Jobbintervju

Jack Torrance tänkte: din lilla uppblåsta skitstövel.

Ullman var 1.65 och när han rörde sig var det med den avmätta värdighet, som tycks vara så utmärkande för alla småväxta, knubbiga män. Mittbenan låg exakt, den mörka kostymen var sober och förtroendeingivande. Jag är en man som ni kan komma till med era problem, sa kostymen till de betalande kunderna. Till de anställda var den mer kort i tonen: ni där, det är bäst att ni gör det här bra. Han hade en röd nejlika i knapphålet, kanske för att ingen på gatan skulle ta Stuart Ullman för att vara stans begravningsentreprenör.

Medan Jack lyssnade på Ullman måste han erkänna för sig själv, att han förmodligen inte skulle ha tyckt om någon karl på den där andra sidan av skrivbordet – inte under dessa omständigheter.

Ullman hade ställt en fråga, som han inte hade uppfattat. Det var illa; Ullman var en man av det slag som arkiverade sådana missar i sitt undermedvetna och sedan plockade fram dem för närmare begrundan.

– Förlåt?

– Jag frågade, om er hustru är fullt medveten om vad ni åtar er här. Och så är det naturligtvis er son. Han såg ner på ansökningsformuläret framför sig. – Daniel. Är inte er hustru en smula skrämd av tanken?

– Wendy är en utomordentligt ovanlig kvinna.

– Och er son, är han också utomordentligt ovanlig?

Jack log, ett stort, brett PR-leende.

– Vi vill gärna tro det, antar jag. Han har stort självförtroende för att vara en femåring.

Inget returleende från Ullmans sida. Han lade tillbaka Jacks ansökan i en plastmapp. Mappen försvann i skrivbordslådan. Skrivbordet var nu helt tomt bortsett från ett underlägg, en telefon, en ställbar skrivbordslampa och en korg med ”In” och ”Ut”. De båda facken i denna var också tomma.

Ullman reste sig och gick bort till arkivskåpet i hörnet.

– Kom över på den här sidan skrivbordet är ni snäll mr Torrance. Vi ska titta på hotellplanerna.

Han kom tillbaka med fem stora pappersark och la dem på den blänkande valnötsskivan. Jack stod bredvid honom och var mycket medveten om Ullmans toalettvatten. Alla mina män bär engelskt varumärke eller ingenting alls kom det för honom utan anledning och han var tvungen att bita sig i tungan för att inte brista ut i gapskratt. Bakom väggen hördes svagt ljuden från Overlookhotellets kök, som lade in en lägre växel efter lunchen.

– Översta våningen, sa Ullman hurtfriskt. Vinden. Finns absolut ingenting där annat än en massa värdelöst skräp. Overlook har bytt ägare många gånger sedan andra världskriget och det verkar som om varje ny direktör har ställt upp allt han inte velat ha på vinden. Jag ska låta lägga ut råttfällor och gift där uppe. En del av städerskorna på tredje våningen säger att de hört krafsande ljud. Jag tror det inte, inte ett ögonblick, men det får inte finnas en chans på hundra att en enstaka råtta finns på Overlookhotellet.

Jack, som misstänkte att alla hotell i hela världen hade en eller två råttor, höll tyst.

– Naturligtvis kommer ni inte under några omständigheter att tillåta att er son är uppe på vinden.

– Nej, sa Jack och fyrade på nytt av sitt stora PR-leende.

Förödmjukande situation. Trodde verkligen den här lille skitstöveln, att han skulle låta sin son rumstera om på en råttäten vind fylld med gamla skräpmöbler och gud vet vad?

Ullman viftade till med vindsplanen och lade den i botten av högen.

– Overlook har etthundratio gästrum, sa han i docerande ton. Trettio av dem, alla sviter, finns här på tredje våningen. Tio i västra flygeln (inklusive presidentsviten), tio i mitten, ytterligare tio i östra flygeln. Alla har en magnifik utsikt.

Kan du åtminstone inte sila säljsnacket?

Men han höll tyst. Han behövde jobbet.

Ullman lade planritningen över tredje våningen underst i högen och de studerade andra våningen.

– Fyrtio rum, sa Ullman, trettio dubbel- och tio enkelrum. Och på första våningen tjugo av varje. Plus tre linneförråd på varje våning och ett förrådsrum, som ligger längst åt öster på andra våningen och längst åt väster på första. Några frågor?

Jack skakade på huvudet. Ullman viftade bort planritningarna för andra och första våningen.

– Nu. Bottenvåningen. Här i mitten är portierlogen. Bakom den är kontoren. Foajén sträcker sig 25 meter åt vardera hållet från portierlogen. Här borta i västra flygeln ligger stora matsalen och Colorado-baren. Bankett- och balsalen ligger i östra flygeln. Några frågor?

