1994, när Nicke Andersson och Dregen färdas på Entombeds turnébuss genom USA och på fyllan kläcker idén att dra i gång ett band, har Stooges och MC5 sen länge splittrats i ett kaos av droger och en till största delen oförstående publik. Men – de som hade fattat hade fattat. I takt med tiden hade alla album dessa grupper spelat in omvärderats och förklarats som milstolpar och klassiker, samt den tändande gnistan till punken. Saken var klar: här var brunsten tillbaka i musiken. Rovdjuret löpte fritt. Igen.

Som Iggy sjöng i ”Loose”:

I took a record of pretty music

I went down and baby you can tell

I took a record of pretty music

Now I’m putting it to you straight from hell

Här var musik vars bildliga uttryck var att Iggy flashade sitt maffiga könsorgan och skar sig själv blodig med glasskärvor på scenen. På lugnare dagar nöjde han sig med att smörja in sig själv med hamburgerkött och jordnötssmör.

Och när John Sinclair behövde ett soundtrack till sitt anarkistiska White Panther Party – vars slogan var ”totalt angrepp på den rådande kulturen med alla till buds stående medel, inklusive rock’n’roll, knark och knulla ute på gatorna” – såg han till att bli manager för ett av ytterst få band som kunde spela musik som lät som det vilda, oregerliga mottot: MC5.

Allting går emellertid i cykler och 1994 råder det återigen stiltje för denna typ av musik.

1994 är året då Kurt Cobain tar livet av sig. Grungen vattnas ur och vågorna som följer: britpop, postgrunge, pop-punk, indierock, rap-rock, nu metal – vare sig man tycker det är bra eller dåligt – tankar inte ur de primala, ursprungliga källor där MC5 och Stooges hade hämtat sitt bränsle.

Det som händer är att Detroit Rock City återupptäcks i Stockholm … av Hellacopters.

Vad är oddsen? Hur många tusen band har inte bildats på fyllan genom åren? Hur många mer eller mindre lysande idéer över huvud taget har inte tänts i huvudet på folk efter några glas: plötsligt ska folk springa maraton, byta jobb, skriva en roman, sluta röka, emigrera till Burma och tusen fler saker därtill. Hela hysterin når sin peak på nyårsafton. Och allt är ett minne blott redan vid uppvaknandet dan efter. Eller, nästan allt. Somligt, som Hellacopters, håller hela vägen.

Innan debutsingeln ”Killing Allan” hinner folk från Hellacopters, Entombed och Backyard Babies unna sig en tripp till Åland. Det är tänkt som en tur och retur-resa, men det blir bara en tur. För när sällskapet ska kliva på färjan igen i Mariehamn stoppas Nicke Andersson och Alex Hellid från Entombed och kanske nån eller några till. Det är suddigt i detaljerna, men helhetsbilden är klar.

Det är svårt, ja, snudd på omöjligt att bli för full för en Ålandsfärja, men, anser i alla fall ansvarig säkerhetspersonal på båten, Nicke och Alex har med god marginal lyckats.

Vi säger: ”Lita på oss, vi tar hand om dem, bara de får åka med tillbaka till Stockholm.” Allt är lite oklart, ingen av oss är direkt nykter, men en sak är säker: tumult och kaos utbryter. Kenny lägger pirra för nån snut som ramlar ner för en trappa. Det blir vilt slagsmål. Polisförstärkning kommer med hundar och hela kennelklubben. De radar upp oss alla mot en vägg och sätter handfängsel på oss. Jag och Alex hamnar i en snutbil medan poliserna försvinner ut på jakt. Det är inte bara banden, det är polare med också, vi är säkert 15 pers och alla som kan har rusat åt olika håll. När vi sitter där i bilen kommer Alex med en lysande idé och säger: ”Dregen, vi flyr!” Jag bara tittar på honom och svarar: ”Alex, vi är på en ö, vi ser inte direkt ut som lokalbefolkningen. Du är en svart snubbe på två meter i dreadlocks och vi bär handklovar, vad tror du oddsen är för ett lyckat flyktförsök? Var ska vi ta vägen? Hoppa i vattnet med händerna i handfängsel på ryggen och bensparka oss hem till Stockholm?”

