Det har nu gått ungefär tre dygn sedan min senaste behandling. Jag är helt slut. Sover mest. Ligger stilla. Försöker äta. Lever som i ide. I en dimma. Men framför allt så lever jag numer i en märklig värld. Jag har fått en nyckel till en källare dit jag förut inte vågade gå. Jag har fått en biljett till en föreställning som jag helst vill slippa. Men jag är insyltad nu. Engagerad.
En del av den där märkliga världen.
Innan jag blev sjuk visste jag inte så mycket om cancer. När jag fick mitt besked trodde jag för ett ögonblick att jag omgående skulle bli opererad och att det därefter skulle vara över. Så var det inte. Trots beskedet blev jag inte särskilt intresserad av sjukdomen. Den var en inkräktare. En tjuv om natten. Fienden. Den var i mångt och mycket en främmande värld. Jag ville inte ägna den mer uppmärksamhet än nödvändigt. Och jag bestämde mig snabbt för att inte sitta hemma och försöka ställa någon diagnos. Det var inte min sak att göra. Det ansvaret lade jag hos läkarna.
För mig har det hittills fungerat bra.
Min pappa hade cancer. Han vann, även om begreppet klingar illa. Det känns fel att peka på någon drabbad och säga att du vann, som om de som inte klarat sig per automatik skulle vara förlorare. Visst finns det en skillnad. En avsevärd. Och även om skillnaden inte är proportionerlig, så har vi alla som tvingats in i det här mörkret blivit brännmärkta. På högst individuella sätt. Och vi kommer alla att få bära med oss våra ärr.
På kroppen.
I våra sinnen.
Nu är cancern ingen främling längre. Men jag har aldrig bett om att få komma den nära. Aldrig önskat lära känna den. Och hade jag fått välja, hade jag nog gärna stått över det där dygnet i mars när allt vi visste var att jag hade cancer, men inte i vilken utsträckning. Det där dygnet när jag låg hemma i pojkrummet i Kvarnsveden och tänkte att jag kanske hade ett år kvar. Ett år kvar för att göra allt jag drömt om och längtat efter. Det är kraftfullt hur tydligt det viktiga blir när du ställs inför en sådan situation. När kniven sätts mot strupen på riktigt. Men helst hade jag nog varit utan den insikten.
Det hade nog de flesta av oss, vi som drabbats.
Men vi har inte fått välja. Vi har alla fått nycklar till den där källaren. Till föreställningen. Och ibland när vi ses nickar vi kort till varandra. Vi pratar med varandra om funderingarna som håller oss vakna, om utanförskapet. Om vår plötsliga svaghet. Vi pratar om våra behandlingars biverkningar, om striderna mot Försäkringskassan, om frustrationen när våra kroppar inte längre lyssnar. Hur vi tvingas stå bredvid och se oss själva förvandlas. Förtvinas.
Vi pratar om hur vissa av oss vet att de inte kommer att överleva. Att vissa av oss vet.
I dag är min familj på minnesstunden för vännen som gick bort alldeles nyss, alldeles för fort. Han som de flaggade på halv stång för på udden. Jag klarade inte av att följa med. Det finns inga krafter över. Och jag vet inte om jag hade kunnat visa mig där, trots att jag vet att jag är välkommen.
Jag kanske överlever. Det gjorde inte deras yngsta. Det är en märklig värld. Det är väl ungefär så nära en förklaring jag kan komma.