Danny gav efter ungefär kvart över fyra och gick upp till sin mjölk och sina kakor. Han mumsade i sig dem medan han såg ut genom fönstret och gick sedan in och kysste sin mor, som låg och vilade. Hon föreslog att han skulle stanna inne och titta på ”Sesame Street” – tiden skulle gå fortare då – men han skakade på huvudet och återvände till sin plats på trottoarkanten.
Klockan var nu fem och fastän han inte hade någon klocka och i vilket fall ännu inte kunde avläsa tiden så bra, så var han medveten om att den gick genom att skuggorna förlängdes och genom att eftermiddagsljuset nu färgades mer gyllene.
Han vred modellplanet i händerna och sjöng tyst för sig själv: ”Strunta i det, Lou, jag bryr mig inte om det … strunta i det Lou, jag bryr mig inte om det … min herre har rest sin väg … Lou, Lou, strunta i det …”
De hade alla sjungit den sången i Jack och Jills lekskola, som han gått i därborta i Stovington. Han gick inte i lekskola här, eftersom pappa inte hade råd att skicka honom dit. Han visste att hans mor och far bekymrade sig för det, bekymrade sig för att det gjorde honom ännu mera ensam (och längst inne, utan att det sas rent ut mellan dem, att Danny förebrådde dem för det), men han ville egentligen inte längre gå i den där gamla Jack och Jill-skolan. Den var för småbarn. Han var inte riktigt en stor pojke än, men han var inte längre något småbarn. Stora pojkar gick i den stora skolan och fick varm skolfrukost. Första klass. Nästa år. Det här året var någonstans mellan att vara småbarn och en riktig pojke. Det var all right. Han saknade Scott och Andy – mest Scott – men det var i alla fall all right. Det var nog bäst att vänta ensam på vad som kunde hända härnäst.
Han förstod en hel del saker som rörde hans föräldrar och han visste att de många gånger inte tyckte om att han förstod och många gånger vägrade att tro att han gjorde det. Men en dag skulle de vara tvungna att göra det. Han var nöjd med att vänta.
Men det var synd att de inte trodde det mer, i synnerhet vid sådana tillfällen som nu. Mamma låg på sängen i våningen och nästan grät, så orolig var hon för pappa. En del av de saker hon oroade sig för var för vuxna för att Danny skulle förstå dem. Sådana obestämda saker som hade att göra med säkerhet, med pappas självkänsla, känslor av skuld och vrede och fruktan för vad det skulle bli av dem – men de två saker som upptog henne just nu var om pappa hade fått fel på bilen uppe i bergen (men varför hade han då inte ringt?) eller att pappa hade stuckit iväg för att göra den där Fula Saken. Danny visste precis vad den Fula Saken var, eftersom Scotty Aaronson, som var sex månader äldre, hade förklarat den för honom. Scotty visste eftersom hans pappa också gjorde den Fula Saken. En gång, hade Scotty berättat, hade hans far slagit hans mamma mitt i ögat så att hon ramlade omkull. Till slut hade Scottys pappa och mamma fått en SKILSMÄSSA för den Fula Sakens skull och när Danny hade känt Scotty bodde denne hos sin mamma och träffade sin pappa bara under veckosluten. Dannys största skräck var SKILSMÄSSA, ett ord som alltid dök upp i hans inre, som ett plakat målat i röda bokstäver och täckt med väsande, giftiga ormar. Vid en SKILSMÄSSA bodde ens föräldrar inte längre tillsammans. De hade krigat väldigt om en inför en domare (tennisdomare, badmintondomare? Danny var inte säker på vem det var, men mamma och pappa hade spelat både tennis och badminton i Stovington, så han antog att det kunde vara endera) och man måste följa med en av dem och träffade praktiskt taget aldrig den andra och den man var hos kunde gifta sig med någon som man inte ens kände, om han eller hon fick för sig det. Det värsta med SKILSMÄSSA var att han hade känt ordet – eller föreställt sig det eller vad det nu var han hade förstått – flyta omkring i sina egna föräldrars huvuden, ibland otydligt och ganska långt borta, ibland så tjockt och skymmande och skrämmande som åskmoln. Det hade varit så när pappa straffat honom för att han ställt till med papperen i arbetsrummet och doktorn hade lagt gips om hans arm. Det minnet hade redan bleknat, men minnet av SKILSMÄSSOtankarna var tydliga och skrämmande. De hade då mest kretsat kring hans mamma och han hade gått i en ständig skräck att hon skulle plocka ut ordet ur sin hjärna och dra fram det ur sin mun och göra det verkligt. SKILSMÄSSA. Det flöt alltid omkring i deras tankeström, en av de få tankar han alltid kunde plocka fram, som taktslaget i en enkel melodi. Men liksom ett taktslag var denna tanke endast stommen i mer komplicerade tankar, tankar, som han ännu inte ens kunde uttolka. De kom till honom bara som färger och sinnesstämningar. Mammas SKILSMÄSSOtankar kretsade kring vad pappa hade gjort med hans arm och vad som hänt i Stovington när pappa hade förlorat sitt jobb. Den där pojken. Den där George Hatfield, som hade blivit skitarg på pappa och gjort hål i Folkans ringar. Pappas SKILSMÄSSOtankar var mer sammansatta, färgade mörklila och med stråk av helsvarta ränder. Han tycktes tänka att de skulle ha det bättre utan honom. Att de då inte skulle lida ont. Hans pappa led ont nästan hela tiden, mest om den Fula Saken. Danny kunde nästan alltid förstå också det: pappas ständiga längtan efter att sitta i ett mörkt hörn och titta på färgtv och äta jordnötter ur en skål och göra den Fula Saken tills hans tankar var lugna och lämnade honom i fred.
