Det är helg i slutet av april 2013 och det är sent, strax före midnatt.

Från Finland, där Dregen är på kort turné med Michael Monroe, ringer han och säger att nu har två saker hänt: Backyard Babies tidigare manager Michael Sundén har dött under oklara omständigheter i England och Dregen själv har samma morgon vaknat med halva sitt hår kvar på huvudkudden. Han gick in i badrummet, borstade tänderna, återvände och där låg det som en svart boll på huvudkudden. Han gick tillbaka till badrumsspegeln för att kolla om det verkligen kunde vara sant. Det var det. De närmsta dagarna faller nästan allt hår av. När han tar i det faller det av. När han duschar faller det av. På mindre än en vecka ser det ut som om han går på cellgiftsbehandling.

Han nämner sakerna i turordningen ovan. Sundéns bortgång först. Håravfallet sen.

Michael Sundén och Dregen befann sig inte på bästa kompis-nivå, som framgått tidigare i boken, men nu när Dregen ringer är han helt knäckt. Annars hade det inte varit ett omöjligt scenario; att han faktiskt skulle tycka att förlora håret var tragedin, inte att en före detta manager som han inte haft nån kontakt med sen mitten på 00-talet och inte var överens med, hade gått bort, hur tragiskt det i sig än var.

Men döden kan ofta försona.

Den ställer allt på huvudet – vad man vill säga till en människa när han är i livet är en sak, vad man vill ha sagt om samma person när han har gått bort är en annan sak. Eller rättare sagt, det är samma saker man vill säga, men i en försonande, ljusare belysning. Ett och samma karaktärsdrag har alltid en sol- och en skuggsida.

Michael Sundén gick bort strax före midnatt den 19 april 2013.

Jag mår så jävla dåligt över vad jag sagt tidigare i boken. Jag menade vad jag sa och står för det, men allt kommer i ett annat läge när en sån här grej händer. Han hade fru och barn … Sundén var på klubben Rock City i Nottingham och kollade Saxon som lirade. Bandet som han var manager för, Crashdiet, skulle spela några dagar senare. Han ramlade och slog huvudet i en tegelvägg. Han dog på plats eller i ambulansen. Grejer som händer så gott som varje kväll på en rockklubb, nån kliver upp på en stol eller ett bord, snubblar och faller, men du dör inte … Det jag tidigare sagt om Sundén, att han kunde snacka ner en lyktstolpe, att han kunde övertyga vem som helst om att ett lamm var ett lejon, och själv trodde på det, det hade sina allvarliga, negativa sidor, men samtidigt var det ju hans största tillgång. Han kunde sälja in vad som helst och var totalt orädd. Skulle han boka en turné eller sätta ett skivkontrakt vägrade han i princip att ha med mellanhänder att göra, han krävde att få prata med högsta hönset. Backyard Babies hade aldrig kommit dit vi kom utan honom. Han hade aldrig kommit dit han kom utan oss. Vi skapade varandra. Vi var järngänget. Vi fyra i bandet och Sundén. Han brände en massa stålar och ingick dealar bakom ryggen på oss men det känns nu som, fan, det var ju bara pengar. Inte så att jag ursäktar grejerna han gjorde, verkligen inte, jag har varit så jävla förbannad, men vi hade kunnat snacka ut om det, gått vidare. Nu hann vi aldrig det och det känns väldigt jobbigt, att vi skildes åt för evigt när vi var sura på varandra, egentligen älskar jag ju snubben. Det är en ödets grymma ironi att han dog i England och på Rock City i Nottingham där vi spelat så många gånger. Det var ett av hans favoritställen. England var hans grej. Vi hade aldrig breakat där eller i USA utan Sundén. Vi i bandet var inga fans av att turnera i England i början av karriären. I Tyskland hade vi blivit väl omhändertagna redan när vi bara hade demos bakom oss, men i början i England var gaget typ en utskällning, fyra toast och en örfil. Det stoppade inte Sundén. Det var som att han trivdes bättre ju jävligare det var. Han gillade motstånd och svåra omständigheter, det fick honom att tända till. Återigen: det som var bra med honom var också det som var dåligt. Han och jag funkade bra ihop i början. Jag har också det i mig, går det inte så går det i alla fall, det SKA gå! Han var perfekt att bolla idéer med då, han var positiv, manisk, ingenting var omöjligt, the sky’s the limit. Han var en supporter till Leksand av gigantiska proportioner. Han kunde dyka upp på skivbolagsmöten i LA iförd en hockeytröja med nummer 18 och namnet Jonas Bergqvist på ryggen. En annan sak var att han aldrig köpte nåt under alla resor vi gjorde, när man ligger på turné får man ju vanligtvis med sig i alla fall nåt hem, en souvenir, en skiva, ett par hörlurar, vad som helst, men han köpte aldrig nånting. Hans grej var stora, feta middagar på krogen på representationskontot. Han var generös på det sättet. Jag saknar hans smittande skratt, han garvade till och med på dalmål. Jag fick dödsbeskedet av Nicke Borg när jag satt och käkade middag i Finland med Michael Monroe och bandet. Handen på hjärtat, Michael Sundén har gjort så mycket bra för Backyard Babies men också sabbat så mycket för bandet, dribblat bort så mycket pengar, och det var egentligen hela problemet: stålarna. Jag lånade ut miljonen som var allt jag ägde, som han ljög och sa att jag skulle få tillbaka, det var inte pengar han stoppade i egen ficka, han satsade dem i bandet – men det VAR mina pengar. Han lånade också pengar av fel människor. Jag har ett par polare som han är skyldig flera hundra tusen kronor var, pengar de aldrig får se nu. Det var ett jävla avstånd mellan oss de sista åren efter att vi hade sparkat honom. Vi träffades egentligen aldrig efter det. Ändå, på det stora hela, det handlade bara om stålar och jag önskar att jag kunde sagt: Du, Micke, det är lugnt.