– Bara om källaren, sa Jack. För den som ska ta hand om det hela under vintern är det den viktigaste våningen. Där allt händer, så att säga.

– Watson kommer att visa er den. Planritningen över källarvåningen hänger på väggen i pannrummet.

Han rynkade pannan på ett imponerande sätt, kanske för att visa att han som direktör inte befattade sig med så världsliga ting, när det gällde Overlooks skötsel som pann- och rörledningssystem.

– Det är kanske ingen dum idé att sätta ut några råttfällor också där nere. Ett ögonblick bara …

Han klottrade ner några anteckningar på ett block som han tog fram ur innerfickan (på varje sida fanns överskriften Från Stuart Ullman, direktionen i djärva, svarta bokstäver), rev ur bladet och lät det falla i korgen för utgående. Det låg där och såg ensamt ut. Blocket försvann tillbaka i Ullmans innerficka som avslutningen på en magikers trick. Nu ser du det, min gubbe lilla, nu gör du det inte. Den här killen är en verklig tungviktare.

De hade intagit sina ursprungliga positioner, Ullman bakom skrivbordet och Jack framför det, intervjuare och intervjuad, sökande och motvillig välgörare. Ullman knäppte ihop sina välskötta små händer på skrivbordsunderlägget och såg rakt på Jack, en liten man med begynnande skallighet, klädd i en bankdirektörs kostym och diskret, grå slips. Blomman i hans knapphål balanserades av en liten namnskylt på det andra kavajuppslaget. Där stod helt enkelt PERSONAL med små guldbokstäver.

– Jag ska vara fullständigt uppriktig mot er, mr Torrance. Albert Shockley är en inflytelserik man med stora intressen i Overlook, som den här säsongen kunde uppvisa en vinst för första gången i dess historia. Mr Shockley sitter också i styrelsen, men han är ingen hotellman och han skulle vara den förste att erkänna det. Men han har gjort sin önskan helt klar när det gäller den här tillsynen. Han vill ha er anställd. Jag kommer att göra det. Men om jag haft fria händer i den här saken skulle jag inte ha valt er.

Jacks händer i knät kramade om varandra, svettiga. Din lilla uppblåsta skitstövel, din lilla uppblåsta skitstövel, din lilla …

– Jag tror inte, att ni tycker särskilt mycket om mig, mr Torrance. Det bryr jag mig inte om, mr Torrance. Era känslor för mig spelar givetvis ingen roll för min uppfattning att ni inte är rätt man för jobbet. Under säsongen, som sträcker sig från den 15 maj till den 30 september, har Overlook etthundratio anställda; en för varje rum i hotellet skulle man kunna säga. Jag tror inte att det är många av dem som gillar mig och jag misstänker att några av dem anser att jag är en knöl. De är i så fall korrekta i sin bedömning. Jag måste vara något av en knöl för att kunna sköta det här hotellet, som det förtjänar att skötas.

Han såg på Jack för en kommentar och Jack log åter sitt PR-leende, ett brett, förolämpande och tandvitt. Ullman sa:

– Overlook byggdes mellan 1907 och 1909. Närmaste stad är Sidewinder, 85 kilometer härifrån på vägar, som är stängda från någon gång i slutet av oktober eller början av november och fram till någon gång i april. En man vid namn Robert Townley Watson byggde det, farfar till vår nuvarande fastighetsskötare. Vanderbilts har bott här och Rockefellers och Astors och Du Ponts. Fyra presidenter har bott i presidentsviten. Wilson, Harding, Roosevelt och Nixon.

– Jag skulle inte vara så stolt över Harding och Nixon, mumlade Jack.

Ullman rynkade pannan, men fortsatte.

– Det var för mycket för mr Watson och han sålde hotellet 1915. Det såldes på nytt 1922, 1929 och 1936. Det stod tomt till slutet av andra världskriget, när det köptes och helt renoverades av Horace Derwent, miljonär, uppfinnare, pilot, filmproducent och storföretagare.

– Jag känner till namnet, sa Jack.

– Ja. Allt han rörde vid tycktes förvandlas till guld … utom Overlook. Han pumpade in över en miljon dollars i det, innan den förste efterkrigsgästen ens trädde in genom dörrarna, förvandlade några förfallna lämningar till en sevärdhet. Det var han som anlade roque-planen, som jag såg att ni beundrade när ni kom.

– Roque?

– En engelsk föregångare till vår krocket, mr Torrance. Krocket är en simplare form av rogue. Enligt vad man säger lärde sig Derwent spelet av sin handsekreterare och blev fullständigt förälskad i det. Vi har den kanske finaste roque-planen i Amerika.

– Det tvivlar jag inte på, sa Jack allvarligt.

