40 år gammal och självbiografi? Min första tanke när jag fick förfrågan var: Men vänta nu, jag är fortfarande en ung man med mitt bästa framför mig! Ja, i alla fall relativt ung och väldigt ung för att skriva boken om mig själv.
En självbiografi var för mig då ännu en bok som gubbar och tanter skrev när lite eller inget återstod av bedrifter. När bedrifterna låg bakom dem. Och jag var ju just i färd med att göra min första soloplatta.
Sen tänkte jag ett varv till och kom på att jag varit med om att skapa tre album som är milstolpar i den svenska rockhistorien, kammat hem Grammisar och ett gäng guldplattor, att jag spelat och turnerat i över 20 år, att jag levt som en präriebrand, att jag precis skulle till att bli farsa, att jag hade hamnat mitt uppe i tsunamin …
Jag tänkte på hur min pappa tidigt, när jag bara var 11 år, tog livet av sig i princip framför mina ögon. Jag kände att jag ville berätta om det, hela historien, en gång för alla, för att få ett avslut på det.
Jag ville berätta om fyra grabbar som bildade ett band i tonåren i Nässjö och fajtade sig fram på mer jävlaranamma än medfödd talang och lyckades: Backyard Babies. Bara den saken, att fyra 16-åringar klev in i en replokal och 24 år senare fortfarande står där med samma medlemmar, hur ofta händer det?
Jag hoppas att det exemplet kan tända elden hos unga tjejer och killar som läser boken, en tro på att det kan gå hela vägen om bara passionen och viljan är på plats. Det är en viktig sak med hela det här projektet för mig, att det ska inspirera.
Jag ville berätta om mitt andra band, The Hellacopters, som gick från idé till vinylsinglar till debutalbum och erövrade hela rockvärlden – allt på drygt ett år. Återigen: hur ofta händer det? Som natt och dag jämfört med Backyard Babies i det avseendet.
Jag ville berätta om rock’n’roll-livet vid sidan om. Excesserna. Alkoholen. Drogerna. Och – även om jag varit förhållandevis lugn på just det området – kvinnorna.
Jag ville berätta om när jag snodde en taxi i Schweiz och hamnade i ett maximum-security-fuck-me-in-the-ass-prison.
Jag ville berätta om baksidan av excesserna, om avtändningarna, bakfyllorna och den nattsvarta ångesten, om att arbeta alldeles för mycket och turnera non-stop – och hur jag sicksackat mig fram till en, nåja, lugnare livsstil. Allt är relativt.
Jag ville berätta om kärleken till min fru, Pernilla Andersson.
Jag brukar säga att det händer mera under ett år i mitt liv än vad det gör under ett helt liv för gemene man. Multiplicerar man det med mina över 20 år som turnerande artist fanns där verkligen stoff till en bok.
Min uppväxt var dessutom inte direkt händelselös den heller.
När beslutet var fattat kontaktade jag Tore S. Börjesson. Han var en profil på Aftonbladet under massor av år. Han skrev boken som medföljer Ebba Gröns ”Boxen”. Han har medverkat i antologier om Håkan Hellström och Thåström. Tore älskar, otroligt nog, rock’n’roll lika mycket som jag. Han säger själv att han intervjuat alla av värde – utom Bob Dylan. Han har skrivit med vässad attack, ungefär som jag spelar gitarr.
Den här boken bygger inte på några intervjuer i normal mening: fråga-svar-fråga-svar …
Den bygger på samtal, skönt snack mellan två personer som älskar rock’n’roll. När det var som bäst, och det var det nästan hela tiden, rann det rakt ur hjärtat på mig. Vi måste ha suttit i hundra timmar och pratat.
Eller tre personer förresten, andra röster förutom min och Tores förekommer ju också. Som min hjälte, min morsa, Marianne. Min manager Per. Och, naturligtvis, Pernilla.
När jag satt med det slutgiltiga manuset fick jag dåligt samvete över alla jag inte nämnt: släkt, vänner, flickvänner, gitarrtekniker, turnéledare och Gud vet vad. Alla människor som betytt mycket för mig och som finns i mitt hjärta. Men det är som det är. Den här boken är en historia och jag visste att skulle den löpa på med kraft och driv gick det inte att förvandla den till en katalog. Med följden, till exempel, att folk jag jobbat förhållandevis lite med är nämnda – för att de där och då råkade befinna sig mitt i dramatiken – medan andra som jag haft mycket långvarigare relationer till inte är nämnda över huvud taget. Men ingen av er är bortglömd.
Till sist vill jag bara understryka att det här är min sanning. Allting ligger i betraktarens ögon och det är jag som är betraktaren här. Så här minns jag det. Till dig som var med och minns händelserna annorlunda och eventuellt har invändningar har jag sex ord: Tag och skriv din egen bok.