Danny erinrade sig de ord som en annan som arbetat på Overlook under säsongen hade sagt:
Hon sa att hon hade sett något i ett av rummen där … ja, där något otäckt hade hänt. Det var rum 217 och jag vill att du ska lova mig att inte gå dit, Danny … håll dig därifrån …
Det var en helt vanlig dörr, som inte skilde sig från någon annan dörr på hotellets båda första våningar. Den var mörkgrå och låg halvvägs in i en korridor, som gick i rät vinkel fram till andra våningens trapphall. Siffrorna på dörren såg inte annorlunda ut än husnumren på det hyreshus i Boulder där de hade bott. En 2, en 1 och en 7. Fint. Alldeles under dem fanns en liten cirkel av glas, ett titthål. Danny hade prövat flera av dem. Från insidan fick man en vid, fiskögeliknande överblick av korridoren. Från utsidan kunde man spärra upp ögat ända till himlen och ändå inte se ett dugg. Ett billigt trick.
(Varför är du här?)
Efter promenaden bakom Overlook hade han och mamma kommit tillbaka och hade gjort i ordning hans favoritlunch, en smörgås med ost och korv plus Campbells bönsoppa. De åt i Dicks kök och pratade. Radion var på och sände svag och skorrande musik från radiostationen i Estes Park. Köket var hans favoritställe på hotellet och han gissade att hans mamma och pappa måste tycka likadant, eftersom de, sedan de i tre dagar eller så hade prövat på att äta i matsalen, hade börjat äta i köket som på en tyst överenskommelse, dragit fram stolar kring Dick Halloranns styckningsbord, som var nästan lika stort som deras matbord hemma i Stovington. Matsalen hade varit dyster även när alla ljus var tända och musiken spelade från kassettbandsystemet i kontoret. Man var i alla fall fortfarande bara en av tre människor som satt vid ett bord omgivna av dussintals andra bord, alla tomma, alla övertäckta med genomskinliga dammskydd av plast. Mamma sa att det var som att äta middag mitt i en roman av Horace Walpole, och pappa hade skrattat och hållit med. Danny hade ingen aning om vem Horace Walpole var, men han visste att mammas mat hade smakat bättre så snart de börjat äta i köket. Han upptäckte att små öar av Dick Halloranns personlighet fanns här och där och det lugnade honom som en varm beröring.
Mamma hade ätit en halv smörgås, ingen soppa. Hon sa att pappa måste ha gett sig ut på en egen promenad, eftersom både Folkan och hotellets bil stod på parkeringsplatsen. Hon sa att hon var trött och kanske skulle lägga sig och vila någon timme eller så, om han trodde att han kunde roa sig själv och inte råka ut för något. Danny sa till henne med munnen full av ost och korv, att han trodde att han kunde det.
– Varför går du inte ut på lekplatsen? frågade hon. Jag trodde att du skulle älska den med en sandlåda för dina bilar och allting.
Han svalde och maten passerade ner genom hans strupe i en torr och hård klump.
– Det gör jag kanske, sa han och vände sig mot radion och började mixtra med den.
– Och de där nätta häckdjuren, sa hon och tog hans tomma tallrik. Din far måste ge sig ut och klippa dem snart.
– Ja, sa han.
(Bara otrevliga saker. En gång hade det att göra med de där förbaskade häckarna, som är klippta så att de ska se ut som djur …)
– Om du träffar din far innan jag gör det, så tala om för honom att jag ligger och vilar.
– Visst, mamma.
Hon ställde tallrikarna i diskhon och kom tillbaka till honom.
– Trivs du här, Danny?
Han såg förtroendefullt på henne, med en mjölkmustasch på överläppen.
– Uh-hu.
– Inga fler mardrömmar?
– Nej.
Tony hade kommit till honom en gång, en kväll när han låg i sängen och ropat hans namn, svagt och långt bortifrån. Danny hade hårt knipit ihop ögonen tills Tony hade gått.
– Säkert?
