Watson

Ni tappade självkontrollen, hade Ullman sagt.

– Okay, här har ni er ugn, sa Watson och tände ljuset i det mörka rummet, som luktade mögel.

Han var en muskulös karl med burrigt, majsblont hår, vit skjorta och mörkgröna, stela bomullsbyxor. Han öppnade en liten fyrkantig lucka i pannan och han och Jack kikade in.

– Där är evighetslågan.

En stadig, blåvit jetstråle väste uppåt med styrd, förintande kraft, men nyckelordet, tänkte Jack, var förintande och inte styrd: om man stack in handen dit skulle man ha den grillad på tre snabba sekunder.

Tappade självkontrollen.

(Danny, är allt bra?)

Pannan fyllde hela rummet, den absolut största och äldsta Jack någonsin sett.

– Pannan har en säkerhetsventil, sa Watson till honom. En liten sensor därinne registrerar värmen. Om den sjunker under en viss grad sätts en ringklocka igång, där ni bor. Vattencisternen finns på andra sidan väggen. Jag ska ta er med dit.

Han slängde igen pannluckan och gick före Jack bakom pannmonstret till en annan dörr. Gjutjärnet utstrålade en bedövande värme och av någon anledning kom Jack att tänka på en stor, sovande katt. Watson skramlade med nycklarna och visslade.

Tappade –

(När han kom tillbaka till sitt arbetsrum och såg Danny stå där iförd endast sina träningsoverallbyxor med ett stort leende, hade ett långsamt växande, rött moln av ursinne fördunklat Jacks förstånd. Han hade själv tyckt att det växt långsamt upp inom honom, men det måste ha skett på mindre än någon minut. Det verkade bara långsamt på samma sätt som en del drömmar tycks långsamma. Mardrömmarna. Varje dörr och låda i hans arbetsrum tycktes ha öppnats och dragits ut under hans frånvaro. Garderob, skåp, bokhyllans skjutdörrar. Alla skrivbordslådorna var utdragna så långt de gick. Hans manus, pjäsen i tre akter, som han långsamt utarbetat med utgångspunkt från en novell han skrivit som student för sju år sedan, låg strött över golvet. Han hade druckit en öl och gjort rättelser i akt två, när Wendy sagt att han hade telefon, och Danny hade hällt ut hela ölburken över sidorna. Förmodligen för att se hur det skulle skumma. Se hur det skulle skumma, se hur det skulle skumma, orden upprepades gång på gång inom honom, som ett ensamt, falskt ackord, på ett ostämt piano och utlöste hans vredesutbrott. Fullt medvetet gick han fram till sin treårige son som såg upp på honom med det där belåtna leendet, belåten med det arbete som så framgångsrikt och nyligen utförts i pappas arbetsrum; Danny började säga något och det var då som han gripit tag i Dannys hand och böjt den för att få honom att släppa radergummit och stiftpennan som han kramade i den. Danny hade ropat till lite … nej … nej … säg sanningen … han skrek. Men det var svårt att erinra sig allt genom dimman av ursinne, det där enda, falska dunket av det där Spike Jones-ackordet. Wendy som fanns någonstans frågade vad som stod på. Hennes röst var avlägsen, dämpad av den inre dimman. Det här var mellan dem bägge. Han hade svängt Danny runt för att ge honom stryk, hans stora, vuxna fingrar grävde sig in i det magra hullet i pojkens underarm, möttes i en knuten näve och knäppen av benet som bröts hade inte varit hög, inte hög men hade varit mycket hög, VÄLDIG, men inte hög. Bara ett ljud som var tillräckligt för att genomborra den röda dimman som en pil – men i stället för att släppa in solsken, släppte det där ljudet in mörka moln av skam och ånger, skräck och själslig vånda. Det var ett klart ljud och på den ena sidan om det fanns det förflutna och på den andra framtiden, ett ljud, som när man bryter av en blyertspenna eller en brassticka genom att knäcka den över knät. Ett ögonblick av fullkomlig tystnad på den andra sidan, kanske i vördnad för den börjande framtiden, hela resten av hans liv. När Jack såg Dannys ansikte tömmas på färger tills det blev som ostmassa, såg hans ögon som alltid var stora, bli ännu större och glasartade, var han säker på att pojken skulle svimma mitt i sörjan av öl och papper; hans egen röst, svag och berusad, sluddrig, som försökte att få allt ogjort, försökte finna en väg runt det där inte alltför höga ljudet av ben som bröts och tillbaka in i det förflutna – finns det ett status quo i huset? – som sa: Danny, mår du bra? Dannys skrik till svar, sedan Wendys chockade flämtning när hon kom runt dem och såg den egendomliga vinkel Dannys underarm bildade i förhållande till hans armbåge; ingen arm skulle hänga på det där sättet i en värld befolkad av normala familjer. Hennes eget skrik när hon svepte in honom i sin famn och ett meningslöst babblande: Åh gud Danny åh herre gud åh du allsmäktige din stackars lilla söta arm; och Jack stod där, förstummad och dum och försökte förstå hur en sådan här sak kunde ha skett. Han stod där och hans blick mötte hans hustrus blick och han såg att Wendy hatade honom. Det gick inte upp för honom vad hatet kunde betyda rent praktiskt; det var först senare som han insåg att hon kunde ha lämnat honom den där kvällen, åkt till ett motell, skaffat en skilsmässoadvokat nästa morgon; eller ringt efter polisen. Han såg bara att hans hustru hatade honom och han var förbluffad över det, helt ensam. Han kände sig fruktansvärd till mods. Det var så här annalkande död kändes. Sedan flydde hon bort till telefonen och ringde till sjukhuset med deras skrikande pojke inklämd under ena armen och Jack gick inte efter henne, han stod bara bland ruinerna av arbetsrummet, stank av öl och tänkte …)

