Det finns historier man hör och tänker: Det är inte sant. Sen tvingas man inse: Det är sant. På det säger man sig själv: Det här har aldrig tidigare hänt och kommer aldrig att hända igen.

När Keith Moon på radion hör The Whos fjärde singel och en av bandets största låtar över huvud taget, ”Substitute”, blir han helt rasande och får fatt i de andra medlemmarna i bandet och skäller ut dem för att de skaffat sig en ny trummis. Bakom hans rygg! Utan att ens nämna saken med ett ord! Ruttet hur som helst, men om de ändå varit rakryggade och sagt honom det öga mot öga!

Nej, nej, nej, Keith! Lugna ner dig! Det är du som spelar! Sa John Entwistle, Roger Daltrey och Pete Townshend. Keith beslöt sig till slut för att lita på deras ord. Men han återfick inte minnet av att ha deltagit på inspelningen. Han förklarade varför: ”I was too stoned.”

De flesta av oss har nån gång fått i sig för mycket. För somliga innebär det att delar av händelseloppet kvällen innan är som bortblåst ur minnet. Men när man påminns, en ofta djupt obehaglig upplevelse, kommer allt tillbaka – som en slägga av kallsvettsångest.

Hos Keith Moon kom ingenting tillbaka. En hel skivinspelning. En dags arbete i Olympic Sound Studios i London den 12 februari 1966. En monumental klassiker i rockhistorien. Allt var borta. Och Keith Moon var ju vid tillfället ingen gaggig gubbe. Han var 19 år ...

Entré: Nicke Borg. Det är förproduktion i replokalen i Solna. En hel kväll har gått åt till att jobba på låten. Nu sitter den. Bara lite finputs kvar som sparas till dagen efter. Men då, nästa dag, minns han inte låten. Han hade spelat den helt perfekt gång på gång kvällen innan – men det har han ingen aning om nu.

En klockren Moon. Och av besläktad orsak: För stenad för ett minne.

De hade mer eller mindre sprungit sida vid sida genom rock’n’roll-loppet, som nu, efter 19 år, bara kunde kallas för ett maraton. Men här, vid tiden för tillkomsten av Backyard Babies sjätte album, lägger Nicke på en spurt och försvinner bort mot horisonten i ett moln av snö.

Han gör jobbet. Han levererar låtar. Han är i tid. Han sliter som de andra – men han gör det påtänd.

I det här bandet i och för sig ingen större sak. Pigg du ser ut? Jo, drog en lina precis. Det var öppet. Som att säga att man varit ute på rökpaus. Det var inget att smyga med. Men nu när Dregen kommer till repetition på morgonen sitter Nicke och ”studsar i stolen och pratar som Knatte, Fnatte och Tjatte – tillsammans. Han är verkligen på glid. Hög som fan direkt på morgonen. Men när jag frågar är det bara ‘Nej, nej, nej – jag har inte tagit nåt.’ Och vi var ju inte direkt några moraltanter. Det visar att det hade gått långt, att han smög med det för oss på slutet.”

Det här är sådant som kan splittra band. Men det här är Backyard Babies. Alla hade gått igenom kvicksand och kommit ut på andra sidan. Johan hade haft en slitig period med för hårt liv och ett destruktivt förhållande fyllt av jobbiga incidenter. Peder fick opereras för förslitningsskador i ljumskarna som en följd av allt turnerande.

Dregen hade börjat gå hos en alkoholterapeut när han kände sig nära bottenkänning.

Regel: om en har problem står de andra bakom och stöttar honom: de fyra musketörerna.

Nu är det Nickes tur att nå rock bottom. Han gör slut med tjejen. Och drogerna håller på att ta över hans tillvaro. Det inser han mer och mer själv och allt slutar med att han går med i AA.

Han sveper undan allt på bordet: ciggen, alkoholen, knarket.

Men det sker efter att ”Backyard Babies” är inspelad och klar.

I stort sett alla skivor som är självbetitlade är debutplattor. Backyards självbetitlade skiva kommer som nummer sex i ordningen. En tydlig programförklaring: inga sidoblickar, tillbaka till rötterna, 100 procent Backyard Babies. Tänker man efter finns det en snygg logik i det. De har gått hela varvet runt och är tillbaka vid ursprunget. Samma band. Men annorlunda. Ny start.

När inspelningarna börjar är alla förhållandevis skärpta och utvilade. En lärdom sprungen ur de trasiga omständigheter under vilka ”People Like People Like People Like Us” kommit till. Inför plattan bryts samarbetet med Sony BMG Entertainment. Backyard kallar in Jacob Hellner som producent, främst känd för sina produktioner av Rammstein och Clawfinger. Skivan släpps på den egna etiketten Billion Dollar Babies.

Dregen älskar Nicke Andersson, som gjorde ”People Like People Like People Like Us”, men det har sina sidor att ha bästa polaren som producent, blir man oense i arbetet kan det gå ut över den privata relationen – man drar sig ibland för att säga sitt hjärtas mening.

