Klockan var tio. Deras lilla lägenhet var full av låtsassömn.
Jack låg på sidan med ansiktet mot väggen, ögonen öppna och lyssnade på Wendys långsamma och regelbundna andetag. Smaken av upplöst aspirin fanns fortfarande på hans tunga, gjorde att den kändes sträv och en smula känslolös. Al Shockley hade ringt en kvart över sex, en kvart över åtta borta i östern. Wendy hade varit där nere med Danny, suttit framför den öppna spisen i foajén och läst.
– Personligt till mr Jack Torrance, sa telefonisten.
– Det är jag.
Han hade flyttat över luren till höger hand, hade grävt fram näsduken ur bakfickan med den vänstra och torkat av sina ömma läppar med den. Sedan tände han en cigarrett.
Sedan Als röst, kraftig:
– Jackypojken, vad i herrans namn håller du på med?
– Hej, Al.
Han fimpade cigarretten och grep efter Excedrinflaskan.
– Vad står på, Jack. Jag har fått det här konstiga telefonsamtalet från Stuart Ullman i eftermiddags. Och när Stuart Ullman ringer rikssamtal och betalar ur egen ficka, då är själva fan lös.
– Ullman har inget att oroa sig över, Al. Inte du heller.
– Vad är det som vi inte behöver oroa oss för? Stu fick det att låta som en blandning av utpressning och statlig undersökning av Overlook. Berätta för mig, gosse.
– Jag ville jäklas lite med honom, sa Jack. När jag kom hit för att intervjuas var han tvungen att plocka fram all min smutsiga byk. Spritproblem. Förlorade ert senaste jobb för att ni klippte till en elev. Undrar om ni är rätt man för det här jobbet och så vidare. Det som irriterade mig mest var att han drog upp allt det där för att han älskade det här jäkla hotellet så mycket. Det vackra Overlook. Det traditionsrika Overlook. Det förbannat heliga Overlook. Nå, jag hittade en klippbok i källaren. Någon hade plockat ihop alla de mindre angenäma synpunkterna på Ullmans katedral och det verkade på mig som om här hållits små svarta mässor frampå småtimmarna.
– Jag hoppas att det där är bildligt, Jack.
Als röst lät skrämmande kylig.
– Det är det. Men jag fick reda på …
– Jag känner till hotellets historia.
Jack körde handen genom håret.
– Därför ringde jag upp honom och retade honom med det. Jag erkänner att det inte var särskilt listigt och jag ska verkligen inte göra om det. Slut på historien.
– Stu säger att du planerar att själv dra fram lite smutsig byk.
– Stu är ett arsel! röt han in i luren. Jag sa till honom att jag fått idén att skriva om Overlook, visst. Jag tänker göra det. Jag tror att det här stället är som ett register över intressanta amerikanska typer efter andra världskriget. Det låter lite uppstyltat när det uttrycks så här illa … jag vet det … men det finns alltihop här, Al! Herregud, det skulle kunna bli en stor bok. Men det ligger långt in i framtiden, det kan jag lova dig, jag har händerna mer än fulla just nu och …
– Jack, det räcker inte.
Han upptäckte att han stirrade med öppen mun på den svarta telefonluren, ur stånd att tro vad han så tydligt hört.
– Vad? Al, sa du att …?
– Jag sa vad jag sa. Hur långt in i framtiden, Jack? För dig kan det kanske vara två år, kanske fem. För mig är det tretti eller fyrti, eftersom jag väntar mig att ha att göra med Overlook så länge. Tanken att du tänker göra något snuskjobb om mitt hotell och presentera det som den stora amerikanska romanen äcklar mig.
Jack var mållös.
– Jag försökte hjälpa dig, Jackypojken. Vi var tillsammans i kriget och jag tyckte att jag var skyldig dig lite hjälp. Kommer du ihåg kriget?
– Jag kommer ihåg det, muttrade han.
Men förbittringen började glöda kring hans hjärta. Först Ullman, sedan Wendy, nu Al. Vad var det här? Nationens Låt Oss Plocka Sönder Jack Torrance Veckan? Han pressade samman läpparna ännu hårdare, sträckte sig efter cigarretterna och hade ner dem på golvet. Hade han någonsin tyckt om den här skitstöveln som talade till honom från sitt mahognyskrivbord i Vermont? Hade han det verkligen?
