Jack hittade klippboken den första november, när hans fru och son fotvandrade uppför den gamla halvt igenvuxna väg som gick från roqueplanen till ett övergivet sågverk ungefär tre kilometer högre upp. Det vackra vädret höll fortfarande i sig och alla tre hade fått en högst oväntad höstsolbränna.
Han hade gått ner i källaren för att sänka trycket på ångpannan och sedan hade han av en impuls tagit ner ficklampan från hyllan med rörledningsschemat och bestämt sig för att ta sig en titt på några av de gamla papperen. Han såg sig också om efter bra ställen att placera ut sina råttfällor, fastän han inte tänkte göra det på ännu en månad – jag vill att alla ska ha kommit hem från semestern, hade han sagt till Wendy.
Han lyste med ficklampan framför sig, när han gick förbi hiss-schaktet (på Wendys bestämda yrkan hade de inte använt hissen sedan de flyttade in) och genom det lilla stenvalvet. Han rynkade på näsan, när han kände lukten av ruttnande papper. Bakom honom satte pannan igång med ett dundrande baang, som fick honom att hoppa till.
Han lät ljusstrålen från ficklampan spela åt olika hall, medan han tyst visslade för sig själv. Det var som en bergskedja i miniatyr: dussintals kartonger och spjällådor fullproppade med papper, de flesta av dem vita och formlösa av ålder och fukt. Andra hade gått sönder, så att gulnade pappersark låg utspridda på golvet. Där fanns balar med tidningar omsurrade med hampsnören. Några av kartongerna tycktes innehålla huvudböcker och andra innehöll fakturor, buntade och hophållna med gummiband. Jack drog fram en och lät ljusstrålen lysa på den.
ROCKY MOUNTAIN EXPRESS, INC.
Till: OVERLOOK HOTELL
Från: SIDEYS MAGASIN, 1210 16th Street, Denver, CO
Via: CANADIAN PACIFIC JÄRNVÄGEN
Innehåll: 400 lådor Delseys toalettpapper, 1 gross/lådan.
Undertecknat D E F
Datum 24 augusti 1954
Jack log och lät papperet fladdra tillbaka ner i kartongen.
Han riktade lampan uppåt och ljusstrålen fångade in en nerhängande, naken glödlampa, nästan helt täckt av spindelväv. Den hade ingen kedja med vilken man kunde tända den.
Han sträckte sig på tå och försökte skruva i lampan. Den lyste svagt. Han plockade på nytt upp fakturan och använde den för att torka bort en del av spindelväven. Lampan lyste inte mycket starkare.
Med ficklampan fortfarande i handen vandrade han omkring bland kartongerna och tidningsbuntarna och letade efter råttlort. De hade funnits här, men inte på länge … kanske för flera år sedan. Han hittade lite exkrement, som var vitt av ålder och flera bon av fintuggat papper, men de var gamla och oanvända.
Jack drog ut en tidning ur en av buntarna och tittade på huvudrubriken.
JOHNSON UTLOVAR OFÖRÄNDRAD ÖVERGÅNGSPERIOD
SÄGER ATT DET SOM PÅBÖRJATS AV JFK SKA FORTSÄTTA UNDER DET KOMMANDE ÅRET
Tidningen var Rocky Mountain News, daterad 19 december 1963. Han stoppade tillbaka den i bunten.
Han förmodade att han var fascinerad av den vanliga känslan av något historiskt, som vem som helst kan känna när man läser igenom färska nyheter som är tio eller tjugo år gamla. Han upptäckte att det fanns luckor i de staplade tidningshögarna; ingenting från 1937 till 1945, från 1957 till 1960, från 1962 till 1963. Han antog att det varit perioder, då hotellet varit stängt. När det hade varit spekulationsobjekt för skojare som försökte tjäna snabba pengar på det.