Det har gått två veckor efter telefonsamtalet när vi träffas öga mot öga för att snacka igenom allt. Dregen skrattar åt eländet. Hela situationen är knäpp. Allt är ju bättre än det nånsin varit. Egentligen. Han har blivit pappa till Sixten. Han har en soloskiva, debuten, nästan färdig och bara vet: ”Det är det bästa jag gjort.” Vi är framme vid sista kapitlet i biografin. Plattan med Michael Monroe är klar och första singeln är släppt. Pernilla har precis fått det prestigefyllda priset ”Sir George Martin Music Award”. En otrolig ära, 100 000 kronor i prispengar, galakväll på Palladium i Malmö och middag med Sir George Martin själv … Dregen var givetvis på plats vid sin hustrus sida och dinerade med mannen som producerade alla Beatles mästerverk och verkligen var den femte beatlen. Det var George Martin som fick frågan av John Lennon om han möjligen kunde få en låt att ”låta som en apelsin”. George Martin fattade vad Lennon menade. Det var det ingen annan som gjorde.

Det är strängt taget den bästa tiden i Dregens liv. Allt kul händer samtidigt. Almanackan är full av angenäma uppdrag. Så går han och blir snudd på flintskallig. Jobbigt för vem som helst, men kanske än jobbigare för en artist vars arbete handlar om att bli beskådad.

Min frisör sa att de sista tjugo åren har det kommit in rocksnubbar och begärt att få min frisyr. Då är det lite trist att gå och tappa håret. Men jag har redan gjort avtrycket. Jag får trösta mig med det.

Om det hänt ett och ett halvt år tidigare hade det, ja, fortfarande varit för jäkligt, men då var det lugnare arbetstakt, färre saker som skulle till att sjösättas. Men nu: inspelningar, arbetet med denna bok, skivomslag, bokomslag, promotion, intervjuer, fotograferingar …

Det är klart att han kan och kommer att bära huvudbonader, men det han vill dölja, själva såret, traumat, ska ändå visas upp i strålkastarskenet.