Det slutar med att vi slängs in i en fyllecell och får stanna över natten. Dagen efter blir det förhör och då är man ju rätt ångerfull. Men historien slutar inte där. Strax senare träffar jag Linda Eriksson på rockklubben Kool Kat på Daily News i Kungsträdgården i Stockholm. Hon och jag börjar dejta. Men det första som händer är att jag får en utskällning av henne. Jag hade försökt sno hennes drink … Vi brukade göra så på krogen när vi inte hade pengar i början, sno och dricka upp folks slattar. Linda tog mig på bar gärning. Efter ett tag åker vi över till Åland där hon ska presentera mig för sina föräldrar. Jag tänker inte ett dugg på incidenten jag hade varit med om tidigare. Men, helt otroligt, mannen som öppnar dörren när vi kommer dit, hennes pappa, är polismästaren som haffade mig och slängde mig och de andra i fyllcellen … It’s a small world indeed. Jag tror att han rev polisrapporten. Det blev aldrig några efterräkningar. Jag och Linda var ihop i nästan tio år … Hon var den första tjejen jag träffade som faktiskt inte var så värst intresserad av musik eller av branschen över huvud taget. Det var befriande. Jag fick ett vattenhål i Linda när jag väl hade slagit igenom. Hon var stenhård och cool. Det gick inte att imponera på henne med Grammisar och guldskivor. Hon gillade mest att snacka om sina hästar. Och det gillade jag också när jag hade turnerat och lirat gitarr non stop i månader … Jag skulle vilja ge henne ett … tack låter ju helt knäppt, men hon var fantastisk, hon stod ut med mig under alla dessa år när jag emellanåt inte var speciellt lätt att handskas med. Jag slog igenom och var, delvis av naturliga skäl, men ändå, självupptagen och många gånger egoistisk. Trots det, vi hade många fina år och upplevelser tillsammans.

Men historien slutar inte där heller. Hela kaoset på Ålandsfärjan förvandlas till en tecknad serie – ritad av Michael ”Degen” Stenmark – och blir en del av konvolutet till ”Killing Allan”. Hellacopters tar det i den änden, med att börja med en praktskandal och en natt i arresten, för att först därpå skivdebutera.

En orsak till handlingskraften i bandet är visionens klarhet. Hellacopters är ett band som aldrig letar efter sin identitet – den är på plats från dag ett. Det är i första hand MC5 som är kompassen i tillvaron. Och Stooges. Kanske för att Dregen är 21 och Nicke 22 år vid tillfället visar de respekt mot förebilderna utan att nånsin bli underdåniga.

För övrigt samma inställning som MC5 före dem hade haft gentemot två av sina hjältar: Little Richard och Chuck Berry. Kärlek och närstrid på en och samma gång.

Det finns inga ängsliga sidoblickar, inget behov av bekräftelse. Hellacopters väntar inte på att nån annan ska gilla det de håller på med. Upp och nedvända världen jämfört med Backyard Babies, ett band som har övertygelsen att de måste hitta ett skivbolag med muskler innan de gör sitt nästa drag – med det som ska bli ”Total 13”.

Hellacopters gick i kontrast till det raka vägen in i studion, spelade in ”Killing Allan”, bekostade och gav ut den själva på egna etiketten Psychout Records. De gör om det med uppföljaren ”1995” (att de gör en låt med ett årtal som titel är en medveten blinkning åt Stooges, vars fenomenala ”1969” är öppningsspår på bandets klassiska debut från nämnt år, låtarna är även syskon i det att texterna säger att allt är kört och hopplöst, medan musiken uttrycker raka motsatsen och gnistrar av elektriskt laddad energi och livskraft).

Ideologin är den motsatta jämfört med Backyard Babies – och för den delen med nästan alla band och artister med rockdrömmar: ju mindre skivbolag desto bättre, för på det lilla bolaget slipper man kostymnissar och alla krav om kompromisser, om att späda ut sin rock’n’roll.

Efter det skriver Hellacopters kontrakt med White Jazz Records (bolaget lånar sitt namn från James Ellroys banbrytande kriminalroman från 1992). Skivbolaget drivs av Calle von Schewen och är initialt synonymt med Hellacopters och bandets debutalbum ”Supershitty To The Max!”. Bolaget blir helt enkelt till för att ge ut albumet. Kontraktssigneringen sker på en sylta på Götgatsbacken och är föga överraskande en genomblöt historia. Dregen läser inte ens igenom vad han skriver under och signerar med en svastika. Minns han rätt skriver nån annan under med en kuk. Kontraktet i sig är en servett … Förmodligen fick de dit sina vanliga namnteckningar också. Men det är inte alls säkert.

Det är inte alltid de bästa dealarna man gjort genom åren, det är tvärtom vansinnigt dåliga kontrakt jag har skrivit på. Inga revisorer och advokater har rådfrågats på förhand. Men jag orkar inte älta det och, vad fan, det är rock’n’roll jag sysslar med. Hade man varit om sig och kring sig på det sättet redan från start hade det kanske inte blivit några skivor gjorda över huvud taget. Jag försöker i alla fall övertyga mig själv om att det kan ligga till på det sättet … Jag har förhoppningsvis gjort min dos av dåliga dealar och kan sluta bättre avtal i framtiden. En sak är säker: ingen jävel kan komma till mig och säga att det jag gjort inte varit på riktigt, att det gjorts av nåt annat än kärlek till rockmusiken. Vi vakade aldrig över våra intressen och – det här är min bok och jag får stå för det – personligen är jag säker på att ”Supershitty To The Max!” och ”Payin’ The Dues” har sålt guld. Nån eller några har tjänat pengar på de där plattorna – och inte fan är det vi i bandet. De tickar fortfarande på, det är två album som alla som gillar rå, larmig rock ska ha. Det borde det vara lag på.

