Det är inte New York, New Orleans, Memphis, Nashville, Los Angeles, San Francisco – städer vars blotta namn förvandlar huvudet på en musikälskare till en jukebox.

Det är Albuquerque, New Mexico. Dess plats i rockhistorien bygger mest på en sak, Neil Youngs låt ”Albuquerque”. En melankolisk ballad i vilken Neil flyr rockstjärneprylen i Los Angeles, hyr en bil, rullar en joint eller tre, och åker till Albuquerque för att återfinna det enkla liv han hade haft före mångmiljonsäljare som ”Déjà Vu” med Crosby Stills Nash & Young och det kommersiella sologenombrottet ”Harvest”.

Låten ligger på Neil Youngs starkaste platta: ”Tonight’s the Night” från 1975.

1994 är Dregen i stan. Han har nyss fyllt 21. I händerna håller han två gitarrer som ska lastas in i turnébussen. Giget är klart, dags att ge sig av. I synfältet kör det in en Dodge Coronet Convertible 1957. Två unga kvinnor som till blodet härrör från det gamla Mexiko på andra sidan gränsen sitter i framsätet. Dregen har aldrig sett dem förr, men han är glad att han ser dem nu. De är det vackraste han sett under hela turnén. De kliver ut ur bilen. De går mot Dregen. De drar in honom i en skogsdunge i en strax intilliggande park. De drar ner byxorna på honom och ger honom en omsorgsfull avsugning som får huvudet att explodera och jordytan att gunga och kränga som däcket på ett skepp. Dregen håller hela tiden hårt i gitarrerna. Varpå las chicas de México lämnar honom där och fulla i skratt går tillbaka till bilen och vinkande kör iväg.

Dregen ser deras hår fladdra i vinden när de försvinner mot horisonten.

Han vet inte ens vad de heter. Inte ett ord har uttalats. Vad handlade det om, vadslagning? Eller var det bara grejen för dessa två mexikanska bombnedslag att cruisa i en Dodge cab och leta efter coola rock’n’roll-snubbar att transportera till himlen …? Ingen vet – och allra minst Dregen.

Det här var inte den bleka kopian som folk kallade liv, det här var livet! Och ändå var han bara med som Entombeds roddare på turnén. Nicke Anderssons trumtekniker. Dregen hade varit blind – men nu kunde han se. Att vara på vägarna, att vara i USA, att sova i bussen, att rock’n’roll-explodera i en ny stad, på en ny scen, varje kväll, att dricka, intoxikera sig med illegala substanser, skriva låtar och att ständigt ramla in i dessa situationer … Det oslagbara i att leva i det kreativa kaoset! Gud i himlen! Att bli avsugen av vilt främmande skönheter i Albuqerque! Eller att gå omkring med en stor säck smutstvätt i en annan amerikansk stad nånstans i Idaho när en skåpbil full med damer bromsar in bredvid honom och nån vevar ner rutan och ropar: ”Hej, vi ska också tvätta, vill du ha lift? Vi är en dansgrupp. Du måste komma och se oss uppträda i kväll.”

Med en lapp med adressen och ställets namn på tar han sig sent på kvällen dit och kliver in på en hardcore-stripjoint. Också en överraskning. Han hade trott att det var finkulturell, modern dans som väntade, eller åtminstone påklädd showdans.

Några månader tidigare hade han tagit steget och flyttat till Stockholm. Nu blir han hälsad av tio strippor i G-strings, Empire Stateklackat och ingenting mer, på vischan i Idaho. Det blir efterfest. Eller efterfest förresten. Hela turnén är en pågående fest utan början eller slut.

När turnéledaren morgonen efter först knackar och sen sparkar på dörren till hotellrummet vaknar Dregen, 21 bast, med en 33-årig strippa i sängen. Han måste ha gjort bra ifrån sig.

Senare, när han är tillbaka i Stockholm igen, kommer det brev, smycken och löften: ”Jag kommer och hälsar på till jul!” Men han avstyrde det. Som talesättet lyder: What happens in Idaho, stays in Idaho.

Turnén var sammantaget, sedd som helhet, ett av dessa ögonblick när livet vänder. Där det med ens fanns ett tydligt före och ett tydligt efter och ingen väg tillbaka.

Trumtekniker låter långt mera propert än det är. Det är på sin höjd hälften av jobbet. Först och främst är han avlönad partypolare till Nicke Andersson. Entombed har precis släppt ”Wolverine Blues” och är ute på segertåg längs de amerikanska vägarna.

