Kocken passade inte alls in i Wendys fantasibild av ett typiskt semesterhotells kökspersonal. Till att börja med brukade en sådan personlighet kallas chef, inte något så världsligt som kock – att koka var något hon gjorde i sitt lägenhetskök, när hon hällde ner alla rester i en smörad eldfast form och lade på nudlar. Dessutom borde den kulinariske trollkonstnären på ett ställe som Overlook, som annonserade under rubriken Rekreationsorter i New York Sunday Times, vara en liten trind, glåmig man; han skulle ha en mustasch, tunn som ett blyertsstreck, precis som fyrtitalets revystjärnor, mörka ögon, fransk accent och vara en avskyvärd person.
Hallorann hade de mörka ögonen och det var allt. Han var en högväxt färgad man med måttlig afrofrisyr, som började bli vitpudrad. Han hade en mjuk sydstatsaccent och han skrattade en hel del, varvid han visade upp en uppsättning tänder som var alltför vita och jämna för att kunna vara något annat än löständer av firman Sears and Roebucks förnämliga årgång 1950. Hennes egen far hade haft sådana, som han kallade Roebucksprättarna, och ibland brukade han skoja med henne och ta ut dem och sträcka fram dem mot henne vid middagsbordet … alltid, erinrade sig Wendy nu, när hennes mor var ute i köket för att hämta något eller gått för att svara i telefon.
Danny stirrade upp på denne svarte jätte i blå yllekostym och log sedan, när Hallorann med lätthet plockade upp honom, satte honom tillrätta på sin arm och sa:
– Du tänker väl inte stanna här uppe hela vintern.
– Jo, det ska jag, sa Danny med ett blygt leende.
– Nej, du ska komma med mig till St Pete och lära dig laga mat och gå ut på stranden var eviga dag och leta efter krabbor. Inte sant?
Danny fnittrade förtjust och skakade på huvudet. Hallorann satte ner honom.
– Om du tänker ändra dig, sa Hallorann och böjde sig allvarligt över honom, så får du snabba dig på. Om tretti minuter sitter jag i min bil. Två och en halv timme senare sitter jag vid utgång 32 på Stapletons flygplats i den där stora stan Denver. Tre timmar efter det hyr jag en bil på flygfältet i Miami och sen på väg till soliga St Pete, ivrig att få på mig mina badbyxor och flabba som bara den åt alla som blir sittande i snön. Fattar du det, min pojke?
– Ja, sir, sa Danny och log.
Hallorann vände sig till Jack och Wendy.
– Verkar vara en fin pojke, den här.
– Vi tycker att han duger, sa Jack och sträckte fram handen. Hallorann skakade hand. – Jag är Jack Torrance. Min fru Winnifred. Danny har ni redan träffat.
– Och det var ett verkligt nöje. Ma’am, är ni en Winnie eller en Freddie?
– Jag är en Wendy, sa hon och log.
– Okay. Det är bättre än de andra båda, tycker jag. Den här vägen. Mr Ullman vill att ni ska visas omkring, och det ska bli. Han skakade på huvudet och muttrade tyst: – Och nog är jag glad att ha fått se honom för sista gången.
Hallorann började visa dem omkring i det väldigaste kök Wendy någonsin sett. Det var skinande rent. Varje yta var putsad till högglans. Det var mer än stort; det var skrämmande. Hon gick bredvid Hallorann, medan Jack, som här var på helt främmande mark, höll sig lite i bakgrunden med Danny. På en lång hängare fanns förskärare, från rensknivar till köttyxor med dubbla handtag. Bredvid denna stod en diskbänk med fyra hoar. Där fanns en skärbräda lika stor som deras köksbord i Boulder. Ett förbluffande sortiment av rostfria bunkar och pannor hängde från tak till golv, täckte en hel vägg.
– Jag tror att jag får lämna brödsmulor efter mig som spår varje gång jag kommer ut, sa hon.
– Bli inte nedtryckt av det, sa Hallorann. Det är stort, men det är ändå bara ett kök. De flesta av de här grejorna behöver ni inte ens röra. Håll det rent, det är allt jag ber om. Här är spisen, som jag skulle använda om jag vore ni. Det finns tre stycken, men den här är den minsta.
– Minsta, tänkte hon dystert. Där fanns tolv lågor, två vanliga ugnar och en murad ugn med en nisch ovanpå där man kunde småkoka såser eller bönor, en grill och ett värmeskåp – plus en miljon visare och temperaturmätare.
– Allt går på gas, sa Hallorann. Har ni lagat mat på gas förut, Wendy?
– Ja …
– Jag älskar gas, sa han och satte på en av brännarna. Blå lågor hoppade till liv och han justerade med en mjuk rörelse ner dem till ett svagt glödande. – Jag gillar att kunna se lågan man lagar mat på. Ni ser var alla kranarna till lågorna här ovanpå sitter?