En roque-plan, häckar fantasifullt klippta som djur där ute, vad skulle komma härnäst? En kasperteater med dockor i naturlig storlek bakom redskapsskjulet? Han började bli mycket trött på mr Stuart Ullman, men han förstod att Ullman inte var färdig. Ullman visste vad han ville säga och han tänkte klämma fram vartenda ord.

– När Derwent förlorat tre miljoner sålde han det till en grupp affärsmän i Kalifornien. Deras försök var lika nedslående. De var helt enkelt inte hotellmänniskor.

1970 köpte mr Shockley och en grupp av hans affärsvänner hotellet och överlämnade ledningen till mig. Vi har också gått med förlust i flera år, men jag är glad att kunna säga att de nuvarande ägarnas förtroende för mig aldrig har sviktat. Förra året gick vi jämt upp. Och det här året visar Overlooks balansräkning plus för första gången på nära sju decennier.

Jack förmodade att den här lille fjantige mannens stolthet var berättigad och sedan sköljde den ursprungliga motviljan åter över honom som en våg. Han sa:

– Jag kan inte se något samband mellan Overlooks utan tvivel färgrika historia och er uppfattning, att jag inte är rätt man för jobbet, mr Ullman.

– Ett av skälen till att Overlook gått med så stor förlust är den förslitning som sker varje vinter. Den betyder att vinstmarginalen krymper betydligt mer än man skulle tro, mr Torrance. Vintrarna är fantastiskt hårda. För att bemästra det problemet har jag heltidsanställt en tillsyningsman under vintern, som ska sköta pannan och värma upp olika delar av hotellet enligt ett visst dagsschema. Som ska laga läckor i rörledningarna om sådana uppstår och göra reparationer, så att hotellet inte skadas av väder och vind. Under vår första vinter anställde jag en familj i stället för en ensam man. Det blev en tragedi. En fruktansvärd tragedi.

Ullman såg kyligt granskande på Jack.

– Jag gjorde ett misstag. Jag ska gärna erkänna det. Mannen drack.

Jack kände hur läpparna spändes i ett tvunget, långsamt leende – raka motsatsen till det tandvita PR-leendet.

– Är det därför? Jag är förvånad över att Al inte talat om det för er. Jag har lagt av.

– Ja. Mr Shockley talade om för mig att ni inte längre dricker. Han berättade också för mig om ert sista jobb … er sista förtroendepost kan vi kanske säga. Ni var lärare i engelska i en privatskola i Vermont. Ni tappade självkontrollen, jag tror inte att jag behöver gå närmare in på det. Men jag tror att fallet Grady har en viss betydelse och det är därför som jag tagit upp er … ja, ert förflutna i samtalet. Under vintern 1970–71, efter det att vi hade renoverat Overlook, men före vår första säsong anställde jag denne … denne olycksalige man Delbert Grady. Han flyttade in i den bostadsavdelning där ni och er fru och er son ska bo. Han hade en hustru och två döttrar. Jag hade mina farhågor, främst för att vintern är så hård och för att Gradys skulle vara avskurna från yttervärlden i fem eller sex månader.

– Men det stämmer inte riktigt, eller hur? Här finns telefoner och förmodligen också en kommunikationsradio. Och Klippiga bergens nationalpark ligger inom räckhåll och där finns säkert en eller två helikoptrar.

– Det vet jag ingenting om, sa Ullman. Hotellet har en kommunikationsradio, som mr Watson kommer att visa er jämte en lista på de rätta frekvenserna, som ni ska sända på om ni behöver hjälp. Telefonledningarna härifrån till Sidewinder ligger fortfarande över jord och blåser nästan varje vinter ner på ett eller annat ställe och brukar då vara ur funktion mellan tre veckor och en och en halv månad. Det finns också en snöskoter i garaget.

– Då är stället alltså inte avskuret.

Mr Ullman såg plågad ut.

– Antag att er son eller er hustru faller i trappan och spräcker skallen, mr Torrance. Skulle ni då anse att ni är avskuren från yttervärlden?

Jack förstod vad han menade. En snöskoter som gick i toppfart skulle ta en ner till Sidewinder på en och en halv timme – kanske. En helikopter från nationalparkens räddningstjänst kunde komma hit på tre timmar … under bästa väderförhållanden. I en storm skulle den aldrig kunna lyfta och man skulle inte kunna köra en skoter i toppfart, även om man vågade ta ut en svårt skadad person i temperaturer som kunde vara minus 25 – eller minus 45 om man tog hänsyn till kylan i vinden.

– I fallet Grady, sa Ullman, resonerade jag i stort sett som mr Shockley tycks ha gjort i ert fall. Ensamhet i sig själv kan vara farlig. Bättre att mannen har sin familj med sig. Om det skulle bli trassel, tänkte jag, var chanserna stora att det inte skulle vara något så allvarligt som en spräckt skalle eller en olyckshändelse med något tungt verktyg eller någon sorts svårare attack. Ett allvarligare fall av influensa, lunginflammation, en bruten arm, till och med en blindtarm – för sådana saker skulle det ha funnits tid.

