GRISSLEHAMN, LÖRDAG 30 MAJ
Efter en natt med otäcka mardrömmar om den amerikanska Sosusanläggningen vid Understen, där jag fann Olin på botten med Sosuskabeln virad ett varv runt halsen, går jag upp och gör mig en kopp kaffe på köpevatten. Sedan sätter jag mig i min Superspiderfåtölj och läser nättidningarna. En av artiklarna skrämmer mig. Ingressen lyder:
Amerikanska ambassaden i Stockholm kräver att få förhöra Andres Modin, mannen som greps i samband med terroraktionen mot Bilderberggruppen i Grisslehamn sommaren 2012. Enligt ambassaden är han och hans neonazistiska kumpaner ett hot mot den fria världen. Andres Modin är terrorist och därför måste den svenska regeringen godta amerikanska ambassadens begäran, menar artikelförfattaren.
Det står också att även israeliska Shin Bet och CIA har lämnat in förfrågningar om att få förhöra Andres Modin.
Var eventuella förhör i så fall ska ske har tidningen ingen information om ännu, men artikelförfattaren skriver att det kan röra sig om neutral mark någonstans i Europa eller ombord på ett flygplan. Hon skriver också att passagerare ombord på ett luftfartyg på annat lands territorium enligt Chicagokonventionen för internationell luftfart omfattas av de lagar som gäller i det land där luftfartyget är registrerat. Alltså kan CIA eller Shin Bet ta ombord svenska fångar på sina flygplan på exempelvis Arlandas internationella område och förhöra fångarna på plats. De kan även omklassa fångarna till misstänkta terrorister och därmed få möjlighet att använda tortyr som förhörsmetod.
Helvete! Det är precis det här jag varit rädd för hela tiden. Men jag trodde aldrig att de skulle kunna göra det helt öppet.
Jag söker vidare på nätet och finner ett dokument från Europaparlamentet. Det heter ”Extraordinära överlämnanden och missbruk av luftrum och flygplatser”. På punkt 36 står det:
Europaparlamentet erinrar om att programmet för extraordinära överlämnanden utgör en utomrättslig praxis som strider mot etablerade internationella normer för mänskliga rättigheter och går ut på att olagligen bortföra, arrestera och/eller överlämna till amerikanska tjänstemän och/eller överföra till ett annat land för förhör en person som misstänks för delaktighet i terroristverksamhet och som därmed, i de flesta fall, placeras i isoleringscell och utsätts för tortyr. Detta enligt avtalet om ”extraordinära överlämnanden” mellan CIA och svenska myndigheter som t.ex. Säpo.
Om CIA får tag i Andres kommer det inte att finnas mycket kvar av honom när han kommer tillbaka, tänker jag. Om han överhuvudtaget kommer tillbaka. Och om han utvisas till Ryssland efter fängelsestraffet är det mycket möjligt att de inte kommer vilja ha honom om han suttit på Guantánamo och varit exponerad för CIA:s hjärntvätt. Ryssarna kan mycket väl tro att han blivit värvad. Många fångar har på så sätt blivit kvar på Guantánamo för evigt; de har ingenstans att ta vägen. Ingen vill ta emot en misstänkt dubbelagent.
Hur kan de göra så här? Andres måste få komma hem. Vi ska åka och fiska.
Mina tankar far iväg okontrollerat, men det känns bra att tänka på honom som en oskyldig liten sexårig pojke i kortbyxor och för stor keps på huvudet; med fräknar och lockigt hår, metspö i handen och full av förväntningar.
Jag saknar dig så, min son. Det är så mycket vi aldrig hann göra och uppleva tillsammans. Din skolstart som aldrig blev av. Jag fick inte lära dig att cykla, du fick ingen jolle att segla med i viken. Vi skulle paddla kajak, tälta på öar och uppleva det stora äventyret. Jag fick aldrig träffa din första tjej, och du fick aldrig åka på någon språkresa till England.
Jag gnuggar mig i pannan. Huvudvärken är tillbaka, och jag har ont i ryggen. Det är som om smärtan strålar upp från njurarna. Värst är det på morgnarna. Då känner jag mig förvirrad och ångesten vill inte släppa, trots att jag slutat dricka vattnet från kranen.
Jag tänker på inbrottet för några dagar sedan. Jag är förgiftad. Jag är övertygad om det. Kanske är det redan försent, och jag kommer långsamt att dö av skadorna. Helvetes jävla skit!
Det ringer. Jag sträcker mig efter mobilen och ser att det är Camilla. Svett tränger fram i pannan. Efter en stunds funderande på om jag ska svara eller inte, torkar jag av pannan med tröjärmen och svarar med en röst som inte riktigt bär.
”Ja, hallå?”