Jack hade stått i trappan och lyssnat på de nynnande, tröstande ljuden som dämpade trängde igenom den låsta dörren och långsamt hade hans förvirring bytts i vrede. Ingenting hade egentligen förändrats. Inte för Wendy. Han skulle kunna låta bli sponken i tjugo år och när han kom hem på kvällen och hon omfamnade honom i dörren skulle han fortfarande kunna se/känna den lilla ryckningen i hennes näsborrar, när hon försökte ana sig till de ångor av whisky eller gin, som flöt ut på hans andedräkt. Hon skulle alltid tro det värsta; om han och Danny råkade ut för en bilolycka förorsakad av ett drucket blindstyre, som fått ett slaganfall alldeles före kollisionen, så skulle hon i tysthet skylla Dannys skador på honom och vända sig ifrån honom.
Hennes ansikte som det varit när hon ryckte bort Danny – han såg det framför sig och han ville plötsligt sopa bort vreden som hade funnits där med sin knutna näve.
Hon hade ta mig fan ingen rätt!
Jo, kanske i början. Han hade varit en fyllbult, han hade gjort fruktansvärda saker. Att han bröt av Dannys arm var något fruktansvärt. Men om en man gör bättring, förtjänar han inte då att förr eller senare få erkännande för sin bättring? Och om han inte då får det, har han inte då rätt att till slut leva upp till anklagelserna? Om en far ideligen anklagar sin oskuld till dotter för att knulla med varenda grabb i skolan, måste hon då inte till slut bli så trött (få nog) på det så att hon gör sig förtjänt av bannorna? Och om en hustru i hemlighet – och inte så hemligt förresten – fortsätter att tro, att hennes helnyktre man är ett fyllo …
Han reste sig, gick långsamt ner till första våningen och stod ett ögonblick där. Han tog upp näsduken ur bakfickan, torkade läpparna med den och funderade ett tag på att gå bort och bulta på sängkammardörren, fordra att bli insläppt så att han kunde få träffa sin son. Hon hade ingen rätt att vara så förbannat nedlåtande.
Nåja, förr eller senare måste hon komma ut, om hon nu inte tänkte sätta dem båda på en verkligt sträng diet. Han log ett ganska otäckt leende vid tanken. Hon skulle få komma till honom. Hon skulle göra det i sinom tid.
Han gick ner till bottenvåningen, stod ett tag obeslutsamt vid portierdisken och gick sedan till höger. Han gick in i matsalen och stannade alldeles innanför dörren. De tomma borden med sina vita linnedukar prydligt utslätade under de genomskinliga plastöverdragen blänkte mot honom. Allt var nu övergivet men
(Middagen serveras klockan 8 e.m.
Demaskering och dans vid midnatt)
Jack gick omkring bland borden, glömde ett ögonblick sin hustru och son där uppe, glömde drömmen, den krossade radion, svullnaderna. Han lät fingrarna glida över de glatta plastskydden, försökte föreställa sig, hur det hade varit den där heta augustikvällen 1945, när kriget vunnits och framtiden sträckte sig framför en så skiftande och ny, som ett drömland. De ljusa och mångfärgade japanska lyktorna hängde runt vändplanen, det gyllengula ljuset strömmade ut från dessa höga fönster, som nu var övertäckta med snö. Män och kvinnor i maskeraddräkter, här en glittrande prinsessa, där en kavaljer i höga stövlar, gnistrande juveler och bländande vitt överallt, dans, sprit i frikostiga strömmar, först vin och sedan cocktails och sedan kanske whisky och öl, konversationen som steg högre och högre tills det glada ropet kom från dirigentens pall, ropet: ”Demaskering! Demaskering!”
(Och den Röda Döden härskade …)
Han upptäckte att han stod i andra ändan av matsalen, alldeles utanför de snidade svängdörrarna till Colorado-baren, där det den där kvällen 1945 skulle ha serverats gratisdrinkar.