– Innan du slog till den där Hatfieldgrabben, sa Al, hade jag fått styrelsen att inte ge dig kicken och till och med fått den att svänga om och överväga att ge dig ordinarie tjänst. Du sumpade det alldeles själv. Jag ordnade den här hotellgrejen, ett lugnt och trevligt ställe där du kunde vara och samla ihop dig, avsluta din pjäs och vänta tills Harry Effinger och jag kunde övertyga resten av de där gossarna, att de begått ett stort misstag. Nu verkar det som om du tänker bita av mig armen innan du sätter igång med ett ännu större blodbad. Är det på det här sättet du tackar dina vänner, Jack?
– Nej, viskade han.
Han vågade inte säga mer. Hans huvud dunkade av de heta, syraetsade ord som ville ut. Han försökte desperat att tänka på Danny och Wendy, som var beroende av honom, Danny och Wendy som satt fridfullt där nere framför elden och jobbade med andra klassens läseböcker, som trodde att allting var Okay. Om han förlorade det här jobbet, vad skulle då hända? Iväg till Kalifornien i den där trötta gamla Folkan med en trasig bränslepump som en annan strykarfamilj från öknarna i Oklahoma? Han sa sig själv att han hellre skulle falla på knä och bönfalla Al innan något sådant fick hända, men fortfarande spjärnade orden emot och ville inte ut och handen som skulle hålla hans ursinne i ett fast grepp var hal och slipprig.
– Vad då? sa Al skarpt.
– Nej, sa han. Det är inte det sätt på vilket jag behandlar mina vänner. Och det vet du.
– Hur vet jag det? I värsta fall funderar du på att smeta ner mitt hotell genom att gräva upp kroppar som snyggt begravts för åratal sedan. I bästa har du ringt min temperamentsfulle men utomordentligt kompetente hotelldirektör och gjort honom vansinnig i en sorts dum, barnslig önskan att driva med honom.
– Det var mer än det, Al. Det är lättare för dig. Du behöver inte ta emot rika vänners välgörenhet. Du behöver inte ha en vän i domstolen därför att du är domstolen. Det faktum att du var bara ett steg från att bli ett nerdekat fyllo passerar rätt obemärkt, eller hur?
– Jag antar det, sa Al. Hans röst hade sänkts ett tonläge och han lät trött på alltihop. – Men Jack, Jack … jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte ändra på det.
– Jag vet, sa Jack tonlöst. Har jag fått sparken? Jag antar att det är bättre om du säger det rent ut.
– Inte om du gör två saker för mig.
– All right.
– Borde du inte höra villkoren innan du accepterar dem?
– Nej. Ställ dina krav och jag går med på dem. Jag har Wendy och Danny att tänka på. Om du vill ha tasken, så ska jag skicka den till dig med flygpost.
– Är du säker på att självmedömkan är en lyx som du har råd med, Jack?
Han hade slutit ögonen och stoppat in en Excedrin mellan sina torra läppar.
– Just nu känns det som om det är det enda jag har råd med. Sparka igång – det var inte menat som en vits.
Al var tyst ett tag. Sedan sa han:
– Först, inga fler telefonpåringningar till Ullman. Inte ens om kåken brinner ner. Om något sådant händer så ring till fastighetsskötaren, den där karlen som svär hela tiden, du vet vem jag menar.
– Watson.
– Ja.
– Okay. Accepterat.
– För det andra ska du lova mig en sak, Jack. På hedersord. Ingen bok om ett berömt hotell med en historia uppe i Coloradobergen.
Ett ögonblick var hans raseri så våldsamt att han bokstavligen inte kunde tala. Blodet pulserade högt i hans öron. Det var som att få ett samtal från någon furste Medici i tjugonde århundradet … inga porträtt av min familj där deras vårtor syns, var så god, eller också åker du tillbaka ut till det andra slöddret. Jag ger inte subsidier för tavlor utan bara för vackra tavlor. När du målar min gode vän och kompanjons dotter så var vänlig och utelämna födelsemärket, annars åker du tillbaka till det andra slöddret. Naturligtvis är vi vänner … vi är båda civiliserade människor, eller hur? Vi har delat säng och kost och flaskan. Vi ska alltid vara vänner och hundkopplet jag har på dig ska alltid genom ömsesidig överenskommelse ignoreras och jag ska ta god och välvillig hand om dig. Allt jag begär i gengäld är din själ. En obetydlighet. Vi kan till och med ignorera att du överlämnat den, på samma sätt som vi ignorerar hundkopplet. Kom ihåg min vän, att det finns många Michelangelos som går omkring och tigger på Roms gator …
– Jack! Är du där?
