Jack bar ut Danny i köket. Pojken snyftade fortfarande förtvivlat, vägrade att titta upp från Jacks bröst. Ute i köket lämnade han över Danny till Wendy, som fortfarande verkade bedövad och oförstående.
– Jack, jag vet inte vad han talar om. Snälla du, du måste tro det.
– Jag tror det, sa han.
Fast han måste medge för sig själv, att det gav honom en viss njutning att se rollerna ombytta med sådan förvirrande, oväntad fart. Men hans vrede mot Wendy hade bara varit ett snabbt övergående känsloutbrott. I själ och hjärta visste han att Wendy hellre skulle hälla ut en bensindunk över sig och tända på än hon skulle skada Danny.
Den stora tekitteln stod på den bortre plattan, sjöd på låg värme. Jack lade i en tepåse i sin stora keramikkopp och hällde i varmt vatten till hälften.
– Har du matlagningssherry? frågade han Wendy.
– Vad då? … Ja visst. Två eller tre flaskor.
– I vilket skåp?
Hon pekade och Jack tog ner en av flaskorna. Han hällde upp en rejäl dos i tekoppen, ställde tillbaka sherryn och spädde på med mjölk. Sedan lade han i tre teskedar socker och rörde om. Han räckte koppen till Danny, vilkens snyftningar hade övergått till snörvlingar och hickanden. Men han darrade i hela kroppen och hans ögon var uppspärrade och stirrande.
– Jag vill att du ska dricka det här, grabben, sa Jack. Det kommer att smaka förfärligt otäckt, men det kommer att få dig att känna dig bättre. Vill du dricka det för din pappa?
Danny nickade att han ville det och tog koppen. Han drack litet, gjorde en grimas och såg frågande på Jack. Jack nickade och Danny drack på nytt. Wendy kände den välbekanta knuten av svartsjuka i mellangärdet, eftersom hon visste att pojken inte skulle ha druckit för hennes skull.
En annan tanke kom hack i häl, en otrevlig och överraskande tanke: hade hon velat att Jack skulle vara skyldig? Var hon så svartsjuk? Det var så hennes mor skulle ha tänkt, det var det verkligt ohyggliga. Hon erinrade sig en söndag, när hennes pappa hade tagit med henne till parken och hon hade ramlat ner från andra raden i klätterställningen och skrapat båda knäna. När hennes far kom hem med henne hade hennes mor skrikit åt honom: Vad gjorde du? Varför vaktade du inte på henne? Vad är du för slags far?
(Hon jagade honom i graven; när han skilde sig var det för sent.)
Hon hade aldrig hellre friat än fällt. Inte en enda gång. Wendy kände hur hennes kinder hettade och ändå visste hon med ett slags hjälplös slutgiltighet, att om allt spelades upp på nytt, så skulle hon handla och tänka på samma sätt. Hon skulle alltid bära med sig en del av sin mor, till det bättre eller sämre.
– Jack, började hon och visste inte om hon tänkte be om ursäkt eller försvara sig. Hon visste att bådadera var meningslöst.
– Inte nu, sa han.
Det tog Danny femton minuter att dricka upp hälften av innehållet i den stora koppen och då hade han märkbart lugnat ner sig. Darrningarna var nästan borta.
Jack lade allvarligt händerna på sin sons axlar.
– Danny, tror du att du kan berätta för oss exakt vad som hände dig? Det är mycket viktigt.
Danny såg från Jack till Wendy och sedan tillbaka igen. I tystnaden blev de åter medvetna om sin omgivning och situation: den tjutande vinden utanför, som förde med sig ny snö från nordväst; det gamla hotellets knakande och stönande, när det beredde sig för en ny storm. Vetskapen att de var helt isolerade träffade Wendy med oväntad styrka, som den ibland gjorde, som ett slag mot hjärtat.
– Jag ska … berätta allt för er, sa Danny. Jag önskar att jag hade gjort det tidigare.
Han lyfte upp koppen och höll den, som om han tröstades av dess värme.
– Varför gjorde du inte det, min pojke?
Jack strök varligt bort Dannys svettiga, toviga hår ur pannan.
