Det sliter på mig. Vetskapen om min cancer. Jag blir trött. Trött av att tänka. Trött av att bara vara. Jag känner mig utanför. Jag är en påkörd räv som haltar från motorvägen, ut över åkern, bort från det där märkliga som precis manglade mig. Och jag har så många starka känslor inom mig. Hela tiden. Ilska, glädje, oro, rastlöshet, nyfikenhet. Besvikelse.
Det här var inte vad jag hade räknat med.
Jag sover dåligt. Vaknar ornitologiskt tidigt. Är svag på kvällarna. Men det som sliter mest är att jag hastigt tvingas bli gammal, mot min vilja. Plötsligt så gammal. Jag hanterar information om en dödlig sjukdom som växer inom mig. Jag tar beslut som kan påverka min hälsa för resten av livet. Jag tvingas leva med konstaterandet att jag kanske inte kan leva det liv som jag har längtat efter. Det som jag har förberett mig på. Förväntat mig. Räknat med. Jag kanske inte lever så länge som jag har hoppats.
Tankarna är hårdare. Döden betyder någonting annat nu. Den är mer konkret. Mer på riktigt. Svärtan tyngre.
Jag har tvingats att bli gammal. Äldre på ett annat sätt. Men samtidigt har jag aldrig känt mig mindre. Som en liten pojke. Som väcks och tvingas ut i mörkret. Som måste röra sig genom en skog i natten. En skog där en dimma kommer från min vänstra sida. En skog där vargar med röda ögon närmar sig.
Just nu är en sådan stund, då jag bara är en liten pojke.
Jag ska vila nu. Vila, och lyssna på Wisconsin.