Hon blev sömnig av att virka. Idag skulle till och med Bartók ha gjort henne sömnig och det var inte Bartók på den lilla grammofonen, det var Bach. Hennes händer rörde sig allt långsammare och samtidigt som hennes son gjorde bekantskap med rum 217s mångåriga gäst somnade Wendy med virkningen i knät. Garn och stickor höjdes och sänktes i samma långsamma takt som hennes andhämtning. Hennes sömn var djup och hon drömde inte.
Jack Torrance hade också fallit i sömn, men hans sömn var lätt och orolig, fylld av drömmar, som var alltför livliga för att bara vara drömmar – hur som helst var de livligare än några drömmar han någonsin haft.
Hans ögonlock hade börjat bli tunga, när han bläddrade igenom buntarna med mjölkräkningar, hundra i varje bunt, tydligen tiotusentals allt som allt. Han kastade ändå en hastig blick på alla, eftersom han var rädd att han om han inte var noga, kunde missa just den bit om Overlook, som han behövde som den mystiska förbindelselänk, som han var säker på fanns här någonstans. Han kände sig som en man med en elektrisk sladd i ena handen, som trevade sig omkring i ett mörkt och främmande rum för att hitta en väggkontakt. Om han kunde hitta den skulle han belönas med en underbar syn.
Han hade satt igång på allvar efter Al Shockleys telefonsamtal och hans fordran; den egendomliga upplevelsen på lekplatsen hade hjälpt honom att göra det. Det där hade varit alldeles för likt något slags nervsammanbrott och han var övertygad om att det berodde på en inre revolt mot Als förbannade överlägsna begäran att han skulle spola bokprojektet. Det hade kanske varit en signal att hans egen känsla av självrespekt inte kunde utsättas för så mycket mer utan att helt förintas. Han skulle skriva boken. Om det betydde slutet på hans förbindelse med Al Shockley, så må det vara hänt. Han skulle skriva hotellets historia, skriva utan omsvep, och introduktionen skulle bli hans hallucination, att häckdjuren hade rört sig. Titeln skulle vara inte särskilt inspirerad men användbar: Egendomlig tillflyktsort. Berättelsen om Overlook-hotellet. Utan omsvep ja, men den skulle inte skrivas hämndgirigt i ett försök att komma åt vare sig Al eller Stuart Ullman eller George Hatfield eller hans far (det olycksaliga, tyranniska fyllot) eller någon annan heller för den delen. Han skulle skriva den för att Overlook hade förhäxat honom – fanns det någon annan så enkel och sann förklaring? Han skulle skriva den av samma anledning som all stor litteratur, skönlitteratur eller icke, skrivs: sanningen kommer alltid fram, till slut kommer den alltid fram. Han skulle skriva den för att han kände att han måste.
Hundra liter mjölk. Hundra liter skummjölk. Bet. Trehundra burkar apelsinsaft. Bet.
Han sjönk ihop i stolen, höll fortfarande i en bunt kvitton men såg inte längre på vad som stod skrivet. Blicken hade inget fäste. Ögonlocken var tunga. Hans tankar gled från Overlook till hans far, som varit manlig sjuksköterska på kommunalsjukhuset i Berlin. Stor karl. En fet karl som mätt 1.83 – fast då hade ju den gamle mannen inte funnits kvar. ”Dvärgen i kullen”, brukade han säga och sedan kärleksfullt slå till Jack med näven och skratta. Där hade funnits två andra bröder, båda längre än fadern, och Becky, som vid femton års ålder bara var fem centimeter kortare än Jack och längre än han under större delen av deras barndom.
Hans förhållande till fadern hade varit som när en mycket vacker blomknopp slår ut och sedan visar sig vara förstörd av mjöldagg inuti. Ända till han var sju år hade han älskat den store, tjockmagade mannen okritiskt och häftigt trots allt stryk, alla blåmärken och ett eller annat blått öga.
Han kunde erinra sig sammetsmjuka sommarkvällar, när huset var stilla, hans äldsta bror Brett ute med sin flickvän, mellanbrodern Mike läsande på sitt rum, Becky och modern i vardagsrummet framför den klumpiga gamla tv:n; och han själv satt i hallen klädd i pyjamasjacka och ingenting annat och skenbart lekte med sina bilar, medan han i själva verket väntade på det ögonblick, när tystnaden skulle brytas av att dörren svängde upp med en smäll och hans far dånande skulle hälsa på honom, när han såg att han var uppe och väntade och hans eget lyckliga pipande till svar, när den väldige mannen kom in i hallen med den skära skalpen skinande under det snaggade håret. I skenet från hallampan såg han alltid ut som något mjukt och flaxande och oformligt spöke i sin vita sjukhusdress med skjortan alltid hängande utanför (och ibland blodig) och byxslagen hängande ner över de svarta skorna.
