Jack kom ut på terrassen framför hotellet, drog upp blixtlåset till hakan och kisade mot det klara ljuset. I vänster hand höll han en batteridriven häcksax. Han drog upp en ren näsduk ur bakfickan med högra handen, torkade sig om läpparna med den och stoppade tillbaka den. Snö, hade de sagt i radion. Det var svårt att tro det, även om han kunde se att molnen började torna upp sig borta vid horisonten.
Han började gå utför gången mot de klippta häckarna och svängde över häcksaxen i andra handen. Det borde inte vara något långvarigt jobb, tänkte han; lite upputsning fick duga. De kyliga nätterna hade säkert hejdat växtligheten. Kaninens ögon såg litet pälsluddiga ut och två av hundens ben hade fått gröna sporrar, men lejonen och buffeln såg fina ut. Lite hårputsning skulle göra susen och sedan kunde snön få komma.
Den cementlagda gången slutade plötsligt som en trampolin. Han steg ner från den och gick förbi den tömda poolen fram till grusgången, som vindlade sig mellan häckskulpturerna och fram till själva lekplatsen. Han gick bort till kaninen och tryckte på knappen i saxens handtag. Den brummade mjukt till livs.
– Hej, bror kanin, sa Jack. Hur mår du idag? Lite på huvudet och så ska vi ta bort det där extra på dina öron, eller hur? Utmärkt. Säg, har du hört den där om handelsresanden och den gamla damen med dvärgpudeln?
Hans röst lät onaturlig och idiotisk och han tystnade. Det slog honom att han inte var särskilt förtjust i de här häckdjuren. Han hade alltid tyckt att det var lite perverst att klippa och tortera en vanlig enkel häck, så att den blev något som den inte skulle vara. Längs en motorväg i Vermont hade det funnits en häck på en sluttning mot vägen, som var klippt som en annonstavla för glass. Att låta naturen hålla på att sälja glass, det var helgalet. Det var groteskt.
(Ni anställdes inte för att filosofera, Torrance.)
– Ah, det var sant. Så sant så. Han satte igång med att klippa längs kaninens öron, borstade ner en liten hög blad och kvistar på gräsmattan. Häcksaxen hummade på det där låga och rätt äckligt metalliska sättet, som alla batteridrivna apparater tycktes göra. Solen strålade, men den gav ingen värme och nu var det inte så svårt att tro på att snön var på väg.
Jack arbetade snabbt utan att stanna upp och tänka, eftersom han visste att det när man höll på med sådant här jobb vanligen betydde att man kunde göra något fel. Han snyggade upp kaninens ”ansikte” (på så här nära håll såg det inte alls ut som ett ansikte, men han visste att på tjugo stegs avstånd eller så skulle skuggor och dagrar locka fram ett; de och åskådarens fantasi) och drog sedan saxen längs dess mage.
När han gjort det stängde han av häcksaxen, gick ner mot lekplatsen och vände sig sedan plötsligt om för att se allt på en gång, hela kaninen. Jodå, den såg bra ut. Tja, då skulle han ta hunden härnäst.
– Men om det var mitt hotell, sa han, skulle jag klippa ner er hela bunten.
Det skulle han också. Bara klippa ner dem och så igen gräsmattan där de stått och placera ut ett halvdussin små metallbord med glada, färgade parasoll. Folk kunde dricka sin cocktail på Overlooks gräsmatta i solskenet. Gin fizze med slånbär och margarita och pink lady och alla de där söta turistdrinkarna. Kanske en rom och tonic. Jack tog fram näsduken ur bakfickan och torkade långsamt läpparna mot den.
– Så ja, så ja, sa han sakta.
Det där var ingenting som man skulle tänka på.
Han tänkte gå tillbaka och sedan fick en impuls honom att ändra sig och han gick i stället till lekplatsen. Det var lustigt hur litet man visste om ungar, tänkte han. Han och Wendy hade trott att Danny skulle älska lekplatsen; där fanns allt en unge kunde önska sig. Men Jack trodde inte att pojken hade varit här mer än ett halvdussin gånger om ens det. Han antog att det skulle ha varit annorlunda om det hade funnits någon annan grabb där som han hade kunnat leka med.