Backyard Babies är ett gäng polare som får slita sig fram. Några av låtarna på debuten ”Diesel & Power” härrörde från när Dregen var 15 år, från demos inspelade när bandet fortfarande hette Tyrant. Det är antagligen det vanliga. Man har tio år på sig att göra den första plattan, ett eller två år på sig att göra den andra. Hellacopters hör till undantagen, ja, är kanske unika i det avseendet, för här får lyssnarna vara med från dag ett. Eller dag tre. Det är då, i samband med tredje repetitionen, ”Killing Allan” spelas in.

Det skivköparna hör är ett avtryck i vinyl av förlossningen av en rock’n’roll-baby. Man måste ställa sig frågan: Har det nånsin hänt, vare sig förr eller senare?

Proceduren upprepas med uppföljaren ”1995” och med albumet ”Supershitty to the Max!”

Det som finns är det som spelas in och det är minsta möjliga avstånd mellan tillkomsten av låtarna och inspelningen av dem.

Också tvärtemot normalt beteende, där band kanske jobbar fram 30 låtar eller låtidéer, för att noga välja ut tio, i tanken att få med det allra bästa, men också för att få balans genom låtar som skänker kontrast till varandra. Inte sällan finns på skivbolaget också en ängslig A&R som ”inte hör en singel” och föreslår att utomstående låtskrivare med hitlåtar på CV:n kallas in. Kanske väntar man sen med utgivningen tills skivbolaget har hunnit tänka ut och verkställa en marknadsföringsstrategi riktad mot TV, radio, tidningar …

Först då är det aktuellt att släppa den där skivan som till slut kan kännas som en fotnot i sammanhanget.

Inget av det sysslar The Hellacopters med.

Varje skivsläpp är ett avtryck i snudd på realtid: skriv, repetera, spela in, ge ut.

Helt fel tänk under andra hälften på 1990-talet – och fortfarande helt fel tänk när det här skrivs – när två, tre, fyra eller fler år mellan skivorna inte får någon att höja på ögonbrynen. Det är bara normal marknadsföringsstrategi: vänta in törsten från marknaden och anfall sen på alla fronter. Mjölka to the max! Däremellan: håll dig undan och invänta att suget hos publiken återvänder igen några år senare.

Men en gång, på 1960- och 1970-talen, hade det varit helt rätt tänk. Och det är härifrån Hellacopters hämtar sina ideal. Just i detta avseende från KISS utgivningstakt under de stora, tidiga åren. Dregen och Nicke tycker båda att Ace Frehley är större än Jesus …

Det är helt sjukt, mellan februari 1974 och april 1975 släpper de ”KISS”, ”Hotter Than Hell” och ”Dressed To Kill”. 1975 kommer också ”Alive!”. 1976 ger de ut ”Destroyer” och ”Rock and Roll Over” och året efter ”Love Gun” och ”Alive II” … Sex studioplattor och två livedubblar på fyra år! Det var ditåt vi ville.

Hellacopters anfaller med sådan hastighet att bara halva bandet har egna instrument i början, Dregen och trummisen Robban Eriksson. Nicke lirar på Uffe Cederlunds felvända Gibson SG innan han köper en vit Les Paul Custom – Nicke är vänsterhänt – och Kenny Håkansson spelar både med Johan Blomquists bas och förstärkare.

När Kennys farsa, Dick Håkansson, som till vardags bland annat gör filmaffischer åt SF, accepterar att göra layouten till ”Supershitty To The Max!” begär han en bas åt grabben som lön. Kostnaden för inspelning, mixning, mastering, omslag och allt går loss på 17 000 kronor – och en bas åt Kenny.

Bandet gör entré i Sunlight Studios en dag i februari 1996 tillsammans med producenten Tomas Skogsberg. De knallar ut igen 26 timmar senare – och då har de en färdig mix i fickan på en av de bästa debutplattorna i svensk rockhistoria och en av de bästa plattorna över huvud taget.

Nu är det inga problem med att gå in och sätta allt rakt av live i studion. Bandet är extremt välrepeterat och majoriteten av låtarna har scentestats. De sitter som hud. Alla vet vad de ska göra, hur det ska låta, det är inte frågan om att jamma eller prova olika musikaliska lösningar. Det är i princip bara att gå in och få ner ett riktigt bra gig på tejp. Det enda som läggs på i efterhand – men under samma 26 timmar – är en och annan taggtrådsgitarr och ett och annat solo. Plus Nickes sång.

