– Vad pratade ni om, älskling? frågade Wendy när de kommit tillbaka in.
– Åh, ingenting särskilt.
– För att vara ingenting särskilt var det verkligen en lång pratstund.
Han ryckte på axlarna och Wendy såg hans far i gesten; Jack hade knappast kunnat göra den bättre själv. Hon skulle inte få ur Danny något mer. Hon kände stor förbittring blandad med ännu större kärlek: kärleken var hjälplös, förbittringen kom sig av känslan av att hon avsiktligt var utesluten. Tillsammans med dessa bägge kände hon sig ibland som en utomstående, som en statist som av en händelse hade kommit in på scenen när huvudhandlingen utspelades som bäst. Nåja, de skulle inte kunna utesluta henne den här vintern, hennes båda retsamma herrar; bostaden var lite för trång för det. Hon insåg plötsligt att hon var svartsjuk på förtroligheten mellan hennes man och hennes son, och skämdes. Det liknade alltför mycket vad hennes mor kanske känt … alltför mycket för att vara trevligt.
Foajén var nu tom med undantag för Ullman och huvudkassören (de stod vid kassaregistret och kollade upp), några städerskor, som bytt om till varma slacks och tröjor och stod och såg ut genom ytterdörren med bagaget uppstaplat runt omkring sig, och Watson, fastighetsskötaren. Han märkte att hon såg på honom och blinkade åt henne … en avgjort liderlig blinkning. Hon såg hastigt bort. Jack stod borta vid fönstret alldeles utanför restaurangen och såg på utsikten. Han såg hänförd och drömmande ut.
Kassaapparaten hade tydligen kollats, eftersom Ullman nu stängde den med en auktoritativ knapp. Han signerade remsan och la ner den i en liten, blixtlåsförsedd portfölj. Wendy applåderade i tysthet huvudkassören, som såg mycket lättad ut. Ullman såg ut som en man som skulle ha tagit ut en brist i form av ett skålpund kött ur huvudkassörens kropp … utan att spilla en droppe blod. Wendy gav inte mycket för Ullman eller hans pompösa, medvetet jäktade uppträdande. Han var som alla chefer hon träffat på, manliga eller kvinnliga. Han skulle vara sirapssöt mot gästerna, en småskuren tyrann när han befann sig bakom scenen med en anställd. Men nu var skolan slut och huvudkassörens förtjusning stod tydligt skriven i hans ansikte. Det var slut för alla utom för henne och Jack och Danny.
– Mr Torrance, ropade Ullman diktatoriskt. Skulle ni vilja komma över hit?
Jack gick bort mot honom och nickade åt Wendy och Danny att de skulle följa med.
Kassören, som gått in på det inre kontoret, kom nu tillbaka iklädd överrock.
– Hoppas att ni får en trevlig vinter, mr Ullman.
– Det tvivlar jag på, sa Ullman avmätt. Den tolfte maj, Braddock. Inte en dag tidigare. Inte en dag senare.
– Ja, sir.
Braddock gick runt disken, hans ansikte var allvarligt och värdigt som det hövdes hans ställning, men när han vänt ryggen helt mot Ullman grinade han upp sig som en skolpojke. Han sa något till de båda flickorna, som fortfarande väntade vid dörren, och han följdes ut av en kort, kvävd skrattsalva.
Nu började Wendy lägga märke till tystnaden. Den hade fallit över hotellet som en tjock filt, som dämpade alla ljud utom eftermiddagsvindens svaga pulserande där ute. Där hon stod kunde hon se in i det inre kontoret, nu prydligt på gränsen till sterilitet med dess båda tomma skrivbord och de grå arkivskåpen. Bakom det kunde hon se Halloranns fläckfria kök genom de stora dubbeldörrarna, som slagits upp på vid gavel och kilats upp med trekanter av gummi.