– Ja, mamma.
Hon verkade nöjd.
– Hur är det med handen?
Han höll upp den och böjde på den framför henne.
– Mycket, mycket bättre.
Hon nickade. Jack hade tagit ut getingboet under plastskålen, fullt med ihjälfrusna getingar, till förbränningsugnen bakom redskapsboden och bränt det. Sedan dess hade de inte sett till några getingar. Han hade skrivit till en advokat i Boulder och bifogat fotona av Dannys hand och advokaten hade ringt tillbaka två dagar senare – vilket hade fått Jack på dåligt humör hela eftermiddagen. Advokaten tvivlade på att firman som tillverkat insektsbomben kunde stämmas med framgång, eftersom det bara var Jack som kunde vittna att han följt instruktionerna som var tryckta på förpackningen. Jack hade frågat advokaten, om de inte kunde köpa andra bomber och testa dem för att se om de var felaktiga. Jodå, sa advokaten, men utgången av en rättegång var mycket osäker, även om ingen av testbomberna fungerade. Han berättade för Jack om ett fall med en fabrikant av stegar och en man som brutit sin rygg. Wendy hade sympatiserat med Jack, men innerst inne hade hon bara varit glad åt att Danny kommit så pass lindrigt undan. Det var bäst att lämna processande åt människor som förstod sig på sådant och till dem hörde inte Torrance. Och de hade inte sett till fler getingar sedan dess.
– Gå och lek då, grabben. Och ha det så kul.
Men han hade inte haft kul. Han hade strövat omkring på måfå i hotellet, tittat in i städerskornas skrubbar och fastighetsskötarens rum, letat efter något spännande utan att hitta det, en liten pojke som tassade omkring på en mörkt blå matta mönstrad med slingrade svarta linjer. Han hade då och då prövande känt på dörren till ett rum, men naturligtvis var alla låsta. Huvudnyckeln hängde nere på kontoret, han visste var, men pappa hade sagt till honom att han inte skulle röra den. Och han ville inte heller göra det. Ville han?
(Varför är du här?)
På sätt och vis var det inte på måfå. Han hade dragits till rum 217 av något slags morbid nyfikenhet. Han kom ihåg en berättelse, som pappa läst för honom en gång då han var full. Det hade varit för länge sedan, men berättelsen stod lika levande för honom nu, som när pappa läst den för honom. Mamma hade bannat pappa och frågat vad han menade med att läsa något så hemskt för en treårig baby. Berättelsen hette Blåskägg. Han kom ihåg det mycket tydligt, eftersom han först trott att pappa sagt Blåskata och det fanns inga blåskator i berättelsen, inga fåglar alls för den delen. Egentligen handlade berättelsen om Blåskäggs fru, en vacker dam som hade korngult hår precis som mamma. När Blåskägg gift sig med henne bodde de i ett stort, hotfullt slott, som inte var så olikt Overlook. Och varje dag gick Blåskägg till sitt arbete och varje dag sa han till sin lilla söta fru att hon inte fick titta in i ett visst rum, fastän nyckeln till rummet hängde där på en krok, precis som huvudnyckeln hängde på väggen i kontoret där nere. Blåskäggs hustru hade blivit mer och mer nyfiken på det låsta rummet. Hon försökte kika in genom nyckelhålet på samma sätt som Danny hade försökt kika in i rum 217 genom kikhålet och med samma otillfredsställande resultat. Där fanns till och med en bild av henne, när hon lade sig på knä och försökte titta under dörren, men springan var inte tillräckligt stor. Dörren svängde upp och …
Den gamla sagoboken hade avbildat hennes upptäckt i ett kärleksfullt frossande i hemska detaljer. Synen var för alltid inbränd i Dannys medvetande. De avhuggna huvudena av Blåskäggs tidigare sju fruar fanns i rummet, vart och ett på sin piedestal, med ögonvitorna uppåtvända och munnarna slappa och gapande i tysta skrik. De balanserade på något sätt på halsar som trasats sönder när huggsabeln avskilde huvudena i en svepande halvcirkelrörelse och det rann blod nerför piedestalerna.
