Wendy kunde höra hur skrivmaskinen, som Jack burit upp därnerifrån, knattrade till liv inne i sovrummet, tystnade någon minut och sedan på nytt smattrade kort. Det var som att lyssna på kulspruteeld från en liten betongbunker. Ljudet var som musik för hennes öron; Jack hade inte skrivit så flitigt sedan det andra året under deras äktenskap, när han skrev historien som Esquire hade köpt. Han sa att han trodde att pjäsen skulle vara klar vid slutet av året, bra eller dålig, och att han då skulle sätta igång med något nytt. Han sa att han inte brydde sig om ifall The Little School väckte uppmärksamhet när Phyllis sände den runt, inte brydde sig om ifall den sjönk utan ett spår, och Wendy trodde också det. Själva skrivandet gjorde henne oerhört hoppfull, inte för att hon väntade sig stora saker av pjäsen utan för att hennes man tycktes långsamt stänga en väldig dörr till ett rum fyllt av monster. Han hade haft skuldran mot den där dörren länge nu, men till slut svängde den igen.
Varje typnedslag stängde den lite mer.
Danny satt hopkrupen över den första av de fem nötta förskoleböcker, som Jack grävde fram genom att obarmhärtigt gallra i Boulders myriader av antikvariat. De skulle ta Danny upp till andra klassens läsnivå, ett program som hon sagt till Jack var alldeles för ambitiöst. Deras son var intelligent, det visste de, men det skulle vara fel att driva honom alltför långt, alltför hastigt. Jack hade hållit med. Han skulle inte pressas. Men om grabben fattade fort, så var de nu rustade. Och nu undrade hon, om inte Jack hade haft rätt också om detta.
Danny, som förberetts i fyra år med ”Sesame Street” och i tre med ”Electric Company”, tycktes fatta med nästan skrämmande snabbhet. Det bekymrade henne. Han satt hukad över de oskyldiga små böckerna med kristallradion och modellplanet på hyllan ovanför sig, som om hans liv hängde på att han kunde lära sig läsa. Hans lilla ansikte var mera spänt och blekt än hon tyckte om i det mjuka och hemtrevliga skenet från den reglerbara lampa, som de satt in i hans rum. Han tog det mycket allvarligt, både läsningen och de arbetsuppgifter, som hans far gjorde i ordning åt honom varje eftermiddag. Bilder av ett äpple och en persika. Ordet äpple skrivet nertill med Jacks stora, tydliga tryckstil. Ringa in rätt bild, det som passar ihop med ordet. Och deras son kunde stirra från ordet till bilderna, hans läppar rörde sig, han sökte ut, svettades faktiskt ut det. Och med sin stora röda penna inklämd i den knubbiga högerhanden kunde han nu skriva ungefär tre dussin ord alldeles själv.
Hans fingrar följde långsamt orden i läseboken. Ovanför dem fanns en bild, som Wendy halvt erinrade sig från sin egen tid i förskolan för nitton år sedan. En skrattande pojke med brunt, lockigt hår. En flicka i kort klänning, håret i blonda lockar, ett hopprep i ena handen. En glad hund som rusade efter en stor röd gummiboll. Första klassens treenighet, Dick, Jane och Jip.
– Se Jip springer, läste Danny långsamt. Spring, Jip, spring. Spring, spring, spring. Han gjorde en paus. Se bu … Han böjde sig närmare, näsan rörde nu nästan vid sidan. – Se bu …
– Inte så nära, grabben, sa Wendy milt. Du förstör dina ögon. Det är …
– Säg det inte! sa han och satte sig upp med ett ryck. Hans röst var förfärad. Säg det inte, mamma, jag kan lista ut det!
– All right, älskling, sa hon. Men det är inte så viktigt. Det är det faktiskt inte.
Danny lutade sig obekymrat framåt. Hans ansikte hade ett uttryck, som man annars vanligare ser hos en gymnasist under en examensskrivning. Hon tyckte mindre och mindre om det.
– Se bu … Åh. El. El. Se bu …bo …el..el? Se buollel! Boll! Plötsligt triumferande. Vilt. Vildheten i hans röst skrämde henne. – Se bollen!
– Det är riktigt, sa hon. Älskling, jag tror att det är sängdags.
– Bara några sidor till, mamma? Snälla du?
– Nej, grabben. Hon lade bestämt ihop de röda pärmarna. Det är sängdags.
– Får jag inte?
– Tjata inte om det, Danny. Mamma är trött.
– Okay. Men han såg längtansfullt efter läseboken.
– Gå in och kyss din pappa god natt och tvätta dig sedan. Glöm inte att borsta tänderna.