– Ja.
– Och ugnskranarna är alla märkta. Själv föredrar jag den mellersta, eftersom den tycks ge jämnaste värmen, men ni får använda vilken ni vill – eller alla tre för den delen.
– En tv-middag i varje, sa Wendy och skrattade matt.
Hallorann vrålade av skratt.
– Sätt bara igång, om ni vill. Jag har lagt en lista över allt ätbart borta vid diskbänken. Ser ni den.
– Här är den, mamma!
Danny kom fram med två pappersark, tättskrivna på båda sidor.
– Duktig pojke, sa Hallorann och tog dem ifrån honom och rufsade om hans hår. – Är du säker på att du inte vill följa med mig till Florida, min pojke? Lära dig att laga den finaste räksufflé som finns på den här sidan paradiset.
Danny lade handen för munnen och fnissade och drog sig tillbaka till sin fars sida.
– Ni tre kan käka här uppe i ett år, antar jag, sa Hallorann. Vi har ett skafferi, en frys som man kan gå in i, alla slags grönsaksfack och två kylskåp. Kom med så ska jag visa er.
Under de följande tio minuterna öppnade Hallorann fack och dörrar och visade upp mat i kvantiteter, som Wendy aldrig förr hade sett. Matförråden förvånade henne, men lugnade henne inte så mycket som hon hade trott: Donner-sällskapet dök åter upp i hennes tankar, inte i samband med kannibalism (med all denna mat skulle det verkligen dröja länge innan de hänvisades till så magra portioner som varandra), utan som en förstärkt känsla av att det här verkligen var en allvarlig historia; när snön föll skulle det inte vara fråga om en timmes körning till Sidewinder för att komma härifrån utan ett stort företag. De skulle sitta häruppe i detta övergivna stora hotell, äta all mat som lämnats dem som om de vore några sagofigurer och lyssna till den hårda vinden som tjöt kring deras snötäckta tak. I Vermont, där Danny brutit sin arm
(när Jack bröt Dannys arm)
hade hon ringt till räddningstjänsten, slagit numret på det lilla kortet, som låg bredvid telefonen. De hade varit där bara tio minuter senare. Det fanns andra nummer nerskrivna på det lilla kortet. Man kunde få dit en polisbil på fem minuter och en brandbil ännu snabbare, eftersom brandstationen låg bara tre och ett halvt kvarter därifrån. Det fanns en karl, som man kunde ringa till om det blev fel på ljuset, en som man kunde ringa om det blev stopp i avloppet, en man kunde ringa till om tv:n inte fungerade. Men vad skulle hända här uppe, om Danny fick ett av sina svimningsanfall och svalde tungan?
(herregud, vilken tanke!)
Eller om det börjde brinna? Om Jack föll ner i hisschaktet och fick ett krossår i huvudet? Eller om …?
(eller om vi får en underbar tid sluta nu, Winnifred!)
Hallorann föste först in dem i kylrummet, där deras andedräkt stod ut som pratbubblor i en serie. I kylrummet var det som om vintern redan hade kommit.
Hamburgare i stora plastpåsar, fem kilo i varje, ett dussin påsar. Fyrtio hela kycklingar hängde på en rad krokar på den träpanelklädda väggen. Konserverad skinka låg uppstaplad som spelmarker, något dussintal. Under kycklingarna tio rostbiffar, tio fläskstekar och en väldig lammbog.
– Gillar du lamm, grabben? frågade Hallorann och log.
– Jag älskar det, sa Danny genast. Han hade aldrig smakat det.
– Jag visste att du skulle göra det. Det finns ingenting som två fina skivor lammstek en kall kväll, men lite myntagelé bredvid. Här finns sådan också. Lamm skonar magen. Det är kött som inte hetsar upp.
Han rynkade näsan mot Danny, smackade med läpparna och sa:
– Ähh, vad är det grabben?
Danny fnittrade och sedan sa Hallorann något
(Är du säker på att du inte vill resa till Florida, grabben?)
till honom, mycket tydligt. Han hörde varje ord. Han såg på Hallorann, förvånad och en smula skrämd. Hallorann blinkade allvarligt och återvände till maten.
Wendy såg från kockens breda rygg till sin son. Hon hade en besynnerlig känsla av att något ägt rum mellan dem, något som hon inte riktigt förstod.
– Ni har tolv paket korv, tolv paket bacon, sa Hallorann. Det är grisavdelningen. I den här lådan finns tio kilo smör.
– Riktigt smör? frågade Jack.
– A-märkt.
– Jag tror inte att jag har ätit riktigt smör sedan jag var grabb och bodde i Berlin i New Hampshire.
