Stadsbiblioteket i Sidewinder låg i ett litet avskilt hus ett kvarter från stadens affärscentrum. Det var en oansenlig byggnad täckt med vildvin och den breda cementgången upp till den kantades av resterna av sommarens blommor. På gräsmattan stod en stor staty av en general från inbördeskriget, som Jack aldrig hört talas om, fastän han hade varit något av en expert på inbördeskriget som tonåring.
Tidningsarkivet fanns i källaren. Det bestod av Sidewinder Gazette, som hade gått omkull 1963, Estes Parks dagblad och Bouldertidningen Camera. Där fanns inga Denver-tidningar.
Suckande bestämde Jack sig för Camera.
Efter 1965 ersattes de riktiga tidningarna av rullar med mikrofilm (”Ett anslag av regeringen” sa bibliotekarien glatt till honom. ”Vi hoppas kunna klara av 1958 till 64 när nästa check kommer, men de är så långsamma, eller hur? Ni är aktsam om dem, inte sant? Det vet jag att ni är. Ring om ni behöver mig”). Den enda läseapparaten hade en lins, som var skev och när Wendy lade handen på hans axel ungefär fyrtifem minuter efter att han skiftat om från de riktiga tidningarna till filmen, hade han en präktig dunkande huvudvärk.
– Danny är i parken, sa hon, men jag vill inte att han ska vara ute för länge. Hur lång tid kommer det att ta för dig ytterligare?
– Tio minuter, sa han.
I själva verket hade han spårat upp det sista av Overlooks fascinerande historia – åren mellan gangstermorden och Stuart Ullman & Co:s övertagande. Men han kände fortfarande samma motvilja att berätta för Wendy.
– Vad håller du på med egentligen? frågade hon.
Hon rufsade om hans hår när hon sa det, men hennes röst var bara till hälften retsam.
– Forskar lite i gamla Overlooks historia, sa han.
– Någon särskild anledning?
– Nej,
(och varför i helvete är du så intresserad?)
bara rena nyfikenheten.
– Har du hittat något intressant?
– Inte mycket, sa han.
Nu måste han anstränga sig för att göra rösten vänlig. Hon snokade, precis som hon alltid hade snokat och lagt sig i när de hade varit i Stovington och Danny fortfarande var ett spädbarn. Vart ska du ta vägen. Jack? När kommer du tillbaka? Hur mycket pengar har du på dig? Tar du bilen? Ska Al vara tillsammans med dig? Kommer någon av er att hålla sig nykter? I ett, i ett. Hon hade, förlåt uttrycket, drivit honom till att dricka. Det hade kanske inte varit den enda anledningen, men för guds skull låt oss nu säga sanningen och erkänna att det var en av anledningarna. Tjat och tjat och tjat tills man ville lappa till henne bara för att tysta henne och få henne att upphöra med
(Var? När? Hur? Ska du? Kommer du?)
denna ändlösa ström av frågor. Det kunde verkligen ge en
(huvudvärk? baksmälla?)
huvudvärk. Läsapparaten. Den förbannade läsapparaten med sin förvrängda text. Det var därför han hade en sådan satans huvudvärk.
– Jack, hur är det med dig? Du ser blek ut …
Han ryckte bort huvudet från hennes fingrar.
– Jag mår fint!
Hon ryggade tillbaka inför hans häftiga blick och försökte sig på ett leende, som var ett nummer för litet.
– Nå … om du är … jag sätter mig i parken och väntar med Danny …
Nu började hon dra sig bort och leendet upplöstes i ett förvirrat, sårat uttryck.
Han ropade efter henne:
– Wendy?
Hon såg tillbaka på honom från foten av trappan.
– Vad är det, Jack?
Han reste sig och gick fram till henne.
– Förlåt, ungen min. Jag antar att jag egentligen inte mår så bra. Den där maskinen … linsen är skev. Jag har fått en gnistrande huvudvärk. Har du någrot huvudvärkspulver?
– Visst. Hon grävde i handväskan och plockade upp en ask Anacin. Behåll dem.
– Inget Excedrin?
Han såg hur hon stelnade till och förstod. Det hade i början varit ett slags galghumoristiskt skämt mellan dem, innan supandet gått så långt att man inte kunde skämta om det. Han hade hävdat, att Excedrin var det enda icke receptbelagda medel, som kunde bota en baksmälla, fullständigt och på stubben. Absolut det enda. Han hade börjat tänka på sitt dagen-efter-dunkande som Excedrin Huvudvärk Nummer Vat 69.