(Låt oss drumla ut i baren, kompis, huset bjuder på drinkarna.)
Han gick in genom svängdörrarna och in i barens djupa, veckade skuggor. Och det hände honom något egendomligt. Han hade varit här förut, en gång för att kolla inventarieförteckningen, som Ullman hade lämnat, och han visste att stället var renrakat. Hyllorna var fullständigt tomma, men nu tyckte han att han såg, svagt upplysta av ljuset som sipprade in från matsalen (som också det var svagt på grund av snön som sopat igen fönstren), rad på rad av flaskor som tysta gnistrade bakom bardisken och sifoner och till och med öl, som droppade från alla de tre högglanspolerade tappkranarna. Ja, han kunde till och med lukta öl, den där fuktiga och jäsande stanken, som inte skilde sig från den lukt som i en fin dimma hade omsvept hans fars ansikte varje kväll när han kom hem från arbetet.
Han fumlade med uppspärrade ögon efter kontakten och det milda, intima barljuset tändes, cirklar av tjugo-wattslampor som satt på de tre vagnshjulsliknande takkronorna ovanför.
Hyllorna var helt tomma. Det hade inte ens hunnit samlas damm på dem. Ölkranarna var torra liksom de rostfria hoarna under dem. Till höger och vänster om honom stod de stoppade, sammetsklädda båsen som högryggade män, alla formgivna för att ge gästerna största möjliga avskildhet. Rakt fram, bortom den röda golvmattan, stod fyrti barstolar vid den hästskoformade baren. Varje stol var läderklädd och ciselerad med ranchbrännmärken – Cirkel H, Bar D Bar (det var passande), Klippa W, Lata B.
Han gick fram till den och skakade lite på huvudet i sin förvirring när han gjorde det. Det var som den där dagen på lekplatsen när … men det var ingen mening med att tänka på det. Trots det kunde han ha svurit på att han sett de där flaskorna, dimmigt, det medgav han, på samma sätt som man ser konturerna av möbler i ett rum med fördragna gardiner. Mjukt blänk från glas. Det enda som fanns kvar var lukten av öl och Jack visste att det var en lukt som efter en viss tid fastnade i trävirket på all världens barer, som aldrig kunde utplånas av något rengöringsmedel. Men ändå tycktes lukten här stark … nästan färsk.
Han satte sig på en av stolarna och stödde armbågarna mot bardiskens läderklädda kant. Vid hans vänstra hand stod en skål för jordnötter – den var nu naturligtvis tom. Den första bar han varit inne på på nitton månader och det förbannade stället skulle vara torrlagt – hans vanliga tur. En mäktig bitter nostalgisk våg svepte trots allt över honom och det fysiska begäret efter en drink tycktes arbeta sig upp från hans mage till strupen och munnen och näsan, drog ihop och skrynklade vävnaderna på sin väg, fick dem att ropa efter något vått och långvarigt och kallt.
Han sneglade på nytt mot hyllorna i vild, förnuftsvidrig förhoppning men de var lika tomma som förut. Han gjorde en grimas av smärta och besvikelse. Hans händer knöts långsamt och naglarna rev mot den läderklädda barkanten.
– Hej, Lloyd, sa han. Ingen riktig fart ikväll, eller hur?
Lloyd sa att det inte var det. Lloyd frågade vad han skulle ha.
– Jag är verkligen glad att du frågade mig det, sa Jack, verkligen glad. För jag råkar ha två tjugosedlar och två tior i plånboken och jag var rädd för att de skulle sitta fastklistrade där till någon gång nästa april. Det finns ingen hjälpstation här, hade du kunnat tro det? Och jag som trodde att de hade hjälpstationer på den jälva månen.
Lloyd var deltagande.
– Så därför har jag ett förslag, sa Jack. Du radar upp åt mig exakt tjugo martinis.
Exakt tjugo, varken mer eller mindre, längs med ryggen. En för varje månad som jag varit på torken och en som belöning. Det kan du göra, eller hur? Du är inte för upptagen, va?