Med Hellner var det strictly business. Uppfattade Dregen en idé som idiotisk kunde han säga det högt utan att tänka efter två gånger: ”Vi ville jobba med nån som vi inte kände, som var strukturerad och ordningsam, egenskaper vi kanske inte saknade, men just då ville vi bara koncentrera oss på att lira.”

Stefan Glaumann – legenden från den svenska punkens genombrott, Ebba Gröns och senare Imperiets och Thåströms producent – som hade mixat ”Total 13”, kallas in igen.

Trummorna läggs i Polar Studios. Inte i det klassiska Polar Studios på S:t Eriksgatan 58 vid brofästet där Led Zeppelin, ABBA och Rolling Stones hade jobbat, den lokalen revs och blev gym, utan i det nya Polar Studios på Bysistorget vid korsningen av Hornsgatan och Torkel Knutssongatan. Resten görs i Big Island Sound på Rådmansgatan.

”Fuck Off and Die” är förstasingel och aktualiserar den interna kamp som finns på alla kreativa arbetsplatser. Kanske i synnerhet i rockband. Nicke och Dregen är vänner, ja, men också konkurrenter. Det är Dregen som sjunger det mesta på ”Fuck Off and Die”.

Det var Dregen som sjöng det mesta på ”The Mess Age”, första singeln från föregående album.

Han hade också tagit hand om refrängen på bandets hittills största hit: ”Minus Celsius”. Kort sagt: det hade på avgörande punkter blivit väldigt mycket Dregen i Backyard Babies.

Det är ett band med två frontmän, men i ett antal avgörande ögonblick – tre förstasinglar i rad – hade Dregen hamnat framför Nicke.

Med ”Minus Celsius” blev det en komplikation till. Där var det för ovanlighetens skull Nicke som lirade gitarrsolot – men såg man videon var det Dregen som gjorde det. Regissören Dean Karr och skivbolaget ville ha en video som representerade regeln, inte undantaget, och Dregen var och är ju sologitarristen.

Nicke hade synpunkter på det och det kan jag förstå. Sen erkänner jag ju själv att ”The Mess Age” inte borde ha varit förstasingel. Av alla singlar vi släppt har den gjort minst väsen av sig. Vi borde ha släppt ’Dys-functional Professional’ i stället. Jag sjunger i och för sig rätt mycket på den också … Men det viktiga är att våra röster funkar väldigt bra ihop. Det tror jag Nicke inser också. Jag säger inte att jag ska sjunga hela låtar. Eller att han ska göra det. Jag säger att vi ska dubblera, att båda rösterna är med. Många av våra singlar har ju redan kommit till så. Det ger vårt sound nåt speciellt.

Det här leder till småslitningar, men i det stora hela går inspelningen smärtfritt. Backyard hade redan fått med ”Minus Celsius” i musikspelet och världssuccén Guitar Hero. Nu får de också med ”Degenerated” från den aktuella plattan. Den animerade videon till låten görs i samarbete med Guitar Hero och blir också det andra singelsläppet.

Det är rock’n’roll som käftsmäll, men den här gången har saker och ting kommit i rätt ordning. Förstasingeln och öppningsspåret på albumet, ”Fuck Off and Die”, är ännu bättre, ja, allt det bästa med Backyard Babies – nedkokat till ett koncentrat på 3 minuter och 46 sekunder. Riffet som bär verserna, rent och hårt som nyspolad marmor, skulle kunna få bröderna Young i AC/DC att fundera på att göra en cover – och det får ändå stryk av riffet som är refrängen. Medvetet eller omedevetet, här ekar det av Smokey Robinson and the Miracles R&B-klassiker ”Going to a Go-Go”. Backyard möter Motowns tidiga flaggskepp? Varför inte? Det är en tunn linje mellan genrer och ”Going to a Go-Go” är en genialisk låt som bara med annan attack och annat sound på gitarren förvandlas till rock, punk, heavy metal … Vad man vill.

”Fuck Off and Die” är också allt på Dregens gitarrmeny. Solot som kommer inramlande vid tvåminutersstrecket slingrar sig som en orm runt lyssnarens hals, en boaorm som svalt en fuzz- och en wah-wah-pedal och hungrar efter rått kött och bourbon.

Sist men inte minst är det själva beviset på Dregens tes om att Backyard blir som bäst när han och Nicke dubblerar på sången. Här är det Dregen på verserna, Nicke kommer in som en raket i bryggorna, varpå de delar på refrängen.

Om rock’n’roll kan låta för örat som en actionfilm syns för ögat, är det här ett perfekt exempel. Det är action från första till sista ton och inga döda punkter. Och, precis som Dregen säger, är det omöjligt att avgöra: Är det här ett punkband som älskar hårdrock – eller ett hårdrockband som älskar punk? En identitet Backyard Babies delar med Guns N’ Roses och inte många fler.

När albumet är inspelat och klart förvandlas Nicke Borg till absolutist. Den som påverkar honom att gå med i AA är Mike Ness, gitarrist, sångare och låtskrivare i Social Distortion. Hans första tio år i bandet präglades av heroin, alkohol, knytnävsfajter, fängelsedomar … Han hade gått igenom vad Nicke nu skulle gå igenom.