– Inget Excedrin, sa hon. Jag är ledsen.
– Det spelar ingen roll, sa han. De här går lika bra. Men det skulle de naturligtvis inte göra och hon borde också veta det. Ibland var hon den dummaste kossa som …
– Vill du ha lite vatten? frågade hon glatt.
(Nej, jag vill bara att du FÖR FAN GER DIG HÄRIFRÅN!)
– Jag kan ta lite när jag kommer upp. Tack.
– Okay. Hon började gå uppför trappan, snygga ben som rörde sig graciöst under en kort brun yllekjol. Vi är i parken.
– Fint.
Han lät frånvarande asken med Anacin glida ner i fickan, gick tillbaka till läsapparaten och knäppte av den. När han var säker på att hon hade gått, gick han själv uppför trappan. Herregud, men det var verkligen en förbannad huvudvärk. Om man satt i ett sådant där skruvstäd så borde man åtminstone tillåtas att få ta sig några drinkar för att balansera det hela.
Han försökte skjuta tanken ifrån sig, mer frestad än någonsin. Han gick bort till lånedisken, medan han fingrade på ett tändsticksplån med ett uppskrivet telefonnummer.
– Ma’am, har ni någon telefonautomat?
– Nej sir, men ni kan använda min om det är lokalsamtal.
– Jag är ledsen, men det är riks.
– Tja, då tror jag att ni gör bäst i att försöka med drugstoren. Där finns en telefonhytt.
– Tack.
Han gick ut, nerför gången, förbi den anonyme generalen från inbördeskriget. Han började gå bort mot affärskvarteren med händerna nerkörda i fickorna och ett huvud tungt som bly. Himlen var också av bly; det var den 7 november och med den nya månaden hade vädret blivit hotande. Det hade redan förekommit en del snöbyar. Det hade kommit snö också i oktober, men den hade smält. Den här nya snön hade stannat kvar, ett lätt puder över allting, som gnistrade i solskenet som kristall. Men idag hade det inte varit någon sol och just som han kom fram till drugstoren började det åter snöa lätt.
Telefonkiosken fanns längst bak i affären och när han hade kommit halvvägs in i en gång mellan diskar med patentmedicin, skramlande med växelpengar i fickan, fick han syn på de vita askarna med den gröna texten. Han tog med en till kassan, betalade, och gick sedan bort till telefonhytten. Han stängde dörren efter sig, lade växeln och tändsticksplånet på hyllan och slog O.
– Vilket nummer önskas?
– Fort Lauderdale, Florida.
Han gav henne numret där och telefonhyttens nummer. Hon sa att det skulle bli en dollar och nitti för de första tre minuterna och han stoppade in åtta 25-centare i springan och ryckte till varje gång apparaten surrade i hans öra.
När han sedan stod där i helvetets förgård och lyssnade till knäppandet och klickandet när förbindelsen kopplades långt borta, tog han ut den gröna flaskan med Excedrin ur asken, bände upp locket och lät bomullstussen falla till golvet. Han klämde fast luren mellan örat och axeln, skakade fram tre av de vita tabletterna och radade upp dem på hyllan bredvid de återstående växelpengarna. Han tryckte fast locket och stoppade ner flaskan i fickan.
I andra änden lyfte någon på luren vid första ringningen.
– Surf-Sandhotellet. Vad kan vi stå till tjänst med? frågade en pigg kvinnlig röst.
– Jag skulle vilja tala med direktören, tack.
– Menar ni mr Trent eller …
– Jag menar mr Ullman.
– Jag tror att mr Ullman är upptagen, men om ni vill att jag ska se efter …
– Ja tack. Säg honom att Jack Torrance ringer från Colorado.
– Ett ögonblick bara.
Jacks motvilja för den värdelöse, viktige lille skiten Ullman sköljde åter över honom. Han tog upp en Excedrin från hyllan, såg ett tag på den, stoppade in den i munnen och började tugga, långsamt och lättad. Smaken förde med sig minnen som var bittra men inte helt oangenäma. En torr, besk smak, men en särpräglad. Han svalde med en grimas. Att tugga aspirin hade blivit en vana för honom under hans spritperiod, han hade inte alls gjort det sedan dess. Men när ens huvudvärk var verkligt svår, baksmällehuvudvärk eller en sådan här, så tycktes det som om de verkade snabbare när man tuggade dem. Han hade läst någonstans att det kunde vara tillvänjande att tugga aspirin. Var hade han nu läst det? Han rynkade pannan och försökte tänka efter. Och så hade han Ullman på tråden.