Jag är inte chockad över nånting längre, det kan jag lugnt säga. Sundén går och dör knall och fall i en olycka som bara inte ska hända, mitt hår, allt som hänt genom åren … Alltså: det här jävla livet. Nu när det gått några veckor och jag har lite perspektiv på det blir jag nästan full i skratt. Det är som att en högre makt sagt till mig: Lugna dig, dra ner tempot. Doktorn jag går till säger samma sak, jag måste ställa in grejer, att ju mer jag stressar ju längre tid kommer det ta att få tillbaka håret. Det hävdar alla, att håret sannolikt kommer tillbaka, men det kan ta tre veckor, tre månader, tre år … Och risken finns att det aldrig kommer tillbaka. Jag borde kanske sjukskriva mig och lägga mig på rygg och vila, men jag har inte tid att sjukskriva mig. Jag kan inte bara vända ryggen till den här boken och min soloskiva och alla förpliktelser som följer med på köpet. Sen är det ingen dans på rosor där hemma heller, att ta hand om ett spädbarn är hårdare än en rockturné – och då drar ju Pernilla ändå det tyngsta lasset. Man är helt jävla slut. Livet kräver min uppmärksamhet och mitt engagemang vare sig jag vill eller inte. Men jag måste få ner tempot så mycket det går. Det är väl bara min fåfänga och en varningssignal av digniteten plötsligt håravfall som kan få mig att ta reson och lyssna. Jag har i säkert tjugo år fått olika varningssignaler, men jag har hög tolerans för stress och har kört på, ignorerat dem.

Fast det här är på en annan nivå, att vakna upp en dag, titta på kudden och se sitt hår ligga där som en peruk eller ett jävla fågelbo. Det var inte lite hår … Total mardröm. Jag går in i badrummet, ställer mig framför spegeln, och när jag tar i mitt hår faller det av, jag drar av det som tejpremsor, på en vecka förlorar jag nästan allt … När jag kom hem till Sverige åkte jag upp till sjukhuset och teorin är att håravfallet är kopplat till posttraumatisk stress. De frågade om jag hade mycket att göra och – jo, sa jag, det kan man lugnt säga. Jag ringde min frisör. Ingen fara, sa hon, det kommer tillbaka. I första vändan när jag pratade med läkarna hade jag inte tappat allt hår, jag hade tappat mycket, stora fläckar, men inte allt, och de sa att det skulle stanna av. Men det gjorde det inte. Jag kunde inte duscha, håret bara föll av och kleggade igen avloppet. Jag har träffat specialister, jag har varit tillbaka på sjukhuset i flera omgångar och tagit hundratals med prover känns det som, jag vet inte allt de kollat: vita blodkroppar, levern, njurarna, sköldkörteln … En total genomgång och besiktning av hela mig och alla värden är helt perfekta. Så vare sig de eller jag kan med säkerhet säga vad jag lider av. Förutom att håret fallit av märker jag att mitt skägg börjat växa mycket långsammare och det är kritvitt, silvrigt. Inte som nyss, mörkt. Samma sak med de små fjun av hår som växt ut på huvudet, kritvita, silvriga … Paradoxen är att jag aldrig levt sundare än jag gjort de senaste fem, sex åren: mindre alkohol, inga droger, äter bra, sover som en klubbad säl …

Vi sitter avskilt från de andra gästerna på Café Hängmattan på Söder. Dregen tar av sig mössan. Han har glesa, ensamma hårstrån här och där på ett i övrigt kalt huvud. Med ett undantag, på bakre hjässan har han en kort hästsvans av sitt gamla, kolsvarta hår kvar. Det sitter paradoxalt nog som berg.

Ett självklart förslag är att Dregen borde raka skallen i väntan på att håret ska börja växa igen. Han vill inget hellre, men på läkarnas begäran låter han bli, de vill kunna avläsa alla förändringar i hårväxten och det går inte om Dregen rakar huvudet.

Lustigt med hästsvansen, en dag var det bara över, jag hade dittills kunnat dra av håret, men den här lila tåten gav inte med sig, plötsligt hade håravfallet stannat av. Det var så dags då, kan man ju tycka. Jag ser fan ut som Gollum i ”Sagan om Ringen”. Det ser helt sjukt ut. Jag skulle kunna gå runt som han och väsa: My Precious! Med rakad skalle skulle jag kanske drista mig till att gå ut utan mössa eller hatt. Vad ska man göra? Det är som det är. Men inte i den här bomberjackan, hahaha …

Läkarna har ännu inte ställt nån bestämd diagnos, men en teori måste vara att Dregen drabbats av alopeci. Den kommer i tre former:

Alopecia areata – fläckvis håravfall.

Alopecia totalis – avsaknad av huvudhår.

Alopecia universalis – total avsaknad av kroppsbehåring.