– För att farbror Al skaffade dig jobbet. Och jag kunde inte lista ut hur det kunde vara bra för dig här och dåligt för dig här på samma gång. Det var …
Han såg på dem för att få hjälp. Han hittade inte det nödvändiga ordet.
– Ett dilemma? frågade Wendy vänligt. När inget val verkar vara bra?
– Just det.
Han nickade lättad.
– Den där dagen, när du klippte häckarna, sa Wendy, hade Danny och jag en pratstund i bilen. Den dagen den första riktiga snön kom. Kommer du ihåg?
Jack nickade. Han kom mycket väl ihåg den dagen då han hade putsat häckarna.
– Jag antar att vi inte pratade ut tillräckligt, suckade Wendy. Eller hur, grabben?
Danny, en bild av förtvivlan, skakade på huvudet.
– Vad pratade ni egentligen om? frågade Jack. Jag är inte riktigt säker på om jag tycker om att min hustru och son …
– … diskuterar hur mycket de älskar dig?
– Vad det än var, så förstår jag det inte. Jag känner det som om jag kom in på bion efter pausen.
– Vi diskuterade dig, sa Wendy lugnt. Och vi sa kanske inte alla ord, men vi visste båda. Jag för att jag är din hustru och Danny för att han … ja, förstår saker.
Jack var tyst.
– Danny sa det alldeles riktigt. Det här stället verkade bra för dig. Du var borta från all press som gjorde dig så olycklig i Stovington. Du var din egen chef, arbetade med dina händer så att du kunde spara din hjärna – helt och hållet – för författandet på kvällarna. Sedan … jag vet inte precis när … började det här stället bli dåligt för dig. Du tillbringade hela din tid nere i källaren, gick igenom alla de där gamla papperen, den där gamla historien. Talade i sömnen …
– I sömnen? frågade Jack. Hans ansikte hade ett vaksamt, förvånat uttryck. – Talar jag i sömnen?
– Det mesta var sluddrigt. En gång när jag gick upp för att gå på toaletten sa du: ”Åt helvete med det, ta åtminstone in automaterna, ingen kommer att få veta det, inte någonsin.” En annan gång väckte du mig och skrek praktiskt taget ”Demaskering, demaskering, demaskering”.
– Herre gud, sa han och strök sig över ansiktet med handen. Han såg sjuk ut.
– Och alla dina gamla spritvanor. Tuggade Excedrin. Torkade dig om munnen hela tiden. Retlig på morgnarna. Och du har inte kunnat sluta pjäsen än, eller hur?
– Nej. Nej inte än, men det är bara en tidsfråga. Jag har tänkt på något annat … ett nytt projekt …
– Det här hotellet. Projektet som Al ringde dig om. Det som han ville att du skulle skippa.
– Hur vet du det? röt Jack. Tjuvlyssnade du? Du …
– Nej, sa hon. Jag kunde inte ha lyssnat även om jag velat och det vet du om du tänker efter. Danny och jag var här nere den där kvällen. Telefonväxeln är stängd. Vår telefon däruppe är den enda som fungerar, därför att den är kopplad direkt till linjen där ute. Det har du själv talat om för mig.
– Hur kunde du då veta, vad Al sa till mig?
– Danny berättade det för mig. Danny visste. På samma sätt som han ibland vet när saker har blivit förlagda eller när folk tänker på skilsmässa.
– Doktorn sa …
Hon skakade på huvudet.
– Doktorn pratade en massa skit och det vet vi båda två. Vi har vetat det hela tiden. Kommer du ihåg, när Danny sa att han ville se brandbilarna? Det var ingen föraning. Han var bara en baby. Han vet saker. Och nu är jag rädd …
Hon såg på svullnaderna på Dannys hals.
– Visste du verkligen, att farbror Al hade ringt upp mig, Danny?
Danny nickade.
– Han var verkligt ond, pappa. För att du hade ringt till mr Ullman och mr Ullman ringt till honom. Farbror Al ville inte att du skulle skriva något om hotellet.
– Herregud, sa Jack på nytt. De där märkena, Danny. Vem försökte strypa dig?