– Torrance? Vad är det som har hakat upp sig?
– Ingenting har hakat upp sig, sa han. Pannan är okay och jag har inte ens kommit mig för att mörda min fru än. Jag ska spara det till efter helgen, när det börjar bli långtråkigt.
– Mycket lustigt. Varför ringer ni? Jag är en upptagen …
– En upptagen man. Jodå, det förstår jag. Jag ringer angående en del saker, som ni inte talade om för mig under er skildring av Overlooks långa och ärorika historia. Som att Horace Derwent sålde det till ett gäng svindlare i Las Vegas, som lät det passera genom så många bluffbolag att inte ens taxeringsmyndigheterna visste vem som egentligen rådde om det. Som att de väntade till rätta ögonblicket och sedan förvandlade det till lekstuga för maffians storpampar och måste stänga det 1966, när en av pamparna blev lite död. Tillsammans med sina livvakter, som stod på vakt utanför dörren till presidentsviten. Fint ställe, presidentsviten på Overlook. Wilson, Harding, Roosevelt, Nixon och Vito Köttyxan, inte sant!
Det uppstod ett ögonblicks förvånad tystnad i andra ändan av tråden. Sedan sa Ullman lugnt:
– Jag kan inte inse, att det har någon betydelse för ert arbete, mr Torrance. Det …
– Men det bästa hände sedan Gienelli skjutits, tycker ni inte det? Två snabba blandningar av leken, nu ser ni det och nu gör ni det inte, och sedan ägs Overlook plötsligt av en privatperson, en kvinna som heter Sylvia Hunter … och som händelsevis var Sylvia Hunter Derwent mellan 1942 och 1948.
– Era tre minuter är slut, sa telefonisten. Ring upp när samtalet är slut.
– Kära mr Torrance, allt det här är allmänt bekant … och forntida historia.
– Det var inte bekant för mig, sa Jack. Och jag tvivlar också på att många andra känner till det. Inte alla. De kanske kommer ihåg att Gienelli sköts, men jag betvivlar att någon kopplar ihop alla förunderliga och egendomliga manipulationer som Overlook har varit föremål för sedan 1945. Och det verkar alltid som om Derwent eller någon av hans bundsförvanter dyker upp som gubben ur lådan. Vad var det Sylvia Hunter sysslade med där uppe 67 och 68, mr Ullman? Det var en bordell, eller hur?
– Torrance!
Chockvågen vibrerade genom 300 mil långa telefonledningar utan att mattas det minsta.
Jack stoppade leende in ännu en Excedrin i munnen och tuggade.
– Hon sålde sedan en rätt känd amerikansk senator dött av en hjärtattack där uppe. Det gick rykten att han hittades naken bortsett från ett par svarta nylonstrumpor och ett strumpebandsbälte och ett par högklackade pumps. Lackpumps, om man ska vara noga.
– Det är en förbannad, snuskig lögn! skrek Ullman.
– Är det? frågade Jack.
Han började känna sig bättre. Huvudvärken började dö ut. Han tog det sista Excedrinet och tuggade, njöt av den bittra pulversmaken när tabletten föll sönder i hans mun.
– Det var en synnerligen olycklig händelse, sa Ullman. Nå, vad är avsikten med allt det här, Torrance? Om ni funderar på att skriva någon sorts otrevlig skandalartikel … om det här är något illa genomtänkt, idiotiskt försök till utpressning …
– Inte alls, sa Jack. Jag ringde upp för att jag tyckte att ni inte varit riktigt uppriktig mot mig. Och för att …
– Uppriktig! skrek Ullman. Herregud, trodde ni att jag skulle tvätta en massa av hotellets smutsiga byk tillsammans med hotellets tillsyningsman? Vem i herrans namn tror ni att ni är? Och hur skulle de här gamla historierna på något sätt kunna påverka er? Eller tror ni att spöken paraderar fram och tillbaka i korridorerna i västra flygeln iklädda lakan och skrikande: ”Buu!?”