Ullmans förklaringar av avbrotten i Overlooks historia föreföll honom inte helt trovärdiga. Man skulle ha kunnat tro att Overlooks unika läge i sig självt skulle ha garanterat dess succé. Det hade alltid funnits ett amerikanskt jet-set, även innan jet var uppfunnet, och Jack tyckte att Overlook skulle ha varit just en sådan bas, som de sökte upp under sina förflyttningar. Det lät till och med riktigt. Waldorf i maj, Bar Harbor House i juni och juli, Overlook i augusti och början av september, innan man drog vidare till Bermuda, Havanna, Rio, vart som helst. Han hittade en hög gamla gästliggare och de bekräftade hans tankar. Nelson Rockefeller 1950. Henry Ford med familj 1927. Jean Harlow 1930. Clark Gable och Carole Lombard. 1956 hade hela översta våningen varit uthyrd en vecka till ”Darryl F. Zanuck & Sällskap”. Pengarna måste ha rullat i korridorerna och ner i kassaapparaterna som en tjugonde århundradets motsvarighet till Henry T.P. Comstocks guldåder. Hotellets direktörer måste ha varit osedvanligt inkompetenta.
Det fanns mycket historia här, ingen tvekan om det, och inte bara i tidningsrubrikerna. Den låg dold mellan de införda raderna i hotelliggarna och räkenskapsböckerna och våningsservicens kortfattade meddelanden där man inte klart kunde utläsa den. 1922 hade Warren G. Harding beställt en hel lax klockan tio på kvällen och en back öl. Men med vem hade han ätit och druckit? Hade det varit ett pokerparti? Ett strategiskt politiskt möte? Vad?
Jack tittade på sin klocka och blev förvånad när han såg att fyrtifem minuter på något sätt försvunnit sedan han kom ner hit. Hans händer och armar var smutsiga och han luktade antagligen illa. Han beslöt sig för att gå upp och duscha, innan Wendy och Danny kom tillbaka.
Han vandrade långsamt mellan bergen av papper, hans sinnen skärpta och inriktade på olika möjligheter och det hade skett så snabbt att han nästan var andfådd. Han hade inte känt på det här sättet på årtal. Det verkade som om den där boken han halvt på skoj lovat sig själv kanske skulle kunna bli verklig. Den fanns kanske till och med här, begravd i dess oordnade högar av papper. Det kunde bli något skönlitterärt, något historiskt eller bådadera – en tjock bok som exploderade ut från den här centrala platsen i hundratals riktningar.
Han stod under det spindelvävsdolda ljuset, tog utan att tänka på det upp sin näsduk ur bakfickan och torkade sig om läpparna med den. Och det var då han upptäckte klippboken.
En stapel kartonger stod till vänster om honom som ett vacklande Pisatorn. Den översta var fullproppad med ytterligare fakturor och register. Balanserande på toppen av dessa, i ostörd vila under gud vet hur många år, låg en tjock klippbok med vita pärmar av läder och sidorna sammanhållna av två öglor av guldtråd, som knytits ihop i ryggen i eleganta rosetter.
Han gick nyfiken bort och plockade ner den. Frampärmen var täckt av damm. Han höll upp den i jämnhöjd med läpparna, blåste bort dammet i ett moln och öppnade den. När han gjorde det fladdrade ett kort ut och han fångade det i luften, innan det föll ner på golvet. Det var tjockt och gultonat och dominerades av en graverad bild av Overlook med alla fönster upplysta. Gräsmattan och lekplatsen var dekorerade med lysande japanska lyktor. Det såg ut som om man kunnat stiga rakt in i det, ett Overlook som funnits för tretti år sedan.
Horace M. Derwent
har den äran att inbjuda Er till
en maskeradbal för att fira
öppnandet av
OVERLOOK HOTELL
Middag serveras klockan 8 e.m.
Demaskering och dans vid midnatt
Den 29 augusti 1945 OSA
Middag klockan åtta! Demaskering vid midnatt!
Han kunde nästan se dem i matsalen, de rikaste männen i Amerika och deras kvinnor. Smokingjackor och stärkta skjortbröst; aftonklänningar; orkestern som spelade; blänkande högklackade pumps. Klirret från glas, det livliga smällandet av champagnekorkar. Kriget var slut, eller nästan slut. Framtiden låg framför en, klar och lysande. Amerika var jätten i världen och till slut visste hon det och accepterade det.
Och senare vid midnatt, Derwent själv som ropade: ”Demaskering! Demaskering!” Och maskerna som åkte av och …
(Röda döden härskade över allt!)
Han rynkade pannan. Från vilken dunkel gömma dök det där upp? Det var Poe, den store Amerikanske Brödskrivaren. Och visst var Overlook – detta lysande, skimrande Overlook på inbjudningen som han höll i handen – så långt från Poe som tänkas kunde.