Paradoxalt nog innebär Nickes nya, nyktra liv att slitningarna mellan honom och Dregen intensifieras.

Han började ställa en massa Axl-krav inför den kommande turnén. Han ville inte ha för mycket booze omkring sig och så. Det är förståeligt. Jag menar, det var starkt av honom att lägga av, nu har han varit nykter i flera år … Men man kan lugnt säga att storhetsvansinnet i honom började vakna till liv. Han skulle ha eget omklädningsrum, han skulle ha privat och separat transport … Vi rykte ihop rejält några gånger på den där turnén. Det var ett jävligt laddat läge och bråk om scenljud, scenbygget, små grejer, men det var tjafs om mycket. Det normala i bandet är majoritetsbeslut. Okej, jag är nedröstad, och jag tar det som en man. Samtidigt förstår jag grejen, Nicke tyckte väl att för mycket fokus hamnade på mig, vilket det i och för sig alltid har gjort, men det rann helt enkelt över för honom här. Han ville på nåt sätt vinna tillbaka sin position i bandet och jag vet inte hur det går till på AA, men har fått för mig att det handlar mycket om att boosta varandra, om positivt tänkande, och det tog sig uttryck på olika sätt. Det var här nånstans som hela hans fantasigrej om att det är HAN som ÄR Backyard Babies tog fart. Men, jag säger inget annat, i grunden är det naturligtvis helt kanon att han rätade upp sitt liv och turnén vi gjorde på ”Backyard Babies” är den bästa vi gjort till dags dato.

Det är dessutom bara normalt att frontfigurer i band har ett ambivalent förhållande till varandra, som ibland gränsar till det paranoida. Det har gett en del fantastiska låtar, som John Lennons elaka attack på Paul McCartney i ”How Do You Sleep?” från det klassiska albumet ”Imagine” där knivhugg som ”Those freaks was right when they said you was dead” – en hänsyftning till Paul is dead-konspirationen – och ”The only thing you’ve done was yesterday/And since you’ve gone you’re just another day” – ingår. Det sistnämnda såväl ett personangrepp som en sågning av McCartneys kompositioner ”Yesterday” och ”Another Day”. Och själva refrängen är en fråga om hur McCartney sover om natten …

Keith Richards döpte om Mick Jaggers soloplatta ”Goddess in the Doorway” till ”Dogshit in the Doorway”, döpte om Mick själv till Brenda, och förklarade för hela världen att Jagger hade liten kuk och gigantisk pung.

Mick å sin sida avfärdade Keith som horsepundare.

Det här ger en smula perspektiv på Nicke och Dregens fighter.

Inför turnérundan som följde på albumet – vändor i Europa och Japan – ställde Nicke Borg ultimatum: Efter det här är det paus.

Dregen, Johan och Peder var emot. Men de fann sig. Annars var det ett tre mot en-läge där de hade kunnat sätta hårt mot hårt och åkt ut på turné själva. Med en ny sångare. Återigen, det var inte aktuellt. Backyard Babies är en för alla, alla för en. Dessutom hade Nicke nog rätt. Det var dags.

Dregen insåg det inte då. Först. Men han fattade det sen.

Som han själv sammanfattar de tre senaste plattorna och de påföljande turnéerna: ”Med ‘Stockholm Syndrome’ hann vi precis hem innan det blev soppatorsk, ‘People Like People Like People Like Us’ gjorde vi med reservdunken. Men när vi kom hem efter sista plattan var det oåterkalleligen soppatorsk. Det fanns ingen reservdunk.”

Invändningarna var dels av praktiskt art, om vi inte spelar in skivor och turnerar, varifrån kommer stålarna till att betala hyra och mat, dels var det Dregens karaktär, en medfödd inställning av att man kör tills man dör.

Men nu när han tillät sig att känna efter var han lika slut som Nicke.

Det är symptomatiskt att sista låten på Backyard Babies sjätte album, en trasig, melankolisk ballad, heter ”Saved by the Bell”: räddad av gonggongen.

Här får jag ge Nicke en eloge. Jag är ju sån, kör på tills jag ligger i kistan. Nicke fattade läget bättre, analyserade situationen, jag tänkte inte längre än näsan räckte. Det var ren impuls: Om inte Backyard Babies gör skivor och turnerar, vad ska JAG göra då? Peder och Johan tänkte nog som jag. Men vi såg ju att Nicke inte skojade. Han var helt jävla slut. Det är möjligt att vi hade kunnat tjata honom till att göra en skiva till och en rejäl turné på det, men då hade vi varit ett splittrat band i dag. Då hade jag inte ens haft Nickes nummer i min mobil längre. Det hade kunnat bli en riktig härva och vi hade blivit så där löjligt osams som bara rockband kan bli och aldrig mera pratat med varandra. Så – Nicke hade rätt. I efterhand inser jag att det här breaket har varit jävligt bra. På alla sätt och vis.