– Tja, när ni käkat upp allt det här kommer ni att tycka att smörblandning är rena kalasmaten, sa Hallorann och skrattade. Där borta i facket har ni ert bröd – tretti limpor vitt, tjugo mörkt. Vi försöker hålla på rasjämvikten här på Overlook, förstår ni. Nu fattar jag mycket väl att femti brödlimpor inte räcker för er, men det finns massor av mjöl och sådant och färskt bröd är bättre än att äta nerfruset alla dagar i veckan. Här nere har ni er fisk. Mat för hjärnan, eller hur grabben?
– Är det, mamma?
– Om mr Hallorann säger det så, älskling.
Hon log. Danny rynkade på näsan.
– Jag gillar inte fisk.
– Där har du helt fel, sa Hallorann. Det är bara det att du aldrig fått någon fisk som gillat dig. Den här fisken kommer att gilla dig. Två kilo regnbågsforell, fem kilo piggar, femton burkar tonfisk …
– O ja, jag gillar tonfisk.
– … och två kilo av den finaste sjötunga som någonsin simmat i havet. Gosse lilla, när våren kommer kommer du att tacka gamle … Han knäppte med fingrarna, som om han just glömt bort något. – Vad är det nu jag heter? Jag har alldeles glömt bort det.
– Mr Hallorann, sa Danny och grinade. Dick, för era vänner.
– Det stämmer! Och eftersom du är en vän får du säga Dick.
När han förde dem bort i hörnet längst bort utväxlade Jack och Wendy en förbryllad blick, båda försökte erinra sig om Hallorann hade sagt sitt förnamn.
– Och det här har jag stoppat in alldeles särskilt för er, sa Hallorann. Hoppas ni kommer att tycka om det.
– Oh, ni skulle inte ha gjort det, sa Wendy rörd.
Det var en kalkon på nio kilo ombunden med ett skärt band med rosett.
– Ni måste ha er kalkon på tacksägelsedagen, Wendy, sa Hallorann allvarligt. Jag tror att det ska finnas en kapun någonstans för julen. Ni hittar säkert rätt på den. Låt oss nu gå ut härifrån innan vi alla får lunginflammation. Eller hur, grabben?
– Visst.
Det fanns fler härligheter i skafferiet. Hundratals kartonger med torrmjölk (Hallorann rådde henne allvarligt att köpa färsk mjölk till pojken i Sidewinder så länge det fanns en möjlighet), fem trekilospåsar med socker, en fyraliters kruka med mörk sirap, glasburkar med ris, makaroner, spaghetti; rader av burkar med frukt och fruktsallad; en tunna färska äpplen som fyllde hela rummet med lukten av höst; russin, torkade plommon och aprikoser (”Man måste sköta magen regelbundet, om man ska vara lycklig”, sa Hallorann och dånade av en skrattsalva mot skafferitaket, där en gammaldags lampglob hängde i en järnkedja), en djup lår fylld med potatis; och mindre fack med tomater, lökar, kålrötter, pumpor och blomkål.
– Jag säger då det, sa Wendy, när de kom ut.
Men att se all denna mat, när hon var van vid sin hushållsbudget på tretti dollars i veckan, hade så förstummat henne att hon inte kunde få fram vad det var hon tänkte säga.
– Det börjar bli lite sent, sa Hallorann och såg på sin klocka, så ni får gå igenom skåpen och kylarna när ni installerat er. Där finns ost, konserverad mjölk, kondenserad grädde, jäst, bakpulver, en hel bag med småkakor, några bananklasar, som ännu är långt ifrån mogna …
– Sluta nu, sa hon och sträckte upp en hand och skrattade. Jag kommer aldrig att komma ihåg allt det där. Det är fantastiskt. Och jag lovar att lämna köket rent efter mig.
– Det är allt jag begär. Han vände sig till Jack. Gav mr Ullman er en utförlig redogörelse för råttorna i sin klockstapel?
Jack log.
– Han sa att det förmodligen fanns några på vinden, och mr Watson sa att det kunde finnas fler nere i källaren. Det måste finnas minst två ton papper där nere, men jag såg inte att det var sönderätet, som om de byggt bo där.
– Den där Watson, sa Hallorann, skakade på huvudet och visade upp en spelat bekymmersam min. Han ni någonsin träffat någon som är så ful i munnen?
– Han är verkligen en typ för sig, instämde Jack. Hans egen far svor mer än någon människa han träffat på.
– Det är lite synd, sa Hallorann och ledde dem tillbaka till de breda svängdörrarna som ledde ut till Overlooks matsal. Familjen hade pengar för länge sedan. Det var Watsons farfar eller farfarsfar – jag kommer inte ihåg vilket – som byggde det här stället.
– Jag hörde det, sa Jack.