Han lade tillbaka inbjudningskortet och vände på nästa sida. Ett klipp ur en av Denvertidningarna och under det ett nerklottrat datum: den 15 maj 1947.
LYXHOTELL I BERGEN ÖPPNAR PÅ NYTT MED STJÄRNSPÄCKAT GÄSTREGISTER
Derwent säger att Overlook kommer att bli en av ”Världens sevärdheter”
Av David Felton i en specialartikel
Overlook Hotell har öppnats och åter öppnats många gånger under dess trettiåriga historia, men knappast med sådan stil och briljans som av Horace Derwent, den mystiske kalifornienmiljonären, som är den senaste av hotellets ägare.
Derwent, som inte gör någon hemlighet av att han satsat en miljon dollars på sitt senaste objekt – och en del säger att siffran är närmare tre miljoner – säger att ”det nya Overlook kommer att bli en av världens sevärdheter, ett sådant hotell som man, om man övernattar där, kommer att erinra sig tretti år senare.
När Derwent, som sägs ha stora intressen i Las Vegas, tillfrågades om köpet och upprustningen av Overlook betydde att han öppnade eld i striden för att legalisera kasinospel i Colorado, förnekade flygplanskonstruktören, filmproducenten, vapenfabrikanten och storredaren detta – med ett leende. ”Overlook skulle klassas ner av spel”, sa han, ”och tro inte att jag tänker konkurrera ut Las Vegas! Det finns alltför många av mina insatser där, för att jag skulle göra något sådant! Jag har inget intresse av att få hasardspel legaliserat i Colorado. Det skulle vara att spotta i motvind.”
När Overlook öppnas officiellt (det hölls en fantastisk och verkligt lyckad fest där för en tid sedan, när allt arbete var avklarat) kommer de nymålade, nytapetserade och nydekorerade rummen att tas i bruk av en stjärnspäckad samling gäster från den elegante formgivaren Corbat Stani till …
Jack log road och vände på sidan. Nu såg han på en helsidesannons i New York Sunday Times resebilaga. På andra sidan fanns en artikel om Derwent själv, en man med begynnande skallighet vilkens ögon genomborrade en även på ett gammalt tidningsfoto. Han hade omfattade glasögon och en fyrtitals, blyertsstreckstunn mustasch, som inte på något sätt kom honom att likna Errol Flynn. Han såg ut som en kamrer. Det var ögonen som kom honom att se ut som någon annan eller något annat.
Jack skummade hastigt igenom artikeln. Han visste det mesta om Derwent från ett reportage i Newsweek förra året. Född fattig i St Paul, gick aldrig igenom läroverket, sökte sig i stället till flottan. Avancerade snabbt och tog sedan avsked efter ett häftigt gräl om patent på en ny typ av propeller som han konstruerat. I striden mellan flottan och en okänd ung man vid namn Horace Derwent blev Uncle Sam som man kunnat förutspå segraren. Men Uncle Sam hade aldrig fått något mer patent och det hade funnits många sådana.
I slutet av tjugo- och början av trettitalet hade Derwent börjat intressera sig för flygning. Han köpte in ett konkursmässigt flygbolag som ägnade sig åt ogräsbesprutning, förvandlade det till ett flygpostföretag och hade framgång. Fler patent följde: en ny flygvinge, en bombställning som användes på de Flygande fästningar som öste ner död över Hamburg, Dresden och Berlin, en kulspruta som kyldes ner med alkohol, en prototyp för en katapultstol, som senare användes i USA:s jetplan.
Och hela tiden investerade denne kamrer i en uppfinnares skepnad. En pisström av ammunitionsfabriker i New York och New Jersey. Fem textilfabriker i New England. Kemiska fabriker i den utfattiga och plågade Södern. När depressionen var över hade hans förmögenhet bara bestått av en handfull kontrollerade företag, som han köpt till bottenlöst låga priser och som bara kunde säljas till ännu lägre pris. Vid ett tillfälle skröt Derwent med att han kunde likvidera allt för priset på en tre år gammal Chevrolet.
Jack erinrade sig att det gått rykten att en del av de metoder Derwent använt för att kunna hålla huvudet över vattenytan hade luktat en hel del. Spritsmuggling. Prostitution i Mellanvästern. Smugglingar i söderns kustområden, där hans gödningsfabriker fanns. Och slutligen kontakter med de groende spelintressena i västern.