– Nej då.
Han gick slokande ut, en liten pojke i pyjamasbyxor med påsydda fötter och en stor flanellskjorta med en fotboll på framsidan och texten NEW ENGLAND PATRIOTS skriven på ryggen.
Jacks skrivmaskin tystnade och hon hörde Dannys uppriktiga puss.
– God natt, pappa.
– God natt, grabben. Hur går det?
– Fint, tror jag. Mamma sa att jag skulle sluta.
– Mamma gjorde rätt. Hon är över halv nio. Ska du till badrummet?
– Ja.
– Bra. Det växer potatis ur dina öron. Och lök och morötter och gräslök och …
Dannys fniss dog bort och klipptes sedan av när han bestämt stängde badrumsdörren. Han ville vara för sig själv när han stökade i badrummet, medan både hon och Jack var mera vårdslösa. Ännu ett tecken på – och de blev allt fler hela tiden – att det fanns en annan levande varelse i huset, inte bara en karbonkopia av en av dem eller en kombination av dem bägge. Det gjorde henne en smula sorgsen. En dag skulle hennes barn vara en främling för henne och hon skulle vara det för honom … men inte så främmande som hennes egen mor hade blivit för henne. Gode gud, låt det inte bli så. Låt honom växa upp och fortfarande älska sin mor.
Jacks skrivmaskin började på nytt sina oregelbundna utbrott.
Hon satt kvar i stolen bredvid Dannys läsbord och lät blicken glida runt sin sons rum. Modellplanets vinge hade prydligt lagats. På hans bord låg högar av bilderböcker, färgläggningsböcker, gamla serietidningar med omslagen till hälften sönderrivna, och färgkritor. Volkswagenmodellen stod ordentligt ovanpå alltihop, fortfarande insvept i sitt cellofan. Han och hans far skulle sätta ihop den i morgon kväll eller kvällen därpå, om Danny fortsatte i den här takten, det var inte tal om slutet av veckan. Hans bilder av Nalle Puh och Ior och Christopher Robin var prydligt uppsatta på väggen och skulle snart ersättas av pin-upor och foton av hashrökande rocksångare, förmodade hon. Från oskuld till erfarenhet. Den mänskliga naturen, baby. Hugg tag i och morra. Ändå gjorde det henne sorgsen. Nästa år skulle han gå i skola och hon skulle förlora åtminstone hälften av honom, kanske mer, till hans vänner. Hon och Jack hade försökt få ännu ett, när allt hade tyckts gå bra i Stovington, men nu tog hon på nytt sina piller. Allt var för osäkert. Bara gud visste var de befann sig om nio månader.
Hennes blick föll på getingboet.
Det intog främsta platsen i Dannys rum, låg på en stor plastbricka på bordet bredvid hans säng. Hon tyckte inte om det, även om det var tomt. Hon funderade lite vagt om det kunde finnas baciller i det, tänkte på att fråga Jack, bestämde sig sedan för att han skulle skratta åt henne. Men hon skulle fråga läkaren i morgon, om hon kunde få en pratstund med honom, när Jack var ute ur rummet. Hon tyckte inte om tanken, att den där tingesten som tillverkats av så många främmande varelsers spott och saliv skulle ligga bara några decimeter från hennes sovande sons huvud.
Vattnet rann fortfarande i badrummet och hon reste sig och gick in i det stora sovrummet för att kontrollera att allting var okay. Jack såg inte upp, han var förlorad i den värld han skapade, stirrade på skrivmaskinen med en filtercigarrett dinglande mellan läpparna.
Hon knackade lätt på den stängda badrumsdörren.
– Är allt bra, grabben? Har du somnat?
Inget svar.
– Danny?
Inget svar. Hon kände på dörren. Den var låst.
– Danny? Nu var hon orolig. Frånvaron av alla ljud bortsett från det rinnande vattnet fick henne att känna sig illa till mods. – Danny? Öppna dörren, älskling.
Inget svar.
– Danny!
– Herregud, Wendy. Jag kan inte tänka om du ska stå och bulta på dörren hela natten.
– Danny har stängt in sig i badrummet och han svarar mig inte!
Jack gick runt skrivbordet och såg sur ut. Han knackade en gång på dörren, hårt.
– Öppna nu, Danny. Inga dumheter.
Inget svar.
Jack knackade hårdare.
– Sluta upp nu, grabben. Sängdags är sängdags. Du får smäll om du inte öppnar.
Han tappar humöret, tänkte hon, och blev ännu räddare. Han hade inte rört Danny i vredesmod, sedan den där kvällen för två år sedan, men just nu verkade han tillräckligt arg för att kunna göra det.