– Jag tänkte att jag skulle offra några extraminuter på att visa er runt i hotellet, sa Ullman och Wendy tänkte på att man alltid kunde höra det stora H:et i Ullmans röst. Det var meningen att man skulle höra det. – Jag är säker på att er man kommer att lära känna Overlook ut och in, mrs Torrance, men ni och er son kommer säkerligen att hålla er på foajéplanet och första våningen, där ni har er bostad.
– Säkerligen, mumlade Wendy blygt och Jack kastade en road blick på henne.
– Det är ett vackert ställe, sa Ullman hjärtligt. Jag njuter faktiskt av att få visa upp det.
Det slår jag vad om att du gör, tänkte Wendy.
– Låt oss åka upp på tredje och så arbeta oss neråt, sa Ullman. Han lät uppriktigt entusiastisk.
– Om vi uppehåller er … började Jack.
– Inte alls, sa Ullman. Butiken är stängd. Tout fini, åtminstone för den här säsongen. Och jag tänker övernatta i Boulder – naturligtvis på Boulderado. Enda anständiga hotellet på den här sidan om Denver … naturligtvis bortsett från Overlook själv. Den här vägen.
De steg tillsammans in i hissen. Den var rikligt prydd med koppar och mässingsslingor, men den satte sig märkbart innan Ullman sköt igen grinden. Danny rörde lite oroligt på sig och Ullman log ner mot honom. Danny försökte le tillbaka men utan märkbar framgång.
– Var inte orolig lille man, sa Ullman. Säker som ett bankfack.
– Det var Titanic också, sa Jack och såg upp på det slipade glaset i lampgloben i hisstaket. Wendy bet sig i kindens insida för att hålla borta ett leende.
Ullman var inte road. Han drog igen den inre grinden med ett rasslande och en smäll.
– Titanic gjorde bara en resa, mr Torrance. Den här hissen har gjort tusentals sedan den installerades 1926.
– Det låter lugnande, sa Jack. Han rufsade om Dannys hår. Planet kommer inte att krascha, grabben.
Ullman förde upp handtaget och något ögonblick hände inget annat än en darrning under deras fötter och det plågade kvidandet från maskineriet under dem. Wendy fick en vision av hur de fyra fångades som flugor i en butelj mellan två våningar och hittades på våren – med små bitar och stycken borta – som Donner-sällskapet …
(Sluta nu!)
Hissen började gå uppåt, till en början under skakningar och skrammel och banganden utifrån. Sedan blev gången mjukare. På tredje våningen fick Ullman den att stanna med en ryckning, drog undan innergrinden och öppnade hissdörren. Hisskorgen var fortfarande två decimeter under våningsplanet. Danny stirrade på skillnaden i höjd mellan korridoren på tredje våningen och hissgolvet, som om han just förstått att universum inte var så tryggt som man sagt honom. Ullman harklade sig och höjde hissen en aning, fick den att stanna med ett ryck (fortfarande fem centimeter för lågt), varpå de alla steg ur. När hissen befriats från deras tyngd hoppade den upp till våningsnivån, vilket Wendy inte alls fann lugnande. Säker som ett bankfack eller inte, hon bestämde sig för att ta trapporna när hon skulle upp eller ner på det här stället. Och under inga förhållanden skulle hon tillåta att de alla tre steg in i den här rangliga grejen tillsammans.
– Vad tittar du på, grabben? frågade Jack road. Ser du några fläckar här?
– Naturligtvis inte, sa Ullman retligt. Alla mattor har skumtvättats för bara två dagar sedan.
Wendy såg själv ner på gångmattan i korridoren. Snygg, men absolut inget hon skulle välja för sitt eget hem, om nu den dag kom då hon hade något. Botten var djupblå och på denna avtecknade sig ett mönster, som föreföll vara en surrealistisk djungel med lianer och slingerväxter och träd fulla med exotiska fåglar. Det var svårt att säga vad det var för fåglar, eftersom mönstret gick i rent svart utan skuggningar, så att man bara såg silhuetterna.