Grinden gnisslade svagt när han gick in och sedan knastrade gruset under hans fötter. Han gick först till lekstugan, den perfekta skalmodellen av själva Overlook. Den nådde upp till hans lår, ungefär Dannys längd, när han stod upp. Jack hukade sig ner och tittade in genom tredje våningens fönster.
– Jätten har kommit för att äta upp er alla där ni ligger i era sängar, sa han ihåligt. Nu kan ni säga adjöss åt er trestjärniga ställning.
Men det var inte heller roligt. Man kunde öppna huset genom att helt enkelt dra isär det – det kunde öppnas på dolda gångjärn. Insidan var en besvikelse. Väggarna var målade men det hela var ihåligt. Men det måste det naturligtvis vara, sa han sig, hur skulle annars ungarna kunna komma in? De leksaksmöbler som kanske fanns där under sommaren var borta, förmodligen nerpackade någonstans i redskapsboden. Han stängde den och hörde det svaga klickandet, när låset gick igen.
Han gick bort till rutschbanan, lade ner häcksaxen och kastade en blick bortåt uppfartsvägen för att vara säker på att Wendy och Danny inte hade kommit tillbaka. Sedan klättrade han upp till toppen och satte sig ner. Det här var de äldre barnens rutschbana, men den var obekvämt trång för hans vuxna bakdel. Hur länge sedan var det han hade åkt i en rutschbana? Tjugo år? Var det möjligt att det var så länge sedan, det kändes inte så länge. Han kom ihåg när hans far tagit med honom till parken i Berlin när han varit i Dannys ålder och han hade prövat på allt – gungor, rutschbana, gungbräde, allt. Han och hans far hade ätit lunch med varm korv och köpt jordnötter efteråt av mannen med kärran. De hade slagit sig ner på en bänk för att äta och täta moln av duvor hade flockats vid deras fötter.
– Jäkla fåglar att lorta ner, hade hans far sagt, mata dem inte, Jack.
Men det hade slutat med att båda matat dem och fnittrat åt deras sätt att skubba efter nötterna, deras giriga sätt att skynda efter nötterna. Jack trodde inte att hans far någonsin hade tagit med sig hans bröder till parken. Jack hade varit hans favorit, men också Jack hade fått sin beskärda del när den gamle mannen var full, vilket inträffade nog så ofta. Men Jack hade älskat honom så länge det var möjligt, långt efter det att resten av familjen bara kände hat och rädsla för honom.
Han sköt iväg sig med händerna och åkte ner till botten, men åkturen var otillfredsställande. Rutschbanan hade inte använts och friktionen var för stor för att man skulle kunna få upp någon ordentlig fart. Och hans bakdel var helt enkelt för stor. Hans vuxna fötter hamnade med en duns i den lilla nedsänkningen, där tusentals barn hade landat före honom. Han reste sig, borstade av byxorna och tittade på häcksaxen. Men i stället för att gå tillbaka till den fortsatte han till gungorna som också blev en besvikelse. Kedjorna hade börjat rosta efter säsongens slut och gnällde som i nöd. Jack lovade sig själv att han skulle olja in dem till våren.
Det är bäst att du slutar nu, sa han till sig själv. Du är inte längre något barn. Du behöver inte det här stället för att bevisa det.
Men han fortsatte till cementringarna – de var för små för honom och han struntade i dem – och sedan till skyddsnätet som markerade tomtgränsen. Han stack fingrarna genom nätmaskorna och tittade igenom det, medan solen streckskuggade hans ansikte, så att han såg ut som en man bakom galler. Han blev själv medveten om likheten, förvred ansiktet i en plågad grimas och viskade: ”Släpp ut mig härifrån!” Men för tredje gången var det inte lustigt. Det var dags att återvända till arbetet.
Det var då han hörde ljudet bakom sig.
Han svängde snabbt runt, överraskad och generad, och undrade om någon sett hur han larvat sig här på lekplatsen. Hans blick gled över rutschbanan, gungbrädan, gungorna i vilka endast vinden satt. Bortom allt detta till grinden och det låga stängslet, som skilde lekplatsen från gräsmattan och de klippta häckdjuren – Lejonen som skyddande vaktade gången, Kaninen som kröp ihop som den skulle nafsa av gräset, Buffeln redo att gå till anfall, Hunden som hukade sig ner. Bortom dem, övningsgreenen för puttar och själva hotellet. Härifrån kunde han till och med se roqueplanens höjda kanter på Overlooks västra sida.