I en mening låg också den paus som nu inleddes helt i linje med Dregens filosofi. Skivor ska göras i abstinens, utifrån ett hungrigt och lustfyllt måste, i tron att man kan bestiga ett berg som aldrig förr har bestigits. Det var definitivt inte läget i bandet när det avslutade Japanturnén i mars 2010. Dregen är säker på sin sak, pausen har ”bäddat för en ny klassiker med Backyard Babies när vi återvänder”. Dels laddas de kreativa batterierna med nya intryck, dels gör själva pausen att den kärna som trots allt är och alltid varit Backyard Babies kommer att kännas ny, fräsch och pånyttfödd. Det är som med julafton och andra högtidsdagar, alltid samma ritualer, men lika efterlängtade varje år – just tack vare att de bara inträffar en gång per år. Hålla sig undan är ett sätt att få folk att fatta vad de saknar.

Även om de hektiska omständigheterna ibland har hindrat Dregen från att leva efter sina egna ideal, beslutar han sig nu för att leva efter dem helt kompromisslöst. Han tänker göra sin debut som soloartist efter drygt 20 år på banan i olika band – och allt ska få ta den tid det tar, göras av lust och inte tvång, han måste känna att det här blir bomben.

Det är lätt att tro att det beslutet är framtvingat av att Backyard tar semester. Ja, sakerna hänger ihop, men det är mera att breaket möjliggör soloplattan. Beslutet om att den skulle göras hade Dregen fattat på tåget från Berlin 12 år tidigare. När han var ute och gjorde promotion för genombrottsplattan ”Total 13” och på telefon tvingades förklara för Nicke Andersson i Hellacopters att med krockande turnéscheman var det omöjligt att fortsätta i bägge banden.

Psykologin är den här: Dregen kände sig som DREGEN när han spelade i både Backyard Babies och Hellacopters. När det av logistiska skäl inte längre var möjligt blev han på sätt och vis redan där en soloartist i sitt eget huvud. Om han inte kunde tillhöra bägge banden tillhörde han inget. En dag skulle det få sitt konstnärliga uttryck i en soloplatta. Den saken var klar redan då på tåget från Berlin. Kanske skulle det bli en perfekt syntes av bägge banden. Det var ju det Dregen var: inte det ena eller det andra, nej, både och – förenat i en person.

Men han är en gång för alla en lagspelare. Låtarna är skrivna i par med antingen Nicke Andersson eller Pär Wiksten. Pär var på 1990-talet frontfigur i Wannadies, som med ”You & Me Song” och ”Might Be Stars” hade två låtar på Topp 20 i England. På senare år har han etablerat sig som en av Sveriges tyngsta låtmakare.

Det var tur att jag plockade upp telefonen och ringde Pär Wiksten efter alla år. Vi brukade ibland hänga sent på kvällarna när Pär bodde i London och Backyard Babies turnerade stenhårt runt England 1998–2003. Vi låg också på samma skivbolag som Wannadies. Efter en öl eller fem brukade vi snacka om att göra nånting tillsammans, men det blev aldrig av – då. Vårt låtskrivarsamarbete har verkligen blivit nåt speciellt. Vi har mycket mera gemensamt än vad vi först trodde, han håller, precis som jag, Pistols, Clash, T Rex, pop och glamrocken jävligt högt. Och Ramones. Men vem älskar inte Ramones? Vi tar fram det bästa ur varandra och det finns absolut inga spärrar och gränser för vad vi anser att vi får eller inte får göra. Pär har lyft min sång till en annan nivå, ingjutit en helt annan självkänsla i mig på den punkten. Tidigare, med Backyard Babies och Hellacopters, har jag känt lite ångest och blygsel inför att sjunga. Och förutom Peder har väl heller inte de andra i bandet gjort några överdrivna ansträngningar att pusha min sång – och det kan man ju förstå. Ett tag funderade jag till och med på att inte sjunga, utan att ta in gästsångare utifrån, tio låtar och tio gästvokalister. Men sen tänkte jag, nej, det här är min solodebut och då ska det vara 100 procent jag. Jag ska sjunga alla låtar och spela alla gitarrer. Totalt självförtroende, det är kaxigare, jag står på egna ben. Tydligen har jag undervärderat mig själv som sångare också. Reaktionerna från A&R-folk har varit: Ska du sjunga?! Äntligen! Det har vi väntat på! Du låter ju som en blandning av Iggy Pop och James Brown! En jämförelse man inte direkt behöver skämmas över. Det sistnämnda sades i och för sig av en A&R-person som inte var helt nykter vid tillfället … Skämt åsido, nu sjunger jag ut i 180. Det kanske inte är så konstigt, enligt Pär Wiksten har jag världens bästa sångmikrofon. Han lyckades köpa den av Michael B Tretow, ABBA:s legendariske ljudtekniker, i samband med att Polar Studios la ner. Björn och Benny har gapat i den. Men det största är naturligtvis att Agnetha och Anni-Frid har lagt sina klassiska sångstämmor i just denna mikrofon. Tretow hade fyra mikrofoner av samma märke, Pär Wiksten fick testa alla fyra och valde den fetaste. Jag står och sjunger i Agnethas favoritmikrofon …

En människa är sina samlade erfarenheter och det är så det låter, som att Dregen kokat ner det han älskar mest från soundtracket till sitt liv, det bästa ur den egna skivsamlingen, och med avstamp i inspirationskällorna själv kliver fram i strålande helfigur.