Det kan ju låta obetydligt i folks öron. Men för mig betydde det ALLT! Fem veckor som roddare med Entombed i USA. Ja, Backyard Babies hade varit runt i Tyskland och på andra ställen, visst, men det här var på riktigt. Entombed åkte nightliner, de hade manager, gitarrtekniker, turnéledare … Det är fan otroligt när man tänker tillbaka, men allt vi hade med oss under de tidiga åren i Backyard var en sminkös. Vi tog det i den änden. Skit i ljudtekniker! Skit i om gitarrerna är stämda! Bara vi är sminkade som polska luder! Det tog timmar och när sminket var lagt såg vi ut som idioter. Det var nu jag och Nicke Andersson blev riktigt tajta polare. Det är lika betydelsefullt för mig som att jag köpte KISS ”Alive II”. Ja, viktigare. I och för sig var det vår gemensamma kärlek till KISS som först hade fått oss att träffas. Senare delade vi i Backyard replokal med Entombed. Men det var under den här turnén vi blev riktigt nära vänner. Alltså, jag VET att oavsett hur länge jag får leva kommer jag aldrig att träffa nån som får samma betydelse för mig. Det var Nicke som fick mig att bli den jag är. Han gav mig allvaret. Insikten i hur man ska göra det på riktigt. Vi var helt vilda, jag lovar, det går att räkna på ena handens fingrar de dagar vi hann få av oss skorna innan vi däckade eller ens sov i våra egna sängar. Ofta vaknade vi på golvet i bussen eller i nåt säte. Det var rock around the clock. Under en fem veckor lång turné … Jag minns alla gånger då jag bar in och monterade upp trumsetet, men jag kan inte minnas en enda gång när jag tog ner det efter gigen. Vid det laget var festen redan i full gång. Man var 21 och allt var bara ett stort JA! Allt skönt folk man sprang ihop med: Vad sa du? Om jag vill hänga med och käka magiska svampar? Självklart!

Nu för tiden är det mycket mera organiserat med backstage-pass och ordning och reda, men då fanns det inga barriärer, inget avstånd mellan oss och publiken. Många av dem jag träffade under dessa tidiga år är fortfarande goda vänner. Numera träffar jag inte alls folk på samma sätt. Det var på den här turnén jag testade kola för första gången. Ingen i Entombed gjorde det. Det var jag och ljusteknikern. Han hade köpt. Allt var packat och klart och vi skulle iväg. Vi var i LA. Jag drog mina första linor på Sunset Strip.

Jag har aldrig haft så kul som jag hade på den här turnén. Det var allting, även vanliga enkla saker. Vi hade en ledig dag nånstans i en landsortshåla och fick för oss att gå på bio. Det var dubbelföreställning. Ingen hade en aning om vad vi skulle se. Och så fick vi ”Pulp Fiction” och ”Natural Born Killers” på ett bräde. Jag var ingen filmnörd på den tiden men jag fattade ju direkt att ”Pulp Fiction” var fullständigt revolutionerande, att ett nytt berg hade bestigits i filmhistorien. Det coolaste jag hade sett.

Det var här det stod klart för mig på allvar för första gången: Det är det här jag ska göra, som jag måste göra, i resten av mitt liv! Det är så här jag ska leva! Det var en känsla av total frihet.

Omkring 300 år tidigare hade Isaac Newton suttit i en park och sett ett äpple falla och börjat fundera: Varför kommer alltid det där äpplet att falla lodrätt till marken? Varför rör det sig inte åt sidan eller uppåt, utan alltid mot jordens centrum? Newton svarade på sina egna frågor genom att formulera gravitationsteorin.

Här föll allt på plats, allt stod klart för honom, det var en vetenskaplig revolution och en uppenbarelse – via ett äpple.

Dregens äppel-ögonblick är USA-turnén med Entombed 1994.

Jag minns hur jag nån kväll gick till en telefonhytt och ringde hem till de andra i Backyard Babies och förklarade: Jag har knäckt koden, nu vet jag hur vi ska göra det! Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre. Polletten föll ner. Efter det var ingenting sig likt mer. Jag tror att Nicke Andersson kände samma sak. Även om han var mera erfaren än jag och redan turnerade runt i USA. Om vi hade kommit på idén om Hellacopters på fyllan i turnébussen på väg från ett gig i Östersund hade det inte hänt. Det hade runnit ut i sanden. Det blev total inställning från start tack vare omständigheterna: Nu jävlar ska vi göra det här! Efter en vecka hemma i Sverige hade vi spelat in första singeln … Och det fanns ingen plan bakom, att nu ska vi låta så här, gå ditåt i det visuella eller nånting. Det bara hände. Efter turnén i USA kändes det som att jag hade varit i himlen. Jag visste vad jag höll på med och jag MÅSTE jobba med det här. Det fanns inget häftigare.

