Helgen har hunnit ikapp mig. Verkligheten också. Jag har varit bortrest med några vänner för lite äventyr. För någonting annat. Egentligen fick jag inte. Det var inte särskilt taktiskt. Men det fick mig att känna mig levande. Det var så länge sedan som jag skrattade på riktigt. Genuint. Det fick jag göra i helgen. Nu är jag utmattad. Kroppen ömmar. Skallen värker. Pulsen dundrar.
Nätternas sömn är sönderslagen.
När helgen gick mot sitt slut åkte jag till Dalarna. Till mamma och pappa, Kvarnsveden och till bygden som nu betyder så mycket mer. Platsen är mina rötter mer än någonsin. Platsen är min längtan.
På kvällen satt vi i kökssoffan och bläddrade i ett fotoalbum. Alla var yngre. Glädjen konserverad. Det kommer den alltid vara. Solen skiner fortfarande på midsommarafton utanför Jönköping, min brors dop verkar fortfarande vara en höjdare och morfars glasögon har inte blivit mindre sedan 1976. Vi pratade om pappas skägg, om hur min bror började gråta för att han inte kände igen honom efter att han varit bortrest. Jag började tänka på min egen barndom. På uppväxten som har format mig till den jag är.
Jag har brutit ena armen en eller två gånger. Stukat densamma. Fått hjärnskakning två gånger. Brutit handleden. Ramlat så att ryggraden blev formad som ett s, som ett frågetecken. Jag har slagit mina knän ur led tre gånger. Och sen var det ju den där lilla hjärnblödningen 2002. Den där som kunde ha gjort slut på allt. Jag börjar undra om jag aldrig kommer att vara hel. Om det inte ligger i min natur. Om jag är en svag människa. Om jag är ett rådjurskid som aldrig lyckas resa sig. Jag börjar undra, tänka tankar som får mig att skämmas inför mina föräldrar. Tankar som känns som att jag ser ner på deras skapelse. Som ifrågasätter inte bara min egen, men även deras förmåga. Tankar som säger att deras yngsta son är ett måndagsexemplar.
Efter att jag fick beskedet så har många tankar rusat i mitt huvud. Tankar som kokat värre än den feber som rotat sig i min kropp. Jag har funderat på om min tur börjar ta slut. Om jag var katt skulle åtta av mina liv redan vara förbrukade. Jag skulle ha en chans kvar. Och det är så jag tänker. Att jag efter den här kampen, det här slagsmålet som jag tvingats in i, har en chans kvar. Sedan är det över.
Mitt utstakade mål har sedan länge varit att rapportera från konflikter. Jag vill vara där ingen annan är. Se det där som ingen egentligen vill se. Berätta det som så många måste höra. Med det inte sagt att konflikter attraherar. Men de har lockat.
Nu har jag däremot blivit tveksam. För jag har bara en chans kvar. Som krigsreporter skulle jag säkert sätta en jordnöt i halsen på flyget mot mitt resmål, kvävas och dö. Eller så skulle jag snubbla på någonting trivialt, slå i skallen och… dö. För min tur börjar ta slut. Det är så det känns.
Jag känner ett oerhört behov. Jag har en fråga i mitt bröst som måste komma ut. Jag måste få reda på hur det egentligen ligger till. Så jag ringer till min mamma. Det brukar hjälpa. Hon brukar ha svaren. Så jag frågar. Hon svarar.
Jag är född på en onsdag.
Allt känns plötsligt bättre. Jag hade nog fel. Hoppas jag.