– Tycker du om mattan, Danny? frågade Wendy.
– Ja, mamma, sa han tonlöst.
De gick längs korridoren, som var bekvämt bred. Väggarna var klädda med sidentapeter i ljusare blått för att gå ihop med mattan. Elektriska ljuslyktor stod med tre meters mellanrum och var drygt två meter höga. De hade formgivits för att likna Londons gaslyktor och lamporna var dolda bakom matt, gräddvitt glas skyddat av ett gallernät av järn.
– Jag tycker mycket om de där, sa hon.
Ullman nickade belåtet.
– Mr Derwent lät installera sådana här i hela hotellet efter kriget – nummer två, menar jag. I själva verket var det mesta – fastän inte allt – i tredje våningens inredningar hans idéer. Här har vi 300, presidentsviten.
Han vred om nyckeln i de dubbla mahognydörrarna och svängde upp dem på vid gavel. Utsikten genom vardagsrummets västra fönster kom dem alla att flämta till, vilket förmodligen varit Ullmans mening. Han log.
– Ingen dålig utsikt, eller hur?
– Nej, verkligen inte, sa Jack.
Fönstret gick nästan över rummets hela längd och bakom det stod solen mitt emellan två vasstandade bergstoppar och kastade ett gyllene ljus över klippbranterna och de snöpudrade spetsarna. Molnen kring denna vykortslika utsikt var också guldfärgade och en solstråle föll glittrande på de mörkstammiga barrträden nedanför trädgränsen.
Jack och Wendy var så helt upptagna av utsiken att de inte såg ner på Danny, som inte stirrade ut genom fönstret utan på den röd-vit-randiga sidentapeten till vänster där en dörr öppnade sig in till ett inre sovrum. Och hans flämtning som blandats med de andras hade ingenting med skönhet att göra.
Stora stänk torkat blod, fläckat med små bitar gråvit substans, hade kletat ner tapeten. Det fick Danny att känna sig illamående. Det var som en vansinnig tavla målad i blod, en surrealistisk etsning som föreställde ett mansansikte förvridet i skräck och smärta, med gapande mun och halva huvudet krossat …
(Om du därför ser något … titta bara åt ett annat håll och när du tittar tillbaka så är det borta. Fattar du?)
Han tvingade sig att se ut genom fönstret och var noga med att visa upp ett uttryckslöst ansikte och när hans mammas hand slöts om hans egen tog han den och var noga med att inte krama den eller ge henne en signal av något slag.
Direktören sa något till hans pappa om att det var viktigt att sätta för luckor för det stora fönstret, så att en kraftig vind inte skulle blåsa in det. Jack nickade. Danny såg försiktigt tillbaka på väggen. De stora blodstänken var borta. De där små gråvita fläckarna som funnits överallt var också borta.
Sedan gick Ullman före dem ut. Mamma frågade honom om han tyckte att bergen var stiliga. Danny sa att han gjorde det, fastän han inte brydde sig om bergen, varken på ena eller andra sättet. När Ullman stängde dörren bakom dem, såg Danny sig om över axlen. Blodstänken hade återvänt, men nu var det färskt blod. Det rann. Ullman såg rakt på det och fortsatte att berätta om de berömda män, som bott här. Danny upptäckte att han bitit så hårt i sin läpp att den blödde och att han inte ens märkt det. När de gick längs korridoren drog han sig en liten bit från de andra och torkade bort blodet med baksidan av handen och tänkte på
(blod)
(såg mr Hallorann blod eller var det något värre?)
(Jag tror inte att de där sakerna kan skada dig.)
Det fanns ett skrik av stål bakom hans läppar, men han släppte inte fram det. Hans mamma och pappa kunde inte se sådana saker; de hade aldrig gjort det. Han skulle hålla tyst. Hans mamma och pappa älskade varandra och det var en verklig sak. De andra sakerna var som bilder i en bok. Somliga bilder skrämdes, men de kunde inte skada en. De … kunde … inte … skada en.