– Danny, älskling … började hon.
Inget svar. Bara rinnande vatten.
– Danny, om du tvingar mig att bryta upp det här låset, så garanterar jag att du kommer att få ligga på magen i natt, varnade Jack.
Ingenting.
– Bryt upp den, sa hon och plötsligt var det svårt att tala. Kvickt.
Han lyfte en fot och sparkade hårt till dörren alldeles till höger om handtaget. Låset var klent; det gav genast efter och dörren slängdes upp, slog i den kakelklädda badrumsväggen och studsade halvvägs tillbaka.
– Danny! skrek hon.
Vattnet rann för fullt i karet. Danny satt på badkarskanten längst bort i rummet. Bredvid honom låg en tandkrämstub med hatten avskruvad. I vänster hand höll han slappt i sin tandborste och han hade ett tunt skum av tandkräm kring munnen. Han stirrade som i trance in i spegeln i badrumsskåpet ovanför tvättfatet. Uttrycket i ansiktet präglades av bedövad fasa och hennes första tanke var, att han fått något slags epileptiskt anfall, att han kanske svalt tungan.
– Danny!
Danny svarade inte. Gutturala ljud kom ur hans strupe.
Sedan knuffades hon åt sidan så kraftigt att hon törnade mot handdukshängaren och Jack låg på knä framför pojken.
– Danny, sa han. Danny, Danny!
Han knäppte med fingrarna framför Dannys tomma ögon.
– Åh-visst, sa Danny. Turneringar. Slang. Nurrrr …
– Danny …
– Roque! sa Danny och hans röst var plötsligt djup, nästan som en mans. Roque. Slag. Roqueklubban har två sidor … Gaaaaaa …
– Å Jack, herregud, vad är det för fel på honom?
Jack tog tag i pojkens armbågar och skakade honom hårt. Dannys huvud rullade slappt bakåt och knyckte sedan framåt, som en ballong på en käpp.
– Roque. Slag. Tedrom.
Jack skakade honom på nytt och Dannys blick klarnade plötsligt. Hans tandborste föll ur hans hand och ner på spjälgolvet med en liten smäll.
– Hur? frågade han och såg sig om. Han såg sin far ligga på knä och Wendy som stod vid väggen. – Vad då? frågade Danny på nytt i ökande skräck. V-v-v-aaaa-ddd, v-v-v-rrr …
– Stamma inte! skrek Jack plötsligt rakt i ansiktet på honom. Danny ropade högt i chock, hans kropp spändes, försökte dra sig undan fadern och han började storgråta. Jack drog honom skakad tätt intill sig.
– Å älskling, förlåt. Förlåt mig, grabben. Gråt inte. Förlåt mig. Allt är bra nu.
Vattnet rann hela tiden i karet och Wendy kände att hon plötsligt hade stigit in i någon malande mardröm, där tiden löpte bakåt, bakåt till den punkt där hennes druckne man hade brutit av hennes sons arm och sedan gnällt över honom med nästan exakt samma ord.
(Å älskling. Förlåt mig, grabben. Jag är så ledsen.)
Hon sprang fram till dem, bände loss Danny ur Jacks famn (och såg det ilsket förebrående uttrycket i hans ansikte, men sköt undan det för att tänka på det senare) och lyfte upp honom. Sedan gick hon tillbaka till det lilla sovrummet med Dannys armar om sin hals och Jack lommande efter.
Hon satte sig på Dannys säng och gungade honom fram och tillbaka, lugnade ner honom med obegripliga ord som hon upprepade gång på gång. Hon såg upp på Jack och nu fanns det bara oro i hennes blick. Han lyfte frågade ögonbrynen mot henne. Hon skakade sakta på huvudet.
– Danny, sa hon. Danny, Danny, Danny. De’ e’ bra nu, pojken min. De’ e’ fint.
Till slut var Danny lugn, darrade bara en smula i hennes famn. Ändå var det Jack som han först talade till. Jack som nu satt bredvid dem på sängen, och hon kände det gamla vanliga stinget
(Det är han i första rummet och det har alltid varit han i första rummet)
av svartsjuka. Jack hade rutit åt honom, hon hade tröstat honom, ändå var det till sin far som Danny sa:
– Förlåt om jag uppförde mig illa.
– Ingenting att be om förlåtelse för, grabben. Jack rufsade om hans hår. Vad i helsike hände därinne?
Danny skakade långsamt på huvudet, förvirrad.
– Jag … jag vet inte. Varför sa du åt mig att sluta stamma, pappa? Jag stammar inte.
