En av mitt livs märkligaste veckor. Jag är yr. Vimmelkantig. Utmattad. Pulsen får min kropp att vibrera, för det här hade jag aldrig kunnat förutse.
Veckan har varit massiv. Rasslat fram i ett extremt tempo. I måndags var jag och mina bandkamrater med i ett tv-program vars blandning av gäster milt kan beskrivas som udda. En miljardär, en Hollywoodfru, en pratglad författare och en mindre pratglad artist. Och så vi, Sugarplum Fairy.
Dagen innan var jag på väg att ställa in vår medverkan. Det kändes helt enkelt inte rätt. Men vi var med. Och jag tror att en frekvens i Sverige har störts.
Min telefon går glödhet. Ringer konstant. Meddelandena trillar in. Omsorg på ett sätt som jag inte räknat med. Styrka från oväntade håll. Människor stannar mig på gatan för att visa sin omtanke. Jag får igenkännande blickar på tunnelbanan. Erbjuds det ena. Erbjuds det andra. Tydligen har jag blivit en hashtag på Twitter.
En låt som jag för drygt tio år sedan – då tonåring med hybris – skrev tillsammans med några andra tonåringar med hybris, har efter en lika delar oväntad som beundransvärd kampanj seglat upp till förstaplatsen på iTunes försäljningslista. Där har vi aldrig varit tidigare.
Sedan i måndags har min inkorg fyllts med hundratals och åter hundratals mejl. Nakenbilder varvas med intervjuförfrågningar, uppmaningar som säger att jag får ”skylla mig själv” om jag inte lyssnar på just denne, blandas med fortsatta råd om min väg mot överlevnad. Veckans hetaste rekommendation: drick urin.
Men framför allt berättar vänner och främlingar att det jag gör spelar roll. Att mitt berättande förändrar deras sätt att tänka. Att deras syn på vad som är viktigt plötsligt blivit en annan. Att det jag gör får dem att uppskatta livet. Se saker tydligare. Att deras tacksamhet över barnen fått en ny innebörd. Att de går tidigare från sina arbeten för att vara med sina ungar. Att de håller om dem hårdare vid varje kram. Att de älskar varandra mer, för varje dag som går.
I och med det börjar jag så smått inse hur lite jag inser av mitt eget öde. Vidden. Vikten.
För jag är bara Evas och Jan-Olofs yngsta son – visserligen inte så bara. Mina syskon och jag fick lära oss att ta plats. Vi uppmuntrades till att tycka saker. Till att berätta hur livet kändes. Till att vara ärliga. Och det har vi fortsatt vara. Egentligen är jag bara en vanlig kille. En vanlig kille som tidigt lärde sig att inte hålla käften.
Jag växte upp i Kvarnsveden och lekte hellre i skogen än i lekparker. Jag tycker om hästar, hockey, pannkakor och Legenden om Sally Jones. Jag tycker om lakrits och att cykla snabbt i nedförsbackar. Jag tycker om att snickra och göra stadiga fågelholkar. Jag tycker om att dricka öl med mina vänner. Jag har inga gudar, men tror på vikten av att vara en god människa.
Mina hjältar kan inte flyga. De kan inte skjuta spindelnät. De har inga superkrafter. Mina hjältar är vanliga. Jag med.
Mina hjältar sliter på stålverk och fabriksgolv, inom vård och omsorg. Mina hjältar kämpar hårt för sina lönekuvert. Mina hjältar får landet att fungera. Men än viktigare: om de kan, går mina hjältar tidigare från sina arbeten för att vara med sina ungar. Mina hjältar håller om dem hårdare vid varje kram. De älskar varandra mer, för varje dag som går.
Kanske har jag inte varit tillräckligt uppmärksam. Kanske har Sverige alltid varit så här varmt och omtänksamt. Vad vet jag, när allt kommer omkring? Men det verkar gå en kärleksrevolution genom landet. Låt den inte ta slut, när jag inte längre räcker till.