NORRTÄLJE, TISDAG 2 JUNI
Jimmy Larson tittar på sin klocka och ser att hon är halv ett på natten. Han vinkar till sig sin vaktkollega Niklas Barrling, som är ny på Norrtäljeanstalten. Barrling kom ut i eftermiddags från Kriminalvårdsstyrelsen huvudkontor där han tydligen arbetar på underrättelseavdelningen. Han verkar lite ovan vid rutinerna, men Larson har förstått att det är han som bestämmer.
Det är något i görningen inatt. En av fångarna ska förflyttas, Anton Modins son, anstaltens viktigaste intern.
Larson visar på armbandsuret för att påtala vad klockan är och Barrling nickar mot avdelningen där de intagna befinner sig, de flesta sovande. I ett första steg ska de förflytta Andres Modin till isoleringen.
När de låser upp dörren till cellen ser de att Andres sover djupt. De tänder lyset och ber honom att resa sig upp. Han är naken under det tunna täcket.
”Vad vill ni?” frågar Andres och skyddar ögonen från det skarpa ljuset från lysröret i taket med handen.
”Upp, du ska över till en annan cell.”
”Varför i helvete då?”
”Snacka inte, grabben”, säger Barrling och sliter brutalt upp honom i sittande ställning.
”Ta det lugnt!”
”Klä på dig.”
Andres klär långsamt på sig anstaltens vita kalsonger, grå mjukisbyxor och vita t-shirt. Till sist får han även på sig sina gymnastikskor som han knyter omsorgsfullt.
”Ta en jacka också.”
”Varför då?”
”Snacka inte. Ta en jacka, sa jag.”
De drar iväg med Andres till isoleringen i andra änden av byggnaden. Där låser de upp en kraftig dörr med en lucka i ögonhöjd och knuffar in honom så att han hamnar liggande på sängen.
”Hur länge ska jag bli kvar här?”
Han får inget svar. Lyset släcks och dörren stängs med ett klonk. Han blir lämnad ensam i den tre gånger två meter stora cellen.