– Naturligtvis inte, sa Jack glatt, men Wendy kände ett kallt finger röra vid sitt hjärta. Jack såg plötsligt skrämd ut, som om han hade sett något som kunde ha varit ett spöke.
– Något om summern … muttrade Danny.
– Vad?
Jack lutade sig framåt och Danny ryggade tillbaka i hennes armar.
– Jack, du skrämmer honom! sa hon och hennes röst var hög, anklagande. Det slog henne plötsligt, att de alla var skrämda. Men för vad?
– Jag vet inte, jag vet inte, sa Danny till sin far. Vad … vad sa jag, pappa?
– Ingenting, muttrade Jack.
Han tog upp näsduken ur bakfickan och torkade sig om munnen. Wendy upplevde ett ögonblick på nytt den otäcka tidenlöper-bakåt-känslan. Det var en gest som hon kom väl ihåg från hans spritperiod.
– Varför låste du dörren, Danny? frågade hon mjukt. Varför gjorde du det?
– Tony, sa han. Tony sa åt mig att göra det.
De utbytte en blick över hans huvud.
– Sa Tony varför? frågade Jack lugnt.
– Jag höll på att borsta tänderna och tänkte på min läsning, sa Danny. Tänkte verkligt mycket. Och … och jag såg Tony där i spegeln. Han sa att han måste visa mig igen.
– Menar du att han stod bakom dig? frågade Wendy.
– Nej han var inne i spegeln. Danny var mycket bestämd på den punkten. – Långt där inne. Och sedan gick jag igenom spegeln. Sedan kommer jag bara ihåg att pappa skakade mig och jag trodde att jag uppförde mig illa igen.
Jack ryckte till som för ett slag.
– Nej, grabben, sa han sakta.
– Sa Tony åt dig att låsa dörren? frågade Wendy och strök honom över håret.
– Ja.
– Och vad var det han ville visa dig?
Danny stelnade till i hennes famn: det var som om musklerna i hans kropp förvandlats till något som liknade pianosträngar.
– Jag kommer inte ihåg, sa han förtvivlat. Jag kommer inte ihåg. Fråga mig inte. Jag … jag kommer inte ihåg någonting!
– Shh, sa Wendy oroad. Hon började vagga honom på nytt. Det gör ingenting om du inte kommer ihåg något, älskling. Jag lovar.
Till slut började Danny slappna av på nytt.
– Vill du att jag ska stanna kvar en stund? Läsa något för dig?
– Nej. Bara nattlampan. Han såg skyggt på sin far. – Vill du stanna, pappa? Bara någon minut?
– Visst, grabben.
Wendy suckade. – Jag går ut i vardagsrummet, Jack.
– Fint.
Hon reste sig och såg på när Danny kröp ner under lakanet. Han verkade mycket liten.
– Är du säker på att du mår bra, Danny?
– Jag mår fint. Koppla bara in Snobben, mamma.
– Visst.
Hon satte i kontakten till nattlampan, som visade Snobben liggande djupt insomnad på sin hundkoja. Han hade aldrig velat ha en nattlampa, förrän de flyttade in i Overlook och då hade han särskilt bett att få en. Hon släckte ljuset i taket och läslampan och såg på dem, den lilla vita cirkel, som var Dannys ansikte och Jacks ovanför det. Hon tvekade ett ögonblick.
(och sedan gick jag genom spegeln)
och gick sedan tyst ifrån dem.
– Är du sömnig? frågade Jack och strök upp Dannys hår ur hans panna.
– Jaaa.
– Vill du ha ett glas vatten?
– Nej …
Det var tyst i fem minuter. Danny låg fortfarande under hans hand. Han tänkte att pojken somnat och var på väg att resa sig och tyst gå ut, när Danny på gränsen till sömn sa:
– Roque.
Jack vände sig åter mot honom, på helspänn.
– Danny …?
– Du skulle aldrig göra mamma illa, eller hur pappa?
– Nej.
– Eller mig?
– Nej.
På nytt tystnad – som tänjdes ut.
– Pappa?
– Vad då?
– Tony kom och talade med mig om roqgue.
– Gjorde han, grabben? Vad sa han?
– Jag kommer inte ihåg så mycket. Utom att han sa att det fanns innespelare. Som i baseboll. Är inte det lustigt?
– Jo.
Jacks hjärta dunkade tungt i bröstet. Hur i all världen kunde pojken veta en sådan sak. Roque spelades av innespelare, inte som i baseboll men som i cricket.
– Pappa? Han sov nästan nu.
– Vad då?
– Vad är tedrom?
– Teds rum? Låter som ett rum, där en grabb som heter Ted bor.