Han fick fram ett kvävt ljud, som var avsett att vara ordet ja. Als röst var bestämd och självsäker.
– Jag tror faktiskt inte att jag begär så mycket, Jack. Och det kommer andra böcker. Du kan bara inte vänta dig att jag ska understödja dig medan du …
– All right, överenskommet.
– Jag vill inte att du ska tro att jag försöker kontrollera ditt konstnärliga liv, Jack. Du känner mig bättre än så. Det är bara att …
– Al?
– Vad då?
– Är Derwent fortfarande inblandad med Overlook? På ett eller annat sätt?
– Jag fattar inte hur det på något som helst sätt kan angå dig, Jack.
– Nej, sa han trött. Jag förmodar att det inte gör det. Hör på Al, jag tror att jag hör Wendy ropa på mig någonstans. Jag återkommer till dig.
– Visst, Jackypojken. Vi ska ha en fin pratstund. Hur är läget? Torrlagd?
(DU HAR FÅTT DITT PUND KÖTT MED BLOD OCH ALLT KAN DU DÅ INTE LÄMNA MIG I FRED?)
– Som en öken.
– Likadant här. Jag börjar faktiskt njuta av nykterheten. Om …
– Jag återkommer, Al. Wendy …
– Visst. Okay.
Och så hade han lagt på och det var då kramperna hade kommit, träffat honom som åskviggar, fått honom att krypa ihop framför telefonen som en botfärdig syndare, med händerna över magen och huvudet sprängfärdigt som en jättelik blåsa.
Den flygande getingen, som har stuckit, flyger vidare …
Det hade gått över litet, när Wendy kom uppför trappan och frågat honom vem som hade varit i telefon.
– Al, sa han. Han ringde för att fråga hur läget var. Jag sa att det var fint.
– Jack, du ser förfärlig ut. Är du sjuk?
– Huvudvärken har kommit tillbaka. Jag går och lägger mig tidigt. Ingen idé att försöka skriva.
– Ska jag ordna lite varm mjölk åt dig?
Han log blekt.
– Det skulle vara fint.
Och nu låg han bredvid henne, kände hennes varma, sovande höft mot sin egen. När han tänkte på samtalet med Al, hur han hade förnedrat sig, blev han ömsom kall och varm. Någon dag skulle det bli en uppgörelse. Någon dag skulle det bli en bok, inte den mjuka och reflekterande som han först tänkt sig utan en stenhård, utforskande, med bilder och allt, och han skulle plocka sönder Overlooks hela historia, obehagliga, skumma ägareförhållanden och allt. Han skulle lägga upp alltihop för läsaren som en dissekerad kräfta. Och gud nåde Al Shockley om han hade förbindelser med det derwentska imperiet.
Han låg spänd som en fiolsträng och stirrade ut i mörkret, visste att det kanske skulle dröja timmar, innan han kunde sova.
Wendy Torrance låg på rygg med slutna ögon och lyssnade på ljuden när hennes man slumrade – den långa inandningen, det korta uppehållet, den lätta gutturala utandningen. Hon undrade vart han begav sig när han sov. Till någon nöjespark, till ett drömmens Great Barrington där alla åkturer var gratis och där det inte fanns någon hustrumoder, som sa till dem att de ätit tillräckligt med varm korv eller att de borde gå om de ville vara hemma innan det blev mörkt? Eller var det någon famnar djup bar, där drinkserveringen aldrig upphörde och kranarna till öltunnorna alltid stod öppna och alla de gamla kompisarna stod samlade kring det elektriska ishockeyspelet med glas i händerna, Al Shockley främst bland dem med slipsen lossad och översta knappen i skjortan uppknäppt? Ett ställe från vilket både hon och Danny var utestängda och där barpianot dunkade i evigheter?
Wendy var orolig för honom, den gamla, hjälplösa oron som hon hade hoppats för alltid skulle ligga bakom henne i Vermont, som om oro på något sätt inte kunde ta sig över statsgränser. Hon tyckte inte om det som Overlook tycktes göra med Jack och Danny.