Hon hade skräckslagen vänt om för att fly från rummet och slottet, bara för att upptäcka att Blåskägg stod i dörröppningen. Hans fruktansvärda ögon flammade. ”Jag sa åt dig att inte gå in i detta rum”, sa Blåskägg, och drog sitt svärd ur slidan. ”Alas, i din nyfikenhet är du som de andra sju och även om jag älskar dig mest av dem alla så ska ditt slut bli som deras. Bered dig på att dö, eländiga kvinna!”
Danny hade en vag känsla av att berättelsen haft ett lyckligt slut, men detta hade förbleknat och spelade ingen roll vid sidan av de båda dominerande synerna: den vanvettigt frestande låsta dörren med någon väldig hemlighet bakom, och den ohyggliga hemligheten själv, upprepad mer än halvdussinet gånger. Den låsta dörren och bakom den huvudena, de avhuggna huvudena.
Han sträckte ut handen och strök över dörrhandtaget, nästan förstulet. Han hade ingen aning om hur länge han varit här, stått hypnotiserad framför den släta grå låsta dörren.
(Och kanske ett halvdussin gånger har jag trott att jag har sett saker … otrevliga saker …)
Men mr Hallorann – Dick – hade också sagt, att han inte trodde att de där sakerna kunde skada en. De var som skrämselbilder i en bok, det var allt. Och han skulle kanske inte se något. Å andra sidan …
Han stack ner vänster hand i fickan och den kom upp och höll i huvudnyckeln. Den hade naturligtvis funnits där hela tiden …
Han höll den i den fyrkantiga metallbrickan där man skrivit med märkbläck KONTORET. Han svängde nyckeln i dess kedja, såg hur den gick runt, runt, runt. När han hållit på med det i flera minuter slutade han och stack in huvudnyckeln i låset. Den gled smidigt in, utan att haka fast, som om den hela tiden hade velat vara där.
(Jag trodde att jag hade sett saker … otrevliga saker … lova mig att du inte går in dit.)
(Det lovar jag.)
Och ett löfte var naturligtvis mycket viktigt. Men fortfarande gav nyfikenheten honom klåda, samma vanvettiga klåda som giftig murgröna kan förorsaka på ett ställe där man inte får klia sig. Man det var ett otäckt slags nyfikenhet, det slags som får en att kika mellan fingrarna under de värsta scenerna i en skräckfilm. Det som fanns bakom den där dörren skulle inte vara film.
(Jag tror inte att de där sakerna kan skada dig … de är som skrämselbilder i en bok …)
Plötsligt sträckte han ut vänster hand, inte säker på vad den skulle göra tills den tagit ut huvudnyckeln och stoppat tillbaka den i hans ficka. Han stirrade ytterligare en stund på dörren med vidöppna blågrå ögon, vände sig sedan hastigt om och gick tillbaka längs korridoren mot trapphallen, som låg vinkelrätt mot den korridor där han befann sig.
Någonting fick honom att stanna till och ett ögonblick var han inte säker på vad det var. Sedan erinrade han sig att alldeles bakom hörnet, på vägen tillbaka till trapporna, fanns en av dessa gammaldags brandsläckare upprullad på väggen. Hoprullad som en sovande orm.