Den sistnämnda formen lider Dregen helt säkert inte av. Hans fall stämmer heller inte helt in på alopecia areata, fläckvis håravfall, för det är verkligen inte fläckvis. Det normala är att sjukdomen går i skov med omväxlande håravfall och perioder med hårtillväxt. Men Dregen förlorade allt – utom den lilla tåten – och det gick på omkring en vecka.

I sig ett illavarslande tecken – om det är alocepi han lider av – för generellt sett gäller att ju mer hår en person tappar desto större är sannolikheten att det aldrig växer ut.

Så frågan är om håret kommer tillbaka, men enligt läkarna är det troligaste scenariot att det gör det, men när? Ingen vet.

Det enda han kan och måste göra är att minimera stressen. Det underliga är att han inte känt några normala stressymptom. Han har jobbat järnet – ja, och varje dag är det inte kul att göra vare sig bok eller soloskiva, men så är det i alla jobb och i grund och botten vill han ju göra det han gör. Han går inte till jobb han avskyr. Tvärtom. Musiken är ett måste, ett tvingande kall. Det är det inte att göra bok, men han är stolt över att den blivit till och har hela tiden varit engagerad till hundra och ingjutit sin energi i projektet. Så – stress, ja, definitivt, men i huvudsak positiv stress.

Jag har som sagt gjort alla tester, sänka, blodtryck, blodprover … Det finns inga fel på mig. Jag har inte ett dåligt värde. Jag har aldrig känt av ett tryck över bröstet. Den typen av ångest som förvarnar om att man är på väg in i väggen. Eller, jo, lite på slutet, en känsla av att det drar ihop sig inom mig och allt snurrar. Men jag har två polare som verkligen gått in i väggen, som blev sängliggande, apatiska, som grönsaker … Jag är inte ens i närheten av det. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har haft hår nu i 40 år och i värsta fall får jag väl köra de sista 40 åren utan hår. Det är inte hela världen. Det är som Sami Yaffa i Michael Monroes band sa när jag berättade: ”Vad fan då, det är väl inte ditt HÅR de lyssnar på?”

Dregen är både i detta och andra fall av motgångar genom åren väldigt mycket av en filosof i Ingemars (Anton Glanzelius) anda. Han från filmen ”Mitt liv som hund”.

Han som parerade personliga tragedier genom att distansera sig från sig själv och göra finurliga jämförelser, lika tragikomiska som intelligenta. Till exempel den mellan sig själv och den sovjetiska rymdhunden Lajka, som 1957 skickades upp i Sputnik 2 och blev det första djuret att färdas i omloppsbana runt jorden: ”I fem månader fick hon snurra där uppe, tills matsäcken tog slut. Hon svalt till döds. Det är viktigt att ha saker och jämföra med.” Eller: ”Jag tänker på den där killen som hade varit på matiné och sett ‘Tarzan i lagunen’. Han tog en starkströmsledning som lian och damp direkt. Man ska inte tro att man är Tarzan.”

Jag försöker tänka så, att det faktiskt bara – eller bara och bara – men att det är HÅRET jag förlorat. Jag kunde lika gärna sträckt ut en arm när jag körde i full fart på motorvägen och blivit av med den. Då börjar vi snacka problem för en gitarrist. Det går inte att vända på Sami Yaffas resonemang och säga: Det är inte gitarren de lyssnar på, det är håret … Det finns så många värre saker man kan drabbas av än håravfall. Och vad är det jämfört med den enorma glädjen över att ha blivit farsa till Sixten efter att ha kämpat för att få barn i fem år. Jag och Pernilla fick förresten idén till namnet Sixten när vi såg en dokumentär om längdåkaren Sixten Jernberg på SVT. Vilken snubbe! Snacka om att aldrig ge sig. Det är ett fornsvenskt namn och betyder från början seger. Det är internationellt också, alla kan uttala det. På engelska blir det coolt: Six Ten. Sen skulle jag och Pernilla välja ett mellannamn var. Det var den värmländske konstnären Samuel Samuelsson som gav mig idén till Riff. Han är bror till Göran Samuelsson, han som skapade ”Packmoppeturnén”, en värmländsk institution. Samuel skickade en tavla som gratulation till Pernilla och mig strax efter att Sixten hade fötts och han skrev: ”Tänk vad kul, ni ska få en Lill-Riff!” Ja, och då var ju saken klar för mig. Samuel såg mig som det vandrande gitarriffet och här kom nästa generation: Lill-Riff. Sinatra var Pernillas val. Hon diggar honom men kunde väl lika gärna valt Miles efter Miles Davis, som hon gillar lika mycket eller mer. Men Sinatra har en skön klang och det är soft med ett efternamn som förnamn – eller mellannamn. Det var också en passning till Pernillas farsa, som verkligen gillar Frank Sinatra. Och min styvfarsa Leif har också Frank Sinatra som idol. Från början ville jag döpa Sixten till Tyrone, allra minst ge honom det som mellannamn, som en gest mot min farsa, men sen ville jag ge honom ett särmärke efter mig själv i stället. Alltså: Riff.

