utan undantag, tittar man på rockhistorien och, till exempel, ett band som The Who, ville alla övertrumfa varandra på sina respektive instrument – samtidigt! – tre av fyra i bandet var dessutom ute efter att sno åt sig rampljuset och publikens blickar under gigen – bara John Entwistle stod stilla, men han spelade i gengäld högre och med fler noter per sekund än nån annan basist i rockhistorien – och vid sidan av scenen slog Roger Daltrey ner Keith Moon vid ett tillfälle, knockade honom rätt och slätt, och en annan gång skulle Keith, å sin sida, disciplinera Roger med en yxa …
Så – konflikter, spänningsförhållanden och aggressioner mellan stora och äregiriga egon i ett band kan kanaliseras och förvandlas till högklassig, explosiv rock’n’roll.
I regel är det dock bra om nån finner sig tillrätta i baksätet.
Johan Blomquist är den killen, pålitlig som solen och månen på sitt instrument, och i övrigt avslappnad. Initialt var han bandets sologitarrist. Dregen var kompgitarrist. När Nicke kom med och förutom mikrofonen greppade gitarren, samtidigt som Dregen hade utvecklats en hel del, var rockaden naturlig: Dregen på sologitarr, Johan på bas.
Nicke och Dregen gick och våndades i veckor. Vem skulle ta snacket? Hur skulle de lägga upp det? Till slut tog de stöd av varandra och meddelade beslutet tillsammans.
”Johan, det är en sak …”
”Ja.”
”Det är jävligt jobbigt att säga det här men …”
”Vadå?”
”Vi vill att du börjar lira bas i stället.”
”Okej.”
Johan klev in i garderoben i fyran på Stamgårdsparken 1 med samma självklarhet som han hade hängt på sig basen i replokalen i Nässjö. Det var förvisso en rätt stor garderob. När han hade rivit ut hyllor och annat fanns det plats till en madrass. Från taket dinglade en glödlampa utan besvärande lampskärm. Ingen ventilation, inga fönster men – ett hem!
Johan bodde där i runt två år. Han och – uppskattar Dregen det till – 400 brudar i ett slags ständigt pågående stafettlopp där ingen nånsin sumpade pinnen.
Förutom vinstlotten i att fixa ett förstahandskontrakt i en av huvudstadens mest åtråvärda kranskommuner, drog Dregen och de andra en vinstlott till, en i princip stendöv gammal tant till granne.
En klar tillgång när fem rocksnubbar seriekopplar sina fem stereos till en och har fest. Och det var fest varje dag – och natt. Själva terminologin förlorade sin mening. Det fanns ingen dag eller natt, allt var ett ständigt pågående flöde, alltid var nån eller några vakna i lägenheten. Dygnet runt. Alltid stod det skor i hallen som ingen visste vem de tillhörde. Det var mera en happening än ett boende. Och Stockholm i sig var en buffé av synd, lust och last, av coolt och nattligt liv, där det var tillåtet att hämta om hur många gånger som helst.
Det var aldrig ens nån diskussion om att ta med oss våra tjejer från Nässjö. Jag menar, vi var så toppade på att åka upp till Stockholm när vi satt i replokalen där hemma, vi ville ge oss hän helt och fullt åt huvudstan. I Nässjö fanns det ETT ställe som var öppet till ett på nätterna, Hotell Högland. I Stockholm fanns hur många hak som helst som stängde sent – eller aldrig. När vi flyttade hade vi precis släppt ”Diesel & Power”. Det hände inte speciellt mycket med den förutom smågig runt om i Sverige, Norge, Finland, Tyskland och vår första, så att säga, riktiga turné i England. När vi var i England medverkade vi för första gången i den tidens stora hårdrockprogram på MTV: ”Headbangers Ball”. Alla kände att det var ett måste att flytta. Det var i Stockholm branschen fanns. Det var också en drivkraft i sig att komma bort från Nässjö. Klart att turnéerna och spelningarna var viktiga, men då i början var frågan snarare: När SLUTAR spelningen? Det var ju då festen började. Så här i efterhand ser jag det som att vi knöt kontakter. Vi hade jobbat hårt, skrivit låtar och spelat in första albumet, när vi kom till Stockholm behövde vi släppa loss. Vi var ute varje kväll 1994. Och då menar jag VARJE kväll. Ja, utom när vi var på turné eller repade. Men när vi turnerade var det ju också fest varje kväll och repade gjorde vi väldigt lite i början i Stockholm. Stan i sig, att hänga på krogar, lyssna på annan musik och bara insupa atmosfären, blev för ett tag viktigare än att stå och nöta med bandet. Det är ju rätt naturligt, jag menar, när ett rockband på fyra pers plus en roddare som alla är bästa vänner flyttar till en stor fyra i huvudstan. Det var mera en klubb än ett boende. Men det fanns organisation i kaoset. Jag tror att alla som nån gång besökte lägenheten kan skriva under på att det var förvånansvärt ordningsamt trots allt. Vi hade våra delade sysslor på bestämda dagar. Om nån inte gjorde vad den skulle fick han de andra fyra på sig. Vi hade inte råd att bli allt för osams