Hela min uppenbarelse bedövad. Läpparna ömma. Öronen glöder. Fötterna likaså. Men kroppen kall. Håret faller. Skäggstubben oregelbunden. Huden pappersaktig. Slemhinnorna uttorkade. Ansiktet insjunket. Armarna smalare. En blodhunds luktsinne.
Tröttheten kommer när jag minst anar det. Knockar mig till drogad sömn.
Skulle det börja brinna när jag känner utmattningen komma närmare, skulle jag inte kunna ta mig ut ur lägenheten. Det är jag säker på.
Förvirringen väckte mig strax före klockan 04 i morse. Från soffan där jag sover dessa dagar – loftsängen är bara att glömma då droppet måste vara högre placerat än hjärtat – vinklade jag persiennerna så att jag kunde se månen. Vi låg och kikade på varandra en stund. Lyssnade på Kentucky Avenue tillsammans.
Och så undrade jag om jag kommer att göra den där resan mot döden, som jag föreställt mig. Den som jag kommer att berätta mer om någon gång framöver. Jag frågade månen, men fick inget svar.
Låt döden bli ett äventyr, annars blir jag besviken, tänkte jag innan jag knockades igen.
Inom ett par dagar sätter sig biverkningarna i magen. Kramper från helvetet kommer att slita tag i mitt tarmsystem. Osynliga nävar kommer att rycka och dra i mitt inre. Om en stund kommer hemsjukvården – den palliativa, den för ”vård i livets slutskede” – för att koppla bort cellgifterna för den här gången.
Vissa säger åt mig att inte ge upp. Att jag måste fortsätta kämpa. Att jag inte får tappa hoppet. De vet inte vad de pratar om. Som om jag skulle ha gett upp redan nu. Inte en chans. Jag har gått den här matchen en gång förut. Jag är sorgligt erfaren. Jag är en taktiker.
Jag vet att det värsta inte har börjat än. Ribban kommer att höjas. Svårighetsgraden intensifieras.
Just nu är jag en jabbande boxare, dansande i ringen med en motståndare som gör sitt bästa för att sänka mig. Men jag kan ta dessa slag. Dessa högerkrokar och rallarsvingar. För jag vet att det inte är i den här ronden som jag ska satsa. Inte än. Kanske inte ens i nästa. Men när det är dags ska jag upphöra med de lätta stegen. Då ska jag gå rakt mot min fiende. Knäcka näsben. Bryta fingrar. Spräcka ögonbryn. Pumpa mot dess mellangärde. Som Opie ska jag svinga mitt järnrör mot min övermäktiga fiende. Som Opie ska jag kämpa, för att det är det hedervärda.
Och som Opie ska jag till slut förlora.
Men det verkar som att jag tog mig igenom den här ronden. Även den här. Vissa dagar gör jag mig stolt. Nu sätter jag mig i ringhörnan för att vila. Snart börjar nästa omgång. Den tionde i ordningen.
Kristian Gidlund, ibland är du den hårdaste jäveln jag känner.