Mr Ullman visade dem några andra rum på tredje våningen, ledde dem genom korridorer, som vindlade sig och krökte sig som en labyrint. De var alla läckerbitar, sa mr Ullman, fast Danny inte kunde se några sötsaker. Han visade dem ett rum, där en dam som hette Marilyn Monroe en gång hade bott, när hon var gift med en man som hette Arthur Miller (Danny förstod dunkelt att Marilyn och Arthur hade fått en SKILSMÄSSA inte långt efter att de hade bott på Overlook Hotell).
– Mamma?
– Vad är det, älskling?
– Om de var gifta, varför hade de då olika namn? Du och pappa har samma namn.
– Ja, men vi är inte berömda, Danny, sa Jack. Berömda kvinnor behåller sina namn även sedan de gift sig, för att deras namn är deras levebröd.
– Levebröd, sa Danny fullständigt oförstående.
– Vad pappa menar är att folk brukade gå på bio och se Marilyn Monroe, sa Wendy, men de skulle kanske inte gå för att se Marilyn Miller.
– Varför inte? Hon skulle fortfarande vara samma dam. Skulle inte alla veta det?
– Jo, men …
Hon såg hjälplöst på Jack.
– Truman Capote bodde en gång i det här rummet, avbröt Ullman otåligt. Han öppnade dörren. Det var på min tid. En förfärligt trevlig man. Europeiskt sätt.
Det var ingenting märkvärdigt med något av dessa rum (bortsett från ett där det inte fanns något godis, som mr Ullman sa), ingenting som Danny var rädd för. I själva verket fanns det bara en sak till på tredje våningen, som oroade Danny och han kunde inte ha sagt varför. Det var eldsläckaren på väggen alldeles innan de vände om hörnet och gick till hissen, som stod öppen och väntade som ett gap fyllt med guldtänder.
Det var en gammaldags eldsläckare, en platt slang som var lindad något dussintal gånger kring sig själv och med ena änden fäst vid en stor, röd kran och den andra i ett mässingsmunstycke. Slangens veck hölls på plats av en röd tvärslå på ett gångjärn. Om eld utbröt kunde man med en kraftig stöt slå upp tvärslån och så komma åt slangen. Så mycket kunde Danny se: han var fin på att se hur saker fungerade. När han var två och ett halvt hade han kunnat låsa upp den skyddsgrind, som hans far hade monterat överst i trappan i deras hus i Stovington. Han hade sett hur låset fungerade. Hans far sa att det var gott HANDLAG. Somliga människor hade HANDLAG, somliga människor hade det inte.
Den här eldsläckaren var lite äldre än andra som han hade sett – t.ex. den i lekskolan – men det var inte så ovanligt. Hur som helst så gjorde den honom lite illa berörd, där den låg hopringlad mot den ljusblå tapeten som en sovande orm. Och han var glad att inte behöva se den, när de kommit runt hörnet.
– Naturligtvis måste alla fönstren ha luckor, sa mr Ullman, när de åter steg in i hissen. Även nu sjönk hisskorgen obehagligt ner under deras tyngd. – Men jag är särskilt oroad för det i presidentsviten. Det kostade ursprungligen fyrahundratjugo dollars och det var för tretti år sedan. Det skulle kosta åtta gånger så mycket att sätta in ett nytt idag.
– Jag ska bomma för det, sa Jack.
De åkte ner till andra våningen, där det fanns fler rum och till och med fler vindlingar och krökar i korridorerna. Ljuset från fönstren hade börjat mattas påtagligt, nu när solen sjönk bakom bergen. Mr Ullman visade dem ett eller två rum och det var allt. Han gick förbi nummer 217, det rum som Dick hade varnat honom för, utan att sakta farten. Danny såg på den oskyldiga siffran på dörren med fascinerad ängslan.