Lloyd sa att han inte alls var upptagen.
– Du är en vit man. Du radar upp de här marsianerna längs baren och jag ska plocka ner dem en efter en. Den vite mannens plikt, Lloyd min gosse.
Lloyd satte igång med jobbet. Jack stack ner handen i fickan efter sin sedelklämma och fick i stället tag på en flaska Excedrin. Hans sedelklämma låg i sovrummet och naturligtvis hade hans benget till fru låst honom ute från sovrummet. Fint, Wendy. Förbannade fruntimmer.
– Det verkar som om jag för tillfället är black, sa Jack. Hur har jag det med krediten på det här stället?
Lloyd sa att hans kredit var fin.
– Toppen. Jag gillar dig, Lloyd. Du är den bäste av dem. Den in i helvete allra bästa bartendern mellan Barre och Portland, Maine. Portland, Oregon, för den delen.
Lloyd tackade honom för att han sa så.
Jack pressade med tummen av locket på Excedrinflaskan, skakade ut två tabletter och slängde in dem i munnen. Den välbekanta beska smaken fyllde den.
Han fick en plötslig känsla av att människor iakttog honom, nyfiket och lite föraktfullt. Båsen bakom honom var fullsatta – där satt grånande, distingerade herrar och vackra unga flickor, alla i dräkter, som såg på denna sorgliga uppvisning i skådespelarkonst med roade, kyliga småleenden.
Jack svängde snabbt runt på stolen.
Alla båsen var tomma, sträckte sig från bardörren ut till vänster och höger, raden till vänster om honom gick i vinkel mot barens hästskoformade kurva längs rummets kortsida. Stoppade lädersäten och ryggar. Blänkande mörka bord av hårdplast, ett askfat på varje, ett plån tändstickor i varje askkopp med orden Colorado-baren tryckta i guld ovanför logon med svängdörrar.
Han vände sig åter om, svalde ner resten av det upplösta Excedrinet med en grimas.
– Lloyd, du är ett av världens underverk, sa han. Har redan allting klart. Din snabbhet överträffas endast av den själfulla skönheten i dina neapolitanska ögon. Salute.
Jack begrundade de tjugo fantasidrinkarna, glasen med martinis immiga av kondens, vart och ett med en cocktailpinne spetsad på en knubbig grön oliv. Han kunde nästan känna ginlukten i luften.
– Torken, sa han. Har du någonsin träffat en gentleman som hoppat in i torken?
Lloyd tillstod, att han då och då träffat sådana män.
– Har du någonsin återupplivat bekantskapen med en sådan man, sedan han hoppat av?
Lloyd kunde inte, ärligt talat, erinra sig det.
– Då har du alltså aldrig gjort det, sa Jack.
Han kupade handen om sin första drink, förde den knutna handen till munnen, som var öppen, och förde handen uppåt. Han svalde och kastade sedan det inbillade glaset över axeln. Människorna var tillbaka, från sin maskeradbal, iakttog honom, skrattade bakom händerna. Han kunde känna dem. Om baren hade haft en spegel i stället för dessa förbannade, idiotiska, tomma hyllorna, hade han kunnat se dem. Låt dem glo. Åt helvete med dem. Låt alla glo som vill.
– Nej, det har du inte gjort, sa han till Lloyd. Det är få som återvänder från den sagoomspunna torken, men de som gör det kan berätta en fruktansvärd saga. När du hoppar in i den verkar den vara den ljusaste, snyggaste tork du någonsin sett, uppsatt på tre meter höga pålar, så att man kommer högt upp över rännstenen, där alla fyllon ligger runt sina bruna påsar och sina thunderbirds och sina whiskyflaskor. Du är långt borta från människor som ser elakt på dig och säger åt dig att uppföra dig hyfsat eller också sticka någon annanstans. Sett från rännstenen så är det den finaste tork du någonsin sett, Lloyd min gosse. Flaggor överallt och en mässingsorkester och tre små kvinnliga tamburmajorer på varje sida, som virvlar med sina pinnar och blixtvisar sina trosor för dig. Gosse, du borde kliva in i den där torken och komma bort från fyllbultarna, som kräver konserverad värme på burk och som luktar på sina egna spyor för att bli på örat igen och som letar i rännstenen efter fimpar som är någon centimeter längre än filtret.