Alla kan sätta sig in i situationen, att ha kämpat för en graviditet i fem år, att ha beslutat sig för att detta är sista försöket, och då, på gränsen till att ge upp, blir drömmen verklighet. Dregen väcktes av en extatisk Pernilla där han låg och sov på en madrass hemma hos Sami Yaffa i Brooklyn.

De och de andra i Michael Monroes band var i New York för att repa inför en turné och skriva material till det som skulle bli albumet ”Horns And Halos”.

Det var tidigt på morgonen. Jag såg ju i displayen att det var Pernilla. När jag svarade bara skrek hon av glädje. Karl Rosqvist, vår trummis, blev så jävla glad. Samis tjej Mina gick direkt och korkade upp en flaska champagne. Det var en ödets grymma ironi, Karls brorsa hade nyss dött när han sprungit halvmaran Kungsholmen runt. Karl hade dykt upp till New York senare på grund av det. Det är Michael som spelar trummor på dessa tidiga demos, men Karl kom över och gjorde USA-och Sydamerikaturnén. Helt otroligt att han fixade det när brorsan just dött under tragiska omständigheter – och samtidigt hade Sixten börjat växa i Pernillas mage … Det är många stora och omvälvande saker som hänt under kort tid och doktorn säger att jag inte ska gå och grubbla på om det är den eller den sjukdomen som orsakat håravfallet, att det inte är viktigt att sätta namn på det. Det finns ändå ingen medicin som i ett slag kan ge mig håret tillbaka. Han säger: Du har fått Sixten efter en dramatisk och psykiskt jobbig förlossning som tog 40 timmar och slutade i ett akut kejsarsnitt, du var psykiskt pressad och orolig för både Pernilla och Sixten, du har gjort en soloplatta, du har gjort en platta med Michael Monroe, du har skrivit låtar till bägge skivorna, turnerat, du har gjort en självbiografi där du tar upp en massa jobbiga ämnen, du ska fylla 40 … Det är allt det här sammantaget som lett till att jag tappat håret. Jag måste erkänna att jag åkt på nån sorts 40-årskris. Just det här att jag står och balanserar mellan rock’n’roll och den totala folkligheten. Jag känner av det mera nu på grund av boken. Folk står på rad och vill intervjua mig och ofta är det för tidningar eller program som verkligen inte är rock’n’roll. Jag har ingen lust att kliva rätt ut i folkligheten. Jag kan inte sätta på mig en gloria, vara inställsam och småmysig, ljuga om vilka bakverk jag gör och om hur fantastiskt livet är hela tiden. Det är inte jag.

Egentligen är det underligt, men också ett bevis på grundstyrkan, kraften och jävlaranammat i Dregen, att han ens sitter och pratar om sitt håravfall. Det vore en sak att göra det med distans, men han är mitt uppe i det. Det händer bokstavligen as we speak. Han håller på att boka tid för återbesök hos läkaren, han käkar en massa kosttillskott och kortison … När håravfallet började var han ute på en kort turné med Michael Monroe och en av spelningarna var på en rockkryssning mellan Helsingfors och Tallinn. Det som annars är ett andra vardagsrum för Dregen, att stå på scen, var nu en pärs.