– Nej, jag tror inte att det finns några spöken! Men ni grävde upp en hel del av min personliga historia innan ni gav mig jobbet. Ni höll mig på sträckbänken, förhörde mig om min förmåga att ta hand om ert hotell som om jag varit en liten skolpojke, som kallats fram till lärarens kateder för att han kissat i korridoren. Ni förödmjukade mig.
– Ni är inte lite fräck, ni satans förbannade drummel, sa Ullman. Han lät som om han skulle kvävas. – Jag har god lust att ge er sparken. Och jag kommer kanske också att göra det.
– Jag tror att Al Shockley skulle protestera. Energiskt.
– Och jag tror att ni kanske till slut har överskattat mr Shockleys förpliktelser mot er, mr Torrance.
Ett ögonblick återvände Jacks huvudvärk med dunkande styrka och han slöt ögonen inför smärtan. Han hörde liksom från ett långt avstånd att han frågade:
– Vem äger Overlook nu? Är det fortfarande Derwent-koncernen? Eller känner en småhandlare som ni inte till det?
– Jag tror att det får räcka nu, mr Torrance. Ni är en av hotellets anställda, inte mer än en hotellpojke eller diskare i köket. Jag har ingen avsikt att …
– Okay, jag ska skriva till Al, sa Jack. Han borde veta; när allt kommer omkring sitter han ju i styrelsen. Och jag kan tillägga ett litet PS som går ut på att …
– Derwent äger det inte.
– Vad då? Jag uppfattade inte det där riktigt.
– Jag sa att Derwent inte äger det. Alla aktieägare är från östern. Er vän mr Shockley innehar den största aktieposten själv, mer än trettifem procent. Ni borde veta bättre än jag, om han har några kontakter med Derwent.
– Vem mer?
– Jag har inte för avsikt att avslöja namnen på de andra aktieägarna för er, mr Torrance. Jag har för avsikt att ta upp hela den här saken med …
– Ännu en fråga.
– Jag har inga förpliktelser mot er.
– Det mesta av Overlooks historia – angenäm såväl som oangenäm – hittade jag i en klippbok i källaren. Stor sak med vita läderpärmar. Bladen bundna med guldtråd. Har ni någon aning om vems klippbok det kan vara?
– Inte den ringaste.
– Är det möjligt att den kan ha tillhört Grady? Tillsyningsmannen som begick självmord?
– Mr Torrance, sa Ullman med en röst som var djupfryst, jag är inte ens säker på att mr Grady kunde läsa, än mindre kunde gräva upp all den här illaluktande dyngan som ni fått mig att slösa bort min tid på.
– Jag funderar på att skriva en bok om Overlook. Jag tänkte att om jag verkligen klarade av det, så skulle ägaren av klippboken kanske vilja ha ett erkännande på försättsbladet.
– Jag tror att det skulle vara synnerligen oklokt att skriva en bok om Overlook, sa Ullman. I synnerhet en bok skriven ur er … uh, synvinkel.
– Er uppfattning överraskar mig inte.
Hans huvudvärk var nu helt borta. Det hade varit den där enda smärtförnimmelsen och sedan ingenting. Hans sinne var skarpt och exakt, ända till millimetern. Så brukade han bara känna när författandet gick ovanligt bra eller han var påverkad av tre drinkar. Det var något annat han glömt bort när det gällde Excedrin; han visste inte om det fungerade så på andra, men när han tuggat i sig tre tabletter kände han sig ”hög”.
Nu sa han:
– Vad ni skulle gilla är någon sorts beställd guidebok, som ni kunde dela ut gratis till gästerna, när de skriver in sig. Någonting med en massa snygga färgfoton av bergen i morgon och aftonsol och en marängsöt text som passade till dem. Och så en avdelning med de färgstarka gäster som hade bott där, givetvis med undantag av de verkligt färgstarka som Gienelli och hans vänner.
– Om jag visste att jag kunde avskeda er och vara hundraprocentigt säker på mitt eget jobb i stället för bara nittifemprocentigt, sa Ullman med sträv, kvävd röst, skulle jag göra det i denna minut, i telefonen. Men eftersom jag känner den där femprocentiga osäkerheten, har jag för avsikt att ringa upp mr Shockley i samma ögonblick som ni lägger på luren … vilket blir snart, i varje fall hoppas jag det innerligt.