Det mest skrämmande, dunkelt och outsagt, kanske onämnbart, var att Jacks alla spritsymptom hade kommit tillbaka, ett efter ett … utom själva spriten. Att han ideligen torkade läpparna med handen eller näsduken, som om han ville befria dem från alltför stor fuktighet. Långa pauser vid skrivmaskinen, fler pappersbollar i papperskorgen. Det hade stått en flaska Excedrin på telefonbordet ikväll sedan Al hade ring, men inget vattenglas. Han hade tuggat dem igen. Han blev irriterad över småsaker. Han kunde omedvetet börja knäppa med fingrarna när det blev alltför lugnt omkring honom. Han svor oftare. Hon hade också börjat oroa sig över hans humör. Det skulle nästan vara en lättnad om han tappade det, släppte ut ångan, på samma sätt som han gick ner i källaren det första han gjorde på morgonen och det sista på kvällen för att lätta trycket i pannan. Det skulle nästan vara skönt att se honom svärande sparka en stol tvärsöver rummet eller slänga igen en dörr. Men de där sakerna, som alltid utgjort en väsentlig del av hans temperament, hade nästan helt upphört. Ändå hade hon en känsla att Jack allt oftare var arg på henne och Danny men vägrade att släppa fram vreden. Pannan hade tryckventil: gammal, sprucken, fläckig med smörjfett, men fortfarande i funktion. Jack hade ingen. Hon hade aldrig kunnat uttyda honom särskilt bra. Danny kunde det, men Danny sa ingenting.
Och samtalet från Al. Ungefär samtidigt som det kom hade Danny tappat allt intresse för den historia som de läste. Han lämnade henne framför elden och gick bort till den stora portierdisken, där Jack hade byggt en bana för hans tändsticksasksmå bilar och lastbilar. Den Väldiga Violblå Folkan hade stått där och Danny hade börjat dra den snabbt fram och tillbaka. Hon hade låtsas läsa i sin egen bok, men i själva verket tittat över den på Danny och hon hade sett en egendomlig blandning av sitt och Jacks sätt att uttrycka oro. Han körde nervöst händerna genom håret, som hon hade gjort när hon väntade på att Jack skulle komma hem från sina barronder. Torkandet av läpparna. Hon kunde inte tro att Al ringt bara för att fråga ”hur läget var”. Om man ville prata strunt ett tag ringde man upp Al. När Al ringde en betydde det affärer.
När hon senare hade kommit tillbaka ner hade hon hittat Danny på nytt hopkrupen framför spisen, där han läste andra klassens läsebok om Joe och Rachels äventyr på cirkus med deras pappa. Han hade varit helt fördjupad i den, den nervösa oron hade helt försvunnit. När hon såg på honom var hon åter otäckt säker på att Danny visste mer och förstod mer än vad som rymdes i doktor (”Säg Bill”) Edmonds teorier.
– Hallå där, sängdags, grabben, hade hon sagt.
– Jaha, okay.
Han lade ett märke i boken och reste sig.
– Tvätta dig och borsta tänderna.
– Okay.
– Glöm inte att spola efter dig.
– Nej då.
De stod ett ögonblick bredvid varandra, tittade på hur glödkolen efter elden ömsom blev större och mindre. Större delen av foajén var kall och dragig, men den här cirkeln kring den öppna spisen var varm och magisk och det var svårt att lämna den.
– Det var farbror Al i telefon, sa hon i neutral ton.
– Jaså?
Inte det ringaste förvånad.
– Jag undrar om farbror Al var ond på pappa, sa hon fortfarande lika neutral.
– O ja, det var han verkligen, sa Danny och tittade alltjämt in i elden. Han ville inte att pappa skulle skriva den där boken.
– Vilken bok, Danny?
– Om hotellet.
Frågan som hennes läppar formade var den som hon och Jack hade ställt till Danny tusentals gånger: Hur vet du det? Hon hade inte frågat honom. Hon ville inte göra honom upprörd innan han skulle gå och lägga sig eller låta honom förstå, att de ibland diskuterade hur han kunde veta saker, som han inte hade någon kunskap om. Doktor Edmonds pladder om slutledningsförmåga och undermedveten logik var just det: pladder. Hennes syster … hur hade Danny kunnat veta att hon tänkt på Aileen i väntrummet den där dagen? Och
(Jag drömde att pappa varit med om en olycka.)
Hon skakade på huvudet, som för att klarna till.
– Gå och tvätta dig nu, grabben.
– Okay.
Han sprang uppför trappan till deras lägenhet. Hon hade fundersamt gått ut i köket för att värma Jacks mjölk i en kastrull.