om sånt. Det funkar inte när man ska repa på kvällen. På tal om det utvecklas ett band inte bara genom att repa. Det ligger inte till så att de som övar mest vinner. Det är självklart jävligt viktigt att repa. Men musikens attityd, sound och innehåll formas av det liv man lever, och det nya liv vi levde tog sig uttryck i musiken. De låtar vi nu började skriva, de som skulle utgöra ”Total 13”, fick en annan kraft, ett annat allvar. När vi skrev materialet till första plattan bodde vi fortfarande hemma och även om vi senare flyttade till egna lägenheter var det ju bara att ringa morsan om det knep med stålar och käk. Det blev låtar om hur vi trodde att det var. Fantasigrejer. Nu blev det låtar om hur det verkligen var, musiken och texterna blev argare. Vi var i princip panka hela tiden och det fanns inga morsor att åka hem till. Vi hade inte råd med vanliga cigg. Vi fick börja rulla. Jag minns just det, för vi delade replokal med gitarristen Nysse Nyström som lirat med Magnus Uggla i en massa år. En dag när vi kom dit hade han satt upp en lapp: ”Vem fan har meckat braj i min orgel?!” Ingen hade meckat braj i hans orgel, vi hade bara spillt tobak när vi rullade cigg. Men viktigast av allt var att jag på allvar hookade upp med Nicke Andersson när jag kom till Stockholm. Tidigare hade det mest varit att vi pratade lite när vi träffades på konserter. Och jag fick låna hans leg nån gång när vi skulle på rockklubben Ritz innan jag hade åldern inne. Nicke hade missuppfattat mitt namn och trodde att jag hette ”Negern” … Nu blev vi riktigt bra kompisar. Det ledde till att vi delade replokal i Solna, där Nysse också höll till. Det var tur att den låg i Solna, dit klarade man av att gå från Sumpan. Oftast hade vi inte stålar till bussen.
Dregens liv – och livet för de band han medverkat i – har präglats av de brända broarnas taktik. Det har handlat om att ta sig över bergspass och floder till andra sidan, men när det väl blivit gjort, att därpå spränga bron, för att göra det omöjligt för sig själv att återvända.
En söt historia från Backyard Babies tidiga år, när tatueringar fortfarande var ett stigma, är talande. Nicke Borg intervjuades av en smålandstidning och den kvinnliga reportern tittade på hans hand-tatuering och sa:
”Förstår du inte att du stängt dörren till en massa vanliga jobb med den där tatueringen? Ingen kommer att anställa dig när de ser den. Du kommer aldrig att kunna sälja nånting, du kommer aldrig ens att kunna sitta i kassan på en affär.”
Nicke svarade nåt i stil med: Men det var för fan det som var hela poängen. Det var ju just därför jag tatuerade mig. Jag vill inte ha nåt vanligt jobb. Jag vill inte ens se nån annan gå till sitt.
Dregen var av samma åsikt. Han åkte med Nicke och Mattias Bengtsson från The Mobile Mob Freak Show till Motala och Geisha Tattoo och gaddade en drake direkt när han hade fyllt 18. ”För då är du gammal nog att bestämma själv, men vid det laget kommer du förstå hur dumt det är att tatuera sig och aldrig göra det”, hade mamma Marianne sagt under alla år Dregen tjatat om att få tatuera sig – här gällde det att kapa alla förtöjningar till ett vanligt liv, till alla alternativ till ett rock’n’roll-liv.
Dregen åkte över landskapsgränsen till Motala för att det var det närmsta stället där det fanns en tatuerare av klass. Den ende i Småland, han som fanns i Jönköping, var helt kass. Som sagt, att tatuera sig hade på den tiden – 1991 – ett helt annat symbolvärde än i dag. Inte minst i det svenska bibelbältet. Tatueringar var för sjömän och kriminella. Och inte ens de tatuerade sig nedanför handlederna eller ovanför axlarna.
En av Dregens senare tatueringar sitter på handleden och är en gitarrpedal, en Boss DS-1 Distortion. Den sitter, inte av en tillfällighet, mitt där sjukvårdspersonal lägger pek- och långfinger när de ska ta pulsen. Dregens livspuls tjuter av distorsion.
Det har funnits exempel på svenska rockband där sångaren, till exempel, varit utbildad läkare och man bara visste: med den högavlönade reträttposten skulle det aldrig bli på allvar.
Hur många band i modern tid i Sverige har det över huvud taget funnits där alla skyddsnät kastats undan redan från start, vid en tid när det varken fanns publik eller skivkontrakt att tala om i ryggen? För medlemmarna i Backyard Babies var det aldrig ens tal om att ha ett vanligt jobb vid sidan om, än mindre att samla universitetspoäng på dagarna. Krävdes det ett snatterischema och att gå ner till närlivsbutiken, då var det, så att säga, bara att betala det priset för att inte betala det vanliga priset. Det var inget okynnessnatteri, alla i Backyard hade sin bestämda dag för att snatta (när inga pengar fanns, självklart). Det var ens förbannade plikt att göra det.