Jack sa:
– Det kommer inte att finnas något i den där boken, som inte är sant, förstår ni. Man behöver inte förgylla något.
(Varför retar du honom? Vill du bli avskedad?)
– Jag bryr mig inte om ifall kapitel fem handlar om hur påven knullar jungfru Marias skugga, sa Ullman och hans röst blev högre. Jag vill ha bort er från mitt hotell.
– Det är inte ert hotell! skrek Jack och slängde på luren. Han satte sig på stolen och andades tungt, en smula skrämd nu,
(en smula? mycket, för fan)
och undrade varför i herrans namn han överhuvudtaget hade ringt upp Ullman.
(Du tappade humöret igen, Jack.)
Ja. Ja, det hade han gjort. Ingen mening med att förneka det. Och det djävliga var, att han inte hade en aning om hur stort inflytande den där lilla ynkliga skitstöveln hade över Al, lika lite som han visste hur mycket skitsnack som Al skulle uppfatta som dagens sanning. Om Ullman var så bra som han påstod och om han gav Al han-går-eller-också-jag ultimatumet, kunde det inte då hända, att Al blev tvungen att ta det? Han slöt ögonen och försökte se framför sig hur han talade om det för Wendy. Gissa vad som hänt, baby? Jag har förlorat ännu ett jobb. Den här gången var jag tvungen att ta mig fram genom 300 mil av Bells telefontrådar innan jag hittade någon som jag kunde klippa till, men jag klarade det.
Han öppnade ögonen och torkade av läpparna med näsduken. Han ville ha en drink. För fan, han behövde en. Det låg ett kafé neråt gatan, visst hade han tid att ta sig en snabb öl på vägen till parken bara för att klara av dammet i …
Han kramade hjälplöst ihop händerna.
Frågan återkom: varför hade han överhuvudtaget ringt upp Ullman? Numret till Surf-Sandhotellet i Lauderdale hade stått uppskrivet i en liten anteckningsbok bredvid telefonen och kortvågssändaren på kontoret – rörmokares nummer, snickares, glasmästares, elektrikers, andras. Jack hade skrivit av det på tändsticksplånet alldeles efter det att han klivit upp ur sängen, tanken att ringa upp Ullman hade funnits fullt utvecklad och stimulerande i hans huvud. Men i vilket syfte? Wendy hade en gång under hans spritperiod anklagat honom för att han längtade efter att förinta sig själv men saknade den moraliska resningen att förverkliga sin dödslängtan. Därför hittade han på sätt så att andra människor skulle kunna göra det, kapade en bit i taget av både sig själv och sin familj. Kunde det vara sant? Var han rädd för att det någonstans där inne i Overlook fanns just vad han behövde för att avsluta pjäsen och överhuvudtaget samla ihop skiten och få ordning på den? Tvingade han sig själv att sluta med det han höll på med? Snälla gode gud, nej, låt det inte vara på det viset. Inte så.
Han slöt ögonen och en bild framträdde genast på ögonlockens mörka insidor: hur han stack ner handen genom hålet i skifferplattorna för att avlägsna den förstörda täckplåten, det plötsliga nålstygnet, hans eget pinade, förvånade rop i den oberörda tystnaden: Å ditt förbannade djävla as …
Bilden växlade över till en annan bild två år tidigare, han själv som snubblade in i huset klockan tre på morgonen, full, hur han ramlade över ett bord och blev liggande raklång på golvet, svärande, väckande Wendy på soffan. Wendy som tände ljuset, såg hans kläder, sönderrivna och nersmetade efter något bråk på en mörk parkeringsplats utanför något dunkelt ihågkommet billigt sjapp någonstans på andra sidan gränsen till New Hampshire flera timmar tidigare, det levrade blodet under näsan, stirrande upp på sin hustru, idiotiskt blinkande i ljuset som en mal i solsken och Wendy som tonlöst sa: Ditt kräk, nu väckte du Danny. Om du inte bryr dig om dig själv kunde du åtminstone ta lite hänsyn till oss. Åh. varför bryr jag mig överhuvudtaget om att tala till dig?
Telefonen ringde, fick honom att hoppa till. Han slet till sig luren, ologiskt nog övertygad om att det var antingen Ullman eller Al Shockley.
– Hallå, röt han.
– Er övertid, sir. Tre dollar och femti cent.
