En och en halv vecka senare låg dryga halvmetern snö vit och kornig och jämn på Overlooks marker. Häckdjuren var begravda upp till länderna; kaninen satt stelfrusen på bakbenen och tycktes höja sig upp ur en vit damm. Några av drivorna var över en och en halv meter. Vinden ändrade dem ständigt, skulpterade dem till buktiga, dynliknande höjder. Jack hade två gånger klampat iväg i snöskor till redskapsboden för att hämta en skovel för att skotta av förstubron, tredje gången ryckte han på axlarna och nöjde sig med att skotta upp en gång genom drivorna som tornat upp sig utanför dörren och lät Danny få roa sig med att åka skinnkälke till höger och vänster om den. De verkligt magnifika drivorna låg på Overlooks västra sida; några av dem tornade upp sig till sex meters höjd och bakom dem låg gräset barsopat av den ständiga vindströmmen. Fönstren på första våningen var täckta och utsikten från restaurangen, som Jack hade beundrat på stängningsdagen var nu inte mera spännande än en tom bioduk. Deras telefon hade varit död de sista åtta dagarna och radiosändaren i Ullmans kontor var nu deras enda kommunikationsmöjlighet med yttervärlden.
Det snöade nu varje dag, ibland bara korta byar som pudrade den gnistrande skaren, ibland ordentligt, medan vinden vevade upp sig till ett nästan kvinnligt skrik, som kom det gamla hotellet att oroväckande skaka och stöna i sin djupa snövagga. Nattemperaturerna hade inte överstigit –10 och även om termometern vid köksingången ibland visade så mycket som –3 tidigt på eftermiddagen gjorde den ständiga vassa vinden det obehagligt att gå utan skidmask. Men de gick alla ut de dagar när solen sken, vanligen med dubbla uppsättningar kläder och med basebollhandskar över de vanliga. Att gå ut var nästan en fix idé; runt hotellet löpte de otaliga dubbelspåren efter Dannys kälke. Kombinationsmöjligheterna var nästan otaliga: Danny som åkte, medan hans föräldrar drog; pappa som åkte och skrattade, medan Wendy och Danny försökte dra (det gick bara att dra honom på den isiga skaren, det var helt omöjligt när pudersnön täckte den); Danny och mamma som åkte; Wendy som åkte ensam, medan hennes manfolk slet och blåste ut vita andedräktsmoln av ånga som åkarkampar och låtsades att hon var tyngre än hon var. De skrattade en hel del under dessa kälkturer runt huset, men vindens tjutande och opersonliga röst, så väldig och ihåligt allvarlig, kom deras skratt att tyckas tunna och tvungna.
De hade sett spår efter renar i snön och en gång även renarna, en grupp på fem som orörliga stod på andra sidan säkerhetsstängslet. De hade alla i tur och ordning kikat i Jacks Zeiss-Ikon kikare för att urskilja dem bättre och åsynen av dem fyllde Wendy med en egendomlig känsla av overklighet: de stod med snön högt upp på benen på vägen och det slog henne att från och med nu och tills tövädret kom till våren tillhörde vägen mer renarna än dem. Nu var allt som människor gjort här uppe betydelselöst. Hon trodde, att renarna förstod det. Hon hade lagt ner kikaren och sagt något om att hon skulle laga lunch och ute i köket hade hon gråtit litet och försökt bli kvitt den där fruktansvärda cellskräckskänslan, som hon ibland kände som en väldig, kramande hand kring hjärtat. Hon tänkte på renarna. Hon tänkte på getingarna, som Jack hade ställt ut på kökstrappan under plastskålen för att de skulle frysa ihjäl.
Det hängde massor av snöskor på spikar i redskapsboden och Jack plockade ut par som passade för var och en av dem, även om Dannys var en aning för stora. Jack klarade sig fint på dem. Fastän han inte gått på snöskor sedan han var grabb i Berlin, New Hampshire, lärde han sig snabbt på nytt. Wendy var inte särskilt förtjust – efter att ha trampat omkring på de stora, flätade skovlarna i femton minuter värkte hennes ben och vrister förfärligt – men Danny var fascinerad och jobbade hårt för att öva upp sin skicklighet. Han ramlade fortfarande ofta omkull, men Jack var nöjd med hans framsteg. Han sa att Danny i februari skulle kunna göra cirklar omkring dem båda.