Derwents kanske mest berömda investering var inköpet av det strandade Top Mark Filmbolaget, som inte haft någon långkörare, sedan dess barnstjärna, Little Margery Morris, dött av en överdos heroin 1934. Hon var fjorton år. Little Margery, som specialiserat sig på söta sjuåringar som räddade äktenskap och hundar som orättvist anklagats för att bita ihjäl kycklingar, hade fått den största begravningen i Hollywoods historia tack vare Top Mark – officiellt hade Little Margery ådragit sig en ”ödesdiger sjukdom” när hon framträdde på ett hem för föräldralösa i New York – och, en del cyniker menade att filmbolaget hostat upp tio långsjalar, eftersom det var medvetet om att det bekostade sin egen begravning.
Derwent anställde en slipad affärsman och vildsint sexgalning vid namn Henry Finkel att sköta Top Mark och under de två åren före Pearl Harbor spottade bolaget ut sexti filmer av vilka femtifem öppet trotsade men ändå lyckades klara sig undan censuren, medan fem filmer var instruktionsfilmer för regeringen. Spelfilmerna blev stora succéer. I en av dem hade en okänd modeskapare fixat en axelbandslös bh som hjältinnan uppenbarade sig i under den stora balscenen, där hon avslöjade praktiskt taget allt utom möjligen födelsemärket alldeles nedanför stjärtspringan. Derwent fick äran av även denna uppfinning och blev ännu mer ryktbar – eller beryktad.
Kriget gjorde honom rik och han var fortfarande rik. Han bodde i Chicago och sågs sällan utom vid Derwentföretagens styrelsemöten (som han ledde med järnhand) och det ryktades att han ägde United Airlines, Las Vegas (där man visste att han kontrollerade fyra hotell-kasinon och hade intressen i åtminstone ytterligare sex), Los Angeles och hela USA. Han var känd för att vara vän med kungligheter, presidenter och den undre världens storpampar och många förmodade att han var världens rikaste man.
Men han hade inte lyckats göra Overlook till någon succé, tänkte Jack. Han lade ner klippboken ett ögonblick och plockade fram den lilla anteckningsbok och penna, som han alltid hade i bröstfickan. Han klottrade ner ”Forska i H. Derwent, Sidwndr Bibl?”. Han stoppade tillbaka anteckningsboken och tog åter upp klippboken. Han var försjunken i tankar, blicken långt borta. Han torkade sig oavbrutet om munnen med handen, medan han vände sidorna.
Han skummade igenom det material som följde och gjorde en tyst minnesanteckning att han skulle läsa det mera noggrant senare. På många av sidorna fanns pressmeddelanden inklistrade. Den och den väntades till Overlook den kommande veckan, han eller hon skulle framträda i baren (på Derwents tid hade det varit Hembränt-baren). Många av dem som svarade för underhållningen var kända namn från Las Vegas och många av gästerna var direktörer och stjärnor från Top Mark:
MILJONÄR SÄLJER UT FÖRETAG I COLORADO
Derwent avslöjar att uppgörelse träffats med affärsmän i
Kalifornien om Overlook och andra företag.
av Rodney Conklin, ekonomisk kommentator
I en kortfattad kommuniké igår från Derwent-koncernens kontor i Chicago meddelades att miljonären (kanske miljardären) Horace Derwent kommer att avveckla alla sina intressen i Colorado genom en förbluffande affärstransaktion, som kommer att vara avslutad den 1 oktober 1954. Derwents investeringar omfattar naturgas, kol, elkraft och ett tomtföretag, Colorado Sunshine Inc, som har option på mer än 200 000 har mark i Colorado.
Det mest berömda av Derwents egendomar i Colorado, Overlook hotellet, har redan sålts, enligt vad Derwent avslöjade igår i en av sina sällsynta intervjuer. Köparen var en grupp kaliforniska affärsmän under ledning av Charles Grondin, tidigare direktör i företaget California Land Development. Derwent vägrar att avslöja priser, men välunderrättade källor …
Han hade sålt ut allt, rubb och stubb. Det var inte bara Overlook. Men på något sätt … på något sätt …
Han torkade sig om läpparna med handen och önskade att han haft en drink. Det skulle gå bättre med en drink. Han vände fler sidor.