Den andra låtskrivarpartnern, den allestädes närvarande Nicke Andersson, spelar också trummor och bas på skivan. Magin mellan honom och Dregen är intakt: ”Vi träffades klockan 10.00 en dag, drack kaffe och snackade skit i säkert 45 minuter, vid 15.00 hade vi fem låtar – och jag tror faktiskt att alla hamnar på plattan.”

Ska man peka på en skillnad mellan låtarna Dregen gjort med Nicke och dem han gjort med Pär Wiksten, är det att de han gjort med Nicke verkligen står med fötterna nerkörda i 1970-talets mest bördiga rock’n’roll-jord, medan låtarna gjorda i par med Pär har mera av science fiction över sig. Ja, rötterna är tydliga också där, men trädkronan sträcker sig in i framtiden.

Det är en av de intressanta saker som på ett naturligt sätt blir följden av att Dregen gör debut som soloartist, att han samarbetar med handplockade låtskrivare som han genuint gillar och respekterar. Medlemmarna i ett band är hänvisade till varandra, nu kan Dregen krama juicen ur ett samarbete och när saften tar slut gå vidare till nästa.

Soloplatta, visst, men sen kom ju frågan direkt: Hur ska den låta? Och jag menar verkligen DIREKT. Det var en surrealistisk situation. Backyard Babies hade gått av scen från vårt hittills sista gig i Osaka i Japan 2010. Alla andra i bandet och crewet hade bokat ett flyg hem till Sverige som gick typ direkt. De sprang av scenen, dyngsvettiga, och hann inte ens duscha, för att de skulle hinna med planet. Jag skulle stanna i Japan och ha semester, jag brukar göra det när vi turnerat där, Japan är ett favoritland. Så jag satt där ensam i logen med Pernilla som hade rest dit för att vi skulle vara lediga tillsammans. Redan då visste jag: Okej, nu börjar jobbet på min soloplatta. Jag har gått hela varvet runt när jag tänkt på det, från att göra en helt elektronisk punkplatta till: Nu jävlar drar jag in Kungliga Filharmoniska Orkestern och gör en skruvad musikal! Jag kände från början att jävlar vad jag hade stått och malt med den klassiska sättningen gitarr, bas, trummor i alla år. Jag snackade länge med Thomas Rusiak … Då var tanken att jobba med samplingar. Sen gick nästan ett och ett halvt år när jag inte gjorde nånting och bara kände att det var befriande skönt att vara ledig. Så plötsligt en dag kom känslan och suget tillbaka efter att lira larmig rock’n’roll. Det är ju roligast ändå med gitarr, bas och trummor. Gräv där du står, liksom. Sen har ju skrivandet i sig varit en jävla ångest. Det var inte kul i början. Då bestämde jag mig: Det här får ta den tid det tar, jag tänker inte pressa fram nåt. Jag menar, det vore inga problem alls för mig att på en månad göra en färdig platta från scratch, med skrivandet, inspelningen och allt. Den skulle bli helt okej, men det känns fullständigt meningslöst att i det här läget av min karriär släppa ett album som är bra och inget mer, då kan jag lika gärna vänta med att göra nåt till nästa Backyard-platta. Min inställning är: DET SKA VARA EN JÄVLA KLASSIKER! Därför har jag bara jobbat när lusten varit där till hundra. Det är en annan tyngd i en soloplatta också. Jag är en lagspelare och älskar att vara i band, alla är bollplank till varandra, går det bra stämmer klyschan, delad glädje är dubbel glädje, och går det åt helvete kan man skylla på basisten … Nu är jag ensam, blir det kanon är allt min förtjänst, blir det dåligt är allt mitt fel. Det är en ovan situation för mig och jag har inte känt mig helt bekväm i den. Eller, det var så länge. Men nu 2013 har det vänt, det har varit en räkmacka hela vägen med totalt flyt i låtskrivandet. Jag har gått till studion med ett stort leende på läpparna och kommit hem med ett ännu större leende klistrat i ansiktet. Det har varit ett grymt kreativt flow. Med Pär Wiksten har jag äntligen hittat hela vägen dit jag ville musikaliskt. Det har varit ett irrande och jag har på vägen gått lite vilse på sidospår, men äntligen kom jag ut på motorvägen med full tank och reservdunk i trunken. Jag vet att alla säger det inför varje skivsläpp – ”det här är det bästa jag gjort” och så vidare – men det skiter jag i, det här är verkligen en platta som känns speciell. För första gången på väldigt länge har jag den där pirrande magkänslan det är omöjligt att sätta ord på. Senast jag kände den så här starkt var inför ”Supershitty To The Max!” och ”Total 13” och det är 17 respektive 15 år sen …

Dregen har, förutom några dagars studiotid i New York och Finland, spelat in skivan i olika studior på hemmaplan i Stockholm – Hospitall, Durango Recordings, Gutterview Recorders … Den är mixad av Michael Ilbert – som har ett CV som heter duga: Cardigans, Roxette, Håkan Hellström, Ulf Lundell, Wilmer X med flera – i legendariska Hansa Tonstudio i Berlin. Platsen där banbrytande verk som David Bowies ”Low” och ”Heroes”, Iggy Pops ”The Idiot” och ”Lust for Life”, samt U2:s ”Achtung Baby”, har kommit till. För att nämna några exempel.