Ni tappade självkontrollen.

Han gned handen hårt mot läpparna och följde efter Watson in i rummet med vattencisternen. Det var fuktigt härinne, men det var mer än fukten som fick den feberaktiga, klibbiga svetten att sippra fram i hans panna och på hans mage och ben. Det var hågkomsten som gjorde det, det var något som gjorde att den där kvällen för två år sedan verkade ha varit för två timmar sedan. Det fanns ingen skyddande tidsrymd emellan. Den återkallade skammen och äcklet, känslan av att vara värdelös och den känslan fick honom alltid att vilja ha något att dricka och längtan efter en drink fyllde honom med ännu mer nattsvart förtvivlan – skulle han aldrig få uppleva en timme, inte en vecka eller ens en dag, tro inte det, utan bara en enda klar timme, när längtan efter en drink inte överraskade honom på det här sättet?

– Varmvattencisternen, tillkännagav Watson.

Han drog upp en röd och blå näsduk ur bakfickan, snöt sig med ett kraftfullt fräsande och stoppade tillbaka den efter en kort titt i den för att se om han kommit på något intressant.

Cisternen stod på fyra betongblock, en lång, cylinderformad plåttank, kopparmantlad och ofta lappad. Den hukade under ett virrvarr av rör och ledningar, som sicksackade sig uppåt mot det höga, spindelvävsklädda källartaket. På Jacks högra sida kom två stora värmerör in genom väggen från pannrummet.

– Tryckmätaren är här. Watson knackade på den. Kilo per kvadratcentimeter. Jag antar att ni känner till det. Jag har tagit upp henne till hundra nu och rummen blir lite kallare om nätterna. Det är få gäster som klagar. För fan, dom är i alla fall tokiga som kommer hit upp i september. Dessutom är det här en gammal flicka. Har fler lappar än en utsliten overall.

Näsduken kom fram på nytt. En fräsning. En titt. Tillbaka igen.

– Jag har blivit så förbannat förkyld, sa Watson i samtalston. Jag blir alltid det i september. Jag pysslar här nere med det här gamla fanskapet, sen är jag ute och klipper gräs eller krattar roqueplanen. Blir man kall så blir man förkyld, brukade min gamla mamma säga. Gud välsigne henne, hon har varit död i sex år. Cancern tog henne. Har man väl fått cancer så kan man lika bra skriva sitt testamente.