Sedan ner till första våningen. Mr Ullman visade dem inga rum här förrän de nästan hunnit fram till den trappa med tjock matta, som ledde ner till foajén.
– Här är er bostad, sa han. Jag tror att ni kommer att tycka att den är tillräcklig.
De gick in. Danny stålsatte sig och gjorde sig beredd på vad som kunde finnas därinne. Det fanns ingenting.
Wendy Torrance kände sig mycket lättad. Presidentsviten med dess kyliga elegans hade fått henne att känna sig illa till mods och klumpig – det var en sak att avlägga besök i någon restaurerad byggnad där en liten skylt i sovrummet tillkännagav att Abraham Lincoln eller Franklin D. Roosevelt hade sovit där, men en helt annan att föreställa sig att man själv och ens make låg under kvadratmetrar av lakan och kanske älskade där världens största män en gång legat (i varje fall de mäktigaste, ändrade hon sig). Men den här våningen var enklare, mera hemlik, mera inbjudande. Hon trodde att hon kunde vistas här en säsong utan större svårigheter.
– Det är mycket trevligt, sa hon till Ullman och hörde tacksamheten i sin röst.
Ullman nickade.
– Enkelt men tillräckligt. Under högsäsongen bor kocken och hans fru här eller kocken och hans lärling.
– Bodde mr Hallorann här? avbröt Danny.
Mr Ullman böjde sig nedlåtande mot Danny.
– Just det. Han och mr Nevers. Han vände sig på nytt till Jack och Wendy. – Det här är vardagsrummet.
Där fanns flera stolar som såg bekväma ut men inte dyrbara, ett kaffebord, som en gång varit dyrbart men nu hade en lång flisa borta i ena sidan, två bokhyllor (fullproppade med Readers Digest Condensed Books och Deckarklubbens trilogier från fyrtitalet, vilket Wendy roat noterade), och en anonym hotell-tv, som såg mycket mindre elegant ut än de mattbruna, polerade skåpen i hotellrummen.
– Givetvis inget kök, sa Ullman, men det finns en kökshiss. Lägenheten ligger rakt ovanför köket.
Han drog undan en lucka i panelen och avslöjade en bred, fyrkantig bricka. Han gav den en stöt och den försvann åtföljd av ett dinglande rep.
– Det är en hemlig gång! sa Danny upphetsad till sin mor och glömde alla faror för detta fascinerande schackt bakom väggen. Precis som i Abbott och Costellos Möte med monstren.
Mr Ullman rynkade pannan, men Wendy log milt överseende. Danny sprang bort till kökshissen och kikade ner.
– Den här vägen om jag får be.
Han öppnade dörren längst bort i vardagsrummet. Den ledde in till sovrummet, som var rymligt och luftigt. Där fanns två sängar. Wendy såg på sin man, log, ryckte på axlarna.
– Inga problem, sa Jack. Vi kan dra ihop dem.
Mr Ullman såg sig om, uppriktigt förvirrad.
– Förlåt?
– Sängarna, sa Jack vänligt. Vi kan dra ihop dem.
– Åh, javisst, sa Ullman oförstående. Så ljusnade hans ansikte och en rodnad kröp upp från kragkanten. – Precis som ni vill.
Han förde dem tillbaka till vardagsrummet, där en annan dörr ledde till ännu ett sovrum, som var utrustat med två kojsängar. Ett elelement väste i ett hörn och mattan på golvet hade ett fruktansvärt mönster av ökenbuskar och kaktusar – Wendy såg att Danny redan blivit förälskad i den. Väggarna i detta mindre rum hade träpaneler av riktig furu.
– Tror du att du kan stå ut med det här rummet, grabben? frågade Jack.
– Visst. Jag tänker sova i överkojen. Är det okay?