Där uppstår ett smärre problem i det att alla texterna inte är färdigskrivna … Men det fixar Kenny på plats – och skickar in bladen till Nicke i sångbåset som vräker ur sig ord han ser för allra första gången. Dregen börjar steppa på ädelstenar bara han tänker tillbaka på den här tiden. Det var den första förälskelsen.

Sunlight Studio låg i källaren på Welanders Väg 12 på Kungsholmen, i Stadshagen – tre våningar under markytan. På namnskylten till studion stod det ”Dracula”. Det 14 våningar höga huset kallades kvinnohuset eller kvinnohemmet. Det var ursprungligen ett kollektivhus för kvinnor. Skogsbergs inspelningsteknik och utrustning var väldigt ovanlig. Han använde sig alltid av ett custombyggt mixerbord, ett Seck 48-16-12, och två stycken Fostex E-16-bandare med halvtumstejp i stället för tvåtumstejp. Han gillade kompressionen han fick genom att använda halvtumstejp. Hela trumrummet bestod av tegelväggar. Det är den brutalaste akustiken jag nånsin hört. Fatta volymen i det rummet! Han kopplade alltid en gitarrpedal av märket Boss DS-1 till varje kanal. Spelade ingen roll om det var en hi-hat eller ett sångpålägg, rubbet distades. Kontoret fick man nästan krypa in till. Det fanns en gömd halvdörr i kontrollrummet och där bakom, inne i berget under huset, fanns det nåt slags grotta där Skogsberg hade sitt kontor. Det droppade från bergstaket och det var kallt och fuktigt året runt där nere bland fladdermössen. Det gick sällan att ringa eller faxa till studion för råttorna gnagde hela tiden av kablarna. Jag saknar den tiden oerhört. Det var nåt på en gång kaotiskt och magiskt med studion. Tomas Skogsberg är en konstnär. En distorsionens Salvador Dali.

Rock’n’roll-estetiken är oklanderlig hela vägen. Tvärtemot all kutym får de som handlar plattan på vinyl och inte på CD ett bonusspår, en cover på New York Dolls ”It’s Too Late”. Vid sidan av MC5 och Stooges en annan självklar referenspunkt. Ja, och det är ännu en gång hatten av till Johnny Thunders – New York Dolls gitarrist – när Dregen och kompani väver in riffet från hans senare signatursång med bandet Heartbreakers, ”Chinese Rocks”, i den furiösa ”Ain’t No Time”.

Öppningsspåret ”(Gotta Get Some Action) Now!” är både suverän rock’n’roll och en programförklaring som låter som det ser ut när en brinnande Harley-Davidson-chopper åker över klippkanten i 200 knyck på bakhjulet medan föraren gör V-tecknet.

I en kort talad introduktion säger en röst hämtad från filmen ”Motorsågsmassakern 2”: ”Now, these are other kids. This is just an accident. Just a couple of wild punks out raising hell.” Sannerligen!

Det är bara att välja och vraka bland spåren, men ”How Could I Care” är definitivt värt ett särskilt omnämnande för Robban Erikssons trummor. Det låter som att han försöker slå ihjäl dem – om och om igen. Här gästar också Nix Vahlberg från Nomads, garagerockhjältarna från Solna.

Texten är totalt befriad från vett och etikett.

How could I care about getting a day job

How could I care about having a plan

If you get hit by car you won’t make it far

So I’m just playin’ in a rock’n’roll band

How could I care about what’s goin’ down here

How could I care about what’s on the news

How could I care about bein’ among and take a stand

For all I care I’m just bein’ used yeah!

How could I care about my own country

How could I care about what’s yours or mine

How could I care about fuckin’ politics

When all I want is just a bottle of wine

När Dregen och Nicke snackar marknadsföring med Calle von Schewen och får klart för sig vad det kostar att annonsera, föreslår de i stället att de får köpa en bil: Hellamobilen. En gammal Dodge som de pimpar med stripes, flammor, ett Ed Roth-inspirerat monster på huven, bandloggan och sloganen FUEL INJECTED ACTION ROCK!

Vanlig annonsering sköter Dregen och Nicke själva genom att springa runt på Söder på nätterna och smälla upp affischer. Och när de kommer farande till repetitioner och gig och över huvud taget är ute och kör är ju bilen i sig en annonspelare på fyra hjul.

Hellacopters är snacket på stan redan från start, alla vinylsinglar säljer slut utan annonser och intervjuer, det är mun mot mun-metoden, underground … Men med albumdebuten flyttas allt upp på en annan nivå. Journalister börjar vakna till liv och i stället för helgspelningar fredag-lördag i Katrineholm och Gävle åker de ut på sin första riktiga turné tillsammans med Dictators, punklegenderna från New York, och Nomads.

Nomads är husgudar och den enda inhemska föregångaren av nån betydelse för Hellacopters.

Dregens ansikte spricker upp i ett jätteleende bara vid minnet.