Entombed hade nog gjort några gig innan jag hann över. Nicke Andersson roddade själv på de första spelningarna. Jag flög över till JFK i New York. Sen tog jag ett inrikesflyg därifrån till Denver till första giget och jag fattade: Fyra timmar! Det är ett rätt stort land det här! I Denver plockade Entombeds turnéledare upp mig. På väg till konsertlokalen stannade vi till vid ett 7-Eleven och han var direkt: Lock the car! Lock the car! Då gick det upp för mig att jag inte var kvar i Nässjö. Sekunden senare uppenbarade sig en crackpundare som gick loss med golfklubba på bilarna. Jag menar, han tuggade fradga och tog bil efter bil. Plötsligt befann jag mig i en värld som var på riktigt. Det var allting. Jag såg Idaho där de hade spelat in ”Twin Peaks”. Som jag minns det såg det ganska skandinaviskt ut. Och allt var så enkelt, man köpte ett sexpack öl, drog in till stan, träffade amerikanska ungdomar och plötsligt var man på party i en jättevilla. Jag var också på semester på sätt och vis, jag fixade Nickes trummor men i övrigt hade jag inget att tänka på. Jag kunde bara ta in allt utan att behöva fokusera på kvällens gig. Det var som himlen, Disneyland. Jag gillar hela Nordamerika. Toronto är en kanonstad och de har gott kaffe, svårt att få det i USA … Texas, New Orleans, southern hospitality, schablonen stämmer faktiskt. Men, okej, skulle jag bosätta mig där borta vore det nog ändå New York eller LA det skulle stå emellan.

Man kan bara plocka fram tygnäsduken och torka svetten ur pannan när man betänker att mitt uppe i detta galet hektiska turné- och festschema bildar Dregen och Nicke Andersson, på väg i bussen från en amerikansk stad till en annan, The Hellacopters.

Robban Eriksson, trummor, och Kenny Håkansson, bas, gör sättningen komplett. De är hemma i Sverige och fullständigt ovetande. De är med utan att ha blivit tillfrågade. Dregen undrar försiktigt om Kenny kan lira bas och Nicke svarar att ”Det ordnar sig, han är en polare, han är med.”

Kanske känner Nicke och Dregen att det inte händer tillräckligt, att de är lite rastlösa, att Entombed respektive Backyard Babies och en pågående USA-turné med dödsmetall inte räcker för att det riktigt ska koka?

Vanligt folk hade funderat på en halvårsvistelse på sanatorium, men de petar in en högre växel och börjar på turnébussen att planlägga en svensk rock’n’roll-revolution.

Det är Dregen som bläddrar i en amerikansk motsvarighet till Nöjesguiden, en gratistidning om popkulturella begivenheter, när han börjar läsa en artikel om bönder som odlar gräs på mexikanska sidan av gränsen till USA. Gräs man röker. Den amerikanska politiken kallad ”War on Drugs” är i full sving. Ett praktiskt uttryck för denna är helikopterspaning i syfte att lokalisera marijuanaodlingarna för att kunna bomba dem med växtgift. Marijuanabönderna jublar inte och döper om helikoptrarna till ”the hellacopters”.

Och under tiden sitter Nicke Andersson med Uffe Cederlunds Gibson SG mitt emot Dregen och skriver nya låtar till det nya band som för en sekund sen hade döpts till The Hellacopters. Ett kreativt kaos. Sannerligen. Men det finns hela tiden en ledstjärna som aldrig hamnar ur sikte: rock’n’roll hård som bly flygande ur mynningen på en revolver. Livet är galet, vilt, berusat, men aldrig vilset, aldrig utan målet ständigt närvarande i kikarsiktet: musiken.

Sådan är Dregens övertygelse, att hade inte han och Nicke mitt ute på den amerikanska prärien bildat Hellacopters hade heller aldrig Backyard Babies senare sålt guld och vunnit Grammisar. Mer – de hade troligtvis upphört att existera.

Drar man ner det på personnivå blir slutsatsen att Dregen aldrig hade blivit den rockstjärnan han blev – och fortfarande är – om inte Hellacopters bildats.