Tystnad.
– Hallå, grabben?
Men Danny sov, andades i långa, långsamma andetag. Jack satt ett ögonblick och såg ner på honom och en våg av kärlek sköljde genom honom som en tidvattensvåg. Varför hade han skrikit åt den lille pojken så där? Det var helt normalt för honom att stamma litet. Han hade vaknat upp ur någon förvirring eller konstig trance och under sådana omständigheter var det fullständigt normalt, att han stammat. Fullkomligt. Och han hade inte sagt summer. Det hade varit något helt annat, obegripligt nonsens.
Hur hade han vetat att det fanns innespelare i roqgue? Hade någon berättat det för honom? Ullman? Hallorann?
Han såg ner på sina händer. De var hårda, knutna nävar av spänningen,
(herregud vad jag behöver en drink)
och naglarna borrade sig in i handflatorna som brännjärn. Han tvingade dem långsamt att öppna sig.
– Jag älskar dig, Danny, viskade han. Gud ska veta att jag gör det.
Han lämnade rummet. Han hade åter tappat humöret, bara lite, men tillräckligt för att han skulle känna sig sjuk och rädd. En drink skulle utplåna den känslan, ja då. Den skulle utplåna den
(någonting om summern)
och allt annat. Han hade inte misstagit sig på orden. Inte alls. De hade klingat klart och tydligt som en klocka. Han stannade till och torkade automatiskt läpparna med näsduken.
Deras gestalter var bara mörka silhuetter i skenet från nattlampan. Wendy, som bara hade på sig trosor, gick bort till hans säng och stoppade på nytt om honom; han hade sparkat av sig lakanet. Jack stod i dörröppningen och såg på när hon lade insidan av handleden mot hans panna.
– Är han febrig?
– Nej.
Hon kysste honom på pannan.
– Tack gode gud att du ordnade det där besöket, sa han, när hon kom tillbaka till dörren. Tror du att han kan sina saker?
– Kassörskan sa att han var mycket bra. Det är allt jag vet.
– Om det är något galet kommer jag att skicka iväg dig och honom till din mor, Wendy.
– Nej.
– Jag vet, sa han och lade armen om henne, hur du känner det.
– Du vet inte alls vad jag känner för henne.
– Wendy, det finns inget annat ställe dit jag kan skicka er. Det vet du.
– Om du kom med …
– Utan det här jobbet är vi färdiga, sa han enkelt. Det vet du.
Hennes silhuett nickade långsamt. Hon visste det.
– När jag hade den där intervjun med Ullman trodde jag att han bara skrävlade. Nu är jag inte så säker. Jag skulle kanske inte ha prövat på det här med er två. Sex mil borta från allting.
– Jag älskar dig, sa hon. Och Danny älskar dig ännu mer, om det nu är möjligt. Hans hjärta skulle ha brustit, Jack. Och det kommer det att göra, om du skickar iväg oss.
– Säg inte på det där sättet.
– Om doktorn säger, att det är något galet, så ska jag söka jobb i Sidewinder, sa hon. Om jag inte kan få ett arbete i Sidewinder reser jag och Danny till Boulder. Jag kan inte fara till min mor. Inte på de här villkoren. Be mig inte om det. Jag … jag kan bara inte.
– Jag antar att jag vet det. Upp med humöret. Det är kanske ingenting.
– Kanske.
– Har vi tid till klockan två?
– Ja.
– Vi lämnar sovrumsdörren öppen, Wendy.
– Ja, men jag tror att han kommer att sova nu.
Men det gjorde han inte.
Boom … boom … boomboomBOOMBOOM …
Han flydde undan de tunga, skrällande, ekande ljuden genom vindlande, villsamma korridorer, hans bara fötter tassade viskande på den täta djungeln av blått och svart. Varje gång han hörde roqueklubban slå in i väggen någonstans bakom honom ville han skrika högt. Men han fick inte göra det. Han fick inte. Ett skrik skulle förråda honom och sedan
(sedan TEDROM)
(Kom hit ut och ta din medicin, din förbannade lilla lipsill.)
Åh, och han kunde höra röstens ägare komma efter honom, jagande fram i korridoren som en tiger i den främmande blå-svarta djungeln. En människoätare.
(Kom hit ut, din lilla djävla grabb!)
Om han kunde komma fram till trapporna som gick neråt, kunde han komma ifrån den här tredje våningen, kunde han kanske klara sig. Till och med hissen. Om han kunde komma ihåg vad som hade glömts bort. Men det var mörkt och i sin skräck hade han tappat orienteringen. Han hade rusat genom en korridor och sedan in i en annan, hans hjärta satt i strupen som en klump av is och han fasade för att en ny krök skulle ställa honom öga mot öga med den mänskliga tigern i de här korridorerna.