De var inte alls några sådana där kemiska eldsläckare, sa pappa, fast det fanns flera sådana i köket. De här var föregångare till det modernare sprinklersystemet. De långa segelduksslangarna var inkopplade direkt i Overlooks rörledningssystem och genom att skruva på en enda kran kunde man bli enmansbrandkår. Pappa sa att de kemiska eldsläckarna som sprutade skum eller 002, var mycket bättre. Kemikalierna kvävde elden, tog bort syret som behövdes för att det skulle brinna, medan en stråle med högt tryck bara spred omkring lågorna. Pappa sa, att mr Ullman borde byta ut de gammalmodiga slangarna och den gammalmodiga ångpannan på en gång, men mr Ullman skulle förmodligen inte göra någotdera eftersom han var en SKITSTÖVEL. Danny visste att det var ett av de värsta omdömen som hans far kunde åstadkomma. Han sa det om vissa läkare och tandläkare och också om överläraren i engelska i Stovington, som inte hade godkänt en del av pappas bokbeställningar eftersom han sa att böckerna skulle få dem att överskrida budgeten. ”Överskrida budgeten, i helvete heller”, hade han sagt till Wendy – Danny hade lyssnat från sin sängkammare, där han förmodades ha somnat – ”han sparar bara in de där sista femhundra spännen åt sig själv, den SKITSTÖVELN”.
Danny kikade runt hörnet.
Brandsläckaren fanns där, en platt slang som var upprullad ett dussintal gånger kring sig själv och den röda kranen fastsatt i väggen. Ovanför den fanns en yxa i ett glasskåp som ett museiföremål, med vita ord tryckta på röd bakgrund: I NÖDSITUATION, SLÅ SÖNDER GLASET. Danny kunde läsa ordet NÖDSITUATION, vilket också var titeln på ett av hans favoritprogram på tv, men han var osäker på resten. Men han tyckte inte om att det där ordet användes i samband med den där långa platta slangen. NÖDSITUATION var eldsvåda, explosioner, bilkrockar, sjukhus, ibland nöd. Och han tyckte inte om det sätt på vilket slangen hängde där så blitt på väggen. När han var ensam skyndade han sig alltid förbi de där brandsläckarna sa fort han kunde. Det fanns ingen särskild anledning. Det kändes bara bättre att gå fort. Kändes säkrare.
Nu gick han med bultande hjärta runt hörnet och tittade förbi eldsläckaren bort mot trapphallen. Mamma var där nere, sov förmodligen. Och om pappa kommit tillbaka efter sin promenad satt han förmodligen i köket och åt en smörgås och läste en bok. Han skulle bara gå rakt förbi den där gamla brandsläckaren och nerför trapporna.
Han började gå mot den, höll sig så nära den bortre väggen att hans högra arm strök mot den dyrbara sidentapeten. Tjugo steg bort. Femton. Ett dussin.
När han var tio steg bort rullade plötsligt mässingsmunstycket ut ur den slinga där den legat
(och sovit?)
och föll ner på korridormattan med en dov duns. Den låg där och den mörka, uppborrade mynningen pekade mot Danny. Han tvärstannade och hans axlar ryckte till i plötslig skräck. Blodet dunkade trögt i hans öron och tinningar. Hans mun hade blivit torr och sursmakande, hans händer knutits till nävar. Ändå låg slangens munstycke bara där, mässingen blänkte starkt, en slinga platt slang löpte tillbaka upp till den rödmålade tvärslån som var fastgjord i väggen.
Den hade alltså ramlat ner, vad var det med det? Det var bara en brandsläckare, ingenting annat. Det var dumt att tycka att den såg ut som en giftorm i ”Djurens värld”, som hade hört honom och vaknat upp. Även om den sömmade segelduken lite grand såg ut som fjäll. Han skulle bara kliva över den och gå bort till hallen och trapporna, gå lite fort kanske för att vara säker på att den inte skulle göra ett utfall och slingra sig om hans fot …
Han torkade av läpparna med vänsterhanden i en omedveten imitation av sin far och tog ett steg framåt. Ingen rörelse från slangarna. Ännu ett steg. Ingenting. Där ser du hur dum du är! Du har skrämt upp dig när du tänkt på det där dumma rummet och den där dumma Blåskäggsagan och den där slangen har säkert varit nära att falla ner de sista fem åren. Det är allt.
Danny stirrade på slangen på golvet och tänkte på getingar.