I början var det svårt att få gig – och vi gjorde det inte lättare för oss alla gånger heller … Men i Uppsala hade vi tur i oturen. Vi hade fått en spelning på Fellini, en liten pub med livemusik. Efterfesten på hotellet urartade totalt. Ett rum massakrerades. Jag minns att jag vaknade dan efter och det drog från ett fönster. Det berodde på att fönstret var borta. När jag skulle gå på muggen var också den borta. Alltså – hela toaletten var borta och fan vet var den hade tagit vägen. Det fina i kråksången var att arrangören var en ängel. Förvisso en väldigt förbannad ängel, men ändå. Han fattade ju att vi inte hade råd att betala notan för vad vi hade ställt till med. Så han tog kostnaden själv men gjorde en deal med oss. Vi fick komma tillbaka några gånger och spela gratis för att betala förstörelsen vi hade ställt till med. Men det var bra, det blev en win-win-deal. Det gav oss värdefull erfarenhet och scenvana.

Sen gick det undan. Saker hände slag i slag. Jag minns att vi vann ”Stockholmspriset” som delades ut av Nöjesguiden och sånt där var vi ju inte alls vana vid, officiella tillställningar, prisceremonier … Det blev fullständigt kaos. Efteråt skulle det tas en gruppbild på alla pristagare och vi var så jävla tankade. Vet inte om vi ens lyckades stå upp på bilden, nån håller i en systemkasse och nån annan har somnat. Men här började vi fatta att bandet tagit fart. Det blev större lokaler och vi fick åka ut på turné med Dictators och Nomads. Det var helt overkligt. Eller – vi tyckte det. I själva verket var ju Hellacopters det nya heta. Det var för oss publiken kom. Jag menar, inte bara, självklart inte, men vi drog mest folk samtidigt som vi var alldeles rusiga och trodde att vi red på våra hjältars axlar … Oskuldsfullt och vackert. Vi var runt i Skandinavien och öppnade alla shower. Det var här vi lärde känna Ross The Boss. Originalgitarristen i Dictators, och sen var han med och bildade heavy metal-bandet Manowar, som skulle vara så jävla macho och sjunga om nordisk mytologi och vikingar. Ross försökte hålla den där machostilen hela tiden. Han kunde aldrig erkänna att han hade fel. Direkt när vi drog iväg hade vi ett tidigt stopp på Statoil i närheten av Skärholmen för att köpa frukost. Och Ross The Boss köpte en juice, rev upp förpackningen, och vi såg vad som höll på att hända. Du vet: No! No! No! Men Ross The Boss svepte allt – och det var juicekoncentrat som skulle späs ut med fyra delar vatten … Han såg ut som en kinesisk skrynkelhund i ansiktet och fick spasmer. Men, och det här är så typiskt, när han repat sig sa han: ”Yeah, of course I know it should be mixed with four parts water. But this is the way I like it. This is the way I always drink it.” Han kunde inte säga att det hade smakat helt för jävligt och att han gjort bort sig. Det hade varit ett nederlag. Alltid hårda killen. Aldrig släppa sargen. Men Ross The Boss är en skön snubbe bakom fasaden. När vi vann en Grammis för ”Supershitty to the Max!” var han med och då brast det för honom, två gånger. Först när det tillkännagavs från scenen att vi hade vunnit, då kom tårarna, sen när han fick skaka hand och byta några ord med Benny Andersson. Då bröt punklegenden ihop totalt och började storböla …

Med eller utan tårar: det brister för hela Hellacopters. Det är ett emotionellt ögonblick. På ett och ett halvt år har det gått från en idé om att bilda ett band till branschens finaste pris …

Gänget har anlänt i stil till Grammisgalan med Hellamobilen, stannat till vid röda mattan och gjort en burnout som dränkt alla i ett rökmoln.

Efter intervjuer och fotograferingar knallar Dregen in och gör sig redo för en kul kväll och inget mer. Hela gänget har förfestat och nu är det dags för den riktiga festen. Men han tror inte ett ögonblick på att Hellacopters ska vinna priset. Sen – innan det har tillkännagetts – förstår han att det är just det som kommer att hända. Dregen och Nicke har i intervjuer lyft fram en film de haft liggande i turnébussen och sett om och om igen, ”Vi hade i alla fall tur med vädret”, och när huvudrollsinnehavarna Rolf Skoglund och Claire Wikholm går upp på scen för att sprätta kuvertet och tillkännage vinnaren lägger Dregen ihop ett och ett.

Det första vi gjorde efteråt var att gå in på muggen och mecka en holk på plaketten. Det var en oerhörd glädje men förvirrat – ceremonier, blommor, tacktal … Vi var helt vilsna. Sen var det nån officiell fotosession som vi totalt missade. Vi var inte nyktra när vi anlände och vi blev inte nyktrare … Men vi jagade runt efter Claire Wikholm och Rolf Skoglund, för det fotot ville vi ha, på oss tillsammans med dem.