Den här dagen var det mulet och vid middagstid hade himlen redan börjat spy ut snö. Radion lovade ytterligare mellan två och fyra decimeter snö och uppstämde lovsånger till Nederbörden, denna stora gud för skidåkarna i Colorado. Wendy som satt i sängkammaren och virkade en halsduk, tänkte för sig själv att hon visste precis vad skidåkarna kunde göra med all den där snön. Hon visste precis var de kunde köra upp den.
Jack var i källaren. Han hade gått ner för att kolla panna och vattentank – sådana kollningar hade blivit en ritual för honom alltsedan snön stängt dem inne – och efter att ha försäkrat sig om att allt fungerade bra gick han igenom valvet, skruvade i glödlampan och satte sig i den gamla, spindelvävstäckta fällstol, som han hade hittat. Han bläddrade igenom gamla böcker och papper och torkade sig hela tiden om munnen med näsduken. Inomhusvistandet hade berövat honom hans solbränna och när han satt där framåtlutad över de gulnade, prasslande papperen med det rödblonda håret rufsigt hängande över pannan såg han smått galen ut. Han hade hittat en del egendomliga saker instoppade mellan fakturor, konossement, kvitton. Oroande saker. En blodig remsa av ett lakan. En teddybjörn utan armar och ben, som tycktes ha skurits i bitar. Ett hopkramat ark violblått skrivpapper, där en svag doft av parfym fanns kvar under mögellukten och där det fanns ett påbörjat men icke avslutat meddelande skrivet med bleknat blått bläck: ”Käraste Tommy, jag kan inte tänka så bra här uppe som jag hade hoppats, om oss förstås, om vilka annars? Ha. Ha. Det är så mycket som alltid kommer emellan. Jag har haft så egendomliga drömmar om saker som dunsar om nätterna, kan du förstå det, och” Det var allt. Meddelandet var daterat den 27 juni 1934. Han hittade en handdocka, som tycktes vara antingen en häxa eller en trollkarl … något med långa tänder och spetsig hatt i alla fall. Den hade märkligt nog stuckits in mellan en hög gasräkningar och en bunt kvitton på vichyvatten. Och något som liknade en dikt, nedklottrad med svart penna på baksidan av en matsedel: ”Medoc/är du där?/Jag har åter gått i sömnen, min kära./Växterna rör sig under mattan.” Inget datum på matsedeln och inget namn på dikten, om det nu var en dikt. Gäckande men fascinerande. Han tyckte att dessa saker var som bitar i ett pussel, bitar som kanske skulle passa samman om han hittade de rätta, felande bitarna. Och så fortsatte han att forska och hoppade till och torkade sina läppar varje gång pannan bakom honom dånade igång.
Danny stod åter utanför rum 217.
Huvudnyckeln låg i hans ficka. Han stirrade på dörren med ett slags fascinerad lystnad och hans överkropp tycktes darra och skaka under flanellskjortan. Han hummade tyst och utan melodi.
Han hade inte velat komma hit, inte för det där med brandslangen. Han var rädd för att komma hit. Han var rädd för att han åter hade tagit huvudnyckeln, för att han varit olydig mot sin far.
Han hade velat komma hit. Nyfikenheten
(nyfiken i en strut, öppnar man den så tittar han ut)
var som en klåda i kroppen, en kallande sirensång som inte kunde stillas. Och hade inte mr Hallorann sagt ”Jag tror inte där finns något som kan göra dig illa”?
(Du lovade.)
Han hoppade till. Det var som om tanken kommit någonstans utifrån, insektslik, surrande, mjukt lockande.
(Löften görs för att brytas min käre tedrom, för att brytas, spjälkas, splittras, hamras sönder. FRAMÅT!)
Hans nervösa hummande övergick i en låg, atonal sång: ”Lou, Lou, strunta i det Lou, strunta i det Lou, min äääälsk …”
Hade inte mr Hallorann rätt? Var det inte anledningen att han till slut hade hållit tyst och låtit snön stänga in dem?
Blunda bara så har det försvunnit.