Men den här eftermiddagen fanns det ingen anledning för hans mor att oroa sig och han önskade att han kunde gå till henne och säga det. Folkan hade inte brakat ihop. Pappa hade inte gett sig iväg någonstans för att göra den Fula Saken. Han var nästan hemma nu, puttrade fram på motorvägen mellan Lyons och Boulder. Just nu tänkte han inte ens på den Fula Saken. Han tänkte på … på …
Danny kastade en förstulen blick på köksfönstret bakom sig. Ibland när han tänkte mycket intensivt hände saker med honom. Saker – riktiga saker – försvann och sedan såg han saker som inte fanns där. En gång, inte långt efter det att de lagt gips på hans arm, hade det hänt vid middagsbordet. De sa inte så mycket till varandra då. Men de tänkte. O ja. Tankarna på SKILSMÄSSA hängde över bordet som ett moln fyllt med svart regn, ödesdigert, sprickfärdigt. Det var så hemskt att han inte kunde äta. Tanken på att äta med all den där svarta SKILSMÄSSAN runt omkring fick honom att vilja kräkas. Och eftersom det hade varit så förtvivlat viktigt hade han kastat sig in i fullständig koncentration och något hade hänt. När han vaknade upp till verkligheten låg han på golvet med bönor och mosad potatis i knät och hans mamma höll om honom och grät och pappa hade stått i telefon. Han hade varit förskräckt, hade försökt förklara för dem att ingenting var galet, att det här ibland hände honom när han koncentrerade sig på att förstå mer än han normalt gjorde. Han försökte förklara om Tony, som de kallade hans ”osynlige lekkamrat”.
Hans far hade sagt: ”Han har Ha Luu Sin Nationer. Han verkar vara ok, men jag vill i alla fall att doktorn ska titta på honom.”
När doktorn gått hade mamma fått honom att lova att aldrig göra så mer, att aldrig skrämma dem på det där sättet, och pappa hade hållit med. Han var själv skrämd. För just när han hade koncentrerat sina tankar hade de flugit in i hans pappa och för ett kort ögonblick, innan Tony hade uppenbarat sig (långt borta, som han alltid gjorde) och de egendomliga sakerna hade skymt bort deras kök och den uppskurna steken på det blå fatet, bara för ett ögonblick hade hans eget medvetande trängt igenom hans pappas mörker fram till ett obegripligt ord som var mycket mer skrämmande än SKILSMÄSSA och det ordet var SJÄLVMORD. Danny hade aldrig mer kommit på det i sin pappas tankar och han hade verkligen inte försökt leta efter det. Han brydde sig inte om ifall han aldrig fick veta exakt vad det ordet betydde.
Men han tyckte om att koncentrera sig eftersom Tony ibland kom. Inte varje gång. Ibland blev saker bara virriga och otydliga och sedan klara – så var det egentligen för det mesta – men ibland kom Tony längst bort i hans syn, ropade helt tydligt till honom och vinkade …
Det hade hänt två gånger sedan de flyttade till Boulder och han kom ihåg hur överraskad och nöjd han hade blivit, när han upptäckte att Tony hade följt med honom hela vägen från Vermont. Alla hans vänner hade alltså inte lämnats kvar där borta.