Kalifornien-gruppen hade hållit hotellet öppet två säsonger och sedan sålt det till en Colorado-grupp, som hette Mountainview Resorts. Mountainview gick överstyr 1957 och anklagades för korruption samt för att ha skott sig och lurat aktieägare. Företagets verkställande direktör sköt sig två dagar efter att ha blivit kallad till förhör inför brottmålsnämnden.
Hotellet hade hållit stängt resten av decenniet. Det fanns bara en artikel från denna period, i en söndagstidning under rubriken TIDIGARE LYXHOTELL FÖRFALLER. De åtföljande fotona kom Jacks hjärta att värka: målningen på fasaden flagnade, gräsplanen var fläckvis bar och full av ogräs, fönsterrutor hade krossats av stormar och stenar. Det här skulle bli en del av boken, om han nu verkligen skrev den – hur Fågel Fenix förbrändes och återuppstod ur askan. Han lovade sig själv att han skulle ta hand om stället, ta väl hand om det. Det tycktes som om han först idag förstod vidden av sitt ansvar för Overlook. Det var som att ha ett historiskt ansvar.
1961 hade fyra författare, två av dem vinnare av Pulitzerpriset, hyrt Overlook och öppnat det som författarskola. Det hade varat ett år. En av eleverna hade blivit full på sitt rum på tredje våningen, på ett eller annat sätt störtat ut genom fönstret och krossats till döds på cementterrassen nedanför. Tidningen antydde att det kunde röra sig om självmord.
Alla stora hotell har haft skandaler, hade Watson sagt, precis som alla stora hotell har sitt spöke. Varför? För fan, folk kommer och far …
Plötsligt tyckte han, att han nästan kunde känna tyngden av Overlook ovanför sig, etthundratio gästrum, förrådsrummen, köket, skafferi, frysrum, bar, bankettsal, matsal …
(I rummen kommer och går kvinnorna)
( …och Röda Döden härskade över allt.)
Han gned sina läppar och vände till nästa sida i klippboken. Han var nu i den sista tredjedelen och för första gången undrade han medvetet vems bok det här var, som lämnats på toppen av den höga stapeln med papper i källaren.
En ny rubrik, denna gång daterad den 10 april 1963.
LAS VEGAS-GRUPP KÖPER BERÖMT
COLORADO-HOTELL
Naturskönt belägna Overlook blir Nyckel-klubb
Robert T. Leffing, talesman för en grupp affärsmän som går under namnet High Country Investments, tillkännagav idag i Las Vegas, att High Country har förhandlat sig till en överenskommelse rörande det berömda Overlook-hotellet, ett lyxhotell beläget högt uppe i Klippiga bergen. Leffing vägrade att avslöja namnen på intressenterna, men sa att hotellet skulle förvandlas till en exklusiv Nyckel-klubb. Han sa också att gruppen han representerar hoppas kunna sälja medlemskap till direktörer i större amerikanska och utländska företag.
High Country äger också hotell i Montana, Wyoming och Utah.
Overlook blev världsberömt åren 1946 till 1952, då det ägdes av den mystiske multimiljonären Horace Derwent, som …
Klippet på nästa sida var mera en notis, daterad fyra månader senare. Overlook hade öppnats under den nya ledningen. Tydligen hade tidningen inte kunnat få reda på eller inte varit intresserad av vilka nyckelinnehavarna var, eftersom inga namn nämndes bortsett från High Country Investments – det mest anonyma företagsnamn Jack hört med undantag för en affärskedja i västra New England, som sålde cyklar och cykeltillbehör under namnet Business, Inc.
Han vände på sidan och stirrade på det uppklistrade urklippet.
MILJONÄREN DERWENT TILLBAKA I
COLORADO VIA BAKDÖRR
High Country direktör avslöjad som Charles Grondin av Rodney Conklin, ekonomisk kommentator.
Overlook-hotellet, ett naturskönt beläget lyxhotell i Coloradobergen och en gång miljonären Horace Derwents privata leksak, befinner sig i centrum för en invecklad ekonomisk transaktion som först nu börjar komma i dagen.