Åtta steg bort glimmade slangens munstycke fridfullt mot honom från mattan som om den sa: Var inte orolig. Jag är bara en slang, det är alltihop. Och även om det inte vore alltihop, så skulle det jag gör dig inte vara värre än ett bistick. Eller ett getingstick. Vad skulle jag väl vilja göra en rar liten pojke som du … utom att bita … och bita … och bita?
Danny tog ännu ett steg och ännu ett. Varje andetag kändes torrt och strävt i strupen. Paniken var nära nu. Han började önska, att slangen skulle röra sig, då skulle han åtminstone veta, han skulle vara säker. Han tog ännu ett steg och nu var han inom hugghåll. Men den kommer inte att hugga dig, tänkte han hysteriskt. Hur kan den hugga dig, bita dig, när den är bara en slang?
Den är kanske full av getingar.
Hans kroppstemperatur rasade ner till minus tio. Han stirrade på den svarta mynningen i munstyckets mitt, nästan som hypnotiserad. Den var kanske full av getingar, hemliga getingar med de bruna kropparna genomdränkta av gift, så fulla av höstgift att det sipprade ner från deras gaddar i klara vätskedroppar.
Plötsligt visste han att han nästan var stelfrusen av skräck; om han inte tvingade sina fötter att röra sig nu, skulle de låsas fast vid mattan och han skulle stanna kvar här, stirra in i det svarta hålet i mässingsmunstycket som en fågel stirrar på en orm, han skulle stanna här tills hans pappa hittade honom och vad skulle sedan hända?
Med ett högt stönande tvingade han sig att springa. När han kom fram till slangen gjorde något trick av ljuset att det såg ut som om munstycket rörde sig, roterade som för att hugga och han hoppade högt upp i luften ovanför det; i sin panik tyckte han att hans ben sparkade upp honom nästan ända upp i taket, att han kunde känna hur pannluggen snuddade vid takputsen, fastän han senare förstod att det inte hade kunnat vara så.
Han kom ner på andra sidan slangen och sprang och plötsligt hörde han den bakom sig, hur den kom efter honom, det mjuka torra rasslandet av mässingsormens huvud, när den snabbt gled efter honom på mattan som en skallerorm som hastigt ringlar fram genom torrt gräs. Den kom efter honom och plötsligt tycktes trapporna vara mycket långt bort; de tycktes dra sig bort ett springande steg för varje springande steg som han tog mot dem.
Pappa! Han försökte skrika, men hans hopsnörda strupe släppte inte fram ett enda ord. Han var utlämnad åt sig själv. Bakom honom blev ljudet högre, ormens torra glidande ljud när den snabbt ringlade fram över mattans hårda borst. Alldeles i hans hälar, kanske med lyft huvud och det klara giftet droppande från mässingsnosen.
Danny nådde fram till trapporna och var tvungen att fäkta vilt med armarna för att inte slå runt och ramla huvudstupa nedför.
Han kastade en blick bakom sig.
Slangen hade inte rört sig. Den låg som den hade legat med en slinga nerramlad från tvärslån, med mässingsmunstycket på korridorgolvet, med mynningen ointresserat vänd bort från honom. Där ser du, din idiot, läxade han upp sig själv. Du hittade på alltihop, din kruka. Det var bara inbillning, din kruka, din kruka.
Han klängde sig fast vid trappräcket, benen darrade av reaktionen.
(Den jagade dig aldrig)
sa hans förnuft honom och tog tag i tanken och spelade om den inom sig.
(jagade dig aldrig, jagade dig aldrig, jagade dig aldrig, aldrig, aldrig)
Det var ingenting att vara rädd för. Han skulle kunna gå tillbaka och lägga upp den där slangen på tvärslån om han ville. Han skulle kunna det, men han trodde inte att han borde det. För om den hade jagat honom och hade ringlat tillbaka, när den såg att den inte kunde – riktigt – fånga honom?
Slangen låg på mattan och det verkade nästan som om den frågade honom om han inte ville komma tillbaka och försöka på nytt.
Danny sprang flämtande nerför trapporna.