De hade också varsin dag vikt till att laga mat, respektive städa.
Och när man kom hem efter sin ålagda snatteritur gällde det att leverera föda: köttfärs och makaroner, några burkar tomater till såsen, samt en prästost och limpa till frullen. Det dög inte att komma med näringsfattigt skräp, med bara godis.
Det var inte lagligt, men det var logiskt. Det går inte att repa och skriva låtar om man är utsvulten. Det går inte att repa och skriva låtar om man är på ett vanligt jobb 40 timmar i veckan för att tjäna ihop stålar till mat och uppehälle. Det går inte att skapa rock’n’roll utan att leva rock’n’roll. Det är ett dygnet runt-jobb.
Medlemmarna i Backyard Babies la alla ägg i samma korg, ett högt spel, men för dem också det enda spelet, det enda sättet det gick att göra det på.
En septemberdag när Dregen och jag sitter och snackar på Twang – ett café på Katarina Bangata på Söder i Stockholm, beläget mitt emot Nacka-statyn – där man förutom kaffe och en macka kan köpa sig en Gibson ES-335:a, säger han, möjligen apropå Backyards kollektiva dumpning av flickvänner hemma i Nässjö, men också apropå relationer över huvud taget:
Det var högst medvetet som vi skapade en situation utan återvändo. Man måste klippa navelsträngen och bränna skeppen. Det gjorde vi alla. Just för att det inte skulle finnas några alternativ. Jag menar, att ha ett rockband och plugga lite vid sidan av, vad är det? Jag tror att det är en orsak till att många band snabbt lägger ner. Så fort det tar emot blir det: Okej, men då gör jag det här i stället, går klart kulturvetarlinjen och blir bibliotekarie eller nåt. När vi var så in i helvete jävla trötta var det bara att ta nya tag. Vi kunde inte göra nåt annat. För det fanns inget annat. Det har inte direkt existerat några fallskärmar i min verksamhet … Sen delade vi alla en otrolig ångest inför tanken på ett vanligt kneg. Vi var verkligen livrädda för det. Det var en av de fundamentala saker som band oss samman i bandet. Men jag har aldrig levt i det blå. Ja, jag kunde sitta och drömma mig bort och kolla på mittuppslaget till ”Alive II” med KISS i flera timmar när jag var barn, men redan då visste jag instinktivt att det bara var en fasad, att hårt jobb och slit låg bakom de där flashiga rockstjärnebilderna. Jag kan bli irriterad på band som tror att det är så jävla glamouröst på fel sätt. De gånger man sitter där i limousinen spelar det ingen roll, man är så satans slutkörd av turnerandet, att åka limousin eller inte åka limousin är helt ovidkommande. Jag kan precis lika gärna ligga i baksätet på byggbilen där borta. För det handlar bara om en sak: Kör mig dit jag ska, nu!
Vid sidan av schemalagt snattande och de modesta summor som drogs in på turnerandet, fanns under den första tiden i Stockholm också två andra inkomstkällor: stämpla och starta studiecirklar.
På gymnasiet hade Dregen och Backyard Babies rytmsektion, Johan Blomquist och Peder Carlsson, gått i samma klass och utbildat sig till svetsare. Deras lärare kom snabbt fram till en slutsats: Här har vi tre snubbar som aldrig kommer att stå på nåt fabriksgolv och svetsa för brödfödan, men de brinner som svetslågor – för musiken. Han gav dem närvaro när de var iväg och spelade. Han sa åt dem att gå med i facket för att samla på sig stämpeldagar, han förstod att det skulle komma att behövas.
På plats i Sundbyberg hånglade Backyard Babies upp kommunen. Dregen hade under en period avlönad praktikplats i sitt eget band. De fick pengar för studiecirklar i att skriva låtar, repa, sy scenkläder, snickra scener … De drog i gång en studiecirkel för allt utom att gå på muggen. De tänjde på gränserna, ja, förvisso, men att kalla det bidragsfusk är ju inte sant, alla stålar gick faktiskt, direkt eller indirekt, till att bygga bandet, att ge det vingar.
När Dregen strax senare också dubbelarbetade med Hellacopters var det samma sak där. Han och basisten Kenny Håkansson fick bidrag mot att de gjorde ett fanzine på ett ställe som hette Kullagret i Björns Trädgård vid Medborgarplatsen.
Johan och Peder från Backyard Babies var också där och slet till hyra och mat.
Utan allt det här hade varken Backyard Babies eller Hellacopters existerat. Det solidariska välfärdssamhället utgör en god grogrund för hård rock’n’roll.
Men ingenting är så viktigt – ja, helt avgörande, som att Dregen strax efter ankomsten till Stockholm följer med på USA-turné med Entombed. Dregen gör det i egenskap av Nicke Anderssons trumtekniker. En livsavgörande resa för dem båda.
Nånstans ute på den amerikanska prärien på väg mellan två gig bestämmer de sig för att bilda ett band: The Hellacopters.