Ni kan hålla trycket uppe till inte mer än femti, kanske sexti. Mr Ullman kan säga att man ska värma upp västra flygeln en dag, mittbyggnaden nästa och östra flygeln dagen därpå. Han är heltokig. Jag hatar den där lille skiten. Bla-bla-bla, dan i ända, han är precis som en sån där knähund som biter en i benet och sedan springer runt och pissar överallt på mattan. Om hjärnan bestod av krut skulle han inte kunna snyta sig. Man skulle vilja ha en bössa, när man ser såna där.

Hör på nu. Ni öppnar och stänger dom där ventilerna genom att dra i dom här ringarna. Jag har märkt alla åt er. Dom med blå lappar går till rummen i östra flygeln. Röda lappar är mitten av kåken. Gula är för västra flygeln. När ni ska värma upp västra flygeln måste ni komma ihåg att det är en del av hotellet, som verkligen är utsatt för vädret. När det börjar tjuta på allvar där ute blir dom där rummen kalla som en frigid kvinna med en isbit inkörd i apparaten. Ni kan köra upp till åtti för västra flygeln såna dar.

– Termostaterna där uppe … började Jack.

Watson skakade häftigt på huvudet så att hans burriga hår stod som en sky kring skallen.

– Dom är inte inkopplade. Dom finns där bara för syns skull. En del av dom här typerna från Kalifornien dom tror att det är något fel om dom inte får det varmt så att dom kan odla palmer i sina djävla sovrum. Värmen kommer härnerifrån. Men ni måste passa trycket. Hon smygökar.

Han knackade på huvudmätaren, som krupit upp från hundra till hundratvå, medan Watson hållit sin monolog. Jack kände plötsligt en ilande rysning längs ryggraden och tänkte: Någon gick just över min grav. Sedan vred Watson på ratten för trycket och stängde av cisternen. Det hördes ett högt väsande och nålen föll ner till nittiett. Watson vred åter på ratten och väsandet dog motvilligt bort.

– Hon smygökar, sa Watson. Säg det till den där lille fete gnidaren Ullman, så kommer han att dra fram räkenskapsböckerna och tillbringa tre timmar med att visa att vi inte har råd med någon ny förrän 1982. Jag ska säga er en sak, den här kåken kommer en vacker dag att flyga i luften och jag hoppas bara att den där tjocka fan är här då, så att han får en åktur. Gode gud, jag önskar att jag kunde vara lika överseende som min mor. Hon såg alltid något gott hos alla. Jag, jag är elak som en ormkokare. Men för fan, man kan inte hjälpa hur man är skapt.

Nu måste ni komma ihåg att komma ner hit två gånger om dagen och en gång på kvällen, innan ni törnar in. Ni måste kolla trycket. Om ni glömmer det kommer det att stiga och stiga och då är det troliga, att ni och familjen vaknar upp på månen. Stäng bara av henne då och då, så är det ingen fara.

– Vilket är högsta tryck?

– Åh, hon går till tvåhundrafemtio, men hon exploderar långt innan dess just nu. Ingen skulle få mig hit ner bredvid henne när visaren står på hundraåtti.

– Finns det ingen automatisk säkerhetsventil?

– Nej, det finns det inte. Den här byggdes innan såna var obligatoriska. Idag lägger sig de federala myndigheterna i allting, eller hur? FBI öppnar posten, CIA avlyssnar alla djälva telefoner … och se på den där Nixon. Det var just en skön historia, inte sant?

Men om ni går ner hit och regelbundet kollar trycket, så går det fint. Och kom ihåg att skifta om de där ventilerna som han vill ha det. Inget av rummen kommer att bli varmare än tio grader, om vi inte får en ovanligt mild vinter. Och ni kan hålla hur varmt ni vill i era egna rum.

– Hur är det med rörledningarna?

– Bra, jag tänkte just komma till dem. Här borta genom valvet.

De gick in i ett långt, rektangulärt rum, som tycktes sträcka sig bortåt i oändlighet. Watson drog i en snodd och en ensam sjuttifemwattslampa kastade ett äckligt, ostadigt ljus över platsen där de stod. Rakt fram var botten på hisschaktet, oljesmetiga kablar försvann in i block på sju meter i diameter och en väldig motor kletig av konsistensfett. Överallt fanns tidningar, hopbuntade och i kartonger. Andra kartonger var märkta Räkenskaper eller Följesedlar eller Kvitton – SPARAS! Det luktade gulnat och mögel. Några av kartongerna höll på att gå sönder och spillde ut gula, tunna pappersark, som kanske var tjugo år gamla, på golvet. Jack såg sig fascinerad omkring. Overlooks hela historia fanns kanske här, begravd i dessa ruttnande kartonger.