Dregen säger det inte rakt på sak, men det ligger i sakens natur att en soloplatta laddad med sprakande rock’n’roll också skulle tanka Backyard Babies med energi. Det behövs. Dregen har ännu inte riktigt kommit över att Nicke Borg gick raka vägen från Backyard Babies turnébuss till att ”gulla med Christer Björkman i Melodifestivalen”.

Alltså, jag trodde att han skämtade när han sa att han skulle ställa upp i Melodifestivalen. Jag menar det inte som en liknelse, jag menar det bokstavligt. Jag. Trodde. Verkligen. Att. Han. Skämtade. Han ställde upp med en ballad som lät Bon Jovi, Takida och, tyvärr, en skvätt Backyard också. Jag menar, Nicke får självklart göra vad han vill, men det stänker skit på mig också, på Backyard Babies. Folk kom fram till mig och sa: Men vad fan gör han?! Jag fick slå ifrån mig: Men fråga inte mig! Jag har ingenting med det här att göra! Det kom till och med fram folk som inte hade järnkoll och frågade om jag skulle spela gitarr på låten … För mig är det svårt att säga det här, för min fru var med i festivalen, men hon gick in med en typisk Pernilla Andersson-låt som hade hamnat på hennes platta i alla fall. Hon var sig själv – bara i ett annorlunda sammanhang. Men vi i Backyard Babies hade ju alltid varit alternativet till det här jävla schlagerskvalet. Ett långfinger till allt. Det här var i mina ögon lite som om Olof Palme plötsligt en dag hade hoppat över från sossarna till att bli partiledare för moderaterna. Det var inte att värna om Backyard och vår grej, vad vi stod för, ett alternativ till allt det andra. Fem veckor tidigare hade vi hängt med Lemmy i logen och nu gullade Nicke med Christer Björkman …? Jag fattade det inte. Det blev lite halvinfekterat där. Jag kände att hur och när fan ska vi kunna plocka upp bandet efter det här? Rock’n’roll och schlager är skilda världar och SKA vara skilda världar. Schlager är inte musik. Men det kanske fanns nån logik i det också. När vi jobbar ihop blir det en bra syntes. Men, om man ser på våra skivsamlingar, kommer vi ju faktiskt från lite olika håll. Jag gillar en del gammal hiphop och det tycker han är kasst. Han gillar country och det går inte jag i gång på. När han gillar tjejer med gitarrer är det Sheryl Crow, Avril Lavigne … Mina tjejer med gitarrer är Poison Ivy och Joan Jett. Ja, och snackar vi hårdrock gillar jag KISS och han Bon Jovi. Gäller det punk gillar jag Johnny Thunders medan han diggar Green Day. Men när vi möts och jobbar tillsammans krockar allt det här och blir nåt jävligt bra.

Om Nicke Borg i renläriga rock’n’roll-kretsar tagit stryk av Melodifestivalen har Dregen ifrågasatts på grund av att han har gjort reklamjobb. Allt har gått ut på samma sak: en produkt som inte är det, vill bli vad Dregen är – rock’n’roll.

Faran är självklar: Dregen förknippas lika mycket med Telia och snasket Polly Rocks som dessa produkter förknippas med hans rock’n’roll-aura. Rock’n’roll som reklam – och inte som livshållning.

Dregen håller till viss del med själv. Men alternativet, att inte göra reklam, vore sämre.

Jag har ju synpunkter på det här själv. Klart att jag hellre hade klarat mig utan reklamen, men Backyard låg på is och jag behövde stålar till min soloplatta. Degar jag själv slipper jag en massa stissiga A&R-människor som ska flåsa mig i nacken. Det jag ville var att i lugn och ro göra min soloplatta på mina villkor. Jag menar, jag bekostar inspelningen själv och kommer att sälja det färdiga resultatet till ett skivbolag. Det är det reklampengarna gått till. Degen måste in. Jag tror säkert att Nicke kan tycka att jag är jävligt oseriös och jönsig som gör reklam, att han faktiskt trots allt håller på med musik, men som jag ser det, jag gör det för att ha råd att hålla min musik ren. Visst, jag kan kompromissa vid sidan om, just för att ha råd att inte göra det med själva musiken. Och en förpackning med små Polly-pluttar känns i alla fall för mig som fan så mycket mera musik än Melodifestivalen. Kanske lite rockstjärnefasoner, men jag vill inte att musiken ska vara ett jobb. Jag har bara velat skriva och spela in de dagar jag känt för det – reklampengarna har gjort det möjligt. Min soloplatta har definitivt gjorts på ett mera bortskämt sätt jämfört med hur vi har jobbat i Backyard Babies. Det blir inte världens mest kommersiella musik den här gången heller och jag vill inte tulla på det. Det ska låta som jag vill. Det blir inga jävla schlagerfestivaler för mig, då gör jag hellre reklam för talibanerna. I en mening är soloplattan det största som hänt i min karriär: här får jag verkligen visa vem JAG är och vad jag kan.