Han tömde ytterligare två fantasidrinkar och kastade glasen över axeln. Han kunde nästan höra hur de krossades mot golvet. Och fan vet om han inte började känna sig berusad. Det var Excedrinet.
– Du kliver alltså in, sa han till Lloyd, och gissa om du är glad att vara där. Jodå, herregud, den saken är klar. Torken är den största och bästa vagnen i hela paraden och alla står i rader på gatorna och applåderar och hurrar och vinkar, bara för dig. Fast inte fyllona som tuppat av i rännstenen. De där grabbarna var förut dina vänner, men allt det där ligger nu bakom dig.
Han lyfte upp den tomma knytnäven till munnen och tömde ännu en – fyra nere, sexton kvar. Han gjorde fina framsteg. Han svajade till en smula på stolen. Låt dem stirra, om det kan bereda dem någon glädje. Ta ett foto, gott folk, det räcker längre.
– Sedan börjar du se saker, Lloyd-pojken. Saker som du inte sett nerifrån rännstenen. Som att golvet inne i torken bara består av vanliga furubräder, så färska att de fortfarande är kådiga och om du tog av dig skorna skulle du säkert få stickor. Som att de enda möblerna inne i torken är de där långa bänkarna med höga ryggstöd och inga dynor som man sitter på och i själva verket är det inget annat än kyrkbänkar med en psalmbok utlagd så där var annan meter. Precis som alla andra människor i kyrkbänkar är de här som sitter i torken trångbröstade fågelskrämmor i långa klädnader med lite spets i halsen och håret åtdraget i knutar, så hårt att man nästan kan höra hur det skriker. Och varje ansikte är platt och blekt och skinande och alla sjunger de ”Ska vi samlas vid floooden, den vackra, den vackra flooden” och där framme sitter den där stinkande hyndan med det blonda håret och spelar orgel och säger åt dem att sjunga högre, sjunga högre. Och någon klämmer in en psalmbok i händerna på dig och säger ”Sjung ut det, broder. Om du tänker stanna här i torken måste du sjunga morgon, middag och kväll. I synnerhet om kvällarna.” Och det är då som du fattar, vad torken egentligen är. Det är en kyrka med galler för fönstren, en kyrka för kvinnor och ett fängelse för dig.
Han slutade. Lloyd var borta. Och vad värre var, han hade aldrig varit där. Drinkarna hade aldrig varit där. Bara människorna i båsen, människorna från maskeraden, och han kunde nästan höra deras kvävda skratt när de höll händerna för munnen och pekade med ögon gnistrande av grymma ljusnålar.
Han svängde runt på nytt.
– Lämna mig …
(ensam?)
Alla båsen var tomma. Ljudet av skratt hade dött som en vindpust i höstlöv. Jack stirrade en lång stund ut i den tomma baren, hans ögon var uppspärrade och mörka. En åder pulserade tydligt i hans panna. Långt inne i honom utkristalliserades vissheten, den iskalla vissheten att han höll på att förlora förståndet. Han kände en oemotståndlig lust att lyfta upp stolen bredvid sig, svänga den upp och ner och gå lös på stället som en hämnande virvelvind. I stället svängde han åter runt på stolen och började vråla:
Slå bara ner mig
kör bara över mig.
slå bara ner mig
och res mig sen opp.
Kör sedan över min kropp.