Den 10 april förra året köptes hotellet av ett företag i Las Vegas, High Country Investments, för att användas som en nyckel-klubb för förmögna direktörer i såväl amerikanska som utländska bolag. Nu påstår välunderrättade källor att High Country leds av Charles Grondin, 53, som var chef för California Land Development Corp. till 1959, då han avgick för att tillträda posten som vice vd på Derwent koncernens huvudkontor i Chicago.
Detta leder till spekulationer att High Country Investments kanske kontrolleras av Derwent, som kan ha köpt Overlook för andra gången och under definitivt egendomliga omständigheter.
Grondin, som anklagades och frikändes för skattefusk 1960, kunde inte nås för en kommentar och Horace Derwent, som svartsjukt bevakar sina privata affärer, hade inga kommentarer när han kontaktades per telefon. Medlemmen av Representanthuset, Dick Bows i Golden, har begärt en fullständig undersökning av …
Klippet var daterat den 27 juli 1964. Nästa klipp var en specialartikel i en söndagstidning från september samma år. Artikelförfattare var Josh Brannigar, en sensationsjournalist av samma slag som Jack Anderson. Jack erinrade sig vagt att Brannigar dött 1968 eller -69.
TILLFLYKTSORT FÖR MAFFIAN I COLORADO?
av Josh Brannigar
Det verkar nu möjligt att den nyaste rekreationsplatsen för topparna inom organiserad brottslighet är ett avsides beläget hotell högt uppe i Klippiga bergen. Hotellet Overlook, en vit elefant som utan framgång drivits av dussintalet olika grupper och ensamma ägare sedan det först öppnades 1910, har nu förvandlats till en kassaskåpssäker ”Nyckel-klubb”, enligt uppgift för affärsmän som önskar koppla av. Frågan är, vilka affärer sysslar egentligen innehavarna av Overlooks nycklar med?
Namnen på de medlemmar som fanns där veckan 16–23 augusti kan kanske ge oss en idé. Listan som följer sammanställdes av en f.d. anställd vid High Country Investments, ett företag som man först trodde var ett bulvanföretag till Derwent Enterprises. Det verkar nu mera troligt, att Derwents intressen i High Country (om ens några) i hög grad överträffas av en grupp spelmagnaters från Las Vegas. Och dessa kasinoägare har tidigare alla haft kontakter med både misstänkta och dömda toppmän inom den undre världen.
Gäster på Overlook denna soliga augustivecka var:
Charles Grondin, direktör för High Country Investments. När det i juli i år blev känt att han hade befälet på High Country tillkännagavs det – anmärkningsvärt långt efter själva händelsen – att han avgått från sin tidigare post i Derwentkoncernen. Den silverhårige Grondin, som vägrade att uttala sig för mig i samband med denna artikel, har tidigare en gång åtalats och frikänts för skattefusk (1960).
Charles ”Baby Charlie” Battaglia, 60-årig impressarie i Las Vegas (kontrollerar Greenback och Lucky Bones på The Strip). Battaglia är nära personlig vän med Grondin. Han anhölls första gången 1932, då han anklagades och frikändes i samband med gangstermordet på Jack ”Dutchy” Morgan. De federala myndigheterna misstänker, att han är inblandad i narkotikahandel, prostitution och lejdmord, men ”Baby Charlie” har bara suttit bakom galler en gång för skattefusk 1955–56.
Richard Scarne, störste aktieägaren i Fun Time Automatic Machines. Fun Time tillverkar spelautomater för spelhallarna i Nevada och jukeboxar (Melody-Coin) för resten av landet. Han har avtjänat straff för resande av livsfarligt vapen (1948), för olagligt vapeninnehav (1948) och för försök till skattebedrägeri (1961).
Peter Zeiss, ägare av ett importföretag i Miami och nu nära 70 år. Zeiss har de senaste fem åren kämpat för att undgå utvisning som icke önskvärd i USA. Han har dömts för att ha mottagit och dolt stöldgods (1958) och för att ha förberett skattebedrägerier (1954). Den charmerande, elegante och artige Peter Zeiss kallas ”Poppa” av sina närmaste vänner och har anhållits som misstänkt för mord och delaktighet i mord. Han är stor aktieägare i Scarnes Fun Time och har också stora intressen i fyra kasinon i Las Vegas.