Efter det var hela tillvaron en turné. Singlar släpptes i tät följd och redan året efter – 1997 – kom nästa album: ”Payin’ The Dues”. En total triumf. Samma distorsion, larm och galen rabiessmittad hund-attack, samma omfamnade av rock’n’roll som hednisk religion. Men, precis som på föregångaren, melodierna finns där. Denna gång i än högre grad: ”You Are Nothin’”, ”Where The Action Is”, ”Hey!” och ”Soulseller” är klockrena hits i den bästa av rock’n’roll-världar. Ja, och när ”Looking At Me” vräker i gång med ett riff från Bacchus vinfabrik vet man att det är dags att börja serietillverka luftgitarrer till alla pojkar och flickor. Här har Nicke, Dregen, Kenny och Robban vänt upp och ned på George Clintons djupa visdomsord. Det är inte Free Your Mind … and Your Ass Will Follow. Det är Free Your ASS … and Your Mind Will Follow.

”Payin’ The Dues’ är helt enkelt en platta som står stolt i rockhistorien.

Nu bjuds Hellacopters in till den klassiska tyska liveshowen ”Rockpalast” – som ett antal svenska generationer musikälskare minns med kärlek för sina maratonsändningar. De pågick från sen kväll till gryning och köptes in av SVT när rock på TV fortfarande var en allvarlig bristvara. Det är naturligtvis en ära att få göra samma show som tidigare besökts av giganter som The Who, Tom Waits, John Cale, Cheap Trick, Elvis Costello, Little Feat, Grateful Dead, Wilco, The Police, R.E.M., The Jam, David Bowie, Ry Cooder, Patti Smith, ZZ Top, George Clinton and Parliament-Funkadelic och många fler med dem …

Hellacopters var i tyska elitserien – å ena sidan – men å andra sidan var de i Spanien på en turnébuss med en chaufför som åt ecstasy non stop som vore det Non Stop medan han körde upp och ner för baskiska serpentinvägar i 160 knyck.

Stanna bussen!

Det hade varit en strategi från Dregen, livrädd som han var. En annan var att själv ta ecstasy och strax inse: Det är precis så här en buss ska köras!

Det gick bra i Tyskland och Spanien redan från början. England började hända. USA väntade hungrigt runt hörnet. Hur hungrigt hade ingen i bandet nån aning om … Allt går på instinkt och impuls. Hellacopters förtrogne i Spanien blir Kike Turmix. En man som fördelar sin tid mellan att sjunga i det spanska garagerockbandet The Pleasure Fuckers, driva skivbolaget Safety Pin Records och vara artistbokare. Han gör en deal med bandet om att göra en pressning på 1 000 singlar med låten ”Riot On The Rocks”. Hellacopters lön är att få behålla 250 exemplar att sälja själva.

Några år senare knallar Dregen in på en skivaffär i New York och medan Hellacopters debutsingel ”Killing Allan” är inramad och går för 150 dollar, finns det ett 50-tal singlar med ”Riot On The Rocks” bara i denna affär. De går för två dollar. Kike Turmix har inte direkt hållit sin del av avtalet. Han hade pressat en platta per andetag. En rakt igenom olaglig herre. Men en sann karaktär med examen med högsta betyg från gatans universitet.

Han bodde i en etta i Malasaña, ett bar- och konstnärsområde i Madrid. Det fanns ett helt bibliotek av vinyler hemma hos honom. Han sket i alla avtal och rättigheter och bara pressade upp allt han kunde åka runt och kränga: Rolling Stones, Blondie, Dead Boys … Han rippade studioplattorna rakt av: ”Sticky Fingers”, ”Parallel Lines”, ”Young Loud And Snotty” och körde dit sin egen logga och levde på att göra dealar på skivmässor. När jag först träffade honom bodde han i en etta med sin fru. Några år senare bodde han i en rätt okej lägenhet och hade kommit upp sig. Man kan bara spekulera i var de pengarna kom ifrån, men från lagliga källor var det antagligen inte. Vi kallade honom Ture Kakmix för att nån i bandet var uttråkad och började fördriva tiden med att kasta om bokstäverna i hans namn. Kike Turmix blev nästan Ture Kakmix. Han var så fruktansvärt fet – och råpunkare. Kike gästade Hellacopters på ”Ain’t Nothing To Do” – Dead Boys gamla klassiker – på nån klubb från helvetet när vi var i Spanien på en turné runt jul och nyår 1996-1997. Scenljuset kunde liknas vid ett ledljus, ljusshowen var att nån påtänd spanjor bakom scenen satt och drog ut och stoppade in kontakten i 220v-uttaget i väggen. När han drog ut den gick det inte att se sina egna fötter: beckmörkt. Det var i det läget Kike snubblade och ramlade över mig. Jag höll på att mosas till döds. Han var så fet att han behövde hjälp för att komma på fötter … Det var nyårsafton. När det nya året skulle räknas in drog han tio stycken tio centimeter långa linor kola, en för varje sekund. Hans sätt att räkna in tolvslaget … Jag såg det och kunde bara dra efter andan. Jag menar, redan i och med att han var så sjukt fet hade hans hjärta en del att jobba med – och på det snortar han en meter kokain … Vi gick på scen vid 3-4 på morgonen och då var han i fin form.