Dannys ansikte mörknade.
– Hon, sa han. Kvinnan i det där rummet. I 217. Den döda damen.
Hans läppar började åter darra och han grep tag om tekoppen och drack.
Jack och Wendy utbytte en skrämd blick över hans nerböjda huvud.
– Vet du något om det här? frågade han henne.
Hon skakade på huvudet.
– Inte om det här, nej.
– Danny? Han höjde upp pojkens förskrämda ansikte. Försök, min pojke. Vi finns här.
– Jag visste att det inte var bra här, sa Danny med låg röst. Ända sedan vi var i Boulder. För att Tony gav mig drömmar om det.
– Vad då för drömmar?
– Jag kan inte komma ihåg allt. Han visade mig Overlook om natten, med en skalle och korslagda benknotor på framsidan. Och där var dån. Något … jag vet inte vad … jagade efter mig. Ett monster. Tony visade mig om tedrom.
– Vad är det, grabben? frågade Wendy.
Han skakade på huvudet.
– Rom, som ho-ho-ho och en flaska med rom? frågade Jack.
Danny skakade åter på huvudet.
– Jag vet inte. Sedan kom vi hit och mr Hallorann pratade med mig i sin bil. För han kan också ta emot strålningen.
– Strålningen?
– Det är … Danny gjorde en svepande, alltomfattande gest med händerna. – Det är att kunna förstå saker. Att veta saker. Ibland ser man saker. Som att jag visste, att farbror Al ringt. Mr Hallorann skalade potatis i armén, när han visste att hans bror dödats i en tågkollision. Och när han ringde hem var det för sent.
– Herregud, viskade Jack. Du hittar väl inte på det här, eller hur? Danny skakade häftigt på huvudet.
– Nej, jag svär vid gud. Sedan tillade han lite stolt: – Mr Hallorann sa, att jag var den bästa på att ta emot strålningen som han någonsin hade träffat. Vi kunde tala fram och tillbaka med varandra utan att knappt öppna munnen.
Hans föräldrar såg på nytt på varandra, uppriktigt förbluffade.
– Mr Hallorann ville tala med mig ensam, fortsatte Danny, för att han var oroad. Han sa att det här var ett dåligt ställe för folk som kan ta emot strålning. Han sa att han hade sett saker. Jag såg också någonting. Alldeles efter att jag hade talat med honom. När mr Ullman tog oss med runt.
– Vad var det? frågade Jack.
– I presidentsviten. På väggen vid dörren som gick in till badrummet. En massa blod och något annat. Äckliga grejor. Jag tror … att det där äckliga måste ha varit hjärnor.
– Å min gud, sa Jack.
Wendy var nu mycket blek, hennes läppar var nästan gråa.
– Det här stället, sa Jack. Några ganska så skumma typer ägde det ett tag en gång i tiden. Maffiafolk från Las Vegas.
– Skurkar? frågade Danny.
– Ja, skurkar. Han såg på Wendy. 1966 blev en storgangster som hette Vito Gienelli dödad där uppe tillsammans med sina två livvakter. Det fanns ett foto i tidningen. Danny har just beskrivit det där fotot.
– Mr Hallorann sa att han sett andra saker, berättade Danny för dem. En gång på lekplatsen. Och en gång var det något otäckt i det där rummet. 217. En städerska såg det och förlorade sitt jobb för att hon talade om det. Så mr Hallorann gick upp och han såg det också. Men han talade inte om det för han ville inte förlora sitt jobb. Bara det att han sa åt mig att aldrig gå in där. Men det gjorde jag. För jag trodde honom, när han sa att saker som man såg här inte kunde skada en.
Det sista kom nästan i en lång, hes viskning och Danny kände på den uppsvällda cirkeln med blåmärken på halsen.
– Vad var det med lekplatsen? frågade Jack med egendomlig, låtsat oberörd röst.
– Jag vet inte. Lekplatsen sa han. Och häckdjuren.
Jack ryckte till en smula och Wendy såg nyfiket på honom.
– Har du sett något där, Jack?
– Nej, sa han. Ingenting.