Och när hon nu låg vaken i sin säng och lyssnade på sin mans andetag och vinden utanför (märkligt nog hade de bara fått ännu en snöby den här eftermiddagen; fortfarande inget kraftigt snöfall) tänkte hon helt på sin älskade son, som oroade henne och som fötts med en hinna över ansiktet, en enkel hinna av vävnader, som läkaren kanske såg en gång på var sjuhundrade födsel, en hinna som enligt gammalt skrock bebådade det sjätte sinnet.
Hon bestämde sig för att det var dags att tala med Danny om Overlook … och hög tid att hon försökte få Danny att prata med henne. Imorgon. Absolut. De skulle åka ner till biblioteket i Sidewinder för att höra efter om de kunde få låna några läseböcker på andra klassens nivå under vintern och hon skulle prata med honom. Uppriktigt. Tanken på det kom henne att känna sig lite lättare till mods och äntligen började hon flyta bort mot sömnen. Danny låg vaken i sitt sovrum med öppna ögon och vänster arm kring sin gamla och tämligen utslitna Puh (Puh hade förlorat ett knappöga och stoppningen trängde ut ur ett halvdussin spruckna sömmar) och lyssnade på sina sovande föräldrar i deras sängkammare. Han kände sig som om han motvilligt höll vakt över dem. Nätterna var värst av allt. Han hatade nätterna och vindens oavbrutna ylande kring hotellets västra flygel.
Hans modellplan svävade i ett snöre ovanför honom. På byrån glimmade Volkswagenmodellen, som han hade tagit med sig upp från banan där nere, i ett dunkelt, purpurfärgat sken. Hans böcker stod i hyllan, hans färgböcker låg på bordet. En plats för allting och allting på sin plats, sa mamma. Då vet du var det finns, när du vill ha tag på det. Men nu hade saker satts på fel plats. Saker saknades. Och ännu värre, saker hade tillkommit, saker som man inte kunde se, som på en sådan där bild där det stod KAN DU SE INDIANERNA? Och om man knep ihop ögonen och ansträngde sig kunde man se några av dem – den där saken som du vid första anblicken tagit för en kaktus var i själva verket en indiankrigare med en kniv mellan tänderna och där fanns fler, som gömde sig bland klipporna och du kunde till och med se ett ondskefullt, obarmhärtigt ansikte kika fram mellan hjulekrarna på en täckt vagn. Men du kunde aldrig se dem alla och det var det som gjorde dig så illa till mods. För det var en av dem, som du inte kunde se, som skulle smyga sig fram bakom dig med en tomahawk i ena handen och en skalperingskniv i den andra …
Han flyttade sig oroligt i sängen, hans blick sökte sig till nattlampans lugnande ljus. Allting var värre här. Det visste han bestämt. I början hade det inte varit så farligt, men undan för undan … hans pappa hade tänkt mycket mer på att dricka. Ibland var han ond på mamma och visste inte varför. Han gick omkring och torkade sig om läpparna med näsduken och hans blick var långt borta och dimmig. Mamma var orolig för honom och också för Danny. Han behövde inte uppfånga strålningen från henne för att veta det; oron hade funnits i det ängsliga sätt hon utfrågat honom den dag då brandslangen hade tyckts förvandlad till en orm. Mr Hallorann sa att han trodde att alla mödrar kunde känna strålning en smula och hon hade den där dagen vetat att någonting hade hänt. Men inte vad.
Han hade nästan berättat det för henne men en del saker hade hejdat honom. Han visste att doktorn i Sidewinder hade avfärdat Tony och sakerna som Tony visade honom som helt
(nåja, nästan)
normalt. Hans mor skulle kanske inte tro honom om han berättade om brandslagen. Eller ännu värre, hon skulle kanske tro på honom på fel sätt, skulle kanske tro att han FÅTT SPADER. Han visste lite om att FÅ SPADER, mindre än han visste om att FÅ ETT BARN, vilket hans mamma hade förklarat för honom för ett år sedan ganska utförligt, men inte tillräckligt.