Hellacopters blixtrande genombrott blev också Dregens personliga genombrott. Han blev under andra hälften av 1990-talet själva sinnebilden, emblemet, för en rockstjärna i Sverige. Det räckte bra med att höra hans gitarrlarm, men när man samtidigt såg honom var saken verkligen klar. Den strålglansen tog han sen med sig in i Backyard Babies. Utan den injektionen av bränsle hade bandet aldrig orkat lyfta.

Vidare, inga andra än Nicke och Dregen hade kunnat bilda Hellacopters. Och inga andra än Robban Eriksson och Kenny Håkansson hade kunnat spela trummor respektive bas i bandet.

Det är Paul McCartney som säger det om Beatles i Martin Scorseses dokumentär ”George Harrison: Living in the Material World”: ”Jag har alltid sett oss som fyra hörn. Folk säger: ’John och Paul var de viktiga.’ Men nej, nej, nej. Vi var en kvadrat och utan alla fyra hörnen … Kollaps.” Och, inga jämförelser med Beatles i övrigt, sant magiska grupper delar det, en sammansättning av personer som ger en kemisk reaktion. Glycerol är glycerol och salpetersyra är salpetersyra och de måste samman för att nitroglycerin ska uppstå.

I Hellacopters var Nicke Andersson den klart dominerande låtskrivaren från dag ett, samt sångare och gitarrist. Den simpla matematiken vore att säga att han därmed hade kunnat göra det solo med några anonyma kompmusiker. Ingenting vore mera fel. Dregen jämför med Ebba Grön (det närmast föregående band med den självklara kraft som Hellacopters hade), där Thåström efter debutalbumet och de tidiga singlarna blev den klart dominerande låtskrivaren, plus att han var huvudsångare. Men, som hans senare karriär bevisat, Gurra och Fjodor var oersättliga. Ebba Grön var första och sista gången Thåström var inblandad i nåt som svängde på det där underbart skeva sättet. Hans musik har haft en massa andra och stora kvaliteter efter det, men den har aldrig svängt på samma sätt som i Ebba Grön.

Naturligtvis går det att vända på resonemanget, vare sig Ebba Grön eller Hellacopters hade hänt utan Thåström respektive Nicke Andersson.

Dregen upplevde det här på nära håll. Han kom ju att spela med, turnera med, och lira in skivor med Hellacopters och Backyard Babies parallellt.

Backyard Babies var blod, svett, tårar och repetitioner, repetitioner, repetitioner …

Hellacopters hade inga sådana bekymmer. När Dregen tänker tillbaka kan han nästan bli förbannad på hur lätt och självklart allting var. Där ställdes repetitioner in och ersattes med kollektiva backanaler.

Ett ställe där dessa gärna genomfördes var på Pelle Janssons Lucifer Club på Hyndans Hörna på Kornhamnstorg 61 i Gamla Stan. Hellacopters var lysraketen och plötsligt kröp det band, riktiga rockband, ut under varje sten. Deras och deras publiks vägar korsades nere på klubben varje söndag. Det var som under den första punkexplosionen i slutet på 1970-talet. Alla bildade band. Festen var gränslös. Ofta var det så fullt att det var svårt att röra sig nere i de karaktäristiskt trånga källarvalven.

Pelles kompanjon, ”Eken”, en trådsmal kille, agerade då ofta Bacchus hängivne hantlangare genom att åka upp och ner i den sardinburkstrånga varuhissen för att hämta nya backar bärs från ovanvåningen.

Festen var verkligen repet. Det var musik som träffade mitt i prick trots att den sköt från höften med bindel för ögonen. Eller mer, kanske inte trots det, utan just tack vare det. Som Dregen säger: ”Vissa inspelningar hade säkert blivit sämre om vi hade repeterat innan.”

Vid en jämförelse var Backyard Babies som ett kneg.

Den naturliga musikaliteten fanns i så mycket högre grad i Hellacopters. Där fanns inga spärrar, som det till viss del har funnits i Backyard Babies. Det hindrar inte att Backyard Babies hade en stark personlighet som band, men den kom från helt andra källor än de källor av spontan, instinktiv rock’n’roll som Hellacopters öste ur, utan att tänka efter två gånger.

Vid hemkomsten från USA ringde Nicke och Dregen upp Robban och Kenny. En replokal i Sickla lånades. De repade två gånger och nästa gång var producenten Fred Estby – då trummis i Dismember, vid sidan av Entombed det banbrytande bandet på den svenska dödsmetallscenen – närvarande med en åttakanals portastudio.

