STRANDVÄGEN 39, MÅNDAG 8 JUNI
Anders Glock går fram till det glasade barskåpet och häller upp en whisky. Han fyller glaset till bredden.
”Vill du ha en stänkare?”
”Tack, gärna en öl. Ta den starkaste du har.”
”Jag har IPA. Blir det bra?”
”Ja, fint”, säger B-G.
Glock sätter sig i sin favoritfåtölj med fötterna på en liten fotpall. Han tar en stor klunk av whiskyn. På bordet framför honom ligger Camillas mapp med utredningen av Olins försvinnande.
”Ah, gott”, säger han och lutar huvudet mot ryggstödet. ”Det är tufft att jobba på fältet i min ålder.”
”Ja”, säger B-G, ”men var vi tvungna att fimpa flickan? Du vet vad jag tycker om att mörda kvinnor.”
”Hon lydde inte. Hon tänkte avslöja allt om Olins och IB-03:s verksamhet.”
”Vi kanske skulle ha snackat med henne först?”
”Det hade inte hjälpt. Hon skulle ha avslöjat att vi var inblandade i Grisslehamn 1986. Dessutom lämnade hon hemligstämplad information vidare till Modin. Hon fick en varning. Fler ger vi inte. Det där gjorde vi bra, B-G. Det var för landets bästa.”
”Du har förmodligen rätt. Varför skulle hon rota i just Olinärendet?”, säger B-G och ser ned i den nyslipade parketten.”
”Otur för henne”, säger Glock och tar ytterligare en klunk av whiskyn medan han bläddrar bland dokumenten och anteckningarna i Camillas mapp.
”Vad står det mer?”
”En massa skit. Det här bränner jag upp”, säger Glock och går fram till kakelugnen där en brasa sprakar, trots sommarvärmen.
”Ska vi ändå inte arkivera det?” säger B-G vädjande.
”Nej, för helvete! Och riskera att någon obehörig får tag i det? Det här tillhör de hemligheter som måste brännas. Vi vill inte ha några spår kvar. Eller hur?”
”Nej, kanske inte. Men jag skulle gärna vilja läsa vad hon har kommit på.”
”Bry dig inte om det. Det är mest nonsens, men en fiende kan även använda nonsens för att försöka skada oss”, säger Glock och slänger mappen på elden samtidigt som han tömmer glaset. Det lugnar honom att se Camilla Novaks utredning bli till aska. Kanske är det så att han håller på att bli gammal? Han har haft svårt att sova ända sedan Andres Modin rymde. Precis som Camilla är Andres en fara för hans imperium. För allt han byggt upp i flera länder under så många år. Allt det som en gång började med Bofors och som slutar här på Strandvägen i trehundrafjorton kvadratmeter lyx.
Han vet att det finns en akt på Säpo rörande hans gamla förehavanden inom IB-03. Där står säkert att det var han och Barbro som var med och skapade det stora nätverket av frilansande agenter i Sverige under kalla kriget. Nätverket som nästan alla tror är nedlagt sedan länge.
Ingen har ännu kommit på att det är han som är agenten Anders i dokumenten i de offentliggjorda, utländska Stasiarkiven. Gudskelov kommer inte de svenska arkiven att släppas till allmänheten, och som tur är har han vänner inom Säpo som kan stoppa känslig information från att nå ivriga och nyfikna forskare. De skulle inte förstå.
”Du, Anders?” säger B-G. Hans ögon är vattniga, kanske av den starka ölen, kanske har han börjat bli blödig på gamla dagar.
”Hur kommer det sig att du blev så rik i slutet på 1970-talet? Jag menar, det gick så fort. Helt plötsligt hade du allt och du kände alla. Vi reservofficerare brukar inte vara kända för att roffa åt oss. Men du …”
”Vad menar du med att ’roffa åt oss’? Jag jobbade hårt och hade tur. Vi sålde krut och vapen till en jävla massa länder på den tiden.”
Glock skruvar på sig och rodnar lätt.
”Till tredje världen.”
”Bland annat. Men även till andra.”
Glock häller upp mer whisky med darrande händer.
”Hur kommer det sig egentligen att ni kunde sälja vapen till Östtyskland och till olika vänsterdiktaturer? De länderna var väl belagda med embargo?” frågar B-G som inte vill släppa greppet.
”Det gällde att känna krigsmaterielinspektören, och självklart använde vi oss av falska slutanvändarintyg.”
”Men till Östtyskland, Iran och Nicaragua, tre kommunistdiktaturer?”
”Ja, än sen. Vem fan brydde sig om de hade ihjäl varandra?”
”Men jänkarna då? De kan knappast ha velat att vi sålde vapen till Warszawapakten och kommunister.”
”Skit i det där nu. Det är historia idag. Det var andra tider”, säger Anders Glock. Han börjar känna sig trängd av B-G:s närgångna frågor. Vad är han ute efter?
”Vi har andra och viktigare saker att diskutera”, säger han sedan. ”Vi måste hitta den där kanaljen Andres Modin och hans idiot till far. Andres är en terrorist och ett hot mot hela västvärlden.”
”Visst, men om vi drar på ännu mer nu riskerar vi att nätverket blottläggs”, säger B-G och stirrar på de stora Bowers & Wilkins-högtalarna på golvet framför sig; 800 Diamond, värda nästan tvåhundra lakan.
”Tänk på att vi har att göra med Anton Modin. Han har skadat oss förut”, fortsätter han.
”IB-03 är till för sådana här saker, sådana här hot, B-G. Eller hur?”
”Jo, visserligen”, svarar B-G, ”Men vi vet fortfarande inte var han är. Om han ens är kvar i landet.”
”Han är där Anton Modin är. Det har jag sagt hela tiden. Jag tror att Andres finns ute i den norra skärgården någonstans. Det är därför som Modin är kvar i Grisslehamn. Andres finns i närheten av Anton.”
”Vi får väl skicka ut en grupp till Grisslehamn igen, men det blir dyra hotellkostnader”, säger B-G och suckar.
”Skit i kostnaderna!” väser Glock och sveper det sista i glaset. ”Vill du ha en till öl?”