– Jag måste växla, sa han. Vänta en minut.
Han lade luren på hyllan, stoppade i sina sista 25-centare och gick sedan till kassan och skaffade fler. Han handlade automatiskt, tankarna löpte runt i en enda sluten cirkel som en ekorre i ett ekorrhjul.
Varför hade han ringt upp Ullman?
För att Ullman hade förödmjukat honom? Han hade förödmjukats förr och av verkliga mästare – Stormästaren var naturligtvis han själv. Bara för att triumfera över mannen, avslöja hans hyckleri? Jack trodde inte att han var så småsint. Han försökte intala sig att klippboken var anledningen, men det höll inte heller streck. Chansen att Ullman skulle veta vem som var ägaren var inte mer än en på tusen. Under intervjun hade han talat om källaren som ett annat land – och ett otrevligt, underutvecklat sådant för den delen. Om han verkligen hade velat det kunde han ha ringt upp Watson, vilkens vinteradress också fanns uppskriven i telefonboken på kontoret. Watson var inte heller något säkert kort, men i alla fall säkrare än Ullman.
Och det där att berätta om bokidén, det hade varit ännu en dumhet. Otroligt dumt. Förutom att han riskerade sitt jobb kunde han stänga av värdefulla informationskällor om Ullman ringde runt och sa åt folk att akta sig för New Engländare, som ställde frågor om Overlook hotellet. Han skulle ha gjort sina efterforskningar lugnt, sänt iväg artiga brev, kanske även ordnat några intervjuer till våren … och sedan kunna skratta i mjugg åt Ullmans ursinne, när boken kom ut och han var i säkerhet långt därifrån – Den Maskerade Författaren Slår Till Igen. Istället hade han ringt detta förbannat meningslösa samtal, tappat humöret, retat upp Ullman och lockat fram hotelldirektörens sämsta diktatorsfasoner. Varför? Om det inte var i ett försök att få sparken från det skapliga jobb som Al knölat fram åt honom, varför var det då?
Han stoppade in resten av pengarna i automaten och hängde upp luren. Det var verkligen en sådan här meningslös grej, som han hade kunnat göra om han hade varit full. Men han hade varit nykter; spiknykter.
När han gick ut ur drugstoren tuggade han i sig ytterligare en Excedrin, grinade illa, njöt ändå av den bittra smaken.
På trottoaren utanför mötte han Wendy och Danny.
– Hej, vi letade just efter dig, sa Wendy. Det snöar, har du inte märkt det? Jack blinkade till.
– Ja, det gör det faktiskt.
Det snöade ordentligt. Sidewinders huvudgata var redan täckt så mycket att mittlinjen inte syntes. Danny höll ansiktet upplyft mot himlen, gapade med munnen och stack ut tungan för att fånga någon av de platta flingorna som singlade ner.
– Tror du att det kommer nu? frågade Wendy.
Jack ryckte på axlarna.
– Jag vet inte. Jag hade hoppats att vädrets makter skulle vara barmhärtiga, och att vi skulle få en eller två veckor på oss. Och vi kanske får det.
Barmhärtighet, det var det.
(Förlåt, Al. Var barmhärtig. För barmhärtighets skull. En chans till. Jag är verkligen ledsen …)
Hur många gånger, under hur många år, hade han – en vuxen man – bett om barmhärtighet, om en ny chans. Han var plötsligt så utled på sig själv, så äcklad, att han hade kunnat stöna högt.
– Hur är det med din huvudvärk? frågade hon och såg granskande på honom.
Han lade armen om henne och kramade hennes höft.
– Bättre. Kom nu ni båda, låt oss åka hem medan vi ännu kan.
De gick tillbaka till den plats där hotellets stationsvagn stod snedparkerad mot trottoarkanten, Jack i mitten med vänster arm om Wendys axlar och Dannys hand i sin högra. Han hade sagt hem för första gången, det kunde vara ett gott omen eller inte.
När han satte sig bakom ratten i stationsvagnen slog det honom, att även om han var fascinerad av Overlook tyckte han inte särskilt om det. Han var inte säker på om det var bra för vare sig hans hustru eller hans son eller honom själv. Det var kanske därför han hade ringt upp Ullman.
För att kunna bli avskedad mens tid var.
Han backade ut stationsvagnen från pakeringsplatsen och körde ut ur staden och upp i bergen.