Dånandet var nu alldeles bakom honom, de fruktansvärda hesa ropen.
Visslandet när klubbhuvudet skar genom luften
(roque … slag … roque … slag … TEDROM)
innan det landade i väggen. Det mjuka viskandet av fötter på djungelmattan. Paniken drog samman slemhinnorna i hans mun som syrlig saft.
(Du kommer att komma ihåg det som glömts bort … Men skulle han det? Vad var det?)
Han flydde runt ett nytt hörn och såg med stigande yttersta fasa, att han befann sig i en återvändsgränd. Låsta dörrar mötte honom från tre sidor. Västra flygeln. Han var i västra flygeln och utanför kunde han höra stormen tjuta och dåna, nära att kvävas, när snön fyllde dess egen mörka strupe.
Han backade upp mot väggen, grät nu av skräck, medan hjärtat rusade som hjärtat på en hare som fångats in i en snara. När hans rygg pressades mot den ljusblå sidentapeten med dess mönster av böljande streck, gav hans ben vika och han föll ihop på mattan med händerna utbredda över djungeln av hopsnodda lianer och slingerväxter och med andedräkten visslande in och ut i strupen.
Högre. Högre.
Det fanns en tiger i korridoren och nu kom tigern runt hörnet och ropade fortfarande i det där gälla och retliga och vansinniga ursinnet, medan roqueklubban smällde, ty den här tigern gick på två ben och den var …
Han vaknade med en plötslig flämtning, satte sig rakt upp i sängen med uppspärrade ögon och stirrade ut i mörkret med händerna för ansiktet.
Någonting på en hand. Något krypande.
Getingar. Tre stycken.
Just då stack de honom, tycktes sticka på en gång och det var då som alla syner bröts sönder och föll över honom som en mörk flod och han började skrika ut i mörkret, medan getingarna klängde sig fast vid hans vänstra hand och stack gång på gång.
Ljuset tändes och pappa stod där i sina shorts och med vilt stirrande blick. Mamma bakom honom, sömndrucken och skrämd.
– Ta bort dem från mig! skrek Danny.
– Åh, herre gud, sa Jack. Han såg.
– Jack, vad är det för fel med honom? Vad är det för fel?
Han svarade henne inte. Han sprang fram till sängen, slet till sig Dannys kudde och slog till Dannys utsträckta vänstra hand med den. En gång till. En gång till. Wendy såg klumpiga insekter lyfta upp i luften, surrande.
– Skaffa hit en veckotidning! ropade han över axeln. Döda dem!
– Getingar? sa hon. Å herre gud, Jack, du sa …
– Håll för fan käften och döda dem! röt han. Gör som jag säger!
En av dem hade landat på Dannys läsbord. Hon tog en färgläggningsbok och smällde ner den på getingen. Den lämnade efter sig en klibbig brun smet.
– Det sitter en annan på gardinen, sa han och sprang förbi henne med Danny i armarna.
Han tog in pojken i deras sovrum och lade ner honom på Wendys sida av den provisoriska dubbelsängen.
– Ligg stilla här, Danny. Gå inte tillbaka förrän jag säger till dig. Förstått?
Dannys ansikte var svullet och strimmigt av tårar. Han nickade.
– Duktig pojke.
Jack sprang genom korridoren till trappan. Han hörde hur boken smällde till två gånger och sedan att hans hustru skrek av smärta. Han saktade inte ner utan tog två trappsteg i taget ner i den mörka foajén. Han rusade igenom Ullmans kontor ut i köket, slog i den köttiga delen av höften mot hörnet av Ullmans skrivbord men kände det knappast. Han knäppte på takljuset i köket och sprang bort till diskbänken. Det diskade porslinet efter middagen stod fortfarande uppstaplat i diskstället, där Wendy lämnat det för att torka. Han slet åt sig den stora plastskålen överst. En tallrik föll i golvet och gick i bitar. Han brydde sig inte om det, vände och sprang tillbaka genom kontoret och uppför trappan.
Wendy stod utanför Dannys dörr och andades häftigt. Hennes ansikte var blekt som en bordduk. Hennes ögon var feberglänsande, håret hängde fuktigt ner på halsen.
– Jag fick allihop, sa hon slött, men en stack mig. Jack, du sa att alla var döda.
Hon började gråta.
Han gled förbi henne utan att svara och bar bort plastskålen till boet bredvid Dannys säng. Det var lugnt. Ingenting i det. I varje fall inte på utsidan. Han tryckte ner skålen över boet.