En invändning är att det faktiskt finns en rad produkter som redan i sig själva förknippas med livsstilen rock’n’roll: öl, vin, sprit, cigg, somliga kläder, flashiga bilar och så vidare. Det skulle kort sagt inte bli nån kontrovers för Dregen om han hade gjort reklam för Jack Daniels. En flaska Jack i handen i en reklamfilm hade setts som lika självklart som att han hängde på sig gitarren. Men det tycker han själv vore B. En kliché. Förutsägbart. Och inte så lite pretentiöst. Han gillar att göra reklam som krockar med folks invanda bild av honom, att det blir humor i det hela:

Det jag kan digga med Polly Rocks-påsen är att den direkt signalerar att det inte är på allvar, att jag inte lägger så stor vikt vid det, att jag har distans till mig själv. Skulle jag göra Jack Daniels signalerar det ett allvar som jag bara tycker är trist. Då har man gått i fällan och det tycker jag inte att jag har gjort här. Dessutom – jag vill inte att folk ska veta mitt nästa move. Så länge folk inte vet var de har mig känns det som att jag står på egna ben.

Soloskivans utdragna tillblivelseprocess handlar inte bara om konstnärlig integritet och rockstjärnefasoner. Dregen har sin vana trogen dubbelarbetat. Initialt var tanken att lägga all tid och kraft på plattan, när han fick en förfrågan om att gå med i Michael Monroes band – Michael hade hört att Backyard Babies skulle ta en paus – tackade Dregen därför nej. Han hade dessutom nyss klivit ut ur Backyards turnébuss och var inte sugen på att direkt kliva in i en annan. Men det var ett smickrande anbud. Michael Monroes avstamp mot rockhimlen i Hanoi Rocks hade haft ett avgörande inflytande på Dregen i unga år.

Om KISS, Sex Pistols, Guns N’ Roses hade visat hur det skulle göras, hade Hanoi Rocks visat att det kunde göras – även om du kom från Finland. Kan de kan vi, tänkte fyra killar hemma i replokalen i Nässjö. Man behöver inte vara från England eller USA – folk från Norden kan bevisligen lira i elitserien. Ja, det är nästan det, att Hanoi Rocks gjorde det, verkligen visade att det gick att komma från Finland och inspirera hela 1980-talets LA-scen och då inte minst estetiskt, i det visuella, som Dregen tog till sig mera än själva musiken, att Hanoi faktiskt sådde fröet till den praktfulla blomman Guns N’ Roses.

När jag växte upp i Nässjö var 99 procent av musiken som gällde engelsk eller amerikansk – med ett undantag: Hanoi Rocks. Det hade nästan inte spelat nån roll om musiken varit dålig, vilket den verkligen inte var, men det viktiga var att de var i vår genre, från Finland och breakade. De var polstjärnan vi navigerade efter. De skapade ju hela LA-scenen … Slashs signum, hans top hat, är ju rakt av snodd från Hanoi Rocks trummis Razzle. Hela deras thrashiga stil hämtade Guns N’ Roses från Hanoi Rocks. Kurt Cobain – ja, alla i Nirvana var också jättefans. Tyvärr fick Hanoi Rocks även en del efterföljare som inte var lika bra musikaliskt, pudelrockbanden. Michael Monroe måste lätt vara världens mest androgyna människa. Jag minns inte vilket, men det var nåt engelskt magasin som på 1980-talet, när Hanoi Rocks var som störst, publicerade årsbästalistor och Michael var med på listan över ”Årets manliga sångare” men också ”Årets kvinnliga sångare” …

Att som förstahandsval erbjudas gitarrposten med Michael Monroe var ett erkännande och en stor ära.

När Dregen tackade nej gick jobbet vidare till Ginger, frontfigur i brittiska The Wildhearts, ett annat band med betydelse för Backyard Babies. Den lösningen funkade dock inte riktigt som Monroe ville, varför han ett år senare lyfte luren och ringde Dregen en gång till, som i det läget dels var utvilad, dels hade bestämt sig: soloplattan skulle inte skyndas fram. Han var inte minst vrålhungrig efter att stå på scen igen. Anbudet kom perfekt i tiden och Dregen tackade ja.

I nästa ögonblick gavs han besked om att hans debutgig skulle bli på ett utsålt Olympiastadion i Helsingfors, som förband till Foo Fighters. Dregen satte sig med gitarr, stärkare och boombox hemma i lägenheten på Söder, pluggade in alla låtar på två veckor och klev ut på scen inför 30 000 personer. Det här var i juni 2011. Året efter gjorde han närmare 100 gig med Michael Monroe i Europa, USA och Japan, samt spelade in ett nytt album med honom parallellt med att han spelade in sin egen soloskiva. Det blev extra intensivt eftersom han inte bara var gitarrist i Michael Monroes band – han var också med och skrev låtarna.