Hans far brukade svepa upp honom i famnen och Jack hissades våldsamt uppåt, så att han nästan tyckte att lufttrycket pressades ner över hans huvud som en mössa av bly, uppåt, uppåt medan båda skrek ”Hissen! Hissen!”; och det hade funnits kvällar, när hans far hade varit så full att han inte hejdat sitt armstarka lyft i tid utan Jack hade passerat över sin fars huvud som en mänsklig projektil och kraschlandat på hallgolvet bakom sin pappa. Men andra kvällar hissade hans far honom bara upp och ner, så att han förtjust fnittrade och skrek när han passerade framför sin fars ansikte, där öllukten hängde som en dimma, vände och vred och skakade honom som en trasa tills han slutligen sattes ner på fötter hickande av reaktionen.
Kvittona gled ur hans slappnande hand och fladdrade genom luften för att lättjefullt landa på golvet; hans ögonlock, som slutits med bilden av fadern etsad på insidorna, öppnades litet och slöts sedan på nytt. Han ryckte till en smula. Medvetandet fladdrade, liksom kvittona, liksom asparnas höstlöv, lättjefullt bortåt, nedåt.
Det hade varit det första stadiet i hans förhållande till fadern och när det började nalkas sitt slut hade han blivit medveten om att Becky och hans bröder, som alla var äldre, hatade fadern och att deras mor, en obetydlig kvinna, som sällan sa något utan endast mumlade, stod ut med honom endast för att hennes katolska uppfostran fordrade att hon gjorde det. På den tiden hade Jack inte tyckt att det var något märkligt med att fadern vann alla sina diskussioner med sina barn tack vare att han använde knytnävarna och det hade inte heller tyckts märkligt att hans egen kärlek skulle vara lika stor som hans rädsla; rädslan för hissleken, som vilken kväll som helst kunde sluta i en förödande krasch; rädsla att hans fars björnliknande goda humör under hans fridag plötsligt kanske skulle förvandlas i vildsint rytande och ett slag av hans ”präktiga högernäve”; och han erinrade sig att han till och med varit rädd för att hans fars skugga skulle falla över honom när han lekte. Det var i slutet av den här fasen, som han började lägga märke till, att Brett aldrig tog hem sina flickor och Mike och Becky aldrig sina kompisar.
Kärleken började krympa, när han var nio och hans fars käpp var orsaken till att hans mor kom på sjukhus. Han hade börjat gå med käpp ett år tidigare, när han blivit halt efter en bilolycka. Efter denna var han aldrig utan den, en lång och svart och tjock sak med förgylld krycka. Jacks halvsovande kropp ryckte till när han kom ihåg hur han hukade sig för det ljud den gjorde, ett otäckt vinande, när den svepte genom luften och det hårda rappet mot väggen … eller mot en människokropp. Han hade slagit deras mor, utan någon som helst anledning, plötsligt och utan varning. De hade suttit vid middagsbordet. Käppen hade stått vid hans stol. Det var söndagkväll, slutet av en tredagarsledighet för pappa, en weekend som han supit sig igenom på sitt vanliga oefterhärmliga sätt. Stekt kyckling. Ärter. Potatismos. Pappa vid bordsänden, snarkande eller nästan snarkande framför sin välfyllda tallrik. Hans mor som skickade runt tallrikarna. Och plötsligt hade pappa varit klarvaken, hans ögon som låg så djupt inbäddade i fettvalkar, hade glittrat av någon idiotisk, ondskefull retlighet. De gled från den ena familjemedlemmen till den andra och ådern mitt i hans panna hade svällt märkbart, vilket alltid var ett dåligt tecken. En av hans stora fräkniga händer hade fallit ner på käppens guldkrycka, smekt den. Han sa något om kaffe – ännu denna dag var Jack säker på att hans far sagt ”kaffe”. Mamma hade öppnat munnen för att svara och sedan kom käppen susande genom luften, smällde rakt över hennes ansikte. Blodet sprutade ur hennes näsa. Becky skrek. Mammas glasögon föll ner i såsen. Käppen hade dragits tillbaka, hade fallit ner på nytt, den här gången mitt på hennes huvud, så att huvudsvålen slets upp. Mamma hade fallit golvet. Han hade kommit upp från stolen och runt till den plats där hon låg omtöcknad, svingande käppen, hade rört sig med en snabbhet och vighet som var grotesk hos en så fet man och hans små ögon hade sprutat eld, hans dubbelhakor hade dallrat, när han talade till henne på samma sätt som han alltid talade till sina barn under sådana utbrott. ”Nu. Nu för fan. Jag tror att du ska ta din medicin nu. Förbannade valp. Spoling. Kom hit och ta din medicin.” Käppen hade höjts och sänkts över henne ytterligare sju gånger, innan Brett och Mike fick grepp på honom, drog bort honom och vred käppen ur hans hand. Jack