Det som han hade sett i presidentsviten hade försvunnit. Och ormen hade bara varit en brandslang som fallit ner på mattan. Ja, till och med blodet i presidentsviten hade varit ofarligt, något gammalt, något som hänt långt innan han var född eller ens påtänkt, något som var över. Som en film som bara han kunde se. Det fanns ingenting, verkligen ingenting, i det här hotellet som kunde skada honom, och om han nu måste bevisa det för sig själv genom att gå in i det här rummet, varför skulle han inte då göra det?
”Lou, Lou, strunta i det …”
(Nyfiken i en strut min käre tedrom, tedrom min käre öppnar man den så hoppar han ut hela han från topp till tå; från topp till tå är han säker och oskadd. Han visste att de där sakerna)
(är som skrämselbilder, de kan inte skada dig, men herre gud)
(så stora tänder du har mormor och är det en varg i BLÅSKÄGG-kläder eller en BLÅSKÄGG i vargakläder och jag är så)
(jag är glad att du frågade för nyfiken satt i struten och HOPPADES att någon skulle öppna så att han kom ut)
genom korridoren, gått försiktigt på mattan med den blå, slingrande djungeln. Han hade stannat vid brandslangen, lagt upp mässingsmunstycket på ställningen och sedan med bultande hjärta hyttat åt den med fingret och viskat: ”Sätt igång och skada mig. Sätt gång och skada mig, din skitstövel. Du kan inte, eller hur? Va? Du är bara en gammal brandslang. Kan bara ligga där. Sätt igång, sätt igång!” Han hade varit tokig av falsk tapperhet. Och ingenting hade hänt. Det var när allt kom omkring bara säckväv och mässing, man kunde hacka den i bitar och den skulle inte klaga, inte vrida sig och hoppa och blöda grönt slem över den blå mattan, för det var bara en slang och inte en nos och inte en ros, inte glasknappar eller sidenrosetter, och inte en orm som tog sig en dos … och han hade skyndat vidare, skyndat sig för att han var
(försenad, försenad, sa den vita kaninen)
den vita kaninen. Ja. Nu fanns det en vit kanin ute vid lekplatsen, en gång hade den varit grön, men nu var den vit, som om något ideligen hade chockat den under den snöiga blåsiga natten och gjort den gammal …
Danny tog upp huvudnyckeln ur fickan och stack in den i låset.
”Lou, Lou …”
(den vita kaninen hade varit på väg till ett parti krocket till den Röda Drottningens krocketparti storkar till klubbor igelkottar till bollar)
Han rörde vid nyckeln, lät sina fingrar vandra över den. Hans huvud kändes uttorkat och sjukligt. Han vred om nyckeln och låskolven gled mjukt tillbaka.
(AV MED HANS HUVUD! AV MED HANS HUVUD. AV MED HANS HUVUD!)
(det här spelet är inte krocket eftersom klubborna är för korta det här spelet är)
(SMACK-BOM! Rakt genom bågen.)
(AV MED HANS HUUUUUVUUUUUD …)
Danny stötte upp dörren. Den gled mjukt, utan att gnissla. Han stod utanför ett stort kombinerat sov- och vardagsrum och fastän snön inte hade nått ända hit upp – den högsta drivan var alltjämt någon halvmeter nedanför fönstren i andra våningen – var rummet mörkt för att pappa hade stängt alla luckor på den utsatta västra sidan för två veckor sedan.
Han stod i dörröppningen, fumlade till höger om sig och hittade kontakten. Två lampor tändes i en takkrona av kristall. Danny gick längre in och såg sig omkring. Mattan var tjock och mjuk i en lugn rosa färg. Lugnande. En dubbelsäng med vitt överkast. Ett skrivbord.
(Jag ber, säg mig: Varför är en korp som ett skrivbord?)
borta vid det stora, luckförsedda fönstret. Under säsongen skulle Den Flitige Författaren
(har det underbart, önskar bara – fara?)
ha en fin utsikt över bergen som han eller hon kunde beskriva för dem där hemma.
Han gick längre in. Ingenting här, ingenting där. Bara ett tomt rum, eftersom pappa idag värmde upp östra flygeln. En byrå. En garderob med öppen dörr som avslöjade en knippe hotellgalgar, det slag som man inte kan stjäla. En bibel på ett nattduksbord. Till vänster om honom var badrumsdörren med en stor spegel som reflekterade hans egen bild med ett vitt ansikte. Dörren stod på glänt och …
Han såg hur hans dubbelgångare nickade långsamt.
