Familjen Torrance stod tillsammans på den långa terrassen utanför hotel Overlook, som om de poserade för ett familjeporträtt, Danny i mitten, med blixtlåset helt uppdraget i förra höstens jacka som nu var för liten och började bli sliten på armbågarna, Wendy bakom honom med en hand på hans axel, och Jack till vänster med sin hand lätt vilande på sonens huvud.
Mr Ullman stod ett trappsteg nedanför dem, ordentligt omknäppt i en brun mohairrock, som såg dyrbar ut. Solen var nu helt dold bakom bergen, kantade dem med flammor i guld och fick skuggorna att verka längre och purpurfärgade. De enda fordonen som stod kvar på parkeringsplatsen var hotellets stationsvagn, Ullmans Lincoln Continental och Torrances illa medfarna Volkswagen.
– Ni har alltså nycklarna, sa Ullman till Jack, och ni vet allt om pannan och vattencisternen?
Jack nickade och kände verklig sympati för Ullman. Allt var fixat för säsongen. Trådnystanet var prydligt upprullat till den 12 maj – inte en dag tidigare eller senare – och Ullman, som var ansvarig för alltihop och som talade om hotellet i blind förälskelse kunde inte låta bli att söka efter lösa trådändar.
– Jag tror att allt är under god kontroll, sa Jack.
– Bra. Jag hör av mig.
Men han dröjde fortfarande kvar ett tag, som om han väntade att vinden skulle ge honom ett handtag och kanske blåsa ner honom till bilen.
– All right. Ha det så bra i vinter, mr Torrance och mrs Torrance. Du också, Danny.
– Tack, sir, sa Danny. Hoppas ni också får det.
– Det tvivlar jag på, upprepade Ullman och han lät sorgsen. Stället i Florida är en sophög, om sanningen nu ska fram. Bisyssla. Overlook är mitt riktiga jobb. Ta väl vara på det åt mig, mr Torrance.
– Jag tror nog att det finns här när ni kommer tillbaka nästa vår, sa Jack och en tanke blixtrade genom Dannys huvud
(men kommer vi att vara det?)
och försvann.
– Naturligtvis. Naturligtvis gör det det.
Ullman såg bort mot lekplatsen, där häckdjuren rasslade högt i vinden. Så nickade han ännu en gång affärsmässigt.
– Adjö då.
Han gick raskt och beskäftigt bort till sin bil – en löjligt stor bil för en så liten man – och klämde sig in i den. Lincolns motor spann igång och bakljusen blixtrade till när han backade ut från sin plats. När bilen körde sin väg såg Jack den lilla skylten längst upp vid parkeringsrutan: RESERVERAD FÖR MR ULLMAN, DIR.
– Bra, sa Jack tyst.
De såg efter bilen tills den var ur sikte, på väg nerför den östra sluttningen. När den var borta såg de tysta på varandra, nästan skrämda ett ögonblick. De var ensamma. Asplöven virvlade och dansade utan mål över gräsplanen, som var nyklippt och putsad utan att någon gäst skulle se på den. Den gav Jack en egendomlig känsla att han krympte, som om hans livskraft hade förminskats till en svag gnista, medan hotellet och omgivningen plötsligt fördubblats i omfång och blivit ondskefulla, fick dem att bli dvärglika och hotade dem med en mörk, livlös styrka.
Sedan sa Wendy:
– Hör på nu, grabben. Din näsa rinner som en brandslang. Låt oss gå in.
Och de gjorde det, stängde dörren ordentligt bakom sig mot vindens oroliga tjutande.