– Det är ett helvete att hålla igång hissen, sa Watson och viftade mot den med tummen. Jag vet att Ullman köper hissinspektören med några flotta middagar, så att han ska slippa skaffa en reparatör till fanskapet.

Nå, här har ni nu kärnan i rörledningssystemet.

Framför dem försvann fem stora rörledningar, var och en inlindad med isolering och fäst med järnband, upp i skuggorna.

Watson pekade på en spindelvävstäckt hylla bredvid rörledningsschaktet. Där låg en massa oljiga trasor och en lösbladspärm.

– Där har ni alla era ritningar över rörledningarna, sa han. Jag tror inte att ni får något trassel med läckor – har aldrig varit några – men ibland fryser rören. Enda sättet att förhindra det är att låta kranarna stå på lite under nätterna, men det finns över fyrahundra kranar på det här jäkla stället. Den där fete bögen däruppe skulle skrika som en gris om han såg vattenräkningen. Stämmer inte det?

– Jag skulle vilja säga att det är en ytterst skarpsinnig analys.

Watson såg beundrande på honom.

– Ni är verkligen en riktig sån där universitetskille, eller hur? Talar precis som en bok. Jag beundrar dom, så länge det inte är tal om såna där bögtyper. En massa av dom är det. Vet ni vilka som ställde till med alla de där universitetsbråken för några år sen? Dom homosexuella, det var just vad det var. Dom är besvikna och måste släppa loss. Komma ut i det fria, så att säga. För fan, jag undrar just vad det ska bli av den här världen.

Nå, om hon nu fryser så är det troligast att hon fryser uppe i det här schaktet. Ingen värme här, förstår ni. Om det händer så använd den här.

Han böjde sig över en söndrig apelsinlåda och plockade upp en liten blåslampa.

– Ni lindar bara av isoleringen när ni hittat ispluggen och hettar upp henne. Fattar ni?

– Ja. Men vad händer om en ledning fryser utanför den här ledningskärnan?

– Det händer inte om ni sköter ert jobb och håller stället uppvärmt. Ni kommer i alla fall inte åt dom andra ledningarna. Oroa er inte för det. Det blir inget trassel. Ruggigt ställe här nere. Spindelväv. Får det att pirra i en, eller hur?

– Ullman sa att den första vinterns tillsyningsman dödade sin familj och sig själv.

– Jadå, den där Grady. Han var oduglig. Det såg jag redan från första stund. Grinade alltid upp sig som en utsvulten hund. Det var när dom just börjat här och den där fete fan Ullman, han skulle ha anställt Bostonstryparen om han fått honom för minimilön. Var en polis från nationalparken som hittade dom; telefonen fungerade inte. Alla låg på tredje våningen i västra flygeln, stelfrusna. Synd om småflickorna. Åtta och sex var dom. Söta som rosenknoppar. Å, det var en helsikes röra. Den där Ullman sköter något tredje klassens badhotell nere i Florida under ickesäsong och han fick tag i ett plan till Denver och hyrde en släde, som skulle ta honom upp hit från Sidewinder eftersom vägarna var stängda – en släde, vad säger ni om det? Han spräckte nästan en tarm för att kunna hålla det från tidningarna. Klarade av det riktigt bra, det måste jag erkänna. Det fanns en notis i Denver Post och naturligtvis domstolsutslaget i den där lilla skitblaskan dom har i Estes Park, men det var också allt. Inte så illa, när man tänker på det rykte det här stället fått. Jag väntade mig att någon reporter skulle gräva upp alltihop på nytt och så att säga ta Grady som förevändning för att frossa i skandalerna.

– Vilka skandaler?

Watson ryckte på axlarna.