– Så där ja, sa han. Kom nu.
De gick in i sitt sovrum.
– Var blev du stucken? frågade han henne.
– På … på handleden.
– Får jag se.
Hon visade honom. Just i kanten mellan handleden och handflatan fanns ett litet runt hål. Huden omkring höll på att svullna upp.
– Är du allergisk mot stick? frågade han. Tänk efter ordentligt. Om du är det kan Danny också vara det. De förbannade små odjuren gav honom fem eller sex stick.
– Nej, sa hon lugnare. Jag … jag bara hatar dem, det är allt. Hatar dem.
Danny satt vid sängens fotända, höll om sin vänstra hand och såg på den. Huden runt ögonen var vit av chocken och han tittade förebrående på Jack.
– Pappa, du sa att du dödat allihop. Min hand … den gör riktigt ont.
– Få se på den, grabben … nej, jag ska inte röra den. Då skulle det göra ännu mer ont. Sträck bara ut den.
Han gjorde det och Wendy stönade.
– Åh, Danny … åh, din stackars hand.
Senare kunde läkaren räkna till elva skilda stick. Nu såg de bara ett prickigt fält med små hål, som om hans handflata och fingrar blivit överströdda med rödpeppar. Svullnaden var kraftig. Hans hand började se ut som i en av de där serierna, när Kalle Anka eller någon annan just slagit sig på handen med en hammare.
– Wendy, hämta den där sprayflaskan i badrummet, sa han.
Hon gick efter den och han satte sig bredvid Danny och lade armen om hans axlar.
– När vi sprayat din hand vill jag ta några foton av den, grabben. Sedan sover du resten av natten inne hos oss, okay?
– Visst, sa Danny. Men varför ska du fotografera?
– Så att vi kanske kan stämma en del människor så att de verkligen känner av det.
Wendy kom tillbaka med en sprayflaska formad som en liten skumbrandsläckare.
– Det här kommer inte att göra ont, sa hon och tog av hatten.
Danny sträckte ut handen och hon sprayade båda sidor tills de glänste. Han suckade djupt, darrande.
– Svider det? frågade hon.
– Nej. Det känns bättre.
– Så de här. Tugga i dig dem.
Hon sträckte fram fem barnaspirin med apelsinsmak. Danny tog dem och stoppade in dem ett och ett i munnen.
– Är det inte en väldig massa aspirin? frågade Jack.
– Det är en väldig massa stick, fräste hon ilsket åt honom. Du ska göra av med det där boet, Jack Torrance. Genast.
– En minut bara.
Han gick bort till byrån och tog fram sin polaroidkamera ur översta lådan. Han grävde djupare i den och hittade några blixtljus.
– Jack, vad håller du på med? frågade hon hysteriskt.
– Han ska ta några foton av min hand, sa Danny allvarligt, och sedan ska vi stämma några. Inte sant, pappa?
– Stämmer, sa Jack bistert. Han hade hittat blixtljushållaren och körde ner den på kameran. – Sträck ut den, min son. Jag skulle tro ungefär femtusen dollar för varje stick.
– Vad talar du om? Wendy skrek nästan.
– Det ska jag säga dig, sa han. Jag följde instruktionerna på den där förbannade insektsbomben. Vi ska stämma dem. Den jävla grejen är värdelös. Den måste vara det. Hur kan du annars förklara det här?
– Åh, sa hon med ynklig röst.
Han tog fyra bilder, drog ut fotona ett efter ett sedan Wendy tagit tid på den lilla medaljklocka, som hon bar om halsen. Danny, som var fascinerad av tanken att hans stick kanske var värda tusentals och tusentals dollar, började bli mindre skrämd och visade ett aktivt intresse. Det dunkade långsamt i handen och han hade lite ont i huvudet.
När Jack lagt undan kameran och brett ut fotografierna på byrån för att torka, sa Wendy:
– Ska vi köra honom till doktorn i kväll?
– Inte om han inte har verkligt ont, sa Jack. Om en person är starkt allergisk mot getinggift drabbas han inom tretti sekunder.
– Drabbas. Vad menar …
– Koma. Eller kramper.
– Åh. Åh herregud.
Hon kupade händerna om armbågarna och kramade om dem, blek och glåmig.
– Hur känner du dig, pojken min. Tror du att du kan somna?
Danny blinkade mot dem. Mardrömmen hade bleknat bort till något matt, konturlöst i hans inre, men han var fortfarande uppskrämd.
– Om jag kan få sova hos er.
– Naturligtvis, sa Wendy. Åh älskling, jag är så ledsen.