– Nå, de fick det inte att gå ihop, sa Hallorann. Watson kan berätta hela historien – två gånger om dagen, om ni låter honom göra det. Det här stället blev en fix idé för den gamle mannen. Han blev förhäxad av den, antar jag. Han hade två pojkar och den ene dödades vid en ridolycka här uppe, medan hotellet ännu höll på att byggas. Det bör ha varit 1908 eller -09. Den gamle mannens fru dog i influensa och så var det bara den gamle och hans yngste son kvar. Det slutade med att de blev tillsyningsmän i det hotell, som den gamle mannen hade byggt.
– Det är verkligen synd, sa Wendy.
– Vad hände med honom? Den gamle? frågade Jack.
– Han stack av misstag in ett finger i en elkontakt och så var det slut med honom, sa Hallorann. Någon gång i början på trettitalet, innan depressionen stängde av det här stället på tio år.
Hur som helst, Jack, skulle jag uppskatta om ni och er fru ville hålla utkik efter råttor även i det här köket. Ser ni några så sätt ut fällor, inget gift.
Jack blinkade till.
– Naturligtvis. Vem skulle lägga ut råttgift i ett kök?
Hallorann skrattade hånfullt.
– Mr Ullman, han och ingen annan. Det var hans snilleblixt förra hösten. Jag sa till honom: ”Om vi alla kommer upp hit i maj, mr Ullman, och jag serverar den traditionella middagen på öppningskvällen – vilket brukar vara lax i en mycket god sås – och alla blir sjuka och doktorn kommer och säger till er ’Ullman, vad har ni haft för er här uppe? Ni har fått åtti av Amerikas rikaste människor förgiftade av råttgift!’”
Jack kastade huvudet tillbaka och gapskrattade.
– Vad sa Ullman?
Hallorann körde in tungan i kinden, som för att känna efter om där fanns någon matrest.
– Han sa: ”Skaffa några fällor, Hallorann.”
Den här gången skrattade alla, även Danny, fastän han inte var säker på vad som var så lustigt, utom att det hade något att göra med mr Ullman, som inte alls visste något om det.
De fyra gick genom matsalen, som nu var tom och tyst, med den berömda västra utsikten över de snöklädda topparna. De vita dukarna hade täckts över med tjocka, genomskinliga plastskynken. Mattan, som rullats ihop för säsongen, stod i ett hörn som en vaktpost.
På andra sidan det breda rummet fanns ett par svängdörrar och ovanför dem stod i gammaldags skrivstil i guld: Colorado-baren.
Hallorann följde hans blick och sa:
– Om ni tycker om att ta er ett glas, så hoppas jag att ni har tagit med er ett eget förråd. Det här stället är torrlagt. De anställda hade avskedsfest igår kväll, förstår ni. Varenda städerska och hotellgrabb har baksmälla idag, inklusive mig.
– Jag dricker inte, sa Jack kort.
De gick tillbaka ut i foajén. Den hade tömts till större delen under den halvtimme, som de varit i köket. Det stora rummet började anta det stilla, ödsliga intryck som Jack förmodade att de skulle bli vana vid inom kort. De högryggade stolarna stod tomma. Nunnorna som suttit framför elden var försvunna och elden själv hade förvandlats till en hög hemtrevligt glödande kol. Wendy tittade ut på parkeringsplatsen och såg att bara något dussin bilar fanns kvar.
Hon upptäckte, att hon önskade att de kunde gå tillbaka till Folkan och köra till Boulder … eller vart som helst.
Jack såg efter Ullman, men han fanns inte i foajén.
En ung städerska med det askblonda håret uppsatt i nacken kom fram till dem.
– Ditt bagage står ute på terrassen, Dick.
– Tack, Sally. Han gav henne en flyktig kyss på pannan. Ha det så bra i vinter. Jag har hört ryktas, att du ska gifta dig.
Han vände sig mot Torrance när hon makligt trippade bort med näsvist vickande bakdel.
– Jag måste sno mig på om jag ska hinna med det där planet. Jag önskar er allt det bästa. Vet att ni får det.
– Tack, sa Jack. Ni har varit mycket hygglig.
– Jag ska ta väl hand om ert kök, sa Wendy. Njut av Florida.
– Det gör jag alltid, sa Hallorann. Han lade händerna på knäna och böjde sig ner mot Danny.
– Sista chansen, grabben. Vill du komma med till Florida?
– Jag tror inte det, sa Danny och log.
– Okay. Vill du hjälpa mig ut till bilen med mitt bagage?
– Om mamma säger att jag får.
– Det får du, sa Wendy, men du måste knäppa igen jackan. Hon lutade sig framåt för att göra det, men Hallorann var före henne, hans stora bruna fingrar rörde sig lätt och flinkt.
– Jag ska skicka in honom, sa Hallorann.
– Fint, sa Wendy och följde dem till dörren. Jack såg sig fortfarande om efter Ullman. De sista av Overlooks gäster checkade ut vid portierdisken.