Första gången hade han varit ute på bakgården och det hade inte just hänt så mycket. Bara Tony som vinkade och sedan mörker och några minuter senare hade han kommit tillbaka till de riktiga sakerna och bara haft en del minnesfragment, som en rörig dröm. Den andra gången, för två veckor sedan, hade varit intressantare. Tony hade vinkat och ropat från fyra meters avstånd: ”Danny … kom och titta …”. Det verkade som om han steg upp och sedan föll ner i ett djupt hål som Alice i underlandet. Sedan hade han varit i källaren i hyreshuset och Tony hade stått bredvid honom och pekat in i skuggan på den väska i vilken hans pappa hade alla sina viktiga papper, i synnerhet ”PJÄSEN”.
– Förstår du? hade Tony sagt med sin klara, melodiska röst. Den är under trappan. Precis under trappan. Flyttkarlarna ställde den alldeles … under … trappan.
Danny hade tagit ett steg framåt för att titta närmare på detta under och så föll han på nytt, denna gång ut på gungan på bakgården där han hade suttit hela tiden. Han hade blivit alldeles andfådd.
Tre eller fyra dagar senare hade hans pappa ursinnigt klampat omkring och sagt till hans mor att han gått igenom hela den förbannade källaren och att väskan inte fanns där och att han tänkte stämma den förbannade flyttfirman, som lämnat den kvar någonstans mellan Vermont och Colorado. Hur skulle han nu kunna avsluta ”PJÄSEN”, när något sådant här inträffat?
Danny sa:
– Nej, pappa. Den står under trappan. Flyttkarlarna ställde den precis under trappan.
Pappa hade gett honom en egendomlig blick och gått ner för att se efter. Väskan hade stått där, exakt där Tony visat honom den. Pappa hade tagit upp honom i knät och frågat vem som släppt in honom i källaren. Hade det varit Tom i våningen ovanför? Källaren var farlig, sa pappa. Det var därför hyresvärden höll den låst. Om någon hade lämnat den olåst, ville pappa veta det. Han var glad åt att ha fått tillbaka sina papper och sin ”PJÄS”, men de betydde ingenting för honom, om Danny föll nerför trappan och bröt sin … sitt ben. Danny sa allvarligt till sin far, att han inte hade varit nere i källaren. Dörren var alltid låst. Och mamma höll med. Danny gick aldrig ner i källarvåningen sa hon, eftersom det var fuktigt och mörkt och fullt med spindlar. Och han ljög aldrig.
– Hur visste du det då, grabben? frågade pappa.
– Tony visade mig.
Hans mor och far hade utbytt blickar över hans huvud. Det hade hänt förr, då och då. Eftersom de var skrämda försökte de glömma bort det. Men han visste att de var oroade över Tony. I synnerhet mamma och han var noga med så att Tony inte skulle komma där hon kunde se det. Men nu trodde han att hon låg och vilade och ännu inte höll på och pysslade i köket och därför koncentrerade han sig hårt för att se, om han kunde förstå vad pappa tänkte på.
Han rynkade pannan och hans lite smutsiga händer knöts till små hårda nävar som vilade på jeansen. Han slöt inte ögonen – det var inte nödvändigt – men han knep ihop dem till springor och inbillade sig höra pappas röst, Jacks röst, Johan Daniel Torrances röst, djup och stadig, ibland spydigt road, ibland ännu djupare av vrede eller bara stadig för att han tänkte. Tänkte på. Funderade. Tänkte …
(tänkte)
Danny suckade lite och hans kropp sjönk ihop på trottoarkanten, som om alla muskler hade försvunnit ur den. Han var helt medveten; han såg gatan och flickan och pojken, som gick på trottoaren på andra sidan och höll varandra i händerna för att de var
(?kära i varandra?)
så lyckliga över den här dagen och för att de var tillsammans den här dagen. Han såg höstlöv blåsa omkring i rännstenen, gula kärrhjul av olika form. Han såg huset som de gick förbi och lade märke till att taket var täckt med
(skifferplattor, jag antar att det inte blir något problem om täckplåten är ok jadå det går nog, den där watson, herre gud vilken typ, önskar att det fanns plats för honom i ”PJÄSEN”, det kommer att sluta med att jag har hela djävla människorasen i den om jag inte passar mig, ja, skifferplattorna, finns det spik där? äh för fan, det glömde jag att fråga honom om nåja det är lätt att få tag på sådana. järnaffären i sidewinder. getingar. de bygger bon den här årstiden. jag skulle kanske skaffa nån sådan där getingbomb ifall de är där när jag river upp de gamla plattorna. nya plattor. gamla)
plattor. Aha, det var det han tänkte på. Han hade fått jobbet och tänkte på skifferplattor. Danny visste inte vem Watson var, men allt annat tycktes nog så klart. Och han skulle kanske få se ett getingbo. Så sant som att han hette
– Danny … Dannee …
Han såg upp och där stod Tony, längre uppåt gatan, stod där vid ett stoppljus och vinkade. Danny kände som alltid en het våg av glädje över att se sin gamle vän, men den här gången tycktes han också känna ett sting av fruktan, som om Tony hade kommit med någonting mörkt gömt bakom ryggen. En kruka med getingar, som när de släpptes lösa skulle sticka djupt.