Dannys ansikte dök upp framför honom, inte Dannys normala ansikte, livfullt och vaket med öppna, lysande ögon, utan en främlings förstelnade zombieliknande ansikte med döda, ogenomskinliga ögon och munnen babyaktigt sugande på tummen. Vad tog det åt honom, som satt där och pratade för sig själv som en tjurig tonåring, när hans son var någonstans där uppe och uppförde sig som något som hörde hemma i en madrasserad cell, uppförde sig på samma sätt som Wally Hollis hade sagt att Vic Stenger varit innan männen i de vita rockarna hade kommit och hämtat honom?
(Men jag bar aldrig hand på honom! Jag gjorde det banne mig inte!)
– Jack?
Rösten var skygg, tvekande.
Han blev så förvånad, att han nästan ramlade av stolen, när han svängde runt. Wendy stod alldeles innanför svängdörrarna med Danny hopkrupen i famnen som någon sorts vaxdocka i en skräckfilm. De tre utgjorde en scenbild, som Jack uppfattade mycket starkt: det var alldeles före ridåfallet i akt II i någon gammal nykterhetspjäs, så uselt iscensatt att inspicienten glömt att fylla hyllorna i Orättfärdighetens Boning.
– Jag rörde honom aldrig, sa Jack grötigt. Jag har aldrig gjort det sedan den kvällen jag bröt hans arm. Inte ens för att ge honom dask.
– Jack, det spelar ingen roll nu. Vad som betyder något är …
– Det här betyder något! ropade han. Han dunkade ena knytnäven i bardisken så hårt att den tomma jordnötsskålen hoppade till. – Det betyder något för fan, det betyder något!
– Jack, vi måste få ner honom från berget. Han är …
Danny började vrida sig i hennes famn. Det slappa, tomma uttrycket i hans ansikte hade börjat brytas upp som en tjock ishinna över någon dold yta. Hans läppar förvreds, som om de känt någon otäck smak. Hans ögon spärrades upp. Hans händer lyftes, som om han ville täcka över dem och föll sedan åter ner.
Plötsligt stelnade han till i hennes armar. Ryggen böjdes i en båge, så att Wendy vacklade till. Och plötsligt började han skrika, vansinniga ljud kom ut ur hans spända strupe, det ena vansinniga, ekande ropet efter det andra. Skriken tycktes uppfylla hela den tomma bottenvåningen och komma tillbaka till dem som kvinnoskrik förebådande död. Det verkade som om det fanns hundratals Danny, som alla skrek på en gång.
– Jack! ropade hon fylld av fasa. Å, herre gud Jack, vad är det för fel på honom?
Han gled ner från stolen, förlamad från midjan och neråt, mer vettskrämd än han någonsin varit. Vad var det för hål som hans son hade petat i och in i? Vad var det för ett mörkt bo? Och vad hade funnits därinne, som hade stuckit honom?
– Danny! röt han. Danny!
Danny såg honom. Han slet sig ur sin mors grepp med sådan plötslig, våldsam kraft att hon inte hade någon chans att hålla honom kvar. Hon snubblade bakåt mot ett av båsen och ramlade nästan in i det.
– Pappa! skrek han och rusade mot Jack med stora, skräckslagna ögon. Åh, pappa pappa det var hon! Hon! Hon! Åh paaappaaaa …
Han hamnade i Jacks famn som en trubbig pil, så att Jack gungade fram och tillbaka på hälarna. Danny klängde sig vilt fast vid honom, tycktes först hamra på honom med knytnävarna som en boxare i närkamp och tog sedan tag i hans bälte och snyftade mot hans skjorta. Jack kände sin sons ansikte, hett och ryckande, mot sin mage.
Pappa, det var hon.
Jack såg långsamt upp i Wendys ansikte. Hans ögon var som små silvermynt.
– Wendy? Rösten var mjuk, nästan spinnande. Wendy, vad gjorde du med honom?
Wendy stirrade tillbaka på honom bedövad, oförstående och hennes ansikte var blekt. Hon skakade på huvudet.
– Åh Jack, du borde veta …
Där ute hade det på nytt börjat snöa.