Danny såg på honom.
– Ingenting, sa han på nytt, lugnare.
Och det var sant. Han hade fallit offer för en hallucination. Och det var allt.
– Danny, vi måste få höra om den här kvinnan, sa Wendy mjukt.
Och Danny berättade för dem, men hans ord kom i serieutbrott och förvanskades ibland på gränsen till obegriplighet i hans iver att spotta ur sig dem och bli kvitt det hela. Han tryckte sig allt hårdare mot sin mors bröst medan han talade.
– Jag gick in, sa han. Jag stal huvudnyckeln och gick in. Jag kunde inte hjälpa det. Jag måste få veta. Och hon … damen … låg i badkaret. Hon var död. Alldeles uppsvälld. Hon var naa-naa … hade inga kläder på sig. Han såg olyckligt på sin mor.
– Och hon började stiga upp och hon ville ha mig. Jag visste att hon ville det för jag kunde känna det. Hon tänkte inte ens, inte som du och pappa tänker. Det var svart … det var göra-illa-tankar … som … som getingarna den där kvällen i mitt rum! Som bara ville göra illa. Som getingarna.
Han svalde och det blev ett ögonblick tyst, alldeles lugnt, medan bilden av getingarna etsade sig in i dem.
– Därför sprang jag, sa Danny. Jag sprang, men dörren var stängd. Jag lämnade den öppen, men den var stängd. Jag tänkte inte på att bara öppna den igen och springa ut. Jag var rädd. Så jag bara … jag lutade mig mot dörren och slöt ögonen och tänkte på att mr Hallorann sagt att de där sakerna var precis som bilderna i en bok och om jag … fortsatte att säga för mig själv … du finns inte där, gå din väg, du finns inte där … så skulle hon gå sin väg. Men det fungerade inte.
Hans röst började bli hysteriskt gäll.
– Hon tog tag i mig … vände mig runt … jag kunde se hennes ögon … hur hennes ögon var … och hon började kväva mig … jag kunde lukta henne … jag kunde lukta hur död hon var …
– Sluta nu, shhh, sa Wendy oroad. Sluta Danny. Allting är bra. Det …
Hon var beredd att åter börja sitt nynnande. Wendy Torrances Nynnande För Alla Ändamål. I rätta ögonblicket. Oavbrutet.
– Låt honom sluta, sa Jack kort.
– Det är ingenting mer, sa Danny. Jag svimmade. Antingen för att hon kvävde mig eller bara för att jag var rädd. När jag vaknade till drömde jag att du och mamma grälade om mig och att du ville göra den Fula Saken igen, pappa. Sedan förstod jag att det inte alls var en dröm … och jag var vaken … och … jag kissade i byxorna. Jag kissade i byxorna som en baby.
Hans huvud föll bakåt mot Wendys tröja och han började gråta med en svaghet som var fruktansvärd och med händerna slappa och utmattade i sitt knä.
Jack reste sig.
– Ta hand om honom.
– Vad tänker du göra?
Hennes röst var fylld av fruktan.
– Jag ska gå upp till det där rummet, vad tänkte du att jag skulle göra? Ta mig en kopp kaffe?
– Nej! Gör det inte Jack, snälla du, gör det inte!
– Wendy, om det finns någon annan här i hotellet måste vi få veta det.
– Våga inte lämna oss ensamma! skrek hon till honom.
Hennes rop var så kraftigt att saliven stänkte ur hennes mun. Jack sa:
– Wendy, det där är en högst märklig imitation av din mamma.
Då brast hon i gråt utan att kunna dölja ansiktet, eftersom Danny satt i hennes knä.
– Förlåt, sa Jack. Men jag måste, det vet du. Jag är den där förbannade tillsyningsmannen. Det är det jag får betalt för.
Hon grät bara häftigare och han lämnade henne så, gick ut ur köket, torkade sig om munnen med näsduken när dörren svängde igen bakom honom.
– Var inte orolig, mamma, sa Danny. Han kommer att vara all right. Han tar inte emot strålning. Ingenting här kan skada honom.
– Nej, jag tror inte det, sa hon genom tårarna.