En gång i lekskolan hade hans vän Scott pekat på en pojke som hette Robin Stenger och höll till borta vid gungorna och såg ut som en ledsen gris i ansiktet. Robins pappa var lärare i matematik i pappas skola och Scotts pappa undervisade i historia. De flesta av barnen i lekskolan hörde på ett eller annat sätt till antingen privatskolan i Stovington eller till den lilla IBM-fabriken alldeles utanför staden. Privatskolebarnen höll ihop i en grupp och IBM-barnen i en annan. Några ur de olika grupperna var naturligtvis kompisar med varandra, men det föll sig naturligt för de barn vilkas fäder kände varandra att mer eller mindre hålla ihop. När det inträffade någon vuxenskandal i endera gruppen spreds nästan alltid vilda rykten om detta till barnen i den gruppen, men mycket sällan till barnen i den andra.
Han och Scott satt i rymdgungan, när Scott pekade med tummen mot Robin och sa:
– Känner du den där grabben?
– Ja, sa Danny.
Scott lutade sig fram.
– Hans pappa FICK SPADER igår kväll. Dom tog honom med sig.
– Jaså? Bara för att han spelade kort?
Scotty såg med avsmak på honom.
– Han blev tokig. Du vet.
Scott vindade med ögonen, stack ut tungan och gjorde med pekfingrarna stora cirklar kring öronen.
– Dom tog honom med till DÅRHUSET.
– Oj, sa Danny. När låter dom honom komma tillbaka?
– Aldrig-aldrig-aldrig, sa Scott dystert.
Den dagen och följande dag fick Danny höra att
a) Mr Stenger försökt döda alla i sin familj, inklusive Robin, med den pistol som han behållit som souvenir efter andra världskriget;
b) Mr Stenger hade slagit sönder allting i villan, när han var PLAKAT;
c) Mr Stenger hade påträffats, när han åt en skål med döda skalbaggar och gräs som om de hade varit flingor och mjölk och att han hade gråtit medan han höll på.
d) Mr Stenger hade försökt att strypa sin fru med en strumpa, när Red Sox förlorat en viktig match.
Till slut hade Danny blivit så oroad, att han inte längre kunde hålla det för sig själv utan hade frågat sin pappa om mr Stenger. Hans pappa hade tagit upp honom i knät och förklarat, att mr Stenger hade varit mycket pressad, en del hade gällt hans familj och en del hade gällt hans jobb och en del hade gällt saker som ingen annan än en läkare kunde förstå. Han hade haft gråtkramper och för tre nätter sedan hade han gråtit utan att kunna sluta och slagit sönder en massa saker i sitt hem. Det var inte att FÅ SPADER, hade pappa sagt, det var att FÅ ETT SAMMANBROTT, och mr Stenger var inte på DÅRHUSET utan på ett MENTOL-SJUKHUS. Men trots pappas noggranna förklaringar var Danny skrämd. Det verkade inte vara så stor skillnad alls mellan att FÅ SPADER och FÅ ETT SAMMANBROTT och vare sig man kallade det ett DÅRHUS eller ett MENTOL-SJUKHUS, så fanns där fortfarande galler för fönstren och de släppte inte ut en om man ville därifrån. Och hans far hade, i all oskuld, låtit ett annat av Scottys uttryck stå oemotsagt, ett som fyllde Danny med obestämd och oförklarlig fasa. På det ställe där mr Stenger nu bodde fanns MÄNNEN I DE VITA ROCKARNA. De kom för att hämta en i en skåpbil utan fönster, en skåpbil grå som en gravsten. Den rullade fram till trottoaren framför ens hus och MÄNNEN I DE VITA ROCKARNA steg ur och tog en med bort från ens familj och tvingade en att bo i ett rum med mjuka väggar. Och om man ville skriva hem måste man använda färgkritor.
– När låter de honom komma tillbaka? frågade Danny sin far.
– Så snart som han blir bättre.
– Men när blir det? envisades Danny.
– Dan, sa Jack. INGEN VET.
Och det var det värsta av allt. Det var ett annat sätt att säga aldrig-aldrig-aldrig. En månad senare tog Robins mor honom ur lekskolan och de flyttade från Stovington utan mr Stenger.
Det hade varit för över ett år sedan, efter det att pappa slutat ta de FULA SAKERNA, men innan han hade förlorat sitt jobb. Danny tänkte fortfarande ofta på det. Ibland när han ramlade omkull eller slog sig i huvudet eller hade magknip kunde han börja gråta och minnet kom tillbaka åtföljt av rädslan att han inte skulle kunna sluta gråta utan bara skulle fortsätta och fortsätta, gråta och gnälla tills hans far gick bort till telefonen, slog ett nummer och sa: ”Hallå? Det här är Jack Torrance på Mapleline Way 149. Min son här kan inte sluta gråta. Var vänlig sänd MÄNNEN I DE VITA ROCKARNA så att de för honom till MENTOL-SJUKHUSET. Det stämmer, han har FÅTT SPADER. Tack.” Och den grå skåpbilen utan fönster skulle rulla fram utanför hans dörr, de skulle lasta in honom, fortfarande hysteriskt gråtande, och köra bort honom. När skulle han få träffa sin mamma och pappa igen? INGEN VET.