I alla fall, han var vår turnéledare och hans matvanor var så jävla groteska. Han tog oss alltid till vägkrogar mitt ute i ingenmansland. Du vet, farbror Paco driver stället och menyn lever och sitter i burar utanför haket. Vad vill du ha? Jaha, okej, jag ska bara gå och nacka en höna. Den nivån. Kike tog en steak sandwich med extra allt och bet in i den på mitten och flottet sköljde ner för hans kinder. Det flott som hamnade på tallriken drack han upp. Eller så drog han några biffar. Han stöp nån gång runt 2005. Jag var och hälsade på honom på sjukhuset under en Backyard Babies-turné i Spanien strax innan han dog. Jag tog med en turnétröja och gav honom – i storlek M … Han hade beordrats att banta men klarade inte av det. Pumpen orkade inte längre. Cancern hade tagit honom. Vilken fantastisk jävla lirare …

Hellacopters är ett av de bästa banden i svensk rockhistoria. Här syftar rock på rock – på gitarrer som väsnas och brinner, på musik där till och med sången ofta är distad.

Varför Hellacopters lyckas där andra misslyckas och de flesta inte ens vågar ge sig in i matchen kan man fråga sig. Dregen själv vet inte svaret. Bara att det händer när han och Nicke Andersson är i samma rum.

Publik kan ibland göra misstaget att jämföra musik med gymnastik, där dubbla volter med skruv slår en vanlig enkel kullerbytta. Det fungerar så i gymnastik, men inte i musik. Lou Reed har sagt att allt med mer än tre ackord är jazz. Ändå är Lou en av de största. Tar man en sådan fantastisk blueslegend som John Lee Hooker nöjde han sig ofta med ett ackord – eller ett halvt. Ändå nådde han känsloregister som skolade ekvilibrister aldrig varit i närheten av. Musiker själva har sällan problem att känna igen de oerhörda känslor som den enklaste musiken kan skapa. När Carlos Santana, en sann ekvilibrist på gitarr, idoliserade John Lee Hooker, var det just detta band mellan två musiker som knutits. Santana visste – och erkände – att hur primitiv John Lee Hooker än är – är han större än jag.

Hellacopters är tre ackord. Rolling Stones också. AC/DC, MC5, Stooges … Vilket duktigt coverband som helst kan ta sig an dessa gruppers låtar, men alla som varit på en sådan tillställning vet hur Ikea det låter. Magin i rock’n’roll ligger i det som inte går att fästa på ett notpapper. Som inte ens går att fästa om man faktiskt spelar rätt noter.

Det var ju inte direkt nån hemlighet att vi diggade MC5. Vi rejvade om dem i varenda intervju och det tog skruv. Folk som läste gick och handlade skivorna. Ett halvår senare började det väl droppa in royalty-checkar hemma hos Wayne Kramer i Detroit, eller var han och de andra som fortfarande levde bodde. De måste undrat: What the fuck is up with these Swedes? Why are we selling all these records in Sweden? Det är så fint och jag är glad att jag fick vara med om att skapa en sån grej. Det var ingen kampanj eller nåt. Vi bara droppade deras namn i varenda intervju. De var ju värda allt, MC5 var en stor del av vårt sound. Vi lyssnade otroligt mycket på dem och redan från start bestämde vi oss: det är i den här riktningen vi ska gå. Vi gjorde till och med en pastisch på innerkonvolutet till ”High Time” som vi använde som omslag på den amerikanska utgåvan av ”Payin’ the Dues”. Vi står med bar överkropp och halssmycken på bilden, precis som MC5. I alla fall, till slut nådde det fram till dem att det var det här bandet Hellacopters som hade hajpat dem. Jävligt coolt och senare fick Nicke ett samtal från Wayne Kramer: ”You wanna play guitar with us?”. Rob Tyner och Fred ”Sonic” Smith hade dött då och de kallade sig MC3. Nicke ersatte Fred ”Sonic” Smith och gjorde en turné med dem … Hur stort är inte det?

En ära som i det här fallet naturligtvis tillfaller Nicke mest, men också hela det Hellacopters som gjorde ”Supershitty to the Max!” och ”Payin´ the Dues”. De influerades av MC5 – men fick också MC5 att ta av sig hatten och erkänna: Ni gjorde det på ert sätt och lika bra som oss.