Vittorio Gienelli, också känd som ”Vito Köttyxan”, två gånger anhållen för gangstermord, det ena yxmordet på Bostons vice borgmästare Frank Scoffy. Gienelli har anhållits tjugotre gånger, ställts inför rätta fjorton gånger och fällts endast en gång, för snatteri 1940. Det sägs att Gienelli de senaste åren blivit en maktfaktor i organisationens västra sektion, som har sitt centrum i Las Vegas.
Carl ”Jimmy-Ricks”Prashkin, affärsman från San Francisco, som sägs vara den som kommer att ärva den maktposition som nu innehas av Gienelli. Prashkin äger stora aktieposter i Derwent koncernen, High Country Investments, Fun Time Automatic Machines och tre kasinon i Las Vegas. Prashkin är ostraffad i Amerika, men anklagades i Mexiko för bedrägerier. Anklagelserna återtogs snabbt tre veckor efter det att de framställts. Det har sagts, att Prashkin har hand om ”tvättningen” av pengar som kommer från spelrörelsen i Las Vegas och pumpar tillbaka storpengarna i organisationens lagliga verksamhet i västern. Och en sådan verksamhet kan nu inkludera hotellet Overlook i Colorado.
Andra gäster under den gångna säsongen har bl.a. varit …
Där fanns mer, men Jack skummade bara igenom det, medan han oavbrutet gned läpparna med handen. En bankir med förbindelser i Las Vegas. Män från New York som tydligen sysslade med mer i konfektionsbranschen än att tillverka kläder. Män som var kända för att vara inblandade i narkotikahandel, prostitution, rån, mord.
Herregud, vilken historia! Och de hade alla varit här, alldeles ovanför honom, i de där tomma rummen. Kanske knullande dyrbara horor på tredje våningen. Drickande magnumflaskor med champagne. Planerande affärer, som skulle ge miljontals dollar, kanske i just den svit, där presidenter hade bott. Jodå, här fanns en historia. En sjudjävla historia. Han plockade, nästan darrande av upphetsning, fram sin anteckningsbok och klottrade ner ännu en minnesanteckning att han skulle kolla upp alla dessa människor på biblioteket i Denver, när det här tillsyningsjobbet var över. Varje hotell har sitt spöke? Overlook hade en hel källarhåla full. Först självmord, sedan maffian, och sedan?
Nästa klipp var ett ursinnigt förnekande av Brannigars anklagelser av Charles Grondin. Jack hånlog åt det.
Klippet på nästa sida var så stort att det hade vikits ihop. Jack vecklade upp det och flämtade till. Bilden på sidan tycktes hoppa mot honom: tapeterna hade bytts sedan juni 1966, men han kände utomordentligt väl igen det där fönstret och utsikten. Det var den västliga utsikten från presidentsviten. Sedan kom alltså mord. Vardagsrummets vägg vid dörren in till badrummet var fläckad av blod och något som bara kunde vara vita klimpar av hjärnsubstans. En byling med uttryckslöst ansikte lutade sig över en kropp täckt av en flit. Jack stirrade fascinerad och hans blick gled upp till rubriken.
GANGSTERMORD PA HOTELL I COLORADO
Känd maffiaman skjuten på ”Nyckel-klubb” i bergen
Två andra döda
SIDEWINDER, COLO (UPI) – Sex och en halv mil från denna sömniga stad i Colorado har en avrättning i gangsterstil ägt rum i hjärtat av Klippiga bergen. Hotellet Overlook, köpt för tre år sedan av ett företag i Las Vegas för att användas som en exklusiv nyckel-klubb, var platsen för ett trippelmord. Två av männen var antingen kamrater till eller livvakter åt Vittorio Gienelli, också känd som ”Vito Köksyxan” för sin påstådda medverkan i ett Bostonmord för tjugo år sedan.
Polisen tillkallades av Robert Norman, Overlooks direktör, som sa att han hört skott och att några av gästerna rapporterat att två män med strumpor nerdragna för ansiktena och skjutvapen i händerna hade flytt nerför brandstegen och kört sin väg i en brun cabriolet av senare årsmodell.
Statspolisen Benjamin Moorer upptäckte två döda män, senare identifierade som Victor T. Boorman och Roger Macassi, båda från Las Vegas, utanför dörren till presidentsviten, där två amerikanska presidenter har bott. Inne i sviten fann Moorer Gienellis kropp utsträckt på golvet. Gienelli hade tydligen försökt fly undan sina angripare, när han sköts ner. Moorer sa, att Gienelli hade skjutits med ett grovkalibrigt vapen på nära håll.