Ja, det var jävligt stressande. Det var helt fullsatt. Jag hade givetvis hatt – men den höll på att flyga av hela tiden och jag svettades floder. Hela tanken med kryssningen var, förutom att lira, att jag efter gigen skulle gå igenom allt som skrivits i den här boken, men det gick inte att koncentrera sig, bokstäverna flöt ihop till en gröt … Då kom ett dödsbesked till, Ruth, en kompis från London hade gått bort. Allt händer samtidigt. Hennes snubbe ringde och berättade det. Då tog jag hissen upp till baren. Jag blev så jävla full på den där båten. Behövde rensa skallen – tyckte jag då. Dagen efter vaknade jag upp och hade sumpat min iphone. Som så ofta, jag släcker elden med bensin. Det hjälper definitivt inte att kröka till. Ju lugnare jag tar det, desto större chans att håret kommer tillbaka. Sen jag själv åkte på det här har jag fått höra så många historier … Morsan är ju frisör och har berättat om folk som, säg, drabbats av nedskärningar, fått kicken, hittat ett nytt jobb där de inte trivts – och tappat håret. Traumatiska upplevelser, naturkatastrofer, som tsunamin, kan också utlösa håravfall. Min läkare drog en historia om en man i 60-årsåldern som hade tappat allt hår. Efter tre år kom det tillbaka. Han hade varit gråhårig men det nya håret som växte ut var av samma mörkbruna färg som han hade haft som liten … Det verkar som att allt kan hända. För mig är det bara att försöka stressa så lite som möjligt. Alla tror att det är orsaken, överstress.

Strax efter turnén deltog Dregen i ”Hockeymatchen” – ett direktsänt evenemang från Globen i TV4. Ett förstärkt kändislag mötte OS-guldmedaljörerna från 1994 i Lillehammer med Peter ”Foppa” Forsberg i spetsen. Plötsligt hade roliga saker, utsålda spelningar, eller en pojkdröm som att lira i samma femma som legenderna Börje Salming, Nicklas Lidström och Bengt-Åke Gustafsson, fått en sorgkant. Det som egentligen bara skulle vara kul blev också jobbigt.

Om håravfallet hade orsakats av stress på grund av för många bollar i luften, går det även att vända på resonemanget: håravfallet i sig orsakar stress. Enbart negativ sådan. Till och med arbetet med soloplattan, som i det här läget gick som på räls, tappade för en stund skärpa. Det är ändå en relativt sett privat historia, Dregen behöver inte kliva upp på scen eller åka omkring på Globens is i direktsändning i TV, men håravfallet har färgat av sig på precis allting.