– Det är okay, mamma.
Hon började gråta på nytt och Jack lade handen på hennes axel.
– Wendy, jag svär på att jag följde föreskrifterna.
– Vill du göra dig av med den i morgon? Lova.
– Naturligtvis ska jag det.
De gick och lade sig alla tre och Jack skulle just knäppa av ljuset ovanför sängen, när han hejdade sig och kastade av sig lakanet.
– Jag vill ha ett foto av boet också.
– Kom snart tillbaka.
– Det ska jag.
Han gick bort till byrån, tog kameran och det sista blixtljuset och gav Danny ett tecken genom att göra cirkel med tumme och pekfinger. Danny log och gjorde likadant tillbaka med sin friska hand.
En fantastisk grabb, tänkte han och gick över till Dannys rum. Allt det där och sedan detta.
Ljuset i taket var fortfarande tänt. Jack gick fram till sängkojerna och när han tittade ner på bordet bredvid fick han gåshud över hela kroppen. Det pirrade i nackhåren, när de försökte resa sig.
Han kunde knappast se boet genom den genomskinliga plastskålen. Insidan kryllade av getingar. Det var svårt att säga hur många. Minst femti. Kanske hundra.
Hjärtat bankade långsamt i bröstet, han tog sina bilder och lade sedan ner kameran för att vänta på att de skulle framkallas. Han torkade av läpparna med handens insida. En enda tanke återkom gång på gång, ekade med
(Du tappade självkontrollen. Du tappade självkontrollen. Du tappade självkontrollen.)
en nästan vidskeplig skräck. De hade kommit tillbaka. Han hade dödat getingarna, men de hade kommit tillbaka.
Han hörde hur han skrek in i sin sons skräckslagna, gråtande ansikte: Stamma inte.
Han torkade på nytt av läpparna.
Han gick bort till Dannys lekbord, rumsterade om i lådorna och fick fram ett stort pussel med ett plywood-underlägg. Han tog med det till sängbordet och lät försiktigt skålen och boet glida över det. Getingarna surrade ilsket inne i sitt fängelse. Så lade han handen stadigt ovanpå skålen så att den inte skulle tippa och gick ut i korridoren.
– Kommer du och lägger dig, Jack? frågade Wendy.
– Kommer du och lägger dig, pappa?
– Jag måste gå dit ner ett tag, sa han och försökte låta som vanligt.
Hur hade det kunnat hända? Hur i herrans namn?
Bomben hade absolut inte varit en blindgångare. Han hade sett den tjocka vita röken börja buffa ut, när han drog i ringen. Och när han hade gått upp två timmar senare hade han skakat ut en driva av små döda kroppar ur hålet i toppen.
Men hur i så fall? Spontan regeneration?
Det var vansinnigt. 1600-tals skitsnack. Insekter återbildades inte. Och även om getingägg kunde utveckla fullväxta insekter på tolv timmar, så var det inte den tid då drottningen lade ägg. Det skedde i april eller maj. Hösten var deras dödsårstid.
Getingarna var en levande motsägelse, där de ilsket brummade under skålen.
Han tog dem med nerför trappan och genom köket. Där fanns på baksidan en dörr, som ledde ut i det fria. En kylig nattvind svepte mot hans nästan nakna kropp och hans fötter blev nästan känslolösa mot den kalla cementplattform han stod på, den plattform där mjölken levererades under hotellets öppetsäsong. Han satte försiktigt ner underlägget och skålen och när han rätade upp sig såg han på termometern, som satt fastspikad utanför dörren. PIGGA UPP MED 7-UP, stod det på termometern och den visade prick –5. Kylan skulle ha dödat dem till nästa morgon. Han gick in och stängde dörren ordentligt. Vid närmare eftertanke låste han den också.
Han gick på nytt genom köket och släckte ljuset. Han stod ett ögonblick i mörkret, tänkte, längtade efter en drink. Plötsligt tycktes hotellet fyllt av tusentals förstulna ljud: gnisslanden och stönanden och vindens illistiga vädrande under takfoten, där det kanske hängde fler getingbon som dödsbringande frukter.
De hade kommit tillbaka.
Och plötsligt upptäckte han att han inte längre tyckte så bra om Overlook, som om det inte hade varit getingar som stuckit hans son, getingar som mirakulöst hade överlevt bombattentatet, utan själva hotellet.
Hans sista tanke, innan han gick uppför trappan till sin hustru och son
(från och med nu ska du behärska ditt humör. Vad Som Än Händer.)
var bestämd och fast och orygglig.
När han gick genom korridoren bort till dem torkade han av läpparna med handens baksida.