Men det var inte tal om att han inte skulle gå.
Han sjönk ihop ännu djupare på trottoarkanten, hans händer gled slappa ner från låren och hängde framför underlivet. Hakan sjönk ner mot bröstet. Sedan kom det ett otydligt ryck, som inte gjorde ont, när en del av honom steg upp och skyndade efter Tony in i tunnelns mörker.
– Dannee …
Nu var mörkret genomskjutet av virvlande vithet. Ett hostande, kiknande ljud och böjda, plågade skuggor som tog form i barrträd, som böjdes av en tjutande storm. Snö virvlade och dansade. Snö överallt.
– Alltför djup, sa Tony i mörkret och det fanns ett svårmord i hans röst, som skrämde Danny. Alltför djup för att man ska kunna gå ut.
En ny skepnad som hotande höjde sig. Väldig och rektangulär. Ett sluttande tak. Vithet som blev suddigt i stormörkret. Många fönster. En lång byggnad med tak av skifferplattor. Några av plattorna var grönare, nyare. Hans pappa satte fast dem. Med spik från järnaffären i Sidewinder. Nu täckte snön plattorna. Den täckte allting.
Ett grönt, spökligt ljus glödde fram och växte på byggnadens framsida, flämtade till och blev en väldig, grinande skalle ovanför två korslagda ben.
– Gift, sa Tony ur det flytande mörkret. Gift.
Andra tecken fladdrade förbi hans ögon, en del i gröna bokstäver, en del av dem på skyltar, som stuckits ner i lutande vinklar i snödrivorna. FÖRBJUDET ATT SIMMA. FARA! LIVSFARLIG LEDNING. DENNA EGENDOM ÄR FÖRDÖMD. HÖG VOLT. STRÖMLEDNING. DÖDSFARA. TILLTRÄDE FÖRBJUDET. INGA OBEHÖRIGA. ÖVERTRÄDARE KOMMER ATT SKJUTAS NÄR DE PÅTRÄFFAS. Han förstod inte alla fullständigt – han kunde inte läsa! – men fattade alla med känslan och en drömlik skräck flöt in i hans kropps mörka håligheter som ljusbruna sporer, som skulle dö i solskenet.
De bleknade. Nu var han i ett rum fyllt med egendomliga möbler, ett rum som var mörkt. Snön stänkte som sand mot fönstren. Hans mun var torr, hans ögon som brännande stenar, hans hjärta snubblade och hamrade i bröstet. Därutifrån kom ett ihåligt, dånande ljud, som om en förfärlig dörr kastats upp på vid gavel. Ljudet av fotsteg. På andra sidan rummet fanns en spegel och djupt inne i dess silverbubbla uppenbarade sig ett ord skrivet med grön eld och ordet var TEDROM.
Rummet bleknade bort. Ett annat rum. Han kände igen
(skulle känna igen)
det här rummet. En omkullvält stol. Ett sönderslaget fönster, genom vilket snö virvlade in; kanten på mattan hade redan frusit. Gardinerna hängde lösa och fladdrade på den avbrutna gardinstången. Ett litet skåp låg med baksidan uppåt på golvet.
Fler ihåliga, dånande ljud, regelbundna rytmiska, fruktansvärda. Glas som gick sönder. Nalkande förstörelse. En sträv röst, en galnings röst, än mer skrämmande, eftersom den var så välbekant:
– Kom ut! Kom ut, din lilla skit! Ta din medicin!
Krasch, Krasch. Krasch. Trä som splittrades. Ett vrål av raseri och tillfredsställelse. TEDROM. Kommer.
Vinddrag genom rummet. Tavlor nerrivna från väggarna. En skivspelare
(?mammas skivspelare?)
som låg omkullvält på golvet. Hennes skivor, Grieg, Händel, Beatles, Art Garfunkel, Bach och Liszt, kastade överallt. Sönderbrutna i taggiga, svarta kakbitar. En kägla av ljus, som kom in från ett annat rum, badrummet, skarpt vitt ljus och ett ord som fladdrade till i spegeln på medicinskåpet som ett rött öga, TEDROM, TEDROM, TEDROM.