Bandet mickade upp i studion med hjälp av några rullar gaffatejp och pinnstolar. När Dregen berättar låter det som ett husbygge på landsbygden i Bangladesh. Det var under primitiva omständigheter som Hellacopters debutsingel ”Killing Allan” spelades in i slutet av 1994. Bandet tryckte upp den i 500 exemplar och gav ut den själva.

När man sätter på ”Killing Allan” behöver man inte vänta. Rundgång? Check. Distorsion? Check. Gitarriff på rymmen från all sedlighet och redlighet och ett jag-vill-döda-din-mamma-beat av Robban Eriksson på trummorna? Check. Det är en låt – men mer än det, det är en programförklaring vars budskap inleds med ”Shoot!” Budskapet är inspirerat av Detroit i skiftet 1960- och 1970-tal, av Stooges och MC5: Kick out the jams, motherfucker!

Konst i alla dess former mår bra av ramar, ramar som markerar tillhörighet, som markerar avståndstagande mot ”de andra”, ramar som sprängs och blir till nya ramar för andra att spränga, i det kretslopp som kallas konsthistoria. Eller, i det här fallet, rockhistoria.

Ett sätt att förklara genialiteten hos Stooges och MC5 och – i än högre grad – det som senare växte ut till punk och Sex Pistols distade kaskadspyor, ”Anarchy in the U.K.” och ”God Save the Queen”, var att man för första gången i rockhistorien drog åt ramarna.

Från Elvis och framåt hade det handlat om att vidga ramarna med Beatles ”Sgt. Pepper’s Lonely Heart’s Club Band” som ett slags krona på verket.

Punken och dess föregångare kom och ställde allt det här till rätta. Punk var väsentligen den riktigt råa rockabillyn och rocken från 1950-talet med vissa avgörande tillsatser.

Det var inte mycket som rymdes inom dess ramar, men i gengäld blev det som gjorde det desto expressivare och explosivare: aggression, ångest, distorsion, uppror, radikal politik, volym, tempo, hat, sång som kräktes i megafoner, gitarr-riff som satt som köttkrokarna i djuren på slakthusen i Meat Packing District mellan 14th Street och Gansevoort Street på Manhattan.

I vissa av de avgörande banden – MC5, Clash, Sex Pistols och, här hemma, Ebba Grön – fanns det vid sidan av estetiken en uttalad politisk dimension. Hos andra, Ramones och Stooges, fanns ingen uttalad politik. Eller säg så här: estetiken var politiken.

Det är här Hellacopters hör hemma.

Det fanns ingen politik annat än att så här SKA det låta och så där ska det INTE låta.

Allt var klart uttryckt i ”Killing Allan” och skulle bli uttryckt på ett än långt bättre sätt på albumen ”Supershitty to the Max!” och ”Payin’ the Dues”.

Dregen kan garva åt det i dag, eftersom han sen länge är polare med dem i det bandet, men om nån snubbe då hade satt på ”Blåjeans” med Kent var det säkrast för honom att bära suspensoar – eller säga adjö till fortplantningsförmågan.

Kent, Brainpool, Popsicle och hela indiepop-scenen vid den här tiden var de ”jams” som Hellacopters ville sparka ut från arenan. Och – trots att alla i alla år trott att MC5’s slogan, låttitel och albumtitel – ”Kick Out the Jams, Motherfucker” – var ett politiskt uttalande, att det handlade om att välta makten över ända i USA, handlade den om precis samma sak som det Hellacopters handlade om. Bandets gitarrist, Wayne Kramer, har förklarat:

Folk sa: ”Oh wow, ‘Kick out the jams’ betyder riv alla rådande normer, begränsningar och så vidare”, och det var bra för publiciteten, men när vi skrev låten var det inte det vi tänkte på. Vi använde frasen först när vi var husband på ett danspalats i Detroit. Vi spelade där varje vecka med ett annat band från samma område. Vi tog till vana, slynglar som vi var, att skrika åt dem att dra från scenen, kick out the jams betydde ”Sluta jamma!” Det sa vi hela tiden och det blev en slogan inom gruppen som bara vi och några till fattade. Men, vad fan, folk kan göra vad de vill med frasen, det är en av många bra saker med rock’n’roll.

Ord som Dregen hade kunnat göra till sin egen lilla katekes. Och faktiskt gjorde, rent instinktivt, innan han hade koll på MC5. Kort sagt: Be Dregen om allt vad gäller rock’n’roll, eller musik över huvud taget, men be honom aldrig att jamma.