Charles Grondin, som representerar det företag som nu äger Overlook, har inte kunnat nås för …
Under klippet hade någon med kraftfull stil skrivit: De tog med sig hans testiklar. Jack stirrade en lång stund på orden, kände sig kall invärtes. Vems var den här boken?
Han vände till slut sidan och svalde ner klumpen i strupen. En ny specialartikel av Josh Brannigar daterad i början av 1967. Han läste bara rubriken: BERYKTAT HOTELL SÅLT EFTER MORDET PÅ MAFFIAMAN.
Sidorna som följde efter detta klipp var tomma.
(De tog med sig hans testiklar.)
Han bläddrade tillbaka till bokens början, letade efter ett namn eller en adress. Åtminstone ett rumsnummer. Eftersom han kände sig helt övertygad om att den som behållit denna lilla minnesbok också hade bott på hotellet. Men han hittade ingenting.
Han gjorde sig beredd att gå igenom alla klippen än en gång, nu mera noggrant, när en röst ropade nerför trappan:
– Jack? Älskling?
Han ryckte till, nästan skuldmedveten, som om han hade druckit i hemlighet och hon skulle kunna känna spritångorna. Löjligt. Han gnuggade läpparna med handen och ropade tillbaka:
– Ja, baby. Letar efter råttor.
Hon kom ner. Han hörde henne i trappan, hur hon gick genom pannrummet. Utan att fundera på varför han gjorde det stoppade han undan klippboken under en hög räkningar och fakturor. Han reste sig upp, när hon kom in genom valvet.
– Vad i all världen har du gjort här nere? Klockan är nästan tre!
Han log.
– Är hon så mycket? Jag har rotat omkring bland allt det här skräpet. Antar att jag försökte lista ut var liken var begravda.
Orden ekade olycksbådande i hans huvud.
Hon kom närmare, såg på honom, och han drog sig omedvetet undan ett steg, kunde inte hjälpa det. Han visste vad hon gjorde. Hon försökte känna någon spritlukt hos honom. Förmodligen visste hon inte själv om det, men han gjorde det och det fick honom att känna sig både skyldig och ursinnig.
– Din mun blöder, sa hon med egendomligt tonlös röst.
– Vad då?
Han förde handen till läpparna och ryckte till vid svedan. Hans pekfinger blev blodigt. Hans skuldkänsla tilltog.
– Du har gnidit din mun igen, sa hon.
Han såg ner och ryckte på axlarna.
– Ja, jag antar att jag gjort det.
– Det har varit ett helsike för dig, eller hur?
– Nej, nej inte så farligt.
– Har det blivit lättare?
Han såg på henne och tvingade sina fötter att röra sig. När de väl kommit igång var det lättare. Han gick fram till sin hustru och lade armen om hennes midja. Han sköt undan en slinga av hennes ljusa hår och kysste henne i nacken.
– Ja, sa han. Var är Danny?
– Åh, han håller väl hus någonstans. Det började mulna till ute. Hungrig?
Han lät handen glida över hennes fasta, jeansklädda stjärt med låtsad liderlighet.
– Som en björn, madame.
– Passa dig. Börja inget som du sedan inte kan avsluta.
– Ska jag fixa något, madame? frågade han och strök fortfarande. Oanständiga foton? Onaturliga ställningar?
När de gick genom valvet kastade han en enda blick tillbaka på kartongen där klippboken
(vems?)
låg gömd. När ljuset var släckt var den bara en skugga. Han kände sig lättad över att fått bort Wendy. Hans lust blev mindre spelad, mer naturlig när de närmade sig trappan.
– Kanske, sa hon. Sedan vi gett dig en smörgås – ihhhh! Hon drog sig fnissande bort från honom. – Det där kittlar!
– De’e inget mot vad Jack Torrance skulle vilja killa er, madame.
– Sluta nu, Jack. Hur skulle det vara med skinka och ost … som första rätt?
De gick tillsammans uppför trappan och Jack såg sig inte om ännu en gång. Men han tänkte på Watsons ord:
Varje stort hotell har ett spöke. Varför? För fan, folk kommer och far …
Sedan stängde Wendy källardörren bakom dem, slöt till den om mörkret.