– Om du vill det så.
– Jag tycker om mattan också. Mr Ullman, varför har ni inte sådana mattor överallt?
Mr Ullman såg ett ögonblick ut som om han hade bitit i en citron. Så log han och klappade Danny på huvudet.
– Det här är er våning och så har ni badrummet, som finns intill stora sovrummet. Det är ingen stor våning, men ni har ju resten av hotellet att sprida ut er i. Den öppna spisen i foajén fungerar bra, det säger i varje fall Watson, och det står er fritt att äta i matsalen om ni så önskar.
Han talade med tonen hos en man, som beviljar en stor ynnest.
– All right, sa Jack.
– Ska vi går ner? frågade mr Ullman.
– Fint, sa Wendy.
De åkte ner i hissen och nu var foajén helt öde med undantag för Watson, som stod lutad mot ytterdörren klädd i ogarvad läderjacka och med en tandpetare mellan läpparna.
– Jag trodde att ni skulle vara miltals härifrån vid det här laget, sa mr Ullman och hans röst var en aning kylig.
– Dröjde bara kvar för att påminna mr Torrance här om pannan, sa Watson och stramade upp sig. Håll ett vaket öga på henne så sköter hon sig. Lätta på trycket några gånger om dan. Hon smygökar.
Hon smygökar, tänkte Danny och orden ekade i en lång och tyst korridor inom honom, en korridor kantad med speglar som människor sällan såg i.
– Det ska jag, sa hans pappa.
– Ni kommer att klara det fint, sa Watson och sträckte ut handen. Jack tog den. Watson vände sig till Wendy och böjde på huvudet. – Ma’am, sa han.
– Trevligt att träffas, sa Wendy och tänkte att det skulle låta löjligt. Men det gjorde det inte. Hon hade kommit hit från New England, där hon vistats i hela sitt liv, och hon tyckte att efter några få ord hade denne man Watson med sitt hårburr fattat i ett koncentrat vad Västern betydde. Den liderliga blinkningen tidigare var ingenting att bry sig om.
– Unge herr Torrance, sa Watson allvarligt och sträckte på handen. Danny, som lärt sig allt om handskakning för ett år sedan, sträckte försiktigt ut sin egen och kände hur den uppslukades. – Ta väl hand om den, Dan.
– Ja, sir.
Watson släppte Dannys hand och sträckte upp sig i hela sin längd. Han såg på Ullman.
– Vi ses nästa år, antar jag, sa han och räckte fram handen. Ullman tog slappt emot den. Hans skära ring uppfångade elljuset i foajén i en olycksbådande blinkning.
– Den tolfte, Watson, sa han. Inte en dag tidigare eller senare.
– Javisst, sir, sa Watson, och Jack kunde nästan höra tillägget … din jävla lilla bög.
– Ha det så bra i vinter, mr Ullman.
– Åh, det tvivlar jag på, sa Ullman frånvarande.
Watson öppnade en av de stora ytterdörrarna; vinden tjöt starkare och lyfte upp kragen på hans jacka. – Ta nu väl hand om er, sa han.
Det var Danny som svarade.
– Ja, sir, det ska vi.
Watson, vilkens inte så avlägsna förfäder hade ägt det här stället, slank ödmjukt ut genom dörren. Den stängdes bakom honom, dämpade av ljudet av vinden. De såg honom klampa nerför den breda yttertrappan i sina slitna svarta cowboystövlar. Ljusgula asplöv virvlade runt hans hälar när han gick över parkeringsplatsen fram till sin pick-up och klev upp i den. Blå rök sprutade ut ur det rostiga avgasröret, när han startade den. Tystnaden varade när han backade och sedan körde ut från parkeringsplatsen. Hans bil försvann över kullens krön och dök sedan upp, mindre, på huvudvägen mot väster.
Ett ögonblick kände sig Danny mer ensam än han någonsin gjort i hela sitt liv.