Jag lirade med en mössa under hjälmen, vad fan skulle jag göra? Internt i laget var det till slut bara att säga hur det låg till. Men jag smög med det under träningarna. Jag orkade inte dra hela historien en gång till … Du vet: Hej då, grabbar, jag duschar hemma i dag. Och det är skitsvårt att åka iväg till studion med totalt fokus. Men jag försöker vända det till nåt bra. Situationen gör mig förbannad och jag hämtar kraft ur det. Jag vill slåss – och få in den känslan i musiken. Ja, över huvud taget vända det utåt, till nåt kreativt. Alltid finns det nåt att bli förbannad på som man kan vända till sin egen fördel. Jag har tre låtar kvar att skriva och sen är soloplattan klar – det får gå utan barr. Nu har jag kommit så långt in i arbetet, har så många starka låtar mixade och klara, att det känns som jag kan slappna av och göra i stort sett vad som helst på de låtar som är kvar, folk kommer att älska den här skivan i alla fall. Jag menar, jag kommer att ge precis allt hela vägen, men det är en speciell känsla när man vet att plattan är i hamn, när man kommit över bergskrönet och det är vind i ryggen, när det bara är att följa med i flowet och glida in i mål. Bilen är färdigbyggd och klar, nu saknas bara lacken, ungefär så känns det. Jag har hållit på i två och ett halvt år med den här plattan. Jag har grunnat så jävla mycket på hur den ska bli. Referenspunkterna är min egen skivsamling, plattan ska låta som en fusion av all musik jag har hemma – nedkokat till ett enda album. Jag har aldrig lyssnat så lite på aktuell musik som under den här tiden. Jag mår illa bara jag hör musik på radion. Jag antar att det är samma sak för nån som skriver, man sitter inte långa dagar och författar för att sen koppla av med James Joyces ”Odysseus”. Man vill ha nåt annat. Jag har gått in mer i mig själv under arbetet med den här skivan. Jag och Pernilla blev med barn också, det har bidragit, jag har gått ut mycket mindre och knappt ens träffat kompisar under den här tiden. En sak vet jag – jag har aldrig spelat in nåt bättre. Okej, det är självklart svårt att jämföra med ”Supershitty To The Max!” och ”Total 13”, det var en annan tid. Man kan kanske inte säga att det ena är bättre än det andra. Spontant känns det i alla fall som det bästa jag nånsin gjort. Det är rätt ovanligt att solodebutera när man är 40. Jag hade kunnat göra den här skivan tidigare. Jag förstår det nu. Men jag har alltid sett mig som gitarristen, som en jävligt bra scenpersonlighet, att jag har haft samma roll i Backyard Babies och Hellacopters som Angus Young har i AC/DC ungefär. Jag har aldrig riktigt vågat tro på mig själv som soloartist, som ensam frontfigur. Tvärtom, jag har känt att, herregud, det här skulle jag aldrig kunna göra själv. Delvis handlar det om sången. Jag har inte fått några elaka kommentarer, men heller ingen uppmuntran. Jag är ingen jätteduktig, skolad sångare, men när jag rör mig inom min musikaliska sfär, som jag kan så himla väl, blir det jävligt bra. Det känns kanon att äntligen få göra det själv! Jag visste att jag hade den här skivan i mig redan för tio år sen, men det är där min paradoxala envishet kommer in i bilden, visionen ska förverkligas också och processen är skitjobbig. Jag måste vänta in inspirationen, jag kan inte bara skapa musik. Jag vet hur jag vill att det ska låta men det är svårt att nå dit, att få till det där extra, det gör det motigt att börja, följden blir att jag inte får tummen ur arslet. Jag kan inte bara gå in med ett garv och göra nåt bra. Jag är skitdålig på att prestera när allt känns kanon. Det är det jag menar med att vända håravfallet till nåt positivt, okej, jag fick den käftsmällen men då går jag till motattack med det här! Jag måste vara djävulskt inspirerad – då blir det topp. Är jag inte intresserad låter det också så. Det är emellanåt inte överdrivet kul att skriva musik. Jag har ju inte gjort nåt annat och vet att jag är bortskämd när jag säger så. Det finns så många trista jobb där ute … Men när jag får en färdig mix och det låter perfekt – det är en otroligt stark tillfredsställelse. Och bäst av allt är när det är klart, att ta ut låtarna på turné, att stå på scen är essensen. Jag har en hatkärlek till att göra skivor. Allt helvete man ska i genom innan det är klart. Men jag måste göra det, det är ett kall, och om jag inte gör musik mår jag dåligt av det också. Den motsättningen är jag i ett nötskal. Varje gång en skiva är gjord känns det som den sista.

Jag har en hatkärlek också till den här boken. Det har varit mycket jobbiga saker att snacka sig i genom. Men det har också varit jävligt roligt och intressant. Jag vet mer om mig själv nu än innan vi började med boken. Eller vet mer … Jag har fått mera ordning på när och var saker hände. Åren 1996 till 2006 var från början som en Jackson Pollock-tavla i huvudet. Nu vet jag i alla fall vilket ÅR det ena och det andra hände. Det känns värdigt att ha gjort boken. Samtidigt har det tagit hårt på psyket. Nuet och det förflutna har frontalkrockat i skallen. Jag menar, en ny epok i mitt liv har börjat, jag har ansvar för Sixten. Jag vill ge honom all trygghet. Jag vill vara den bästa farsa jag bara kan. Jag vill inte göra fel. Det är det viktigaste i mitt liv just nu. Jag har haft mycket ångest över att inte bli en bra farsa för Sixten med tanke på mitt eget förflutna med min farsa. Men när jag tänkt såna tankar, när jag har matat och nattat Sixten, har jag satt mig och läst kapitlen allt eftersom de droppat in. Läst om alla galenskaper, om sex, droger och rock’n’roll. Gått igenom och rättat där det behövts: Nej, Tore, det var inte fem gram kola i Brasilien – det var 50. Nej, Tore, jag tog inte taxin hem från krogen, jag TOG den, snodde den. Avgrunden mellan den jag i dag vill vara för Sixten och hur jag levt mitt liv tidigare blev till ett mindfuck av gigantiska proportioner i mitt huvud. Så mycket att huvudet släppte håret …

Det här är inte bara slutet på boken. Det här är ett bokslut över de första 40 åren.

Det ska bli mera av deutsche ordnung från och med nu.