(lille Jack, han var lille Jack nu som dåsade och mumlade på en fällstol med spindelväv medan pannan dånade till liv bakom honom)
visste exakt hur många slag det hade varit, eftersom varje mjukt smack mot moderns kropp hade ristats in i hans minne som de meningslösa hårda slagen av ett stämjärn mot en sten. Sju smack. Varken mer eller mindre. Han och Becky grät, kunde inte fatta det, såg på moderns glasögon som låg i potatismoset med det ena krossade glaset smetigt av sås. Brett som skrek ute i hallen åt pappa att han skulle döda honom om han rörde sig. Och pappa som gång på gång sa: ”Förbannade lilla valp. Förbannade spoling. Ge mig käppen din förbannade lilla valp. Ge mig den.” Brett som svängde den hysteriskt och sa ja, ja, jag ska ge dig den, om du rör dig det minsta och jag ska ge dig allt du vill ha och två extra. Jag ska ge dig massor. Och mamma som långsamt kom på fötter, förvirrad, medan hennes ansikte redan började svälla upp som en gammal ring med för mycket luft som blödde på fyra eller fem ställen, och hon hade sagt något fruktansvärt, kanske det enda mamma någonsin sagt som Jack kom ihåg ord för ord: ”Vem har tidningen? Er pappa vill titta på seriesidorna. Har det börjat regna än?” Och sedan sjönk hon åter ner på knä med håret hängande ner över det uppsvällda och blödande ansiktet. Mike som ringde till läkaren, babblade i telefonen. Kunde han komma genast? Det gällde deras mor? Nej, han kunde inte säga vad det var, inte i telefon, där någon kanske kunde komma in på linjen. Kom bara. Läkaren kom och tog mamma med till sjukhuset, där pappa hade jobbat hela sitt vuxna liv. Pappa, som nyktrat till en smula (eller kanske bara handlade med den dumlistiga instinkten hos ett hårt ansatt djur) sa till läkaren att hon hade ramlat utför trappan. Det fanns blod på bordduken, eftersom han försökt torka av hennes kära ansikte med den. Hade hennes glasögon flugit hela vägen genom vardagsrummet och ut i matsalen för att landa i potatismos och sås? hade läkaren frågat med skrämmande, hånfull sarkasm. Var det så det gick till? Mark? Jag har hört talas om människor som kan få in en radiostation i sina guldplomber och jag har sett en man bli skjuten mellan ögonen och överlevt tillräckligt länge för att berätta om det, men det här är något nytt för mig. Pappa hade bara skakat på huvudet och sagt att han inte visste det; de måste ha fallit av henne när han bar henne genom vardagsrummet in i matsalen. De fyra barnen hade varit slagna med tystnad inför den bottenlösa dumheten i denna lögn. Fyra dagar senare slutade Brett sitt jobb på fabriken och gick in i armén. Jack hade alltid haft känslan att det inte bara berott på faderns plötsliga och oförklarliga misshandel vid middagsbordet utan på det faktum, att hans mor på sjukhuset hade bekräftat deras fars historia, medan hon höll församlingspastorn i hand. Brett hade upprörd lämnat dem åt deras öde. Han hade dödats i Dong Ho-provinsen 1965, samma år som Jack, då student, hade varit med om studentdemonstrationerna för att göra slut på kriget. Han hade hållit upp sin brors blodiga skjorta vid de allt mer besökta mötena, men det var inte Bretts ansikte han såg framför sig, när han talade – det var hans mors omtöcknade, oförstående ansikte, när hon sa: ”Vem har tidningen?”
Mike stack tre år senare, när Jack var tolv – han kom in vid universitetet i New Hampshire på ett tungt vägande stipendium. Året efter dog deras far i ett plötsligt slaganfall, medan han gjorde i ordning en patient för operation. Han hade kollapsat i sina fladdrande vita sjukhuskläder med skjortan hängande utanför, varit död kanske innan han slog i de maskintillverkade svart-röda golvplattorna och tre dagar senare låg den man, som hade dominerat Jacks liv, den oberäknelige vite spökguden, i jorden.
På stenen stod Mark Anthony Torrance. Älskad Fader. Jack skulle ha velat lagt till ännu en rad: Han Visste Hur Man Skulle Leka Hiss.