Allt var som det hade varit. Varför hade han då den där krypande känslan i ansikte och händer och varför hade nackhår börjat att resa sig, som om huden där bak plötsligt hade dragit sig samman?
Han kikade på nytt bort mot hotellet, men där fanns inget svar. Det låg bara där med mörka fönster och en tunn rökpelare ringlade upp från skorstenen från stockelden i foajén.
(Okay ditt fyllo, det är bäst att du sätter igång, annars kommer de tillbaka och undrar om du överhuvudtaget har gjort något på hela tiden.)
Visst, sätta igång. För snön var på väg och han måste trimma de jäkla häckarna. De ingick i överenskommelsen. Dessutom skulle de inte våga …
(Vem skulle inte? Vad skulle inte? Våga göra vad?)
Han började gå tillbaka till häcksaxen bredvid de stora barnens rutschbana och ljudet av hans steg som knastrade mot gruset tycktes abnormt högt. Nu drog sig också huden på pungen samman och hans skinkor kändes hårda och tunga, som sten.
(Jesus, vad är det här?)
Han stannade vid häcksaxen men gjorde ingen ansats att ta upp den. Jo, där fanns något som var annorlunda. Häckarna. Och det var så enkelt, så lätt att se, att han bara inte fattat det. Sno dig på, bannade han sig själv, du har ju trimmat den där förbannade kaninen, så vad är
(det är just det)
Hans andhämtning fastnade i strupen.
Kaninen låg på alla fyra och mumsade gräs. Magen var tryckt mot marken. Men för inte tio minuter sedan hade den stått upp på bakbenen, naturligtvis hade den gjort det, han hade trimmat dess öron … och dess mage.
Hans blick gled blixtsnabbt till hunden. När han kommit nerför gången hade den suttit upp, som om den tiggde godsaker. Nu låg den hopkrupen, den klippta mungipan tycktes tyst morra. Och lejonen …
(åh nej, gosse, åh nej, uh-hu, ingalunda)
lejonen befann sig närmare gången. De båda på hans högra sida hade skickligt ändrat ställning, hade dragit sig närmare samman. Svansen på den till vänster stack nu nästan fram över gången. När han hade gått förbi dem och genom grinden, hade det lejonet funnits till höger och han var helt säker på att det haft svansen ringlad omkring sig.
De beskyddade inte längre gången, de blockerade den.
Jack lade plötsligt handen över ögonen och tog sedan bort den. Bilden förändrades inte. En suck, alltför lugn för att vara ett stönande, undslapp honom. Under sin spritperiod hade han alltid varit rädd för att någonting som det här skulle hända honom. Men när man körde hårt med spriten kallade man det delirium tremens – präktige gamle Ray Milland i Förspillda dagar, som såg insekterna komma ut ur Väggarna.
Vad kallades det, när man var spik nykter?
Frågan var menad rent retorisk, men hans inre besvarade den
(man kallar det vansinne)
i alla fall.
När han stirrade på häckdjuren upptäckte han att något hade förändrats, medan han höll handen för ögonen. Hunden hade flyttat sig närmare. Den var inte längre hopkrupen, tycktes befinna sig i en springande ställning med spända länder, ena frambenet framåtsträckt och det andra bakåt. Häckmunnen gapade mera öppen, de mörkt purpurfärgade kvistarna såg vassare och folkilsknare ut. Och nu tyckte han att han också kunde urskilja en svag antydan till ett öga i det gröna. Som såg på honom.
Varför måste de trimmas? tänkte han hysteriskt. De är perfekta.
Ett nytt mjukt ljud. Han backade ofrivilligt bakåt ett steg, när han såg på lejonen. Ett av de båda till höger tycktes ha dragit sig en smula framför det andra. Dess huvud var sänkt. En tass hade smugit sig fram nästan hela vägen till det låga stängslet. Herregud, vad skulle hända härnäst?