Dregens nästa steg: han hoppar av ett av världens bästa band. Kanske det bästa bandet vid just denna tid. Det blir till ett ärr för livet. Och möjligen helt i onödan.

Dregen menar att om respektive manager, Michael Sundén (Backyard Babies) och Patrick Fredriksson (Hellacopters), satt sig ner och planerat en lösning, insett att det var en win-win-situation med honom i bägge banden, i stället för att dra och slita i honom från varsitt håll, hade han kunnat behålla världens bästa dubbeljobb.

Dessutom fattade ingen, inte Dregen, inte de som borde haft koll: skivbolagsfolket och berörd manager, i vilket vinnarhål Hellacopters befann sig.

Vi vinner en Grammis med Hellacopters debutplatta och allt tar fart med turnéer i Skandinavien, Spanien, Tyskland – ja, hela Europa … Det gick bra överallt. Och det fanns ett stort intresse för oss i USA. Jag fattade inte det. Nu vet jag. Vår manager i USA i dag, när jag lirar med Michael Monroe, Larry Mazer, KISS före detta manager, har berättat att när jag hoppade av var Hellacopters ”the talk of the town” på alla nivåer inom branschen i USA. Vi i bandet hade ingen aning, utan var fullt upptagna med att släppa sjutummare på nåt obskyrt punkbolag i Spanien. Det är i det läget jag hoppar av. Allt är klart med USA-turnéer. Men jag fattar inte på vilken nivå vi befinner oss. Ingen fattar det. Samtidigt har vi i Backyard massor på gång. Det är omöjligt att få ihop det. Jag slutar i Hellacopters. De åker över till USA och när de lirar är ALLA i branschen där. Enligt Mazer är reaktionen rätt över hela linjen: ”VAR ÄR DREGEN?!” Det blev ett antiklimax, du vet, det här var väl bra men inget speciellt … Jag var en viktig scenpersonlighet, det visuella, ENERGIN, det var så de såg på det. Utan mig var det fortfarande Hellacopters, men inte det Hellacopters som branschen dreglade efter. Jag hade ingen aning om vad som verkligen var på gång. Det var verkligen the shit, de tyngsta aktörerna, som var ute efter att sajna bandet i USA. Så – hade jag varit med på den turnén vet man inte vad som hade hänt. Jag visste inte alls att det var DET läget där borta. Om Hellacopters manager Putte Fredriksson hade haft koll kanske saker och ting blivit helt annorlunda. Stämningen i rockbranschen i Amerika var ju att vi kanske var nästa stora grej, nästa Nirvana. Jag stod inför ett val, ja, men jag visste egentligen inte vad jag valde emellan, vad som stod på spel. Dessutom, det hade säkert gått att lira vidare i bägge banden, om det bara planerats rätt. Jag menar, var det så jävla viktigt, var det verkligen ett MÅSTE, att jag skulle dra iväg med det ena bandet och lira i Örkelljunga, Lund, Flen … Det borde ha gått att planera bättre, att välja gigen med tyngd och välja bort de andra. På så sätt hade jag kunnat lira i bägge banden. Kanske till priset att köra slut på mig själv men det priset var jag beredd att betala. I stället blev det tuppfäktning om mig mellan Putte Fredriksson och Micke Sundén. Jag kommer ihåg att jag var på ett tåg på väg från Berlin, jag var ute och gjorde press för ”Total 13”, när Nicke Andersson ringde och sa att jag måste välja. Turnéer var på väg att krocka och jag kunde inte vara på två ställen samtidigt. Jag mådde så jävla dåligt. Jag ville lira i bägge banden.

Min sista inspelning med Hellacopters var på EP:n ”Disappointment Blues”. Vi lirade in den i Bob Hunds replokal. När den kom ut 1998 hade jag redan lämnat bandet. Jag antar att titeln var en passning till mig för att jag hade hoppat av …

Dregen visste inte vad han valde emellan, vad som i verkligheten stod på spel, men en sak visste han: det finns bara en Nicke Andersson … Liksom det finns en och endast en Dregen. Samt att de två tillsammans utgjorde den kemiska formeln för en rock’n’roll-explosion som inte kunde uppstå med andra ingredienser.

14 år senare har ingenting förändrats: ”Nicke lirar på soloplattan jag håller på med och fastän han spelar trummor och bas och inte gitarr är det samma sak, nåt speciellt händer när vi kommer samman och varför vet jag inte, jag kan inte förklara det.”

Ändå: sorgen är naturligtvis att Hellacopters – med Dregen kvar – aldrig fick utvecklas fullt ut. Och ingen beklagar det mer än Dregen.

Det finns inget jag hellre hade velat höra i hela rockhistorien än uppföljaren till ”Payin’ the Dues” med mig fortfarande kvar på gitarr i Hellacopters. Den skulle jag så in i helvete jävla gärna vilja höra. Den plattan missade jag tyvärr. Den missade hela världen tyvärr …