– Alla stora hotell har sina skandaler, sa han. Liksom alla stora hotell har sina spöken. Varför? För fan, folk kommer och far. Ibland lägger någon av i sitt rum, hjärtattack eller slag eller något sånt. Hotell är vidskepliga ställen. Ingen trettonde våning eller rum nummer tretton, inga speglar på baksidan av den dörr ni kommer in genom, såna saker. Nå, vi miste en dam här i juli. Ullman fick lov att ta hand om det och ni kan sätta er på arslet att han gjorde det. Det är för sånt dom betalar honom tjugotvåtusen per säsong och även om jag inte gillar den lilla skiten så är han värd det. Det är som att en del människor kommer hit bara för att spy upp och så hyr dom en kille som Ullman för att städa upp. Här är nu det här fruntimret, måste vara minst sexti år – min ålder! – och hennes hår är färgat lika rött som stoppljuset på en hora, pattar som hänger ner till naveln, eftersom hon inte har på sig några hängmattor, stora ådror i olika lager som går upp och nerför benen, så att dom ser ut som några djävla vägkartor, hakorna hänger ner på halsen och armarna sticker ut ur öronen på henne. Och hon har den här grabben med sig, han kan inte vara mer än sjutton, med hår ända ner till arselhålet och utputande under gylfen som om han stoppat upp sig med serietidningar. Så är dom här en vecka, tio dar kanske, och varje kväll är det samma rutin. Nere i Colorado-baren från fem till sju och hon suger i sig singapore slings, som om dom skulle förbjudas nästa dag och han sitter där med sin enda flaska läsk, läppjar på den, får den att räcka. Och hon skämtar och säger alla dom där kvicka grejerna och varje gång hon gör det grinar han upp sig som någon jäkla apekatt, precis som om hon hade trådar fästa vid hans mungipor. Men efter några dar så ser man att det blir svårare och svårare för honom att grina upp sig och gud vet vad han måste tänka på för att få staken i trim till sängdags. Nåja, de går in till middagen, han går och hon vacklar, full som en alika, förstår ni. Han nyper servitriserna i stjärten och grinar mot dom när hon inte ser det. För fan, vi slog till och med vad om hur länge han skulle palla.

Watson ryckte på axlarna.

– Sen kom han ner en kväll så där vid tio och sa att hans ”fru” var ”indisponerad” – vilket betydde, att hon slocknat precis som varje kväll dom var här – och att han skulle skaffa henne lite magmedicin. Och sen sticker han i den lilla Porsche, som dom kom i och det är det sista vi ser av honom. Nästa morgon kommer hon ner och försöker spela upp hela repertoaren, men allteftersom dagen går blir hon blekare och blekare och mr Ullman frågar henne, så där diplomatiskt, om hon vill att han ska underrätta statspolisen, bara ifall han råkat ut för en liten olyckshändelse eller så. Hon är på honom som en ilsken katta. Nej-nej-nej, han är en utmärkt förare, hon är inte oroad, allt är under kontroll, han kommer tillbaka till middagen. Och den här eftermiddagen kliver hon in i Colorado-baren klockan tre och äter ingen middag alls. Hon går upp på sitt rum ungefär tio och tretti och det är sista gången någon ser henne i livet.

– Vad hände?

– Rättsläkaren sa att hon tagit ungefär tretti sömnpiller ovanpå all spriten. Hennes man dök upp nästa dag. Någon storpamp till advokat från New York. Han gav gamle Ullman en helsikes omgång. Jag ska stämma det och stämma det och när jag är klar kommer det inte att finnas så mycket som en ren trasa på det här stället. Men Ullman är bra, den fan. Ullman lugnade ner honom. Frågade förmodligen den här storpampen, hur han skulle gilla att läsa om sin fru på första sidorna i New York-tidningarna: Hustru till Framstående New York Bla Bla Hittad Död Med Magen Full av Sömnpiller. Efter att ha lekt kurragömma under täcket med en grabb, som var tillräckligt ung för att ha kunnat vara hennes sonson.

Bylingarna hittade Porschen bakom den där hamburgerbaren i Lyons, som har öppet hela natten och Ullman drog i en del trådar och fick den utlämnad till advokaten. Sedan gav dom sig båda på gamle Archer Houghton, som är coronern, och fick honom att ändra dödsattesten till naturligt död. Hjärtattack. Nu kör gamle Archer omkring i en Chrysler. Jag missunnar honom inte. En karl måste ta vad han kan få, särskilt när han kommer upp i åren.