(härnäst kommer det att hoppa över och uppsluka dig som något i en ondskefull fesaga)
Det var som den där leken som de hade lekt när de var barn, rött ljus. En av dem var ”det” och medan han vände ryggen till och räknade till tio, kröp de andra deltagarna framåt. När ”det” kommit till tio virvlade han runt och om han fångade någon som rörde sig var den deltagaren ute ur leken. De andra förblev frusna i statyliknande ställningar, tills ”det” åter vände ryggen till och började räkna. De kom närmare och närmare och till slut, någon gång mellan fem och tio, kände man en hand på ryggen …
Gruset knastrade på gången.
Han vred snabbt på huvudet för att se på hunden och den var halvvägs nerför gången, alldeles bakom lejonen, med vidöppen, gapande mun. Förut hade det bara varit en häck klippt lite diffust som en hund, något som inte kunde definieras när man kom nära det. Men nu såg Jack att den klippts för att likna en schäfer och schäfrar kunde vara ilskna. Man kunde träna schäfrar till att döda.
Ett lågt prasslande ljud. Lejonet till vänster hade avancerat ända fram till stängslet; dess nos rörde vid bräderna. Det tycktes hånle mot honom. Jack backade ytterligare två steg. Det dunkade vansinnigt i hans huvud och han kunde känna den torra andedräkten riva i halsen. Nu hade buffeln rört sig, cirklat till höger, bakom och runt kaninen. Huvudet var sänkt, de gröna häckhornen sänkta mot honom. Problemet var att man inte kunde vakta på dem allihopa. Inte på en gång.
Han började ge ifrån sig ett gnällande ljud utan att han i sin spända koncentration var medveten om att han överhuvudtaget gav ifrån sig något ljud. Hans blick for ilsnabbt från en häckvarelse till nästa, när han försökte se dem röra sig. Vinden kom i byar, lockade fram ett hungrigt, prasslande ljud i det täta grenverket. Vad skulle det vara för ljud om de fick fatt honom? Men naturligtvis visste han det. Ett nafsande, slitande, brytande ljud. Det skulle vara …
(nej nej NEJ NEJ JAG VILL INTE TRO PÅ DET HÄR INTE ALLS!)
Han slog ihop händerna framför ögonen, grävde in naglarna i hårfästet, pannan, sina bultande tinningar. Och han stod så en lång stund, medan skräcken byggdes upp inom honom tills han inte längre uthärdade utan drog bort händerna med ett skrik.
Borta vid den gröna övningsgreenen satt hunden upp, som om han tiggde efter något. Buffeln stirrade ointresserat bortåt roqueplanen, som den hade gjort när Jack hade kommit ner med häcksaxen. Kaninen stod på bakbenen med öronen uppåtriktade för att uppfånga minsta ljud och den nyklippta magen blottad. Lejonen stod blickstilla på sina platser bredvid gången.
Han stod en lång stund som en stenstod medan den flämtande andhämtningen långsamt lugnade ner sig. Han plockade ut sina cigarretter och skakade så att fyra föll ner på marken. Han böjde sig ner och trevade efter dem utan att ta blicken från häckarna av fruktan för att djuren på nytt skulle börja röra på sig. Han plockade upp dem, körde vårdslöst ner tre tillbaka i paketet och tände den fjärde. Efter två djupa bloss släppte han den och trampade sönder den. Han gick bort till häcksaxen och tog upp den.
– Jag är mycket trött, sa han och nu tycktes det helt riktigt att tala högt. Det lät inte alls vansinnigt. – Jag har utsatts för stora påfrestningar. Getingarna … pjäsen … Al som ringde upp mig på det där sättet. Men allting är bra.
Han började lunka tillbaka till hotellet. En del av hans undermedvetna slet i honom, försökte få honom att göra en omväg förbi häckdjuren, men han gick raka vägen uppför grusgången, mellan dem. En svag bris rasslade genom dem, det var allt. Han hade inbillat sig alltihop. Han hade blivit bra skrämd, men nu var allt över.
Inne i Overlooks kök stannade han och tog två Excedrin och gick sedan nerför trappan och tittade på papper, tills han hörde det dämpade ljudet av hotellets stationsvagn som skramlade in på uppfartsvägen. Han gick upp för att möta dem. Han såg ingen anledning att nämna något om sina hallucinationer. Han kände sig fin. Han hade blivit bra skrämd, men nu var det över.