Ja, det var där det fanns, vad det nu var. Där inne. I badrummet. Hans dubbelgångare gick framåt, som för att fly undan glaset. Den sträckte ut handen, pressade den mot hans egen. Sedan vek den åt sidan i vinkel, där badrumsdörren svängde upp. Han tittade in.
Ett långt rum, gammalmodigt, som en Pullman-vagn. Smala vita sexhörniga bräder på golvet. Längst bort en toalettstol med locket upp. Till höger ett tvättfat och ännu en spegel ovanför det, det slag som gömmer att medicinskåp. Till vänster ett stort vitt badkar på lejonfötter, med duschförhänget tätt fördraget. Danny gick in i badrummet och gick som i en dröm bort mot badkaret, som om han drevs på utifrån, som om allt det här var en av de drömmar som Tony kom med till honom, så att han kanske skulle se något trevligt när han drog undan förhänget, något som pappa hade glömt eller mamma hade tappat, något som skulle göra dem båda glada …
Därför drog han bort förhänget.
Kvinnan i badkaret hade varit död länge. Hon var uppsvälld och purpurfärgad, hennes gasfyllda mage höjde sig upp ur det kalla, istäckta vattnet som en köttig ö. Hennes ögon såg rakt på Danny, stora och glasaktiga som kulor. Hon grinade mot honom, läpparna var isärdragna i en grimas. Hennes bröst hängde slappt. Hennes könshår flöt på vattnet. Hennes händer grep stelfrusna om karets porslinskanter som krabbklor.
Danny skrek. Men ljudet kom aldrig över hans läppar; det vände inåt och inåt, föll ner i hans mörker som en sten i en brunn. Han tog ett enda ostadigt steg bakåt, hörde hur hans klackar smällde mot de sexhörniga bräderna och i samma ögonblick rann hans urin ut ur honom.
Kvinnan satt upp.
Hon grinade fortfarande, hon såg rakt på honom med sina stora glasartade ögon och hon satt upp. Hennes döda handflator åstadkom ett gnisslande ljud mot porslinet. Hennes bröst svängde som gamla spruckna boxbollar. Ljudet av ishinna som bröts sönder hördes. Hon andades inte. Hon var ett lik och död sedan många år.
Danny svängde om och sprang. Han störtade ut genom badrumsdörren, hans ögon trängde ut ur sina hålor, hans hår reste sig som på en igelkott som skulle förvandlas till en offerboll
(krocket? eller roqgue?)
och hans mun stod öppen och ljudlös. Han sprang med full fart rakt in i dörren till rum 217, som nu var stängd. Han började hamra på den, långt borta från all insikt att den var olåst och att han bara hade att vrida på handtaget för att komma ut. Hans mun utstötte öronbedövande skrik, som inte kunde uppfattas av ett mänskligt öra. Han kunde bara hamra på dörren och höra hur den döda kvinnan kom efter honom med sin uppsvällda mage, sitt torra hår, sina utsträckta händer – något som legat dräpt i det där karet i kanske åratal, balsamerat där genom svartkonst.
Dörren ville inte gå upp, ville inte, ville inte, ville inte.
Och sedan hörde han Dick Halloranns röst, så plötsligt och oväntat, så lugnt att hans egna stämband slappnade och han började gråta svagt – inte av fasa utan i välsignad lättnad.
(Jag tror inte att de kan göra dig illa … de är som bilder i en bok … slut ögonen så försvinner de.)
Hans ögonlock föll ner. Hans händer knöts till bollar. Hans axlar kurade ihop när han ansträngde sig för att kunna koncentrera sig på:
(Ingenting där ingenting där är ingenting alls INGENTING DÄR DÄR ÄR INGENTING!)
Tiden gick. Och han började just slappna av, började just inse att dörren måste vara olåst och han kunde gå, när dessa sedan åratal fuktiga, uppsvällda fiskluktande händer mjukt slöts om hans hals och han obönhörligt vändes runt för att stirra in i det där döda och purpurfärgade ansiktet.