Det är som att om jag bara vill nåt tillräckligt starkt så händer det förr eller senare … Efter Hanoi Rocks hade Michael Monroe och Sami Yaffa ett fantastisk band som hette Demolition 23. De släppte ett självbetitlat album, producerat av Little Steven, som är kanon. Tyvärr floppade det kommersiellt. Backyard Babies var tidigt förband till dem på en Sverigeturné, runt 1994, när vi precis hade släppt ”Diesel & Power”, och efteråt satt jag och Sami Yaffa och snackade på klubben White Corner i Göteborg om att vi en dag måste göra nåt. Vi tog i hand på det – och nästan 20 år senare blev det av … Sami Yaffa dök alltid upp på våra gig i New York. Jag höll bra kontakt också med Michael. Han hade det tufft i karriären under de här åren på 1990-talet. Demolition 23 floppade. Nån soloplatta gick samma väg. Han bodde i en lägenhet på Manhattan som låg i Hells Angels klubbhus. Men för oss i Backyard Babies var han en stor idol. Vi skrev och spelade in en låt ihop – ”Rocker”, som blev ett extraspår på USA-releasen av ”Total 13” – och tog med oss honom på en Englands- och Japanturné. Han gästade och vi körde just ”Rocker”, Heartbreakers ”I Wanna Be Loved” och Hanoi Rocks ”Taxi Driver”. Det var fantastiska spelningar. Men att flyga till Tokyo och sitta i sätet intill en uppspeedad Michael Monroe är inget jag rekommenderar. Han snackade oavbrutet och ta mig fan studsade i stolen. Hela vägen. Alltså, så hårt som han har levt, han måste ha världens bästa gener. Sami Yaffa är min absoluta favoritbasist och har världens skönaste CV: Hanoi Rocks, Demolition 23, Joan Jett och New York Dolls … Rent musikaliskt är det här det bästa band jag spelat med, nästan för bra … Jag menar, Hellacopters var bäst i världen på sin grej, Backyard Babies på sin, men i Michael Monroes band är det musiker som kan lira allt, tung rock, ja, men de skulle kunna sätta en perfekt bossa nova i nästa ögonblick. Det är lätt att det går åt helvete då. Folk som är så där övermusikaliska, de kan allt – och just därför riskerar det att bli opersonligt. Fast det har inte hänt här.

Jag hade aldrig spelat in en skiva så här. Det var mycket som lirades in live och det funkade för att det svängde så jävla bra om bandet. Det är inte många band som på ett naturligt, men uppdaterat, sätt kan låta 1970-tal med rötterna i Stones och Aerosmith. Vi kan det. En annan udda grej är den geografiska spridningen. Jag och trummisen Karl Rockfist bor i Stockholm. Michael i Åbo. Och Sami och Steve Conte, den andra gitarristen, som lirat med Willy DeVille, New York Dolls och en uppsjö av andra, bor i New York. Vi började skriva och repa in materialet i samband med att vi låg i Helsingfors en vecka innan vi skulle ut på turné. Vi hade också en tiodagarsvända i New York i Steve Contes studio. När vi hade några lediga dagar i LA var vi i 4th Street Recording, Beach Boys gamla, klassiska studio, och satte några demos. Massor av artister har jobbat där: Bryan Ferry, No Doubt, Steve Jones, Fiona Apple, George Clinton, Alice Cooper … Det akustiska introt till första singeln, ”Ballad Of The Lower East Side”, är taget från den inspelningen. Sen följde några veckor till av skrivande i replokalen i Helsingfors och i Backyard Babies replokal i Solna innan vi började produktions-repa på allvar i Solna. Själva inspelningen gjordes i Park Studios i Älvsjö, eller Psykbunkern som den kallas sen Kent köpte och tog över studion. En rolig anekdot är att Hanoi Rocks spelade in sitt debutalbum där 1981: ”Bangkok Shocks, Saigon Shakes, Hanoi Rocks”. Men det hajade inte Sami och Michael förrän vi rullade in grejerna i studion, du vet: ”Hmm … Det är nåt bekant över det här stället, jag känner igen mig på nåt sätt …”

Det är som i slutet av 90-talet igen. Bara mer så. Medlem i två band plus solokarriär … De olika val han kan komma att ställas inför känns dock mindre komplicerade än när han slets mellan Backyard Babies och Hellacopters.

Går min sologrej så bra som jag tror och hoppas kommer jag att åka runt och turnera med den så mycket det bara går. Jag tycker verkligen att jag har ställt upp för Backyard Babies i alla år – nu måste jag få göra det här. Funkar det för mig solo får det komma i första hand under en period. Allt är angenäma problem. Jag har ju Michael Monroe också – och vår nya platta ”Horns And Halos” är helt jävla grym. Det var jag som kläckte titeln, musik med både horn i pannan och gloria …

2013 är året när raketerna stiger mot skyn: två album, påföljande turnéer, en självbiografi och det största av allt: Dregen blir farsa till Sixten.

Han säger att om det hade blivit en flicka hade hon fått namnet Lemmy, ”men att kalla en kille för det hade varit för uppenbart.”

Som sagt: folk ska aldrig kunna lista ut Dregens nästa move.