Näsduken kom fram. Fräsning. Titt. Bort igen.

– Och vad händer sen? Ungefär en vecka senare ger det där dumma fnasket till städerska, som heter Delores Vickery, till ett sjuhelsikes skrik när hon städar det rum där dom där båda bott och svimmar av på direkten. När hon kvicknar till säger hon att hon har sett den döda kvinnan i badrummet, liggande naken i karet. ”Hennes ansikte var purpurrött och pussigt”, säger hon, ”och hon grinade mot mig.” Så Ullman ger henne två veckors lön och säger åt henne att sticka. Jag skulle tro att kanske fyrti–femti människor har dött på det här hotellet sedan min farfar öppnade det 1910.

Han såg illmarigt på Jack.

– Vet ni hur dom flesta av dom kilar vidare? Hjärtattack eller slag, när dom kör över damen dom är tillsammans med. Det finns en massa av dom på dom här hotellen, gamla typer som vill slå runt en sista gång. Dom kommer upp hit i bergen och låtsas att dom är tjugo på nytt. Ibland går det snett och alla killarna som skött det här stället har inte varit så fina som Ullman på att hålla det borta från tidningarna. Jodå, Overlook har fått ett visst rykte. Jag slår vad om, att det där djävla Biltmore i New York också har ett rykte, om man frågar rätt människor.

– Men inga spöken?

– Mr Torrance, jag har jobbat här hela mitt liv. Jag lekte här när jag inte var äldre än er grabb som ni visade mig fotot av. Jag har hittills aldrig sett ett spöke. Ska ni följa med mig ut, så ska jag visa er redskapsskjulet.

– Fint.

När Watson sträckte sig efter snodden för att släcka ljuset sa Jack:

– Det ligger verkligen en massa papper här.

– Det kan ni sätta er på. Verkar som om dom går tillbaka tusen år. Tidningar och gamla kvitton och konossement och gud vet vad. Min pappa brukade hålla takt med det rätt fint, när vi hade den gamla eldningspannan, men nu växer det oss över huvudet. Endera året får jag låta någon grabb släpa ner det till Sidewinder och bränna det. Om Ullman går med på utgiften. Jag antar att han gör det, om jag vrålar ”råttor” tillräckligt högt.

– Då finns det alltså råttor.

– Ja, jag förmodar att det finns några. Jag har fällorna och giftet, som mr Ullman vill att ni ska använda uppe på vinden och här nere. Håll ett öga på er pojke, mr Torrance. Ni skulle väl inte vilja att något hände honom.

– Nej, det skulle jag verkligen inte.

När rådet kom från Watson smärtade det inte.

De gick bort till trappan och stannade ett ögonblick där, medan Watson på nytt snöt sig.

– Ni kommer att hitta alla verktyg ni behöver därute och en del som ni inte har någon användning av, antar jag. Och så är det skifferplattorna. Sa Ullman något om dom till er?

– Ja, han vill ha en del av taket på västra flygeln omlagd.

– Han kommer att ta ut ur er allt han kan få gratis, den lille fete fan, och sen gnälla som den i vår om att ni inte gjort hälften av jobbet bra. Jag sa honom en gång rätt i ansiktet, jag sa …

Watsons ord tonade bort i ett lugnande brummande när de gick uppför trappan. Jack Torrance såg sig om över axeln ner i det ogenomträngliga, mögelluktande mörkret och tänkte att om något ställe borde ha spöken så var det detta. Han tänkte på Grady, instängd av den mjuka, oförsonliga snön, som gick bärsärkagång och gjorde sig skyldig till sådana ohyggligheter. Skrek de? undrade han. Stackars Grady, som kände att det slöt sig tätare omkring honom för varje dag och till slut förstod att våren aldrig skulle komma till honom. Han skulle inte ha varit här. Och han skulle inte ha tappat självkontrollen.

När han följde efter Watson genom dörren ekade orden tillbaka till honom som en själaringning åtföljd av en skarp knäppning – som när en blyertspenna bryts itu. Gode gud, han kunde verkligen behöva en drink. Eller tusentals.