Jag förmodar att det som skedde var resultatet av för mycket billig whisky, som Grady lagt upp i ett väl tilltaget förråd utan att jag visste om det och ett egendomligt tillstånd som brukar kallas cellhat. Känner ni till det?

Ullman log ett litet nedlåtande leende, redo att förklara så snart Jack erkänt sin okunnighet och Jack var lycklig över att kunna svara snabbt och sakligt.

– Det är ett slanguttryck för den känsla av klaustrofobi, som kan uppstå när människor stängs in tillsammans under en längre tidsperiod. Känslan av klaustrofobi tar sig uttryck i motvilja mot de personer, som man råkar vara instängd tillsammans med. I extrema fall kan den resultera i hallucinationer och våldsutbrott – folk har begått mord för sådana bagateller som vidbränd mat eller ett gräl om vems tur det är att diska.

Ullman såg ganska generad ut, vilket i hög grad tillfredsställde Jack. Han beslöt att trycka på en smula, men lovade samtidigt tyst Wendy att han skulle vara lugn.

– Jag förmodar att ni gjorde ett misstag där. Skadade han dem?

– Han dödade dem, mr Torrance, och begick sedan självmord. Han mördade de små flickorna med en yxa, sin fru med ett gevär och sig själv på samma sätt. Hans ben var brutet. Utan tvivel så berusad, att han ramlade nerför trapporna.

Ullman slog ut med händerna och såg självrättfärdigt på Jack.

– Hade han någon högre utbildning?

– Nej, det hade han faktiskt inte, sa Ullman lite stelt. Jag trodde att en, ska vi säga mindre fantasifull person, skulle vara mindre påverkad av de hårda förhållandena, ensamheten …

– Det var ert misstag, sa Jack. En dum man grips lättare av cellhat likaväl som han är i stånd att skjuta ner någon under ett parti kort eller begå ett rån i stundens ingivelse. Han blir uttråkad. När snön kommer finns det ingenting annat att göra än att se på tv eller lägga patiens och fuska när den inte går ut. Ingenting annat att göra än att fräsa åt sin fru och tjata på ungarna och dricka. Därför dricker han sig till sömns och vaknar upp med baksmälla. Han blir nervig. Och så går telefonen sönder och tv-antennen blåser ner och det finns ingenting annat att göra än att tänka och fuska i patiens och bli nervigare och nervigare. Till slut … pang, pang, pang.

– Medan en mer bildad man, en sådan som ni själv?

– Min fru och jag tycker båda om att läsa. Jag håller på att skriva en pjäs, vilket förmodligen Al Shockley har berättat för er. Danny har sina pussel, sina målarböcker och sin kristallradio. Jag tanker lära honom att läsa och jag vill också lära honom att gå på snöskor. Jodå, jag tror att vi kan hålla oss sysselsatta och inte råka i luven på varandra om tv:n brakar ihop.

Han gjorde en paus.

– Och Al sa sanningen, när han berättade för er att jag inte längre drack. Jag gjorde det en gång i tiden och det blev allvarligt. Men jag har inte druckit så mycket som ett glas öl de sista fjorton månaderna. Jag tänker inte ta med mig någon sprit hit upp och jag skulle väl knappast tro att det finns någon chans att skaffa någon, när snön väl har börjat falla.

– Där har ni alldeles rätt, sa Ullman. Men så länge ni tre är här har möjligheterna att det ska uppstå problem mångfaldigats. Jag har sagt det till mr Shockley och han sa att han skulle ta ansvaret. Nu har jag sagt det till er och tydligen är också ni villig att ta ansvaret …

– Det är jag.

– All right. Jag accepterar det, eftersom jag just inte har något annat val. Men jag skulle ändå hellre ha velat att någon ensamstående högskolegrabb tagit jobbet. Nåja, ni kanske klarar det. Nu ska jag överlämna er till mr Watson, som kommer att visa er källarplanet och omgivningarna. Såvida ni inte har ytterligare frågor?

– Nej. Inga alls.

Ullman reste sig.

– Jag hoppas att ni inte har tagit illa upp, mr Torrance. Det finns ingenting personligt i vad jag har sagt. Jag vill bara ha det som är bäst för Overlook. Det är ett fint hotell. Jag vill att det ska fortsätta att vara det.

– Nej då, jag har inte tagit illa upp.

Jack avfyrade på nytt sitt PR-leende, men han var glad, att Ullman inte erbjöd sig att skaka hand. Han hade tagit förbannat illa upp. På många olika sätt.