Det hade funnits en hel del försäkringspengar. En del människor samlar försäkringar lika fyllda av besatthet som andra samlar mynt och frimärken och Mark Torrance hade varit en av dem. Försäkringspengarna strömmade in samtidigt som premiebetalningarna och spriträkningarna upphörde. Under fem år hade de varit rika. Nästan rika …
I den lätta, oroliga sömnen steg hans ansikte fram som om han sett det i en spegel, hans ansikte men ändå inte hans ansikte, de uppspärrade ögonen och den mjuka, oskuldsfulla munnen hos en pojke som sitter i hallen med sina bilar och väntar på sin pappa, väntar på den vite spökguden, väntar på att hissen ska gå uppåt med hisnande, andeberövande fart genom den salt- och sågspåns-doftande dimman från inandad barluft, väntar kanske på att den ska störta ner så att det kommer att ringa i hans öron, medan hans pappa vrålar av skratt och det
(förvandlas till Dannys ansikte, så likt det som hans eget varit, hans ögon hade varit ljusblå, medan Dannys var dimmigt grå, men munnen var mjuk och hyn fräsch; Danny i hans arbetsrum, iklädd träningsoverall, alla hans papper nerölade och den lätta dimlukten av öl som steg … en förfärande jäsande brygd, som steg på vingar av jäst, barernas andedräkt … ben som bröts … hans egen röst, gnällande, berusad Danny, mår du bra grabben? … Åh herregud åh herregud, din stackars arm … och det där ansiktet förvandlat i)
(mammas omtöcknade ansikte som höjdes vid sidan av bordet, uppsvällt och blödande och mamma sa)
(” …från er far, jag upprepar, ett oerhört viktigt meddelande från er far. Var vänlig var kvar på eller ställ er på Lycklige Jack-frekvensen. Jag upprepar ställ in er på Lycklige Jack-frekvensen. Jag upprepar …”)
Långsamt försvinnande. Röster utan kropp ekar mot honom som i en oändlig, skum korridor.
(Saker kommer emellan, min käre Tommy …)
(Medoc är du där? Jag har åter gått i sömnen, min kära. Det är de omänskliga monstren som jag fruktar …)
(”Förlåt, mr Ullman, men är inte det här …”)
… kontor, med arkivskåpen, Ullmans stora skrivbord, en ny bok för förhandsbeställningar redan på plats – han missar ingenting, den där Ullman – alla nycklarna prydligt hängande på sina krokar
(utom en, vilken, vilken nyckel, huvudnyckeln, huvudnyckeln, vem har huvudnyckeln? om vi gick uppför trappan skulle vi kanske få veta det)
och radiosändaren på sin hylla.
Han knäppte på den. Sändningarna kom in i korta stötar, knastrande av störningar. Han rullade på bandet genom musik, nyheter, en präst som orerade inför en sörjande församling, en väderleksrapport. Och en annan röst, som han gick tillbaka till. Det var hans fars röst.
” … döda honom. Du måste döda honom, Jacky, och henne också. För en verklig konstnär måste lida. För att varje människa dödar de ting hon älskar. För att de alltid kommer att konspirera mot dig, försöka hålla dig tillbaka och dra ner dig. Just nu, i denna minut, är den där pojken som är din, där han inte skulle få vara. Gör intrång. Det är just vad han gör. Han är en förbannad liten valp. Ge honom stryk med käppen för det, Jack, banka nästan livet ur honom. Ta en drink, Jacky min gosse, så ska vi leka hissleken sedan. Sedan följer jag med dig, när du ger honom hans medicin. Jag vet att du kan det, naturligtvis kan du. Du måste döda honom, Jacky, och henne också. För en verklig konstnär måste lida. För att varje människa …”
Hans fars röst blev högre och högre, blev något vansinnigt, omänskligt, gnällande, retligt och utom sig, Spök-gudens röst, Gris-gudens, som död kom till honom ur radion och
– Nej, skrek han tillbaka. Du är död, du ligger i din grav, du finns inte alls i mig.
För han hade skurit bort hela sin far ur sig och det var inte rätt att han skulle komma tillbaka, krypa genom det här hotellet trehundratjugo mil från den stad i New England, där hans far levt och dött.
Han lyfte upp radion och kastade den neråt och den kraschade mot govlet och spydde ut gamla fjädrar och rör som om den var resultatet av någon tokig hisslek som gått snett, så att hans fars röst försvann och det bara fanns hans röst kvar, Jacks röst, Jackys röst som sjöng i kontorets kalla verklighet:
– död, du är död, du är död!
Och det överraskande ljudet av Wendys fötter när hon sprang på golvet ovanför hans huvud och Wendys förvånade, skrämda röst: – Jack? Jack!
Han stod där och såg förvirrad ner på den sönderslagna radion. Nu var snöskotern i redskapsboden deras enda förbindelselänk med yttervärlden.
Han lade händerna för ögonen och kramade med fingrarna om tinningarna. Han började få huvudvärk.