Det var denna rädsla som fått honom att hålla tyst. När han nu var ett år äldre var han helt säker på, att hans mamma och pappa inte skulle låta honom föras bort för att han trodde att en brandslang var en orm, hans förnuft var säker på det, men när han funderade på att berätta för dem, dök det där minnet fortfarande upp, som en klump som fyllde hans mun och stängde in orden. Det var inte som med Tony; Tony hade alltid tyckts helt naturlig (naturligtvis innan de onda drömmarna kom) och hans föräldrar hade också tyckts acceptera Tony som ett mer eller mindre naturligt fenomen. Saker som Tony berodde på att man var BEGÅVAD, vilket båda antog att han var (på samma sätt som de antog att de var BEGÅVADE), men en brandslang som förvandlades till en orm eller att man såg blod och hjärna på väggarna i presidentsviten, när ingen annan kunde se det, sådana saker skulle inte vara naturliga. De hade redan tagit honom med till en vanlig doktor. Var det inte då rimligt att anta att MÄNNEN I DE VITA ROCKARNA skulle komma härnäst?
Men han skulle kanske ändå ha berättat för dem, förr eller senare, om han inte hade varit säker på att de skulle vilja föra bort honom från hotellet. Och han ville desperat bort från Overlook. Men han visste också, att det här var hans pappas sista chans, att han var här på Overlook för att göra mer än att ta hand om stället. Han var här för att arbeta med sina papper. För att komma över att han förlorat sitt jobb. För att älska mamma/Wendy. Och tills alldeles nyss hade det verkat som om alla de där sakerna skedde. Det var bara på sistone pappa hade börjat få svårigheter.
(Den här omänskliga platsen skapar mänskliga monster.)
Vad betydde det? Han hade bett till gud, men gud hade inte förklarat det. Och vad skulle pappa göra, om han slutade arbeta här? Han hade försökt få reda på det genom pappas tankar och blivit mer och mer övertygad om att pappa inte visste. Det starkaste beviset hade kommit tidigare den här eftermiddagen, när farbror Al hade ringt upp hans pappa och sagt elaka saker och pappa inte vågade svara tillbaka, eftersom farbror Al kunde avskeda honom från det här jobbet på samma sätt som mr Crommert, Stovingtons rektor, och styrelsen hade avskedat honom från hans lärarjobb. Och pappa var livrädd för det, både för hans och mammas och sin egen skull.
Därför vågade han inte säga något. Han kunde bara hjälplöst se på och hoppas att det egentligen inte skulle finnas några indianer alls, eller att de, om de nu fanns där, skulle nöja sig med att vänta på större byte och låta deras lilla trevagnsfölje passera oantastat.
Men han trodde inte, hur mycket han än försökte.
Allt var värre nu här på Overlook.
Snön skulle komma och när den gjorde det skulle den lilla valfrihet han hade försvinna. Och när snön hade kommit, vad skulle då hända? Vad skulle hända, när de var instängda och utlämnade på nåd och onåd åt det där, som kanske hittills bara hade lekt med dem?
(Kom ut hit och ta din medicin!)
Och sen vad? TEDROM.
Han darrade till och vände sig på nytt om i sängen. Han kunde läsa bättre nu. Imorgon skulle han kanske kalla på Tony, han skulle försöka få Tony att visa exakt vad TEDROM var och om det fanns något sätt på vilket han kunde förhindra det. Han skulle ta risken med mardrömmarna. Han måste veta.
Danny låg fortfarande vaken långt efter det att hans föräldrars låtsassömn hade övergått i riktig. Han vred sig i sin säng, snodde in sig i lakanen, kämpade med problem, som var många år för stora för honom, låg vaken i natten som en ensam soldat på en enslig utpost. Och någon gång efter midnatt sov också han och sedan var endast vinden vaken, snokade nyfiket kring hotellet och skränade utanför dess gavlar under det genomträngande, klara ljuset från stjärnorna.