– Nej, viskade han. Nej, Tony, snälla du …
Och dinglande över badkarets vita kant en hand. En långsam rännil av blod (TEDROM) rann nerför ett finger, långfingret, droppade på golvet från den välmanikyrerade nageln …
Nej åh nej åh nej …
(åh snälla Tony, du skrämmer mig)
TEDROM TEDROM TEDROM TEDROM
(sluta Tony, sluta)
Tonar bort.
I mörkret blev de dånande ljuden högre, allt högre, ekande överallt, runt omkring.
Och nu låg han hopkrupen i en mörk korridor, hopkrupen på en blå matta med en massa svarta figurer i väven, och lyssnade på de dånande ljuden, som närmade sig och nu dök en Skepnad upp runt hörnet och började närma sig honom, hukande, stinkande av blod och fördömelse. Den hade en klubba i ena handen och den svängde den (TEDROM) från ena sidan till den andra i vildsinta bågar, slog den hårt i väggen så att sidentapeten skars sönder och murbruket yrde i spöklika moln.
Kom nu och ta din medicin! Ta den som en man!
Skepnaden kom emot honom, stinkande av den där söt-sura lukten, gigantisk, och klubbhuvudet skar genom luften med en vanvettig väsande viskning, sedan den kraftiga, ihåliga smällen när den kraschade in i väggen och sände ut murbruksdammet i en rökpuff, som man kunde lukta, torr och kittlande. Små röda ögon glodde i mörkret. Monstret var över honom, det hade upptäckt honom där han låg och tryckte med en slät vägg bakom sig. Och luckan till vindstrappan var låst.
Mörker. Strömmar.
– Tony, snälla du, ta mig tillbaka, snälla, snälla …
Och han var tillbaka, satt på trottoarkanten på Arapahoe Street med skjortan fastklibbad längs ryggen och kroppen badande i svett. Han kunde fortfarande höra inom sig det väldiga ihåliga kontrapunktala ljudet och känna lukten av sin egen urin, när han tömde sig i yttersta fasa. Han kunde se den där slappa handen som dinglade över badkarskanten med blodet rinnande utför ett finger, långfingret, och det där oförklarliga ordet, så mycket mera fruktansvärt än alla de övriga: TEDROM.
Och nu solsken. Verkliga saker. Bortsett från Tony, nu sex kvarter bort, bara en prick, som stod i ett hörn och hans röst var svag och hög och öm. ”Var försiktig, grabben …”
I nästa ögonblick var sedan Tony borta och pappas skamfilade röda Folka körde om hörnet och skramlade längs gatan, medan den pruttade ut blå rök bakom sig. Danny var nere från trottoaren på en sekund, studsade upp och ner på en fot i taget och skrek:
– Pappa! Hallå! Pappa! Hej! Hej!
Hans pappa svängde in Folkan till trottoarkanten, stängde av motorn och öppnade dörren. Danny sprang mot honom och stannade sedan förstenad medan hans ögon vidgades. Hjärtat kröp upp i halsgropen och blev till is. Bredvid hans pappa, på det andra framsätet fanns en klubba med kort skaft och klubbhuvudet var fläckat med blod och hår.
Sedan var det bara en bag med specerier.
– Danny … hur är det med dig, grabben?
– Åh. Jag mår fint.
Han gick fram till sin far och begravde huvudet i pappas fårskinnsfodrade jacka och kramade honom hårt hårt hårt. Jack kramade honom tillbaka lite förundrad.
– Hallå där, du borde inte sitta i solen så, grabben. Du är sjöblöt av svett.
– Jag tror jag somnade lite. Jag älskar dig pappa. Jag har väntat.
– Jag älskar dig också, Dan. Jag har köpt hem lite saker. Tror du att du är stor nog att bära upp det?
– Visst klarar jag det.
– Grabben Torrance, världens starkaste man, sa Jack och rufsade om i hans hår. Som har för vana att somna i gathörnen.
Sedan gick de bort mot dörren och mamma hade kommit ner till yttertrappan för att möta dem och han stod på trappsteget och såg på när de kysstes. De var glada att ses igen. Kärlek strömmade ur dem på samma sätt som kärlek strömmat ur pojken och flickan som gått på gatan och hållit varandra i hand.
Bagen med specerier – bara specerier – prasslade i hans famn. Allt var fint. Pappa var hemma. Mamma älskade honom. Det fanns inga otäcka saker. Och det var inte allt som Tony visade honom som verkligen inträffade.
Men fruktan hade gripit om hans hjärta, hårt och fruktansvärt, om hans hjärta och om det där otydbara ordet, som han hade sett i sin själs spegel.